JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


4 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Finns något jämförbart mellan konstgräs på fotbollsplaner och syntetklarinettrör?)

Jag svarar JA på rubrikfrågan. Två i och för sig skilda världar men båda oerhört konservativa. Fotbollen och orkesterinstrument-världen.

Fotbollen.

” J-la plastlag. Balkonggräs. Fotboll SKALL spelas på gräs” Invektiven från fans vars lag spelar på gräs gentemot det ”plastdrabbade”,  saknar begränsning. Inte minst gäller det ”mina egna”. De mest högljudda MFF-supportrarna, som efter den 14 februari 2019 måste vara mycket desillusionerade. Vilka argument skall de ta till nu då MFF måste spela på plast någonstans norr om anständigheten?

Konstgräs föddes någon gång i mitten på sextiotalet. Har sedan dess utvecklats som alla teknik gör. Nu väljer allt fler klubbar att klä sitt fotbollshem med det som kallas för hybridgräs. Vilket väl är tänkt skall vara det bästa av två världar.

Men i konservatismens högborg (fotbollen) lever de, som anser sig ha företräde för sina åsikter, i högsta oemotsagda välmående. De som hellre ser en match på en leråker där ”tjongandet” är ett måste än på en plan där bollen rullar och ställer krav på teknik och tempo. De som är okänsliga för förändringar och ständigt upprepar ” Så har det varit, så är det och så skall det alltid vara”. 

Klarinettspelet.

Plaströret har funnits länge. Provade av nyfikenhet en del i yngre år. Fick känslan av att med ett plaströr kunde jag överrösta ett brassband med 100 trumpeter och lika många tromboner.. Funderade ändå på att ha ett sådant med som trygghetsrör vid konserter då samtliga trärör bestämt sig för att göra livet till ett helvete. Men likt fotbollens konstgräs har tekniken gått framåt. Nu finns ett inte helt ”dött” hybridrör Som skänker trygghet åt musikern. Legere heter tillverkaren . Materialet för mig okänt. 

Men i ännu ett tempel för konservatism ( den klassiska orkestervärlden) finns de sen länge medärvda fördomarna. ” Låter det inte plastigt” ? Ingen anmärker på att brassinstrument och tvärflöjter låter metalliska. De som har munstycken/munplattor av dött, alltid likaverkande metall-material. Men träblåsare skall minsann lida och spela på det som varit rådande i alla tider. Sitta där och skrapa och klippa och oroas. ”Så är det, så  har det alltid varit och så skall det förbli”. 

Framtiden ?

Inget kan slå en saftig, doftande, smaragdgrön, nyklippt gräsmatta under en fotbollsmatch när kvällssolen står lågt en mild sommarkväll. Men alternativet. En nästintill ospelbar, fläckig, tuvig, gropig plan en tidig kylig vårmatch gör att det allt mer utvecklade hybridgräset kommer att bli framtiden för länder med ett ogynnsamt gräsklimat.

Inget klarinettör kan matcha det där av Arundo Donax som man hittar en gång vart tredje år och som håller någon månad. Men ett väderoberoende, kroppsvätskeokänsligt Legere som ständigt, eller i lång tid, är näst intill det optimala, är en framtid som sparar mycket oro, samt många pengar för träblåsarna. 

Flera betydande klarinettister och andra träblåsare spelar nu på Legere. ( Guifreddi, Morales, Ballester, Shifrin, Beltramini för att nämna några. Ja till och med i den mest traditionella instutionen syns och hörs syntetrör. Berliner Philharmoniker. Flera stora fotbollslag spelar nu på hybridgräs. Som Malmö FF. Och än är vi inte till vägs ände. Än kommer framtiden att utveckla de båda komponenterna ” Klarinettrör” och ”Fotbollsplaner” än mer…….kanske?

Annonser


Lämna en kommentar

Hur lät det? Men framförallt. Hur kunde dom?

Vi kommer inte förbi dem. Vill det heller inte. Spelar dem med glädje, men också med möda, om vi inte är en Martin Fröst eller honom likvärdig. Vi som spelar klarinett och begåvats med den största och bästa solorepertoaren av samtliga blåsinstrument. I synnerhet gäller det tiden från sent 1700-tal och hela 1800-talet. Här finns delikatesserna: Mozart, von Weber, Spohr, Crusell. Lägg till kammarmusik med klarinetten i huvudrollen som Brahms med flera. En repertoar som utmanar interpreten. Som ropar på många timmar i den privata övningsverkstaden. Men som är mödan värd.

Dagens klarinettister har tillgång till instrument som dåtidens bara kunde drömma om. Instrument, som om de sköts, täpper perfekt med den lättaste fingerpåläggning. Ett utvecklat klaffsystem. Med några undantag egaliserade toner. Proffsmodellerna så intonationsrena som det är möjligt. En djungel av munstycken att välja på. Så var det inte för en Mühlfeldt, Crusell, Baerman, Stadler, och deras samtida. Därför min undran. Hur lät det? HUR KUNDE DOM?

Att nämnda kompositörer inte tog hänsyn till dåtida klarinettens begränsning är uppenbart. Jag lyfter på alla hattar/mössor jag ägt för dem som med ”omöjliga” fingersättningar och intonationsutmaningar, knappt hörbara toner, icke täppande instrument, spelat detta och ändå måste det ha låtit bra…..väl?  Tänk om vi fick höra uruppförande av Mozarts klarinettkonsert framfört på basettklarinett i A av Anton Stadler. Richard Mühlfeldt med stråkkvartett i den undersköna andra satsen i klarinettkvintetten av Brahms.

Nu spelar en del på instrument som är repliker av originalen. Allt för att framkalla hur det en gång i tiden lät. Misstänker dock att dessa nybyggnationer är betydligt hanterbarare än dåtidens med putor av fisksimblåsor. Vad skulle mästarna själv föredra om de fick jämföra? Hur lät kompositionerna i deras inre? Vad säger Du Wolfgang? Louis? Johannes? Bernhardt? Carl?

Eller vad säger Stefan Harg och andra som sitter inne med stor kunskap i ämnet?

 


4 kommentarer

Dagboken 2019. ( 29/1 Farväl till Sommarlust)

Inte för att jag varit där så ofta. Höll mig ängsligt borta från rymliga dansgolv, samt lokaler med stark belysning. Väl medveten om att där avslöjades tekniken. Den kompetens som aldrig varit min och jag heller inte eftersträvat. ( Ingen kan vara bra på allt) Mitt Sommarlust blev det som levdes på estraden med saxofon och klarinett i Gert-Åke Walldéns storband, samt några konserter på utescenen med Kristianstads Stadsmusikkår. En del besök på jazzfestivalerna inte att förglömma. Men ändå. Sommarlust har alltid funnits där, men nu är det slut. Därför…….

Hade ”Föreningen Gamla Christianstad” bjudit medlemmar till ett sista farväl av den tid som varit. Vi var kallade till ”La Veni” en kylig, mörk, halkig afton i slutet av januari. Ett väder som inte gjorde namnet Sommarlust rättvisa.

Mötet inleddes med presentation över nöjesparkens historia. Trevligt framfört av Eva Mårtensson. Något som fastnade var när hon berättade händelsen då parkgeneralen och eldsjälen Folke Isaksson på auktion ropade in marken dit där parken skulle anläggas. Han var så angelägen att han bjöd över sig själv. Över, vad som fanns i det tillgängliga kapitalet . Auktionen skulle därför göras om när en ung bankman reser sig upp och säger.  ”Jag garanterar för kapitalet” Den mannen var Hans Cavalli Björkman! Socialismen i samarbete med kapitalet. Så kan det gå. Och det blev med facit i hand bra. Blev Sommarlust. Blev en oas för många människor. 

Andra föredragshållare var, Göran Gustafsson som presenterade jazzens gyllene era i Kristianstad. Då när hela svenska jazzeliten och delar av världseliten ständigt gästade lilla Kristianstad och ”Blue Bird”. Ditlockade av en idealist , en sådan som är bristvara i vår tid. Guldsmeden Rolf ”Gullis” Nilsson. Sommarlust som dansens högborg. Vem var lämpligare att prata om det än min granne Ingvar Andersson. 87 år ung berättade han med inlevelse om sin livsuppgift i vilken han lärt halva stadens befolkning att dansa, samt svarat för en stor social gärning. ( Han har en gång i förtroende berättat för mig att han bara misslyckats att lära ut dansens fundamentala grunder till en enda person. Jag vet vem…men avslöjar det inte. Och det var inte jag). Mats Pettersson (F. D. Ordförande i föreningen) tog oss med till 1939, till sommaren då Kristianstadsutställningen ägde rum. När en lovande tenor vid namn Jussi Björling sjöng och Ille Gustafsson dirigerade en förstärkt orkesterförening. En märkestid för staden. 

Mötet bjöd också besök av en representant för landets politiska ledning. En nyligen avgången minister, nu med Bryssel i sikte. Hennes anförande var av naturliga skäl fokuserat till det politiska. Vad landets folkparkers identitet egentligen är. Om alla stats och andra ministrar som talat där. Som gått Kanalgatan fram mot parken under första maj med röda fanor blickande ut mot den skånska vårens späda grönska. Men de ord vilka den så verbalt skickliga damen framförde som jag tog men mig mest var när hon ordagrant sa: På Sommarlust mötte jag min första kärlek….sen bara rullade det på…..Och jag undrade….vad menade hon egentligen...

Där satt jag, drack kaffe och åt kakor värdigt en pensionär, i smyg betraktade mina generationskamrater. För sådan var medelåldern, så klart. Några musikantvänner hade mött upp……Men kunde jag känna igen någon från tiderna bakom notpulten? Några av de söta flickor som flirtade bakom ryggen på sina danskavaljerer? Någon av dem som hängde framför estraden med kritiska öron ? Som minsann lyssnade på såväl Basie, och Ellington, och Herman, och Kenton, och Miller och visste hur det borde låta. Så mycket kan de väl inte synbart åldrats ? Och mig måste de väl känna igen? Jag har ju inte förändrats något alls. Det framgår med tydlighet då jag varje dag besöker spegeln. Ser likadan ut i dag som igår, och i förrgår och i förförrgår….och ….och…..och……så…….varför kom ni inte fram och sa hej. Du är dig precis lik?

”Tänk er en sommar. Tänk en gammal folkpark……..Tack för en afton för längesen” ( Ö.  Warnebring)

Och nu blir det aldrig mer någon afton på Sommarlust. Allt har sin tid. Nu skall hela rasket rivas som det heter i visan. Bostäder skall byggas på klassisk mark. Och jag bara önskar att . Dessa lägenheter skall bli varmare än vad La Veni bjöd på i sitt avsked. Värmen fanns dock i minnet och i våra hjärtan.

 

 

 

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( Hur långt hade Malmö FF kommit om Champions League fanns 1949?

Långt . Mycket långt, är min övertygelse. Och jag vet. Europa var fortfarande i spillror och inte var det fotboll som prioriterades i krigsdrabbade länder. Med detta tagit i hänsyn kan jag ändå inte låt bli att fundera över. Hade det stått en CL-buckla i MFF:s prisskåp, då när chansen varit större än den någonsin kommer att bli?

I gränslandet mellan fyrtio och femtiotal var Malmö FF totalt överlägsna nationellt. Inget lag har varit, eller kommer att vara, så dominerande i vår inhemska fotboll. Lägg till detta att spelarflykten till proffsländer inte tagit fart. Lägg ytterligare till att de flesta av många utländska klubbar som besökte Malmö Ip fick stryk av MFF……så …Hur långt hade MFF kommit om CL fanns då? Vilka kunde konkurrera?

Tyskland låg i ruiner. Den franska klubbfotbollen var medioker. I Spanien hade ännu inte giganterna fått riktig fart, snart skulle det komma andra tider. Den ungerska virtuosfotbollen låg också i startgroparna , men än väntande blomningen. Vilka hade då varit MFF:s huvudkonkurrenter?

I den moderna fotbollens moderland England var Portsmouth FC ledande dessa år. Men lag från Ö-riket med motsvarande slagkraft fick se sig besegrade då de mötte MFF i Malmö. IFK Norrköping visade också svensk fotbolls styrkebesked under sin turné  i England några år tidigare.

Italien, däremot hade återhämtat sig fotbollsmässigt efter ”IL Duces” fall. En trio som AC Milan, Inter och Juventus hade varit svåra, kanske övermäktiga konkurrenter om pokalen. Dock tror jag att det största hindret låg österut. I Sovjetunionen. 

Den kommunistiska staten hade insett vilken propaganda starka fotbollslag var. Hade dessutom förstått att fotbollsspelare tränade lite jämfört med många idrottsutövare i individuella sporter. Nu sattes de sovjetiska elitspelarna i hårdträning och blev fysiskt överlägsna konkurrenter i den ”dekadenta” västvärlden. KGB-laget Dynamo Moskva skickades ut att missionera. Chockade en hel fotbollsvärld och även mig. Därför tror jag att en CL-final år 1949 kunde sett ut så här.

Malmö FF-Dynamo Moskva……….resultat….???

Ja, det får vi aldrig veta. Och inte heller om MFF hade gått  långt. Långt däremot är jag säker på. Och fantisera och drömma är tillåtet om man som jag haft lyckan att växa upp i Malmö under den underbara tiden då Malmö FF var bäst i Europa…..kanske….men nästan…..är jag säker på.

 

 

 

 


2 kommentarer

Di blåe mot Di gule. Från 4-6 1911 till 2-2 2019.

Första gången de båda lagen möttes. De som representerar elitfotbollen i Malmö, och som är stadens fotbollsfärger, var 1911. Detta hände i en match i en tävling som kallades för ”Malmö-serien”. Det nästan nyfödda MFF förlorade mot klubben de utträtt ur med 4-6. Nu inleddes en lång rad matcher. Nu föddes animositeten mellan de båda. Vilken nådde sin kulmen då MFF degraderades . Orsaken vet vi alla. 

Många matcher senare inträffade den jag minns mest mellan de båda. Hade levt i MFF-utanförskap med abstinenssymptom i tre år efter min flytt från Malmö. I staden hade år 1958 invigts en fin stadion med anledning av VM. Min nyfikenhet var stor den dag jag gjorde min första entré i den moderna skapelsen, den åttonde augusti detta år. Och vilken Stadion-premiär jag fick uppleva. Ett äkta Malmö-derby. Och det i Allsvenskan. 

Vi var på väg till match, precis som så många gånger i barndomen, min gårdskompis Lasse och jag. Nu fick vi i den nya betongvärlden inte längre ligga bakom målet. Men hade väl heller ingen önskan om detta stora tonåringar som vi blivit. Tog plats på norra långsidans ståplatsläktare. Förväntansfulla. Äntligen var jag hos Malmö FF igen. Närvarande var 16733 personer alla lika derbylängtande. Vilka var i majoritet? Blåa eller gula? Det skulle visa sig.

Det var under den matchen något hände som jag minns så väl även i dag så många år senare. MFF gjorde mål. Vi jublade Lasse och jag. Vi två så genuint blåa. Men så hörde jag en applåd vid min sida ! Ja, till och med en liten antydan till ljudsympati när IFK gjorde mål !! Tittade åt sidan. Det var väl inte…..?  Nej knappast….? Eller…? Det var då han sa orden jag aldrig glömmer.  ” Di gule är också bra” !!!

Den välspelade matchen slutade 4-4 . Vi sprang inte längre till hemmet som alla gånger från idrottsplatsen. Det var nu under vår vuxna värdighet. Men mina omtumlande tankar genom Pildammsparken var undrande. Varför ? Vad hade hänt med min så gode vän under de år jag varit borta? Kände nästan dåligt samvete för min flykt från barndomsstaden. Kände ett ansvar för hans vidare fotbollsuppfostran.  Men förresten och ändå. Klart starkaste ovationerna utlöstes av målen från MFF…..så där var det ordning i fotbollsstaden.

Så möttes de igen.

En kall midvinter- kväll i januari på en plan där de båda klubbarna hör hemma.  Nu årets första träningsmatch. Ett av lagen förbereder sig för att möta Chelsea FC i Europa-League samt mot ett svenskt mästerskap. Ett av lagen för sin säsong i division 2. (Läs div.4) Så har de bådas vägar skilts åt. En match som väl bara kan sluta med himmelsblå storseger?

5 blå mål mot 1 gult var mitt tips men…..2-2 står för alltid i historieböckerna.  Underskattning? Överträning?  Kallt? Mörkt? Dålig plan? Och snart väntar Chelsea med Eden Hazard. 

Och som en tröstnapp. 1911 förlorade MFF. Nu blev det ändå oavgjort.  Och som en förhoppningsnapp. Fler derbyn i riktiga tävlingssammanhang…..någon gång…..kanske…..?

Bilder från dagens match från Sydsvenskan. Visst är det Malmöitisk fotbollshistoria. Visst är det vackert.


Lämna en kommentar

Min ständiga längtan till Stockholm

Det händer de fredagar som jag reser till Malmö för att träffa Bröderna i MFF:s Ordenssällskap FV att jag får mycket tid över på den nu så fina Malmö Central. En tid som alltid fördrivs med samma ritual.

Plattform 5. Med anledning av stigande ålder och minskande blåsa söker jag mig till plattform 5. Där finns toaletten som för det facila priset av tio kronor tillåter att naturbehoven tillfredsställs. Egentligen ett underpris för den njutning som bjuds. Därefter sätter jag mig nöjd och förväntansfull och inväntar ett tågs ankomst. Ett tåg från Stockholm. På just plattform 5.

Det är fler än jag som väntar. Ser män, kvinnor av skiftande ålder stå där med något längtande i blicken. Snart kommer han eller hon hem/hit. (För ingen längtar väl  efter en ”Hen”?) Kan se deras förväntan. Kan ana hur fortsättningen på fredagskvällen blir. Hur länge har hon/han varit borta? Kanske bara någon dag? Kanske i månader? Men nu…. I afton… I natt……i……

Så kommer tåget vilket rullat ut från den betagande utsikten söder om innerstaden i Stockholm. Som tagit sig genom östgötaslätten och det småländska höglandet, ner till den skånska jorden. Har hittat hit. Till mig. Där sitter jag och skulle vilja följa med på resan tillbaka, norrut. Sällan är min Stockholmslängtan så akut. Varför?

Stockholm. 

Frånsett den undersköna staden. Frånsett att en vårlig promenad på Djurgården är som ett besök i paradiset. Frånsett några favoritkrogar.  Frånsett vad som bjuds av önskad underhållning, så erkänner jag. Mycket är ett sökande av den ungdom jag fick uppleva i staden. Samt de många besök som gjordes i mognare, men aktivare ålder. I tider då mycket fortfarande fanns kvar från femtio och sextiotalets minnesrika upplevelser. Men än finns platser som lever som de en gång var då livet var ungt. Och inte minst. Här bor några av de personer som betytt/betyder mycket för mig. På något lustigt vis känns det också som att det är i den här staden det händer. Och varför är jag då inte här?

Jag vet att jag inte längre kan sitta på operans läktare och stora delar av Hovkapellet, efter att upptäckt min närvaro, vinkar från orkesterdiket. Jag vet att jag under besök i Berwald- hallen, lyssnande på Sveriges Radios symfoniorkester , inte längre känner någon i bandet (Förutom en). Ställer jag mig på slottsbacken, inväntande vaktparaden, är det några i Marin och Armé-musikkårerna som är bekanta.  Jag vet att tiden har flytt alltför fort och att staden inte längre är ”Mitt Stockholm”. Jag vet att chansen att råka någon efterlängtad så där ”bye a chance”  är liten.  Men den finns om jag är i Staden. Och ja. Jag trivs i sällskap med genuina stockholmare. Gillar deras jargong. Besöker ofta en Facebookgrupp där jag känner stor gemenskap med dessa. Reser ibland för att träffa medlemmarna i ”Gardesmusikkårernas kamratförening”. Där blir det allt stillsammare. Hur länge till kommer den att finnas?

Så sökande efter barndomen görs i Malmö. Efter ungdomen och den aktiva medelåldern i Stockholm. Men jag trivs bra även där jag bott sen 1961. I Kristianstad. Som tur är. 

Några bilder från besök i Stockholm. Möte med god vän och kollega på Slottet. Går vaktparad (trumledet) med Kungl. Norra Skånska regementet.


Lämna en kommentar

Två jubileum.

När jag blev stor och fyllde hela 10 var det barnkalas , förlåt ungdomsfest, i Malmö. De 20 uppnåddes i Stockholm. 30 i Kristianstad och kändes lite sådär. Vart tog den sorglösa ungdomen vägen? Så fort det gick. Vid den så kallade middagshöjds-dagen flydde  jag hemmet, liksom tio år senare. Men två nollande har jag firat rejält i mitt hus. 

40 år. 

Livet lekte i dessa dagar. Hade genomfört nästan en hel termin som heltidsanställd klarinettlärare på musikskolan. Trivdes mer än alla fiskar i samtliga oceaner. Nu hade jag kommit rätt. Klart det skall firas att bli fyrtio år. Och det i dagarna tre.

1 december 1979. 

Fest hemma för de närmsta vännerna. Ärtsoppa och punsch. Någon ville, stärkt av det som inmundigats, att det skulle bli dans. Jan-Åke ordnade utrymme för denna aktivitet. Skruvade loss taklampan i ett litet rum. Föste ivägen-stående möbler åt sidorna. Dansen, vissa väljer att kalla det så, tråddes av 14 personer på en yta av 14 kvadratmeter. Själv valde jag att betrakta divertissemanget värdigt sittande med en cigarr och konjak som den medelålders man jag snart skulle bli. Kvällen blev sen. Natten tangerade gryning. Jan-Åke med hustru som nattgäster. Snart skulle mina föräldrar komma från Malmö.

2 december.

Den finns morgnar i livet man helst vill glömma. Detta var en sådan. Huset såg ut som drabbats av en tornado. Huvudet av en match mot Ingemar Johansson. Om några timmar kommer dom. Mor och far. Som vi röjde . Som vi diskade. Som vi städade . Och Mirabile dictu. När mitt livs tillkomstproducerare uppenbarade sig var huset som det aldrig någonsin hade upplevt en fest. Dock har modern vid flera tillfällen senare berättat att Han/ Jag inte märkte att de fanns där. Under aftonen middag för släkten innan …..äntligen fick sängen skänka vila åt en snart gammal man.

3 december.

Den stora dagen. Öppet hus. En ständig ström. Så många töser , anmärkte mor Astrid. Töser som då var mina elever och nu är kvinnor som själv fyllt fyrtio. Kvällen blev lång igen. Hustrun somnade i en soffa inför gäster som vägrade lämna festen. Vilket anstår en värdig värdinna på en jubileumsdag. 

70 år.

Tyckte att det var dags att återuppleva en födelsedag med öppet hus för vänner. Hade varit pensionär i 5 år. Hade upplevt hur arbetet på musikskolan förändrats radikalt, i en för mig inte önskvärd riktning. Mådde annars bra förutom att jag såg det mesta som a ”foggy day in London Town” . Gråstarren hade gjort mig medveten om att……jag är inte ung längre. Inte osårbar. Finalen närmar sig …därför skall det firas medan det är möjligt.

3 december 2009.

Släkten, boende i Örnsköldsvik, var först på plats. Bröder i MFF:s Ordenssällskap FV uppvaktade med FV-leve (Det går undan) och blommor i de rätta ljusblå färgerna. Nostalgiorkestern trängde i hop sig i det lilla rum som varit danslokal trettio år tidigare. Sjöng en specialkomponerad sång till min ära. Kollegor, vänner som jag inte träffat på länge, gladde med besök. Post från elever från flydda dagar. Nu ville ingen dansa men väl prata och prata och……kvällen blev natt även då. Marschen mot nästa jubileum påbörjades….Men det är lång, lång tid dit.

.…… Så är det inte längre. Om knappt elva månader är jag där…Första siffran blir en åtta. Skördedecenniet ett faktum. Sen min sjuttioårsdag har tyvärr en del av mina gäster lämnat jordelivet. Hur jag än väljer att fira mina åttio år så kommer de att saknas, men finns för alltid i mitt minne…….så är livet. 

Och jag ser bättre nu. Så allt går bara framåt.

Bilder som visar hur åren gått.

 


6 kommentarer

Händelser jag minns ( Min första barnförbjudna film)

Jag tror inte att dagens tonåringar förstår vad jag menar eller hur jag kände det. Den gången, jag egentligen olovligt, kom in på en barnförbjuden film. Nu har sen länge televisionen, videon, DVD:n  avslöjat vuxenfilmens utbud för dem som oavsett ålder söker. Så var det inte under mina prepubertala år……Så här gick det till.

I staden Malmö, där min vagga stod, och där jag växte upp fanns ett antal biografer. Den närmsta mitt hem var Amiralen, modern och fin med sina stjärnor i taket. Någon med glömt namn fanns på Östra förstadsgatan, dit gick vi aldrig. De övriga fanns där staden prunkade av neon, fina affärer samt med en doft av den stora världen. Barntillåtna matinéer besöktes på söndagens eftermiddagar ,även om jag mycket hellre tog mig till mitt ”andra hem”, Malmö Ip.

Ynglingen åldrades, åldrades, åldrades och tröttnade på att ständigt se indianer och vita. Fann inte heller något nöje i att blåsa i biljetten med munnen full av Trix eller Salta katten. Började fundera på ” Vad döljer sig i filmer där man måste vara 15 år för att få se”? De första trevarna inträffade efter uppnådda 14 år. Utan framgång för någon som såg ut som knappt 12 fyllda. 

Den stora förnedringen var när min ett år yngre, men något längre kompis, blev insläppt….men….just det….inte jag.

Jämnåriga kamrater kartlade Malmös biografer. Avslöjade verkligheten. Vilken var svårast, vilken var lättast att komma in på en barnförbjuden film? Ryktet spreds av de som lyckats. Glöm Alcazar på Stortorget. Den fina Palladium är också omöjlig. Men på Metropol finns chansen. Där är vaktmästarna snälla.

Så inträffade dagen. Minns inte vilket i ordningen  fruktlöst försök det var att uppnå statusen att ha sett en barnförbjuden film. Uppsökte med liten men dock förhoppning Metropol. Vad filmens tema var saknade intresse, huvudsaken var att ”DEN VAR BARNFÖRBJUDEN”.

Biljettköpet gick bra. Men nu väntade sanningens ögonblick. Att ta sig förbi vaktmästaren. Kan fortfarande uppleva känslan av förvåning och eufori då jag med riven biljett befann mig på förbjuden mark. I den salong där något hemlighetsfullt snart skulle nå mina ögon. Vad? Satt där med bultande hjärta. Blir jag rädd? Var inte precis någon tuffing…..då….heller. Blir jag sexuellt upphetsad? Ja, gärna det. Behövdes i dessa år inte så mycket. Men nu gäller det att uppföra sig värdigt. Nästan vuxet. Låt ridån gå upp. 

Så här 65 år senare minns jag inte vad filmen hette eller vad som var temat. Och inte blev jag varken det ena eller det andra förväntade. Men jag hade uppnått den tidens prepubertala högstatus ATT HA SETT EN BARNFÖRBJUDEN FILM.

Ps. Sen dess har jag sett många och blivit både ena och det andra och det tredje….och…och..att den se barnförbjudet efter fyllda 15….Ja, det var inte alls lika förbjudet spännande. Sådan är människan.

 

 

 

 


2 kommentarer

NEJ ! Det är inte folkets fel ! Att….

Det börjar märkas att politiker, kommundirektör, potentater, andra i fallet ansvariga, börjar känna flugans kalla fötter. Börjar drabbas av ruelse. Eftertankens kranka blekhet. Baksmällans dagen efter- känsla. Hur reagerar då personer i ansvarig ställning. Jo, som de alltid gör och har gjort i alla tider. Skyller ifrån sig. Lägger över skulden/ansvaret på allmänheten. 

I staden med den levande innerstadshandeln bestämdes att det skulle byggas ett tempel. En oas för alla med ett stort behov att spendera. En mötesplats för de vars enda passion i livet är att shoppa. Detta skulle innebära lycka och tacksamhet för stadens medborgare. Ja, för alla inom regionen. Kör hit! Miljöaspekten? Tänkte någon på det?

Hur blev det?

Den ligger där ”utspydd” på den bördiga åkermarken. För en ovetande om vad som döljs kan den betraktas som ett fängelse omöjligt att rymma från. Men i stadens centrum möts de gående på de en gång så livliga gågatorna av tomma skyltfönster. Likt en känsla av en stad med utegångsförbud och undantagstillstånd.

Hur förklarar då ”de som vet” vad det beror på ?

Jo, all skuld läggs på Internethandeln. Och visst har de delvis rätt. MEN! Det klingar falskt att säga sig vilja värna om en levande innerstad och samtidigt ge klartecken till ett Mammontempel i periferin om internethandeln är så utarmande. ” Nu är det upp till invånarna att välja var de skall handla i staden” Fortsätter deras försvarstal. Jaha. Men om det inte längre finns några affärer i centrum. Var handlar vi då? Är en självklar reaktion. Lägg inte över misslyckandet på oss som inte fick/kunde välja.

Själv tänker jag suddera besök på detta C4- Shopping . Nej förresten. Jag MÅSTE dit för att tanka min mobil snart. Eller makthavare/ansvariga. Kan jag välja? Göra det i Telia-butiken i centrum? Jasså Den har flyttat till landet.

Ps. För den undrande. Jag äger icke teknikförmåga att tanka mobil på nätet.


2 kommentarer

Nyårsdagskonsert i Hässleholms kyrka (Den kyrka jag trivs bäst i)

Jag har spelat där många under tiden som militärmusiker. Satt då oftast på orgelläktaren och beundrade Bengt Cimbrelius orgelspel. (Bilden) På senare tid har det blivit konserter  med Kristianstads Stadsmusikår varannan nyårsdag. Så även när 2018 blivit ett år äldre. 

Jag/vi spelar ofta i kyrkor inom närområdet. Men där jag känner mig som mest spelsugen är i Hässleholms kyrka . Varför?

Konserterna där är befriade från övrig kyrklig aktivitet. Publiken är fulltalig och där för att lyssna på musik. Utrymme för uppackning och förberedelser bättre än i andra kapell. Ett varmt mottagande med god förplägnad hjälper till att höja trivseln. Får en gammal gubbe som jag att tända till som i unga år.

Nyårsdag 2019. 

Två unga sångsolister Emma Silver och Arvid Einarsson ”parfymerade” konserten med den äran. Båda var en fröjd att lyssna till. En annan solist på sin nyinköpta tvärflöjt var kårens Benjamin Erik Lindskov. Han  spelade Debussys Syrinx med en förbluffande musikalisk mogenhet. Total kontroll över nerver och inte minst utantill. Allt under överseende av den stolte morfadern och läraren Stig Gustafsson. Erik håller på Liverpool och är en nöjd ung man….för tillfället.

Hela musikkåren, med goda förstärkningar i behövande sektioner, var i fin form. Själv kände jag, som jag alltid gör där, responsen från publiken när jag presenterade programmet. Det underlättar väldigt mycket. Connie Roslund dirigerade. Connie som tillsammans med hustru Birgitta var/är arrangörer av Nyårsdagskonserterna i Hässleholm, som är deras hemmaplan. 

Birgitta Roslund

Som vanligt gjorde jag lite muntlig reklam för Malmö FF, där jag stod stolt bärande klubbens veteranmärke.  Så svårt att låta bli när jag har chansen.

Så ses vi om två år igen. Avslutade jag mina kommentarer. Hoppet finns i alla fall. 

Stör mig på att jag fick hjärnsläpp då jag sökte namnet Syrinx. Börjar bli för gammal för sådant som att presentera konserter. Måste släppa fram ungdomen i kåren. Finns trots allt några som ännu inte fyllt 65.  

Bilder. De flesta.  Gunilla Nordqvist.