JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

MFF i Europa League 2018. 2019? Så här går det….. nog.

Allt oftare på senare år infinner sig barndomens trygga naiva tänkande. I synnerhet när det gäller MFF:s förmåga. Det ligger ett skimmer över den tid då MFF var oslagbara. Nåja…så upplevdes åren då när fyrtiotalet blev femtiotal.

Skall nu tippa hur det går i gruppspelet för MFF. Tippat med barnaögon tillsammans med det som vuxenlivet har lärt mig. Alltså en blandning mellan optimism och realism.

KRC Genk-MFF.  Belgisk fotboll påminner om den svenska. Ett betydligt starkare landslag än hur klubblagen presterar. Men på en högre nivå än den svenska. Tippar mycket optimistiskt OAVGJORT.

MFF-Besiktas JK.  Den meriterade Istanbul-klubben tillhör de lag som befinner sig närmast under de allra bästa i Europa. Med hjälp av hemmaplan tror jag ändå på OAVGJORT. Här får klacken ljud-konkurrens.

Sarpsborg 08 FF-MFF.  Nu skall vi slå till. Sarpsborg är långt ifrån ett Rosenborg under sin glansperiod. SEGER FÖR MFF.

MFF-Sarpsborg 08 FF. DEN KLARASTE MFF-SEGERN. Det är ett måste.

MFF-KRC Genk. Spelar MFF oavgjort borta så VINNER VI HEMMA.

Besiktas JK-MFF. Enda poängchansen är om Besiktas redan är gruppsegrare med marginal. FÖRLUST FÖR MFF PÅ LUCIADAGEN.

11 poäng bör räcka till ett liv efter nyår. Sen……..Oavsett vilket är jag glad att MFF åter spelar i Europa. Inte i den finaste turneringen, men bra nog. 

Stort lycka till Malmö FF !

Ps. 1949/50 Hade jag tippat 18 poäng. Varför har jag blivit så ängsligt tråkig?

 

 

 

Annonser


Lämna en kommentar

Klarinettvirtuoser vi aldrig fick höra. Klarinettvirtuoser vi fick höra, men nu endast på skiva.

Så mycket fantastisk musik vi nog aldrig fått avnjuta om inte Mozart mött Anton Stadler och svingat några bägare med. Om inte Brahms blivit inspirerad av Richard Mühlfeld. Eller Weber av Heinrich Baerman. Samt storheter på instrumentet som Bernhard Henrik Crusell, Luigi Bassi med flera som skrivit till sig själv. ….och till eftervärlden.

Hur lät dessa legendarer på den tidens instrument ? Att de var tekniskt mycket kompetenta är uppenbart med tanke på den repertoar som tillägnades dem. En recension som förvånar är den om Mühlfeld där anmälaren skriver ” The clarinetist played with a hugh vibrato”. Detta skrivet om en tysk klarinettist!  Frågor som dyker upp är ; hade Mozart varit nöjd med Stadlers tolkningar om han fått höra nutidens bästa interpreter? Allt är höjt i dunkel. Allt kan bara leva i fantasin. Och fantasin är ständigt närvarande. Ständigt…..ständigt…..

Klarinettister som tillhör en senare generation, men som inte längre är i livet, är namn som. Gervase de Peyer, Jack Brymer, Reginald Kell, Fredrik Thurston, Thea King, Louis Cahuzac, (först att spela in Nielsen-konserten på skiva) Jaques Lancelot, David Oppenheimer, Mitchell Lurie, Daniel Bonade, samt många flera. 

Dessa kommer för alltid, tack vare grammofon och media, att vara ”levande”. Men snart är vi inte många kvar som hört deras spel under konserter. Snart blir de som sina föregångare, museala. Och hur står/var deras spel/spelstil i jämförelse med; ”Ungdomar” som……

Martin Fröst, Corredo Giufredo, Andreas Ottensamer, (Damernas favorit)   Paolo Beltramini, Ricardo Morales, Kaari Krikku, Wenzel Fuchs, Alexey Gorohlinsky, José Franch Ballester, Sabine Meyer, Sharon Kham, Milan Rericha samt många andra tekniska fenomen som sprängt gränserna för vad instrumentet förväntas kunna utföra.

Pamela Weston skrev böckerna ” Clarinet virtuosi of the past” samt ” Clarinet virtuosi of today. Snart är today the past. Så går tiden. Båda rekommenderas till läsning. 

 


6 kommentarer

Landskampsuppehåll. Ett långt lidande. Men nu är det över….för den här gången.

Lidande är väl en grov överdrift och en skymf mot dem som lider på riktigt. Men utan överdrifter lyssnar ingen.

Ja , jag har med åren haft allt svårare att engagera mig i fotbollslandskamper . (Möjligen undantaget VM-slutspel då fotbollsintresset tycks ägas av samtliga levande i nationen) Inte ens det nya påfundet att kalla träningsmatcher för något annat som National League väcker liv i mig. En oändlig lakun mellan de obligatoriska två matcherna under landskampstiden. En än större lakun tills klubblagsfotbollen på elitnivå återupptas. Att gå in på sidan ” Live-scores” är som en vandring i öknen förgäves sökande efter en oas. Kanske finna några matcher spelas i något perifert land. Nåja , bättre än ingenting. Bättre än en oengagerad landskamp.

Men ! Nu är det över. Nu har två meningslösa veckor i mitt liv förbytts till fotbollsglädje. Nu kan jag åter besöka ”Live-scores” och i timmar av hänförelse följa med resultat från alla hörn i världen.

Läser helgens TV-utbud och hittar bland så mycket annat att välja på. N

Paris SG-St Etienne. Tottenham-Liverpool. Bayern München-Leverkusen. Newcastle- Arsenal. Watford-Manchester U. Bilbao-Real Madrid. Vasco da Gama-Flamengo. IFK Norrköping-AIK. Santos-Sao Paulo. Och inte minst. Östersunds FK-MALMÖ FF.

Det är bara att välja. Ta för sig. Smörgåsbordet är serverat. Festen återupptas. Nu börjar åter ligor och cuper. tabeller presenteras dagligen i pressen. Livet återvänder. Som sagt. Utan överdrifter faller budskapet i glömska. Trevlig fotbollhelg önskar jag. Och må ert lag få framgång. Om ni inte håller på ÖFK, Newcastle eller Flamengo.

 


Lämna en kommentar

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 3. Årsmöte. Konsert. Fest. Hemresa)

Att det i dagens kultursnåla Sverige byggs ett hem för kulturen som Visbys nya Kulturskola är glädjande. Så fint och ändamålsenligt att jag nästan blev sugen på att arbeta igen. Bara ”nästan” väl att märka. Dit hade Militärmusikföreningen lagt sitt årsmöte denna lördag. Guide och ciceron  var den på Gotland boende oboisten Ronnie Bogren

Årsmötet ledde proffsigt av ordföranden Christer Holm samt mötesordföranden Lars-Erik Gottlander. 

Lunch . Visbys backar besegrades med en ynglings styrka och spänst än en gång. Indisk mat satte fart på inre egenskaper. Lite vila innan konserten.

Konsert.

Så har även jag uppträtt i Almedalen från den scen där ”sanningarna” framförs då när sommaren står i sin fagraste grönska. Nåja i musiken avslöjas oftast falskspelet, men i politiken? (En parentetisk reflexion)

I sköna sensommareftermiddagen inför en stor publik genomfördes ett mycket uppskattat program. Marschen ” Överste Tillman” inledde så klart. Klassisk blåsorkestermusik som Knut Söderströms vals ” I sommarnatt”. Lysande trumpetsolister. Gotlands regementsmarsch, den fina ” In treue fest”. Och som final ” Segnale Solenne” med Olle Hermansen på jägarhorn. Detta och mycket annat spelades med bravur och spelglädje. Blir faktiskt rörd över och imponerad av att så många långt efter ingången pensionsålder håller hög klass på instrumenten och tycker att det här med att spela tillhör livets viktigaste meningar. Utmärkt konferencier var Martin Holm.

Fest.

I hotellets matsal träffades nöjda musikanter. God mat. Ja, den så omtalade Gotländska saffranspannkakan är för mig en blek kopia av kommissmatsalens torsdagspannkakor. Åter trevligt umgänge. Åter anekdoter. En del redan berättade under gårdagen. Men vad gör det? De är ju bra och framförallt de tillhör vår bakgrund. Nostalgi? Kan jag inte vara utan i synnerhet i en tid då backspegeln börjar bli allt mindre välputsad.

Söndag.

Båten går 19,15…. Nej den går 20.00……Nej 19,30 tror jag…..Nej …jag har skrivit upp det….Sen är vi i Oskarshamn vid 23-tiden…Men du skall till Nynäshamn….nej Oskarshamn….nej vi kom ju med båten från Nynäshamn…..javisst ja…

Så lät det en söndagsförmiddag i hotellet foajé.  Då i avskedets bittra stund. Då när några skulle till just Nynäshamn och andra som jag, till Oskarshamn. Då när vi var lite trötta, lite glada, lite ledsna. Och inte kommer att träffas förrän om ett år igen.

Hemresa.

Några gick på stadsvandring. Jag åkte hem. Och till Oskarshamn, det var jag säker på. 

Färden därifrån till Kristianstad var bekväm. Sittande i Jacks och Lilians bil. Småländska och Blekingska mil blev snart Skånska. 

Så är tiden i Visby blott ett kärt minne. Nästa träff blir antingen i Göteborg, Östersund, Karlskrona eller Borås. Får jag önska så: Östersund. Men kommer gör jag oavsett var. Tack för tiden i Visby alla ni som var med.

 

 


2 kommentarer

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 2. Fredagen den 24/8.)

Till den som likt mig tidigare aldrig varit i Visby. Inte känner till stadens topografi. Tänker resa dit. Tänker ta sig fram till fots.

Var i form. Stå inte i kö för höftleds eller knäledsoperation. Den staden bjuder generöst på backar. På gator belagda med kullersten. Men än mer på skönhet och charm.

Efter frukost och möte med några redan komna medmusikanter gav vi oss ut i staden som omges av en ringmur. En stad som gav känslan av att vara någon helt annanstans än i Sverige. Gränder, rosor, caféer och krogar.

Lunch på en pizzeria som kunde den legat i Neapel. En ägare som var från Rom och höll på Lazio ( Sådant kännedom är viktig för mig. Kunde inte låta bli att påminna honom om hur det gick för Lazio i premiären mot Napoli. Blev dock inte utkastad)

Klockan 14,30 -15. 00. Den kanske mest spännande stunden under vistelsen. Nu skulle vi samlas. Vi med likartad bakgrund oavsett vi fanns i Boden eller Ystad.  Vi som burit notställ, putsat instrument, varit vaktspel, gått många mils marschmusik, städat korridorer och toaletter, slagit trumma tills fingrarna blödde, gjort personliga tjänster åt överordnade. Vi som vet…pratar samma språk…

Där kom dom. Mycket väl kända. Någon gång träffade, aldrig mötta, samtliga med samma känsla. Det här skall bli roligt. 

Hej! Så kul att du kom! Hur är det med han? Vilka kårer har du varit på ? Men då känner du väl?  Spelar han ännu? Vilken teknik han hade. Då sa han till dirken…Så låter det…Då trivs jag. Befinner mig en  värld som var min och deras, känner oss nästan lika unga som då.

Klockan 17.00. Repetition i Gotlandsmusikens lokaler. 

Låter förvånansvärt fint för att vara prima vista-spel. En trumpetsektion som skulle platsa var som helst. Med ess som Hovtrumpetaren Olle Hermansen, Den mycket meriterade jazztrumpetaren Lennart ”Kvarten” Axelsson. Två suveräner från Gotlandsmusikens brassensemble, och inte minst veteranerna, Nils-Åke och ”Sillen”. Sölve Kingstedt (86) ( Sveriges klarinett-ikon) spelar soloklarinettstämman. Det känns tryggt. Hoppas han kommer att göra det många år ännu. Får glädjande nog dela stämma med en musiker som jag spelat tillsammans med många gånger i flydda tider, min efterträdare i Blåsarkvinett 65, Jack Larsson.

Dirigenten Bengt Gidlöf är så nöjd med oss att vi blir fria timmen innan utsatt sluttid. Det är ett bra betyg.

På kvällen mer mingel. Fler anekdoter..fler.. fler…fler……Precis så som en militärmusikerträff skall vara. Tills vi märker att vi nog inte är lika unga som då. Att sängen frestar allt tidigare under livets aftnar. Men i morgon! DÅ! 

Några bilder från repetitionen.

 


2 kommentarer

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 1. Resan dit.)

Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg…..Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg…Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg. Någon mil framåt….Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg. …..ytterligare en blekingsk mil…Vi står nu….

Den som hör detta vet att var hon är. På ett Öresundståg. På en resa som kan bli lång, mycket lång. Och lång blev den, längre än befarat den här dagen då jag var på väg österut. Från Kristianstad till Visby via Karlskrona, Kalmar, och Oskarshamn.

Nåväl vi hade startat i mycket god tid, allt för att inte behöva stressa vid byten. Allt för att vi visste hur den svenska järnvägen fungerar. Såg fram emot några sköna timmar i Karlskrona på stationens cafeteria med något gott att äta och dricka innan färden skulle fortsätta mot resmålet, mot en efterlängtad träff och konsert med kollegor från militärmusiktiden. 

Karlskrona station. Kära framtida resenärer som måste byta tåg i Karlskrona. Har någon timme att fördriva. Kanske är hungrig och törstig och ser fram emot att tillfredsställa dessa primära begär. Letar efter ett trevligt vattenhål i anslutning till stationen. Låten hoppet fara, Som det lär stå över porten till Helvetet, säger de som tydligen varit där. 

Järnvägscaféet , är det pretentiösa namnet på den öppning i väggen i vänthallen där det serveras. Fyra ryggstödslösa trästolar inringar ett litet bord. Frallor väl inplastade och samtliga med förlorat hopp att få förtäras innan de förvandlas till något som inte ens skatorna konsumerar. Känns som jag befinner mig på landsbygden i en öststat på femtiotalet. Måste härifrån….Hinner med en buss mot Kalmar klockan 12.00.

Kalmar-Oskarshamn. 

Flyter på fint. landar många timmar för tidigt innan färjan går. Men här måste finnas någon trevlig krog att besöka. Stiger av vid Oskarshamns station . Ser mig om efter…….någon restaurang på gångavstånd för den som släpar på väskor……….Ser stationshuset……stängt…tillbommat……Letar efter taxistation som alltid finns i närheten av tågstationer i civiliserade städer…letar…letar….Från ett närliggande litet hus når mig en icke aptitretande stekos….tar mig dit…frågar en man efter vara taxibilarna står…..finns ingen här men jag kan ringa efter bil om du vill….och det vill jag….. Måste till centrum …måste få mat.

Bilen skall komma om tjugo minuter, sa mannen som ringde… Efter en halvtimmes väntan i gassande sol och närheten till ljudande gatuarbete infinner sig tvivel..Efter fyrtiofem minuter drabbas jag av hopplösheten. Efter en timme av desperation. Då, som en hägring i öknen närmar sig en bil bärande skylten Taxi. Den är till oss! Den skall ta oss till en lokal där det serveras! Den tar oss till en kinakrog. Klockan är 16.30. Färjan avseglar 21.00.

Under en sådan lång väntetid på en krog måste man äta långsamt och dricka mycket. Mariestad, konjak och GT. Livsandarna återvänder. Åter känns det värt att leva. Känner mig som i Bellmans mästerverk ” Ack du min moder” efter att krogen öppnats.

Färjeterminalen.

Lugnt och skönt. Väntar på incheckning då en buss stannar utanför. Ut fullständigt forsar barn i 12-13- årsåldern. Fulla av liv. Med spring i benen och väl fungerande talorgan. Friden är ”avfridad” . Detta är tydligen våra reskamrater. Vilken lycka.

Båtresan. Stilla vatten tar oss till ön dit där jag skam till sägandes aldrig varit trots mitt långa liv. Halvsover i en bekväm fåtölj. Angör Visby. Jakt efter taxi igen. Lång kö. En chaufför säger. ” Strand hotell ligger så nära att ni kan gå dit ”. Efter utpekad riktning börjar färden mot hotellet .

Det låter när väskor dras på kullerstensgator. Får känslan av att infödingarna tror att Valdemar Atterdag kommit tillbaka eller att gospodin Putin äntligen bestämt sig för att testa det svenska försvaret. Vi går och går..och går…och….Irritationen blir vårt sällskap. Ingen att fråga. Mörkret kompakt. Inser att vi gått fel, en omväg värd namnet….Men där? Vad står det på det huset? Strand Hotell!!!! Vi är framme. 

Startade från Kristianstad 09.00. Sluter ögonen i Visby kl 01.30. Det var en resa. Men nu väntar det roliga.

Fortsättning

 

 

 

 

 


17 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Skall aldrig smärtan och paniken försvinna….när…..?)

Vi som har fotbollen som en lidelse. Som har förlorat vårt hjärta till en fotbollsklubb. Vi har alla drabbats av  smärtan och paniken när vi ser bollen gå in i ”egna” målet.

Redan när fienden ockuperar den egna planhalvan höjs pulsen. När en målchans är uppenbar vill man springa ner på planen och fysiskt hjälpa till att försvara sitt mål. När det döms frispark i farligt läge till motståndaren väntar en evighet med stor hälsoriskfaktor innan sanningen uppenbaras. Mål eller….tack o lov.. inte.

Så när det inträffar. Bollen i egna nätet. Innan man tror sina ögon. Den tog väl i burgaveln? Varför höjer inte linjemannen flaggan ? Visst var det klar offside. Och nog måste domaren sett att det borde vara frispark till MFF ? Sökandet efter halmstrået finns som ett hopp, ett under,en kort tid. Att se spelarna i motståndarlaget jubla, fientliga delar av publiken skräna blir för mycket. Aggressionen gör sig påmind. Depressionen lägger sin gråa filt över oss. Att någon kan bli glad över ett mål gjort på MFF är en obegripligare gåta än den Jenny Nyströms tomte grunnar på. 

Nåja. Jag har ändå lugnat ner mig en aning med stigande ålder. Kan se solen gå upp även dagen efter en MFF-förlust. Men när Vidi gjorde sitt ödesdigra mål i Malmö var jag ung på nytt. Livet blev då lika tungt som under flydda års insläppta mål.

Jag vet att inget lag, inte ens MFF, kan gå genom en säsong utan insläppta mål. Att frustrationen skall besöka mig många gånger. Men vad vore livet utan känslor och spänning? Och mitt filantropiska sinnelag gör att jag skänker en medlidsam tanke till alla de som håller på lag som mycket oftare får plocka ut bollen ur egna nätet. 

Ps. Varning för otrevliga bilder. 

180507 IFK Göteborgs August Erlingmark jublar efter att han gjort 1-2-målet under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Malmö FF och IFK Göteborg den 7 maj 2018 i Malmö.
Foto: Christian Örnberg / BILDBYRÅN / Cop 166

 


Lämna en kommentar

Personer ( Fredrik Nordström. Möte med en ”ovanlig” man en vanlig förmiddag i min vanliga affär.

Det var vid frysdisken där det växer fisk som det hände. Hade precis fiskat upp ett paket innehållande fyra laxfiléer när jag kände en hand på min axel. Där stod han iklädd cykelhjälm. Ja, och lite mer vilket anständigheten kräver även en varm sommardag. Hade sett honom någon gång tidigare i affären som heter COOP och lever sitt liv intill Sommarlust i Kristianstad.

” Japaner äter fisk två gånger om dagen, röker 50 cigaretter och mår hur bra som helst”. Var den allra första mening jag hörde honom säga. Det blev fler….många fler…och ännu fler. ” Kinesmaten som serveras i Sverige är inte alls i klass med den som bjuds i Kina. Jag vet, har bott många år i Shanghai och är gift med en kvinna därifrån. Fiskpaketet började att kyla mina känsliga händer. ” Min dotter är halvkines och kan därför laga god kinamat”. Fortsatte han uppmuntrad av att jag tydligen lyssnade. Och vad hade jag för val då han lagt sina händer på min kundvagn stående tätt intill mig. Jag var fast.

Nu började en konversation, eller rättare sagt en föreläsning. Fick veta att Rembrandt van Rijn fick 20 gulden för att måla beställningsverket ”Nattvakten”. Pengar som han köpte färg för. Att Beethoven inte fick den lägenhet han önskade en gång i tiden, trots att han var den störste sen Bach.  Att Bruckners musik var obegriplig vilket även kompositören själv tyckte. Ämnen skiftade oftare än en opportunist byter åsikt. Men jag började bli intresserad. Vem är han? Lade tillbaks laxen där den kom ifrån av rädsla för upptining. Där stod vi två skånska gubbar förmiddagen den 17 augusti år 2018 och pratade, intensivt.

Då måste jag fråga. Vad heter du? Fredrik Nordström var namnet. Hann berätta mitt namn. Då ! Visste han. Hade hört mig spela många gånger. Var rädd för kritik, men den uteblev. Fick veta att han tagit pianolektioner av en kollega till mig men varit för lat för att lära sig läsa musik. Men fått högsta betyg av musikläraren Inge Frennesen efter att ha skrivit en uppsats om Richard Wagner. Att värmen denna sommar fått honom att vilja sova i mejeriavdelningen. Att Jazzklubben i Shanghai bjöd på utsökta konserter. Inte Glenn Miller och sådant skräp, som han menade………Med nytt, icke upptinat laxpaket, fortsatte jag vidare…..tills vi möttes igen framme vid kassorna.

” Vet du viket vapen snapphanarna hade? Vet du hur drycken ” Kapten-löjnant” uppkom? Vet du att du liknar en person avbildad på en tavla som hänger på Nationalmuseum bara du hade odlat mustasch ? ( Blev lite smickrad över att finnas på Nationalmuseum och tillhöra konsthistorien och funderar på att anlägga mustasch.) Hur han fått biljett till Staatsoper in Wien till en balettföreställning till en kostnad av 2000 kronor, men sålde biljetten för 1500 och gick på krogen istället. För balett gillade han inte, även om Tjajkovskijs musik var till belåtenhet. 

Framme vid min  troget väntande cykel väntade även han. Fick veta att han ”bara” var 72 år mot mina 78. Det gjorde mig lite nerstämd. Tyckte nog att han framstod som en något äldre ”broder”. Sådan självbild har man ibland.

Det var vid avskedets stund det hände. Avslöjandet som får alla kristianstadsbor i mogen ålder att veta: Han är son till en legendar. Kalle Nordström alias ” Polyfoto”. Den volym-generösaste person jag och många andra någonsin sett. 

Nu hoppas jag att få träffa Fredrik fler gånger. Han är onekligen en färgstark profil, och kunnig person. Hoppet är gott, han bor i ”Kinesiska muren”, (bilden) så passande eftersom hans älskade är kinesiska.

Ps. Detta var bara ett LITET utdrag av ett LÅNGT möte en spännande dag i vardagen. Cyklade hem och konstaterade att: den som tror att endast damer kan prata intensivt har aldrig mött Fredrik Nordström.


Lämna en kommentar

EM i friidrott 2018. Betraktat genom nordiska glasögon.

Så har då planetens näst största globala sport avverkat ännu ett Europamästerskap. Friidrott, idrottens moder tillsammans med brottningen. Sporten ,om man ser den som EN sport, presenterar de mest divergerande människotyperna av alla. Allt från den kortväxte tunne långdistanslöparen till muskelbergen i kastringarna. Sporten, där vi i Norden fått allt svårare att hävda oss naturligt nog. Men i år !!!

Att se norska löpare ta guld i de mest konkurrensutsatta grenarna är egentligen inte möjligt. Karsten Warholm är ett fenomen som förvånat oss förut. Men vad är Bröderna Ingebrigtsen uppfödda på? Med lillebror Jakob som det märkligaste utropstecknet. Att som inte fyllda 18 år, vara vit och från ett litet land, vinna löpningens blå band och en betydligt längre sträcka som ofta har andra löparförutsättningar, är ett mirakel. Nu skall jag med spänning se honom i framtiden kämpa med kenyaner och etiopier om topplaceringar i stortävlingar. 

Även Danmark har synts i Berlin. Men ett gammalt friidrotthjärta klappar tungt när inte längre den stolta friidrottsnationen Finland får någon medalj. Långdistanslöparna med känd sisu är sen länge borta, men var finns spjutkastarna som alltid funnits? En finalplats var hela utdelningen.

Daniel Ståhl gjorde vad han skulle göra. Kanske ändå några var lite besvikna. Han hade ju på förhand vår enda guldchans. Många andra i den svenska truppen presterade efter förväntan med ett extra plus för längdhopparen med det klingande efternamnet, vilken möjligen blev berövad en medalj av klantiga funktionärer? Mereth Bahta avstår jag att ha synpunkter på. Vet för lite fakta. Nöjer mig med att konstatera; Springa kan hon. Finland saknar sina spjutkastare. Sverige saknar medaljkandidater i vår gamla paradgren höjdhopp.

Mina damer och herrar. Vi har fått en ny Dan Waern. En svensk medeldistanslöpare i världseliten. Och SOM han genomförde sina lopp, Andreas Kramer! 

Vet inte om man kan säga att stavhoppet har fått en Mozart? Ett underbarn? Vilken fest han bjöd på. Armand Duplantis. 6.05….6.05…6,05…när det gällde som mest. Tonåring ännu. Ser egentligen inte ut som en stavhoppare eller idrottsman. Bubka! Se upp snart ryker ditt suveräna rekord.

Armand Duplantis. Är svensk men kan inte prata svenska. För att bli riktigt folkkär. För att få Jerringpriset. Ber jag honom att lära sig svenska språket. Har inget alls med hans person i övrigt att göra. Bara det där att gå hem i stugorna, som det heter.

 

 

 


2 kommentarer

” Asjchabad-sommaren” äntligen förgången…….väl?

Det var på eftermiddagen den första maj. Såg i TV Lunds studentsångare, frysande med ytterkläder på, framföra vårens traditionella sånger. ”Sköna maj” såg långt ifrån ut som sköna maj. Men koristerna sjöng med vårens och den varma årstidens ungdomliga förväntan. ( Föga kunde då dessa akademiska gentlemän ana att de av en journalist några månader senare skulle bli anklagade för bära huvudansvaret för skogsbränder som härjade i vårt land. En skribent som skyllde detta på äldre vita män !!!!!. Som de flesta ”pyromanerna”  i kören) 

Den andre maj. 

Något hade hänt. Åh hur härligt majsol ler. Skall det ändå bli några sköna vårdagar? Dagar som blev fler….och fler…och fler…I slutet av månaden pratas det om den varmaste maj på länge. Bara nu inte sommaren blir kall och regnig, var den då naturliga tanken.

Juni.

Den blondaste av månader. Värmen fortätter …..men det blir nog en gråblötkall midsommarafton som vanligt, tänkte den luttrade midsommarfiraren, han som varit med om många. Det här vädret kan naturligtvis inte vara hur länge som helst vi bor i Sverige. Men visst kunde det……

Juli.

Men vi behöver regn. Och så här varmt behöver det inte vara. Solen är evig. Dagarna långa. Torkan ökenaktig. Uttorkade bär och växter. Sittande svettig, hela dagarna i ett skuggigt hörn i trädgården, läsande böcker…böcker…böcker. Inte orka öva klarinett. Väntande på aftonens barmhärtiga svalka. Följa rapporter från SMHI på spaning efter efterlängtat regn….SMHI som lovar och lovar, med tar tillbaka sina löften när den utlovade regndagen närmar sig. SMHI, som får den mest rundhänte valtalande politiker att framstå som ett under av ärlighet.  Skåne är brunt, torrt och längtande.

Augusti. 

Dagarna blir lite kortare. Det är trösterikt. Mördarsniglar ångrar att de valde Sverige. Gräsklipparen står i garaget och undrar varför, det är ju sommar…..SÅ! Mirabile dictu!  På natten mellan fredagen och lördagen den 10 augusti. Väcks av blixtar och knallar. Hör hur regnet nästan vill in till mig. Ge mig krafter tillbaka……..

”Asjchabad-sommar” är ett begrepp jag tagit med mig från en bok där en stor del av handlingen är förlagd till denna stad. En gudsförgäten plats på jorden där värmen är outhärdlig. Varje sommar längtar jag efter en eller två veckor som jag kan få gnälla över hur varmt det är för att senare på vintern kunna få gnälla över hur ruggigt det är, och längta till de stekande sommardagarna.

Sommaren 2018 blev inte som så ofta några veckor lång utan nästan tre och en halv månad med nästintill Asjchabad-värme.  

Nu sitter jag här iklädd långbyxor igen. Slipper se mina ben. En tröja värmer min lekamen. Och börjar jag inte redan så smått gnälla över kyla och regn? Ah nej…men snart….kanske….blir allt som vanligt igen….det känns tryggt….att gnälla är en mänsklig rättighet.

Ps. Böckerna där Asjchabad nämns är en trilogi skriven av Jascha Golwanjuk. Huvudpersonen heter Josef. Han är en judisk pojke som skall bli violinist. Blir hela tiden jämförd med den några år äldre Jascha Heifetz. I slutet av romanen träffas de i Köpenhamn. Som Josef säger; Så träffades vi till slut. Du i stora salen jag i lilla salen”. Kan varmt (rätt ord för denna sommar) rekommendera dessa böcker.