JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Yrken (Två förnedrande. Tror jag. I alla fall om det var jag som varit ”tvungen”)

HEJ ! Jag söker Carin”! Hör jag en glad röst när jag satt telefonluren till mitt hörande öra. Och jag vet. Denne känner inte Carin. Har aldrig ens träffat henne. Och vill sälja. Vill befria henne från sitt pengaöverflöd som en svensk pensionär lider av. Vill få hennes liv att bli meningsfullare med en produkt ingen kan undvara. Och allt för Bara en löjligt låg kostnad med förmånliga villkor, och returrätt om hon mot all förmodan, tvärtemot alla andra, inte skulle vara nöjd.

Jag pratar som alla förstår med en Telefonförsäljare. Ibland svarar jag artigt, nej tack. Med tusen argument mot mitt nej inlärda av den hoppfulla, ringande, i mitt hörande öra , som jag då önskar inte vara fullt lika hörande. Ibland kan jag inte låta bli att svara. Nej Carin är inte hemma hon är som alltid på isbjörnsjakt i Nordpolen och väntas komma hem om några år, när den sista vita björnen är nerlagd. Hon avskyr isbjörnar . Då blir det en paus i samtalet. Något sådant har den uppringande aldrig hört. Och vi skiljs åt under tystnad.

Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de som under en tid i livet valt, eller tvingats, välja denna verksamhet. Ta sats. Slå ett nummer. Verka glad med en personlig samtalston. Och veta att chansen till napp är liten……På det igen……Nytt samtal..Svära en stund över bemötande ..vara glad……igen och igen. Kanske med tryck från någon chef om att lyckas….annars……….Och varför vet jag de inte känner Carin. Jo hon heter Carin Ulla Christina och alla som vet så är tilltalsnamnet Christina. 


Spela något av Lasse Stefanz….Spela ABBA…….Spela det…det …det……Men inte det vad är de för j-la skit du spelar. Kan du inte sjunga? Men den här låten kan du väl?

Där sitter dom spelande för döva öron. För sorlande. För berusade. Fått groggar över tangenterna. För förståsigpåare. För bråkstakar. För de som hyssjar….För alla utom för dem de skulle vilja spela för. Bar och Restaurangpianisterna.

Jag har hört många. Oftast i de finare salongerna . Eller krogar som vill vara det. Den ensamme pianisten har ersatt den klassiska krogtrion. Blir billigare så. Har lyssnat till många som varit tekniskt briljanta. Som kunnat bjuda på nästan allt av vad som önskats. (Av de som ändå sen inte lyssnar) Varit goda gehörsspelare. Men som sällan fått den uppskattning de förtjänar. Hur de försökt få ögonkontakt med någon som verkar lyssna. Och visst. Krogen är ingen konsertlokal. På krogen fungerar musiken som en ljudtapet, i högtalare eller från en flygel. Ofta störande för många. Har visat mig artig. Applåderat , för det mesta ärligt menat, och fått en tacksam bugning tillbaka. 

Tror mig veta att många sitter där med sina oinfriade drömmar. Att vara solist i de stora konserthusen. Få spela de klassiska mästerverken inför en koncentrations- lyssnande publik . Ta emot applåder intill ovationsstyrka. Inropningar. Berömmelse. Få belöning för alla dessa ensamma övningstimmar. Skalor. Etyder. …..skalor….etyder…skalor..Alla dessa lektioner som skulle leda till …… Nu sitter jag här för jag måste. Måste ha mat, kläder och bostad. Men i köket väntar tröstgroggen när kvällen blir natt. Sen går jag hem. Sluter ögonen och lyssnar på Barenboim eller Lang Lang……..och blir för en stund någon av dem…..tills  kvällen.

 

 

Annonser


Lämna en kommentar

Mina och nationens dryckesvanor (Alkohol) från 1955 till…..? (Del 2)

”Skall  vi gå ut och ta EN öl” ? Jag bjuder på ETT glas vin . Så förfinade har replikerna blivit i vår tid. EN öl….ETT glas vin…..Hur stort glas? Nja…Och visst är EN och ETT en omskrivning präglad av vårt folks skamkänsla för starka drycker. Ett kulturarv som är svårt att skaka av sig. Trots att allt har blivit mycket tillgängligare nu i Sverige mycket beroende på en ny generation med resvanor. Vinkulturen har tagit sig över Östersjön. 

Hur har jag det själv då med intaget i nutid?  Ett glas vin passar bra på mig. Tycker egentligen inte det är så gott efter att sista tuggan är svald. En kall öl är den bästa törstsläckaren. Skall drickas häftigt, nästan girigt. Men sen…..Ja en till kanske.  Med den medföljande tanken. ” Bara jag inte behöver springa på toa och kissa halva natten”. Har även lärt mig att inte säga ” En stor stark tack”. Utan uppskattar olika smaker .

Det ingår välkomstdrink. ( Ibland kallat för ”bubbel” eller ”skumpa”. Och till och med för champagne) vilket får en konnässör av den drycken att förutspå kulturens förfall och civilisationens hädanfärd. Till maten ett glas vin (Ibland drabbar lyckan oss med påfyllning) . Sådana är ofta alkoholvillkoren vid större fester. Vill man ha mer får man betala och det är som det bör vara.

Vill vi då ha mer? Mer i offentliga lokaler kostar just ”mer” . Ännu en påminnelse om den svenska alkoholpolitiken. Som egentligen inte rimmar med devisen ” Alla människors lika villkor”. Som utesluter den icke besuttna att få  njuta av drycker som skänker gommen vällust. och som sådana kostar just ”mer”.  Köns-jämlikt, har det däremot blivit. Nu dricker flickor och pojkar med samma varma själ. Och älskar också väl? (För att snudda vid Runeberg)

Jag däremot har blivit en Whisky-människa. Likt konjaksperioden konsumerad i liten  mängd. Likt konjaksperioden i rätt sorts glas. Det är viktigt. Lika smakviktigt som drycken. Visst kan jag fortfarande ”festa” som också är en omskrivning för ”supa” levande kvar från skamkänslotiden. En G T. En snaps. Men sällan , nej aldrig, så jag blir berusad. Belöna sig efter något som kräver belöning. Blir lite gladare, Ja. Lite modigare, Ja. lite pratsammare ,Ja. Lite dummare, Ja. Men också oftast mycket tröttare..och aldrig så odödlig som i unga år……Visst blir det lite uppsluppnare på fester där det serveras…Men har den största respekt för dem som kan avstå och ändå känna ”feststämning”. Känner en del som har den förmågan. Känner andra också.

Nu vill jag med emfas upprepa det jag skrev inledningsvis i Del 1. Jag är ingen alkoholromantiker. Jag har aldrig druckit i tjänsten vilket borde vara en lika stor självklarhet som nykterhet bakom ratten. Och tragiken beroende på missbruk är skrämmande…..Men ändå

Nu är det kräfttider. Och ” Kräftor kräva dessa drycker” A Engström. Så skål systrar och bröder….Men med måtta och ansvar.

Bild från en resa med färja från Göteborg till London. Livet leker. En  öl. Eller två?  En stund att frysa. Att ta med sig i livets motvind. Håret har grånat och blivit tunnare. Livets middagshöjd är passerad. Men vad gör det när ölen är god och hjärtestaden väntar på att välkomna mig.?

Ps jag fyller 80 den 3 december . Jag gillar whisky.

 

 


Lämna en kommentar

Mina och nationens dryckesvanor (alkohol) från 1955 till…..?(Del 1)

” Ska du ha dej en jävel”? Häng med in på muggen jag har med mej”. ”Har du nåt hemma”? Ser att du har köpt ut” ! Vi kan väl dela en liter på tre ? ”Ta en sup och va som en människa”. ”Helan går sjung….”

Vi som varit med lite kan replikerna. Vi som är uppfödda med svensk alkoholpolitik och kultur. Jag är dock ett barn som aldrig ägt en motbok. Den bok som var gravt könsförnedrande. Ja till och med folkförnedrande. Det var väl så att det ansågs näst intill vulgärt att damer drack, med undantag av anständigt smuttande på någon svag färggrann likör, uppslagen i ett minimalt glas, och varande en hel kväll. Inte ens ”Två vita och en brun”- eran har jag upplevt. Men väl under lång tid mattvånget på krogen.

Den som slutar läsa här, övertygad om att jag förhärligar intagandet av starka drycker, och är beredd att låta yxan tala, har fel. Jag vet mycket väl vilka djupt tragiska konsekvenser missbruk kan leda till.  Men jag vet också vilken stimulans och smaknjutning som dessa drycker kan skänka. Därför får läsaren här min och det svenska folkets karriär -tillsammans med flaskor, glas och burkar.

Jag var nyss fyllda femton, år 1955, då jag blev lurad, ja det är sant, att dricka förstärkt Coca cola. Därefter vin på Tyrol på Gröna Lund. Blev sjuk, vommerade. Det skulle väl vara en signal till avhållsamhet? Till det väl kända ruelse-uttalandet, Aldrig mer. Men……..

Tonåringens sökande efter vuxenvärldens hemligheter ville något annat. Hur vi/jag fick tag i det åtråvärda är något jag glömt. Men en på två delad halvliter renat, ”nersköljd” av sockerbitar tagna från regementets matsal, var inte ovanligt på lördagskvällen. I staden sen portvin på någon krog ofta avslutat med en flaska Vino Blanco på Klosterbräu vid Norra Bantorget .Något senare i livet inträdde groggeran. Kända blandningar var. Konjak och cola. Gin och grappo. Renat och sockerdricka eller blodapelsinlemonad. Whisky och sodavatten. Allt gick ner….och ibland upp igen.

Den här tiden var också den svenska dryckeskulturen. Snaps, renat eller kryddat till maten. Möjligen en konjak till kaffet. Därefter grogg….ideligen…ideligen…ideligen .. som allvetaren Ejnar Haglund  (bilden)sa. Och på krogar och uteställen smusslades det under bord och i buskage.

Under min musikhögskoletid i mitten på sextiotalet drack vi frekvent den hemska ”föroreningen” Vodka och lime” (Bilden Jag och ”Eddie med den blandningen) Ryser när jag tänker tillbaka. Nu hade nationen så smått börjat upptäcka ölkulturen. En dryck som i äldre tider bestod av ”vattenskadad” pilsner och lager. Mellanölet gjorde sin entré. Pubar började växa upp. Svenskarnas utlandsresor hade börjat sätta avtryck. Starkölets tid var nära. Men än väntade nutidens modedryck på att bli etablerad utanför de ”fina” familjerna. Vinet.

” En stor stark” Hette det länge ute på lokal. Någon sorts ”feinschmeckeri”  var det inte tal om. Den tiden skulle komma även gällande denna törstsläckare.

Så började jag att mogna, blev medelålders. Också min smak för drycker mognade. Jag blev konjaks-älskare. Köpte böcker i ämnet. Testade sorter vilka min plånbok tillät. Nej, inte stora mängder. Några centiliter i rätt glas(konjakskupa). Samt med en mun som var oangripen av smakförstörande drycker. Även några likörer som Strega, Grön Chartreusse och Cointreau fann jag välbehag i. Alkohol som inte hade som huvuduppgift att berusa utan att skänka oral njutning.

I landet började 2000-talet att närma sig. Dryckesvanor blivit mer kontinentala. Mer tillåtna. Ingen  smög längre med systempåsar. Systembolaget hade till och med blivit kundvänligt. Inte länge ett skammens tempel för samhällets olycksbarn. Och med det avslutar jag del 1……..Och tar er med till nutiden i nästa avsnitt………

 

 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Personkemi. Vad beror det på?)

Vi har alla upplevt det många gånger. Han/hon är jag totalt naturlig tillsammans med. Medan någon annan, hur trevlig , vänlig och klok den än är, spänner jag mig inför. Är inte helt mig själv. Det kallas för Personkemi.

Den sortens känsla för någon beror; Inte på förälskelse. Inte på erotisk utstrålning. Inte på utseende. Inte på delade uppfattningar. Inte på intellekt. Inte på generationsgemenskap. Inte på etnicitet . Inte på kön. Inte på yrkesgemenskap. Inte på lång bekantskap med dem som ändå betraktas som varande vänner. Inte på beundran näst intill idoldyrkan. Inte på politisk samhörighet. Inte ens på släktskap eller delad sympati för ett fotbollslag.. (Även om många av dessa uppräknade egenskaper kan vara till hjälp för god personkemi) Så vad det inte beror på tror jag mig veta. Men vad beror det på?

Jag söker den jag kan dela hotellrum med som om det vore min tvilling. Säga vad fasen som helst till. Visa mig i all min skröplighet och avslöja personliga intimiteter för. Kan vara tillsammans med oavsett humör. Veta/märka att han/hon känner det motsvarande för mig.

Det är väl så för de flesta att integriteten ökar med stigande ålder.  Att det var enklare att hitta själsfränder i ungdomen. Vara sig själv inför fler personer. Att, grovt uttryckt, skita i vad andra tyckte om en själv säker på sin egen förträfflighet som man var i unga år. Jag har alltid varit en person som vill vara till lags. Som känner ansvar för att stämningen skall vara god och alla skall trivas. Vilket gör att jag nog många gånger uppfattas som onaturlig. lite spänd,  för den med goda psykologiska egenskaper. Kanske är jag någon som många har svårt att dela personkemi med?

I livet har jag träffat de med helt olika uppfattningar om viktiga saker som politik, kultur, intressen. Ja till och med fotbollstillhörighet, men ändå känt stor naturlighet med. Personkemi. Medan jag inför andra med stor gemensamhetsuppfattning i det mesta endast förhållit mig artigt vänligt respekterande. Och vem det ”felet” beror på är egalt, men det är, inte  Personkemi.  Redan vid första mötet kan det märkas. Ja, även en aldrig träffad medialt presenterad person kan få det att stämma. Personkemi.

Har kommit fram till att personkemins innersta uttryck är : Att två människor kan i timmar vara ensamma med varandra, inte säga ett ljud och ändå känns det avspänt naturligt. Men vad det beror på? Har ingen aning.

Presenterar några bilder på vilka en del personer figurerar som har stämt eller stämmer med min personkemi. Inte alla i bild, de som ändå är vänner eller bekanta. En del av dess Personkemister kanske läser och ser sig själv?

 

 

 


Lämna en kommentar

Fyra trädde in. Tre är kvar. Svenska fotbollsklubbar i Europa 2019.

Så har vägen mot CL och EL pokalen börjat den långa resan. Det är nu vi  får bekanta oss med klubbar som oftast är fördolda. Många års intresse har lärt mig/oss namnen på många. De som ändå åker ut efter några försöksomgångar. Men som kommer igen och igen. Jag älskar den här tiden innan giganterna kommer och tar över. 

Svenska lag tillhör oftast de som får lämna tidigt. Sorgligt. Ibland hände det under att något får uppleva en tid i CL eller EL. Ja till och med ett liv där efternyår. ÖFK och MFF är färskaste exemplen. Hur blir det 2019/20 ? Så här började det.

BK Häcken . Fick svåraste motståndet. Ett topplag från Holland AZ Alkmaar tänker inte falla mot en färsking i finrummen Som den uppstickare i sin stad och  i svensk fotboll som BK Häcken är. 0-0 mot ett lite omotiverat Alkmaar borta med hopp om avancemang vilket släcktes rejält på Hisingen . 

IFK Norrköping. En klubb som till skillnad mot Häcken har en lång framgångsrik historia. Nationellt och även internationellt i långt flydda tider. Liepaja från Lettland behärskades säkert. Sammanlagt 3-0. Klubbar från Baltikum är lite som de från Norden men ändå i våningen under. Under Sovjettiden spelade de Baltiska lagen underordnade roller. Varför tar sig aldrig fotbollen där? Och varför uppträder ”Peking” i den dräkten? Vad hade ”Åby” Eriksson sagt?

AIK.  Fick som regerande mästare chansen att kval till de stora smörgåsbordet. Lyckade med nöd ta sig över första hindret. Föll dramatiskt och lite oturligt mot Maribor. Blir lite nedstämd över att lag från Slovenien slår ut svenska. Nu får ”Gnaget” en chans till i EL men det känns väl ändå lite sådär? 

Malmö FF. Slog sitt slovenska lag om än med……fy fasen vad spännande. Efter krossen i första omgången påmindes vi om vad som väntar när allt bättre lag står för motståndet.

Så går spelet vidare. Hur många svenska lag överlever nästa omgång? Tror att chanserna för samtliga är goda ,men bara goda.

IFK Norrköping. Skall till Israel. Möter Beer-Sheva. Bör ha 51 % chans.

AIK . Har fått den enklaste motståndaren i Sherif Tiraspol. Ständiga Europadeltagare från Moldavien. AIK bör ha lärt sin läxa på bortaplan. Har åter fördelen att få avsluta på Nationalarenan. 55 % chans. Om inte passar den helsvarta klädseln alldeles förträffligt.

Malmö FF. Så blev det ännu  en ny MFF-bekantskap. Zrinjski (Hur uttalas det?) Från Bosnien. Med J Dahlin 55 % chans. Utan 51 %. 

Tre svenska lag har alltså chansen. Vilka tar den? Två av dem……kanske?  Men i Play off är det stopp. Då kommer storlagen. Ja några är där redan som Wolverhampton W och AC Torino.

 


Lämna en kommentar

30/7 ( Ärenden i min stad. Kristianstad. Den övergivna)

Så var det sista återställt efter stölden av hustruns handväska. Reservnycklar till husets nya lås. Måste ta mig ut till den av stadens delar jag skyr. Långebro. Där allt finns som jag försöker undvika. Stora affärskedjor. Mackar. Fula byggnader. Trafikerade vägar. Motorljud. Avgaser. Men också den i min tillvaro närmsta låssmeden.

Västra Boulevarden. Ligger där som ett minne från den tid då Kristianstad var högborgerlighetens hemvist . En era jag bara fick en skymt av när jag anlände staden 1961.  Vackra imposanta hus som inte hade skämt ut sig på det burgna Östermalm i huvudstaden. Hus som blickar ut mot centrala stadens lunga, Tivoliparken. Om fantasin finns ser vi hur noblessen söndagspromenerade. Visade upp sig. Prålade. Lyssnade förstrött på blåsmusiken från parken och i nåder tackade med en avmätt applåd sordinerad av vita handskar. Såg militären marschera (Stora svartvita bilden) Och som Povel Ramel diktade ”Även om man sitter med en wienermaräng skall man dock kunna le mot en utvald societet”. Det är lätt att förföras av den idyll som var och bortse från att i bara några kvarter därifrån levde ”Fattigsverige” Där ordet ”fattig” var just så i dess värsta betydelse. Men visst är det väl tillåtet att för en stund bli en av de utvalda i en tid som flytt? Att få le och buga vördsamt mot översten, borgmästaren. Berömma de ”fina” damernas hattar… och ……vara så elegant som de på bilden framför Fornstugan…..Dricka lite punsch. Bli beundrad…  och bara ha det bra.

I dagens innerstad finns ingen misär men väl tristess. Igenbommade affärer. Ett torg, där man för att upptäcka att det är ett handelstorg, måste vara mycket observant. Ha god syn. I ett hörn finns resterna av det som en gång blommade, doftade, myllrade. Hopträngd intill klaustrofobins gräns står torghandlaren, vädjande , ”Här är jag. HALLÅ” Ser ni mig? ! Uteserveringarnas möbler syns lika uppgivet väntande. Längtande efter hur det var för inte så längesen.

Satt en stund framför Gallerian. Kändes som om byggnaden ville sluka upp mig. Falla över mig. Stöta bort mig. Inte som något som lockade. Något välkomnande. Men en besöksvärd kinakrog ropade inbjudande på mig. ”Khai & Mui” , vilken serverar en generös välsmakande buffé.

COOP i Gallerian var vid öppnandet en välkommen affär. Delikatess och fiskdisk av hög klass. Prisbelönt. Nu en skugga av sin tidigare glans. Och är jämfört med Maxi ….Nej den jämförelsen är orättvis. Som om en pensionär skulle möta en vältränad tjugoåring på 100  meter. 

Men allt gnäll tog slut när jag till min förvåning upptäckte……Så här det ni som inte vet……ännu….Med stigande ålder får vi gubbar ett problem när vi tillåts släppas ut utanför hemmet. Var finns det en toalett ? Måste snart…. annars. Och tänk att….I just Gallerian hittade jag en sådan i dag så sällsynt offentlig urinblåsförlösningsinrättning. Inte stor ,vilket jag inte heller har behov av. Men framförallt. Behövde inget kontokort eller betalkort. Ingen legitimation. Ingen komplicerad telefon. Ingen automat med koder. Det var bara att på gammeldags vis öppna dörren och träda in dit där nöden snart blir ett minne blott. När kommer någon på att den här toaletten är omodern ? Ett tips till någon i tiden.

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns. ( Min mormors tårar)

Minns inte om det var under fyrtiotalets dödsryckningar eller femtiotalets ungdomsår som det hände. Vad jag minns är att jag var i den åldern då jag sprang oftare än jag gick. En ålder som jag förlorat för längesen men som lever kvar i mig ofta ändå.

Vad jag inte heller minns är de tidiga krigsåren. Men har fått berättat av mina föräldrar att jag då bodde i Skanör hos mina så älskade morföräldrar. Allt beroende på att staden Malmö kunde bli föremål för bombning. I skolåldern däremot kommer jag med värme ihåg alla de sommarlov som tillbringades i den finaste ”lekplats” ett barn kunde få. I badets, i skogens, i äventyrets Skanör. Mormor och jag delade rum i det lilla huset. Morfar hördes snarka i styrkegraden ffff i rummet intill. Så var mina bardomssomrar. Ingen kunde fått någon bättre.

Mina morföräldrar begåvades med fyra barn . Min mor, minsting och enda flickan. En morbroder blev som min far, målarmästare. Två blev sjökaptener. Och det var två händelser som berörde deras äldsta son, min morbror Kapten Eugen Lindahl, som jag minns med rörelse. 

De prenumererade på en tidning i vilken svenska rederiers fartygs rutter kunde följas. Allt för att veta var deras älskade, sällan träffade söner, befann sig . Vilket hav? Vilken världsdel? Så skulle de ske. Morbror Eugens fartyg skulle passera mitt framför deras hus med fri utsikt över Öresund.

”Hon stryker flagg mor” Sa min morfar där han stod med kikaren framför ögonen. Jag är säker på att han använde ordet stryker som den sjöman han varit. De hade klätt sig i finkläder där de stod i huset på Västergatan. Morfar refererade. Mormor, drabbad av katarakten, som kallades skumögd då och var näst intill obotlig, kunde bara uppleva händelsen i sitt inre. Men ögon som inte kan se kan tåras. Flaggan i blått med sitt gula kors i aktern gick upp och ner, upp och ner. Hälsade barndomshemmet i vilket en tårögd mor stod. En mor som fött kaptenen på fartyget. Som sett honom växa upp. Som numera så sällan träffade honom.

Det var en tidig sommarmorgon . Något så sällsynt som en sen länge förbeställd taxi stannade framför huset på Västergatan. Vi skulle hela vägen till Falsterbokanalen. Jag hade kunnat springa dit. Min mormor däremot beroende av all tänkbar färdhjälp.

Åter var morbror Eugens fartyg nära barndomshemmet. Nu skulle båten som hette ”Jagala” tränga sig igenom den smala kanalen. Vi var på plats tidigt, mormor och jag. Spanade, spanade, spanade och…….där i fjärran styrde skeppet styra mot oss. Närmre…närmre…närmre. På kommandobryggan stod han i vit uniform. Min morbror. Min mormors äldsta son. Han var väl cirka 50 meter i från oss men ändå så långt borta. Några meter vatten, ett båtskrov hindrade fysisk kontakt. De ropade till varandra. Skeppet seglade vidare som det måste. Det var nu det hände det som förvånar mig än i dag…..

Hon sprang. Min tjocka orörliga, med käppgående, halvblinda kära mormor. Sprang ikapp med fartyget. Vinkade…ropade….vinkade …ropade…fartyget som försvann bort mot det öppna havet allt längre ….längre…tills en sista skymt av en vinkande kapten kunde ses…..En tårögd flåsande mormor som inte känt av sina krämpor. Som inte känt någon trötthet. Bara en lyckokänsla. En stolthet. Sett sin son leda ett skepp så nära den plats där han en gång lekte klädd  i kortbyxor. Så närma honom men…….bara för en kort stund i livet.

Ofta återgår mina tankar till de stunderna. Jag var för liten då för att förstå känslorna. Men på något sett förstod jag eftersom jag så här så många år senare skriver om det.

Bilder Hustrun och jag ser ut över morföräldrarnas hus många år efteråt och som genomgått stora förändringar.

Mina morbröder med Eugen i bakgrunden.

 

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( Att spela rätt. Eller att prata rätt. Vilket är den största utmaningen?)

Hade en klarinettelev, av det mera vuxna slaget, som varit på konsert och lite glad , lite förvånad, lite fördömande, hade upptäckt en eller flera felspelningar i orkestern. Och menade att det är dåligt av professionella musiker att spela fel. På min fråga om han reagerade när någon föreläsare pratar fel, tar om  ord, också är dåliga, svarade han ett bestämt, NEJ.

Hör ständigt nyhetsuppläsare, reportrar, mediala oratorer staka sig i texten. Ta om och rätta felaktiga ord. Och tror mig veta att ingen tycker detta är märkligt om det inte sker alltför frekvent.  Hade en musiker i en proffsorkester ofta bjudit på detta hade hon/han fått avsked.

 Om en musiker avslöjas med feltoner då……..

Nu menar jag felspelningar i bemärkelsen orätt ton . Alternativt missad ton.  Vilket inte har så mycket att göra med att spela bra. Att spela med känsla, med skön tonbildning, med god intonation. 

Vilka skilda tekniska rätt-tal-spel- utmaningar väntar då på talaren respektive musikern ? 

En musiker med noter framför sig måste på en mikrosekund välja den tonen som partituret föreskriver. Detta många gånger tillsammans med fingerrörelser som tangerar fingerakrobatik. För blåsaren dessutom med flexibilitet i läpparna. Och allt i givet tempo. Ingen tid för eftertanke. Ingen möjlighet till omtagning vid konserttillfällen. Trösten är att endast de som känner till musiken, eller sitter med noter framför sig, äger kompetensen att avslöja den ”skyldige”. (om det inte är väldigt uppenbart)

En talare kan välja eget tempo. (Skådespeleri undantaget) Och som sagt, rätta eventuella misstag utan att det anses dåligt. Är dessutom betydligt enklare fysiskt tekniskt sett att prata än att spela.

Men jag lyssnar mycket hellre på en talare med en röst som berör, som fraserar väl  om det behövs visar inlevelse än en ”robotuppläsare”. Jag lyssnar mycket hellre på en musiker med feeling än en ”maskinspelare”. Sen behöver inte det ena utesluta det andra. Ingen spelar fel med flit…..väl?

Men nu var det inte det som gällde utan . Varför reagerar de flesta mer negativt på musiker som spelar en felton än en talare som pratar felaktigt? Som han, min elev för längesen, vars uttalande jag fortfarande retar mig på. Jag vill inte säga namnet, men jag vet det nog. Men annars var han trevlig och duktig.

Så var det musikern som på anmärkning gällande felspelning sa. ”Jag spelar inte fel. Jag spelar annorlunda”.

 


Lämna en kommentar

15/7 (Jag träffade ”Kula”. )

Vid sommarens mitt tog jag mig in till stadens mitt. Cyklade längs den nu så vackert grönträdskantade gatan som fått namn efter sin följeslagare, kanalen. Där blommade näckrosor i buketter. Där simmade änder och svanar. Innerstaden var som så ofta folktom. Kanske hade många valt att se på handboll spelad i sand vilket traditionsenligt skedde i Åhus. Passerade det som en gång var en klassiker i Kristianstad” Lasses musik”. Som med åren förvandlades från en musikaffär med blandat utbud till en gitarr, synt och slagverksaffär. Nu till ytterligare en ödelokal i Kristianstad. Men mitt mål var ”Duvanders konditori” . Jag hade bestämt träff med en mycket god vän och kollega.

Kjell-Åke ”Kula” Persson är för de äldre musikälskarna i Kristianstad, och vida omkring, en högt uppskattad musikant. Mångsidig, men med trumpeten som huvudinstrument och med jazzmusiken som sin älskarinna. Han geniala improvisationer i sin lyriska stil har glatt åtskilliga ”spisare”. Nu har hans hälsa tvingat honom att avsluta det som var hans kära livsuppgift. Trumpeten låter inte mer. Hans sorg är stor. Vad är dystrare än ett tyst instrument? Endast den som en gång spelat på det.

Vi är jämngamla den infödda Kristianstads-sonen  ”Kula” och jag. Ja, han är ett halvår yngre. Fyllde 79 på midsommarafton. Började i sina tidiga fjortonår som musikelev på I 6. Konfirmerades i den uniform som fick special-sys till honom då ingen tillräckligt liten fanns att få på förrådet. 

Kula hade med sig skivor till vårt möte, i vilka han hörs spela i olika sammanhang. Skivor, som jag fått förtroendet att överlämna till hans så uppskattade trumpetkollega Lennart ” Kvarten” Axelsson då jag träffar honom i Umeå i Augusti.

Där satt vi och pratade och pratade och pratade om? Jo så klart, musik. Om våra hjältar som Mnozil Brass, Eddie Daniels, Wynton Marsalis, Putte Wickman, Knud Hovaldt. Philip Jones brassensemble, Max Raabes Palastorkester, våra danska instrumentlärare under unga år… och……och…

………minnen från den märkliga tid som var gamla tiders militärmusik. Om hur staden var förr. Om vänner som lämnat oss. Om ungkarlstiden ”med sköna tillbehör” på sextiotalet…”Kongen” Brissman, Lilla P, Sommarlust….vi var som vi var då. Tills vi reste oss upp och vandrade vidare i tempo lusingando.

Nästa gång vi ses är den 5 september (Ja det tror och hoppas vi) Då militärmusikkårens kamratförening träffas .

Skriver detta måndagskvällen den 15 juli. En måndag långt in i pensionsåldern. Minns måndagar under många år från tiden på musikskolan då jag cyklade, med start klockan 06,30, 8 kilometer till skolorna i Öllsjö och Skepparslöv i alla sorters väder. Ibland sjungande ”Till havs” när snöstormen piskade ansiktet. (Ja, inte lät det som Jussi, men ändå) På torsdag reser jag till onkologen på Lunds lasarett för.?…..Ja, jag får se. Lite orolig, men bara lite. Jag känner mig frisk så…

Lägger in lite bilder där Kjell-Åke ”Kula” Persson syns. Med ”Some-Band”. Som ung musikkorpral spelande jägarhorn under VM i militär femkamp. Och på kamratföreningsmöte en  nostalgisk stund tittande på filmer från år som varit.

 

 


2 kommentarer

Mat (Skaldjur)

” Rött vin och druvor och blommor i ett krus”. Så vackert diktade Evert Taube i ett av sina mest romantiska ögonblick. Kanske kunde han lika gärna skrivit. ”Vitt vin och räkor” ? Finns det något mer romantiserat än en träff mellan de förälskade i sällskap med vin och räkor…….innan ?……Det är upp till var och ens fantasi. Och inte behöver vinden komma från bergen i Provence. Vi kan befinna oss var som helst i vår värld. Heller behöver det inte intagas i sällskap med en flicka från Pampas eller någon som heter Fritihof. Har aldrig hört/läst att räkor i romantiska situationer kan ersättas med hummer. Varför? Kan det bero på denna delikatess har fått dåligt rykte som varande en Snuskhummer, och en sådan vill väl varken du, kära läsare, eller jag vara?……väl ?…….tänkte väl det.

Så länge jag minns har jag älskat de flesta skaldjur. Undantaget det som kallas räkcocktail som ofta serveras vid större middagar, och är en vedervärdig blandning av burkräkor dränkta i sliskig majonnäs hjälpligt maskerade av ägghalvor. Men, färska räkor med mycket rom, hummer, krabba och inte minst kräftor tillhör mina absoluta favoriter i den livsglädjeföljeslagare som kallas mat.

Minns inte när jag begick min skaldjurspremiär i livet. Absolut inte i barndomen. Troligtvis inte i ungdomen. (undantaget kräftor) Skaldjuren och jag möttes först i mina mognare år. Men efter det första mötet sa det klick. Kanske inte för de serverade men för den serverade. Ja, till och med det frasande ljudet av skaldjuren är aptitretande. De mest minnesvärda skaldjursträffarna är…….

2007.  På en stor färja, som hette något, på väg från Helsinki till Stockholm. Bland det många frestande utbuden av lokaler i skeppet där hunger och törst kunde tillfredsställas fanns en fiskrestaurang i vilken en specialitet var skaldjurstallrik. På denna fanns det mesta av de godsakerna. Färska, fräscha och i generös mängd.

2011.  Hade jag hamnat långt från hemmets trygga värld. I Kenya. Framme i Mombasa. Boende på ett lyxhotell i vars område det fanns en restaurang med utsikt över Indiska oceanen, och en servitör som kunde vara Louis Armstrong om jag inte visste. Men framförallt serverades en hummer med tillbehör som var som ett möte med det som bjuds i paradiset…….kanske….nja. Satt där såg ebb och flod komma och undrade. Hur kan denna smakförförförare kunnat så oförtjänt få epitetet Snuskhummer?

Från Mombasa seglade det ut en båt med riktning? Vet inte namnet på platsen vilken vi hamnade på. Men vad jag vet och kommer att minnas i alla tider är. Krabborna som bjöds. Ljumma köttiga. Inkommande i berg om och om igen…Något godare har jag kanske aldrig ätit. Allt serverat i en rustik lokal, spartanskt inredd någonstans i Afrika. Någonstans med Indiska oceanens vågor som rogivande ljudtapet. Så mycket skönare än högtalarterrorn i så många svenska krogar.

Ps. I afton blir det räkor. Komna från Grönland till Kristianstad. Hur? Inte vet jag.