JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Händelser jag minns. (Då förstod jag vad riktig löpning innebär.)

Augusti närmade sig sitt slut. Augustimörkret kunde märkas och  förebådade åter en höst. Kräftorna var rödare än någonsin. Trädens blad djupt gröna. Den mogna sommaren i all sin skönhet vägrade ännu att bli den årstid då vemodet blir vår livskamrat. Då löven gulnar. Faller till marken och förmultnar. Av jord är du kommen………av jord…..

MEN! Det dukades till fest i Mälardrottningen detta år 1958. Fotbolls-VM var förbi med alla dessa underbara minnen. Nu bjöd Olympiastadion in Europas ledande friidrottare till mästerskap.

Jag var på plats varenda dag. Ja, inte som tävlande men…..stod i Valhallavägskurvan precis ovanför Maratonporten. På musikläktaren där Svea Livgardes Musikkår spelade samtliga tävlingsdagar. 

Såg hur Rickard Dahl nedanför mig tog 2.12 och vann höjdhoppet. Såg hur det största svenska hoppet, Dan Waern,  sprang löpningens blå band, 1500 meter. Hur loppet inleddes i lusfart. Ett tempo som gynnade spurtkanoner som John Delaney och Brian Hewson, men minskade chanserna för en stayer som Dan Waern. Såg hur Waern insåg faran och drog i högt tempo hela det grymma, plågsamma tredje varvet. På upploppet smet en vit skugga (Brian Hewson) förbi.

Men det som avgjorde min framtid var två polska långdistanslöpare. Jersey Chromik och Zdzislaw Krzyszkowiak (uttal?). Det var dessa två rödbyxade herrar som lurade mig totalt.

Vi hade på vår väg mot Norra Bantorget hunnit fram till Humlegården. Min vän och jämnårige kollega Tage Gustafsson och jag. Var inspirerade av polackerna. Vi började småspringa. Ökade farten. Lite till. Tittade utmanande på varandra. Framme vid Kungliga Biblioteket sa jag till Tage. ” Blir du trött”? ”Nej inte det minsta” . Blev svaret. Men det är ju så här fort de sprang, dom som vann 10000 meter och 3000 hinder.  Konstaterade vi leende med säkerhet. Varför skulle då två sällsynta löparbegåvningar inte visa upp sig för den stora idrpttspubliken? Vad väntar vi på? Sen tog vi bussen från Norra Bantorget. Som vi gjort så många gånger. Men nu för första gången som blivande OS-medaljörer. Vi var på väg. Från Humlegården till världens stora arenor.

Så anmälde vi oss till Turebergs IF. NU!!!!

Det gick en vinter. Vi tränade. Vi pulsade snö. Röda och blå spåret på regementet blev flitigt besökt.

En vår kom till oss igen. Nu skulle debuten ske. Den traditionella Sleipnerterrängen (med anor från 1901) på Djurgården.

Vi i Turebergs IF blev placerade på startlinjen i mitten av det stora fältet. Framför oss fanns cirka 100 meter öppet fält innan löparna skulle in på en smal stig. Här gällde det positioner.

Startskottet gick. Jag öppnade i precis det tempo som de polska EM-medaljörerna på Stadion. Det som skulle föra mig till seger. Var snart framme vid det trånga spåret. Det var då……….

Hörde ett ljud. Det lät som SVISSCCH. Vände mig om. Såg ingen, absolut ingen, bakom mig. Det var då;  Jag förstod vad riktig löpning innebar. Hur lite jag begripit om vad  polackernas, och andra elitlöpares, benmuskelstyrka och löpteknik betydde. Hur det visuella bedrog mig.

Och med den erfarenheten gick min löparkarriär vidare . Eller inget vidare. Men nyttigt har det varit inte minst för stärkande av viljan i livets andra skeden.

Ps. Jag blev ändå inte sist den där vårdagen på Djurgården för längesen.

(De två nedre bilderna. Kristian Hellström den första segraren i Sleipner-terrängen. Carlo Nilsson som aldrig vann Sleipner-terrängen.


Lämna en kommentar

Kristianstads Ungdomsmusikkår. (Uppgång. Storhetstid. Fall)

Det var under det frigjorda sjuttiotalets början( 1972)  som det hände. Den fortfarande lite sovande kommunala musikskolan i Kristianstad hade fått en ny ledare. En person som ägde ett övermått av initiativkraft. Som kunde och älskade blåsmusik. Som bildade ”Kristianstads Ungdomsmusikkår” (UMK). Att hans namn var/är Gert-Åke Walldén vet de flesta i mogen ålder vilka bor i staden vid Helge å. Som sin assistent valde han en annan legendar i Kristianstads musikliv, Arne Davidsson.

Själv var jag fortfarande anställd i regionmusiken, men även timlärare på musikskolan. Fick därför uppdraget/äran att bli sektionsledare för klarinetterna. Nu började en härlig tid i mitt yrkesliv.

Det var en måndagsafton. Ett utvalt antal ungdomar samlades till den första repetitionen. På notstället låg inget mindre än; Beethovens nionde symfoni !! Nåja: Huvudtemat i sista satsen. Det som blivit EU:s signaturmelodi. Prologen var skriven. En framtid som utbildade många musikanter var inledd. Några av dem sitter i professionella orkestrar. Än fler har fått musiken som en kär fritidssysselsättning. Åtskilliga är de som minns tiden i UMK med värme.

Under ”Walles” ledning accelererade orkesterns kompetens dramatiskt snabbt. Repertoarsvårigheten höjdes. Orkestern blev ”för trång”. Det måste tillgripas provspelningar. Kunde sitta i flera dagar och bedöma alla de som inget hellre ville än att bli en UMK-are. För klarinettisterna gällde att spela Carneval i Venedig . Tema med variationer. En klarinettsektion som bestod av ett tjugotal  musikanter inklusive bas och altklarinett. Där flera senare gjorde sin värnplikt i Arméns musikpluton.

Utlandsresor genomfördes.  Priser vanns i tävlingar. Trevliga lägerdagar med aktiviteter som fotboll. Brass mot träblåsare. Festivaler hemma och borta.  Glädjen var att ta på. UMK levererade ständigt duktiga musiker till vuxenmusiklivet. (Många dubbelspelade)  Var som ett juniorlag till ett seniorlag utan att gå ner i egen kvalitet. Under UMK fanns Juniormusikkåren av samma numerär ledd av Inge Friberg.  I nästa våning väntade småknattarna i ”Blåsvädret” på sin orkesterbefordran. I blåsarstaden Kristianstad sken solen.

Gert-Åke ledde bandet med sträng men kärleksfull disciplin. Med lika krav på den nykomna tredjeklarinettisten som den ledande förste trumpetaren. Ingen var viktigare än någon annan.  

För Gert-Åke Walldén väntade efter många år andra uppdrag. Som ordförande för Svenska Musikerförbundet och senare pensionering. Vem kunde axla hans mantel som UMK-ledare? Vem kunde hålla kvaliteten och sammanhållningen vid liv? Jo, en annan militärmusiker och trombonist. Christer Nilsson.

Christer anförde kåren med samma hjärta ock kunskap som ”Walle” i många år. Men nu började något anas. Något oroväckande. Var det en tillfällighet?  Allt färre ungdomar sökte till musikskolan på blåsinstrument. Ett krön hade passerats. Det gällde nu att inte rasa ner för stupet som blev allt brantare. Att hålla emot…..Skulle det gå? För Christers efterträdare väntade  andra dagar än de då solen ständigt sken.

Så blev det som det blev och är. Från provspelningar till vädjan:  ”Kan inte du spela i UMK? Snälla”? Numerären glesnade. Spelkvaliteten dalade som i det brantaste stup ner till en nivå som en gång var ”Blåsvädrets”.  Såg och hörde ”kvarlevorna” vid ett tillfälle i stadens centrum och…..undrade med tungt bröst….hur kunde det bli så här på så kort tid?

Nej, det beror inte på sämre lärare eller ovilja att skapa nya duktiga blåsare. Helt enkelt är det så att gitarr och sång lockar dagens ungdomar mer. Att sitta bakom ett notställ och spela är inget för en blivande artist. En idol

Vad som skall göras för att hålla kvalitet och kvantitet för rekrytering av duktiga svenska orkestermusiker diskuteras en del i dag…Fortsätter det så här är våra blåsorkestrar snart något musealt från en tid som flytt. Men en tid som jag är tacksam om att fått uppleva. Men något MÅSTE göras.

Här några bilder från UMK:s glansdagar.

 

 


4 kommentarer

Anders Nilsson. (Kollega. Vän.)

Det var inte ens ett år sedan. Militärmusikkårens Kamratföreningsmöte hemma hos Ingmar Nordström. En  vänlig sensommardag vid havet i Åhus. Ögonen vilande i fjärran mot såväl Hanö som Stenshuvud. Han kom som han alltid gjort. Med åren lite rundare, lite svårare för att gå. Inget konstigt med det. Det drabbar de flesta om livsresan blir lång. Men inte visade han några tecken på att hans livsfärd snart var framme vid den sista stationen. Glad. Charmerande. Historierna och minnena berättade med humor. Ja, precis som alltid. Som de skulle göra många år ännu. Planer för framtiden saknades inte heller. ”Då ses vi om ett år igen” sa han vid avskedet....

Anders Nilsson.

Det var 1955 som jag träffade Anders första gången. Jag, som 15-årig nybliven musikelev på Svea Livgarde. Anders, som 25-årig musikhögskolestuderande på oboe tillhörande I 6 musikkår i Kristianstad. Anders, var en så kallad Landsortare, vilket var benämningen på militärmusiker utanför Stockholm som var högskolestuderande och förlagda på musikkårerna i huvudstaden. Anders, då musikfurir. Kom ibland in på musikelevs-luckan. Tystlåten. Vi tyckte nog han uppträdde lite underligt. Inte förstod vi hans stora hemlängtan. Den som nyförälskade, långt ifrån sin käraste upplever, när avståndet känns oändligt och tungsinnet blir livskamrat. Att han ägde stor musikalisk begåvning gjorde att Ille Gustafsson handplockade honom som förstärkning av Svea-kåren på resan till Wolfsburg 1956.

1961 blev året jag lärde känna Anders på riktigt. Då blev vi vänner och kollegor i Kristianstad. Inte minst de många åren med ”Blåsarkvintett 65”. Alla dessa konserter. Skolkonserter. Konserter på institutioner och offentliga konserter. Repetitioner. Spelningar för radio och TV. Turnéer. Hotellrum. Fester.  Så visst vågar jag påstå att jag kände honom. Väl.

Anders Nilsson var den där begåvningen om vilken musiker använder uttrycker. Det spelar ingen roll vad han tar i. Det låter alltid bra ändå  Och så var det. Hörde historien om när han som 15-åring på esskornett spelade ” När Lillan kom till jorden” så vackert att ögonen tårades på samtliga i musikkåren.

Anders började som trumpetare/kornettist. Senare blev oboen hans huvudinstrument. Satt en termin med MSO men som den genuina Kristianstadsbo han var valde han att stanna kvar i sin hemstad. Till och med en saxofon kunde han få att låta fint, bara så där på ren begåvning. Piano och lyra också, så klart. Han var tillika den utkristalliserade ledaren. Som sådan många år för Hässleholms Stadsmusikkår. För Skåne-oktetten. Gästdirigent för Kristianstads Orkesterförening, där han bland annat dirigerade Rhapsody in blue med Jan ”Tollarparen” Ericsson vid flygeln. Regementstrumslagare/stavförare för militär/regionmusikkåren. Även arrangeringens konst behärskade han storstilat.

Personen Anders Nilsson var inkarnationen av en känslo/humör-människa. Ibland ville han repetera med kvintetten i oändlighet. Vi skall bli bäst i världen, menade han, lite skämtsamt, men ändå. En annan gång framträdde en helt annan Anders. Vi repar inte idag. Vi blir ändå inte bättre. Även det sagt med distans till verkligheten. Avståndet mellan dur och moll var sällan stort.

  • Anders kommer att vigas till den sista vilan den 21 juni klockan 11.00. Exakt samtidigt ( i en annan kyrka) begravs vår/hans kollegas hustru, Ingrid Svantesson. (Rolf Svantesson intill Anders på övre bilden)  Märkligt..För två år sedan satt de båda tillsammans på en kamratföreningsfest. Skrattade…pratade… åt..drack………nu……….

Bilderna Uppifrån.

1 Kamratföreningsmöte . Filmvisning. Anders med käpp.

2. Svea Livgardes musikkår i Wolfsburg 1956. Anders skymd av tuba.

3. Blåsarkvintett 65. ( Som nu blivit en trio) Anders oboe.

4. Anders i täten för vaktparaden . Norringekåren.  Norrbro.

5. Anders som yngling Kristianstads Gossorkester. På esskornett. Kanske på det instrumentet han en gång för längesen spelade ” När lillan kom till jorden” Själv anlände han inte en majdag när göken gol, men väl den 13 november 1929.

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Kristianstads Stadsmusikkår i USA 1975)

” NU STICKER VI”! Sa Karl Erik Joanson. Bussen var lastad. Instrument, notställ , uniformer och noter. Morgonen var tidig. Försommarsolen nyligen uppstigen. Förväntan monumental. Vi hade övat och övat, och övat på den repertoar som skulle presentera svensk musik, samt flirta med värdlandets.  Vi hade sparat och sparat för att kunna finansiera det stora äventyret. Nu var vi beredda. Nu sticker vi sa Karl-Erik.

Denne Karl-Erik Joanson som gjorde resan till den fest det blev. Som var ett under av organisatör. Som var vår reseledare under dessa tre veckor i livet som vi som var med för alltid bär nära vårt hjärta. Som året innan rest hela tänkta turnévägen och sett till att allt fungerade.

Redan några år tidigare hade orkesterns ordförande, Karl-Axel Björkqvist ansett att tiden var mogen. Kristianstads Stadsmusikkår hade all anledning att sjunga sången som  så ofta spelats i demonstrationståg och vid S-möten. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”.  Från tider i musikaliskt mörker hade dirigenten Stig Gustafsson med kunskap och tålamod ökat den musikaliska standarden. Fört orkestern till en ljusare musikalisk nivå. Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien var redan gästade. Nu väntade den stora utmaningen.

Efter mellanlandning i Reykjavik var det dags för det stora skuttet. (Bilden. Karl-Erik Joanson. Karl-Axel Björkqvist och jag på Island) Det över Atlanten. På flygplatsen Keflavikur flugvöllur sa Stig. ” Den svåra repertoaren spelar vi bara på inomhuskonserterna”. Kände en arm som knuffade min sida. ”Finns det något svårt”? Det var ny-pensionerade militärmusikdirektören, klarinettisten Helle Rosén som var på ett stålande humör och för en sådan finns inga svårigheter. Som höll oss unga vakna en hel natt då han hoppade i poolen på hotellet i Wisconcin.  Ljudligt meddelande att : Nu kommer svenska hoppet med brutet ben.

USA

Konserterna var många. Det lät allt bättre. Många av oss var yrkesmusiker, men duktiga fritidsmusiker som spelar dagligen ökar snabbt sin förmåga.  Sångerskan Sonja Stjernquist var med som solist.Uppmärksamheten var stor såväl från infödingarna som Kristianstadsbladet, som till och med nämnde Stadsmusikkårens turné på löpet! Vi kunde se oss själva i amerikansk lokal-TV. I stora Chicago kunde vi på jättehotellets entré i neon läsa: ” Welcome Swedish orchestra . Glad you are here”. Sådant får upp humöret på trötta resenärer. USA är landet som kan service. Vi från lilla Kristianstad kände oss betydelsefulla i stora USA:

Konserterna.

Utomhus och i konsertlokaler. Till och med i FN-huset. Den stormigaste konsert jag spelat och den varmaste. Båda i Minneapolis. Där även den mest hjärtminnesvärde ägde rum. (Bilden. Stormkonsert i Minneapolis)

” Välkommen svenskarnas dag” Kunde vi läsa på en banderoll över scenen där vi skull spela. Åren hade glömt ett litet, men ack så betydelsefullt ord. Ett ”till”. Publiken hade tagit plats långt innan konsertens början. Många gamla, mycket gamla människor. Människor som talade dialekter som var utdöda i Sverige. Människor som förvånat undrade. Hur har ni haft råd att resa hit? Har staten betalat det? Människor som fortfarande levde i tron att Fattig-Sverige var som när deras förfäder måste/ville emigrera. Människor som hade tårar i ögonen när de fick höra toner från sitt Sverige. Människor som mödosamt unisont ställde sig i givakt när Kronobergs Regementes marsch intonerades. Musik som funnits i deras hjärtan generation efter  generation.

(Bilden: Stadsmusikkåren närmar sig Manhattan. Helle Rosén och övriga som synes nyfiket alerta)


Vi fick även i Washington besöka US-Army Band. Vilka gav konsert för oss. Stig Gustafsson och Helle Rosén fick äran att dirigera den superba kåren i två marscher. Vi blev omhändertagna sektionsvis av de amerikanska musikerna. ”You must play the clarinet”. Sa deras soloklarinettist till mig. (Antar att jag stirrade på klarinetterna hela deras konsert) ”Have you heard Stanley Drucker” fortsatte han………och det var jag glad för att jag hade.

Allt har ett slut. Men vi som var med då. Musiker och medföljande. För oss är den här resan aldrig slut. Den följer oss livet ut. 

Efter hemkomsten fortsatte Stadsmusikkåren att utökas (många av dessa den första skörden av ungdomar från musikskolan) och utvecklas. 80-talet blev åren då glansen var som mest skinande……….Ännu.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. (Millenniumskiftet)

Vi var många i vår tideräkning som såg fram till den här dagen. Vi generationskamrater som skulle få vara med om det så unika som ett nytt årtusende. Det planerades stora fester. Konserter och andra framträdanden. Högtidligheten var vår livskamrat i omedelbar närhet lång tid innan det skulle hända. Det magiska klockslag då 1999 blev år 2000.

Hemma hade vi förberett med gås. En av alla dessa skånska gäss som inte överlevt dagarna de fasar för. Därför! Döp aldrig en gås till Mårten. Ett namn de avskyr.

Redan i tidiga morgonen den sista dagen på nittonhundratalet följde jag med hur det nya årtusendet drabbade först Oceanöarna. Där det påstås att en människa anses vara god i viss bemärkelse. Snart också straffångeättlingar och kängurur i Australien. Geishor och samurajer i Nippon. TV:n stod påslagen. Firande följdes. Ryssar drack vodka, men för detta behövs ingen millenniumskifte.  Snart närmade sig den nya tiden min egen världsdel. Jag var beredd. Här skulle firas. Dofter från den avlidna gåsen i ugnen retade aptiten.  Festdrycken smakade bättre än någonsin. Detta var något att minnas. I Malmö satt min mor, nyligen fyllda 91. Till henne skulle jag resa på nyårsdagen. Nu ville jag ringa till henne och önska ett gott nytt millennium.

Upptaget….Upptaget igen…Är väl det dagliga samtalet med hennes yngsta bror Calle. Upptaget…Väldigt vad de pratar länge i dag….Beror väl på dagens betydelse……Upptaget…timmar gick…upptaget….det här känns inte bra….Nåja hon har väl missat att lägga på luren….Hur få veta det? Ringde morbror Calle 93 år, som även  han blivit orolig av tut-tut-tut-tut.  (Bilden. Mors bröder. Calle, sjökapten emeritus, längst fram.)

Forskade fram telefonnumret till en granne i huset på Albinsrogatan. Inget svar…….Oron steg. Feststämningen diminuerade. Vem kan jag kontakta mer i staden Malmö? Finns inte så många kvar längre som kan tänkas beröras.

Mörkret infann sig. Gåsen smakade som om den hämnades på oss människobödlar. Då svarade granndamen som skulle ringa tillbaka efter att kontaktat mor. Berättade att ingen svarade när hon ringde på dörren. (Men mor hörde mycket dåligt) Inget svar när hon ropade genom brevlådan…..Nu var det kris. Den efterlängtade dagen hade blivit en ”Tycho Brahe-dag”.

Ringde polisen som lovade undersöka…….tiden gick…..millenniumskiftet skulle snart nå Kristianstad, till mig. Då ringer polisen…som tagit sig in i lägenheten.

Din mor ligger avsvimmat i sovrummet och har dragit med sig telefonen …Men hon är vid liv och vi kör henne till akuten på MAS.

När den första januari år 2000 levt sin första timmar ringer mors granne. Nu sitter jag hos Astrid och har gett henne lite att äta och dricka. Vad hade hänt sen hon kom in till sjukhuset.

Efter lite undersökning hade hon mitt i kalla mörka vinter-natten blivit hemskickad! En sjuk förvirrad chockad kvinna 91 år gammal ! Detta var oerhört. Men visst, det hände innan landet, enligt någon, blev en humanitär stormakt.

Sen levde hon ytterligare två nyårsaftnar betydligt mindre dramatiska. Och för mig blev millenniumskiftet något helt annat än planerat. (Bilden. Mor och jag. Mor till vänster i bild)

 

 

 


4 kommentarer

Min musikalpremiär

Det skulle dröja länge innan jag frigjorde mig från kultursnobberiet. Innan jag vid något av mina  många besök i London nog tyckte att någon gång skulle jag besöka en West End- Theatre för att likt så många andra turister  (och infödingar) Se en musikal . Shakespeare- teatern på Barbican var besökt. Många symfoni och kammarmusikkonserter också. Konstgallerier som Tate och andra likaså…..så…..nu kunde jag väl bli lite mer ”vanlig”. Lite folkligare, bara för att få veta om det är så bra som jag hört talas om. Tvivlade.

Året var 2011. Utbudet var, som alla vet, stort i den staden. Hade spelat potpurri från Phantom of the Opera flera gånger och gillat melodierna. Så den fick det bli.

Her Majesty´s Theatre.

Där låg den vid Haymarket. Inbjudande. Pampig. Byggnaden som underhållit och engagerat så många generationer sen premiären 1705. Såg nästan lite högfärdig, eller snarare högtidlig ut. Stolt över alla stora artister som framträtt där. Över att ha gett så många människor glädje i hennes lokaler. Nu var det jag, som lite tveksamt, skulle bli en av dessa. LSO spelade samtidigt på Barbican. Så, vad gör jag här?

Baren var öppen. Yes of course. Den godaste gin och tonic jag någonsin druckit ropade på ännu en. En kvinna som fick Sophia Loren, Marylin Monroe, Anita Ekberg, och med dem likställda, att framstå som gråa möss. Som sedesamma nunnor. Som fördomarna om en söndagskolelärarinna , väckte en berättigad uppmärksamhet i foajén. Även hos mig, det skall erkännas. Hos hennes medföljande man däremot var det svårt att hitta likheter med någon Gregory Peck, Gary Grant eller Marlon Brando. Snarare var han lika lång oavsett han stod upp eller låg ner.

Akt 1.

HON hamnade precis framför mig. Intill hustrun satt två damer från  Skottland medförande halva barens utbud in i salongen. Föreställningen började…..Ja ,ja. Lite kul att vara här ändå. Så fin lokal.  SÅ! Plötsligt! Något hände. Var jag åskådare eller med i ”verkligheten” ? Den på scenen?  Detta var fabelhaft.

Paus.

Eufori. HON pratade med mig ! Baren var öppen, så klart. Men längtan efter fortsättningen påträngande akut.

Akt 2.

De båda skotska damerna hade sett musikalen många, många gånger. Levde med som vore de en del av skådespelet. Ville bjuda frun på medhavt. Knuffade henne i sidan. Sa: ” Nu kommer det. I must cry”. Hon grät också. Alla grät. Så slutade det hela i ett diminuendo och jag förstod äntligen varför spelade potpurri gjorde så istället för det vanligare fortissimot.

Vacklade, nästan salig, ut från majestätets hus. Skulle naturligtvis inte köpa program för föreställningen men nu….måste ha minnet i tryck. Allt var suveränt. Solister. Orkester ( Var först ängslig för att musiken skulle vara inspelad) Scenerier. Detta var en kväll jag aldrig glömmer.

Sent skall syndare vakna som det heter. Men har efter detta hunnit med ännu en musikal i London. Les Miserable. Blir det fler? Hoppet finns. (Om jag fortsätter att vara en mästertippare)

Ops. Visst ja. Såg. My fair Lady med Jarl Kulle och Ulla Sallert på Oscarsteatern i slutet på femtiotalet. Så min musikaloskuld var tagen redan då. Men sen höll jag på mig…..länge.

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Topp 3 i Europas fem stora ligor 2017.

England  Premier League.

1. Chelsea FC                       93 p

2. Tottenham Hotspurs   86 p

3. Manchester City            78 p

Klubben från Swinging London. Klubben som var förknippad med pensionärerna. Klubben som ägs av en oligark. Den klubben visade stor säkerhet. Hög lägstanivå. Var egentligen i segermål långt innan det blev ett faktum. På behörigt avstånd kom Londonkonkurrenterna från norr. Harry Kane vann skytteligan och ”Spurs” avslutade sitt liv på White Hart Lane med den äran. Skall bli intressant att följa laget i CL ”Filosofen” ( Jag beundrar filosofer till skillnad från…..) är nog inte nöjd. Bortskämd som han är med mästerskap från Spanien och Tyskland.

Spanien. La Liga

1. Real Madrid                    93 p

2. Barcelona FC                 90 p

3. Atletico Madrid            78 p

En liga som innehåller två av de absolut bästa och spekulativaste lagen i världen. De två ledande spelarna i världen, blir alltid en giganternas tvekamp. Atletico utmanar någon gång. I år blev det ” Marängerna” som fick lyfta pokalen. Snart lyfter den en än tyngre pokal antar jag.

Italien. Serie A

1.   Juventus FC              91 p

2.  AS Roma                      87 p

3. SSC  Napoli                 86 p

Likt Chelsea var Juventus aldrig riktigt hotade. Nu får de spela mot Real om den största av titlar. Totti säger farväl efter en fantastisk karriär från spel med en andraplats i ligan. I den undersköna Neapelbukten sjungs belcanton med hopp om CL-spel igen.

Tyskland  Bundesliga.

1. FC Bayern München                         82 p

2. RB Leipzig                                            67 p

3. Borussia Dortmund                         64 p

I  Tyskland gäller ( precis som i Skottland, Danmark och några andra ligor) uttrycket ” De andra deltager. Bayern är år efter år i egen division och detta i  en liga med många bra lag.  Den skamlösa uppstickaren från gamla DDR, med Emil Forsberg, var en sensation. Men så mycket Red Bull finns inte i världen så de kan dränka elefanter. Publiklaget från Ruhr får trösta sig med cuptiteln.

Frankrike  Ligue 1

1. AS Monaco                                            95 p

2. Paris-Saint Germain FC                87 p

3.  OGC Nice                                            78 p

Enda ligan med en något otippad segrare. PSG ”bara” tvåa. Antar att de största Zlatanisterna vet varför. Tredjeplatsen förärades också Rivieran.

 

 

 

 

 


3 kommentarer

Dagboken 27/5 ( Det trodde jag aldrig skulle hända)

Den tjugosjunde dagen i  grüne maj var varm redan på den tidiga morgonen. En dag som jag vaknade till med förväntningar. Inte så mycket för någon kommande tipsvinst ( det bli väl som vanligt 7 eller 8 rätt), men väl att få spela klezmermusik med några fina musikanter.

Eftermiddag.

Det låter om huset på Lokförarevägen. Det nästan dansar. Min före detta elev, Marcus Persson, spelar klarinett. Försvinner likt en akrobat till golvnivå för att nå sitt medförda elpiano med jämna mellanrum. Hans syster Annicka kämpar på sin violin för att komma upp i styrkegradsnivå med tre spelglada virila blåsare med hårda rör. En svår uppgift. På sin altsaxofon (och esstuba) hörs Erik Norén. Saxofonen behärskar han med samma precision –och känsla?-  som skalpellen till vardags. (Dock är han obeväpnad denna dag) Själv får jag äntligen glädje av min C-klarinett, vilken annars ligger där i musikrummet dag efter dag. Årstid efter årstid och är ledsen för att den aldrig får låta. Nu spritter den som en våryster kesande ko i flöjt och violinstämmor. Vi spelar. Vi svettas. Vi har roligt. Sommarens grönska och trädgårdens dofter av syren, lavendel och kaprifol är för tillfälligt något av underordnad betydelse. Något vi stänger ute. (Bilden från vänster.2 Erik. 3 Marcus. 4. Annicka)

Klockan 18.00

Det är nu dramat börjar. Musikanterna har avgått. Tipslappen framtagen. 8 matcher färdigspelade. Samtliga rätt hittills. Hur svårt kan det vara att tippa 5 rätt? Tänker jag.

Har en halvgardering kvar när Degerfors och GAIS. IFK Norrköping och Halmstads BK spelar av bollen. Norrköping lugnar och oroar och lugnar. Degerfors kontrollerar matchen i vilken jag garderat 1 X.

Wembley Stadion Kl. 18.30 .

Final i världens äldsta fotbollsturnering. Två klassiska Londonlag. Högtidligt som alltid. Det är nu jag är övertygad om att mina 13 rätt spricker. Att guldet blir till sand. Har tippat från hjärtat. Arsenal ogarderad etta. Börjar bra. Tidigt 1-0 . Utvisning av Chelseaspelare en bit in i andra halvlek….nu stiger hoppet…..struntar totalt i om utvisningen är befogad.,,,,,nu härskar egoismen….nu sitter Mammon vid min sida……1-1…Svär över Wenger….varför spelar inte Walcott och Giroud?….   Då…..när invektiven över grod och snigelätaren når sin kulmen…. frälser Aaron Ramsey mig och andra fans till ”The Gunners” som upplevt säsongen som en Golgatavandring. Konstaterar att: Det var längesen jag var så ”ungdomligt” nervös under en fotbollsmatch……….Vilken påverkan Mammon har.

Norrköping och Degerfors sviker mig inte. Återstår två matcher. Tyska Cupfinalen. Där jag har Borussia Dortmund som säker…..men…..säker är jag inte ……Att FC Barcelona skall vinna i Spanien däremot…Självklart.

Ein Deutsches requiem

Nej så illa var det inte. Borussia tar ledningen. Frankfurt kvitterar….lovar att aldrig mer äta Frankfurter-wurst. Straff till Borussia. Nu vågar jag inte se mer………..men……ett requiem blev ett scherzo. Nu…..bara Barcelona kvar ….Ser på prognosen……..Bättre än jag trodde på 13 rätt…..Tack Arsenal………..Men…..varför är jag inte helt lugn?  Barcelona, ett av världens absolut bästa lag, mot Alaves………Kan bara bli seger……väl?

Klockan 22.00

Sitter på altanen. Kvällen är som sammet. Tända levande ljus. Blomning. Whisky…en igelkott prasslar i ligusterhäcken…..Alaves kan inte vinna eller få oavgjort. Vet inte varför jag kommer att tänka på Harrisburg och Tage Danielsson.

Det tar tid innan Messi sätter ettan…..nu kommer det att rulla på……är jag säker på…Då! Alaves kvitterar !!!….Åter dyker Harrisburg upp…….Skall det bli som förra helgen ? 12 rätt? Skall jag aldrig få min så hett efterlängtade fullträff?

2-1…..3-1…Barca- Barca Barca…skriker jag.    . Nu är det klart…..stjärnhimlen också klarare än någonsin……..klockan går sakta…sakta….sakta…..till stopptid….till……det  jag aldrig trodde kunde hända.

 

Sen då?  Jo, då gick jag för att sova. Tröttare än någon annan lördag. En lördag skall vara lugn. Chans till 5-6-7-8 rätt på tipset. Precis som vanligt. Som den kommer att bli igen……och igen.  och igen….Men ändå med denna dagen i minnet.

 

 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar. (Fantomen. Finns han?)

När jag var barn. Så litet barn att jag inte kunde läsa, men väl titta på bilder. Då tittade jag helst på Fantomen. Han var min hjälte. Tvivlade inte det minsta på hans autencitet. (även om jag kanske inte använde det ordet) Visst fanns han på riktigt. Jag vill träffa honom. Frågade föräldrarna om han aldrig var på Möllevångstorget, eller i Folkets Park för att dansa på ”Sviddan” eller Amiralen någon gång. Visste att han gillade mjölk och i kvarteret där jag bodde fanns hela tre affärer som saluförde hans favoritdryck……så visst måste han  komma dit ibland till mjölkens Mecka. Blev gråtfärdig när fadern berättade att han bodde långt, långt borta, Bengali heter landet. Och i Sverige finns inga bovar han kan slå på, fortsatte de dåliga nyheterna att drabba mig. Var också besviken över min familjs prosaiska liv. Varför kunde inte min far maskera sig, klä sig i trikåer och slå ner busar i ölhallen mittemot vårt hus? Visa lite civilkurage. Istället syntes han i vita målarkläder, burkar och penslar, inte det minsta hjältemodig.

För den oinvigde vill jag bara nämna några av ”Den vandrande Vålnadens” många kompetenser och handlingar. Ett CV överträffande allas.

Han föddes 1516. Bor oftast i De Djupa skogarna där han sitter på sin tron i Dödskallegrottan då han har en fridag från sitt kall, att skapa rättvisa. Pygméfolket med hövdingen Guran är hans förtrogna. Hans varg, som många aningslösa tror är en hund, heter Devil och den vita springaren Hero. Hans älskling är en kvinna, eftersom han är en vit heterosexuell, köttätande medelålders man. Hon är sjuksköterska och simhopperska. Kristnad till Diana Palmer. Han äger tio tigrars styrka samt en röst som får tigerns blod att frysa till is. (Här kunde jag ibland, djurvän som jag är, tycka lite synd om tigrarna. Men bara ibland. De hade nog varit dumma. Vid utvalda tillfällen vandrar han som en vanlig man på staden Morristowns gator. Trots hettan iklädd tjock ulster, hatt och  även i mörker bärande solglasögon. Allt för att inte väcka uppmärksamhet.

Åren gick i mitt liv med Fantomen ständigt vid min sida. Gick in på barer för att likt honom beställa mjölk och se vem som vågade mobba mig för det……men….Gick då över till whisky. Hade hetsiga debatter med arbetskollegor om Fantomens existens. Mötte motstånd. Förnekare, otrogna, samtliga obildade personer. Endast bland några av mina yngsta elever kunde en Fantomen-agnostiker finnas och ge mig tröst i min övertygelse. Min bästa 50-årspresent var ett medlemskap i Fantomenklubben med åtföljande dödskallering, vilket jag förärades av mina föräldrar. En ring jag bär med stolthet. En ring som inger respekt.

Men så låg jag en sömnlös natt för något år sen och tänkte. Är det inte konstigt att han kallas ”Den Vandrande Vålnaden” Men ändå dör? Och han dör i sin fulla krafts dagar, kanske samma dag som tio skurkar har fått döskallemärket inslaget i sina bovfysionomier. I samma ögonblick han drar sitt sista andetag är sonen en fullärd Fantomen beredd att ta över det viktiga uppdraget. (Hmm ärvda befattningar) Denne nye Fantom blir också kär i Diana Palmer (hmmm incest?)Diana däremot, liksom Guran, är de riktiga vandrande vålnaderna.

Efter den natten blev min tillvaro kaotisk. Min världsbild rubbad.  Har jag levt 77 år med en livslögn? Någon?

Ps. Detta är skrivet vid mina sinnes fulla bruk. Det är varmt i Kristianstad i dag. Tankarna svajar. Men ändå. Kommer vi någon gång att träffas? Vill han träffa mig? ( Om än bara som på bilden?…….


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Min första kontakt med drycker innehållande procent. Det kunde förändrat hela mitt liv)

Jag var 15 år och  några månader. Hade lagt några centimetrar till de 1.50 jag ståtade med då jag blev musikelev på Svea Livgarde. Såg väl ut att var 12 ,kanske 13 år. Hade aldrig fått smaka något starkt i föräldrahemmet. Inte heller längtat efter denna ”vuxenglädje”. Ändå hände det….

En lördagskväll i mars år 1955. Vi var bara några kvar på musikkårsförläggningen (Rådan).  Det var en sån där dag som bjöd på aningar. Ana en kommande vår. Ljuset började återvända. Snödrivorna svettades. Kämpade för sin överlevnad. Luften högre. Själv hade jag så smått börjat förstå vad jag gett mig in på. Hade fått löfte om att få resa till föräldrahemmet i Malmö när den förestående påsken skulle infalla. Fått nya kompisar som jag trivdes med. Allt kändes bra. Lördagskvällen skulle genomlevas med lite övning på klarinetten och sen i sängen med halmmadrassen på musikelevsluckan.

” Carlo! vill du ha lite Coca cola”? Orden kom från en två år äldre kollega. En som hunnit uppnå den imponerande graden: musikvicekorpral. (Han som då var valthornist. Som senare i livet blev riksbekant som en avantgardist inom jazzmusiken på tenorsaxofon. Som än senare ,men alldeles för tidigt, avslutade sitt liv)

Tyckte nog att drycken inte smakade som jag upplevt den. Men, något gjorde att jag frågade om mer. Så hade jag aldrig känt mig förut. Ansåg att jag var mogen för att klara allt. Hinder, vad är det? Här kommer jag. Fick tankar i riktning mot ett grönt hus precis utanför regementet. Ett hus som fått ett , som det heter i dag sexistiskt ”machoöknamn” jag inte vill nämna. Där bodde damer. Damer som arbetade i matsalen och markan. Damer som frestade. Kan jag få lite till B ?

Sen minns jag inte hur vi hamnade på Tyrol på Gröna Lund. Lyssnade på Nils Weingardts orkester. Serverades vitt vin. Hur kunde det ske? Visserligen iklädd uniform, men det måste vara allmänt bekant på den tiden att militärmusiken bedrev barnarov. Var fanns vuxenansvaret?

Norra Bantorget.

Därifrån gick bussarna till regementet. Hur jag kom dit? Obegripligt. Satt längst bak i bussen. Hur kunde jag bli insläppt? Hade mått bäst av en natt i en port på någon gata i huvudstadens mörker.

Neonljusen började dansa. Mitt inre åkte karusell. Något vill upp. Ut. Och det gjorde det. Chauffören visade /lyfte ut mig. Lyckade få mitt namn och adress med hot och löfte om åtgärder.

Dagen efter.

Aldrig har epitetet Dagen efter varit mer sant. Värst var oron för vad som väntade. Var, och är, helt säker på att chefen, Ille Gustafsson, skickat hem mig med första bästa transport om anmälan hade kommit. Tiden gick. Inget hände. Gick lite till. Inget hände. Började hoppas…..Och nu vet jag. Inget kommer att hända.

Vad jag inte vet.

Hur hade mitt liv blivit om jag fått sluta? Hade jag fortsatt att spela som glad fritidsmusiker? Hade jag fått ett arbete där de stora inkomsterna drabbat mig? (Ägde inte så många alternativa begåvningar)  Vilka människor hade jag träffat istället för de som nu korsat min väg? Frågor som alla ställer sig om bara ”om” varit ett annat ”om”.

Men jag tvivlar på att jag fått ett intressantare liv än det som blev/är mitt. Så tack busschauffören, vem du nu var/är att du inte anmälde mig.

Ps. Detta är skrivit Folknykterhetens dag år 2017. Och jag tycker nog jag hanterat drycker med procent ganska bra under alla dessa år.