JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Mina klarinettlärare-orkestrar/ensembler del 2

252335_304785189623542_649327608_n188886_133808653357874_110734425665297_215329_3124059_n

Svenska: Edsviken med vy mot nordväst i maj 1988

Svenska: Edsviken med vy mot nordväst i maj 1988 (Photo credit: Wikipedia)

Det är längesen-mycket längesen. Året är 1955. Dagen en fredag, den 14 januari. Jag har åkt nattåg från Malmö till Stockholm, i samma kupé som min klarinettlärare farbror Malte och min klarinett. Jag i överbädden av naturliga skäl och ädla dofter och kluckljud från underbädden av lika naturliga skäl.

Farbror Malte har bestämt att jag skall bli musiker och då är det militärmusiken som är den bästa skolan. Han har också bestämt att det är till Stockholm och Svea Livgarde jag skall, och barn sa inte emot vuxna på den tiden. Inte ens faderns tårar kan hindra mig från att ge mig ut på det stora äventyret.

Utanför centralstationen i huvudstaden står ett par (man och kvinna väl att märka) tätt intill varandra och kysser varandra passionerat, som i de barnförbjudna filmer jag lyckats ta mig in till i fjortonårs ålder, med hjärtat hårt bultande,  vid några sällsynta tillfällen. Sånt händer i stora städer konstaterar jag världsvant. Här kommer jag.

Snön vräker ner och skymmer all sikt ner till sjön Edsviken från fönstret i ett stort hus i Sörentorp där Svea Livgardes musikkår har sina lokaler. I rummet finns förutom jag själv, farbror Malte och två av de ledande klarinettisterna på musikkåren (Birger Weigert och Paavo Päivärinta som blev mina lärare och till vilka jag återkommer i nästa avsnitt).

Klarinetten är uppackad och uppvärmd. På notstället ligger det väl inövade provspelningsstycket ”Frühlingslied” av Mendelssohn. Jag är beredd och ivrig som en sprinter i startgroparna och kan inte alls förstå den lite nervösa spända stämning som råder i lokalen på grund av att ytterligare en person skall göra sin entré.

En dörr öppnas. Klackar smälles ihop. Ryggar rätas Huvuden bockar. Framför mig står en person vars like jag aldrig skådat runt arbetarkvarteren i Malmö. Den något kortväxta lite vänligt rundlagda kroppen omsluts av en uniform rikligt dekorerad. Ett hårt spänt oxblodsfärgat koppel kämpar, inte utan en viss framgång, med att bevara synintrycket av ungdomens förlorade slankhet. Ovanför vapenrocken syns ett par strängt tittande bruna ögon och ett rakt bakåtkammat hår där inte ett enda hårstrå skulle våga komma på den subversiva tanken att störa bilden av perfektionism. De svarta lackskorna under de skalpellskarpt pressade uniformsbyxorna kastar bländande reflexer från taklampan. Jag har mött honom för första gången . Den högste i hela militärmusiken. Majoren och musikinspektören Ille Alexander Stanislaus Gustavsson. (född i Svedala. Döpt i Svalöv.) Jag bockar så djupt jag kan. Som jag blivit instruerad.

Tar mig med malmöitiskt lugn igenom min Mendelssohn. Har ännu inte lärt mig att känna ängslan inför den exentriske musikinspektören och farbror Malte har ju sagt att jag är bra……. så varför dessa spända miner hos de övriga i rummet? Går igenom ett gehörsprov. Farbror Malte ringer mina föräldrar och meddelar stolt att jag klarat provspelningen med glans.

Jag är nu musikelev vid Kungl Svea Livgardes Musikkår.  Min trygga barndom har på en timme förbytts till något långt ifrån föräldrahemmets beskyddande värld.

”””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””’

Kungl Svea Livgardes Musikkår blev min första orkester.  Kåren var nationens flaggskepp inom militärmusiken. Möjligen inträffade den största tiden på trettio- och fyrtiotalet då kårens medlemmar nästan utgjorde ett landslag för blåsare. De flesta i mogen ålder har säkert hört Svea Gardes-kåren i radio under ledning av Per Grundström eller Ille Gustavsson, på den tiden det fick spelas militärmusik i vår riksradio.

Mina första tjänsteår bestod mest av städning av lokaler, puts av instrument, bärande av tunga järnnotställ och annan handräckning. Precis efter min anställning inträffade ett rekryteringstopp vilket var min olycka eftersom jag blev den yngste på kåren under två och ett halvt år, med allt vad det innebar gällande ”skitjobben”. Den naturliga gången var annars att det anställdes elever med betydligt kortare intervall.

Förutom utbildning på huvudinstrumentet fick samtliga hjälpligt lära sig signaler på jägarhorn för att kunna spela vid den tretungade flaggans hissande och halande på regementet, och att vara spel i fält. Trumövning nästan dagligen var också obligatorisk så att vi unga så snabbt som möjligt kunde bli ”trumslagarpojkar” under marschmusiken.

En viss pennalism var fortfarande levande vid den tidens militärmusik, även om det mesta av dessa tidigare förekommande dumheter hade förpassats  dit det hörde hemma;till skamvrån. Men för mig var det lungt eftersom den från finska vinterkriget för tapperhet medaljerade två meter långe överfuriren Ekman med ljudligt stämma hade förkunnat för hela musikkåren att: ” Är någon dum mot dig där nere på musiken så säg till mig”!  Och det lovade jag honom.

Tjänsten bestod till stor del av högvakter och annan ceremonimusik, som korum och krigsmans erinran, Svenska flaggans dag. Mindre högtidliga spelningar genomfördes ofta i värnpliktsmatsalen och på markan. Men även konserter i den civila världen förekom flitigt, som på vårdhem, i parker , offentliga konserter med mera.

1957 inträffade en revolution i mitt liv. Militärmusikens omorganisation var genomförd. Kårer hade dragits in. Musiker blivit omplacerade. Till oss på Gardet kom nu två som var yngre i tjänst än jag(!!)Lyckan var monumental av elefantiasstorlek. MEN! Kavalleriets musikkår i Stockholm hade dragits in . Flera av dessa beridna musiker blev placerade på Svea och vi som var under 30 år på kåren var tvungna att börja ridutbildning. Och i mitt fall menar jag ” tvungna”. Jag och hästar hade aldrig varit de mest harmoniska äktenskapet. Tanken att sitta i ljusblå (har inget emot färgen annars) uniform och rida vaktparad på Stockholm gator , ja kanske till och med bli avkastad, fick mina tankar att gå till att kanske söka förflyttning.

Det blev nu också byte av musikdirektör då en annan skåning tog över taktpinnen: Marc Sixten Zendry de la Berg.armens-musikkar-i-stockholm-kungl-alvsborgs-kustartillerireg-marsch-i-beredskap-decca

Gardeskåren var en välbesatt orkester med cirka 40 musiker. Under höst, vinter och vår än större eftersom många militärmusiker från kårerna ute i landet, vilka studerade på musikhögskolan, då ytterligare förstärkte stämbesättningen.

Några profiler från min tid på Svea vill jag också nämna. I det djupa registret härskade tubaisten Erik Tiburtius ”Tubbe” Rundlöf , vilken Toscanini menade var den bästa tubaist han hört i Europa. Som regementstrumslagare fanns den legendariske, väldige, karismatiske Karl-Erik Lennholm, som med framgång skrämde slag på nybakade officerare då dessa vågade sig på att inspektera kåren vid uppställningar. Bägge dessa var då i mitt tycke mycket gamla. De närmade sig de femtio åren och skulle snart gå i pension!! Kårens solotrumslagare var Christer Jägerhult. Christer som också var lysande jazztrumpetare.935698_635957503085922_1310186753_n Allt Jägerhult spelade svängde. Min jämnårige vän Tage Gustavsson var och är en av de största brassbegåvningar jag har träffat. När jag hörde honom första gången höll jag på att ta första bästa tåg tillbaks till Malmö. Vad har jag här att göra, var min tanke. Som tur var fick jag strax efteråt lyssna på en annan jämnårig vilket gav mig hopp och hans namn nämner jag inte av barmhärtighetsskäl. Det fanns också en ung man vid namn Börje Fredriksson . Han spelade valthorn då. Övade på nätterna. Bjöd mig på förstärkt Coca Cola. Muckade tidigt och försvann från vårt medvetande tills vi en dag kunde läsa om ett jazzgeni på tenorsaxofon. Träffade aldrig Börje mer men hans karriär fick ett alldeles för tidigt slut då han gick bort i ganska unga år.untitled

Hur lät det då om kåren och hur bra dirigent var Ille Gustavsson? Helt ärligt måste jag svara att jag var allt för ung för att förstå det. Eller hade allt för lite att jämföra med.

Men jag är stolt över att mellan åren 1955-61 ha tillhört en sådan berömd musikkår som Svea Livgardes, om än som blygsam tredje klarinettist. För att inte tala om att jag har fått vara med om att kompa den störste tenoren genom alla tider. Behöver jag skriva namnet? Jussi Björling. Vet inte om han såg eller hörde mig.

När vi skrev 1961 hade jag hunnit avancera till musikkfurir. Hade också bestämt mig för att flytta tillbaka till Skåne. Lite närmre MFF. Mycket längre från hästarna.

Det sista jag gjorde för Gardet var att resa till Italien ,Torino, dit flera av Europas ledande musikkårer var inbjudna att medverka vid Garibaldijubiléet.

En höstdag 1961 hämtade föräldrarna ”himm” den förlorade sonen som kommit till Stockholm i barndomen. Upplevt Mälardrottningen i ungdomen och nu var beredd att träda in i vuxenlivet. Till ett liv utanför kasernens grindar. Till ett liv där inte nästan allt praktiskt kunde utföras inom kasernområdet. Till ett liv med större ansvar. Men med mig  hade jag en stor bukett av minnen vilka jag ännu bär med mig närmast hjärtat.

”””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””

Ps. Svea Livgardes Musikkår (med anor från 1500-talet) bytte 1958 namn. Först till Första Militärmusikkåren i Stockholm. Sen till Arméns Musikkår i Stockholm. (Ett helgerån enligt min uppfattning). Efter regionmusikreformen 1971 blev namnet Stockholms blåsarsymfoniker.

Nu finns Svea Livgardes Musikkår som en ”frivilligorkester” med frilansmusiker, de flesta blåsare från symfoniorkestrarna.

* Bilderna Edsviken.
Kristianstads Konserthus fyller 75 år. Jag i förgrunden. Husets initiativtagare Ille Gustavsson lite upphöjd i bakgrunden.


2 kommentarer

Mina klarinettlärare-orkestrar/ensembler Del 1.

Benny Goodman Today

Benny Goodman Today (Photo credit: Wikipedia)

English: Benny Goodman in concert 1971

English: Benny Goodman in concert 1971 (Photo credit: Wikipedia)

Jag tänker inleda en artikelserie som beskriver mina klarinettlärare jag spelat för och de orkestrar/ensembler jag spela i under cirka 60 års tid.

Jag föddes i Malmö när år 1939 närmade sig slutet och världen också såg ut att närma sig slutet eftersom det andra världskriget bröt ut nästan samtidigt med min ankomst.

Under mina småskoleår på Södervärnsskolan gick det i en parallellklass en påg vid namn Kjell Olssonuntitled.

Jag minns att han någon gång kom in i mitt klassrum, där fröken Lundberg var min lärare, och spelade på ett svart instrument.  Klarinett heter det sa Kjell. Denne Kjell som senare skulle stå på utescenen i Folkets Park och spela Webers Concertino vid femton års ålder (!!) Och än senare bli soloklarinettist i Malmö Symfoniorkester.

Åren gick och jag blev tonåring. Det var en tid då jazzen var ungdomens musik. I synnerhet den mera lättlyssnade hårdsvängande varianten. Rockmusiken hade ännu inte gjort sin entré.

Vi tog oss till MFF- Stadion för att lyssna på alla de amerikanska storstjärnorna som gästade Malmö. Ofta producerade av Norman Grantz: Jazz at the Philharmonic.

Och valet var enkelt . Jag skulle bli jazzmusiker. Men hur?

Började min ”karriär” att genom sparad veckopeng inköpa ett par trumstockar med Gene Krupa i tankarna. Det stod helt klart för mig att har jag köpt trumstockar så svarar föräldrarna för resten av vad en batterist behöver. Det kunde de väl inte ha hjärta att neka mig?  Men det hade de.

Men som Louis Armstrong kunde de väl ändå låta mig bli ? En trumpet kan jag väl få? Men här skyllde mina dagars upphov på att detta ljudstarka instrument inte tilltalar grannarna i en lyhörd hyreslägenhet. Och jag konstaterade att Louis Armstrong hade haft mycket snällare föräldrar än de som jag fick stå ut med.

Förhandlingar pågick. Och kompromissen blev klarinetten. OK, en ny Benny Goodman får väl duga tänkte jag.

En klarinett av märket Couesnon inköptes i klassiska Philpssons musikhandel. I denna affär fanns ett anslag att en kammarmusiker Malte Lindskog gav klarinettlektioner till ett pris av fem kronor i timmen.

Inte för jag hade klart för mig vad en kammarmusiker var men någon varningsklocka började ringa. Det lät inte bra. Kammarmusiker. Nej det var ingenting för mig. Jag kunde väl lära mig själv. Så svårt kan det inte vara. Inte hade väl Benny Goodman spelat för någon kammarmusiker?

Men en retroaktiv hattavtagning gör jag nu för mina föräldrar som var kloka nog att förstå att klarinetten inte var någon leksak. Så en eftermiddag 1953 ringde jag motvilligt på en dörrklocka sittande på en dörr med namnskylten Lindskog på Roslins väg. Men inte kunde jag ana att denna påringning skull forma hela mitt kommande liv.

Malte Lindskog (farbror Malte som jag fick kalla honom) var andre-klarinettist i dåvarande Malmö Orkesterförening samt spelade i Gino Filippinis salongsorkester på Moriskan.untitled Han blev min allra första lärare på instrumentet och jag måste säga att jag hade tur att det var just han som sökte elever för att dryga ut inkomsten.

Efter första lektionen var jag så trött så jag vomerade på gatan utanför och var tveksam om jag ville komma tillbaka. Men tillbaka kom jag. Vecka efter vecka. Farbror Malte ringde lyriskt till mina föräldrar efter varje lektion och berömde mig. Jag började mer och mer att lyssna på den klassiska repertoaren. Klarinetten hade blivit min bästa vän. Den blev ett behov. Kroepch och Baermans etyder blev min bibel. Läxorna i skolan försummades . Men vad gjorde det. Farbror Malte hade bestämt att jag skulle bli musiker.

Och till det återkommer jag i kommande avsnitt.


1 kommentar

Allsvenskan

Kan man redan nu säga något om årets upplaga av vår högsta fotbollserie?

Kan man ana? Vågar man hoppas?

Nja. Än är det endast små tendenser. Än är lagen inne i de första trevande matcherna.

Men redan efter sex omgångar (DIF och MAIF 5) så skiljer det 13 poäng mellan topp och botten.

Och i denna topp hittar vi inte vilka nykomlingar som helst utan rutinerade tungviktare som är vana att stå distansen ut :IFK Göteborg ock så Vi. (Vi får man säga som veteranmedlem i den finaste av fotbollsklubbar).

Två andra guldkandidater har lagt sig i slagläge. Har hängt på de mesta mästarlagen och tänker inte släppa någon lucka: Helsingborgs IF samt IF Elfsborg. Tror faktiskt redan nu att ingen kan hota någon ur denna kvartett att stå där med Lennart Johansson i famnen när höstlöven gulfärgar marken.

BK Häcken; Det charmiga Hisingslaget har öppnat förvånansvärt svagt. Möjligen. Mycket möjligen kan de också hota. Potentialen finns det vet vi.

Stockholmsfotbollen däremot är ett sorgligt kapitel.

Sorgligt för mig av två anledningar. Dels älskar jag staden. Dels behövs det publiklag i Allsvenskan. (Tänker väl inte då på annars så beundransvärda BP)

Men det stora frågetecknet är AIK. Är det Friends Arena som fått kolsäckarna att öppna så svagt? Har kraven från den imposanta anläggning blivit AIK övermäktigt?

Nåja: som sagt. Vi har precis börjat

Och jag återkommer här när vi vet lite mer. Eller kanske mycket mer.

Mot guldet skall vi gå

Det kan ingen jävel ändra på.

Eller någon annan också för den delen.


Lämna en kommentar

Goda grannar

flaggkrigJag har i ett tidigare inlägg berättat om en granne som är trevlig och ja, som grannar skall vara: hjälpsam och trevlig att tjata lite med. Dessutom en mycket trevlig golfpartner. Men så är det  ju det här med hans dyrkan av IFK Göteborg. Senaste veckan har han tjatat om Sven Wollter och dennes inlägg om Gud och änglarna.

Men lite respekt ska han ha, grannen. Han var givetvis på IFK-MFF-matchen i veckan och han sms:ade redan i halvlek: Det är för dj-t, men ni leder rättvist! På väg hem efter matchen tog han sig dessutom tid att ringa och erkänna: Ni var bäst!
Det är väl därför jag gillar honom. Vete fasiken om jag gjort likaledes om MFF legat under. Å andra sidan är det ju aldrig rättvist när MFF förlorar …

MFF-flaggaMen det finns fler grannar. På andra sidan har jag en HIF-fanatiker. Flaggstången hans pryds (nåja!) året runt, dag och natt av en stor HIF-fana. Efter HIFs 5-1 igår lär han väl skina som en sol idag.

På gatan där jag bor flaggas det ofta och mycket. IFK och HIF som sagt, men det finns mer. Närheten till Borås gör såklart att det finns ett antal Elfsborgsupportrar, men de ligger av någon anledning lågt med flaggandet. Däremot vajar det en massa hockeflaggor: HV71, Frölunda, Brynäs, men sånt tönteri är det ju lätt att är det ju lätt att ha överseende med.

Och så klart: stoltast och vackrast är flaggan på vårt hus.


Lämna en kommentar

Trädgård

Som kom det ändå till Kong Christians stad.

Det för oss trädgårdsägare så efterlängtade regnet.

Så passande att anlända precis den dagen då potatisen är begravda för att grävas upp när sommaren har nått sin middagshöjd.

Har stått en stund ute på uppfarten . Känt regnet i håret och låtit väldoften komma till mig. En nyregnad asfalt som framkallar barndomens doftupplevelser då vårregnet tvingade in oss ungar i porten och göra ett uppehåll i fotbollspelet på gården.

I morgon blir det plantering av tio tomatplantor och gödning av den vintertrötta gräsmattan.

Sen färd till Malmö för möte i Fotbollsföreningens Vänner.


2 kommentarer

IFK Göteborg-Malmö FF

Mitt första försök att blogga inträffar samtidigt som de gamla himmelsblå nerverna är så spända de kan bli vid min ålder.

Och den lika blå hjärnan befinner sig i det som kallas Lilla London. Närmare bestämt på Gamla Ullevi.

IFK Göteborg mot MFF har jag sett och upplevt åtskilliga gånger. Oftast har det gått bra.

Vi får se om det går lika bra med vår blogg. Alltså i MFF-klass.


1 kommentar

En riktig trutatäppare!

Min närmaste granne är en på det stora hela mycket trevlig person, en tjatig f-n, men vänlig och hjälpsam. Men han håller på IFK Göteborg och han tjatar om det mest hela tiden. Dessutom flaggor och vimplar både fram och bak på huset.

Jag har ju såklart ihärdigt försökt förklara sakernas tillstånd för honom, försökt få honom att förstå att hans lag inte är bäst, att det finns ett vida bättre lag i södra Sverige. Men inget biter. Han tuggar på som en programmerad robot och mest om allt tjatar han om de där UEFA-cupvinsterna. Jag har ju påtalat att de inte innebar annat än att hans lag vid de här två tillfällena var 65:a i Europa eftersom de 64 bästa lagen var upptagna av spel i Mästarcupen resp Cupvinnarcupen.

Idag fick jag bra hjälp. KvP:s Mattias Larsson har en insiktsfull krönika i dagens tidning där han uttömmande ”tells it like it is”:
”En annan parameter som Änglarnas fans är fiberoptik-kvicka att slänga in i debatten är att medan Malmö FF nådde Europacupfinal och förlorade mot Nottingham med 0-1 så har IFK Göteborg vunnit Uefacupen. Två gånger till och med.

Argumentet IFK:arna då kommer släpande med är att det alltid är större att vinna något än att förlora något, men det påståendet kraschlandar och slås i en miljon spillror när man tar ett steg tillbaka och undersöker varför IFK Göteborg överhuvudtaget spelade i Uefacupen.

Och det gjorde man för att man i n t e vann allsvenskan och i n t e blev svenska mästare.

Medan Europacupen – i dag Champions League – avgörs för mästarlag, var Uefacupen när IFK Göteborg vann den en turnering för förlorarlag.

Lag som inte vunnit någonting i sitt hemland och fram till 1999 fanns inte ens de nationella cupvinnarna med i Uefacupen (som 2009 gjordes om till Europa League) vilket gjorde turneringen hermetiskt fri från segrare.

Och att vinna cupen för förlorare, tröstturneringen, går inte att mäta med att nå final i Mästarcupen och vara tvåa i Europa.”

Kan det sägas bättre?
Kommer min granne att förstå? Nej, såklart inte. I hans värld finns bara ett lag.

Liksom i min!


Lämna en kommentar

Bristande lokalsinne

En god vän som lånat min bil ringde nyss. Ville ha hjälp med en vägbeskrivning. Lite komiskt är det med tanke på att det ligger åtminstone två Sverigekartor i bilen.

Det påminner mig om en annan historia. Stora delar av 80-talet tillbringade jag i USA. Jobbade bl a extra på en biluthyrningsfirma. Företagets policy var att hämta kunderna med hyrbilen, transportera dem till kontoret, underteckna hyreskontrakt.

Vid ett tillfälle skulle en mig närstående medarbetare hämta en kund långt från kontoret, ca en halvtimmes bilfärd. Nu hör det ju till saken att det är rätt lätt att hitta i amerikanska städer med tanke på deras sätt att namnge gator, men för säkerhets skull hade jag ritat en detaljerad karta över vägen till den angivna adressen.

Sen gick tiden. En timme, två timmar. Ingen bil. Det här var ju före mobiltelefonernas tid så det gick ju inte att ringa och kolla heller.
Efter nästan tre timmar dök medarbetare och kund upp och det är klart att man undrade:

Svaret?
– Du hade ju för fan inte ritat nån karta tillbaks!