JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Mina Klarinettlärare Orkestrar/Ensembler Del 13.

KB200710708240077AR_559681aJag hade varit pensionär en tid. Återvänt efter ett kort avbrott till Kristianstads Stadsmusikkår, och antagit några privatelever.
En eftermiddag fick jag ett telefonsamtal från gode vännen, även han pensionerade kollegan Arne Davidsson.untitled
Nu när du är pensionär, kan du inte komma och spela med oss? Frågade han.
Vilka då undrade jag. SPF:s Nostalgiorkester; sa David. Nja, det vet jag inte. Du kan väl komma och testa, du behöver inte vara med på alla repetitioner. Gösta har skrivit intressanta klarinettstämmor, fortsatte den ivrigt övertalande Davidsson. Okej då. kommer på nästa rep. Sen får vi se..

imagesSPF:s Nostalgiorkester i Kristianstad är en ”Kajsa Warg-ensemble” där instrumenten i nuvarande läge består av. Piano, Dragspel, Elbas, violin, cello, gitarr, saxofon, trumpet, trummor och klarinett. De flesta arrangemangen är skrivna av förre kapellmästaren, framlidne Gösta Jonsson, på ett sätt så att musiker som faller ifrån (och i den orkestern är ”faller ifrån” det korrekta uttrycket) kan ersättas av andra instrument.
Repertoaren är som det låter. Musik från den tid då de nu gamla var unga eller yngre.

Nu fick jag vara med om en helt annan repetitionskultur är under mina yrkesår.
Samtliga i orkestern var amatörer förutom Gösta Jonsson, Arne Davidsson, samt kantorn och nuvarande ensembleledaren Bo Åkesson.untitled
Om något strulade i en takt-och det gjorde ofta-önskade de flesta att ta om från början istället för att åtgärda den takt som var i behov av renovering.
Svårigheter att hitta rätt noter var inte heller någon bristvara.
Frånvaron av professionell rep-konversation var däremot påtaglig.
Man skulle spela högre istället för starkare. Och lägre istället för svagare. Och vi behövde träna mer istället för öva. Men vad spelar det för roll? Varför vara en sur felsökare när allt ändå var fullt begripligt bara uttryckt på ett språk som glädjens musikanter använder.
För samtliga lyste av spelglädje utom då kanske ………….
När det ”gaggades” som värst tittade jag ut genom fönstret. Såg vackra flickor passera. Absolut ingen av dem hade hört ”Sjömansjul på Hawaii” eller ”Tiotusen röda rosor”, men verkade lyckliga ändå. Kände mig plötsligt väldigt gammal, mycket äldre än mina unga 65 år. Tänkte tillbaks till tider när sopranerna i Motettkören rufsade mig i håret när vi gjorde, ”Förklädd Gud”, ”Fynskt Forår”, ”Mozarts Requiem”, eller något annat verk för symfoniorkester och kör. Vad tiden går.

Konserterna fick mig heller inte att känna mig yngre. Vi framträdde flitigt på äldreboende och liknande. Såg mig själv sitta där med rollator inom en snar framtid.
Den sortens musik vi spelade var inte precis de toner jag uppskattar mest i livet med en del goda undantag.
Varför stannade jag då kvar i 7 hela år innan jag i vintras bestämde mig för att sluta?

En anledning var att det trots allt gav mig lite ambisträning. Passade på att öva dubbeltunga under alla dessa helnoter som förekom i arren.
En annat skäl var de goa gubbarna (och en dam) i basset.
Men framförallt hur uppskattade vi blev av publiken.
Jag vill inte påstå att det är den mest välljudande orkester jag spelat i. Inte heller att det är den mest avancerade krävande repertoaren.
Men det jag vågar påstå är att: Aldrig i någon ensemble eller orkester har jag mött en så uppskattande publik. Vi hade/har en mission att fylla. Att spela den musik de gamla aldrig får höra i radion där allt styrs av skivbolagen.
Vilken skillnad mot att möta vissa i publiken efter en kammarmusikkonsert någonstans, då ofta den allmänt förekommande byns Beethoven kom fram och tackade med en kommentar likt: Ja det var inte så dumt spelat grabbar, men jag har en inspelning hemma med Philadephia-kvintetten och dom……………

Sen kan jag inte låta bli att ha delade känslor för allt översvämmande beröm från publiken till Nostalgiorkestern. Men ni hör väl? Ville jag säga någon gång. Istället för att bara glädjas över att ha kunnat glädja så många människor. Släng tagelskjortan där den hör hemma, i soptunnan.
För gläder folk det är vad SPF:s Nostalgiorkester gör mer än de flesta andra orkestrar även utan min medverkan. Eller kanske tack vare att de nu slipper se en sur militärmusikuppfostrad gubbe. Och jag hoppas innerligt att de spelglada musikanterna har kraft att under lång tid ännu få äldre personer att minnas de dagar då livet lekte och det var spring i benen.

Ja det var det hela.
Ni har mött nio klarinettlärare och ett antal orkestrar/ensembler av skilda genrer.
Tillfälliga grupper eller orkestrar har det inte funnits anledning att presentera, men de har varit många.

Tack kära läsare för att ni följde med. Tack för kommentarer och ”gilla”.
Ser jag tillbaka på mitt musikerliv så gör jag det med glädje och värme.
Alla fina musikanter jag träffat och spelat med. Alla dessa stora personligheter. Alla vänner.
Alla elever, av vilka jag fortfarande har kontakt med många där de nu befinner sig på olika platser i vår värld.

Jag skulle inte önska, nu med facit i handen, att jag valt en annan yrkesbana. Tack farbror Malte (min första klarinettlärare) och ni andra som hjälpt mig.

Nu spelar jag endast i den här orkestern. Frånsett några vikarieuppdrag eller konserter i kyrkor.
untitled
Kristianstads Stadsmusikkår. (som även som här uppträder som tomtar en gång om året.)

Det blev aldrig något mellan mig och det här bandet .
untitled
Berliner Philarmoniker.
ÄNNU


Lämna en kommentar

Allsvenskan /Derbyt

Så är ännu ett skånederby förpassat till historiens kammare.
Vilken klubb är mest nöjd med utgången? Med spelet?
Tror nog att såväl himmelsblå som röda diskuterar det idag och knappast är så värst objektiva. Precis som det skall vara. Man ser det man vill se.
untitled

Ett klart minne för framtiden är Simon Therns mål. Ett sånt där sällsynt. Skjutet med såväl kraft som medveten precision. Så långt ifrån som de flesta skulle gjort i hans läge. Satsat på ett ”lyckatill-skott”, som förmodigen hade gått ett antal meter över målet, eller möjligen suttit i krysset. Therns agerande vittnar om en kommande storspelare. Och det är väl klart, med det efternamnet.

Men det är väl tyvärr också klart. Inget derby utan de ”stämningshöjande” bengalerna. Varför skulle vi vara sämre än stockholmare och göteborgare? Vi är väl också storstadsbor.
Att MFF får böta det tar vi så gärna. Våra bengaler är mycket viktigare än klubbens ekonomi, ja till och med viktigare än att MFF vinner. Det är ju därför vi går på fotboll. För att se och bränna bengaler.untitled
Varför vi ”stämningshöjare” är maskerade? Det begriper ni väl. Det knasiga förbundet (SvFF Fotbollsmördare) har beslutat att det är förbjudet, det kostar pengar att bli ertappad, och de pengarna låter vi så gärna MFF betala.

Men nu sitter jag här och undrar. Är det inte lite ”Husbyvarning” över beteendet?
jag har svårt att tro att det är av politiskt engagemang, som vissa menar att det är i Husby, eller av kärlek till sin klubb, som eldar sprids på olika sätt. Dock än så länge med mer förödande verkan i Stockholms förorter.
Min teori är att det är unga män eller pojkar som helt enkelt tycker att det är roligt. Att vilja komma i fokus för en stund i livet- påhejade av några vuxna förebilder som stannat kvar på det infantila stadiet- för att i mogen ålder kanske aldrig mer gå på fotboll. Ja allt grovt generaliserat.

Nu över till något roligare.
Vi släppte inte iväg HIF till alltför stort försprång.
6 poäng är långt ifrån något ledning som är ointagbar när endast en tredjedel av serien är spelad.
Vi ligger topp 4. Vi är med i guldracet.
Nu börjar årets ljusaste månad (vilken inte gör sig bra för mörkrets ”bengalister”) Låt blonda juni bli himmelsblå på alla sätt.

untitled


4 kommentarer

Mina Klarinettlärare Orkestrar/Ensembler Del 12

Jag hade haft några timmar på musikskolan sen slutet på sextiotalet. Timmar och elever som blev allt fler. Märkte att jag började sova med planeringskalendern under huvudkudden. Hur skulle jag få ihop kommande vecka? Måste ringa till tio elever och byta tid för trots allt måste konserterna i regionmusiken går först. Kände mig allt mer stressad. Ville ju så gärna både undervisa och spela.
Det hade också smugit sig in en ovälkommen fiende i mitt inre. Började bli allt nervösare vid krävande konserter med blåsarkvintetten. Tog till piller. Hjälpte så där. Utökade dosen……utökade dosen…….utökade…..
Tills en dag jag frågade kollegorna efter en konsert; Hur gick det?
Då förstod jag att det var dags att byta arbete.

Men som tur var så trivdes jag utmärkt med att undervisa. Och än större lycka för mig var att en heltidstjänst som klarinettlärare blev utlyst på Kristianstads Kommunala Musikskola vars ledare då var tidigare militärmusikerkollegan Gert-Åke Walldén. imagesCAIF7O1Z

Året var 1979. Musikskolan hade börjat sin gyllene period. Ständigt nya medel och tillförda resurser. Fler och fler elever inte minst på klarinett. De flesta ambitiösa och intresserade. Orkestrar startades till vilka provspelningar måste äga rum. Generöst tilltagen lektionstid. Elevkonserter med helsidesreportage i pressen. Ett rimligt stort elevantal för att undervisningen kunde bli effektiv. Framtiden såg ljus ut.
Jag skulle fylla 40 och var i min största krafts dagar. Kunde knappt vänta på att sommaren skulle ta slut så jag fick börja mitt nya liv som heltidsanställd klarinettlärare.

På musikskolan blev jag kvar i 25 år tills den dagen pensionen lockade.
25 år är en lång resa. Det hade blivit stora förändringar innan jag definitivt tog farväl av mina mycket uppskattade kollegor, av vilka jag fick en avskedsgåva som jag verkligen uppskattar. Whiskyglas av en kvalitet dessa ädla drycker kräver. Av kommunen fick jag ett papper med ett tack undertecknat av någon. Tror nästan, skam till sägandes, att jag glömde kvar det någonstans.

Det var nog på nittiotalet det började. Den tendens som blev allt tydligare för den observante iakttagaren. En dramatisk tillbakagång av barn som sökte till blås eller andra orkesterinstrument. En attitydförändring när det gällde undervisningen som hela tiden skulle vara ”rolig”. Svårigheter fick likhetstecken med tråkighet. Gick det inte att spela genast så var det tråkigt.
Lägg till detta; allt mer pappersarbete. Det skulle ritas streck, Föras krångliga scheman. Det hemska ordet ”delningstal” blev allmänt samtalsämne i kollegiet. Allt fler skulle undervisas på allt kortare lektionstid. Orkestrarna krympte i såväl kvalitet som storlek. Lärare fick själv jaga elever ute i skolorna, nästan fjäska för dem. Fattades det någon för att delningstalet skulle tillfredsställa byråkraterna blev det snudd på rättegång. Blockflöjtsundervisning på nybörjarnivå blev räddningen för att elevantalet skulle fyllas, här var kvantiteten viktigare än kvaliteten.
Enkelt uttryckt. Förfallet, eller förändringen, om ni så vill kan bäst sammanfattas med det idag slitna ordet ”paradigmskifte”.
Och, det skall jag erkänna, jag var nog en produkt av en undervisning som nu började bli passé, i en tid då 1000000 gitarrer och lika många korridorsångare, knuffade undan orkesterinstrumenten till mörka fuktiga källarskrubbar, dit eleverna skamset smög med sina instrumentfodral maskerade till något annat. Gitarr och sång är självklart också instrument av bästa märke i rätta händer, men hela musiksverige kan inte bestå av sångare med gitarrer. (Något måste göras för att intresset för orkesterinstrument skall återuppstå.)

Det kändes efterlängtat att gå i pension (kanske för mina elever också), och glad blev jag när min efterträdare blev en tidigare elev till mig den duktige och synnerligen ambitiöse Fredrik Ohlin.untitled

Men under den tid som flytt fick jag många härliga år. Duktiga och trevliga kollegor, men framförallt ungdomar som blivit mina vänner långt upp i åren. I mitt hem finns många gåvor från dem som kära minnen. I mitt huvud finns än fler gåvor från allt de gett mig.
Några elever har blivit yrkesmusiker. Många fler fritidsmusiker i orkestrar landet runt på en kvalificerad nivå. Arméns Musikkår har fått se flera klarinettister utbildade av mig. Den första ”leveransen” heter Christian Frantz. En blev Arméns soloklarinettist: Sten Westerlund (nu klarinettist på operan i Göteborg) klarinett_jpg_162x110_bw_q85 . Och en alternerande i solostämman; Marcus Persson (mycket flitig i staden Lunds musikliv).untitled .

Jag var också sektionsinstruktör för flera elevorkestrar vilka höll mycket hög klass, som Kristianstads internationellt prisbelönta Ungdomsmusikkår med flera. Ungdomarna var stolta över att spela i dessa orkestrar.

Under musikskoleåren bildade jag också en klarinettkvartett döpt till ”Clarinokvartetten”. Den såg följande musiker komma och gå under den tid vi verkade.
Förutom mig själv.
Gert Olsson, en kollega som gick bort mycket för tidigt.
Monica Wallin. (elev till mig) Nu första klarinett i Kristianstads Stadsmusikkår.
Stefan Winberg. (elev till mig) Har troligvis, antingen begravt klarinetten, eller smygspelar på den vid något lyckligt tillfälle.
Ulf Korman. Mycket aktiv som fritidsmusiker, nu boende i Malmö.
Lena Jonhäll. (elev till mig) Yrkesmusiker. Folkoperan i Stockholm med flera arbetsplatser.

Redan i början på sextiotalet hade jag gjort mitt första inträde i den av Ille Gustavsson bildade ”Kristianstads Orkesterförening”.
I den orkestern spelade jag nästan hela vägen fram till min pension.
Helle Rosén var dirigent vid mitt inträde. Andra på pulten var Inge Frennesen, Folke Nilsson, Ulf Åkesson Lefler, plus gästdirigenter.
Många berömda solister kom också till orkestern och flera av musikvärldens mästerverk fick jag äran och glädjen av att vara en liten kugge i.
Mitt största minne från den tiden är nog när fullblodsmusikern, cellisten Wolfgang Laufer,images var solist i Dvoraks cellokonsert. Att få spela den framträdande första klarinettstämman med en supersolist i underskön musik, är något jag än idag bär inom mig.

Nu heter Kristianstads Orkesterförening ”Christianstad Symfoniker” och är en sammanslagning mellan orkesterföreningen och musikskolans ”Unga Symfoniker” och leds av Patrik Dahlbom.
I en av klarinettstämmorna sitter den sista riktigt duktiga eleven jag hade innan pensionen förflyttade honom i de bästa händer, till min efterträdare Fredrik Ohlin ; Henrik Möller heter den unge musikanten.1122068_520_318 ( Möller till höger i bilden)
”Christianstad Symfoniker” är en mycket aktiv orkester, med en god åldersfördelning, flera unga musikanter, trots den ”Idolartisttid” vi lever i.
Tror nog att Ille Gustavsson kan känna sig stolt över sin skapelse.
untitled Såväl ”Sitt” hus som ”sin” orkester.
imagesCAXDHOAG

Lite märkligt kanske.
När jag slutade på Svea Garde var det sista jag gjorde där en utlandsresa till Italien med kåren.
När jag slutade i regionmusiken var det sista uppdraget att vi i ”Blåsarkvintett 65” följde med Karlskronakåren till en festival i Frankrike.

I nästa avsnitt i denna serie, som blir det sista, kommer jag att presentera den sista ensemblen i vilken jag lät min kära klarinett höras.


2 kommentarer

Mina klarinettlärare Orkestrar/Ensembler Del 11

Jag minns den där sena aftonen som vore det igår.
Jag låg i sängen tillsammans med kvinnan som då var min flickvän och som skulle bli min hustru.
Lite skönt avspänt trötta efter arbetsdagen inväntande den stärkande sömnen. Ljuset var släckt. I radion presenterade 919748_366_367programledaren Sten Frykberg ”Önskekonserten”.

En lyssnare ville höra en adagiosats ur någon av Bernhard Henrik Crusells klarinettkonserter. Och programledaren fick själv välja solist. Ett bra val av musik, tänkte jag, innan Frykberg sa: ” Då väljer jag den fantastiske engelsmannen Gervase de Peyer untitled.<"Vad är det för fantastiskt med han". Sa jag till Christina, Inte frågande, utan påstående, retoriskt.

Visst hade jag hört de Peyer förut på radio och grammofon. men inte lät han som Karl Leister untitled., vilket jag så naivt trodde att samtliga klarinettister med god smak försökte att göra.

Tyskland förlorade kriget inte bara militärt utan även kulturellt. Undantaget var den klassiska musiken, (som ofta är kulturkonservativ) vars ideal var/är så gediget inplanterade i vårt svenska musikliv. De flesta svenska klarinettister,inklusive jag själv, ville härma, utan att använda det tyska klarinettsystemet (Öhler), klarinettister som geuser55yrsHeinrich Geuser, Karl Leister med flera. Den absolut vibratobefriade raka klara ”glastonen”, nästan som en laserstråle, men med en viss risk att sakna flexibilitet och övertonsrikedom.

Men något hände den där magiska kvällen som fick stor betydelse i mitt liv.
Jag kopplade bort egoförsvaret. Musiken började. Den fyllde vårt sovrum med toner som fick mig att bli salig. Jag njöt. Jag skämdes över mitt tidigare uttalande. Jag var fast. På några minuter hade jag konverterad till att bli ”depeyerian”. Jag hade fått en ny idol. (Detta hemska ord)
Nu började ett liv då jag efter förmåga försökte att imitera hans spelstil. Jaga samtliga av hans inspelade skivor, vilka var många, och vars inköp orsakade stora hål i plånboken.images
Jag bestämde mig för att jag måste få träffa honom på något sett. Men hur?

Det slumpade sig så lyckligt att vi då i regionmusiken och i synnerhet ”Blåsarkvintett 65”, hade ett långvarigt samarbete med den brittiskfödda sångerskan Dorothy Irving.
Med hennes hjälp fick vi i kvintetten kontakt med ”Melosensemblen” i London, i vilken de Peyer var klarinettist.
Vi reste till London. Samtliga av kvintettens medlemmar tog lektioner av sina instrumentkollegor i ”Melosensemblen”, och för mig var det Gervase de Peyer som gällde. Gervase blev också kvintettens instruktör i kammarmusikspel.
Våra lektioner ägde rum i hans och hustrun Katjas trevåningshus på adressen 16 Langford Place i St Johns Wood.imagesCA0GNW6M

Vi inledde med en kvintett av Franz Danzi. När jag kom till min första soloinsats var jag så nervös att instrumentet nästan darrade och ville hoppa ut ur munnen. Jag sneglade mot honom efter insatsen och fick en uppmuntrande nick tillbaka. Han hade förstått hur jag kände det. För visst hade varit så, att om de Peyer hade behandlat mig på ett nedlåtande sätt, så hade jag kunnat kasta samtliga av de skivor jag så ofta spelat. Nu visade det sig istället att han var precis lika vänlig som hans klarinettspel uttrycker.
Under våra enskilda lektioner med Mozart och Hindemith på notstället, hände det att han ibland tog fram någon av sina klarinetter, vilka han förvarade i en resväska inlindat i filtar(!!), och spelade för mig med kommentaren; så här gör jag där. Och då var det bara att göra likadant. Nej, egentligen tror jag att han hade haft allt för lätt för sig för att helt kunna tränga in i min verklighet. Men jag hade uppnått mitt mål. Hade fått träffa min stora förebild. Bli bjuden på luncher av honom och prata om den stora musikvärlden.

Efter kvintettlektionerna var vi (Stig, Anders, Arne, Bengt och jag) så trötta av vi mest tillbringade hela fritiden på hotellet (Lords) trots storstadens alla lockelser.
Ett minnesrikt undantag var då vi blev hembjudna till fagottisten William Waterhouse. Framme hos honom stod hans söner som mottagningskommitté och sjöng avancerad körsång innan kvällen fortsatte med mat, dryck och musiklyssning.

11 år senare skulle hustrun och jag resa runt i La bella Italia.
I facktidningen ”The clarinet” läste jag att Gervase de Peyer skulle turnera i Italien samma sommar.
Sa till henne på skämt att då kommer vi säkert att träffa på honom där.
En kväll under en promenad i Assisi passerade vi ett anslag på vilket det kunde läsas att Gervase de Peyer skulle ge konsert kommande afton i just Assisi. Men kommande kväll skulle vi befinna oss i Firenze. Känslorna rusade runt. Så märkligt det var att vi ändå nästan träffades här, men så oturligt att inte få höra konserten.

På förmiddagen följande dag satt vi tillsammans med några vänner från resesällskapet då jag berättade för dem om mitt öde. Jag gick förbi en kyrka och hörde många klarinetter; sa resvännen Pelle. Var? Undrade jag uppjagat. Bara där borta. Du ser den härifrån: fortsatte vår konversation, innan jag likt en kenyansk elitlöpare rusade i riktning mot den värld där han förmodligen fanns.
Kom in i kyrkan där massor av unga klarinettister värmde upp. Såg också en äldre man. Är det HAN ? Lite rundare. Lite gråare. 11 år äldre. Men visst var det Gervase de Peyer som skulle ge en masterclass.
Stod där och stirrade. Skulle jag våga gå fram och hälsa? Påhejad och modstärkt av hustrun stammade jag fram ett; ”mr de Peyer, how do you do”? Såg hur han sökte i minnet. Skönt tänkte jag. Att jag inte varit hans bästa elev förstod jag, men inte den sämsta heller förmodligen. (för de minns man alltid, då hade jag varit bekant).
Att vi sen, vänlig som han alltid var, blev inbjudna att övervara lektionen är något jag aldrig glömmer och hela den semesterresans höjdpunkt.

Gervase Alan de Peyer föddes 1926 i London. Hans föräldrar var av schweiziskt ursprung.
Bland hans lärare kan nämnas storheter som Fredrik Thurston och Louis Cahuzac.untitled
Han var länge soloklarinettist i London Symphony Orchestra. Grundare och medlem av Melosensemblen. Flyttade därefter USA (New York) där han verkade som solist och kammarmusiker,innan han på senare tid återvände till London. Där han nu bor med storslagen utsikt över Towern.
Han är den klarinettist i den klassiska världen som spelat in flest grammfonskivor. Nästan alla de stora klarinettverken, tillsammans med de mest meriterade dirigenterna och ensemblerna. Många kompositörer har dessutom tillägnat honom klarinettverk. I ett av dessa, komponerat av Thea Musgrave, skall solisten gå fram till de olika sektioner och spela ett parti. Under uruppförandet, när de Peyer anlände till en av sektionerna, hade musikerna på de framställda noterna skrivit in de flesta obscena ord som engelska språket har att erbjuda. För en musiker är det inte svårt att veta vilken sektion det var. Brasset, yes of course.

Gervase de Peyer är idag 86 år och lär fortfarande spela och undervisa (!!)
Sin åttioårsdag firade han med att med vänner framföra ett krävande program i Wigmore Hall.

Och jag vet, alla ni klarinettister och andra som läser det här, att hans spelstil än i vår kosmopolitiska era, anses som kontroversiell. Eller vågar jag skriva inte alltid gångbar i den svenska klassiska klarinettvärlden?
Men det påverkar inte min känsla för hans spel, nu i en tid då jag anses vara i mogen ålder och inte längre så påverkbar från vem det än vara månde.

Nu skall jag lägga på en skiva av honom.
Den jag fick signerad med texten. ”Best wishes Carlo. From Gervase de Peyer”. Och här är den skivan.
images
28153_4739770932178_228753406_n
Så här se maestro ut i dag.
166026_10151009283073132_1652176988_n
Ps.
Jag köpte min första grammofonskiva för egna intjänade pengar vid 15 års ålder.
Att det var Mozarts klarinettkonsert är inte konstigt.
Men att det var Gervase de Peyer som var solist (hade ingen aning om hans existens då) kan tyckas som något som förebådade den där kvällen då jag upptäckte honom på allvar.

Och han blev min sista klarinettlärare. Så nu får jag lära mig själv. Hur det skall gå till.


Lämna en kommentar

Slaget om Skåne

Det har blivit många möten nu under åren som gått mot den där klubben som finns där Öresund är som smalast, har Hamlet som granne, och var den första klubb i Sverige som utmanade fotbollsdominansen från Göteborg och Stockholm, någon gång i tidernas begynnelse.imagesCA4F92L3 ”Mjölkossan” blev smeknamnet. Många legendarer har den fostrat inte minst på målvaktssidan.untitledimagesCATH0DQX

Men några mil söderut hade det fötts en klubb vid namn Malmö FF, som inte hade några som helst planer på att vara tvåa i Skåne, eller tvåa till någon.
00635480Det tog sin lilla tid att bli mästare. Det tog än längre tid att vara översta Skånelag i maratontabellen. Och när vi nu skriver 2013 kan väl inte ens den rödblåaste fotbollsvän annat än erkänna vilken skånsk klubb det är som sitter i förarsätet.

På onsdag är det alltså dags igen för detta svenska/skånska prestigemöte nummer ett.
Många av dessa har jag sett från läktaren, men ändå är det tre andra matcher, under vilka jag inte var närvarande, som jag minns bäst eller rättare sagt, mest.

1. Det var några år sen nu. Närmare bestämt nästan exakt 64 år sen på dagen.
Jag var 9 år och skulle gå ”po match” med kompisen Lasse. Vi hade köpt biljetter i förväg för det skulle bli fullt på idrottsplatsen, det var ju Hälsingborgs IF som skulle komma.
Lasse, som hade biljetterna, och jag gjorde upp tid och plats för vårt möte. Trodde vi.I folkmassan bland stora farbröder som tornade upp sig som en ogenomtränglig mur, letade jag efter min kompis. Det närmade sig avspark. Ingen Lasse. Det närmade sig gråt. Det blev avspark. Det blev gråt.
Så gick det som det gjorde och jag aldrig glömmer. Jag stod och försökte få en skymt av spelet genom en lite glipa i det insynsskyddande tyget som täckte ena kurvan. Mellan tårarna såg jag hur ”Todde” rusade fram på sin höger kant i ena halvleken och i den andra var det Malte ”Svarta Blixten” Mårtensson som skymtade bakom mina fuktiga ögon.
Jag hörde två starka jubel och två lite mera dämpade (det var inte så vanligt med bortapublik då) och därmed förstår alla att matchen slutade 2-2.
Men att den matchen var upptakten till rekordsviten med 49 obesegrade matcher i följd, ja det är en långt viktigare historia.
Och förresten, det var 18384 åskådare, som trängdes på den lilla idrottsplatsen. Och än idag undrar jag om min biljett räknades in i publiksiffran.

2. Det var 24 år sen sist(!) Några generationer MFF och HIF-supportar hade aldrig fått vara med om det bästa svensk fotboll kan erbjuda. Ett allsvenskt möte mellan Skånes två helt dominerande klubbar.
Men nu skulle det ske igen. Det är återigen sköna maj och året 1993. 28722 derbylängtande åskådare finns på plats. Samtliga (tror jag) glada över att HIF åter hittat till finrummet.(Jag tror inte ett dugg på ärligheten hos de MFF-supportrar som önskar HIF ut ur Allsvenskan. Varför skulle fotbolls- Sverige berövas en av sina mest publikdragande matcher? Hur tråkig vore inte fotbollsvärlden utan sina stora prestigematcher?)
Att den här matchen sen levde upp till en äkta dramatisk derbymatch det vet alla. Ett stort tack retroaktivt till Jonas Axeldal för att det ändå blev oavgjort: 3-3. Och jag lyssnade på sportradion från en lektionssal med vårsolen flödande in i mitt ”derbyrum” på Kristianstads Kommunala musikskola, sådär lite diskret, när eleverna packade upp/ner sina instrument.

3. Det sprang in en, skall jag kalla det supporter? På planen med ett förvirrat uttryck i ansiktet. Han syntes alltför väl i min T V. Hur tänkte han? Ville han bli hjälte hos några likasinnade? Var hans förstånd handikappat av vissa drycker alltför rikligt konsumerade? Eller visade han upp sitt normaltillstånd? Låt mig inte hoppas och tro att det är så illa.
Nåväl. Han blev utburen och för alltid ihågkommen. En kändis. Var det hans avsikt? Att kunna spela upp ett band för sina eventuellt framtida barnbarn och säga: Titta där är morfar i T V i en match mot HIF. Jag var så hyllad så att vakterna bar mej på planen. Eller skäms han kanske i en mognare ålder, lite klädsamt en smula då?
Han gav dessutom segern till HIF. Så visst gjorde han en betydande insats för sitt ”älskade” MFF.

Från Örnsköldsvik hade det samma dags tidiga morgon påbörjats en lång resa söderut. En ung flicka hade sett fram emot att få se den himmelsblå klubb hon älskar spela mot HIF. Tagit ledigt från arbetet. Sparat pengar till biljett och resa. Verkligen sett fram emot att för första gången i livet se detta så omtalade möte. Det här skulle bli
något riktigt efterlängtat, men festen kom av sig och slutade efter cirka en kvarts fotboll, innan nattåget åter gick upp mot Höga Kusten, innehållande en person som nog inte är särskilt pigg på att göra om det. Det är lite väl långt avstånd för att se några minuters fotboll.
Att denna unga dam är en släkting till mig, gör kanske sitt till att jag än idag känner, om jag uttrycker det milt, en viss aversion mot en viss person. Trots att det nu gått två år sen den matchen vanns av…………..?

Låt nu matchen på onsdag bli en fest. Låt spelarna avgöra vem som vinner.
Blir det av någon anledning inte som vi (MFF-are) hoppas så, fäll gärna en tår. Svär lite inombords. Knyt näven i fickan. Men bli kvar på läktaren, såväl personligen som era kastbara tillhörigheter. Spara fyrverkerierna till nyårsafton. Uppträd värdigt som de MFF:are (och HIF:are) vi är. Vänd gärna på MFF-medlemskortet och läs det som klubben så riktigt förväntar sig och har rätt att begära av oss.

Men fira ordentligt med sång och lämpliga drycker om, nej NÄR, MFF vunnit denna nästan måstematch. Denna klassiker.

SCANIA CLASSICO

untitled


5 kommentarer

Mina klarinettlärare Orkestrar/Ensembler Del 10

”Jag vet inte vad du säger om det här”;sa dåvarande inspicienten vid regionmusiken i Kristianstad, Ragnar Montelius: Höll fram ett papper där jag kunde läsa att regionmusiken skulle starta en serenadensemble med musiker uttagna från samtliga av landets tjugotvå regionmusikavdelningar. En serenadensemble består av två flöjter, två oboer, två klarinetter, två fagotter och två valthorn. I denna tänkta ensemble skulle det dessutom ingå en slagverkare. Och en av dessa klarinettister skulle vara jag. Jag, vald av cirka hundratalet klarinettister inom Regionmusiken(!!)
Lite förvirrad, lite stolt och lite betänksam gick jag hem och funderade. Platsar jag? Vågar jag? Klart jag gör.

Kort tid efter det att regionmusiken hade fötts startade ett digert vidareutbildningsprogram för musikerna.
untitledClaes Merithz Pettersson var en av de många instruktörerna som delade med sig av sina kunskaper. Han reste runt, som varande Rikskonserters utbildningschef, till samtliga avdelningar och dirigerade och instruerade kammarmusikgrupper.
Men inte visste jag då att han samtidigt hade planer på att starta en riksensemble och av den anledningen använde sina känsliga öron än mer vaksamt.
Ensemblens namn kom att bli ”Musica Camerata Regionalis”. Året var 1974. Medgrundare var
20111220-075836-pic-395189128_228Åke Holmquist, allmänt känd som vinnare i TV-programmet ”Tiotusenkronors-frågan” på ämnet Beethoven.

Claes Merithz var även han kommen från militärmusiken. Långt innan jag träffat honom hörde jag hans namn nämnas, med största respekt och beundran för sitt utsökta klarinettspel, av hans kollegor.
Efter examen från musikhögskolan med jeton och varande Jenny Lindstipendiet, fortsatte han sina klarinett och dirigentstudier i Italien för Antonie de Bavier, och gjorde sin debutkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester efter hemkomsten.

imagesGruppen träffades på Dalecarlia för de första repetitionerna. Allt eftersom arbetet fortskred ökades den musikaliska kvaliteten dramatiskt. När många av oss trodde att nu kan Claes Merithz inte få ut mer av den här musiken, med de här musikerna, så visade sig att han hade medicinen för ytterligare förfining.
Claes Merithz Pettersson var/är en suverän pedagog och ett energiknippe långt utöver det vanliga. Varenda repetition var förberedd från första tonerna tills läppar, fingrar och huvuden var för trötta för att ta emot mer instruktion och förväntas producera någorlunda välljud.
Låt vara att lunchrasterna inte var av fransk långsittningsmodell, men vad gjorde det när Mozart och Claes Merithz väntade ivrigt på sina interpreter.

Ganska snart var vi mogna för debutkonserten vilket skedde på Millesgården.
Stilkänslan och de utsökta soloinslagen borgar för en mycket intressant utveckling. Skrev Carl-Gunnar Åhlén i sin recension.

”Cameratan” fortsatte efter dopet att repetera och turnera i stora delar av landet.
Presenterar här valda citat från pressens recensioner.

”På kort tid har denna ensemble nått en samspelsnivå och klangkonst som är av förbluffande hög klass. Den förtjänar att smitta hela landet med sin blåsarglädje”.

Programbladet hade som Rikskonserters tyckalster brukar ha en aptitretande lay-out. Bilden av en jätteglad ensemble prydde omslaget och bidrog till förväntningarna. Mot scenens (tyvärr) svarta fond inträdde elva i rörelsevänlig polotröja och byxor/kjol helt svartklädda djupt allvarliga teaterbovar , nej musiker menar jag. Om klädseln varit frack åtminstone”.

Bland det finaste blev den underfundiga duon ”Den lilla pyrolan”. De båda ypperliga klarinettisterna kanske klarat sig utan dirigent? En regifråga också menar jag”.

”Tur var det i alla fall att konserten blev av, för en så underhållande och trivsam musikantisk kväll har man inte varit med om på länge”.

” Men det började med något alldeles särskilt uppiggande, nämligen Sex marscher ur Kongl. Södermanlands Regimentes Musique, från dess regementsmöte 1774. Dagens dirigent , Claes Merithz Pettersson, som var smidig och påpasslig ledare, hade plockat fram de korta marscherna och behållit originalsättningen men tillsatt en kontrafagott och en liten trumma, vilket nu gav en ännu bättre balans och karaktär åt musikstyckena. Trevliga friska melodiflödande marscher, som också spelades med utomordentlig klanglyster och musikantisk frejdighet”.

Ett annat mål för ”Cameratan” var att spela in en skiva för Rikskonserters skivbolag ”Caprice”, innehållande följande musik.
Sex marscher ur Kongl Södermanlands Regementes Musique.
Divertimento Ess -dur. Wolfgang Amadeus Mozart.
Klockrikesvit för träblåsare . Lillebror Söderlundh. Lyriska vinjetter av Harry Martinsson. Uppläsare Margaretha Byström.margarethabyst72
>Karaktärer för blåsinstrument och slagverk: Maurice Karkoff.untitled Trombon/Baryton: Christer Torgé.

Recensioner.
” En önskestart för skivspelaren 1976″. (Åke Brandel i AB)

” Most usefully expands the limited recorded repertory of wind chamber Music”. (M M i The Gramophone)

Samma Gramophone, kanske världens främsta grammofontidskrift, ger betyget; internationell nivå.

”Cameratans” livslängd i den svenska musikvärlden blev allt för kort. Svårigheter med att samordna verksamheten med den ordinarie tjänsten var väl en anledning därtill.
I en enkät där landets regionkapellmästare fått uttala sig om vikten av ensemblens fortlevnad blev svaren följande. Elva svar kom in varav sex var helt negativa, tre positiva och två neutrala. Alla var i princip nöjda med det konstnärliga resultatet, men det betonades upprepade gånger att Camerataarbetet slog sönder den lokala verksamheten och avvisade bestämt planerna på ytterligare verksamhet.
Så några utlandsturnéer som planerat blev det inte. Och aldrig fick vi spela tillsammans fler gånger. Men dagarna med Mozart vid Siljans strand i ljuva sommarkvällen finns för alltid i minnet.
Liksom kamratskapet. (Cameratan gjorde skäl för namnet) och efterfesterna mit allem dazu.

Presentation av medlemmarna i ”Musica Camerata Regionalis”.
Dirigent: Claes Merithz Pettersson. Bland hans många meriter måste nämnas de läroböcker i klarinettspel som han skapade tillsammans med Carl Bertil Agnestig. Tusentals ungdomar har kommit i kontakt med dessa pedagogiskt mästerliga läroböcker med namnet: Vi spelar klarinett i fyra delar.images
Claes Merithz har också bildat två kammarmusikensembler som satt stort avtryck i svenskt musikliv: Oskarshamnsensemblen och Dalasinfoniettan.
Flöjter : Berndt Andersson. Karlstad. ( Har varit polis. Träffade Berndt senare när han arbetade som musiklärare i Skåne.
Christina Hagström. Stockholm. (Gift med flöjtist med vilken hon bildade AB Flöjttjänst.)
Oboer. Bo Eriksson. Örebro. (Blev oboist i Sveriges Radios Symfoniorkester och landets främsta på engelskt horn. Spelar nu trumpet i ett storband i Stockholm, och har en hund med ett namn som en känd trumpetare: Ludde.
Gunnar Stålhand. Sollefteå. Framträder också som dirigent.
Klarinetter: Nils-Erik Frisk. Uppsala. (Spelade senare i Omnibus Kammarblåsare. Tillhör en musikersläkt. Broder organisten Sven- Inge Frisk som i sin tur är far till körpedagogen med mera Lena Ekman Frisk. Känd bland annat för TV-programmet ”Den sjungande trappuppgången”..
Carlo Nilsson. Kristianstad. (vet jag inte så mycket om. Tror jag.)
Fagotter: Bengt Andersson. Kristianstad. (Vi som varande Kristianstadsbor och spelande i samma blåsarkvintett och symfoniorkester, fortsatte att ha fina musikupplevelser tillsammans. Nu spelar Bengt trombon i tradjazzbandet ”Strutters.)
Bo Grönberg. Västerås: (Hans vidare öde har tyvärr passerat utan min vetskap.)
Valthorn: Stig Forsström. Falun. (har berättat ett ”skräckminne” från då han var solist i en av Mozarts hornkonserter och upptäcker att de båda hornisterna imagesIb Lanzky Otto och Rolf Bengtsson parkerat sig på platserna precis nedanför solisten i konserthuset.)
Evert Ericsson. Halmstad. (var lite av en pappa för oss vilda ”ungdomar”.)
Slagverk. Kaj Lidbom. Sollefteå.( Även hans fortsatta karriär har gått mig förbi tyvärr.)

Som solist i Maurice Karkoffs verk medverkade trombonisten i Radiosymfonikerna (före detta militärmusikern i Uddevalla) Christer Torgé.HPIM1709a

Om ni av någon märklig anledning skulle råka läsa det här. Så hör gärna av er. Det skulle göra mig glad.
Riktigt ”Camerataligt” glad.


Lämna en kommentar

Allsvenskan

imagesCALS3HGYimagesCAAZCXNDMånga påstår i vår tid att det inte finns något som är typiskt genuint svenskt. Allt har vi lånat från andra länder,  från bruna bönor och fläsk till ”Små grodorna” runt midsommarstången.
Vågar jag då sticka ut hakan och ödmjukt mena, utan att bli anklagad för rasism, (uppskattar verkligen alla spelare med utländsk bakgrund som i dubbel bemärkelse sätter färg på serien.) att Allsvenskan ändå är svensk? Ingen har ännu (men det kommer nog) propagerat för ett namnbyte till något i tiden likt ”Superleague Sweden” eller något annat trams.
Ända sen 1924 har fotbollspubliken följt sina lag i Allsvenskan, oavsett hur serien har växlat i kvalitet genom åren, i denna så kära svenska kulturyttring.

Och nu år 2013, har loppet som går i mål när höstlöven dalar, hunnit en tredjedel av sträckan.

Tänker försöka mig på en amatöristisk diagnos och prognos så här när det kan skönjas hur det möjligen kommer att sluta.
Efter 10 spelade matcher ligger:
På plats 1 . Nä det väntar vi med.
2. IFK Göteborg . Tung stabilitet utan glans , men med Tobias Hysén. Kommer säkert topp fyra. Kanske till och med………..skriver inte mer.
3. IF Elfsborg. Vänder på Göteborgsdiagnosen. Glänser när det vill sig mer än de flesta lagen. Bangura börjar hitta hem. men hur blir det på bortamatcher där planerna är lite tyngre? Bollen studsar annorlunda. Men visst. Topp fyra här också. Minst.
4. Väntar vi också med.
5. Kalmar FF. Pålitliga smålänningar. Gnosjöandan borgar för en mittenplacering.
6. Mjällby AIF. Visst måste man beundra den lilla klubben. Men de slutar ändå på undre halvan.
7. Åtvidabergs FF. Ett Mjällby med större meriter. Får slåss med MAIF, om skall vi säga, en nionde plats.
8. IFK Norrköping. (Varför blir jag alltid så nervös när jag skriver det klubbnamnet?)Trots tunga historiska meriter så blir ”Peking” som bäst sexa, sjua. Men låt nu bli att åka ut fler gånger. En allsvenska utan Norrköping är som kärlek utan kyssar.
9. BK Häcken. Som charmade hela fotbollssverige förra säsongen. Nu är det inte så tätt med den varan längre. Var det en vändning mot Syrianska? Potentialen finns till en femteplats.
10. AIK. Seriens största besvikelse för sina många supportrar. Varför? Friends Arena med sina yttre krav? För stort tryck från fansen? Men de kommer att sega sig uppåt till en femte ,sjätte plats. Kanske högre.
11. Gefle IF. Ja de klarar väl sig kvar i år igen. Utan mina applåder.
12. Brommapojkarna. Åter en klubb att beundra med sin fantastiska ungdomsverksamhet. Men med fotbollens ”katten på råttan- värld” räcker inte A-laget till för att klara sig kvar. Men hatten av för BP.
13. Halmstads BK. Får kämpa för nytt kontrakt. Svårt att veta hur deras potential är.
14. Östers IF. En besvikelse hittills. Inte minst publikt. Ville inte Växjöborna ha ett lag i Allsvenskan? Ville de inte byta ut Värendsvallen mot en arena i tiden? Tror nog ändå att de håller sig kvar.
15. Syrianska FC. tror inte att klubben, som också är en publikbesvikelse, ens är bäst i Södertälje. Byter kanske serie med Assyriska till år 2014.
16. Djurgårdens IF. Kunde de fått en värre start? Med alla olyckor. Nåja, nu verkar det som att såren läkts en smula och de tar sig så långsamt upp på trygg mark, trots arenabyte till fiendeland senare i år.

Märker nu att jag glömt en match på onsdag som fullbordar den tionde omgången.
Och inte vilken match som helst.
Än en gång är det dags för det som verkligen kan kallas prestigemöte.
HIF har öppnat starkt. Men vi är MFF. Det är vi som är de mesta seriesegrarna. Det är vi som har de största meriterna. Och så skall det förbli.
Nu börjar vi med en seger på onsdag. Vi kan inte nå första platsen redan då men väl täppa till luckan. Och när domaren har blåst eld upphör i höst då ser den allsvenska seriesegraren så här vacker ut.

Lagbild


Lämna en kommentar

Mina klarinettlärare Orkestrar/Ensembler Del 9

1971 civiliserades militärmusiken och fick namnet Regionmusiken. Fortfarande bestod en stor del av tjänsten av ceremonimusik för försvaret med hela musikkåren i uniform.
Men allt fler småensembler bildades för att genomföra skolkonserter, spelningar på vårdhem och sjukhus, plus många andra institutioner. Även konserter för allmänheten var flitigt förekommande med regionmusikens ensembler.
Civila musiker anställdes. Kvinnliga musiker började komma in i verksamheten. Det kunde ibland bli lite kulturkrockar då ”gamla” militärmusiker som svettats på kaserngårdarna, städat toaletter och korridorer. Som burit tunga notställ. Putsat instrument till underofficerarna. Fått utskällningar av överordnade. Varit ute som spel i fält. Blåst paradmarsch för flaggan (med endast den flagghissande/halande vaktchefen som åhörare) under sommarlördagskvällar, och tidiga mornar i vinterkyla, ja till och med på julafton. De skulle nu ingå i samma intima ensemble som ungdomar med nyligen avlagd examen från högskolan, vilka ofta hade en skön naiv tro på att alla människor längtade efter att få höra kammarmusik, och att de själva skulle bli stora solister. I administrationen anställdes flera med icke militär bakgrund, vilket någon gång kunde leda till lite lustigheter.
Någonstans på en regionmusikavdelning i mellersta Sverige komponerade en inspicient, kommen från den icke uniformerade världen, ett brev till överbefälhavaren med följande textinledning: ”Käre Överbefälhavaren”.
En kollega till honom hade råkat dubbelboka musikkårer till högvakten och blev inkallad till förhör. På frågan om han erkände tjänstefel, blev svaret ett glatt : ”Javisst”.

I Kristianstad hade det redan 1965 bildats en ensemble som skulle bli en naturlig homogen grupp i den nya tiden. En blåsarkvintett med namnet ”Blåsarkvintett 65”.
Den bestod från början av: Stig Gustavsson flöjt. Anders Nilsson oboe. Lars-Göran Bringehed klarinett. Arne Davidsson valthorn. Bengt Andersson fagott. Bringehed ersattes, efter sin flytt till Ängelholm, av Per Anders Kallin. (Per Kallin som upplevde dagar under en semester i Storbritannien när han möttes av yttersta underdånighet när han presenterade sig, tack vare namnet, Per.)
Kallin kände efter en tid att han gärna ville sluta i gruppen. Jag var ganska nyutexaminerad från högskolan och fick erbjudandet att ta över klarinettplatsen.

Att spela kammarmusik i en klassisk blåsarkvintett är en teknisk utmaning.
Jag började öva på mitt instrument som aldrig förr. Och det bästa av allt. Jag tog mig i kragen och reste till Köpenhamn för att vidareutbilda mitt klarinettspel.
Där träffade jag soloklarinettisten i ”Det Kongelige Kapel”, Kaj Borup Fredriksen, vilken blev den i särklass bästa klarinettpedagog jag någonsin haft.
Kaj blev alltså min åttonde klarinettdomptör. Han tog mig på kort tid från klarinettspelets lägre divisioner till en plats i en betydligt högre liga. Detta trots att jag uppnått en ålder då inte allting längre var så utvecklingsbart. Mina kamrater på musikkåren märkte förvandlingen och kunde komma med kommentarer som ” Fasen Calle vilken lärare du har i Köpenhamn”. Och de hade rätt. Färderna från Hovedbangården med S-tåget till Tåstrup och lektioner för Kaj var värd varenda krona med råge. (Tänk ifall han kunde läsa detta. Då skulle jag säga: Hej Kaj! Hoppas du mår bra som pensionist och tack.)

”Blåsarkvintett 65” var en av alla ensembler, som de 22 regionmusikavdelningarna kunde visa upp, som fick mycket uppmärksamhet.
Vi fick framträda i T V åtskilliga gånger. I program som ”Allsköns musik” , ”Kvällsöppet”. Och inte minst som pausmusiker i Sten Bromans härliga program ”Kontrapunkt”.sten-broman
Flera konserter sändes i såväl lokalradion som riksradions P 2, av vilka några ständigt återkommer repriserade i nutidens P 2-sändningar.

Vi tog återkommande instruktioner för en de främsta kvintetterna i Europa: ”Den Danske Blaeserkvintett”, där särskilt flöjtisten imagesVerner Nicolet och fagottisten Peter Bastian var mycket givande instruktörer. Peter Bastian, vilken även är atomfysiker (!!)peter-bastian-oredragsholder-musiker-ind-i-musikken bf665b3425af4f3ca5acc6883b3c8f02_PeterBastian1r

Flera av landets bästa musiker hade vi också glädjen att få arbeta tillsammans med som dorothy1sångerskan Dorothy Irving, pianisten Irene Mannheimer, med flera.;untitled.
En höjdpunkt var också en turné tillsammans med Arne Domnerus sextett med alla sina fantastiska elitmusiker. Vi och sextetten spelade separata avdelningar och förenades i två verk skrivna av genierna Bengt Hallberg och Georg Riedel för jazzsextett och klassisk blåsarkvintett.8b7086eeebe1f4de_org imagestimagesCA12M8K7t.
Bengt Hallberg, denna försynta person som trodde han hade skrivit fel om vi spelade fel.

Att spela kammarmusik är nog det mest lärorika en klassiskt skolad musiker kan göra. Varje stämma är farligt solistiskt fokuserad, men skall ändå smälta in i kollektivet. Och just i träblåsarkvintett har de olika instrumenten väldigt olika förutsättningar, vilket gör det än svårare för interpreterna. Originalrepertoaren är dessutom oftast mycket utmanande, skriven som den är för världens bästa i genren.

Jag stannade kvar i kvintetten fram till 1979 då jag tog steget över till att bli heltidsanställd på den Kommunala Musikskolan. Min ersättare blev Jack Larsson, från Karlskrona. En tid därefter ombildades ensemblen till att ingå i ”Sinfonietta Syd.”
Jag var/är yngst av mina kvintettkamrater, men än spelar Stig Gustavsson (som blivit kommunens kulturpristagare) på sin flöjt med den äran. Fagottisten Bengt Andersson har återgått till sitt musikelevs-instrument, slutat att ha ”rörbekymmer” men spelar tradjazz på trombon i bandet ”Strutters”pict2111. Anders Nilsson, som var vår ensembleledare, njuter av sitt pensionärsliv , medan vår glädjespridare hornisten Arne Davidsson tyvärr har lämnat kamratkretsen för en annan värld.

Ibland när vi gamla kvintettmedlemmar träffas kan vi skämta om : Hur skulle vi låta idag? Det får vi aldrig veta. Och det är nog tur.

Ps. Övriga ensembler på Kristianstads Regionmusikavdelning var förutom hela kåren:
Underhållningsorkestern. Brassensemblen. Ibland en salongsorkester i vilken jag försökte spela fiol. Men efterslagen satt. Någon gång även ett storband där min altsax fick ljuda.


Lämna en kommentar

Det räckte med ett slag

jannesswingarDen här bloggen kommer att bjuda på ett och annat inlägg om golf och golfarens vedermödor. Det kan kanske vara av intresse för någon att ta del av mitt första möte med golfen.

Året var 1970.
Några bekanta hade tjatat ett bra tag.
– Du som är idrottslärare måste ju prova på det här.
Det här var golf.

Men det hade inte blivit av och nu befann jag mig i en gudsförgäten håla på landsbygden i Michigan i USA. Besökte för första gången en nästkusin vars föräldrar utvandrat i början förra seklet. En av hans vanliga partners i fyrbollen hade fått förhinder (kanske ombetts få förhinder så att gästen från Sverige skulle kunna ta hans plats, jag har mina misstankar!).

Bortsett från några minigolfronder hade jag aldrig tidigare hållit i en golfklubba och här var det inte tal om några gröna kort eller nybörjarutbildningar. Under de tre första hålen besökte jag stora delar av den michiganska landsbygden. Score? Ingen aning, men det var garanterat tvåsiffrigt på alla hålen.

Men så kom vi då till det fjärde. Par 3 – 180 yards. Bob, nästkusinen, stack en lill-spoon (träfyra) i händerna på mig och sa nåt om att titta på bollen och svinga lugnt.

Hur jag bar mig åt vet jag inte, men bollen for i en tjusig båge mot den där gröna plätten där flaggan stod och stannade en knapp meter från hålet. Stort jubel bland mina nyvunna amerikanska vänner.

Lätt birdie. Inte. Putten brände jag givetvis och resten av ronden var inte mycket att skriva hem om. Det spelades slagspel, men trots ett stort antal mycket generöst skänkta puttar var slutscoren säkert närmare 200 än 100. Men vad gjorde det? Golfen hade fått en ny vän. Det skulle visserligen dröja några år innan jag gick med i Isaberg Golfklubb, men intresset var väckt.

Ett bra slag var allt som behövdes …


1 kommentar

Mina klarinettlärare Orkestrar/Ensembler Del 8

005-004-KSMK-Nationaldagen-20090606

”Carlo ! Vill du hänga med till Tyskland”? Orden kom från en välbekant person. Flöjtisten vid Norringarnas musikkår och ledaren för Kristianstads Stadsmusikkår: Stig Gustavsson.
Året var 1969 och Stadsmusikkåren hade fått en inbjudan till en musikfestival i Hechingen i södra Tyskland. Detta var den första utlandsresa som musikkåren blivit erbjuden och Stig ville förstärka kåren med ett antal musiker från militärmusikkåren.
Visst ville jag följa med, men inte kunde jag ana att detta skulle bli något av det bästa som hänt mig. Jag var fast och ordinarie medlem för långa tider i detta underbara kamratgäng.

Kristianstads Stadsmusikkår bildades 1933 av sex spelsugna amatörmusiker. ABF tillhörde initiativtagarna så det var naturligt att kårens första namn blev Kristianstads Arbetarmusikkår.
Ganska snart utökades sextettens numerär och det blev behov av en dirigent. Kårens förste dirigent blev musikfanjunkare Yngve Ekdahl. Spelningarna bestod mest av konserter för fackförbund, ABF samt under demonstrationer första maj.
I förda protokoll kan man också läsa att kraven på disciplin var ”orimligt hårda”. Citerar några rader från statuterna år 1935. ” Att vid kårens möte iaktta en sträng parlamentarisk ordning och att vid offentliga framträdande iaktta ett nyktert och värdigt uppträdande”.
Några personer klarade inte av kraven utan blev därför uteslutna.

I oktober 1939 övertog militärmusikern Sture Holmberg taktpinnen. Det blev också ett namnbyte till Kristianstads Blåsorkester, vilket vållade stora kontroverser med det Socialdemokratiska partiet. Men det fick till följd att fler konserter utanför arbetarrörelsens regi kunde genomföras.

Framme vid femtiotalet så tog den lysande soloklarinettisten vid I 6 Hugo Svensson befälet över orkestern.
Under många år under Hugos tid spelade musikkåren på idrottsplatsen när IFK Kristianstad hade sina hemmamatcher.
När IFK 1961 skulle kvala till Allsvenskan ville Hugo i ett anfall av övermod bjuda publiken på figurativ marschmusik, vilket slutade i total anarki och kaos när det under marscherande skulle bytas taktart. Publiken tjöt av skratt och gick leende därifrån trots IFK:s förlust.
I mitten på sextiotalet led kåren också av stora rekryteringsproblem och hotades av nedläggning. I pressen kunde det läsas att Hugo Svensson efterlyste fler ynglingar (än var det inte vanligt med flickor i blåsorkestrarna) till kåren, dock icke sådana som hade ”Beatlesfrisyr”, ty dessa passade inte till uniformen( !!)
4Men 1965 drog sig Hugo Svensson tillbaka. Det behövdes nu en radikal förändring om kåren skulle överleva. Det kallades på en ny dirigent, En ung man som avlagt examen från högskolan i såväl flöjtsolistklassen som i militärmusikklassen; Stig Gustavsson.
Han började nu en varsam uppbyggnad av orkestern. Numerären ökade snabbt. Repertoarens svårighetsgrad höjdes och därmed spelkvaliteten. Kristianstads Blåsorkester började sin färd mot glansperioden. Och efter namnbytet till Kristianstads Stadsmusikkår 1969 var kåren beredd att träda ut i solen.

Resan till Hechingen blev en musikalisk och social succés. Stadsmusikkåren presenterade en repertoar som inte hörts tidigare under den årligen återkommande festivalen i Baden Württemberg. Under Svenska Arméns tapto med Arne Davidsson som glad solotrumslagare hyllade publiken oss som om vi vore rockstjärnor. Kontakten med värdfolket från Stadtkapelle Hechingen blev som en förälskelse, men inte en snabbt övergående passion, utan en kärlek som i många fall håller än i dag.

Efter resan 1969 började nu kåren turnera flitigt till olika länder med USA-resan 1975 som juvelen i kronan.
I USA genomförde kåren många konsert med Sonja Stjernqvist som charmig solist.imagesCAJCOIH9 Vi spelade på något som heter ”Svenskarnas Dag” i Minneapolis inför flera tusen åhörare. Många av dem talande en svensk dialekt som förmodligen är utdöd i Sverige. Flera mycket gamla människor var också förundrade över hur vi hade haft råd att resa till USA. Hade staten stått för kostnaderna? Fattigsverige var fortfarande en realitet för dem.
Konserten i Svenska ambassadens trädgård i Washington bland eldflugor och säkerhetsvakter var också ett fint minne. Ambassadör Wachtmeister presenterade oss stolt för sina gäster som ”His hometown band”. För att inte tala om när samtliga i en jättestor publik utanför New York reste sig i stramaste givakt då vi inledde med de första takterna i Kronobergarnas marsch. Då var det svårt att se noterna för fukt i ögonen.
En konsert i FN-huset sändes ut i Voice of America och fick stor uppmärksamhet.
Vi blev även inbjudna att besöka US Army Band (Pershing´s own)i Washington.
Där fick Stig Gustavsson och musikdirektör Helle Rosén dirigera den stora välklingande kåren. Stig i ”Stjärnbaneret” och Helle i sitt arrangemang av marschen ”General Cardell”, och noterna överlämnades som en gåva till den amerikanska kåren.
Vi kunde under det besöket också avundsjukt betrakta vilka resurser i stor amerikansk militärmusikkår har. Så långt ifrån vår svenska verklighet. Heltidsanställda arrangörer, egen inspelningsstudio, ändamålsenliga lokaler, med mera.

Kristianstads Stadsmusikkår stod nu sin fulla blomning.
Musikskolan med sina tre stora blåsorkestrar levererade ständigt nya duktiga unga musikanter. Kommunen stöttade välvilligt. Pressen refererade frikostigt allt musikkåren gjorde. Publiken på konserterna var stor. Två skivor spelades in med Inge Friberg, Kjell-Åke ”Kula” Persson , samt Sonja Stjernqvist som solister. Stadsmusikkårens goda rykte fick till följd att orkestern tilldelades ett stipendium av Rikskonserter och RSAO där vi fick uruppföra ett verk skrivet av Torbjörn Ivan Lundqvist med titeln ”Arktis”. En stor utmaning som klarades med glans inför en nöjd tonsättare.
Festerna och musikresorna bet varandra i svansen. Det låg ett skimmer över Stadsmusikkårens dagar under denna tid.

Framme vid nittiotalet började det att märkas. Rekryteringen av elever som valde orkesterinstrument på musikskolan började att minska dramatiskt. Korridorerna på skolan fylldes av gitarrer och gitarrer och gitarrer och…….gitarrer……och….. Än kunde Stadsmusikkåren dock visa upp en stor besättning med bra åldersfördelning, men nästan inga nya ungdomar kom längre till oss. De onda tecknen började att märkas för den som var uppmärksam.
Frågade jag en duktig elev på sjuttio eller åttiotalet om hon/han vill börja i Stadsmusikkåren blev svaret alltid ”Ja jättegärna. Är det säkert att jag får det? Oh så glad jag blir”? Frågade jag en allt mera sällsynt sådan på nittiotalet blev svaret: ”Är inte dom gamla där och spelar tråkig musik”.
Nittiotalet medförde också ett byte av dirigent. Stig ville nu efter trettio år som ledare vila sin dirigentarm och istället spela på sin flöjt.
Gustavssons efterträdare blev Christer Nilsson: En produkt av de berömda ”Gröna Gossarna” från Hörby. Trombonist, militärmusiker, musikskoleledare och musikskolelärare.
Christers ledarskap blev relativt kort då andra musikaliska uppgifter prioriterades, som medverkan i ”XL Big Band” och ”Brunnsextetten”. Vi sökte ny kapellmästare utan resultat, så Stig fick åter dirigera, men ville spela flöjt, med avbrott för en liten lakun då trombonisten Magnus Björck tog över innan han fick arbete i Ronneby.

Nu började det också märkas att vi saknade nyrekrytering. Musikskolan tillförde inga nya musiker. Medelåldern steg, och ingen ville bli nästa dirigent. Tills en dag trombonisten Connie Roslund år 2009 ställde sig på pulten och där står han ännu.

Kristianstads Stadsmusikkår har haft många musikanter i olika åldrar genom åren som kommit och gått, Några en kort tid. Andra verkliga trotjänare som i kåren hittat sitt andra hem.
Så gott som samtliga yrkesgrupper har funnits, allt från den atletiske kroppsarbetaren till inkarnationen av en akademiker. Trots eventuella olikheter mellan medlemmarna har kamratskapet alltid varit av första klass, och när instrumenten har förts till läpparna har samtliga varit besjälade av att förvandla de döda nottecknen till bästa möjliga klangresultat.
Många yrkesmusiker har också spelat i musikkåren utan krav på ersättning. Ungdomar vilka senare har blivit proffsmusiker har fått en god orkesterutbildning i Stadsmusikkåren; några har blivit ledande på sina instrument i landet som :untitled Soloflöjtisten i såväl Göteborgs Symfoniker som Radiosymfonikerna ; Anders Jonhäll, samt tubaisten i Helsingborgs Symfoniorkester; Urban Stenqvist.untitled
Vi har haft tillgång till lokala arrangörer av hög klass, vilka skrivit direkt till orkestern, som musikdirektör Helle Rosén, trumpetaren Gösta Jonsson, trombonisten och ledaren för Åhus Blåsorkester; Jerry Dahlskog.untitled Alla tre militärmusiker.
Flera berömda solister har också förgyllt våra konserter, för att nämna några, Stefan untitledLjungqvist, Mikael Lind, Ingmar Nordström och Lars Lönndahl.

941951_10151878864641521_1591898024_nI dag är vi cirka 25 musiker i kåren, inte så illa, men medelåldern är hög. Vissa instrument frånvarande. Vi firade de 80 för lite sen. Om vi kommer att fylla 100 är tveksamt. Då måste något radikalt göras för att få unga människor att välja orkesterinstrument.
Än kan vi göra anständiga konserter med lite hjälp utifrån. Ett samarbete med Åhus Blåsorkester har inletts och är nog ett måste för vår överlevnad.

Själv spelar jag ännu med i Stadsmusikkåren och har så gjort sen 1969. Och kommer så att göra så länge tänderna behagar sitta kvar, fingrarna är villiga att röra sig och luft orkas blåsa in i det lilla svarta instrumentet.
För i den familjen vill jag stanna intill tidens ände.