JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Ingvar Rydell

untitledBudet nådde mig i dag.
Ännu en av de största MFF-legendarerna hade gått ur tiden. Ingvar Rydell.

Han var sänd till Malmö för att göra mål. Många mål, och året var 1948.
untitledHan kom från den klubb som för alla tider kommer att ligga sist i den allsvenska maratontabellen: Billingsfors IK, och det var backkämpen Erik Nilsson som hade rekommenderat MFF att värva honom.

Ingvar Rydell var unik . Han var inte förädlad i Eric Persson plantskola. Han var inte ens från Skåne.
Vi småpågar var lite skeptiska. Kunde han verkligen spela fotboll? Han pratade inte fotbollens språk, malmöitiska, inte ens skånska. Han lät som de där bortaspelarna som kom och alltid förlorade. Han var för oss nästan som från en annan värld, ja rent av exotisk i den tidens Malmö.

Men snart tog vi konnässörer ”utombyingen” till vårt skånska hjärta.

Han kunde spela fotboll, konstaterade vi, och framförallt göra mål.
Vann skytteligan 1948/50
Blev svensk mästare fyra gånger med MFF (så klart).
Ett VM-brons, samt ett OS-brons fanns också i hans prisskåp i Höllviken.

Ingvar Rydell var en ”gammeldags” center. En sådan som inte behövde jobba hem (som det heter i vår tid), utan endast kunde koncentrera sig på att få in bollen i fiendens målbur.
Han var stark och okänslig för försvararnas försök att stoppa honom med justa eller mindre justa medel.
Hans skott var av ”Il Bisonte”-kraft och hans fysik i nästan samma division.

untitledNu är han borta.
Nu återstår endast en av min barndoms ”bakom Gripens mål” -hjältar, Calle Palmér.

Det är i sommarens mitt den sista dagen i juni år 2013.
Det är blomning och grönska.
Men det är ett dubbelt kyligt regn i Skåne, som om fotbollsguden tillsammans med oss som fick vara med om honom, sörjer en av de stora MFF-arna.

Ingvar Rydell blev 91 år.


4 kommentarer

Musiker/Sångare Jag spelat med Del 7

På senvintern 1955 stängdes dörren.
Den dörr som i sekel frikostigt släppt in mycket unga pojkar med musikintresse för att anställas som musikelever i militärmusiken.
Nu skulle den inte öppnas förrän efter drygt två år framåt i tiden. Det blev rekryteringsstopp. Det skulle tänkas. Det skulle ske en militärmusikrevolution. Det skulle omorganiseras. Ovissheten rådde för samtliga musiker. Skulle min kår få vara kvar? Vilka kommer att dras in? Kommer jag att få förflyttning? Kommer jag att få vara kvar?

Vi fick fylla i papper gällande önskemål och personliga uppgifter.
Vi unga smygtittade på dessa blanketter som låg där öppet exponerade för våra blickar på expeditionen.
Där kunde vi läsa att äldsta fanjunkaren fyllt i sin blankett, antingen arg eller lite påverkad: Under frågan: ”Civilstånd” ? Skrev han ”svensk”. Under frågan: ” Vad skall ni ägna er åt om ni inte vinner anställning i den nya organisation”? Där fyllde han i ”bärplockning”. Det tyckte vi var mycket roligt.
Själv hade jag bland mina önskemål klart och tydligt angett att jag ville vara kvar på Svea Livgarde, och om jag måste flytta så; ”ABSOLUT INGEN NORRLANDSKÅR”, skrivet med versaler.

Den ödestigra dagen kom då organisationsledningen besökte Svea Livgardes lokaler : Rådan.Radan_3,_2008
En efter en fick musikerna gå in till ”gubbarna” och få sin dom. Vi fick gå i tjänsteställning. Jag som yngst på kåren (då volontär) sist av alla.
Kom in till tre allvarliga herrar som sa: ”Vi ser här att ni vill till Norrland”: Sen en lång paus innan de brast ut i skratt och min orosmin förvandlades till lättnad. De var trötta och hade behagat skämta och skrämma upp en yngling på då hela 17 år.
Jag fick stanna kvar på Svea Livgarde.

När den stängda dörren öppnades igen hade militärmusiken förvandlats till en ny modernare värld. Barnaroven var borta. Nu måste en musikelev vara 16 år för att kunna anställas. Samtliga intagningar skulle ske centralt och gemensamt. De unga elevernas väg var också utstakad med klara utbildningsvillkor. Individualiteten från de olika kårerna hade förbytts till en nivellerad gråhet.
”När nivelleringen gjorde entré blev tillvaron platt som en nersutten hatt” skrev som bekant Nils Ferlin.
Flera kårer hade dragits in. Förflyttningar av musiker, frivilligt eller ofrivilligt, var många.

Jag var alltså yngst i kåren. Den normala gången tidigare hade varit att det ansälldes en ny elev varje halvår. Då var det han som fick ta över de värsta skitjobben. Då fick den dittills yngste en viss -inte stor- lättnad, gällande såväl puts, som städning och instrumentbaxning.
För alla oss som slunkit in sist, precis innan dörren stängdes, gällde inte den verkligheten. Vi var yngst på kårerna i över två långa år. Vi borde bilda en klubb med namnet ”Den siste ”riktige” musikeleven”.

Innan det skulle nyrekryteras så genomfördes omorgansationen. Till oss på Svea skulle det komma ett stort antal musikanter från kårer som hade dragits in.
Bland dessa kunde jag läsa två namn; BENGT STRANDBERG och BERTIL ANDERSSON, vilka hade delat mitt öde, att vara yngst under hela denna tid. Nu var min största undran. Inte hur och vad de spelade. Inte om de var trevliga kompisar. MEN! Kom de in efter eller före mig? Åldern var inte avgörande, men väl anställningsdatumet. Det var viktigt. Mycket viktigt. Skulle jag äntligen få någon ”under” mig på kåren? Det måste vara ett gränsfall. Kunde det skilja på en enda dag?

Jag tror att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Den dag då jag smög ner till adjutanten och klarinettisten, fanjunkare Bertil Palms expedition. Där låg uppgifterna jag sökte efter. Där stod anställningsdatum för mina nya kamrater. Mitt var den 14 januari 1955. När hade Strandberg och Bertil blivit musikelever?
Med darrande hand och klappande hjärta läse jag: Det jag så gärna ville läsa. Jag var inte längre yngst på musikkåren. Nu fanns det inte bara en utan två! Som var senare inkomna än jag. Vilken lycka! Nu längtade jag bara efter att mina ”underordnade” skulle infinna sig.

”Hans far var stins-hans moder öm och god”.
Ja det gällde för Frithiof Nilsson ”Piraten”.
Men det kunde även gälla för BENGT STRANDBERG.
Bengts far var just stins i en liten ort i Hälsingland.
Bengt blev musikelev på I 14 med valthorn som sitt huvudinstrument. Ett instrument som väl passade den sångligt begåvade personen.
Han ägde en enda grammofonskiva, ständigt spelad och ömt vårdad: Mozarts samtliga hornkonserter med ”hornguden” Dennis Brainuntitled som solist.
Bengt Strandberg var en levnadskonstnär som tog dagen som den kom. Han fann sig mycket väl tillrätta i storstaden och var synnerligen öppen och mottaglig för dess fröjder.
Kommen från Malmö efter en semester stod Strandberg och mötte mig vid stationen. ”Jag har beställt bord på Berns”! Var hans välkomstord.
In med väskor i förvaringen och sen en natt i Stockholm regisserad av en expert som kunde stadens nöjesliv.

Hans anlag för sång (opera-operett) och skådespeleri var märkbart redan i dessa tidiga år. Hans röst var, utan skolning, klart förebådande en karriär på någon teaterscen.

Det var nu även så att samtliga unga militärmusiker måste förbereda sig för den ”civilisering” av militärmusiken som snart skulle göra sig påmind.
Vi skulle spela stråkinstrument. Inte frivilligt, vilka många hade gjort tidigare, utan vi var tvungna.
Jag, Tage Gustavsson, samt Bengt Strandberg valde violinen. Nu Jascha Heifetz,untitled får du konkurrens, tänkte vi? Nog inte ändå.
Vi tog lektioner samtidigt för en något äldre person än vi. En ung violinist i Stockholms Filharmoniker; Björn Sjögren.
Vi hade en gemensam fiolskola (har den kvar ännu någonstans i min nothög) med namnet Davids Violinskola. I pärmen prydligt skrivet. ”Tillhör; M-korp Gustavsson-M-korp Nilsson-M-korp Strandberg. (I tjänsteställning, väl att märka. Och vi hade blivit korpraler)
Ibland går mina tankar till denne Björn Sjögren. Undrar om han tänker på oss någon gång? I så fall säkert med,…. ja vad vet jag, kan bara ana.
Nu hänger min violin, köpt av fanjunkare Palm, på en vägg i mitt hem och skäms. Nu välgörande tyst och begrundande alla dessa falska toner som den (inte jag, eller?) åstadkommit.

Bengt Strandbergs intresse och fallenhet för sång och teater tog så småningom överhand.
Han fick senare anställning på Malmö Stadsteater. Blev bland annat mycket uppmärksammad för sin rolltolkning av Doolittle i ”My Fair lady”. Fick efter många år utan kontakt ett kärt besök av honom i mitt hem. Flera glada dagar i ungdomens Stockholm  var naturliga samtalsämnen.
Tyvärr lämnade han världen mycket för tidigt, denne glade bohem.
Och min ”underordnade” vän.10389594_706292909423872_6484284548240370367_n (Bilden. Jag , Johnny Skoog och Bengt Strandberg på Berns. År 1957 eller -58)

Min andre ”underordnade” var under många år en stor turistattraktion, Ja en av Stockholms eller till och med landets största. Han red i spetsen som stavförare och dirigent för den ridande vaktparaden.imagesCA9YUITM

När han kom till oss på Svea hette han Bertil Andersson. Bertil heter han än i dag men nu med efternamnet Allerstav. Dock är han för många mer känd som ”Jos-Anders”.599010_111206969039141_409350973_n
Ett passande smeknamn eftersom Bertil även är spelman med fiol som sitt instrument.

Bertil var en av de många som kom från K 1 till oss eftersom kavallerimusikkåren i Stockholm nu hade gått i graven.
De som kom därifrån kunde rida, till skillnad från oss på Svea. De hade frivillvilligt (märkligt) valt att sitta till häst och spela.
De (modiga ryttare) som anlände från K 1 var:
Börje Wahrenberg flöjt. Erik Björkhager oboe. Kjell Pommer klarinett och saxofon (pukslagare till häst) Sture Hermansen kornett. Karl-Artur Wahlström trumpet. Carl Nyström valthorn. Runo Ericsson trombon (pukslagare till häst.) John Berglund tuba (stavförare till häst).
Och så då Bertil som var/är klarinettist.

Nu hade jag fått en jämnårig klarinettvän på kåren. Vi spelade ofta duetter tillsammans, som de utmanande Lazarus-duetterna med alla sina sextoler och annat ”svart”.
Bertil på sin Leblanc och jag på min Selmer. Kanske bidrog dessa flitiga övningar en aning till att han senare blev förste klarinettist i Stockholmsmusiken.

Efter min flytt till Kristianstad kom vi att mötas igen. Nu på musikhögskolan i ”militärmusiklassen” Den kull som även Strandberg skulle tillhört om han valt att stanna kvar i militärmusiken.

Men ”Ackis” var ingen nyhet för Bertil. Han studier där hade varit och var långvariga. Bland alla examina avlade han ”Militär musikdirektörsexamen”.

Vi har också hållit kontakt genom åren. Besök i Gardesmusikkårernas kamratförening. Någon träff i mitt hem och flera telefonsamtal.

En gång ringde en förvånad och arg Bertil.
Han hade suttit i juryn för att ta in värnpliktiga klarinettister till Arméns Musikkår. En av dessa sökande kom från Kristianstad. På notstället den obligatoriska uppgiften ”Webers Klarinettconcertino”. Vi trodde inte han hade börjat spela. Var tvungen till att gå fram och titta om han hade rätt noter; sa en upprörd telefonröst. Det var väl inte din elev? Nej, försäkrade jag honom, men jag vet vem han är. Har hört honom ”spela” och skulle aldrig skickat honom till en sådan uppgift.

Bertil Allerstav var under många år ledare för den ridande vaktparaden. En uppgift han var synnerligen lämpad för.
Utbildad dirigent och duktig ryttare. Dessutom, kan jag försäkra, aldrig onykter varken till häst eller till fots.

Nu är han pensionär. Lever sina dagar i Kungsängen och håller musiken vid liv.

Och visst hade det varit trevligt att återigen spela Lazarus-duetterna tillsammans med honom. (Har noterna kvar Bertil)
Vilket instrument han spelar på i dag vet jag inte, själv har jag bytt till Buffét Prestige.
Men det jag vet är: att vi har fastnat för samma typ av munstycke: Vandoren 11.6untitled
Så jag är säker på att det skulle låta bra.


Lämna en kommentar

Delade arenor.

Är det så smart tänkt? Lägg märke till (?)
Nu är jag inte insatt i hela problematiken, men rent spontant menar jag att i dagens supporterklimat, med sin mycket för stora ofördragsamhet mellan fansen, bör inte två klubbar i något lands elitfotboll dela hemmaborg.
Hemmaplanen skall vara som ett hem dit endast inbjudna (bortalag) äger tillträde.

En hemmaarena skall bada i klubbens färger. Den skall dofta av klubbminnen. Gärna vara geografiskt rätt placerad. Hellre en lite mindre storslagen arena än att dela ett lyxbygge med någon främling.

Jag vet att det finns undantag i den stora fotbollsvärlden där det fungerar bra. Ex: München250px-Allianz_Arena_2005-06-10, Rio de Janeriountitled Milano,imagesCAS253XE och några fler kända. Men i de fallen har det fungerat så sen långa tider.

Utan att på något sätt försvara våld eller annan subversiv verksamhet så har jag en stor förståelse för frustrationen hos de två klassiska Stockholmsklubbar som nu drabbats av en ohelig allians.
Kanske i synnerhet för DIF som nästan känner sig som i fiendeland.

Men som sagt.
Jag vet för lite om prologen till beslutet att skapa en gemensam hemmaplan för två inte särskilt goda vänner i fotbollens värld. Ekonomi förmodligen? Tror mig ha hört att DIF haft planer på att bygga eget där Östermalms idrottplats nu befinner sig. Men vilket pris hade det haft?

Och min ”egen” klubb; Malmö FF delade länge, länge, länge hem med ärkerivalen IFK Malmö, men nu är klimatet ett annat och jag tvivlar på att de flesta MFF-supportrar skulle vilja ha den tiden tillbaka.

Och vem vill dela rum med någon man inte gillar?

tele21

Inte mycket likhet med Stockholms Stadion precis.
Men tiden läker alla så.
Kanske.


Lämna en kommentar

Historiskt?

Är det något historiskt som händer i fotbollens Malmö i afton? Den 27/6 2013.
(Har inte riktigt koll på det.)

Men vägg i vägg vid samma klockslag spelar de två klubbar i staden Malmö som varit, och i ett fall är, allsvenskar. Har det hänt förut?

Är det risk för att de bådas supportrar kommer att krocka? Får vi läsa om tråkigheter i morgondagens tidningar?

Kommer sångerna från de båda arenorna att överrösta varandra?

Kommer staden Malmö att åter igen klädas i himmelsblått och kanariegult?
Stadens fotbollsfärger sen nästan ett sekel tillbaks.

Kommer Eric Persson untitledfrån sin upphöjda åskådarplats att ha ett öga på bägge planerna?

Motståndarna till hemmalagen är inte precis några klubbar han blev så bekant med.

Mitt tips inför aftonens historiska, unika (?) händelse är:

( Div. 4 Skåne Södra) IFK Malmö-Veberöds AIF 4-0 Publik 105 i mogen ålder. (IFK har nog börjat den långa, långa resan uppåt igen)

(Allsvenskan) Malmö FF-BK Häcken 3-1 Publik 14312 i olika åldrar.

Ja så har tiden farit fram med de båda klubbarna.

Vi får se om några timmars om jag fått någorlunda rätt.


2 kommentarer

Musiker/Sångare Jag spelat med Del 6

1961 blev det äntligen av. Samtliga militärmusiker måste klara av två års högskolestudier för att bli underofficerare och därmed vinna anställningstrygghet.
Nu var det slut med de tidigare epokerna som under lång tid bestod i att musikdirektören på kåren var ensamhärskare när det gällde att bestämma vem som skulle bli musiksergeant. Hade någon musiker uppnått 32 eller 33 års ålder utan att bli befordrad så var det tack och adjö. I slutet på femtiotalet gällde det att under en dag, för de furirer som stod i tur, göra underofficersprov inför musikinspektören och någon annan i en jury. Framtiden avgjordes på några timmar i livet. Några timmar där nerver, dagsform och kanske godtycklighet från juryn, var helt avgörande. Detta var som alla kan förstå ett både omänskligt samt orättvist system.
Med musikhögskolereformen anlände också rättvisan och de bästa utbildningsmöjligheterna till militärmusikerna.

Möjligen kan jag vara lite kritisk till utbildningen, som mer riktade in sig på mångsidighet med alla dessa ämnen, än på specialistkompetens på huvudinstrumentet, vilket enligt min mening är det viktigaste för en musiker.

På högskolan rådde avundsjukan. En berättigad avund från de civila eleverna som studerade där och skaffade sig stora studieskulder.
Militärmusikerna hade fri utbildning, fritt boende och maten betald. Plus ordinarie musikfurirs-lön. Var någon dessutom gift utbetalades traktamente till denne(!!!)
En synnerligen generös inställning från försvaret. Men en stor orättvisa mot andra elever.

Det var nu också tider i Sveriges musikliv då landets alla kommunala musikskolor började att allt mer blomstra och utvidgas.
Efter genomförd militärmusikerskola var det mycket vanligt, ja det blev nästan en trend, att försöka få ett civilt arbete som musikskolelärare, i stil med alla dessa piloter, som försvaret utbildat för dyra pengar, som därefter sökte sig till trafikflyget.
Militärmusikutbildningen med sina många ämnen var mycket konkurrenskraftig, fullt likvärdig med den som de gått i musiklärareklassen fått.
Det blev för många nästan som ett bevis på ”jag duger” att söka ett musiklärare-jobb. Jag kan konkurrera. Mina betyg är bra.
Även jag föll för den frestelsen.
Det var bättre betalt och yrket hade då en högre status. Jag var fortfarande ung och kände mig nog mer som Malmöbo än Kristianstadsbo. Och i Malmö fanns ett visst fotbollslag som jag gärna ville komma lite närmre igen.

Det utannonserades ständigt nya musiklärare-arbeten under den här tiden.
En dag, kort efter min examen, såg jag den där frestande annonsen.
”Malmö kommunala musikskola söker heltidslärare på klarinett och saxofon”.
Mina merit-papper skickades in med stor förhoppning.
Samtidigt skickades åtskilliga andra papper in från lika förhoppningsfulla, bland annat från den här suveräne musikern:untitled Helge Albin. (som jag även han fick spela med vid något tillfälle) Ledare för ”Tolvan Big Band”Tolvan-2, och den konkurrenten var mig övermäktig. Så jag stannade kvar i militärmusiken, senare regionmusiken, ännu en tid.

Mina första elever på musikskolan fick jag som timlärare i slutet av sextiotalet.
De blev fler och fler. Svårigheter med att kombinera undervisningen med den ordinarie tjänsten i regionmusiken blev till slut omöjlig.
Jag stod inför ett vägval. Älskade att undervisa. Hade delade känslor för att spela. Nervpressen vid kammarmusikkonserter med ”Blåsarkvintett 65” var ibland för stor, för slitande. Musikskolans resurser och elevtillströmning tyckte bara öka och öka. Här fanns framtiden. Här hade jag hittat hem.
Jag tog beslutet, efter mycken vånda, att gå över till heltid som klarinettlärare på Kristianstads Kommunala Musikskola i en ålder av 40 år.

Sommaren innan jag skulle börja min heltidstjänst kunde inte gå fort nog. Jag var på hugget, som en sprinter i startgroparna. Började ringa elever redan i juli för att bestämma lektionstider.
Terminen började och jag stortrivdes med alla mina flitiga och trevliga elever från 7 års ålder upp till de 20.
Att vara lärare på en kommunal musikskola innebär att man måste äga många pedagogiska gåvor.
Att kunna ”leka” med de minsta. Att ha förmågan att kunna lotsa dem genom den känsliga förpuberteten med intresset i behåll, trots alla konkurrerande ”fiender”. Att vara så god instrumentalist, och ha så bra instrumentkännedom, så man kan få in elever till den högre musikutbildningen. Det stör mig oerhört när proffsmusiker blir intervjuade och på frågan om vem som varit deras lärare, nästan alltid utelämnar den viktigaste tiden; den på musikskolan, där den lyhörde läraren, varsamt och med psykologisk blick, ledde dem igenom alla hindren på vägen.

Jag tyckte att jag ägde de egenskaperna ganska väl. Det var en fröjd att vakna och se fram mot dagens kommande arbetsuppgifter.
Det var också trevligt med alla duktiga, fina kollegor. Men det var ändå något jag saknade. Något som inte kändes riktigt bekvämt. Funderade och funderade vad det kunde vara.
Plötsligt stod det klart för mig, under en cykeltur till Öllsjö. Jag var ”miljöförgiftad”. Kommen från den särdeles speciella miljö som var den gamla militärmusiken. 99% manliga arbetskamrater. Jargongen, fostrad och invaccinerad på logement och kaserngårdar. Arbetsuppgifterna oftast tillsammans med hela gänget. En humor som sällan hittades någon annanstans. Tonen rå men hjärtlig, som det brukar heta.
På musikskolan var könsfördelningen jämn. Samtalstonen lite mera sofistikerad. Något artigare. Arbetsuppgifterna mera solistiska. Lärarna skapta ur helt divergerande miljöer, med kotterier som följd ibland. Det var två olika kulturer som krockade en aning. Det lät väldigt olika i musikskolans personalrum jämfört med militärmusikens dagrum, där jag präglats. Trots så mycket gemensamt (musiker som vi alla var) var det ändå skilda världar.
Det var min gamla ”kompisanda” som jag saknade.

Efter en tid så kom han till vår skola. Han kom inte som ett yrväder en aprilafton. Och inte hade han ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Och inte hette han Carlsson. Och inte var han sänd till Hemsö.imagesCAKDE00N Men däremot NILSSON och hade en trombon i handen och en fläkt av den gamla militärmusiken i sinnet. CHRISTER39860_102958769760379_1685352_n hette/heter han och var sänd till Kristianstad för att undervisa på brassinstrument.
Han blev min ventil mot den tid jag övergivet. Vi hade svettats på kaserngårdar. Vi hade spelat på ”Krigsmans Erinran och Korum. Vi hade suttit i rökiga kommisbussar och berättat fräckisar. Vi hade burit notställ, städat korridorer och putsat instrument. Vi visste. Vi var själsfränder. Vi kände igen varandras värderingar. Vi talade samma språk.

Christer blev även musikaliskt en stor tillgång för skolan.
Ledare för Ungdomsmusikkåren med framgång. Pedagog av första klass.
Nu är han halvpensionär, om det ordet finns.
Spelar i storband och har sin ”egen Brunnsoktett”.

Ungefär vid samma tidpunkt som Christer anlände till oss så hände detta. Jag tror att det var en tisdag, eller möjligen en onsdag. Kom gående i korridoren mot min lektionssal, då jag från ett rum hörde flöjttoner av ett imponerande slag.
Var tvungen. Kunde inte låta bli att knacka på och se vem som kunde svara för detta välljud i den annars så trista byggnaden.
Och att den sköna tonframbringaren också bjöd på motsvarande skönhet i utseendet när hon öppnade dörren, var en dubbel lycka.
Hon hette Svensson, med förnamnet MARIE. Var vår nya flöjtlärare. Hade kommit in på Malmö Musikhögskola i uppseendeväckande unga år. Var lysande solist i Chaminades flöjtkonsert med orkesterföreningen. Nu heter hon NILSSON. Även Christer upptäckte hennes dubbla goda egenskaper och så blev det som det blev.
Flöjt och Trombon dras till varandra. Fråga de som heter Hängsel 1b201fea1ba16292untitled i efternamn.

En förmiddag meddelade den dåvarande rektorn på musikskolan; Tommy Ekman mig att en pensionerad symfonimusiker skulle få några timmar som klarinettlärare på skolan. Han kunde inte komma på namnet just då och jag tänkte; Vem?
Gick igenom för mig kända klarinettnamn i huvudstaden utan att kunna avslöja något svar.

Så satt han där en lunchrast i personalrummet.
Han som jag hört talas så mycket om när jag anställdes som musikelev på Svea Livgarde 1955. Han som då precis hade muckat och fått jobb i den nystartade underhållningsorkestern på Sveriges Radio. Han som jag visste var skåning, ja till och med Malmöbo och nu valt att som friherre flytta tillbaka till moderjorden. Han som jag hittills aldrig hade träffat :LENNART STOVE.untitled

Stove var klarinettist först i Sveriges radios Underhållningsorkester, sedan i Radiosymfonikerna, efter det att underhållningsorkestern lagts ner och slagits samman med symfoniorkestern.
Han var/är cirka tio år äldre än jag. Det visades sig att vi mycket trolig hade setts någon gång i mina barnaår eftersom han då bodde i samma kvarter i Malmö som jag. Han på Simrishamnsgatan, jag på Kristianstadsgatan. Båda snodde vi värvning till musiken i Stockholm. Båda hade vi klarinetten som huvudinstrument. Det var naturligt att vi blev goda vänner. Spelade tillsammans i Stadsmusikkåren, och någon gång i Orkesterföreningen. Lennart spelade dessutom i Kristianstads Storband.images

Stoves förråd av musikeranekdoter är allmänt omvittnade. Den här av hundratals andra uppskattas mycket: Dirigenten slår av orkestern under en repetition, vänder sig till en musiker och säger: ”Nä, det här låter inte bra: Musikern: Det tycker inte jag heller, men det är min själ Mozart som har skrivit det”.
Så var en annan dirigent som stod med näsan i partituret under repetition . En cymbalspelare åker in med full kraft i en generalpaus: Vem fan var det? Undrade dirigenten.

Nu är Lennart åter i Stockholm. Spelar än i Stockholmspolisens Musikkår.untitled En sann musikant lägger inte ner instrumentet förrän han/hon läger ner sig själv.

Lennart Stove blev också särskilt uppmärksammad som basklarinettist och fick någon basklarinettkonsert tillägnad sig. Och jag har aldrig hört någon basklarinettist som kan egalisera klangen mellan de olika registren som Lennart kan.

Det sägs att de där riktiga kompisarna får man endast i mycket unga år, innan man hunnit stelna. De, om uttrycket tillåts, som man kan spotta i ansiktet, be dem hålla käften, och ändå vara bästa naturliga vänner.
Men på musikskolan fick jag i mogen ålder just en sådan vän. (har ännu inte spottat honom i ansiktet och inga planer på att göra det) Detta trots att han är violinist, (vi tyckte alltid på högskolan att stråkmusikerna var lite fisförnäma, ,lite för konstnärliga och därför långt ifrån militärmusiker.

Han heter STIG, också han med det välklingande efternamnet NILSSON.253187_341815812581323_1041379226_n
Nu även han kommen till pensionsåldern.
Stig var under många år konsertmästare i Kristianstads Orkesterförening/Christianstad Symfoniker.
Vi spelade tillsammans där och den roliga tiden i orkesterdiket på teatern när det var dags för operetter.
Men framförallt är Stig, en av mina bästa vänner, och en av de mest framgångsrika musikskole-violinlärarna, även om vi räknar in samtliga av landets kommunala musikskolor.
Stigs elevantal som blivit yrkesmusiker/lärare är imponerande stort.
Och har man som jag arbetat i rum intill honom och genom lyhörda väggar ”tjuvlyssnat” på hans lektioner, så förstår man varför.

Att han därtill innehar andra ”avundsvärda” egenskaper.
Vilka de är?
Det vet bara de som känner honom och så får det bli.

Och tack Helge Albin.
Utan dig hade jag säkerligen aldrig träffat dessa vänner.
Och med största sannolikhet heller aldrig min hustru.
Så märkligt är ödet.


Lämna en kommentar

Härligt, härligt men farligt, farligt

Härligt, härligt eftersom vi vinner, vinner, 
men farligt, farligt eftersom vi aldrig dödar matcher ...

MFF:s första 35-40 minuter mot Elfsborg var lysande. Jag stod och njöt uppe i Roys hörna. Tyckte och tänkte att det är ta mig f-n skandal om inte pågarna vinner allsvenskan. Det finns inget annat lag i Sverige som kan tokdominera en match mot en allsvensk toppkonkurrent och så spela ut motståndet som Malmö kan. Inget annat lag. Inte Elfsborg, inte HIF och definitivt inte Göteborg eller AIK.
Jag tänkte och tyckte också att det är imponerande att två spelare som inte fått mycket speltid hörde till de bättre på plan: Dardan och Forsberg.

Men i dagens MFF-värld kan man tyvärr aldrig vara helt lugn och definitivt inte vid bara 1-0-ledning.

Och, det finns ju inga 35- eller 40-minuters matcher. Orken och geisten försvann och i halvlek, ja vad hände i halvlek? Anders Svensson entré borde inte kunna skapa sådan skrämselhicka. Nu var det tamt, geistlöst, rent ut sagt bedrövligt. Hönsgård är en bra beskrivning på de första fem i andra halvlek.

Och sen kom bytena. Min första tanke när jag såg vilka som fick lämna var: ”Vad fan gör karl’n?” Men vid närmare eftertanke var det ju logiskt. De enda två på bänken som kunde göra någon skillnad var Magnus och Petar, dvs Dardans och Emils positioner. Och det hjälpte.

Men de finns mycket att fundera över. Varför spelar MFF så här bra fotboll nästan bara mot toppkonkurrenter och varför är det så rasande stor skillnad i kvalité och (verkar det som) inställning från match till match och ibland från halvlek till halvlek?

Nu var det inte meningen att gnälla. Matchen var fantastisk, andra halvlek var bra (bortsett från första fem), första var strålande och resultatet det vi ville ha.

Albornoz var landslagsmässig, Pontus roll i baklängesmålet har jag svårt att avgöra från min position men var i övrigt felfri. Halsti, som enligt många förhandsförståsigpåare inte kunde spela tillsammans med Pontus, skötte sig utmärkt och Ricardinho var bortsett från en grov markeringsmiss vid Banguras nickmöjlighet i slutet av andra halvlek också han nästan landslagsmässig. Ja, det svenska landslaget alltså.

Hamad var som den Hamad vi vant oss vid. Mycket bra. Men, för mig är Jille en innermittfältare. Hela hans spelsätt med vändningar, vridningar, instickspassningar är innermittfältarens. Och, han är en bra  fantastisk bollåtervinnare. Dessutom en bra skytt.
Thern är också innermittfältare. Också bra igår, men orsakade också ett par spelvändningar som kunde gått åt h-vete. Friberg, tycker nästan synd om honom ibland. Så mycket skit ibland på vissa fora, men så nyttig och nödvändig. Och så bra. Petar var också bra, men inte bättre än Forsberg. Spännande konkurrenssituation på gång.

Tiki var inte bäst i MFF trots priset han fick. Men han var bra och han är ovärderlig. Målet igår var imponerande, men visar också på hur snabbhet bäst kan utnyttjas. Skall återkomma senare om detta.
Magnus Eriksson är inte min typ av fotbollsspelare. Det säjs att den typen måste finnas i ett lag. Kanske är det så. Ibland. Och kanske var det därför vi vann. Men jag tyckte Dardan var bättre och jag hoppas han får många fler chanser från start.

Som exilare är det ett stort nöje varje gång man får se MFF live. Så igår var fantastiskt. Och på torsdag är det dags igen. Live!
Forza!


2 kommentarer

Hibernian ett spöke i grönt

Det är väl klart att MFF skall slå Drogheda United.435px-Drogheda_United_FC_svg
Kunde HIF 2007 så kan vi. Och något nytt Cork City vill vi aldrig mer uppleva.

Men sen blir det värre då väntar ett gammalt grönt spöke från 1970.imagesCAQGIV3R Hibernian FC från Edinburgh.

Det var några år sen nu. Närmare bestämt hela 43 långa år i vår klubbs historia, men vi som varit med en tid minns allt för väl de där matcherna mot ”Hibs”.

”Skål flickor” sa ”Hövdingen” när han kom in i omklädningsrummet efter matchen.
MFF-ETT GÄNG FRÖKNAR: var en av de många tidningsrubrikerna som hånade Malmö FF efter den där hemska matchen.

Det var en regnig kväll i den skotska huvudstaden. Vi skrev den 16 september 1970 och MFF hade (som nu) blivit lottade mot Hibernian i dåvarande Mässcupen.

Det var ett chockad MFF som lämnade Estern Road efter att ha fått stryk med 6-0.
Så går det när man spelar som fröknar, var Hibs-managern Willie Macfarlanes nedgörande betyg. MFF-spelarna kunde inte ens replikera, nickade bara stumt.
Vi var på tok för snälla. Var fanns hjärtat och fighterglöden? Frågade sig Antonio Duran.untitled
Endast Bosse LarssonimagesCA2D1RG4 kunde mäta sig med skottarna. Han gav allt.

imagesCAHT3J82Krister Kristensson fick spela halvskadad vilket naturligtvis var mycket olyckligt. Han om någon hade behövts för att ge skottarna en match när det gällde fysisk styrka och mod. Krister var också ,tillsammans med Bosse de som tog förnedringen hårdast.

Bosse Larsson var den som de skotska tidningarna hade varnat för i reportagen innan matchen och kallades med rätta för ”The danger man”.
Efter matchen var han också ”danger”. Dängde kängorna i golvet så att jordkokorna for omkring och utbrast: ” Hur vemodig får man egentligen vara i en match? Här har vi grabbar i vårt lag som är rädda och inte vågar satsa och ge allt”. ”Vill man vinna en internationell match får man inte spara sig. Då gäller det att hänsynslöst utnyttja allt man har.” fortsatte den störste MFF-aren genom tiderna.

Publiken tände på Bosse när han däckade hemmafavoriterna och skanderade: Ut med nummer tio. Ge tian på käften.
Jaså ,jag var inte populär, sa Bosse. Jag spelade som hemmagrabbarna. Som fotboll skall spelas.
Särskilt hårda dueller hade Kung Bosse med skotten Hamilton som efter matchen berömde Larsson som en fin kille och stor fotbollspelare.

Det lite märkliga i sammanhanget är att MFF fick beröm för fin teknik men saknade hjärta och fysik. Oftast brukade svenska lag falla på just bristande teknik men ägde de fysiska egenskaperna.
(Föll i denna Europaspelsdag gjorde även Åtvidabergs FF mot Partizan Belgrad, samt IFK Göteborg mot Legia Warszawa.)

Returen i Malmö mot Hibernian slutade även den med förlust men med de betydligt hedersammare siffrorna 2-3.
Det var ett reservfyllt MFF och publiksiffran uppgick till 2008 tappra personer.

Nu står vi där igen (förhoppnings och troligtvis)och skall möta Hibernian.
Bosse finns inte i laget längre. Men hans ord borde läsas för samtliga MFF-spelare innan färden går till det där landet som vet hur man gör whiskey.

Låt oss aldrig mer få läsa rubriker likt de från 1970.
Det gröna spöket skall förpassas dit där spöken hör hemma: till det mörkaste, dammigaste, innersta hörnet i garderoben.

Kommissarie Rebus lär inte komma till matchen, men möjligen hans skapare: Ian Rankin.(Hibernian-supporter)untitled
Och hur mycket jag än högaktar honom så låter jag gärna hans pint smaka surt och avslaget efter matchen.


Lämna en kommentar

Musiker/Sångare jag spelat med Del 5

Det finns en jazzklubb i Kristianstad som har funnits länge nu. Det var redan 1951 som en kvartett jazzfrälsta personer med Rolf ”Gullis” Nilsson untitledsom initiativtagare sådde det fröet som snart skulle bli den vackraste blomma.
Den heter ”Blue Bird”images och är mycket aktiv.
”Blue Bird” har skämt bort staden med konserter där flera av världens ledande musikanter har spelat. Men även de lokala fina jazzmusikerna har framträtt flitigt i klubbens regi.
Det är om några av dessa jag skall skriva i det här avsnittet.
Samtliga har anknytning till staden Kristianstad. Samtliga har jag haft äran att få spela med i olika sammanhang.

JAN ”TOLLARPAREN” ERICSSON imagesCAI9PFTN
Välkänd även på riksplanet. Denne härlige musikant och människa.
Det hände ofta på sextiotalet, när han blev så där riktigt spelsugen och ville ha en publik som uppskattade hans musikanteri, att han någon eftermiddag besökte militärmusikens lokaler. Satte sig vid pianot omgiven av halva musikkåren, och spelade. Och spelade. Och spelade. Och….Spelade…..Och…. Ansiktet lyste. Han skrattade. Fingrarna flög över tangenterna. Blicken mot de beundrande åhörarna. Han ville aldrig sluta.

”Tollarparen” blev känd av hela svenska folket tack vare hans flitiga framträdanden i televisionen som Lasse Homlmqvists untitledhuspianist. De två var ett radarpar i många omtyckta program. Alla tyckte om den glade pianisten som det svängde om, och som hade så lätt till skratt. Han lärde nationen var den lilla orten Tollarp fanns.

Minns ett program där han spelade med sin trio (Arne Castell, bas och Ingvar Callmer, trummor.) Victor Borgeuntitled var gäst i studion och sa på sitt oefterhärmliga sätt när han presenterade trion: ”De är utmärkta musiker alla tre. Strålande solister.(sen den där vältajmade pausen innan) Det är bara när de spelar tillsammans som det inte går så bra”. Då trodde jag att ”Tollarparen” skulle skratta livet av sig.

Skrattade gjorde vi i Gert-Åke Walldéns storband då vi medverkade i radioprogram där det också skulle bjudas på en talangtävling för unga sångare.
Dessa skulle kompas av ”Tollarparen” vilket han klarade med glans hur talangerna än bar sig åt. Men efter repetitionerna innan sändningen syntes en bekymrad Janne: ” Det är en talang jag är lite rädd för” sa han. Om jag inleder i en en tonart väljer han en annan. När jag sen byter till talangens valda tonart byter han tillbaks till min först valda”.

Janne var även en spontan person.
Minns att han glädjestrålande kom in i en bokhandel full av folk. Fick syn på mig och utbrast ”Nu är jag nästan lika snabb som Franz Liszt”, till allas munterhet i den oändliga kön fram till kassan.
Eller efter det han spelat en av Haydns pianokonserter och knappt hunnit resa sig från pianopallen, missnöjt vände sig mot publiken och sa: ”Det var sista gången jag spelade klassiskt. Jag är för gammal för det”! Bugade och tog emot de välförtjänta applåderna.
Men för gammal för att spela jazz blev han inte så länge han fanns till.
Trots sviktande hälsa så sviktade aldrig hans musikantiska glädje.
Och hans tolkning av Gershwins ”Rhapsody in blue”, med Kristianstads orkesterförening, har jag fortfarande starkt minne.

Den 5 april 2009 slogs flygellocket igen för gott. Det var en tung dag i Kristianstads musikvärld.

LASSE LUNDSTRÖMlasse_titel_small
Det är med Lasse som med ”Tollarparen”.
En döv kan se på honom hur bra det låter när han spelar.
Lyckan lyser ur hans ögon. Öronen är nästan fladdrande,levande på helspänn, riktade mot medmusiker och hans älskade kontrabas.

Lasse Lundström är inte ”äkta” kristianstadsbo men har verkat som lärare på musikskolan och som musiker i olika sammanhang i Kong Christians stad.
Han är en av landets mest eftersökta basister och har spelat och spelar med de allra största namnen inom jazzens värld.
Han har även för kort tid sedan givit ut en skiva tillsammans med Ed Epstein.(En skiva som fått mycket hyllande recensioner, inte minst från ”Sveriges bästa jazzrecensent”, Sven Bjerstedt,untitled även han underbar jazzmusiker från Kristianstad. Han tar till ordet ”världsklass” i sitt omdöme.)

Lundström hedrades även med det prestigefulla ”Harry Arnold-stipendiet” år 2012.

Mitt sista år på musikskolan innan pensioneringen fick jag lära känna Lasse lite mer ingående.
Vi genomförde tillsammans med några andra kollegor en turné som omfattade samtliga lågstadieskolor i hela den vidsträckta kommunen.
”Coola Musikskolan” var namnet på produktionen och Lasse hade svarat för många arrangemang.
Under färderna mellan skolorna mötte jag berättaren Lasse Lundström. En person som har ett outsinligt förråd av musikeranekdoter.
Som denna: Jazzmusikern vars fader inte gillade jazz, men ”tvingade” sin far att avlyssna en konsert.
Efter spelningen frågade sonen: ” Nå! Vad tyckte du? Svängde det? ”Inte så farligt”, blev det uppmuntrande svaret.
Eller den här: Saxofonisten Sahib Shihab,untitled som var verksam i Sverige en tid.
Åter i USA blev han uppringd med en förfrågan från ingen mindre än Dizzy Gillespie, om att deltaga i en direktsänd radiospelning..
Det är inget märkvärdigt, sa uppringaren, det blir du och några till bara.
In kommer dessa några till bara: Charlie Parker och Miles Davies.
Ja, det var ju inget märkvärdigt. En helt vanlig dag i en musikers liv.

Lasse berättade också hur han blev lite misstänksamt betraktad då han bodde på en mindre ort. Lite vildvuxet utseende. Dessutom jazzmusiker, hade de fått veta. Hmm, muttrade infödingarna. Tills de en kväll fick se Lasse framträda i något så helyllesvenskt som ett TV-program från Astrid Lindgrens värld. Dagen efter började de hälsa på honom, nästan vördsamt. Han var ju ändå inte så farlig.

Många av läsarna har säkert hört Lasse spela bas. Några har lyssnat till hans trumpetspel.
Men få vet att han även (förutom piano) också spelar det här instrumentet.untitled
Kanske inte som:untitledHan på bilden.
Men säkert inte långt ifrån mästaren på sitar, för allt Lasse tar i blir musik.

KJELL-ÅKE ”KULA” PERSSON
Här har ni en riktig inföding från Kristianstad.
Militärmusiker på Norringeregementet sen 14-års ålder.
Trumpetare och även god cellist. Varit dirigent för skolorkestern ”Kristianstads Unga Symfoniker”.
En mycket god vän till mig ända sen ungdomens glada festdagar.

”Kula” är en lysande klassisk trumpetare, men det är framförallt jazzen som är hans hjärtemusik. Och Clifford Brown untitled en av de största bland många förebilder.

Nu spelar Kjell-Åke i sin egen grupp ”Someband” (res.stav.)Plus i det eminenta storbandet XL-Big Band. XL1
Kjell-Åke längst till höger i bild i trumpetsektionen.

Att ge en konsert och se ”Kula” i publiken måste vara inspirerande för alla musikanter. Han ler. Han gråter av glädje. Han lever med i varenda spelad takt. Han njuter med hela sin kropp och själ. (Ja, om det är bra naturligtvis) Annars syns ett helt annat anlete tillhörande Kjell-Åke Persson. Han kan inte förställa sig. Musikens kvalitet syns i ”Kulas” ansikte.

Kjell-Åke fick också för några år sedan äran att bilda ett Dream Team i något som kallas ”Local Heroe”, där han fick själv välja sina medmusiker.
Att han då på saxofon valde:

BERNDT SJÖGREN untitled var självklart.
Ingen kan som Berndt obehindrat byta saxofoner, från baryton via alt till sopransax.
Instrumenten kan vara kalla, rören torra, men Berndt spelar ändå med perfekt intonation och suverän tonbildning(!!!) Obegripligt för mig.
Att hans improvisationer är av första klass har vi vant oss vid sen länge.
Det är som om han fått gåvan med modersmjölken, men jag vet, han har berättat hur han målmedvetet och hårt har arbetat sig fram till sitt konstnärskap.

Hans fantasier över en av de kändaste julmelodierna, framfört i Heliga Trefaldighetskyrkan innan jul 2012, var den för mig definitiva tolkningen av ”Stilla Natt”.
Nu arbetar Berndt som musikledare i Karlshamn. Plus allt annat denna ”dynamo” hinner med. För Berndt är alla hinder låga.
Berndt Sjögren: En musiker som borde vara känd över hela landet, och mer därtill.

Berndt har också synnerligen välförtjänt tilldelats Kristianstads kommuns kulturpris.

Damerna först brukar det heta.
Men sist men inte minst den glädjespridande sångerskan LENA-MARIE WALLDÈN.untitled
Även hon en ”Local Heroe” Yes of course.

Har ni hört Ella Fitzgerald?imagesCAHOL3WF Ja det är klart ni har. Men kanske inte alla läsare har hört Lena-Marie? Men hon är inte långt ifrån förebilden. Det svänger. Det är chosefritt. Det är rent. Det är scenutstrålning av det mest intagande slaget när Lena-Marie sjunger.
För det mesta har hon hörts tillsammans med Kristianstads Storband, bildat av hennes far; Gert-Åke Walldén.

Lena -Marie har sången som sin fritidssyssla, men få proffs når upp till hennes klass.
Dock har hon själv, trots uppmaningar från ledande svenska artister, inte velat ge sig in i den hårda branschen.
Kanske är det just därför som det strålar om henne på estraden.

—————————————————————————

Detta var bara en av mig utvald kvintett av alla de som satt och sätter ”Jazzstaden” Kristianstad på den svenska musikkartan.
Det finns många fler. Glädjande nog.


3 kommentarer

Musiker/Sångare jag spelat med Del 4

Fredagen den 14 januari år 1955 blev jag, efter genomförd provspelning, förevisad min kommande bostad, som var ett litet rum på tredje våningen i det hus (”Rådan”) i vilket Svea Livgardes musikkår hade sitt hem. Det spartanska, oansenliga rummet var musikelevsluckan där jag och två andra ynglingar skulle sova under åtskilliga månader i framtiden.Radan_3,_2008
Näst yngste musikelev då var Gillis Broman. (Gillis var stockholmare. Spelade klarinett, men muckade tidigt. Blev senare en av medlemmarna i första upplagan av sånggruppen ”Gals and Pals). Äldsta musikelev var en äkta söderkis, den över 1.90 långe Orvar Gustavsson, numera Axell. Orvar som var/är trumpetare och även god cellist.

Jag hade väl precis lyckats, efter instruktioner, att hjälpligt bädda halmmadrassen, lite omtumlad efter alla upplevelser. Resa med nattåg från Malmö. Provspelning för Ille Gustavsson med flera, då jag hörde någon spela på ett för mig okänt instrument från ett angränsande rum. Vackert, virtuost, imponerande även på en 15-åring som ännu var oerfaren om hur det borde låta i musikens värld.
Jag minns att jag tänkte, så bra vill jag också bli när jag kommit till vuxen ålder och övat i många år. Då tystnade tonerna. En dörr öppnades och ut kom en, visserligen nästan halvmetern längre person än jag, men med ett klart pojkaktigt utseende. En jämnårig. Jag var chockad. vad har jag här att göra, var min tanke. När går nästa tåg till Malmö?
Hej! Sa han glatt och sträckte fram handen. Välkommen till Svea Livgarde, jag heter TAGE GUSTAVSSON .181605_134021996664075_4711221_n

Tage föddes den 6 april 1939 på Kungsholmen i Stockholm. Han började spela på Kungsholmens folkskola för ingen mindre en den legendariske musikdirektören och marschmusik-kompositören vid Svea Livgarde, Per Grundström (född i Svea Livgardes församling). Tages första instrument var tenorhelikon, men han spelade även eufonium i Filadelfias musikkår.

En vårdag 1954 provspelade Tage till Svea Livgardes musikkår. Repertoaren var hämtad från ”brassbibeln” Arbans skola. Först en staccatoetyd och sedan en Fanatasi Brilliante med variationer. Juryn som bestod av Karl- Erik Lennholm, Nils Lang, samt Harry Sernklev häpnade över att en så ung musiker redan visade upp en sådant kommando över sitt instrument.
Gustavssons tid som musikelev blev kort då han redan efter några veckor erbjöds plats som volontär och därmed fick en såväl tryggare anställning som en tjockare plånbok. (Om nu en musikvolontärs plånbok kan betecknas som tjock).

1955 framträdde Tage som solist med kåren under den årligen återkommande konserten i gamla musikakademins lokaler på Nybrokajen.
Solostycket var Jacobis fagottkonsert spelat på baryton.
I publiken fanns flera inbjudna musiker från musikkårer utanför huvudstaden som efter framförandet reste sig upp och gav solisten ett ljudligt euforiskt välförtjänt bifall.

Tage Gustavsson ansvarade också vid flera tillfällen, för den solistiskt farligt utsatta barytonstämman med överlägsen briljans. Detta i sina tidiga tonår
Hans frasering snuddade Björlingska höjder. Hans tonbildning var varm och fyllig. Hans teknik fick tankarna att gå till Rafael Mendez.untitled
Även om hans huvudinstrument då var trombon och baryton kunde han ta trumpetarnas instrument och spela skjortan av dem rent tekniskt, med sin överlägsna ”ormtunga”.
Tage Gustavsson var en brassbegåvning långt utöver det vanliga.

Människan Tage Gustavsson var också han en fascinerande karaktär.
Vi blev snabbt bästa vänner.
Vi älskade båda att uppsöka de Stockholmskrogar till vilka gubbar gick. Där träffade vi och pratade med folk som vi tyckte var intressanta, sådana med livserfarenhet av skilda slag. Sådana som kunde lära oss om livet. Typiska ungdomställen var ingenting för oss. Visst förekom det några gånger att vi i vår omogna ålder utförde handlingar som vi kan rodna över i dag, men de var i ett perspektiv ändå ganska oskyldiga.

1958 var det Europamästerskap i friidrott på Stockholms Stadion.
Musikkåren var på plats och spelade från musikläktaren, i den klassiska Valhallavägskurvan, under samtliga tävlingsdagar.
Det var då det hände.
Vi såg, de företrädesvis polska långdistanslöparna, springa runt på kolstybben och skörda medaljer.
Efter en tävlingsdag tog vi oss från Stadion genom Humlegården. Vi började småspringa lite på kul, inspirerade över vad vi sett. Vi ökade takten. Jag frågade Tage: ”Blir du trött?”. Nej. Inte jag heller. Men det är ju så här fort de springer, polackerna, var vi helt överens om.” Vi bestämde oss vid utkanten av Humlegården, med blicken riktad mot Stureplan. Vi skall bli lång och medeldistanslöpare. Hur svårt kan det vara? Nu skall Sverige få medaljer.
Jag mindes dessutom hur jag i barndomen i Malmö överlägset vann löptävlingar runt kvarteret. Så saken var klar.
Dagen efter kontaktade vi Turebergs IF.imagesCAFK9477 Karriären klappade på porten. Nu skulle pokalerna hem dit det de hörde hemma.

Vår första tävling var något som hette ”Sleipnerterrängen” ute på Djurgården.
Vi tävlade i någon ungdomsklass. Många löpare på startlinjen. Vi från Tureberg hade lottas att stå i mitten på startfältet. Efter cirka hundra meters löpning på öppet fält skulle samtliga in på en smal stig.
Starskottet gick. Jag gick ut i ”Humlegårdstempo” eller som polackerna sprang i EM.
Framme vid slutet av det öppna fältet sa det ”svisch” Vände mig om bara för att se att ingen löpare befann sig bakom mig. Nu förstod jag var löpning var. Nu började träningen på allvar. En träning som dock inte ledde fram till mästerskaps medaljer, (ännu) men till nyttig livserfarenhet och till många kamrater.

Den 26 juni 1959 är dagen/natten som alla svenskar i övermogen ålder vet vad de gjorde.
Så även jag. Satt med Tage och några andra på underbefälsmässen på regementet och lyssnade på Radio Luxemburg. Hjärtat bultade. Svetten lackade. Matchen började. Ingemar jabbar-Ingemar jabbar-Ingemar jabbar-i evighet, rond efter rond, lät det från radion. Sen jublet. Vrålet. Vad hade hänt? Kommentatorns röst var omöjlig att höra tills de bevingade orden trängde igenom ”Floyd är i backen”. Resten är svensk idrottshistoria.250px-Ingemar_Johansson_and_Floyd_Pattersson_1959

Direkt efter matchen i sena natten påbörjade Tage och jag en cykelfärd på skruttiga cyklar utan växlar, med destination Malmö, för att hälsa på mina föräldrar.
Vi cyklade ut från storstaden, genom det fagra svenska försommarlandskapet, segervrålande i gryningen, med risk för att skrämma ännu sovande agrarer.
Några övernattningar genomfördes på vandrahem, men dagsträckorna var långa. Nu var vi vältränade löpare.

Vi genomförde också en resa med tåg till Wien och på hemvägen besöktes Nürnberg och Hamburg. En resa som är minnesvärd men inte var god mot våra tider på löparbanan.

Tage Gustavssons gåvor var många. Några av lite märklig karaktär kanske.
Han hade lärt sig genom kontakter att äta rakblad, ligga på sönderkrossade glödlampor, sticka nålar genom olika kroppsdelar. Han var alltså såväl fakir, löpare, samt elitmusiker. Plus innehavare av många andra kunskaper, här inte nämnbara, men beundrade av kamraterna.

Våra vägar skiljdes 1961.
Tage blev senare trumpetare i Gefle Symfoniorkester. Hade samtidigt en fönsterputsarfirma och det kunde hända att han på förmiddagen repeterade med orkestern för att på eftermiddagen putsa fönstren till replokalen (!!!)

Han sökte även första trumpettjänsten till Radiosymfonikerna. Orkestern ville ha Gustavsson, men Celibidache imagesCARZ13GB förordade amerikanen Marc Schrello.

Ett besök i mitt nuvarande hem fick jag av honom efter det att Gefleorkestern spelat i Kristianstad.
Ett telefonsamtal gladde mig efter det jag skrivit om honom i tidningen ”Marschnytt”.
Sen är det tystnad.

Nu vet jag inte var han finns, trots efterforskning.
Men skulle så gärna vilja veta.

————————————————————————-

Tage Gustavssons lärare på Gardet blev KARL-ERIK LENNHOLM.
Den väldige, den karismatiske känslomänniskan Karl-Erik Lennholm.
Karl- Erik var född 1913, var när jag kom till regementet 42 år och betraktades av oss unga som gammal. Detta trots hans enorma fysiska kroppskrafter.

Lennholm blev antagen som musikelev av Per Grundström den 18 juni år 1928.

Hans engagemang i civila orkestrar var åtskilliga. Kända kapellmästare som Håkan von Eichwald, Lulle Ellboj, och Charles Redlanduntitled anlitade Lennholms eminenta trombonspel.
Lennholms huvudanställning var dock som barytonist på Svea Garde. Hans barytonspel kan höras på skivor med Svea Livgardes musikkår med Grundström som dirigent från tiden 40-50-tal. Det går inte att ta fel på vem som spelar baryton. Hans personliga spelstil gav orkesterns dess karaktär.

Som regementstrumslagare var han den ståtligaste och mest imponerande som gick att finna. En prydnad i spetsen för den välbesatta musikkåren.
Hans temperament var vida känt och många var hans dueller med den lika eldfängda musikinspektören Ille Gustavsson. När Lennholm i ilskan slog staven i marken så att den sjönk någon decimeter ner i jorden då var det inte många som vågade ha något motargument i ”debatten”. Inte ens någon klart överordnad.
Unga kaxiga, koppelglänsande, nybakade officerare skrämdes till darrande småpojkar inför hans barska uppsyn och utbrott.
Ett exempel: På Armémuseum inför kommande vaktparad var det vanligt att vaktchefen (en ung officer) efter Karl -Eriks avlämning sa: ”Var god kommendera manöver”.
En gång skrek i falsett en sprättig fänrik ”KOMMENDERA MANÖVER”!! ”MANÖVER!!!1!” Röt Lennholm med blodsprängda ögon tillbaka i styrkegraden (fffff), med ett fullt hörbart tillägg i styrkegraden (mf) ”din jävla snorunge”.

Karl Erik Lennholm var alltid mycket just och snäll mot oss yngre på kåren. Han döpte mig genast till ”Kalle Kyckling” på grund av min litenhet (1.50) och föga imponerande muskelmassa.

Det skall sägas att han och några till på kåren inte var nykterister precis vilket kunde ta sig tråkigare uttryck. Några händelser lämnar vi i glömska, stor förlåtelse och förståelse.
Vibratot kunde dock ibland ofrivilligt bli för mycket i instrumentet. Under en radioinspelning med Stig Rybrant untitled som producent meddelade Rybrant i högtalaren ”Kan du vibrera lite mindre i barytonen. Karl-Erik kastade instrumentet i golvet och gick därifrån.

Det hela var lite obetänkt sagt av Rybrant, därför att Lennholm var något av en ”Stockholmskändis”. Rybrant borde veta varför och därför varit tyst.
Alla musiker, och halva övriga stadens befolkning kände, eller kände till Karl-Erik Lennholm.
På krogar, när medmänniskor fick klart för sig att vi tillhörde Svea Livgardes musikkår, kom anekdoterna om honom farande.
Någon gång hände det att ville komma gratis in på idrottsarenor varför vi iklädda uniform och tomma instrumentfodral passerade vakterna. ”Tjenare grabbar, skall ni lira här i dag? Hälsa Karl-Erik”, var en inte sällsynt replik från vaktstyrkan. Alla kände Karl-Erik. Samtliga tyckte om honom.

En av de många mest berätta anekdoterna om Karl-Erik är den som inträffade 1950 när Gustav VI Adolf skulle ta emot garnison på Gärdet efter sitt trontillträde.
Det var en råkall höstdag så det var kommenderat kappa på. Dock ville den något fåfänge och kokette musikinspektören Ille Gustavsson få visa upp sina medaljer inför alla de honoratiores som skulle närvara och uppträdde därför i endast vapenrock, men hade stoppat upp ett ex. av Dagens Nyheter bakom ryggen som skydd mot kylan. Tidningen som på den tiden i varje nummer innehöll något som hette ”Strömmingrapporten”.untitled
Eftersom Ille var en dirigent med vidlyftiga rörelser så dröjde det inte länge förrän tidningen vandrade så sakteliga nerför vapenrocken. Det började att fnissas och mumlas på hedersläktaren. Då hördes det med ljudlig stämma:
”Och här kommer strömmingsnoteringarna” Och ingen annan. Absolut ingen annan, hade vågat framföra något liknande, än Karl-Erik Lennholm.

När jag tog farväl av honom inför min förflyttning 1961 så strömmade tårarna ner från hans kinder och nog kände jag likadant trots att vi aldrig blev ”du-kamrater”, men i saknad av en människa som ingen kunde vara likgiltig inför. En sådan man aldrig glömmer.

Karl-Erik Lennholm slutade sina dagar år 1974.

På senare år har det figurerat ett barnbarn till honom i skvallerpressen.
Ingen kan tveka om deras släktskap så lika de är varandra. Här behövs ingen DNA.

Tage Gustavsson och Karl-Erik Lennholm.
Två brassmusiker i olika generationer på Kungl Svea Livgardes Musikkår som gjort ett stort intryck på mig.

 

Ps.

Efter detta blogginlägget fick jag tack vare Tommy Wahlsten åter kontakt med Tage Gustavsson.


Lämna en kommentar

Musiker/Sångare jag spelat med Del 3

Jag väljer att kalla honom för G B.
De lyckliga som kommit i kontakt med honom vet vem jag menar. De andra kan jag bara beklaga att de gått miste om upplevelsen.

Det dröjde inte länge efter min ankomst till Kristianstad innan jag fick höra talas om denne G B.
Du måste träffa honom. Du kommer att skratta ihjäl dig. Var de ord jag ständigt fick höra från mina nyfunna kamrater.
Men denne G B bodde hela tre mil från Kristianstad, i Göingemetropolen Hässleholm, där han efter en tid som militärmusiker nu arbetade som musiklärare. Alltså ingen person som man kunde träffa på under promenader på stadens boulevarder. Hans instrument var/är oboe och klarinett. Även om de nu är vilande troligtvis för alla tider.

Själv var jag också skeptisk till alla uppgifter om hur rolig han var. Kommen från Stockholm, där jag träffat åtskilliga slagfärdiga humoristiska musiker, så kunde jag inte tänka mig att jag precis skulle skratta ihjäl mig om denne G B från lilla Hässleholm skulle korsa mina vägar.

Det var en sådan där vanlig dag som det hände. Vi hade spelat en skolkonsert med ”Blåsarkvintett 65”.
Satt och åt dagens rätt, med den obligatoriska i alla fall törstsläckande lättölen, på någon restaurang i staden, då han kom in.
Mina kollegor som kände honom väl och sken upp. Började nästan att skratta redan innan han hunnit fram till vårt bord. För mig som aldrig träffat honom presenterade han sig som G B.
Aha! Det är han. Är det så han ser ut. Nu skall jag koppla på egoförsvaret, tänkte jag. Jag skall inte skratta i första taget.
Det tog väl en halv minut ungefär , eller möjligen en hel, innan jag höll på att tappa andan,sätta pannbiffen i halsen, och nästan befinna mig dubbelvikt under bordet.
Jag hade mött honom, världens roligaste privatperson. G B.

Därefter kom vi att återträffas många gånger och även vid några tillfällen få spela tillsammans.Jag fick höra hans historier om och om igen.Trots upprepandet väckte de samma munterhet, mycket tack vare det superba framförandet.
Det märkliga är att samtliga personer jag träffat, som i sin tur har mött G B, har precis samma uppfattning: De har skrattat ohejdat. Till och med elever till honom har berättat hur rolig de tyckte han var. Oftast har annars inte barn och ungdomar samma uppfattning om humor som vi som stelnat till vuxna.
När musikerkollegor till mig kommer in på ämnet G B så skrattar vi bara namnet nämns. Trummisen Egil Johansenuntitled vek inte från hans sida en sekund under en samproduktion vi hade med Arne Domnérus orkester. Alla ville vara där G B var.

Jag skall nu återge några av hans mest förekommande anekdoter och framträdanden.
Det skall sägas att de inte gör sig rättvisa utan att se och höra berättaren i egen person. Hans nästan nollställda anlete. Hans framtoning att allt han berättade var sant, hur osannolika skrönorna än var. Vissa ord kanske någon kan betrakta som inte riktigt rumsrena i dag, men ingen kunde ta illa upp och missförstå när orden kom från G B.
Möjligen måste man också vara lite insatt i musikerns värld för att helt uppskatta fantasterierna?

Några av hans kollegor som musiklärare hade enligt G B ett något märkligt sätt att undervisa. En av dessa, verkande i Småland, menade på största allvar att en musiker måste kunna spela när han/hon är full och det var därför viktigt att seriöst förbereda dessa för den kommande verkligheten, varför han generöst bjöd på brännvin under lektionerna.
En annan musiklärare som G B berättade om fanns högst upp i vårt avlånga land. Han hade en enda elev, boende på någon ännu periferare ort i kommunen, till vilken han måste ta postflyget för att undervisa de föreskrivna 20 minuterna. Ofta när han kom fram hade eleven friluftsdag eller var sjuk.

Vid ett tillfälle vikarierade GB i Kristianstads Orkesterförening. Dirigenten slog av och undrade om vi i blåset hörde stråkarna. Då svarade han: ”Ja vi hör något som rasslar där framme”. Och ingen annan än G B hade kunnat säga något sådant utan att det togs illa upp.
Han berättade också om fagottisten i en liten orkesterförening från någon obestämd plats, men där han naturligtvis spelat åtskilliga gånger. Denne fagottist hade ”oturligt” råkat sätta fagottremmen i fel koppling på instrumentet. Det närmade sig ett solo och han ryckte upp fagotten, beredd att göra sin viktiga insats, bara för att och krossa röret i pannan. Det hela var oerhört tragiskt enligt den allvarliga berättaren.

När jag blivit heltidsanställd musiklärare träffades vi ofta på olika studiedagar.
Under en av dessa skulle vi förädla våra kunskaper i ämnet dirigering för en relativt ung instruktör.
En av kollegorna (kommen från amatörmusikvärlden) var väl inte precis någon Karajan (han heller). Då han inledde med att slå upptakten i ”Fjäriln Vingad” som ett nedslag, hördes det från G B: ” Fasen N N vad du påminner om Toscanini”.untitled Skratt förstås från oss, men den stackars läraren visste inte hur han skulle reagera.

En gång mötte jag en förvånad och till synes bekymrad G B . Frågade hur det var. Jo, sa han. Det finns bara en enda orytmisk neger i hela världen och han har jag fått som elev. En maximal otur i G B:s liv.

G B menade också att den viktigaste utbildningen för en musiklärare, som borde vara ett ämne på musikhögskolorna, är att få kunskap om hur man lägger ett schema. Ett inte helt oviktigt ämne, menar även jag.

Så var det den där dagen i Ängelholm. En länsstudiedag då samtliga berörda musiklärare var samlade för att lyssna till ett föredrag av en kvinnlig ”superpedagog” från huvudstaden.
Hon var vältalig, och positiv. Hon strålade (tänkte väl på gaget) Hon menade att, om så en elev har gått ut gymnasiet och endast lärt sig spela en liten visa, så har det varit meningsfullt.
Alla kan lära sig spela, sa hon uppmanande leende. Då räckte G B upp handen. Hans kollegor från Hässleholm anade oråd. De kände honom väl. De försökte stoppa honom. Men G B var som alltid ostoppbar och fick ordet. ” Men du! Om man har en
klarinettelev som har sånt underbett så han slår hakan i oktavklaffen (vilken sitter på instrumentets undersida relativt nära munstycket). Hur gör man då”?
Då tystnade superpedagogen.

————————————————————————

Vi i ”Blåsarkvintett 65” skulle ha vår första repetition inför en turné. Även två sångsolister skulle medverka.
Först in i repsalen kom en snygg blond kortväxt kvinna vid namn Elisabeth Assarsson March.untitled
Sen fylldes dörröppningen upp. En över två meter lång välväxt bjässe med ett vildvuxet hår därtill gjorde sin entré: STEFAN LJUNGQVIST. imagesCAVP9HP9

Det var en enda lång fest att turnera med Stefan. En fantastisk sångare, allt ifrån opera till lättare musik.
Han är landets bästa Lasse Dahlquist-tolkare.untitled, och en av mina favoriter gällande den svåra konsten att personligt bra sjunga Evert Taubes mästerverk.untitled
Hans tolkningar av ”Ol man river” och ”Spelman på taket” är ”second to none”.
Lägg till detta hans humor och minst sagt imponerande uppenbarelse. Då förstår alla hur minnesrika dessa dagar med Stefan var.(Har dessutom fått glädjen att spela flera gånger i senare tider med honom i såväl Stadsmusikkåren som Orkesterföreningen).

När vi skulle spela i Malmö på Kirsebergsskolan berättade jag om den gamla tidens så kallade ”Backabusar”. Den väldige Stefan kommer in i personalrummet och ryter med sin stämma, den som likt Fantomens kan få tigerns blod att frysa till is, ”Finns det några Backabusar här”?. Nej, nej svarar ett antal ängsliga lärare. ”Kan väl tänka det” fortsätter Stefan: ”De har väl blivit adjunkter allihop”.

På den redan då beryktade Värner Rydén-skolan fick han efter bara några takter de församlade ”busarna” eleverna att sitta tysta och koncentrerade som det vore en kammarmusikkonsert i Wigmor Hall.

Stefan har bara ett lite fel. Han är ”Gaisare”untitled likt sin gamle arbetskamrat Hagge Geigert.untitled Men det står jag gärna ut med. Som den trygge MFF-are jag är. Där har jag ett klart övertag på Stefan Ljungqvist.

Sen förde det med sig en liten biverkning att jobba med G B och Stefan Ljungqvist.
Magmusklerna värkte dagen efter av allt skrattande.