JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Yrken. Del 1. Frisör

I går var det dags igen. Det händer inte så ofta nuförtiden. Det händer lika sällan att jag tittar mig i spegeln, men ibland kan  jag inte kan skydda mig från den där avslöjande tingesten som finns på alldeles för många platser. Det var då jag såg det. Jag måste till frisören. Det var då det också slog mig , det som samtliga andra personer har slagits av i hela sitt liv:  Vilken tur att vi människor har olika anlag för yrken och därför utbildar sig till just dessa. Att inte alla envist håller fast vid sina tidiga tonårsdrömmar att bli proffsfotbollspelare, artister, programledare i T V, eller något annat glamoröst. Att vi alla hjälps åt för att samhället skall fungera.

FRISÖR. imagesCAEIKJ3C

Ett yrke som nästan samtliga kommer i kontakt med. Ja det lär finnas familjemedlemmar som klipper sina tunnhåriga äkta män. Kontrasten till dessa lågbudgetfriserade är den superrika som reser runt halva jorden för att träffa sin ”innefrisör” och betala åtskilliga tusenlappar för att bli snaggad. Trams och snobberi tycker jag. Ungefär som att betala 500 kronor för en ostmacka bara för det frambärs på något jetset-café.

Tror mig också veta att här finns en klar skillnad i den värld där damerna får sitt hår behandlat mot den mera prosaiska dit där gubbarna går.

I damernas för mig fördolda värld lär man tvingas att beställa tid för en stund med hårvård. Det har också kommit till min kännedom att det inte endast är klippning som utföres i denna lokal. Det färgas. Det permanentas.  Det slingas. Det tvättas. Det läses i damtidningar. Det rakas, nej nu blev det fel. Det är dyrt.

Jag har passerat damfriseringar. Tittat nyfiket, förvånat och oblygt in i den hemliga världen genom fönstret. Sett damer sitta med sina vackra huvuden i något som liknar en raffinerad tortyrmaskin. Har kommit förbi samma salong timmen senare och sett att samma sköna uppenbarelser tålmodigt sitter kvar, tappert okänsliga för all smärta. Och jag har hört. Kan det vara sant? Att även några män uppsöker och blir insläppta i dessa lokaler som heter damfriseringar?

Då är jag glad för att vara man. Har aldrig behövt åtgärda något annat än klippning av för långt hår. Att utsätta mig för den  raffinerade konstarten  att bli rakad med kniv hade fått mina tankar att gå till Sweeney Todd. Så trött på livet blir jag aldrig.

Men jag är den största beundrare av de som valt yrket frisör. En kombination av att tåla förslitning i uppkommen av obekväma arbetsställningar. Att behärska saxar, rakblad och knivar, men framförallt att vara diplomat. Att kunna som det står i texten, prata med bönder på böndernas vis och med de lärde på latin. Att hålla med såväl socialisten som den borgerlige. Att diskret instämma, utan att röja sin avsmak, med de mest avskyvärda åsikter. Ja, att kunna le fast att nu kommer den skitstöveln igen. Att lyckönska såväl HIF-aren som MFF-aren till guldet. Det är en konst som är få förunnat att klara. Men ett villkor för överlevnaden.

Det var alltså i går det hände igen. Det har hänt i precis samma salong för precis samma frisör sen 1961. Jag har nu befordrat honom till stylist. Han är 77 år, men arbetar fortfarande några dagar i veckan. Hans lokal befinner sig i en källare i stadsdelen Näsby i staden Kristianstad, väldigt nära Näsby lilla kyrka som nu förvandlats till något där musiken inte ljuder lika sakral längre. Nu är det bara mina generationskamrater som uppsöker honom för att få det allt mer uttunnade håret att förkortas en aning. Annat var det förr på sextiotalet då var vi hårfagra unga män med krav på de senaste frisyrerna. Även tidningsstället har bytt innehåll under årens gång. Tidningarna som så villigt exponerade lätt klädda, eller inte alls klädda unga damer, är sen länge borta, kanske till och med ointressanta för tidens kunder. I stället finns här till min glädje gamla upplagor av Rekordmagasinet och All Sport. Det är som att bli förflyttad till barndomen igen. Dessa tidningar kan jag aldrig se mig mätt på. De är tidlösa.

När jag satt mig i stolen blir frågan alltid, precis alltid, densamma: ”Skall vi ta det som vanligt”? Och jag svarar som alltid, precis alltid, ett enkelt men fullt begripligt; ”Ja tack”. Förr brukade han under giljotineringens gång ofta fråga om han skulle tunna ut håret lite också. Det gör han aldrig nu och jag kan omöjligt begripa varför. När det hela är klart så visar han resultatet med en nackspegel vilken jag aldrig tittar i på grund av risken att bli bländad.images  Men svarar ändå artigt att det blev fint. Då säger han alltid, precis alltid att; ”Nu är det lite mer vårdat”. Som om jag skulle varit ovårdad en halvtimme tidigare. Och någon gång har jag lekt med tanken att när han frågar, trots att han vet svaret, om vi skall ta som vanligt, svara: Nej nu vill jag ha afrofrisyr. Långt, tjockt, svart och lockigt.imagesCAK7YRM6 Då tror jag att min gode frisör hade valt att bli glad pensionär.

Det absolut bästa med min stylist är att han pratar fotboll. Nästan bara fotboll. Det passar mig utmärkt. Och han håller med mig om att MFF borde vinna samtliga matcher. Att någon förlust för himmelsblått berott enbart på dåliga domare eller otur. Att MFF är det särklass bästa laget i den svenska fotbollshistorien. Det kallar jag en bra frisör. En som vet vad han talar om. En sann fotbollsexpert.

Att det dessutom finns en bok som ständigt ligger framme i hans salong är ett bevis på god litterär smak. En bok som borde locka många kunder till salongen. Titeln är ”…och vi var med” . Med undertiteln ” En resa i det blå med laget vi älskar”. Den är skriven av…….Nej skryt har aldrig varit mitt bästa ämne.

Så sätter jag mig på min cykel igen för hemfärd. Något mera vårdad , 150 kronor fattigare, och ibland med tanken: Nu tänker min hårkonstnär: Det var skönt att bli av med han MFF-aren för jag är ju innerst inne HIF-are.

Och jag hoppas att han orkar jobba lång tid ännu. För vart skall jag annars gå? Då får jag nog låta håret växa fritt.

Men ah nej. En frisör måste kunna hålla på alla lag . Det ingår i yrkeskunskapen.

Ps. Ett stort tack till närstående för viktig information rörande den fördolda världen


Lämna en kommentar

Städer jag besökt. Del 1. Berlin

”Ich bin ein Berliner”!untitled

Lyder den berömda meningen uttalad av John F Kennedy untitledden 26 juni år 1963 i stadsdelen Schöneberg inför jublande Västberlinare.

Ja, någon Berlinare är jag inte men besökt den så drabbade staden har jag gjort några gånger i mitt liv. Faktiskt är det den senaste utländska storstad jag  rest till.

Ingen kan väl mena att den nu tyska huvudstaden är någon vacker stad. Men byggs och renoveras görs det i denna Flitiga Lisas hemvist på jorden, undantaget är Gedächtniskirche som med sitt sönderbombade torn får stå kvar som en påminnelse. En uppmaning till : Aldrig mer.

Men om inte skönheten är anslående som i Paris och Rio så instämmer jag helt med författaren P O Enquist när han menar att Berlin är världens kulturhuvudstad. Kabaréerna med politiska förtecken har en lång tradition i staden och kan knappast överträffas någon annanstans.

Berliner Philharmoniker räknas till världens främsta symfoniorkestrar, ja , många menar att det är den allra bästa. Helt klart är att ingen annan symfoniorkester har så gynnsamma förutsättningar som den anrika orkestern vilken är en angelägenhet för hela den Tyska nationen. De behandlas som en elitidrottstrupp. Ges de högsta lönerna och generösaste repetitionsmöjligheterna. Konserthuset i staden kallas i folkmun för ”Cirkus Karajan” från tiden då Herbert von Karajan untitledvar orkesterchef. Att vinna en anställning i den orkestern är en lång procedur som sker med provspelningar inför hela orkestern samt chefsdirigenten.

Inte många vet om att en svensk har innehaft en av de mest prestigefulla platserna i orkestern. En prestation helt i klass med att vara en av storstjärnorna i Europas ledande fotbollslag. Men naturligtvis långt ifrån lika uppmärksammat.  Hans namn är Bengt Belfrage.untitled När han provspelade till solohornplatsen i orkestern var han en av de sista kvarvarande utvalda. Då sa Karajan. ” Spela Siegfriedsignalen” (skräcksolo för hornister)  Jag har tyvärr inte med mig noterna till den”: Svarade Belfrage. ”Kommer ni från en operaorkester (Bengt var då hovkapellist) eller en cirkusorkester”? Grymtade von Karajan. Men Belfrage som varit löpare (men jag slog honom alltid) och en tuff tävlingsmänniska  chansade på att utantillsminnet fungerade , och satte signalen med auktoritet och blev därmed, vad jag vet, den enda svensk som varit en Berliner Philharmoniker. Från musikelev på KA 1 i Vaxholm till Berliner Philharmoniker. Inte illa.

Som varande klarinettist så har den orkestern bjudit på några riktiga elefanter på instrumentet. Namn som, Heinrch Geuser, Karl Leister, Sabine Meyer (den första kvinnan i orkestern, dock bortmobbad av gubbarna) och nuvarande Wenzel Fuchsuntitled  får de flesta klarinettister att inta enskild ställning.

Att befinna sig i staden Berlin är som att vandra hand i hand med nittonhundratalshistorien. Man kan med fantasi höra bomberna, stöveltrampen, de agitatoriska talen, gatustriderna mellan kommunister och nazister, skriken från våldtagna kvinnor.  Man kan om ögonen sluts se paraderna, pojksoldaterna, ruinerna, främmande soldater från såväl öst som väst. Människor på flykt västerut undan från Röda Arméns framfart. Reklam för tidningar som först ”Völkischer Beobachter” för att snabbt byta till ” Neues Deutchland”. Byggandet av skammens mur. Människors dödsföraktande flykt över densamma.  Ingen stad har gått igenom så mycket som Berlin.

Nu sätter vi oss på något U-Bahn- tåg i gamla väst och märker inte när vi passerar den där en gång så välbevakade gränsen. Evighetsväntan vid Checkpoint Charlie. Polisernas genomsökande av vagnen. Speglar under bussar. Det var inte så längesen. De flesta Berlinare och andra har upplevt denna mänskliga förnedring.

Men det händer ändå något när vi kommer in i det som var Östberlin. Husen blir lite annorlunda, lite som vårt eget miljonprogram, fast slitnare. Det blir glesare mellan krogarna. Lite mindre flärdfullt. Något bredare gator. 23 år har inte helt kunnat sudda ut två så skilda kulturer. Även folket, särskilt de äldre, känner sig inte riktigt integrerade i den nya  fusionstiden. Ja men det är väst, kan någon Östberlinare säga. Det är precis som om de bakom muren (om man får uttrycka det så) med rätta menar att de fått utstå mest, men även därför har stärkts i sin samhörighet.

Att komma in till en sliten oansenlig bierstube, någonstans på en gata som ligger där och låtsas att den inte finns till, i öst är som att träda in i en roman. Kvarterets stamgäster sitter med något i glasen. Precis som de har gjort i alla tider. Den beställda ölen ”tillagas” efter traditionens alla ingredienser. Här råder ingen stress. Det går inte att låta bli att undra vilka livsöden de äldre gästerna haft. Han där borta i övre åttioårssåldern. Var han SS-soldat? Blev han sen som så många kappvändare? Folkpolis? En överlevare ? Har han oskyldigas liv på sitt samvete? Fanns han vid östfronten och led mer än en människa egentligen kan stå ut med?  Och kvinnan som sitter där böjd och grå med sina minnen. Bar hon på ett ryskt ovälkommet barn? Är hon judinna som fick gömma sig eller rentav en som överlevt koncentrationslägret. Möjligen var hon en junge mädchen som ”heilande” älskade sin fürhrer som lovade henne en framtid i solen. Människoödena i den staden ropar efter sin författare.

Som en kontrast till den världen som finns på en bakgata i öst bjöd staden på något märkligt under sommaren. Det kallas för ”Love-Parade”imagesCAFPC3MK och är något alla mogna människor bör undvika. Technomusiken pågår oavbrutet. Som en hjärntvätt. Flera tusentals människor paraderar och dansar iklädda, eller avklädda i de mest märkliga kreationer. Denna händelse lär nu ha ersatts med något som har namnet ”Fuckparade”. Även det nöjet tänker jag försöka att undvika.

Längst upp i nordväst ligger Olympiastadion.untitled Det var där som Jesse Owensuntitled retade gallfeber på potentaterna under O S 1936.  Nu spelar Hertha BSC sina hemmamatcher där. Berlins fotboll är annars inte precis värdig en huvudstad. Hertha försöker och försöker men når aldrig ända fram. Berlin är nog Europas sämsta huvudstad när det gäller den ädla sporten, nu sedan PSG i Paris har penningdopats. Men en bratwurst, som smakar som den bara kan göra i Berlin, på den mäktiga arenan förlåter ett mediokert spel.

Det är ett privilegium att som boende i Skåne inte ha mycket längre restid och avstånd till denna världsmetropol än till vår egen huvudstad. Och en skam att inte ha utnyttjat det mer än jag hittills har gjort.

Men jag får väl göra som ”Piraten”.  Bättra mig till slut.

Ps. Den utmärkta TV-serien ”Berlin Alexanderplatz”,   speglar mer än något annat stadens nutidshistoria och själ.

Den borde alla se. Om möjligt.


Lämna en kommentar

Söndagar

Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet” untitled

(August Strindberg.)

Jag vill väl inte påstå att jag precis har uppfört mig värdigt någon söndag i mitt liv. Men för tidigare  generationer var det en annan strängare verklighet. Den som var boende i mindre samhällen och inte syntes på högmässan betraktades som ogudaktig, ja nästan kriminell.

Klädkoden var finkostym och bästa klänningen. Samtalstonen lågmäld. Den enda vilodagen skulle helgas.

Men söndag som enda vilodag har jag upplevt, såväl under skoltiden som under arbetet.

Skoltidens söndagar var MFF-MFF-MFF…….. och så något på vintern som jag glömt.

Senare kom de lediga lördagarna. Söndagarna förlorade sin status som veckans mest efterlängtade dag. Fredagskvällen ersatte lördagskvällens nöjen. På söndagen efter lunchen började förberedelserna för ännu en lång arbetsvecka. Söndagskvällsångesten blev ett ovälkommet begrepp. Då blev vi igen lika lågmälda, ja nästan lika söndagsvärdiga som Carlsson i Hemsöborna.

Men även som pensionär har jag inte riktigt förlorat känslan för de olika veckodagarna. Alla är inte identiska. Någon söndagsångest har jag däremot inte längre, men väl ganska inrutade rutiner.

En normal söndag ser ut ungefär så här i mitt nuvarande liv. (med goda undantag)

Vaknar när jag vill det. Hämtar Sydsvenskan i brevlådan. Kollar lotto och joker. Vinner ibland 80 kronor. Frukost. Rättar SDS-korsord, börjar på det nya. Trädgårdsarbete eller annat fysiskt arbete/träning. Lunch. Klarinetten måste få en stund annars gnager samvetet. Fotbollsvärlden måste följas. Grillen tas fram. Sportradion ackompanjerar det som intas. Musiken mellan reportagen stör. Det spetsiga glaset töms. T V , böcker eller tidningar väljes efter behag och utbud. Ögonen börjar bli tunga. Somnar vid sidan om livskamraten.

I morgon är det måndag. Men det ger jag fasen i. Och det är det bästa med att vara pensionär.

Söndagens främsta nöje ligger i att kunna strunta i måndagsmorgonens genomträngande signal från väckarklockan.

Plus mycket annat trevligt.

Och i denna skrivande stund har det snart passerat ännu en (o)värdig söndag i mitt liv.


4 kommentarer

Mina somrar i paradiset.

1939 bröt det ut ett stort krig som alla vet.

1939 föddes en liten människa som bara några få vet vem det var.

Den lilla människan var jag. Och tillkomsten skedde i Malmö.

1911 föddes en liten grebba i Skanör. Den tösen skulle bli min mor och få namnen Astrid  Sofia Elisabeth. Hon gifte sig med en påg från Trelleborg som var målare och kristnats till Carl-Johan Konstantin, samt fick tretton syskon. (Kungliga namn var på modet då även hos proletariatet.)

Dessa båda stod där med ett nyfött barn när en viss korpral med dopnamnet Adolf Schiklgruber trodde sig likt så många andra maktgalna psykopater i historien om  att bli världens härskare.

Glädjen blandades med oron. Skulle Sverige bli angripet? Skulle Malmö bli bombat? Därför bestämde sig mina dagars upphov för att låta mig bo hos mina morföräldrar i det kanske mindre farligt utsatta Skanör.imagesCA86Z701

Under mina fem första levnadsår var jag en Skanörs-påg. Det är inget jag kommer ihåg i dag. Minns inte ens den dagen som MFF tog sitt första guld , 1944. (men de många andra finns i medvetandet väldigt väl). (Bild Anette Nilsson)

Men det jag minns med största värme är mina somrar i idyllen efter det jag börjat skolan i Malmö.

Mina morföräldrars hus låg på Västergatan med en betagande utsikt över Öresund . Deras trädgård var, vad vi säger , en nyttoträdgård. Här fanns frukter, bär, grönsaker, krattade grusgångar, gräsmattor, höns och söta fjuniga kycklingar som jag matade med grönkål och sallad,  men även den skönaste, doftande  blomprakt, allt vårdat med kunskap och kärlek.

Min mormor  hette Hilda , flicknamn Persson, och som gift Lindahl. Hon var inkarnationen av en gammeldags veckotidningsmormor. Kraftigt överviktig. Tunt grått rakt hår. Starka glasögon med runda bågar, bakom vilka de snällaste, kärleksfullaste, tålmodigaste ögon man kan tänka sig betraktade världen. Hon var just en ”riktig” mormor. Ingen nutida amerikaniserad upplaga där det med hjälp av operationer och smink gör att det svårligen går att skilja en mormor från barnbarns-dottern. Hilda var även en känslomänniska utöver det vanliga. Mormor och morfar stod en eftermiddag och väntade med varsin kikare riktade mot havet. Det skulle passera en tankbåt vars kapten var deras äldsta son. Så kom den väntade båten äntligen. De hade stått där länge. Mitt framför sitt föräldrahem lät skeppets kapten den gula och den blå hälsa till sin mor och far. Det kallades för att stryka flagg sa morfar. Flaggan gick upp och ner, upp och ner. Kikaren darrade i morfars hand. Mormors blick var både ledsen och stolt. Båten försvann ur synhåll. Mormor vägrade att lämna fönstret, nästan som om hon trodde att den skulle vända om , komma tillbaka och ankra i Skanörs lilla hamn. De hade inte träffats på länge. Det skulle dröja mycket lång tid innan de såg sin äldste son igen.  Min morbror Eugen var en av deras två söner som blivit sjökapten.

Min morfar hette Georg. Smålänning från Mariannelund. Sjöman som en gång råkade hamna i Skanör och fick se Lorenz Perssons dotter och blev förälskad. Han var en charmör. En personlighet. Egoistisk. Snäll. Middag exakt klockan 12.00, annars förlorade han aptiten, menade han. Därefter middagssovande med ljudlighet. Sitt lugna tempo, sitt andante, bevarade han alltid. Ja nästan lite ”Kronbloms-flegmatisk”. Det som vissa menar är lathet. Besvärliga patienser och kluriga korsord lade och löste han med största koncentration. Ett tjock lexikon hade sin hedersplats i bokhyllan, från vilket han sökte kunskap, detta i en tid som var långt ifrån när nästan all information finns på internet. Det passade honom utmärkt att så småningom bli maskinist på fyrskeppet Falsterborev. Där levde personalen lugna dagar. Kortspel och kaffegök ingick i rutinen. I anställningsvillkoren gällde det att kunna spela priffe, annars var det bara att glömma den tjänsten. När det blev dimma måste de låta sirenen ljuda. Då fick de extra betalt, det kallades för ”tjockepengar”. Kaffegöken blev hans favoritdryck genom livet. Att sitta, och som han sa, att nicka för att smutta på en konjak var ingenting för honom. När mina föräldrar varma sommarsöndagar reste till Skanör och badet blev han otålig om de dröjde för länge vid stranden. Då hissade och halade han flaggan, som var väl synlig från stranden, när klockan slagit 15.00. Då ville han ha sällskap i syrenbersån av min far. Då var det dags för den efterlängtade drycken. Flaggans framfart på flaggstången var den överenskomna kaffegöksignalen. Missades den,  så blev stämingen tryckt framåt aftonen.

Han var även högt upp i åren en beundrare av kvinnlig skönhet, vilken han högljutt kunde kommentera. Det starka tonfallet var framkallat av en allt mer tilltagande dövhet, och kunde någon gång få lite besvärliga konsekvenser. Utanför huset fanns en bänk på vilken han med sällskap ofta satt och avnjöt solnedgången. En gång passerade en dam vilken inte hade hunnit komma ur hörhåll innan morfar lite missnöjt fällde kommentaren ” Så tjocka ben hon har”. Då blev det lite pinsamt. Men de kraftiga vadmusklerna försvann fredligt norrut, kanske mot den kyrka där jag läste till min konfirmation, för att aldrig mer passera där den skönhetsdyrkande morfadern hade sin utkiksplats väntande på att mera välsvarvade ben skulle passera.

Min morfar var min idol. Gick han med händerna på ryggen så gjorde jag likadant. Gick han med promenadkäpp så fick han snickra en till mig också. Jag härmade honom i allt. Ja, inte det där med att tugga tuggtobak eller att dricka förgiftat kaffe.

Efter det att mormor hade gått bort bodde han hos oss i Malmö en tid. Där tillbringade han ofta tiden med att titta ut genom det öppna köksfönstret, gemytligt hälsande på de flesta passerande. ”Vad är det för en charmig gammal man som bor hos dig Astrid” fick min mor ofta höra.

Sina sista år levde han på ett ålderdomshem i Höllviken. Även där var hans status hög. Satt någon på den plats han brukade sitta på så reste de sig när farbror Lindahl kom. Något som passade honom alldeles utmärkt. Som han fann alldeles naturligt.

Hur såg han ut på äldre dagar? Har ni sett Arne Källerud i ”Söderkåkar så vet ni. Så såg han ut min så saknade morfar; Georg Lindahl.images

Men det var ändå äventyren i Skanör som var ett asfaltsbarns största upplevelser under det oändliga sommarlovet.

Här fanns skogen(nåja för en Malmöbo i alla fall) . De långa sandstränderna där vi  letade bärnsten. Här fanns andra sommarbarn, de flesta från Malmö, av infödingarna kallade för ”Socishetare” och därför naturligtvis förjänta av ett kok stryk. Men här fanns framförallt min jämnåriga kusin Gert som tillhörde urinvånarna och som blev min beskyddare, även om jag som nästan halv-skanörare inte tillhörde de mest jagade av de revirskyddande unga pågarna.

Gert blev min sommarlekkamrat framför alla andra. Vi gick och såg när Skanör-Falsterbo IF spelade fotboll. Vi spelade själv på någon av alla ängarna och var helt säkra på att en dag bli svenska landslagsspelare. Gert som var teknisk som högerinner, jag som var snabb som högerytter. Vi såg oss med siffrorna 7 och 8 på den gula landslagströjan, hur tydligt som helst. Någon gång deltog också den store newfoundlandshunden King i bollspelet. King tillhörde morföräldrarnas grannhus- familj. En familj som var sommarboende Skanörare med efternamnet Siwe. Professor Sture Siwe untitledvar en berömd barnläkare verkande i Lund. Hemma i Lund hade hunden King för vana att gå in i domkyrkan för en stunds andlig fridfull kontemplation och lägga sig vid altaret. Vilket fick domprosten att kommentera att det var trevligt att se någon från familjen Siwe i kyrkan.

Ofta höll vi till i parken med de frestande spelen och dansbanan på vilken de vuxna fjantade omkring och ”fåglade” sig för det motsatta könet. Sådana skulle vi aldrig bli var vi överens om. Lägga pengar på dansbiljetter, sånt trams. Orkestrarna som gästade parken lyssnade jag gärna till. Säkert var det inte några elitmusiker , men på något sätt drogs jag till den instrumentala världen redan då.

Någon gång uppstod ett behov av frälsning varför vi uppsökte Filadelfiahuset. Därifrån blev vi vänligt men bestämt utkörda då tungomålstalandet istället för den avsedda effekten framkallade ungdomligt förbjudna skrattattacker.

Det var ett privilegium att få leva hela sitt sommarlov i den skönaste av miljöer. Hemma i Malmö gick mina kompisar och svettades på bakgården, men ibland följde någon av dem med mina föräldrar till Skanör.

När terminen började igen och jag steg av tåget vid Södervärn tyckte jag att Malmö var så stort. Alla husen, trafiken och de breda gatorna hade liksom vuxit under de tre månaderna på landet. Men nu skulle jag börja i en klass högre upp. Det var något att se fram emot. Nu var jag inget småglin längre.

Min kusin Gert bor fortfarande i Skanör med sin hustru Britt, även hon av äkta Skanörs-börd. Vi träffas ibland. Ser Skanör-Falsterbo IF (som min tredje morbror, Gerts far, var med och bildade) spela fotboll på Möllevallen. Pratar gamla minnen och dricker drycker vi inte drack då. Och i ärlighetens namn: Fjantat oss på dansgolv och ”fåglat” oss för damer har vi väl gjort båda två under livsresan. Så det löftet som en gång avgavs för längesen lyckades vi inte hålla.untitled

Mina morföräldrars hus på Västergatan är nu tillbyggt och lyxrenoverat. Värt en förmögenhet, men har berövats sundsutsikten på grund av nybyggdda hus framför. Vid ett besök för en tid sen i den trädgård, i vilken jag kände varenda vrå, fanns dock ett barndomsminne kvar. SyrenhäckenimagesCAC120WB intill grannen, där morfar och farbror Eilert brukade träffas och som goda grannar kommentera vad som sagts på  morgonens åttanyheter i Sveriges enda radio.

Det fanns gott om personligheter eller original i dåtidens Skanör. Att höra min mor på det rätta humöret, med sitt kristallklara minne, och sin stora berättarförmåga, ta oss med till  sin barndoms Skanör, var en fest att lyssna till. Om stadens demimond. Han som hade kikaren, vad han trodde dold i byxorna, i sin spaning på stranden. Den ständigt berusade poliskonstapeln. O.s.v.  Ingen kunde levandegöra dem som hon.

YaCDE1CXPekVUTOtjtPZqP5ElK9T7qkNgZm9Y0T4HqyP46Z47TvwNga5KStnfkh1JfKw7X1QsfvlI2uEi_QVxEAK-JhDUYNHO0QCF3_uh8TnkD7U46oZo4qWtVShlSSpAUO6nM0zAYGDUArzhP-Gow

Mitt sista sommarlov i Skanör upplevde jag vid fjorton års ålder sen väntade ett helt annat liv.


Lämna en kommentar

Cuper-Höjdhopp-Hinder

En utslagningstävling (cup) i fotboll har en del likheter med en höjdhoppstävling. Vi ser hoppare högt över en medioker höjd och tror ; det här blir högt innan tävlingen är slut. Bara för att sen riva ut sig på nästa höjd. Vi ser hoppare som med darr på ribban tar sig högre och högre upp, hela tiden med den lilla marginalen. De som inte tar i mer än vad som behövs. Vi ser hoppare som får den där fullträffen någon gång i livet och sätter ett pers. långt över sitt gamla rekord.

I en fotbollscup tar sig det på  pappret överlägsna laget med nöd och näppe genom uddamålssegrar mot underlägset motstånd vidare för att senare i tävlingen helt otippat besegra ett lag som de skulle få stryk mot nio gånger av tio. Det är det som kallas cupskrällar eller charmen med cuper.

Höga  hinder blir lite mera överkomliga än de skulle varit i en lång serietävling.

MFF gick in på en låg höjd i årets Europaspel. En sån där som klaras med överdragskläderna på. Mot Irländska Drogheda U. Visserligen fanns det lite orosandar från tidigare möte med irländare , mot ett lag som heter Cork City. Men höjden togs utan darr på ribban, dock inte så väldigt övertygande.

Nu höjdes ribban några centimeter. Nu väntade ett skotsk lag som MFF har mött förr; Hibernian FC.

images

MFF flög över det skotska hindret. Marginalen var imponerande. Ett hopp som lovar mycket. Ett hopp som visar potentialen. Lägg märke till färgen på hindret.

Men nu höjs ribban betydligt, eller rent utav betänkligt. Det väntar ett lag från självaste Premier League. Inte något av de allra mest klassiska och framgångsrika, men ändå från en av världens bästa ligor; Walesiska Swansea City.images

Har vi chansen? Ja med ett sådant hopp som mot Hibernian så klarar vi även nästa höjd. Men allting måste stämma. Teknik, taktik, fysik, och det lilla flytet. Tar MFF den höjden så…………….

Än har inte de största elefanterna gått in i tävlingen. De ligger där med overallerna på och tittar på hopparna på de lägre höjderna. Kanske har någon av dem öppnat ena ögat och med lite oro sett hur MFF tog en skapligt hög höjd med massor av luft emellan. Kanske har de ändå sett brister? Ja det får expertkommentatorerna analysera.

Några andra svenska hoppare/lag klarade mycket överrakande sina hinder. Gefle IF samt  BK Häcken. En mera tippad överlevare med massor av gamla meriter, verkade däremot helt kraftlös på den relativt låga höjden; IFK Göteborg.

Nu är det gröna spöket Hibernian definitivt utdrivet.  Förnedringen från 1970 förbytt till en av klubbens största segrar genom tiderna.

1970 MFF-Hibernian,  2 – 9  sammanlagt.

2013  MFF-Hibernian  9-0 sammanlagt.

Det var en välkommen om än senkommen revansch.


Lämna en kommentar

Sommarutflykter i Skåne

” Ingen plats i Sverige liknar Österlen”.

Och det hade Östen Warnebring alldeles rätt i.

Ingen sommar får passera utan en eller flera utflykter till denna oas i tillvaron.

För några veckor sen tog jag plats i en bil av något för mig okänt märke. Okända var däremot inte mina medresenärer, utan tvärtom två klart igenkännbara stiliga damer.  Vi startade i Kristianstad och vårt mål var någonstans på Österlen.

Efter att vi passerat kristianstadsbornas heliga plats, Åhus, och följt ”ålakusten” förbi Yngsjö visade sig Östersjön  i en liten  glänta som ett välkomnande till Österlen. Brösarps backaruntitled, Brösarps gästis, och Ravlunda kyrka, samtliga platser så intimt förknippade med den sydöstra delen av landskapet, avnjöts genom bilfönstret.

I den totala idyllen Vitemölla gjorde vi paus. Stranden öde förutom på tång. En tråkig syn. Varför?

I Kivik dominerar Buhres stora restaurang och affärimagesCAS5DQ0R. Språket hos de handlande är inte skånska utan  snarare  Stockholmska, ja kanske till och med Östermalmska. Österlen i sommartid förvandlas till Östermalm.

Men ”Piraten” står där troget i alla väder som en kung över bygden och spanar efter Bombi Bitt, Texas ros och Nils Galilei. Mästaren är ingen sommarturist.

Musteriet med sin äppelodling är värd ett besök. Att det fanns så många äppelsorter i vårt land hade jag aldrig trott.

Efter att ögat njutit av det böljande landskapet och de pittoreska husen anlände vi åter till vår del av Skåne.

Jag skrev att mitt sällskap bestod av två damer. Och sen när var två damer på resa utan att inhandla något? Den här gången bestod det köpta av något oumbärligt. Något jag längtat oerhört länge efter: En ny brödkorg.imagesCAFD7QLE Nu är den gamla förpassad till brödkorgarnas himmel och  äntligen serveras morgonfrallan i en korg värdig en svensk mästare. Vardagen har fått guldkanter. Vägen till mannens hjärta går genom en brödkorg. Och varje gång den nu pryder mitt frukostbord så får den mig att minnas en härlig dag på det ljuvliga Österlen.

” Till lugnet och vilan från dammet och möget

Till Skåne från Stockholm far Hans Kunglig Höghet

Han längtar till lunden där sipporna gro

Och drömmer om Sundet och Sofiero”

(Hjalmar Gullberg)

Fredagen den 19 juli 2013 drömde även jag om Sofiero.untitled Jag skulle dit för att lyssna på Benny Anderssons Orkester.

Framme fick jag en chock. Köer, köer, köer och köer. Jag som aldrig varit på den här typen av konserter. Jag som var van vid att gå in i ett konserthus några minuter innan konserten och sätta mig på min förbokade plats. Skulle jag stå i en oändlig kö under en oändlig tid med min dubbla plågsamma höftartros? Kulmen var då en person kom och ville sälja hörselskydd(!!) Hörselskydd till en konsert(!!) Nej, jag tror jag avstår. Tänkte jag, trots inhandlade biljetter. Men tack och lov segrade uthålligheten över uppgivenheten.

På scenen: Stålande musiker. Några från Stockholms symfoniorkestrar, några freelancemusiker, samt genuina spelmän i den skönaste musikaliska symbios. Lägg till detta två sångare i världsklass (och här är det så ofta missbrukade ordet ”världsstjärnor” precis det rätta) Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Vid flygeln eller dragspelet, med diskret framtoning och till synes ständigt njutande, geniet själv, kapellmästaren Benny Andersson.untitled Den äkta spelglädjen gick att ta på. Inget löjligt publikfrieri, inga divalater  med att inleda konserten någon timme för sent. Respekten för publiken var i klass med musiken.

Repertoaren omfattande många genrer, samtliga utförda med utsökt stilkänsla och med totalt kommando över sina instrument.

En tredje sångare (!) heter Kalle Moréus, vilken gav sig på bel canto -sångens största shownummer , ”O sole mio” .  Se upp Domingo och ni andra. Här kommer Moréus. Dalarna har ju producerat stora tenorer förut. Som han på bilden.untitled

Publiken:

Generationsmöte. Dansande på dansbanan. Dansande i gångarna. Klappande takten. Lyssnande. Leende. Varmt applåderande. Förtärande medhavda läckerheter i solskenet med Sundet som kuliss. Ingen drängfylla. Till och med ordningsvakterna dansade. Vi var som i paradisets väntrum.

Bra musik lockar bra civiliserad publik.

Men inte blir en sådan konsert särskilt uppmärksammad i kvällspressen trots att deras argument alltid är att det de skriver om skall beröra många läsare. För många var vi denna magiska afton. Men nöjesskribenterna i nämnda tidningar anser sig förmodligen vara för trendiga för att befatta sig med något sådant ”gammeldags” som BAO.

Benny Anderssons Orkester är något unikt i musikvärlden. Något som vänder sig till nästan alla utan att ge avkall på kvaliteten.

Den högsommaraftonen vi Sundets smalaste del var något att ta med sig in i framtiden.

Och du som sålde hörselskydd. Spara de till en konsert som bättre förtjänar dem.


2 kommentarer

Udda publikprofiler från Malmö Idrottsplats

”Ta ut den långe drulen från målet!!!.

Nu visste vi att han var där. Ingen annan än han kunde leverera en sådan replik med en röst som för länge sedan hade lämnat målbrottet.

Nu var vi nöjda. Vi bakom ”Gripens” mål. Vår idol var här. På sin vanliga plats i kurvan där anslagstavlan befann sig. Axel hette han.

Invektiven var riktade till IFK Norrköpings reslige målvakt, polisen och olympiske guldmedaljören, Torsten Lindberg,untitled vilken envist vägrade att släppa in något mål trots MFF-s många anfall. Och det är klart. Hade Lindberg lämnat målet så hade MFF-s chanser att göra mål ökat avsevärt. Så visst hade han rätt vår stora publikförebild ; Axel.

Axel var alltså hans förnamn. Något efternamn fick vi aldrig veta och saknade betydelse för oss då.

Han var en medelålders man med ett lite uttunnat mellanblont hår. Att hjässan hade glesnat förklarade vi ”Axel-dyrkare” för varandra att det berodde på att han nickat så många bollar i sina aktiva dagar.  Att han varit en stor fotbollspelare tvivlade vi fans aldrig på.

Hans ansikte var lite ovalt med vänliga ögon och  något rosafärgad hud, som inte tålde långa stunder i solen.  Det rådde inget tvivel om att han var av äkta ”låglandsras”. Han var kortväxt med en vänlig kerubformad rondör, och språket med diftonger, ja till och med triftonger, avslöjade tydligt en påg från den skånska huvudstaden.

Klädseln var den mest skinande, bländande vita  jag någonsin sett. (Ryktet gick att han arbetade på någon tvättinrättning) Jag såg aldrig den minsta fläck på hans klädsel, detta trots att jag sett honom äta såväl korvar med mycket senap, som  smulande wienerbröd med en bräddfylld kaffekopp intill sig. Det var som om en osynlig beskyddare hindrade den vita uppenbarelsen från att befläckas av människoföda.

Axel kunde synas på lite olika ställen i staden. Hälsande på de flesta han mötte med en vänlig huvudbugning. Han var som en vit filantropisk varelse sänd till människorna från ett bättre värld.

Men när det blev match. När MFF sprang ut på planen!!!

Då bytte Axel identitet. Då blev ”Dr Jekyll och Mr. Hyde” en blek kopia.

Vi beundrade hans totala förakt för motståndarna. Han ständigt kastade glåpord mot fienden. Han var en av oss, vi med toppaluvor och skolmössor. Han var en vuxen som hade fattat hur livet skulle levas och inte stelnat till en grå tråkmåns. Varför kunde inte min far vara lite som Axel ,tänkte jag. Varför kunde inte faderns skrika ”Ut med domaren och in med en hösäck”? (men har väl på senare år kommit till insikt att det var nog bäst att han var som han var, alltså som jag är nu, lite moget tråkig.)

Axel kanske inte visste så mycket om spelets taktiska finesser, men han förstod att bollen skulle in flest gånger i motståndarmålet för att MFF skulle vinna.

Och han gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Det Axel skanderade, härmade vi med röster lite högre upp i diskanten.

När matchen var slut och MFF hade vunnit (som nästan alltid då) återtog han sin änglauppenbarelse och laddade batterierna för nästa hemmamatch.

Min barndoms fotbollspublikidol : Axel.

Jag gick några år i skolan på Johannes Samreal. Där hade jag från klassrummet utsikt över Dekanens grusplan.untitled Där kunde jag avundsjukt betrakta lediga småkillar spela boll. Ibland hände det att en av spelarna inte riktigt passade in i mönstret. Han var betydligt äldre än de övriga. Han rörde sig stelt och klumpigt och hade keps på huvudet och grova kängor på fötterna. Hans namn var Erik och hans efternamn lika okänt för oss som Axels.

Ofta dömdes det straffspark i matchen.  Då hördes gälla barnröster skrika. ”Erik du ska lägga den men du måste ta sats från egna målet”.

Det gjorde Erik. Han löd. Han löd alltid trots att han förmodligen visste vad som skulle hända. När han efter en lång mödosam löpning kom fram till straffpunkten petade någon unge undan bollen och Erik sparkade ett stort hål i luften till ackompanjemang av elakt skrattande barn. Var det roligt? Inte om man ser det i ett vuxet perspektiv. Men visst kan vi förlåta ungar som inte förstod bättre. Ofta har jag undrat varför Erik frivilligt ställde upp? Var hans kontaktbehov så stort att det var värt förnedringen? Hur stort hål i hans själ skapade hålet i den missade straffsparken? Såg han sig själv som en Egon Jönsson eller Stellan Nilsson? För MFF-are det var Erik.

Erik var Axels antipod när det gällde uteseende. Någon tvål eller rakhyvel hade sällan kommit i hans väg. Snuset rann från munnen där någon överlevande kariesangripen tand stack ut i friluftsläge. Kläderna hade aldrig behövt komma i kontakt med någon form av tvättmedel.

Men likt Axel var han alltid på plats när det var match, och ägde vad han trodde, en förmåga att utan tvekan kunna avslöja slutresultatet. (han borde alltså vara en förmögen man om han tippat stryktips).

”Hur mycket blir det i dag Erik”? Hur många gånger fick han svara på den frågan från oss pågar innan en match? Men han tröttnade aldrig utan svarade tvärsäkert. Om och om igen. Och det är klart, någon gång fick han rätt, precis som alla vi andra.

När Malmö Stadionuntitled föddes försvann de två profilerna från fotbollens läktare. Vart, vet jag inte. Trivdes de och kände de sig  inte hemma i den grå nivellerade betongen. Var det som att förflyttas från en idyll i Lugnet till ett höghus i stadens utkanter? Nu var den tiden förbi där de kunde röra sig fritt runt hela arenan. Kunde stå vid entrén och få den uppmärksamhet de sökte och förtjänade. Kanske fanns de ändå där någonstans i publikhavet långt borta på andra sidan? Vad vet jag.

Men det jag vet är att utan dessa två hade barndomens idrottsplatssöndagar blivit lite fattigare på minnen.

Axel och Erik.

Något tålte de skrattas åt men mera hedras ändå

Travstering: Runeberg.


6 kommentarer

Malmö Del 3. En bakgård i staden på fyrtio och femtiotalet

Till: Leif, Lasse, Arne, Allan, Göran, Marianne, Birgit, Kerstin, Eva, Ingalill, Britt, och alla småglinen som bara var i vägen,  och nu är nyblivna pensionärer, och därmed i vägen i samhället igen. Kanske.

Ja det var namnen på de som jag lekte med på gården i kvarteret Blosset. Det fanns fyra gårdar i kvarteret, möjligen fem. Av dessa så var min den som hade i särklass flest barn. Huset som gården tillhörde låg i vinkel med adresser såväl till Nobelvägen samt Kristianstadsgatan. Två gårdar var direkta grannar. I den ena härskade jämngamla Sten-Erik och Ronny, men vad hade de två att sätta emot när det bjöds på snöbollskrig över och genom det avskiljande staketet. I den andra granngården rådde tystnaden och mörkret. Aldrig något barn, aldrig en solstråle. Det dystra huset benämnde de vuxna som ”Nuckehuset”, och var för oss inkarnationen av helvetet på jorden.

Huset där jag bodde var alltså mycket barnrikt och ägdes av Ragnar Lundqvist. Samtliga vuxna hyresgäster var arbetare eller lägre tjänstemän, vilket var typiskt för stadsdelen i den tidens Malmö. Säkert fick många vända på slantarna, men alla var hela och rena. Uppträdde civiliserat med god gemenskap. Kan dock inte minnas att det förekom den tidens i nutid så romantiserade gårdsfester.  Några av de vuxna som jag minns mest var av naturliga skäl de som var föräldrar till mina jämnåriga kompisar: Som Lasses snälla föräldrar, Ally och styckmästaren hos Alfred Johansson, Gunnar Hansson. Arnes (efternamn Ekberg) mor hette Hildur och var barndomskamrat med min moder under deras uppväxt i Skanör. Arnes far hette Johan, även han Skanörspåg. Bägge dessa familjer hade sina fönster mot Nobelvägen, precis som jag och familjen Tage och Agda Cruse, som hade två söner, Leif, samt den som vi då tyckte gamle Stig. Leif och jag bodde i samma trappuppgång i identiska lägenheter, han på tredje våningen och jag på första. Mellan oss hade vi husvärden, med dottern Birgit, som dock hade utökat sitt revir med utslagen vägg till en angränsande lägenhet. Birgit var styvmoderligt upptagen i vår gemenskap, eftersom hon stod i någons sorts ”chefställning”, och som vi menade  kunde sladdra för farsan om våra förbjudna aktiviteter. Tösernas föräldrar var annars inte så intressanta då med undantag för Valborg och Sven Thylander med sina tre pojkar: Bo som var stor farbror i våra ögon, samt Åke och lille Lars.(som blev pappa till fotbollsspelaren Mattias Thylander.) Men det var dottern som var intressant, min första förälskelse, (eller hon jag var”väck i”, som vi sa) med namnet Kerstin. Hon som senare blev min klasskamrat i Johannes Samrealskolan. Britt Albins mor arbetade en tid i Björks tobaksaffär och höjde därmed sin status och betydelsefullhet hos mig avsevärt. En status värdig någon som sålde Rekordmagasinet.untitled Annars var det ovanligt med kvinnor som yrkesarbetade då i vårt hus. Ett undantag var min mor som hade affären och på första våningen i 41 B fanns ett tvätteri vilket två damer var ägare till.

En lite udda personlighet var en äldre kvinna vid namn Emma Wiberg. Hon hade agrara rötter och ett lantligt  för oss komiskt språk. Höjdpunkten var när hon en gång berättade att hennes man, Emil, var på lasarettet för han skulle, som hon uttalade det, rynkas.

Överst i min trappa bodde Ture och Clara Rosman. De blev mina föräldrars bästa vänner. Clara var den allra första kunden i moderns nyöppnade affär ”Frukt och speceriaffären Astrid”, och Ture var den som lockade med min far till ”Sällskapet Isbjörnarna”,untitled där han blev vinterbadare långt upp i hög ålder. Ture extraknäckte också som vaktmästare på biografen Capitol vilket var en fördel för oss när vi som fjortisar skulle komma in på barnförbjudna filmer.

Med fönster precis ovanför porten bodde en av dem som var småglyttar; Thomas Jarlsbo261014_100002907386293_1785377239_n, men han var ettrigheten själv när han i nåder fick spela gårdsfotboll med oss stora killar. I fönstret låg hans far och tittade gillande på sonens framfart. Thomas och jag mot resten brukade bli jämna matcher. (En tid efter min flytt till Stockholm vid femtonårs ålder 1955, var Thomas och Åke Thylander med och bildade Kristianstadgatans FF. Ett lag som gick långt i lokala fotbollsturneringar).

Familjen Werner med adress Nobelvägen 32 A hade konstnärliga ådror och en dotter som var sångligt och sceniskt begåvad. Uppträdde ibland med en-mans eller skall det vara en-kvinns?-show för oss beundrare. Hon hette Mona, var frestande att se på, men var lite för mogen för att vara mottaglig för vår uppvaktning, med något lyckligt ögonblick undantaget. Ungarnas stora ”fiende” var Larsson på tredje våningen i uppgång C. Han var gammal då, pensionerad från Spårvägen, och ständigt på jakt efter oss som han betraktade som de värsta ”enfant terrible”. Larsson tillhörde inte precis IOGT och hette Birger i förnamn. På hans dörrskylt hände det en gång att bokstäverna (ger) var övertejpade. Undrar än i dag vem som gjorde det. Kan det vara……….?

Larsson var en moståndare vi behärskade. Värre var det med den stundtals ilskne husvärden. Han var vi rädda för. Men han kunde anas på långt avstånd då hans doft var en stark blandning av piptobak och armsvett. När vi kände den drog vi oss ängsligt tillbaka från de platser dit vi inte fick vara med våra lekar.

Gården var annars vårt revir. Mina första besök där minns jag inte, var allt för liten då, men har fått det berättat av fadern. Jag kom ofta in gråtande efter att ha fått stryk. ”Du måste försvara dig och slå tillbaka”, uppmanade han mig. Varför jag gick ut och klippte till första bästa som kom i min väg. Riktigt den effekten hade han nog inte tänkt sig att hans pedagogik skulle få.

Gården bestod av en ”huvudarena”, där stod mattebommen, en kär leksak för akrobatiska övningar, samt sittplats för dupsinniga intellektuella konversationer rörande livets gåtor. Ett garage med plats för två bilar var  byggt inne på gården. Soptunnorna och  cykelställen hade sina smala sidoutrymmen. Ett litet grönområde vette mot ” Nuckehuset”. Två nergångar till källaren fanns också med järnräcken att göra volter på. En utomhuskran att skölja ”slaskespannen”  var synnerligen lämplig för att spola ut vatten till iskanor något frostig vinterdag.

Det rådde då, i början på femtiotalet, total hierarki hos oss ungar. Sen Göran (Christensen) flyttat så var Leif, Arne, Lasse och jag de äldsta som lekte på gården . Lägg till detta att vi var killar. Det var vi som bestämde. Allan (Jönsson) tillhörde vår åldersklass men hade flyttat till huset i mogen ålder, alltså i tolv-tretton-årsåldern, och därför inte lika tillhörig, lika fin som vi som var födda i huset.

Könssegregationen var också något som var påtaglig gällande lekarna. (här hade Gudrun S haft något att bita i). killarna spelade fotboll och kula. Töserna hoppade rep och kastade boll mot en vägg, fjantigt. Ibland möttes vi en kort stund och hoppade hage i bästa samförstånd. På en kritad hage hade en tös högst upp i hagen skrivit ”Månne” istället för ”Måne”, och så fick hon heta. Barn kan vara grymma.images

När vi pågar skulle spela fotboll behövde vi utrymme för våra löpningar på ”huvudarenan”. Då bytte vi namn till Kjell Rosén,untitled Stellan Nilsson, Calle Palmér, eller någon annan av våra MFF-hjältar. Då förpassades tjejerna brutalt till antingen porten, cykelställen eller de stinkande soptunnorna. Även småglyttarna ( Ann-Britt, Ingbritt, Bengt, Bo-Göran, Åke, Lars, Putte  och allt vad dessa onödiga varelser hette) fick flytta på sig med sina löjliga, barnsliga lekar (förlåt mig jag skäms nu), Endast när vi sköt den lilla gummibollen över staketet till granngården fick de göra en insats och springa in och hämta den.

På asfalten/cementen kunde det också ses rutor med bokstäver ditritade med kritor. Det kallades för att spå varandra gällande vem vi tyckte mest om av det motsatta könet. Överst till vänster skrevs första bokstaven i förnamnet på hon/han som gillades mest. De flesta av tjejrutorna inleddes med bokstaven (C) som i Carlo! Om inte blev jag sur och lovade att aldrig hälsa på den otrogna mer. I min första ruta skrev jag alltid ett (K). Jag var en monogam natur.

Från husets fönster ropade mödrarna på sina ungar när det var dags att äta eller göra läxor. Jag kan höra dem ännu. Malmöitiskans diftonger, ja nästan triftonger, var klart igenkännbara. Motvilligt drog vi oss in, vi älskade vår bakgård och saknade inte någon ungdomsgård. Här fanns allt för vår fantasi och våra behov.

Vinden besökte vi sällan. Det var något i lukten och fukten där som inte tilltalade våra känsliga luktorgan.

Men källaren!!! Där levde vi en stor del av våra barndoms liv. I källaren fanns två badrum. Huset hade då varken varmvatten eller badrum i lägenheterna. Den var rik på skrymslen och vrår. Vi kände dem som vår egen ficka. Och än i dag, om den fanns kvar i orubbat skick, skulle jag med förbundna ögon hitta exakt till varenda litet hörn i källaren. För att göra det extra spännande i underjorden så skruvade vi loss glödlamporna, det gillade inte de vuxna tråkmånsarna, varför fattar jag inte.

Där fanns  även”Gamla Rasat”. Det var ett hål i en vägg som rasat samman och där kröp vi in och hade läger. Trång, dammigt och illaluktande. Tänker jag på det i dag känner jag hur klaustrofobin kommer smygande. Sen var det det allra innersta. ”Görans källare”. Den mörkaste och mest svårhittade av alla prången. Där upplevde jag och några till våra första små barnsliga försök i erotikens  mystiska, och lockande värld. Tack för det till…………..Nej det blir en hemlighet.

När jag precis hade fyllt 15 reste jag ifrån min barndoms underbara värld för att börja som musikelev på Svea Livgarde. Hemma hos föräldrarna  någon gång så hade gården förändrats. Allt färre barn. Husets urinvånare började att flytta till modernare lägenheter, så även mina föräldrar så småningom. Det kändes ledsamt. Men Sveriges färd mot välfärden hade nu även nått den vanlige löntagaren. Få nöjde sig nu med att bo i lägenheter utan varmvatten, elspis och dusch, det började förslummas i mitt barndomshus. Det ropades på en radikal förändring. Vilken kom.

I mitt vuxna liv har jag gjort några återbesök på spaning efter den tid som flytt. På spaning efter något tecken på att det här var ”MIN” gård. Det var här jag härskade.  Jag begär ingen staty föreställande mig, men det kunde väl stå ”Carlo + Kerstin =sant”, på någon undanskymd, saneringsglömd vägg. Nu var huset moderniserat, och alla avtryck från vårt liv där omsorgsfullt borttagna. Ingen visste längre vem jag var. Det är tidens gång.

Några av mina gårdskompisar har jag träffat på senare tid, men de flestas öde är helt fördolt för mig.

Ordnade ett nostalgiskt möte på Nobe för några år sedan med Lasse, Leif och Arne. Där satt vi och kände oss nästan som tioåringar igen. Dock med drycker som väl få tioåringar nyttjar.

”Var är det gamla gänget, diktade Povel Ramel. Och jag instämmer med mästaren. Var är det gamla gänget?

Och om någon av dem skulle läsa detta . Nej sån tur har jag nog inte. Men hör då av er. Jag kommer alltid att minnas er med värme. Ingen kunde fått en lyckligare barndom än jag.  (Bild Jag och hustru besöker gården många år senare)


Lämna en kommentar

Trädgården i sommarens mitt

I går bestod min efterrätt av jordgubbar, smultron, hallon och några tidiga blåbär. Allt plockat solvarmt någon timme innan det serverades. Allt giftfritt. Det är för mig livskvalitet.

Att dessutom förrätten innehöll nyuppgrävda potatis av sorten Maria, och de första frilandsodlade tomaterna, gör att avslutningsorden i Candide känns som en av livets angelägnaste repliker.

Vår trädgård befinner sig i sommarens mitt. De varmaste dagarna, vilka dock börjar att bli allt kortare. Snart väntar den fullmogna sommaren med sitt augustimörker, och trädgårdens krondill som krydda till kräftorna.

Vinbären är mogna. Klara att plockas för att förvandlas till gelé eller saft. Men hur mycket jag än klämmer på den där busken som i poesin heter: ”Blott Sverige svenska krusbär har”,  så vill de vänta ännu ett tag med att glädja sin odlare. Äppelträden av sorterna AromaimagesCAFWNEL3 och Kim,  samt Victoria-plommonträdet, börjar visa hur riklig höstens smakupplevelser kommer att bli. Havtornens hemlighet är ännu outforskad för mig, nysatta som de är, men stora har de blivit på kort tid. Sparrisen står och växer till sig. Längtar redan tills den första gröna delikata stjälken skall brytas någon gång efter Valborg nästa år.

Vintern har gått hårt åt våra Queen Elisabeth-rosor, men de återhämtar sig med en seghet som påminner om den som den engelska drottningen innehar. Däremot  prunkar imagesCAU18DVEFlammentanzen med iögonfallande prakt.

I vår gammeldags syrenberså , en sån där som fanns i samtliga svenska trädgårdar lämplig för förfriskningar under varma dagar, är blomningen över för den här sommaren i mitt liv. En vemodskänsla. Men det kommer en sommar igen med den ljuvligaste av försommardofter..

Rhododendron har också fällt sin sista blomma och satt knoppar för nästa år, men något Rhododendron-Sofiero får jag aldrig , så gröna fingrar har jag inte.

Över de små vildängarna med sin rikliga blomning av den skånska landskapsblomman (prästkragen) trivs fjärilarna liksom över det doftande kryddlandet.

I perennrabatterna börjar sensommarblommorna att visa sin närvaro med utomhushibiskusen som den okrönta drottningen. Hortensiorna blommar men varför får jag dem aldrig blå? Som på bilden nedan.untitled

Allt detta och mycket till ryms i en ordinär villaträdgård i stadsdelen Kulltorp i Kristianstad. En äventyrsträdgård som har sina små, nästan hemliga rum, med sittplatser utplacerade. En trädgård som jag ser som ett stycke lagom tuktad vildmark med mycket gott att äta och ögonfröjd för själens harmoni.

Gräsklippning gör jag gärna. Doften av nyklippt gräs kan inte köpas på flaska. Men det där med ogräsrensning hade jag gärna delegerat till någon som älskar att rensa ogräs, om någon sådan udda person går att finna. (Var god hör av er. Ingen ersättning. Enbart ert nöje.)

Om några månader har en sommar till passerat i vår tid. Efter jul och nyårsfirande kommer snödropparuntitled och vintergäck och ger oss hopp om en ny vår. En trädgård sover inte länge.

Nu skall jag gå ut, plocka in en skål körsbär och gräva upp potatisen till denna dags middag. Tror jag tar Rocket i dag.

För vad var det nu Voltaire sa i slutet av Candide? Något om att gå ut och odla sin trädgård. Och det hoppas jag få göra många år ännu.

Skrivet den 16 juli 2013.


3 kommentarer

Malmö Del 2. Kvarteret Blosset

Till: Leif, Lasse, Arne, Allan, Kerstin, Eva, Marianne, Britt, Birgit, Ingalill, och småglyttarna, de som nu bör vara nyblivna pensionär. De som var gänget på gården.

Det heter kvarteret ”Blosset” där jag såg dagens ljus den tredje dagen i december 1939.

Kvarteret omringas av Kristianstadsgatan, Falsterbogatan, Simrishamnsgatan och den oändligt långa Nobelvägen. Strax intill ligger den på senare år så beryktade ”Jesusparken”, som vi då kallade för ”Planteringen” och var en idyll för fridfullt vilande Malmöbor. Asfaltsbarn som sökte lite grönska.untitled

Några mindre affärer levde också i kvarteret. Min mors lilla livsmedelsaffär rymde väl ungefär 5 kunder åt gången, förutsatt att dessa inte var allt för voluminösa. Namnet på moderns butik, som låg på hörnet av Kristianstadsgatan och Nobelvägen, var ”Frukt och Speceriaffären Astrid”, helt enkelt för att hon hette Astrid. Där tillfredsställde jag mitt omättliga behov av godis och jagade Alfabilder i de nyinkomna askarna. Intill, vägg i vägg låg Ada Anderssons mjölkaffär. Ada som var strängt religiös och ägde ett spartanskt, asketiskt, nästan anemiskt utseende. Det mörka håret i en sedesam knut i nacken och inte tillstymmelse till något som kunde påminna om läppglans eller puder. En framtoning som passade väl ihop med den kalla sterila miljön som fanns i den tidens mjölkbutiker. Det hade varit otänkbart att se Ada i en affär i vilken det såldes kött, karameller, kaffe, eller något annat mera lustfyllt. Tillsammans med Ada arbetade Gerda i lokalen. Ada och Gerda (låter nästan som ett artistpar på cirkus) två damer jag aldrig glömmer.

Lite längre upp mot Falsterbogatan låg en konkurrent till Ada Andersson, ännu en ”hälskostaffär” där den vita drycken såldes. Framme vid hörnet till Falsterbogatan i det då nybyggda huset befann sig något  så modernt som en bensinstation. Nästa hörn i kvarteret vid Simrishamnsgatan fanns kvarterets svar på Sweeney Todd,untitled alltså en frisör, (liknelsen med Todd haltar inte helt, eftersom det i vår tid har begåtts ett mord i den lokalen). Framme vid ännu ett kvartershörn, det till Nobelvägen, ytterligare en ”vitvaroaffär”,  en mjölbutik (!!) Så mycket mjölk svenskarna måste druckit då. Tre mjölkaffärer i ett litet kvarter.

På Kristianstadsgatan, tvärsöver gatan,  mittemot den trappuppgång från vilken jag tog mina vitala steg för att uppleva ännu en dag full av äventyr, kunde man även där hitta en liten livsmedelsbutik med namnet Skalls, ett konditori (namnet bortglömt) och Anderssons Chark. Men framförallt låg där en gammeldags ölhall som serverade god husmanskost och blaskig pilsner.  Den var för oss busungar en källa till glädje. Där band vi fast de något överförfriskade gubbarnas cyklar med varandra och stod i trygghet på andra sidan gatan och skrattade åt skådespelet då de svärande och muttrande försökte skilja sina velocipeder åt innan den vingliga hemfärden började. En gratisunderhållning som vi uppskattade mer än Stadsteaterns sofistikerade föreställningar. (Denna lokal finns fortfarande kvar nu moderniserad och innehar namnet ”Gamle Nobe”.untitled

Från mitt köksfönster kunde jag se till andra sidan Nobelvägen. Där tronade för mig majestätiskt den i särklass viktigaste närbelägna affären. Björks tobaksaffär. Den med serietidningar och annat som inte kunde räknas till det försumbara i tillvaron. Med hjälp av en teaterkikare kunde jag se när tant Björk hängde ut Rekordmagasinet och All Sport i skyltfönstret. Därefter ett sprinterlopp för att inhandla de oumbärliga tidningarna. Och så bodde den kanske störste MFF-legendaren i samma hus. Andreas Nilsson.untitled Som föddes innan Malmö FF kom till världen. Att få en skymt av honom var en salig lycka. Och att min far fick måla hans lägenhet var något jag ofta skröt om. Ingen annan hade en far som fått måla hos Andreas Nilsson. (Andreas Nilsson som blev 101 år)

Vi i gänget på gården gick samtliga våra första skolår på Södervärnsskolan. En gångväg från Blosset på cirka sju-åtta minuter om inget frestande dök upp som försinkade färden. Annars var våra utflykter från kvarterets trygga revir ganska fåtaliga. Ja till idrottsplatsen förstås, vårt andra hem där vi  under fyrtio och femtio-talet formades till MFF-are. Och även promenader till Sorgenfri för att titta på småklubbsfotboll några söndagar då MFF spelade på bortplan. En del vintrar när isen lagt sig i Pildammsparken gjorde vi försök till skridskoåkning,KrigV029 med ungefär samma framgång som de söndagslediga Malmöbor som en sällsynt vinterdag tog sig fram med lustiga stilar och felvallade skidor på Nobelvägens kastanjeallé.MO47001

Under de tidiga tonåren blev det också besök på det långt ifrån hemmet belägna MFF-Stadion när ”Jazz at the Philarmonic” bjöd på jazzens storstjärnor i lilla Malmö. Rockmusiken var inte uppfunnen då, så jazzens var då ungdomens musik.

Folkets Park med sitt fula plank frestade någon gång. Harry Arnoldsuntitled på fina Amiralen och de lite enklare tonerna på ”Sviddan”. Den där med gammeldans var ju ingenting för oss moderna människor. Inte heller föll vi i beundran för bysten av Per-Albin och att gångarna var krattade som Östen Warnebring sjöng det lade vi inte märke till.

Ibland tog vi mod till oss. Vi skulle gå ända till ”Backarna”, bestämde vi i ett anfall av övermod. Hjärtat bultade av oro ju närmre vi kom den fruktade stadsdelen. Framme vid gasverket svek oss modet och vi vände på klacken och gick hem (som Olle Adolphson skulle uttryckt det) För vi ville nog ändå inte ha på flabben, den striden kunde vi undvara. Nä, då var det lugnare på himmaplan, i kvarteret Blosset. Där var vi kungar. Där var det vi som utdelade bestraffningar till de som inte hade där att göra.

Men största delen av barndomslivet levdes på den egna gården. Till det och husets invånare återkommer jag i nästa avsnitt.