JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Städer jag besökt Del 4 Kiruna

Jag hade nästan kommit till mitt sjuttionde levnadsår. Bott i Sverige alla dessa år. Men inte varit högre upp i landet än till Umeå. Nu ville jag ändra på  detta. Ville se det hittills då för mig fördolda landet jag bara hört talas om. Jag skulle resa till Kiruna. Eller skall vi säga Giron? Eller kanske Hjalmar Lundbohms stad? För få städer är väl så präglade av sin skapare än som just Kiruna av denne starke man.Hjalmar_Lundbohm

Hustrun och jag satte oss på tåget som utgick från Kristianstad. Byte i Hässleholm. Byte i Stockholm. Sen började det stora äventyret. Vi ville resa på marken. Se och uppleva hur landskapet skiftade. Känna avståndet. Från  restaurangvagnens fönster såg vi, om vi tittade upp från silltallriken, det böljande lummiga Hälsingland med blommande häggar i försommaren. Sovvagnen var trång men efterlängtad. I Boden vaknade vi. Sen började färden mot ett helt annat land. En helt annan kultur. En för en skåning exotiskt del av vårt långa land.

Vi passerade odlingsgränsen och polcirkeln. Träden blev mindre och knotigare. De första renarna syntes nästan som vore man på safari. Som savannens zebror i Kenya.

Vid hotellbeställningen till stadens järnvägshotell frågade jag som bruklig är efter en incheckningskod. ” Behövs inte. Fråga efter Janne bara”. Svarade en kärv norrländsk röst.untitled

Framme i Kiruna var dock hotellet låst. Det pågick städning !!!!  Vi fick snällt vänta tills denna nödvändiga åtgärd var klar. Vi var långt hemifrån.

Vår första lunch, som intogs i ett gatukök, var det som norrlänningarna kallar för ”Parisare”. En god snabbmat med korv och tillbehör som obegripligt nog inte fått fäste söder om Gefle. Efter vår beställning stängde kioskinnehavaren, med en lite misstänksam min, luckan under tiden rätten tillagades!! Återigen. Vi var långt hemifrån.

Järnvägshotellet i Kiruna var som gjort för att inspirera till att skriva en kriminalroman. Få människor syntes. På nätterna kunde man höra fotsteg på knarrande golv. Det sades vara tågpersonal som gick till vila, men som aldrig sågs. I receptionen vållade en beställning av whisky stort huvudbry och långvarig letning i någon undanskymd gömma, innan en liten souvenirflaska trollades fram av en kvinna som höll i densamma som vore den en dyrgrip. En ung flicka ,arbetande på hotellet, bad oss att själva ringa efter taxi till våra utfärder till Jukkasjärvi och Nikkaluokta, (två platser där man kunde ta på tystnaden. Där spända nerver förvandlades till total kroppslig och själslig harmoni). Hon meddelade att hon aldrig åkt taxi och var därför osäker på förfarandet !!! På morgonen stod en spartansk frukost framdukad i den tomma lokalen. Till vem mer än till oss? Till de som gick med tunga fotsteg i korridorena om nätterna? Eller? Någon som bara finns i fantasin? Utanför passerade makligt de långa, tunga mäktiga tågen lastade med järnmalm imagespå väg till någon plats på jorden. Jag var ändå i det landet där folket kunde titta på samma TV-program som boende i Göteborg, Norrköping, Örkelljunga eller Karlstad. Samma ”Vem vet mest”. Samma ”På spåret”. Samma…….. Rösta i samma riksdagsval. Hålla på svenska idrottutövare i de stora mästerskapen. Jag var i Sverige. Men ändå mycket längre hemifrån kulturellt än om jag reste i mellaneuropa.

På den fräscha restaurangen ”Ripan”images åt vi naturligtvis ripa. Den så kallade hälsostigen från hotellet till centrum kunde knäckt en kenyansk maratonlöpare men inte två skånska pensionärer.

Mera som hemma kände jag mig besökande landets nordligaste kinakrog. där var menyn och smaken på rätterna precis som på den sydligaste i nationen.

Vid ett besök i Kirunas vackra kyrka hälsades vi välkomna i församlingen. Vi råkade komma samtidigt som Laestadianerna. De var många och glada över att se två nya rättrogna. Men det får bli någon annan gång. Kanske. Inte troligt.

Så var det den där händelsen jag aldrig glömmer. På stadens O Learys väntade söndagens törstsläckande öl. (Denna pub vilken en ung sameflicka i ”Nikka” menade, med tindrande ögon, vara en fläkt från den stora världen. Nästan amerikanskt.)  Jag hade på mig en jacka på vilken namnet MFF befann sig väl synligt och som väckte stor uppmärksamhet hos infödingarna. Såg hur de tittade. Viskade. Kunde nästan föreställa mig om de undrade om jag varit en storspelare i MFF, för länge, länge sen så klart. Så tog nyfikenheten befäl över den norrländska blygsamheten och talesmannen i församlingen inledde först lite trevande  ett samtal….”.tjenare……..Jo…..du….hmm.. ..vi pratade  lite… och undrade om…….kan de va så att…..?…..”

Ett samtal som handlade om fotboll. Ett samtal där jag berättade att hustrun och jag skulle se eftermiddagens match på Lombia idrottsplats mellan Kiruna FF och Visby Gute. Då skall ni komma gratis in, svarade talesmannen. Nja, det trodde vi väl inte riktigt på när vi närmade oss denna nordligt belägna idrottsplats i vårt land.

Malmö FF kommer gratis in”! Hördes en glad röst när vi nådde fram till entrén. Det var ingen mindre än ordföranden i Kiruna FF som personligen tog emot oss.lombia_gammal2_stor

Där satt vi sen på läktaren på en arena i den stora fotbollsvärlden och såg en match gällande viktiga poäng. Vi blickade ut mot fjällmassiven. På en plats hade stadens brandmän tagit paus från att släcka eldar. Framför oss stod en sådan som finns överallt där fotboll spelas. En medelålders man som högljutt kommenterade och dirigerade spelet. Han var sällan nöjd. Vid sidan om mig satt en flicka med en stor papegoja på axeln. Jo, jag var i Kiruna. På planen körde storväxta gotlänningar över småväxta norrlänningar i första halvleken. Men i andra kom KFF tillbaka och fick oavgjort. (3-3 eller 4-4 ). Kylan var påtaglig trots att nationaldagen väntade under morgondagen. Den morgondag som på en  sportsida i den lokala tidningen visade upp en bild där två skåningar applåderade ett mål av hemmalaget högt däruppe i ett nästan annat land. En tidning som följde med oss på tågresan söderut mot hemmet med uppehåll i Umeå, Ö-vik och Stockholm.

Är det konstigt att man sen dess har en del av det rymliga fotbollshjärtat boende på Lombia Idrottplats? Kanske till och med hoppas att Kiruna FF någon gång kommer att möta Malmö FF , förmodligen inte i Allsvenskan, men väl i cupen.


Lämna en kommentar

Trädgården vid sommaren slut.

”Minns i november den ljuva september”. Finns det en text som säger i en sång.

Och nu är det snart den ljuva september. Månaden med hög luft. En luft som känns som en livsinjektion att inandas. Som en blodets syresättare. Månaden då ”kraven” på aktiviteter minskar. Men också månaden som talar om för oss att det snart kommer en november.

Välkommen till min/vår trädgård som den ser ut nu när vi snart skriver höst. Den finns i stadsdelen Kulltorp, på Lokförarevägen i staden Kristianstad. Grönskan har nu blivit moget grön. Några tecken på trötthet och behov av vila kan anas för den som söker. Men än är det långt till att löven gulnar, faller och räfsas upp för att läggas i komposten som sen ger liv åt framtidens trädgård.

Redan på uppfarten bakom idegranshäcken untitledavnjuter ni åsynen av hortensiornaimages som nästan är av den storlek och rikblomning som vi bedåras av i södra Europa. Nu börjar dock blommorna så smått att blekna i sina färger. Tittar ni till vänster på uppfarten ser ni en märklig växt som kallas trollhassel. Sådana grenar säljs för stora pengar i blomsteraffärer, vilket är för mig obegripligt. Kanske är denna buske min pensionsförsäkring?

Fortsätt in i trädgården. Stanna till vid plommonträdet (Victoria)images intill en av trädgårdens små vildängar, och smaka på frukterna som nyligen börjat att mogna. Följ sedan en smal gräskorridor där det vintergröna pryder husets vägg. Till vänster intill spireahäcken, som är gräns till ena grannen, ser ni jordgubbslandet som har har gått i vila, men smultronen blommar och ger något bär ännu.

Framme vid bärlandet kan ni skörda röda vinbär samt några blåbär. De svarta vinbären, krusbären, och hallonen står där och vill bli beskurna och ladda upp för nästa sommars smakupplevelser. ”Tomatskogen” imagesCAMQICR2däremot är i sin fulla generositetsperiod. Elva plantor av olika sorter med läckra, söta, saftiga röda frukter.

Under jorden i potatislandet gräver vi än upp de fördolda läckerheterna av de tidiga sorterna, vilket nästan ger en känsla av en midsommarafton och Asterixen står fortfarande orörda.

En och annan blomma på flammentanzrosorna vittnar om hur praktfulla de var i månaden juli, liksom nu vid rosblomningstidens slut de allt sällsyntare  blommorna på Queen Elisabethrosorna. Mitt på den gröna, täta, vattnade, nyklippta, doftande gräsmattan, har sen länge rhododendronbusken satt knoppar för nästa års blomning.

Mot kanalen med utsikt över simmande änder växer havtornen. Bären, nu mogna, sägs vara något av nyttigaste som finns och smakar just också: nyttiga. Gå sen in för en stunds svalka och skydd för den ännu värmande augustisolen och sitt en stund i syrenbersån. Jag  kommer och serverar drycker som är av traditionen lämpliga för syrenbersåer.imagesCAJY5JPQ

Beundra perennrabatten med sina höstfärger och den praktfulla utomhushibiskusen vilken är just så praktfull så att en vän och trädgårdsexpert, som inte låter sig förvånas i första taget, blev allvarligt imponerad.

Bakom trädgårdens trotjänare, forsythian, och en tät ligusterhäck ligger altanen med sina blommor av skilda slag och färger. Där tar vi något gott att äta, sittande i bekväma stolar, eller liggande i hammocken under polstjärnans grönska, innan rundvandringen fortsätter förbi Aromaträdet imagesCALLJBCUvars äpplen nu börjar skifta färg och växa till den rätta storleken.

Kanske får vi sällskap av grannens katt Lisa som ofta kommer på välkommet besök.

På vägen ut passerar vi Kulltorps finaste syrenbuske innan några avfallstunnor, som trots allt är gröna, och även de måste få finnas i en idyll, tar farväl och önskar välkommen åter.

Tack för besöket. Men ring gärna innan det blir av på riktigt. Välkomna.


Lämna en kommentar

Drömallsvenska.

Den här utopiska allsvenska serien hade fått fart på publiksnittet.

1. Malmö FF

2. IFK Malmö

3 Landskrona Bois

4 HIF

5 IFK Göteborg

6. GAIS

7 Örgryte IS

8 IF Elfsborg

9. IFK Norrköping

10 AIK

11 Djurgårdens IF

12 Hammarby IF

13 Örebro SK

14. Kalmar FF

15 Östers IF

16 Halmstads BK

Drömplaceringar ?

Ja ettan är väl klar.

Sen är det mindre intressant.


Lämna en kommentar

Kamratföreningsmöte

Hela Kungl. Norra Skånska Regementets Musikkår stod uppställd och spelberedd på kaserngården. Klädseln var Modell 60 med allt vitt och skärmmössa. Regementets marsch inledde konserten som hälsade gästerna välkommen.

Gästerna som var många och hade anlänt från när och fjärran. Det hälsades glatt på de ”gamla” kamraterna. Där stod Bosse Dahlgren, Börje Kräusel , Stig Sparrefalk och flera andra välkända musiker. På plats var också några av kårens pensionerade musikanter, som Hasse Marin, Hasse Ericsson och Hugo Svensson, tre legendarer jag tyvärr aldrig fick höra spela.  Där stod de som endast verkat en kort tid i militärmusiken och senare blivit antingen amatörmusiker eller helt begravt sitt instrument. Där stod de som fått förflyttning till andra militärmusikkårer eller vunnit anställning i någon av landets symfoniorkestrar. Det var återföreningens dag. Det var en dag många hade sett fram emot: Träffen med ”Kungl. Norra Skånska Regementets musikkårs Kamratförening”. En dag att åter förflyttas till tiden som en kronans musikant i garnisonsstaden Kristianstad.

Konserten fortsatte under cirka en timme med en repertoar som var välkänd från militärmusikens glansdagar. Många igenkännande leende syntes i publiken. Kunde nästan höra hur de sa: den har jag spelat många gånger. Nu kommer snart det fina barytonsolot. Där ligger det illa till i klarinetten.

Därefter förfriskningar,imagesCA71304W som det heter så härligt fint omskrivande, och ett livligt årsmöte med musikdirektör Helle Rosén som mötesledare.

Lunch med förfriskningar. Filmvisning från dagar som flytt med förfriskningar. Musik. Anekdoter, sällan hörda, ofta hörda, alltid hörda, från dagar som flytt. Och visst. Med förfriskningar.

Fram emot aftonen herrmiddag med förfriskningar och dans. Nej det var inte riktigt sant, även våra lyckligt lottade damer, de som fått en som varit/var militärmusiker till make, var med på träffen. Mellan danserna möjlighet till välbehövliga förfriskningar.

Inte förrän lördagen bytt namn till söndag skildes vi åt och längtade till nästa årsmöte i kamratföreningen.

Dagen efter var ledig och förhoppningsvis fri från förfriskningar för de flesta av oss. Väl?

Ja så gick det till när kamratföreningen samlades. För många, många år sedan.

Den 24 augusti 2013

En taxibuss utgick från mitt hem 14.00. Den var beställd för att frakta 13 personer till idyllen som heter Åhus. 13 personer som var inbjudna till Kungl. Norra Skånska Regementets Musikkårs Kamratförening, vars möte denna dag skulle hållas i föreningens viceordförandes (Jan-Åke Ericsson) hem. Väl framme anslöt ytterligare 9 personer. Sensommarsolen sken vänligt på de tappra överlevarna. Det var dukat till fest och tunnan med kärleksfullt blandade förfriskningar fanns på plats. Den som nu blivit kamratföreningens kanske viktigaste ägodel.

Årsmötet leddes av Birger Ericsson, tidigare chef för ”Musik i Syd”. Traditionen har alltid varit, enda sen Ille Gustavssons dagar, att chefen för musikkåren också varit ordförande för kamratföreningen.

Vi var tretton medlemmar med rösträtt. Nestor i församlingen var Karl-Axel Björkqvist, snart 91 år. Karl-Axel som varit frisörmästare och amatörtubaist, men som senare i livet blev inspicient på Regionmusiken. Lillpojken heter Kent-Inge Henrixon med sina 60 år. (Borde inte han varit tjänande broder, lite som en musikelev?)

Denna stiliga mogna församling beundrades av våra medföljande damer som satt häpna över vår mötesdisciplin med tindrande ögon. Inget dramatiskt hände på årsmötet. Styrelsen fick ansvarsfrihet, omvaldes och väsentligheterna kunde ta sin början.

På en nylagd altan, med kvardröjande trädoft och Östersjön nästan inom syn och hörhåll, stod delikatesserna framdukade. En saftig, i Åhus inköpt lax, tillsammans med de rätta tillbehören.

Satt där och tittade på mina kollegor. Vissa av dem träffar jag ofta. Andra kanske endast när kamratföreningen har sitt årsmöte. Satt där och tänkte på hur många notställ de har burit och slagit upp. Hur många  korridorer och toaletter de har städat. Hur många instrument de har putsat. Hur många flaggsignaler de har spelat. Hur många korum och ”Krigsmans erinran” de har medverkat i. Hur många utskällningar av överordnade de fått. Men framförallt. Hur många toner de har glatt sin publik med.

Förfriskningarna, gjorde oss snabbt många år yngre. De välkända historierna fanns kvar i minnet. Ja till och med sång på småländska bidrog till underhållningen.

Med ett farväl och med ett förhoppningsfullt, ”vi ses om ett år”, avslutades ännu ett årsmöte i den så segt överlevande kamratföreningen.

Utan att vara helt säker tror jag det endast återstår två militärmusikkårs – kamratföreningar i landet, och jag är med i bägge. Förutom Norringarna i Kristianstad så är det de sammanslagna kamratföreningarna från de olika musikkårerna  i Stockholm.

Presentation  av de med militärmusikbakgrund som deltog. Tar dem i partiturordning, musikkårer och med sitt huvudinstrument.

Stig Gustavsson. Flöjt. I 6.  P 6

Börje Backman. Flöjt.  P 7. Regionmusik. Kristianstad.

Anders Nilsson. Oboe.  I 6.  P 6.

Carlo Nilsson. Klarinett.  I 1.  I  6.   P 6.

Ingmar Nordström. Saxofon  I 6. I 11. (Bilden)untitled

Rolf Svantesson. Saxofon.  Karlskronaflottan. I 6.  P 6.

Kent Inge Henrixon. Saxofon. P 6. Regionmusik Växjö.

Jan-Åke Ericsson. Trumpet. I 6. P 6.

Gert-Åke Walldén. Trombon. T 4 .I 6. P 6.

Jerry Dahlskog. Trombon. I 6. Karlskronaflottan. P 6.

Samtliga utom Ingmar Nordström var också anställda i Regionmusiken.

Medlemmar i kamratföreningen under lördagens möte vilka inte varit militärmusiker var.

Ordföranden Birger Ericsson. Fagottisten och rektorn för musikskolan i Kristianstad Bengt Ericsson, samt veteranen Karl-Axel Björkqvist. (Kamratföreningens medlemsantal är för närvarande 22 personer).

Lägg därtill de väsentligaste. Våra kära älskade damer. De som fått stå ut.

Och som sagt.

Vi träffas väl nästa år igen? För så lätt ger vi oss inte. Och tunnan med förfriskningar längtar säkert också efter någon som förstår värdet i dess innehåll. För det gjorde och gör. Kungl.Norra Skånska Regementets Musikkårs Kamratförenings medlemmar än i våra dagar.


2 kommentarer

Städer jag besökt Del 3 Rio de Janeiro – Mombasa

Jag vet inte hur länge det varit en dröm för mig. Tiden gick och gick och jag började mer och mer misstänka att det skulle förbli just en dröm. Det att någon gång i livet få besöka Rio de Janeiro. Hade hört av sjömän. Hade hört av vänner som spelat på kryssningsfartyg. Hade hört av mycket beresta personer: att vackrare stad finns inte. Rio är min absoluta favoritstad var samtliga ense om. Och visst var det mycket skönheten som lockade, men kanske allra mest det där som heter fotboll.

Så en trött, deppig morgon fanns en helsidesannons i tidningen Kristianstadsbladet där resebyrån Albatross erbjöd resor för ett rimligt pris till det så hett efterlängtade resmålet. Den (annonsen) kom samma dag vi fått avliva vår älskade Ofelia. (En katt.) Den kom nästan som en tröst för tunga ledsna hjärtan. Den kom när plånboken dessutom sa: Ja, res nu! Nu eller aldrig.

En morgon efter en natt på flyget tillsammans med många brasilianska maratonlöpare landade jag i november 2006 i staden vid Januarifloden. Jag fick nypa mig i armen. Undra om jag var vaken. Utopin hade blivit verklighet.

” Flamengo spelar hemma på onsdag”  Hörde jag en röst berätta i bussen från flygplatsen på väg till hotellet. Här finns fler, tänkte jag. Man är aldrig ensam. Alla är inte här bara för att sola och bada på Copacabana. Albin var namnet på fotbollsjägaren. Vi blev snabbt goda vänner.

GGGOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAlLLL Corinthians!! Lät det från en gatuförsäljares transistorradio utanför den restaurang där vi intog vår första brasilianska middag. Jodå. Ännu bekräftelse på att jag var i Brasilien.

Den första bland många caipirinhas dracks på Copacabana under en parasoll som fångade upp det milda duggregnet till ackompanjemang av skvalpet Sydatlantens vågor.

Viktiga turistmål som Sockertoppen och Kristusstatynuntitled (kallad ”Limhamnsjesus” och nu ett av världens underverk) är självklara för någon som aldrig tidigare varit där. Att stå uppe på Corcovado och blicka ut över Rio tillhör ett av de ögonblick i livet då jag känt mig nära änglarna. Vackrare mer storslaget och betagande kan inget bli.

På Plataforma (en varitélokal) stod innan föreställningen började en mycket ung flicka och höll en fotboll i luften med fötterna minst en halvtimme, utan tendens till att tappa kontrollen. (Kanske hade Zlatan gjort det med en apelsin?)

En motsats till skönheten i staden var ett besök i någon av de många favelorna.untitled När jag frågade vår brasilianska ciceron och kanske livvakt Jane, som var ett barn av en favela, vad som hade hänt om den mycket förmögne Peléuntitled hade vandrat ensam med plånboken väl synlig en mörk natt i en favela. Hennes svar gjorde mig glad. ”De hade kysst marken där han gick”.

Gick gjorde också hustrun och jag från Antonio Carlos Jobimsuntitled stamkrog (där han skrev ”The girl from Ipanema” vars noter finns tecknade på väggen) från Ipanema till hotellet, ensamma en mörk sammetsafton, utan att bli så mycket som antastade. Vi, ett äldre par som det skrek turister om. Jag vill absolut inte påstå att det inte finns rånrisk och svår kriminalitet i staden. Kanske höll Limhamnsjesus sin beskyddande hand över oss? Vi från samma stad.

Att befinna sig i Rio med en fotbollströja på sig är detsamma som att söka och få kontakt. I en stad där klassiska klubbar som Fluminense (de besuttnas lag) Botafogo (de intellektuellas lag) Flamengo (folkets lag) samt Vasco da Gama. (Italienättlingarna lag) lever sina liv inbjuder till ständiga fotbollsdiskussioner.

Så kom den där magiska dagen. Jag skulle se fotboll på självaste Maracana !!! untitledFlamengo mot Atletico Paranense. Blev hämtad i buss på hotellet. Tog upp andra fotbollsvänner på vägen. Fotbollsvänner från Italien, Kamerun och andra delar av Brasilien.

Sambatrummorna. Läktarljuden som följde spelets gång (inte som här hemma i Sverige, monotont och upprepande). När FlamengoimagesCA5VYQP1 anföll stegrades intensiteten. Det svängde. Man kunde blundat och förstått vad som hände i matchen. Tiden gick. Inga mål. Jag längtade efter det stora jublet. Så kom det när det återstod 10 minuter av min stund i livet på Maracana. Jag har inte skrikit så sen jag var barn på Malmö Idrottsplats. Detta trots att jag inte är någon ”Mengoista”, (håller på Vasco), men det kändes bara så rätt. Så underbart, så förlösande. Sången ut från stadion. Leende tandlösa gubbar hand i hand med skönheter från Copacabana. Den totala lyckan innanför rödsvartrandiga tröjor.

Men största säkerhet kommer jag aldrig mer till Rio. Men i mitt inre finns staden för alltid bevarad och älskad. Att hustrun efter ett olyckligt fall fick resa hem med gipsat ben. Ja det är glömt och läkt nu.

Kenya- Nairobi- Mombasa

(Till mina vänner Monica och Tiit,  Anne och alla de andra på resan)DSCN0430

Fyra år senare var det dags för nästa långresa. Safari.

Efter ett dygn i huvudstaden Nairobi åket vi ut till det stora äventyret. Vid ratten i jeepen var en van safarichaufför vid namn James. Den pratsamme James. Som inte kunde förstå att vi inte visste vad en get kostade i Sverige. Som undrade vem som städade våra hus, tvättade till oss och öppnade våra portar. Som alltså var övertygad om att vi var synnerligen förmögna. Med i jeepen fanns två personer till, Monica och Tiit, Vi lämnade storstaden en tidig morgon när den afrikanska solen redan börjat visa sin makt.

Fick nu se det jag endast sett i televisonen tidigare. Fick se något som gjorde mig både beklämd och full av beundran. Den kenyanska landsbygden med sina små byar. Jag tyckte under mina resor till södra Europa i mina unga år att fattigdomen i de länderna då var iögonfallande stor jämfört med det Sverige som hade börjat sin färd mot folkhemmet och välfärden. Men jämfört med Kenya var den tidens spanska, italienska och grekiska byar rena välståndstillvaron. Ja till och med Rios favelor visade upp mera människovänliga boningar. Här bodde folk i plåtskjul, papphus eller under några trasor bara. Sopor överallt på de leriga platser som skulle föreställa gatoruntitled. Men mitt i denna misär, i vilken jag inte hade överlevt många dagar, gick det kvinnor, med stolt hållning i sina vackra afrikanska klänningarimagesCAZKGSTO. Överallt på landsbygden syntes folk som vandrade. Vart? Hur långt? Varför? Jag var i en värld långt, långt hemifrån Sverige.

Men det Kenya vi bodde i var något helt annat. Lodger som var ett under av lyx, med Kilaguniuntitled som juvelen i kronan. Mat i överflöd och ett bemötande av urinvånarna som var artigt, förekommande, utan att bli underdånigt och lismande.

Dagarna i jeepen på ögonjakt efter savannens djur var en upplevelse, som kulminerade den där morgonen i gryningen när vi hörde vår chaufför viska ”Simba. ssssshhhhhh”.untitled Där fanns de. En flock mätta och belåtna med lite blod kvar kring munnen efter nattens jakt. Någon meter från jeepen sträckte de sömnigt ut sig. Hjärtat stod nästan still i min kropp och hade jag inte också slutat att andas?

Efter savannens dagar väntade Mombasa. Eller rättare sagt en skyddad enklav i staden. Vårt flotta hotell. Här fanns massor av pooler och restauranger. Här fanns den tropiska växtlighetens skönaste blommor. Och utanför bjöd Indiska Oceanen på ebb och flod.

En kväll blev vi bortbjudna. Monica, Tiit, hustrun och jag. Vi hade i vår safarijeep fått sällskap av en kvinna, ursprungligen från Schweiz, som var värdinna till vår reseledare Lotta. Ursula heter hon och är gift med Bob. De båda var mycket förmögna . Deras hem var ett under av skönhet, liggande vid en skyddad vik till oceanen. En vik där andra imposanta hem låg prålande med sina båtar ankrade vid den egna bryggan. Vi blev serverade av tjänstefolk med inhemsk bakgrund. De öppnade portar. Slog upp drinkar. Tände ljus….Ja allt……Endast toalettbesök fick vi klara av på egen hand.

Någon minuts bilfärd från denna osannolika flärd och rikedom låg kåkstaden skrikande ut sitt armod. För en svensk kändes detta märkligt. Orättvist. Hur länge kommer det att gå innan………………vad vet jag.

En liten doft av det genuina Mombasa fick vi en fredagskväll då vi besökte Fort Jesus. Vandringen från båten till fortet i den där svartare än svarta afrikanska kvällen. Genom någon moskés  fönster såg vi männen under sin fredagsbön. Gränderna var trånga. Trafiken  obefintlig. Dofterna tunga. Då var det som att förflyttas till en annan tid. Till ”Tusen och en natt”.

Hemma igen var det snö. Doftlöst. Bilar. Och nutid.

Jo förresten. Jag lärde mig Swahili också. Ock fick spela med några lokala musiker.DSCN0424

Jambo-Jambo. Hakuna Matata (Jag tvåa från höger i bild om någon undrar)


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (hijab-rullator)

Det vidriga dådet då en muslimsk kvinna blev misshandlad, förmodligen av den anledningen att hon bar kläder som visade att hon var just muslim, har fått berättigad uppmärksamhet.-

Men har den fått den ”rätta” uppmärksamheten? Vi har sett kvinnor som är såväl, ateister, agnostiker eller troende kristna, som klätt sig i en religiös symbol tillhörande en religion de inte bekänner sig till. (Kan vara berättigat i vissa situationer)  Får en gammal cyniker undra om det är en äkta indignation över dådet? Eller är det för att visa att JAG minsann har de rätta åsikterna och engagemanget, som är drivkraft för en del av demonstranterna?  (OBS alla ?) Kan handlingen till och med bli kontraproduktiv ? Är det rent av något som förstör för alla de kvinnor som kämpar för att få kasta huvudslöjan? Återigen (?) Och min misstanke om hyckleri gäller inte samtliga demonstranter.

Naturligtvis kan ingen någorlunda normal människa annat än fördöma dådet.

Ingen, oavsett religionstillhörighet, sexuell läggning, utseende, politisk åsikt, hålla på fel fotbollslag, kön , ålder, folkgrupp, med mera skall behöva bli utsatta för trakasserier eller rent av fysiskt våld.( Ifrågasätta vissa politiska och religiösa värderingar seriöst verbalt är något helt annat)

Ja, i en civiliserad värld skulle ordet ”våld” inte finnas.

Det är nu, inspirerad av hijab-upproret,  jag också skulle vilja se ett synbart avståndstagandet mot det alltmer tilltagande våldet mot åldringar. Rån, lurendrejeri  och misshandel.

Det är nu jag uppmanar unga män och kvinnor att ta en ”rullatorvecka”. Låna en äldre släktings eller väns rullator eller käpp. Gå ut på stan som en effektiv protest mot våldet av försvarslösa gamla människor. Skulle detta få motsvarande uppmärksamhet i media? Nja.

Invektiv som ”Gubbjävel” och ”Kärringjävel” får vi/ni väl stå ut med. Men där går gränsen.

Fram med rullatornuntitled GudrunimagesCA9P3NXWhi1 och andra proffs i ämnet ”uppmärksamhetspockande”.

Slutord: Allt våld fysiskt som psykiskt skall självklart bekämpas men med de ”rätta vapnen”.


4 kommentarer

Allsvenskan efter 20 omgångar.

Så har resan mot Lennart Johansson pokaluntitled hunnit två tredjedelar av vägen till det attraktiva slutmålet. (Ja, DIF och IFK Norrköping är nästan framme vid 20 spelade matcher) Och vi  (MFF) är med där framme i täten. Har till och med ryckt en aning. Visat vilken styrka som finns innanför de himmelsblå tröjorna. Ensamma om att ha passerat fyrtiopoängsgränsen.

Nu vi nog konstatera att guldkandidaterna blivit en kvartett. MFF 41 poäng. HIF, IFK Göteborg och AIK på 38 poäng. IF Elfsborg har släppt till en för stor lucka. Laget med sin supervärvning av Bangura måste nog betraktas som en av de största besvikelserna i Allsvenskan- tillsammans med BK Häcken och möjligen Djurgården- för sina fans. Varken C  L eller mästerskap för de gulsvarta detta år.

HIF. Vad har hänt? Betydde en spelare så mycket. När Bedoya försvann uteblev spelet som såg ut att leda till medaljer av ädlaste valör. Kan de resa sig igen efter den långa formsvackan? Nja. Skador och en tunn trupp gör att jag ser HIF som fjärde lag när det blåses eld upphör.

AIK och IFK Göteborg däremot ger ett stabilt intryck. MFF slog AIK med 1-0 och avbröt därmed ”Gnagets” långa framgångsperiod. Nu slog ”Kolsäckarna” Åtvidabergs FF men inte utan stora bekymmer. Finns ändå kvar när racet går in i slutskedet.

IFK Göteborgs fiaskobetonade Europaspel har ersatts av stabilitet i Allsvenskan. ”Änglarna” kan och bör hängas av på söndag. Det vore en nåd att stilla bedja om.

Efter medaljkvartetten ser vi nu när detta skrives den 19 augusti 2013 följande lag.

IF Elfsborg. Kalmar FF. IFK Norrköping (en match mindre spelad) Mjällby AIF. Åtvidabergs FF. En kvintett som kan leva resten av säsongen i stilla svensk trygghet, men utan möjligheter till topp fyra placering. Väl?

Sist blir Syrianska FC. Sen blir det kamp för ett nytt liv i storserien mellan Gefle IF. Östers IF. BK Häcken. DIF (en match mindre spelad). HBK och BP.

Brommapojkarna får göra Syrianska sällskap till Superettan. HBK får kvala. Så ser jag på det nu efter 20 spelade omgångar.

Vägen mot ännu ett guld för MFF har breddats sen sist jag analyserade Allsvenskan efter 15 omgångar. Bort med resterande hinder. Vägen fri för MFF. Här kommer vi. Vi är Malmö FF och skall vinna den här serien. Det har hänt förut och kommer att hända många, många gånger i framtiden.untitled


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Musikskolestart)

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna”

(J L Runeberg)untitled

Och det gör mina tankar ofta när månaden augusti kommit till sin mitt. Det var då som jag stod inför årets värsta veckor. Det var då jag skulle lägga ett schema och jaga anständiga undervisningslokaler. Det är nu som jag som mest uppskattar mitt liv som pensionär.

Satt där med elevunderlaget framför mig. En gång i tiden kunde jag välja och vraka bland alla de otaliga klarinetteleverna och därtill ett för god undervisning anständigt antal elever. Senare utökades antalet brukare (vilket hemskt ord) som skulle fylla tjänsten. Grupper-grupper-grupper var det som gällde. Delningstal var ordet på modet. Orkesterinstrumentens elever blev allt färre. För att få full tjänst måste jag ge mig in i blockflöjtsundervisningens nybörjarvärld. Började jaga elever från Arkelstorp i norr till Linderöd i söder. Köpte en billig plastblockflöjt och övade men blev ingen Mikaela Petri.imagesCAW3F072

Gjorde upp ett tänkt schema för mig själv. Började med att ringa till dem som jag vet var de besvärligaste att komma överens om tider med. De som egentligen helst skulle önska att kunna komma lite när de ville. Som ett besök på akuten. Konflikthämmad som jag var och väljande minsta motståndets fega lag. Skäms en smula över det. Borde egentligen erbjudit de samarbetsvilliga de attraktivaste tiderna.

Några hade bestämt sig för att sluta under sommaren. Där rök den tänkta gruppen. Nu försämrades möjligheterna till att bilda en spelbar klarinettkvartett.imagesCA2ZZV8W Får väl ta några blockflöjter till istället då.

Schemat växte långsamt fram. Då ringde telefonen. Någon hade plötsligt kommit på att det var på deras ping-pong- tid som vi kommit överens om att ”klarinetta”. Och idrott gick alltid före. Dags att hitta ny tid till pingpong-spelaren. Kedjereaktion-Kedjereaktion. Ringa igen till redan bokade elever. Vem ringer nästa gång? Den tysta telefonen blev min bästa vän. Den var sällan en vän långa stunder. Mamma hade kommit hem med synpunkter……….O.S.V.

Jag vill inte spela på skoltid. Jag vill spela på skoltid. Men inte med hon, och inte med han. Men med min kompis. Hur få ihop detta? Jag har glömt mitt skolschema i skolan så jag vet inte när jag kan. Ring i morgon igen. Kan höra rösterna i mitt inre än i dag.

Nästa problem: Lokaljakten. Komma överens med någon kollega om att dela rum på själva musikskolan. När skall du vara där? När kan jag vara där? Ut på skolorna och nästan stå med mössan i hand och be om att få arbeta, göra en viktig kulturell insats. Bli hänvisad i nåder till en källare eller förrådsutrymme.untitled Buga och tacka. Träffa lärare som absolut inte tillåter att deras klasselever får gå ifrån och spela 20 minuter i veckan på skoltid. Än var det långt till välvillighetens julkonserter. Då fanns hur mycket tid som helst för att gå ifrån vilken mattelektion som helst bara ni spelar på avslutningen.

Så var den första veckan/veckorna efter sommarens vederkvickelse. Sen var man för trött för att kunna undervisa. Ja, ändå inte riktigt.

Tro nu inte att det var frid och fröjd när undervisningen tog sin början. Att schemat fungerade. Att lokalerna var mina. Nu hade flera kommit på att det här var ingen bra tid för mig. Jag har alltid så mycket läxor på tisdagarna. Kan jag inte få byta till torsdag? Jag skall nog börja med judo då när vi spelar så jag måste byta tid. Nu hade också musikskolans ledning märkt, av de i god tid inlämnade schemat, att de lagstadgade rasterna var lite för snålt tilltagna, och att min lokal skulle användas till något viktigare än att spela ett instrument berättade någon studierektor på någon skola med illa dold förtjusning.

Funderade ofta på om jag inte hade föredragit att komma till terminsstarten med ett av ledningen lagt schema och bokade lokaler. Hänvisa eventuella missnöjda till den administrativa personalen. Kanske, kanske inte.

Det är därför jag tänker på er nu mina kära kollegor. Lycka till. Andas lugnt. Känner för er med hela mitt hjärta. Ert arbete är mycket viktigt och bör mötas med största respekt och förståelse.

Men  vi vet också att det vi får/fick tillbaka av många av våra elever kompenserade mycket. Så trots allt har det varit/är värt mödan.

Vill ändå sluta med en kollegas något drastiska, men inte helt osanna ord.

Den viktigaste egenskapen för en musiklärare är att kunna lägga ett schema.


Lämna en kommentar

Yrken Del 4 (Journalister)

Det är naturligtvis så att alla yrken har utövare med olika kompetens. Ingen arbetsuppgift är så enkel att utföra så att samtliga är lika skickliga. Bland de jag träffat på som har en kompetensskillnad som är avgrundsdjup finns kyrkokantorer/organister. Där uppträder allt från de som knappast kan spela det lättaste arrangemang av någon av våra vanligaste psalmer fram till improvisationssnille, ekvilibristiska  Bach-interpreter och orgelfantomer. Men alla kallas de för organister.untitled

Jag inbillar och tycker mig ha märkt att denna  divergens i högsta grad även gäller för journalisyrket.

Journalist. En yrkeskår vi alla kommer i kontakt med dagligen. Också de som så angeläget sätter press på och granskar makthavare. Men ibland går över gränsen och hemfaller till personförföljelse. En gräns som är svår att hålla sig på den rätta sidan om. En gräns som inte finns på någon karta.

Är journalist ett eller flera olika yrken? Jag menar/tror, utan att vara insatt, att det kanske är den yrkestiteln av alla som innehåller flest olika sorters uppdrag och skicklighetsgrader.

Här hittar vi allt från den avslöjande grävande journalisten. Utrikeskorrespondenten. Hon/Han som med fara för sitt eget liv rapporterar från jordens alla krigshärdar. De politiska ledarskribenterna av olika kulörer. (Den mörkblåaste i min lokala tidning) Till de som följer kungahuset och avslöjar vad vi alla vill och måste få veta. Vilken klänning hade ”Madde” imagespå sig? Hur länge varade lunchen på innekrogen. Med vem syntes prinsen? Vår vackra drottning blev som alltid den mest beundrade. Victoria stal showen. (Ni ser,  jag har läst alla rubrikerna på löpet och i tidningen) Hovnigningen/bugningen verkar att vara främsta egenskapen för att verka i den världen.

Stort utrymme får även de som heter nöjesjournalister. De som avslöjar kändisarnas vilda hemliga fester. Vem som har hånat vem. Vilken död farmor som hon sjöng för. De som är moderna, trendiga, coola, inne, och är tvärsäkra på vad som är bra eller dåligt. Varenda låt på en rock/pop-konsert betygsätts med stjärnor och getingar ackompanjerade med texter från någon som minsann kan och vet. En som är ständigt ung och med i sin tid.

I kulturens mediala rike råder de ”rätta” åsikterna. Sällan divergerande trots tidningars olika politiska färg. Kulturskribenter står över sådant. De kallas för elit av någon outgrundlig anledning. Homogenare grupp går sällan att finna någon annanstans. Här är ordet konsensus det rätta. De mera kulturkonservativa grenarna blir alltmer styvmoderligt behandlade. Gränserna mellan nöjes och kultursidorna när det gäller evenemang är knappast möjliga att se skillnad på. Recensioner av klassiska konserter och jazzkonserter kommer inom kort att betraktas som något museialt. Ingen kommer att ha den kompetens som fodras för att seriöst anmäla en sådan konsert. Bedömning av litteratur däremot får ännu gott utrymme i spalterna glädjande nog.

Ofta undrar jag om det kan finnas någon kollegial känsla på en tidning mellan en stor stilist skrivande om seriösa ämnen och en ”slask och skandal-reporter” presenterande en svenska som inte ens varit godtagbar i en lågstadieklass. Känner de sig som tillhörande samma yrkeskår? Finns där en uttalad hierarki? Är det vattentäta skott emellan yrkeskategorierna? För mig är känns det en avgrund mellan de båda kompetenserna. Men någon sorts makthavare är de samtliga. Kanske har de större påverkan än till och med vår riksdag. De tål sällan att bli ifrågasatta. Får alltid sista ordet i en debatt. De vet bäst. Läs/lyssna och lär. Vi är journalister.

Lära kan vi kanske ibland, eller till och med ofta. Men när något ämnet behandlas som läsaren/lyssnaren är väl insatt i avslöjas bristerna. Den dåliga researchen, den usla ämneskunskapen. Men det står att läsa i prydlig text och blir därmed en sanning för den som inte ifrågasätter.

Så finns det en grupp i professionen som ofta blir hånad. De som sägs överdriva. Det är antingen världsbäst eller urdåligt när de skildrar vad som presteras på idrottsarenorna. Inga nyanser. Svart eller vitt. De anklagas för att vara bättre på att ösa ur sig klyschor än att komma med sakliga reportage. Men det är här jag vill ge gult eller till och med rött kort till de snobbiga belackarna. För just sportjournalisteruntitled är de som gett mig mest av samtliga i denna stora yrkesgrupp. Som ,med undantag givetvis, jag  har den största samhörighetskänslan med. Och det har inte enbart med mitt stora sportintresse att göra. (En av mina absoluta favoriter på bilden.)

Jag känner nästan ett brödraskap, en själsgemenskap med många sportreportrar, i synnerhet kanske mina generationskamrater som hade/har en framtoning, värderingar och ett språk som var/är som ett modersmål för mina öron. Flera av våra svenska sportjournalister är dessutom stora personligheter, som jag nästan upplever som mycket goda vänner utan att vi någonsin träffats.

Har ibland funderat på vad jag skulle försökt mig på för arbete om jag men mina nuvarande erfarenheter fick leva om mitt liv och välja yrke. Ett av de få yrken som jag tror jag klarat av är just att skildra idrottens förutsättningar och resultat. Göra resor till såväl små idrottplatser som till världsstäder. Sitta på varma krogar med kollegor efter en lång stressig dag. Ha de rätta belöningsattributen på bordet. Prata om stora  idrottsupplevelser vi varit med om. Skildra olika klubbars och arenors kultur och historia. Göra intervjuer. Ja, jag vet att jag romantiserar,  det finns baksidor med arbetet också, men vilket yrke är befriad från medaljens baksida? (Det finns många som tror att det bara är roligt att spela, att vara musiker).

Men kom ihåg alla snobbiga anmärkare!!!!!

Få personer är så allmänbildade som många sportjournalister. I frågetävlingar där just allmänbildning är i fokus brukar oftast sportens skribenter sopa banan (ursäkta, men här passar klyschan in) med kulturfolk eller andra med så kallat hög bildningsstatus.


2 kommentarer

Premier League

På lördag den 17 augusti är det avspark igen. För tjugoförsta gången börjar den långa vandringen till att lyfta pokalen någon dag i sköna maj. Vi skall följa den när sommaren blivit övermogen. När septemberluftens klara friskhet syresätter våra lungor. Äppelskörden bärgas. Vi skall följa den när höstlöven faller. Vi skall följa den när julmaten står på bordet. Vi skall följa den genom vinterns mörker, kyla och snö. När snödroppar och vintergäck tappert och trotsigt förebådar ett annat liv. Vi skall följa den när ljuset återvänder och en blyg sol försöker värma våra frusna nordiska själar. Vi skall följa den när näktergalen sjunger och göken gal (kanske, gränsfall)  Vi skall följa den tills Arsenal FC lyfter bucklan i Norwich ungefär klockan 18.00 den elfte maj år 2014. Vår älskade efterlängtade fotbollsliga: PREMIER LEAGUE. Tack England för att ni håller kulan i luften när alla andra firar jul och nyår. Tack! Den moderna fotbollens moderland. Ni vet vad som är väsentligt i tillvaron.

Anrika Liverpool FC mot Stoke City gör en liten tjuvstart innan de övriga matcherna kommer igång på klassisk avsparkstid. En av dessa är Arsenal-Aston Villa. Smaka på namnen. Läs dem högt. Känn fotbollshistorien fylla era sinnen. Slut ögonen. Vandra i fantasin, innan ni sätter er framför er TV,  upp från undergroundstationen med namnet Arsenal. Beundra klubbens meriter skriven på väggarna. Allt från Ted Drakesuntitled (bilden) och Alec James dagar till tiderna då Emirates byggdes……….. Men premiärsegraren i den då nystartade ligan var den klubb som sen dominerat i P L med sina tretton mästerskap, och som även  är nuvarande titelförsvarare : Manchester United. (Som också har flest titlar (20) räknat genom alla tider.)

Ligan innehåller fyra, kanske fem klubbar, som tillhör den absoluta världseliten. Många lag därefter knackar på porten till fotbollens himmelrike. Samtliga i serien håller hög klass. (Swansea City minns vi alltför väl)……… Redan 1888 startade föregångaren till P L. Världens första fotbollsliga: Den engelska förstadivisionen. Och Preston North End 280px-PrestonNorthEnd1888 är unika som varande den första klubb i världen som vunnit en mästerskapsserie.untitled

Den engelska fotbollen har sen dess följts av många svenska fotbollsvänner. I min barndom var det nästan endast de engelska matcherna av all utländsk fotboll som redovisades i svensk press. Det var som en inblick till den stora  fördolda fotbollsvärlden att på sportsidorna i söndagstidningen läsa resultaten från England, ofta tillsammans med någon bild från stora mäktiga Highbury. En bild om satte fart på fantasierna i barnhjärnan. En bild som visade något som var mycket långt ifrån min ”egen” älskade idrottsplats i Malmö.imagesCA3ITH79

Den 29 november 1969 hände något unikt. Något hett efterlängtat. Ridån gick upp för den för de flesta svenskar då aldrig sedda fotbollen. Den engelska fotbollen trängde sig in i våra vardagsrum tack vare Lars-Gunnar Björklund och hans ”Tipsextra”.untitled

Jag satt där med stora ögon.  Kände mig nästan som när jag för första gången olovandes lyckades komma in på en barnförbjuden film på biografen Metropol i Malmö. Vad skulle uppenbaras? Vilka hemligheter skulle snart avslöjas? (Säkert svårt att förstå för unga människor uppväxta med dagens TV-utbud och möjligheter att resa). Såg hur Wolverhampton och Sunderland spelade på en snöpudrad plan. Hur Hugh Curran gav segern år ”Vargarna” med sitt 1-0-mål.

Nu blev lördagseftermiddagarna helig tid för alla fotbollsälskare. F-n ta den som vågade ringa eller störa på något annat sätt mellan 16.00 och 18.00. Dessa individer tillhörde utanförskapet och saknade respekt för de stora konsterna. Snart hade många svenskar fått ett engelskt favoritlag, trots att det under den första tiden av Tipsextra var väldig få av de största klassikerna som syntes, eftersom endast matcher från Midlands fick sändas. Engelsk fotboll blev nu en betydligt större angelägenhet än någonsin tidigare.

Numera har vi blivit bortskämda. Gnäller lite om inte de mest framgångsrika lagen uppträder i våra hem. Men saknar kanske ändå ibland de där matcherna på näst intill ospelbara leriga planer i tjock dimma eller spöregn. Matcher där långbollarna härskade, men kämpaglöden var just glödhet. Eller är det våra yngre liv vi saknar? Nostalgin är med åren en allt oftare återkommande gäst.

Så blåser vi igång igen då. En 125 årig tradition (!!!!!!) Inte den engelska patienten men väl den engelska mästerskapsligan.

Vem som vinner? untitledJa, det har ni redan läst. Synd bara att inte guldet får bärgas hemma på Emirates. Men Norwich är väl också en trevlig stad som längtar efter ett fotbollshistoriskt minne.

Välkommen Premier League !!!!! Välkommen också till de gamla ”äkta” läktarljuden även om den hörselupplevelsen devalverats på de största arenorna på senare tid. Njut. Gläds. Oavsett vem som spränger målsnöret först.