JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


11 kommentarer

Sten-Oscar Rundgren

Påsken har sen länge varit min favorithelg. Våren har börjat visa sig och förebådat de varma årstidernas fröjder. Pynt och städ-hysterin som tillhör julen är betydligt överkomligare. Lite påskris. Någon gul kyckling. ”Släktträffs-måsten ” inte lika uppmanande. Inga barrande granar. Ljuset har återvänt. Och vi som bor i Skåne åker på konstrundor, gärna då till den äldsta, den på Österlen.

Traditionen att se på konst av minst sagt olika kvaliteter har roat mig länge. Något inhandlat har det också blivit genom åren. Men aldrig har en konstrunda skakat om mig som en påskdag för sju år sedan.

Det är tidig förmiddag när hustrun (Christina) och jag stiger in hennes systers (Cia) bil. där sitter också hennes man (Arne) och sonen (Måns). Cia har som oftast redan under premiären på långfredagen utforskat utbudet och lagt upp dagsprogrammet efter vad som kan vara värt att titta på. Det enda vi är helt säkra på är att vi inte har råd att köpa något.

Första stopp blir hos gode vännen Bengt Fredriksson i Degerberga. En synnerligen produktiv målare med landskapsbilder från hembygden som sina huvudmotiv.

Efter något försumbart besök når vi Brösarps backar och Brösarps Gästis. ”Jag vet inte om vi skall stanna här, ”. Säger CIa. Pekar på ett hus vid sidan om gästiset och fortsätter. Det är en äldre man som ställer ut därinne, jag vet inte om ni tycker det är något”.

Vi kommer in i lokalen. Vid ett bord sitter konstnären själv vid sidan om sin fru. Han ser ut att vara en man som passerat sin  sjuttioårsdag. Håret har sen länge förlorat sina lockar och sin ungdomsfärg. Ett välansat skägg pryder ansiktet. Kroppens vänliga rondör avslöjar att löparspåret eller gymmet inte varit de mest besökta under livet, och att tagelskjortan inte varit det flitigast använda plagget. Ögonen bakom de runda glasögonbågarna tittar ut på sin omgivning med humanistisk, filantropisk vänlighet. De ögon som skapat en färgsymfoni av ljuvligare skönhet än jag sett på länge.untitledSten_Oscar1_jpg_1074513a

Vi går där länge, mycket länge. Innan bordsbokningen på ”Friden vid vägs ände” måste avbryta besöket.untitled

En pizza på Friden hör också till traditionen sen en tid. Godare pizzor hittas svårligen än i denna idyll i hjärtat av Österlen. Men i mitt och Christinas huvud mal en enda tanke. Ideligen. Ideligen. Vi ser på varandra. Vi vet vad vi vill. Vi måste tillbaka till Brösarp. Vi dras dit som från en magnet eller av ett osynligt koppel.

Och ut från lokalen går vi 30000 kronor fattigare men med ett 300000 gånger rikare hjärta. Vi har köpt vår första tavla av  den konstnär som blev vår absoluta favorit under alla de hundratals utställningar vi besökt under årens gång. Det gick inte att avstå. Sparsamheten besegrades av längtan efter skönhet. Det hade varit en våldtäkt på själen att avstå. Vad var det Cia sa? ” Jag vet inte om ni tycker det är något”.

Sten-Oscar Rundgren målade sina tavlor efter tre huvudtema vilka han varierade med en skicklighet likt en Bach inom tonkonsten: Människor i samvaro under festliga stunder. Uppställningar, samt naturen. Han bostad var Illstorp. Därifrån hämtade han sin inspiration.

Nu hänger tre av hans verk i vårt hem. Ett från varje tema. De gläder oss i vardagen, de beundras av besökare.

I går den 28 september kunde jag läsa att Sten-Oscar Rundgren inte längre målar jordiska motiv. Visst syntes det att sjukdomen hade gripit tag i honom senast vi sågs, men hans konst var lika livsbejakande som alltid.untitledimagesimages

Nästa påsk åker vi förbi konsthallen i Brösarp. Men med en tacksam tanke till han som berikade våra liv. Sten-Oscar Rundgren.


2 kommentarer

Bloggens hundrade inlägg

Det har passerat fem månader i våra liv sedan den här bloggen föddes på initiativ av bokförläggaren, och MFF:aren Jan Månsson. På denna korta tid har bloggen presenterat inlägg från många olika kategorier. Fotboll med MFF i fotbollshjärtat, plus musik med klarinett imagesCAIMRKFTnärmast hjärtat har varit de tongivande kategorierna.

 Mysiga krogbesök. Trädgårdslycka under årstidernas skiftningar, samt lite hastigt uppkomna funderingar över livets mer eller mindre allvarliga händelser. Nostalgiska tillbakablickar tillsammans med nutidens verklighet har gått hand i hand.

Även ohälsa har dykt upp som en kategori. Ett ämne som jag hoppas vi inte behöver återkomma till allt för ofta. Helst inte alls.

Nu ser vi fram emot att skriva om den allsvenska slutstriden med ett lyckligt slut. untitled

Vi närmar oss också på denna korta tid snart 10000 besök i vårt cyberhem. Rekordet för en dag var 577 betraktare, vilket blir svårslaget.

En önskan är dock att fler skulle vilja debattera och kommentera . Men det kommer kanske när vi skriver det tvåhundrade inlägget.

Hoppas att våra trogna läsare fortsätter att vara trogna läsare.

Ni är alla hjärtligt välkomna. Oavsett värderingar och intresse.


Lämna en kommentar

Allsvenskan efter 25 omgångar

Snart skriver vi oktober. Den riktiga hösten gör sin entré. Och Allsvenskan närmar sig målsnöret. 25 varv är avverkade. 5 tunga varv med trötta ben återstår innan det efterlängtade målsnöret bryts. Av vem? Ja just nu är läget som följer.

1.  Malmö FF.  51 poäng. Har vi inte sett det laget överst i en allsvensk tabell förut? Kommer vi inte att få se den klubben i täten många gånger i framtiden också? Jo så klart. Kommer MFF att bryta målsnöret även år 2013? Två orosmatcher väntar som jag ser det. BK Häcken borta samt IF Elfsborg i Borås. Men visst. Minor är alltid dolda. Så även de matcherna som är kvar på hemmaplan kan erbjuda obehagliga grundstötningar.  Men att ha seriens klara jumbo som sista match känns inte fel. Guldet börjar att dofta allt starkare.imagesCAKIC7K2

2. IFK Göteborg.   50 poäng.  Så skulle det ändå bli den andre svenske tungviktaren som nu förmodligen är MFF:s enda utmanare om pokalen. Två värdiga lag som kommer att kämpa sida vid sida fram till the bitter end.

3. Helsingborgs IF. 45 poäng. 6 poängs distans till HIF skall vara ett säkert avstånd. Segern i derbyt visade på en klasskillnad som var betydligt större än 6 poäng. Visst. HIF har haft tungt med skador och avstängningar på nyckelspelare. Men det förklarar inte hela genomklappningen under senaste delen av ligan.

4. AIK.  43 poäng. Definitivt avhängda efter att ha tagit endast en poäng i de två  svåra matcherna mot IFK Göteborg och DIF. Dessutom alldeles för målsnåla för att förtjäna att bli Svenska mästare. Blir trea eller fyra.

5. Kalmar FF. 40 poäng. En naturlig placering för det typiska mellanlaget från Småland.

6. IF Elfsborg. 38 poäng. En stor besvikelse. Ett lag med så många goda spelare borde vara med i absoluta toppen. Är nu enda svenska lag kvar i Europa, men premiärmatchen i EL-Gruppspelet var bedrövlig, så tyvärr blir nog IF E sist i sin EL- grupp.

7. Åtvidabergs FF  35 poäng. Har gjort det bättre än jag trodde. Är säkert nöjda med det som varit.

8. IFK Norrköping  35 poäng. Klassikern får fightas med ÅFF om titeln Östgötamästare.

9. Mjällby AIF.  33  poäng. Bör kunna ta det lugnt, särskilt i nästa match hoppas jag, och återgå till minkarna.

10. Djurgårdens IF   33 poäng. Har kommit igen ganska bra efter katastrofstarten. Trots förvisningen till Södermalm.

11 .  BK Häcken.  31 poäng. Tillsammans med IF E den största besvikelsen i Allsvenskan. Precis som hos ”knallarna finns det kompetens i truppen men……Kan inte känna sig säkra på överlevnad. Men bör klara det.

12. Brommapojkarnas IF.  27 poäng. Så var vi nere i bottenträsket på allvar och den på många sätt beundranvärda klubben BP är inte överraskande där. På ett sätt önskar jag deras överlevnad, men publikt är de en katastrof.

13. Gefle IF. 26 poäng. Tror att det var första gången i mitt liv som jag önskade seger för Gefle någonsin. Men i aftonens match mot IFK Göteborg höll jag tummarna för det nordligaste laget i serien. Nu när  det inte blev så kan det lika gärna få bli Superettan.

14. Östers IF. 25 poäng. Ligger på kvalplats. Hoppas de klarar sig kvar, mycket beroende det fina mottagande vi i MFF:s Ordenssällskap fick av klubben vid matchen i Växjö. Sådant har betydelse för ens önskningar.

15. Halmstads BK. 24 poäng.  Blir nog endast en säsong för nykomlingen. Min kära kusin och HBK-supporter Maritta får vara lycklig ändå.

16. Syrianska FC. 11 poäng.  Får glädja sig över att befinna sig på guldmark när novemberdimman ligger tät över staden Malmö. untitledOch framförallt över att de spelade oavgjort mot HIF på Olympia. Det tackar vi för Syrianska.


4 kommentarer

Yrken del 7 (Förrådsarbetare på regementen)

Samtliga som levt en tid på ett regemente (än finns många kvar i livet) har träffat på dem. De som inte varit nådiga att ha att göra med alltid. De buttra männen i klädförrådet på regementet. De som företrädde exakt samma kultur från Boden i norr till Ystad i söder. En totalt homogen yrkeskategori.swedint_ing_1_forrad

I förrådet på I 1 härskade en mycket kortväxt man. Det sista hårstrået hade för längesen lämnat hans hjässa. Kroppen var asketisk, nästan utmärglad. Rak i ryggen. Läpparna tunna, men glasögonen tjocka. Hans förnamn minns jag inte, men däremot efternamnet, Samuelsson. Men framförallt titeln som var förrådsförman, vilket var mycket viktigt. Gick man in på förrådet med en naiv förhoppning om att få byta ett par skor som knappt höll ihop längre och vände sig direkt till de underordnade, kunde man låta hoppet fara. Vi streetsmarta anpasslingar lärde oss dock hur det borde gå till för att fötterna skulle få ett par skor som inte läckte in snömodd.  ” Skulle förrådsförman Samuelsson  vilja vara vänlig och avdela en man till att byta mina skor”?. Och ut från den kommissdoftande lokalen gick man med skinande nya skor på fötterna.

På fredagarna inföll stora stressdagen för de förrådsanställda. Då var det tvättbyte. Bland många incidenter när kronans underkläder skulle bytas minns jag en på P 6. Vid kalsongfacket stod förrådsman A. Metern vid sidan om stod förrådsman B, beredd att leverera rena undertröjor. Bägge med en fientlig uppsyn och böjda ryggar. Då råkade förrådsman B få ett akut behov av att uppsöka toaletten. Möjligen beroende på den stressiga arbetssituationen. Kön stannade upp. Någon orädd person i kön föreslog då, vänligt, att förrådsman A skulle sträcka ut sin ena hand och arbeta dubbelt genom att även byta några undertröjor tills förrådsman B uträttat sina naturbehov. Detta trots att det inte var förrådsman A:s uppgift. Detta var för djärvt. Det var oerhört. Ett paradigmskifte i en sen långa tider fungerande yrkeskultur där olika specialister fått göra de var utbildade till.  Det förebådade nästan personalnedskärningar. Behöver jag säga att kön stannade upp ytterligare några minuter innan experten på undertröjsbyte infann sig med tömd blåsa?

En klar septemberdag, likt den som det är när detta skrives, minns jag också lika klart som dagen är klar.

Kom in på förrådet för att byta en tröja. Upptäckte att endast en i personalen fanns på plats då utspelade sig följande dialog mellan den ensamme arbetaren och den smiskande musikfuriren (jag).

– Hej ! Är du ensam här i dag?

– Ja (Med den suraste uppsyn som någonsin vår jords mänsklighet kunnat uppvisa)

– Varför då?

– Dom andra är i Helsingborg på studieresa. Men nån måste vara kvar här.

– Och så fick inte du följa med. Du som är den som alla som vill ha något vettigt gjort vänder sig till här på förrådet.

– Säger du det. Vill du ha en mössa?

-Ja tack det var snällt, man kan alltid behöva någon extra.

– Du kan få en halsduk också. (med en betydlig vänligare min nu)

– Ja det skall du veta Nisse, att alla vi på musiken hoppas alltid att det är du som jobbar när vi kommer hit.

– Du kan få en livrem också om du behöver.

Så fortsatte vi en stund i livet och från förrådet gick jag fullastad med reservpersedlar, och inne på förrådet stod en betydligt gladare förrådsarbetare än vid min ankomst.

Det var en dag att minnas bland många andra i den byggnad som var klädförrådet på ett regemente.


Lämna en kommentar

Krogar Del 2. Ulriksdals Värdshus. Tennstopet. Pelikan. Bullen.

Här bjuder jag in till fyra favoriter från såväl gamla tider som nutid. Välkomna!

Ulriksdals Wärdshus.untitled

Under mina tonår bodde jag på ett regemente: Svea Livgarde i Sörentorp, Solna. Kasernområdet var vidsträckt, naturskönt och gränsade till sjön Edsviken. Musikkompaniets förläggning låg idylliskt med utsikt över sjön till de besuttnas Danderyd. Följde vi en slingrande grusväg strandkanten någon kilometer tog det stopp. Där fanns ett taggtrådsförsett staket som markerade gränsen ut mot det civila samhället utanför kasernen och till genvägen till vår ”kvarterskrog” Ulriksdals Wärdshus.

Vid staketet åkte skor och strumpor av för att kunna vada runt inhägnaden och nå det efterlängtade törstsläckande målet. Någon gång lånade vi en av de två roddbåtarna med namnen Svea 1, och Svea 2. Då kom vi roende till restaurangen, vilket inte alltid var så lämpligt när båten skulle embarkeras efter genomförd festkväll.

PÅ värdshuset, kunde vi då på femtiotalet, äta med tillhörande lämplig dryck. Sitta kvar och grogga med någon av tidens favoriter såsom gin och grappo, konjak och cola, eller  whisky och soda. Allt detta var möjligt på en mycket blygsam musikunderbefäls-lön.

Några episoder från den tiden bär jag kvar i minnet.

När Ille Alexander Stanislaus Gustavsson slutat som chef för musikkåren 1957 efterträddes han av Marc Sixten Zendry de la Berg. Hans välkomstfest ägde rum på Ulriksdals Wärdshus. Vi ett bord satt vi som var under 18 år. Groggarna var beställda och förväntades anlända vilken minut som helst. Då kom vår nye chef och satte sig vid de underårigas bord. Drinkarna kom mycket riktigt inom befarad tid och serverades. Våra hjärtan klappade hårdare än med friska unga slag. ”Pojkar: Ni åker väl inte in till stan sen och löper amok” sa de la Berg, och vi tyckte att vi hade fått världens bästa chef, för hade det varit Ille Gustavsson hade vi åkt på en av hans fruktade utskällningar.

Ett annat minne från värdshuset är något som jag än idag skäms över. På krogen spelade en violinist. Han hade för längesen passerat sitt bäst före datum när det gällde kommandot över instrumentet, och sin kontroll  över flaskor innehållande starka drycker.Vi var tre killar i ”kaxåldern” med lite för mycket promille i blodet. ”Spela Tjajkovskijs violinkonsert ” önskade vi ljudligt. Den äldre mannen lade ner sin violin, sitt levebröd. Kom fram till vårt bord men en både allvarlig och ledsen min och sa dessa ord som jag minns exakt än i dag. ” Jag känner igen er. Har sett er i uniform på bussen ut till regementet. Jag vet att ni är musiker. Ni vet mycket väl att jag inte kan spela Tjajkovskijs violinkonsert. Varför säger ni det då”? Aldrig har jag skämts så mycket. Men har tagit med mig lärdomen genom åren, och jag hoppas att vi nu är förlåtna.

Många år senare skulle jag visa min då nyblivna hustru min ungdoms vattenhål. Tänkte sitta där och berätta för henne om alla goda stunder jag upplevt på den krogen. Framme vid dörren läste vi menyn, såg priserna och vände på klacken. Nu hade Ulriksdals Wärdshus blivit en lyxkrog. För oss blev lyxen devalverad till en pizza på Stureplan.

Tennstopetuntitled

Tennstopet. Ännu en av mina ungdomskrogar. Då låg den anrika krogen i Klarakvarteren som revs av vandalstyrda grävskopor när miljonprogrammet skulle modernisera folkhemmet.

Här kunde vi träffa legendariska journalister, bohemer och många intressanta personer som gav en yngling lärdomar om livet. Den typen av krogar var för mig, och min bäste kompis Tage Gustavsson, betydligt mer givande att besöka än de typiska ungdomsnöjesställena.

När de kulturföraktande grävskoporna gjort sitt förpassades Tennstopet till ”Sibirien” (stadsdel i Stockholm) men med bevarad interiör. Där ligger den fortfarande och serverar en hemmagjord ostblandning med hemliga ingredienser som är en njutning för smaklökarna.

Pelikan.images

Är för mig en relativt sentida bekantskap. Finns på Södermalm i huvudstaden och ger ett intryck av gamla tider och en fläkt av Mellaneuropa med sin speciella atmosfär. Här serveras mat som passar ihop med inredningen, som rotmos med fläsklägg, samt köttbullar som är som en dröm.untitled

Bullen.

I hjärtat av min födelse och uppväxts- stad ligger denna varma goa, lite murriga krog,  som nog har blivit min största favorit i nutiden. Bullen har nu blivit det officiella namnet efter att den i långa tider blivit kallad så. Den är inte stor, men desto större är upplevelsen den ger. Matutbudet visar såväl genuin svensk husmanskost, med fläsk och löksås som juvelen i krona, samt så kallad ”finmat”. Personalen är artig utan att vara servil. Och här kan man, om turen vill det, träffa goda vänner vilka tillhör de lyckliga stamgästerna. Bullen bjuder också på musikunderhållning någon gång, men är likt de andra nämnda krogarna befriad från den sortens ljudterroriserande plågor som bakgrundsmusik via högtalare.untitled

Nu ser jag fram emot nästa besök på Bullen. Det blir den femte oktober tillsammans med hustru, kusin och kusinhustru, efter det att Skanör-Falsterbo IF förhoppningsvis slagit IFK Malmö och säkrat ett kvalspel till möjligheten att hålla sig kvar i division 4.

Ja, till och med ”gula frun” har (kanske) lovat att hålla på Skanör när nu ändå IFK säkrat avancemanget.


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Torsdagar och svensk klubbfotboll))

Ända sen min tonårstid boende på ett regemente (Svea Livgarde) har jag tyckt om torsdagar.

Från den tiden var det ärtsoppans untitledoch pannkakornas dag som lever kvar i minnet. Aldrig var köerna till matsalen längre än under torsdagen. Aldrig har jag ätit godare ärtsoppa än den som de frestande matsalsdamerna serverade i den militära världen. Det ryktades att husmor var tvungen att förse soppan med soda för att minska effekten av intresset för de serverande flickorna. I så fall något som kan liknas vid omvänd Viagra. Om det var sant vet jag inte, men någon avsedd effekt upptäckte jag inte då. Snarare kan jag misstänka att soda ingår som huvudsubstans i Viagra. Numera äter jag Soldatens ärtsoppa utan tillsats av soda.untitled

Även pannkakorna var efterlängtade och en sylt så god som den som bjöds på i kasernens spartanska restaurang har jag aldrig hittat ute i det civila samhället.

Tiden gick. Många torsdagar i mitt liv passerade. Jag fick anställning på musikskolan med frihet att själv lägga schema.

På sena torsdagskvällar försökte jag få in de mest avancerade äldre eleverna (Ni ”gamla” elever som ev. läser detta. Försök att minnas om ni tillhörde de utvalda torsdagkvällseleverna och känn er utvalda). Cyklade hem med goda toner i öronen och förväntan om minst lika god mat och dryck, vilket hustrun och jag gjort till en torsdagtradition. En förberedelse för den kommande helgen, och ofta är förberedelser för något angenämt angenämare än när det efterlängtade inte längre är en förberedelse, utan en verklighet. Traditionen med extra gott på tallrikuntitled och i glas lever kvar än i dag trots att yrkeslivet är ett minne blott.untitled

Numera är mina goda torsdagar också intimt förknippade med fotbollen ute i Europa. Europé-League med matcher innehållande klubbar som sällan uppenbaras annars för oss i Sverige. Även svenska lag försöker visa upp sig, men tyvärr med ett uselt ansikte.

I går (när detta skrives är det fredag) var det svenska mästarna I F Elfsborg som, jag vill ta till det grova artilleriet och säga, skämde ut sig. Det var deprimerande och pinsamt att se skillnaden på ett lag som Red Bull Salzburg och I F Elfsborg. Österrikarna är knappast ett lag som kommer att vinna E  L, ej heller ha en chans mot de riktigt stora klubbarna. Och ändå……….Den ende svensken på mattan som kunde mäta sig med spelarna i Red Bull var Anders Svensson (38).imagesCAE31D58 Denne Svensson kom efter matchen också med den obekväma sanningen som gäller för svensk klubbfotboll. ”Vi satsar bara på försvarsfotboll i Sverige, med bollen är vi hopplöst handikappade”.

För så är det. Varje år när kvalen till Europaspel inleds sitter jag med mina förhoppningar. Varje år får jag konstatera att vi ingenting lärt. Varje år uppenbaras bristerna i  teknik och tempo. Lägg till detta svensk försiktighet med mantrat : Bättre att förlora hedersamt än att försöka vinna, men kanske åka på en storförlust. Men, menar en amatör som jag. Vi kommer aldrig längre än till hedersamma förluster (finns det något som heter så) om vi aldrig vågar SPELA fotboll även mot på pappret starkare lag. Bort nu med den svenska inavelstränarkåren och in med nytänkande bestående av unga äregiriga tränare från de stora fotbollsländerna, oavsett de inte har gått i SvFF:s stegutbildning.

Jag vet att det finns de som har den uppfattningen att det inte skall gå bra för svenska lag i Europa, förutom då det egna hjärtelaget. Jag har svårt att förstå det. Vad har jag för glädje av att veta att MFF spelar i en av de sämsta första- ligorna på vår kontinent? Vad är då ett svenskt mästerskap värt?

Betydligt mera uppåt var mungiporna senare under gårdagskvällen. (det var ju ändå  den sköna torsdagskvällen).TV 4-Sport har sen en tid startat ett drömprogram. Ett program som vänder sig direkt till mig tycker jag. Där saxas det med matcher från hela omgången i E L. Där får jag se fotbollsmiljöer jag aldrig sett. Där framträder de mindre kända klubbarna en tid till innan verkligheten har förpassat dem dit I F Elfsborg och del andra hamnar, bort från spelet dit där endast de övergödda elefanterna äger tillträde. (hoppas jag får äta upp dessa ord när facit skrivs). Men nej, det tror jag inte.

Programmet heter.

EUROPE LEAGUE SUPERLIVE.untitled

Ett program värdigt en torsdagskväll.

Och tänk vilken skillnad mot, när jag för inte så längesen, försökte få en glimt av fotbollen i Europa sittande framför en radio, rattande in utländska radiostationer. Knastrigt ljud och språk jag inte förstod. Men ändå var jag där på något lustigt sett.

Jag välkomnar många kommande torsdagar i mitt liv. Med alla ingredienserna.


Lämna en kommentar

Krogar Del 1. Sommarlustkrogen Kristianstad

Krogar. Denna oas i tillvaron. Varma goa vinterkrogen. Mysiga uteserveringen. Gourmetkrogen. Stamkrogen. Den vi bara varit på en gång i fjärran land. Alla har vi i minnet och nu skall jag presentera några av de jag minns bäst av olika anledningar.

Sommarlustkrogen Kristianstad.703541_439128309519870_302210285_o

Den har funnits lång tid nu. Den hette från begynnelsen ”Venecia” och var som namnet antyder endast en pizzeria. Sen har den bytt namn. Bytt regim. Bytt regi. Bytt igen och igen och igen. Vissa eror har gått bra. Andra varit en katastrof.

Men oavsett namn eller ägare så är krogen den närmsta från mitt hem i tillvaron. Alltså något av en kvarterskrog. En sådan där man kan bli stamgäst, bli igenkänd, kanske saknad om besök uteblir för lång tid . En stamkrog är för mig något viktigt. Ett andra hem till vilken jag tar mig snabbt, oplanerat och spontant.

Nu innehar krogen relativt nya ägare igen. Synnerligen trevlig personal. God mat från den berömda planksteken till de stenugnsbakade prisvärda pizzorna. Svensk husmanskost serveras som ”Dagens rätt”. Fullständiga rättigheter. Interiören fräsch och nyinstallerad. Generösa parkeringsmöjligheter för bilister som tagit sig kilometern från stans centrum till restaurangen.

Nu önskar jag den nya erans ägare lycka till och rekommenderar samtliga läsare av detta ett besök.

Namnet är alltså Sommarlustkrogen i Kristianstad. Och ligger som namnet antyder precis intill nöjesparken Sommarlust, någon kilometer norr om centrum. (Har sida på Facebook)

(Och nej, jag är inte delägare eller släkt med innehavarna, bara en nöjd gäst vilket kanske bilden visar.969410_442812865818081_2063108909_n


Lämna en kommentar

Höftledsartros

Jag kan inte precis säga när det första tecknet kom. Men med facit i hand så måste det varit när jag märkte att jag fick sätta högra benet i en lite märklig vinkel för att kunna knyta skon. Det är många år sen nu och inte kunde jag misstänka vad som var på gång. Och inte var det något problem att leva med den lilla gymnastiska övningen.untitled

Tiden gick. Ryggbesvär hade jag haft i många år med upprepade ryggskott, så många skröplighetstendenser skyllde jag på ryggen.

Någon gång när jag tränade löpning högg det till i höger insida på låret. Det slog jag också ifrån mig som varande tillfälligheter.

Nästa fas var att det tog lite tid innan löpningen flöt på utan att känna smärta. Ja, det är så klart åldern, konstaterade jag. Fortsätt och spring bara.

”Haltar du Carlo”? Påpekade eller frågade en grannfru vid ett tillfälle. Ja, lite innan jag blir uppvärmd, svarade jag, fortfarande utan oro för vad som skulle komma. Det var bara att fortsätta att springa. Tar på lite liniment nästa träningspass så är det borta. Ont skall med ont förgås, var något som man fått höra i alla tider.

Så för tre år sen befann jag mig i Stockholm några dagar. Ville se så mycket som möjligt av vår vackra huvudstad och gick mycket långa promenader på asfalten. Var fortfarande i en tid i livet då jag inte fruktade avstånd till fots. Men något hände  efter den vistelsen. Jag blev snabbt sämre. Det värkte i rygg och ben. Det är väl min dåliga rygg som behöver lite vila, var min tanke väl hemma igen.

Men det ville inte bli bättre. Började att ta vänster ben före hela tiden när jag gick uppför trappor. Men snart började även vänsterbenet att visa motsvarande symptom. ”Googlade” så klart. Symptomen stämde på ischias. Letade efter träningsprogram mot den krämpan. Eller kan det vara diskbråck? Utsidan på höfterna hade jag inte ont i. Fortsatte envist med löpträning trots plågor tills en dag jag sa till hustrun att nu lägger jag av med att springa. Inhandlade gångstavar under vånda. Det är ju bara åldringar som går med stavar. Inte en tidigare medeldistanslöpare som fortfarande var i god kondition. Tog på solglasögon och nerdragen keps och gav mig ut i stavgångarnas rike. Tyckte att alla tittade på mig och tasslade bakom min rygg. Titta på den gamle gubben så dåligt han går, var det inte han som sprang så fort för lite sen. Nu var jag där, bland de som lagt löparskorna på hyllan.

Började att äta smärtstillande då jag måste prestera, ge mig av från hemmet. Sökte upp kiropraktor.imagesCAA8VY4Y Först en som till slut kom fram till att mina besvär kom från höfterna. Sen ännu en som ”misshandlade” mig för dyra pengar utan resultat. Lade även stora pengar på att äta nypontabletter, glukosamin och ingefära. Uppsökte sjukgymnast. Tränade efter hennes råd samt efter det kiropraktorn visat mig. Men inte blev något bättre för det. OK. Möjligen hade jag varit ännu sämre om jag inte tränat och försökt att hålla igång efter förmåga.

Blev röntgad och fick diagnosen dubbel höftledsartros och helt utan brosk på högra sidan.

Läste artiklar i tidningar och nätet som gav uppmuntrande besked ”Träna bort din artros”. Läste också att artros främst drabbar överviktiga, otränade och kvinnor, men hade svårt att inse att jag levde upp till de kriterierna. Träffade massor av människor som gjort höftledsoperation och blivit bra. Till och med mycket yngre personer än jag. Hörde ständigt tjat om att du måste göra det Carlo. Har du fått tid ännu? Bytte från herrcykel till damcykel, men även den är svår att komma upp på nu. Drar mig för att resa, ja till och med att ta mig till stan för ärenden. Första stegen efter det jag suttit länge är som att gå med knivar i benen. Tänk hela tiden på hur du tar dig fram. Se till att inte stöta emot någon. Strumpornas av och påtagning tar sin lilla tid och utföres tillsammans med ljudeffekter. Att tappa saker på golvet utlöser irritation med medföljande mödosam gymnastik.  Att vända sig i sängen under natten är ett företag och smärtsamt. Smärtan strålar från rygg och ibland ner till smalbenen. Voltaren är min bästa vän. Så kan det inte fortgå. Så nu har jag  bestämt mig.

Jag har beställt tid hos en ortoped. Så även om jag inte kommer att kunna springa mer ( får väl surt ge upp tankarna på en OS-medalj på 1500 meter) så hoppas jag på ett framtida liv utan smärtor och med normal gångförmåga utan hälta.


2 kommentarer

Städer jag besökt Del 5 (New York)

”If you can make it here, you can make it anywhere”.

Den texten är säkert gällande. För blir någon uppmärksammad i ”The Big Apple”, eller som en del menar ”Världens huvudstad”, så ligger vägen till fortsatt framgång öppen. Staden som fått flest sånger tillägnad sig . Som det här mästerverket.imagesCA2A7W73 (Bilden) Staden som aldrig sover.untitled

Året jag/vi kom till New York var 1975. Efter en turné i flera städer i USA så var Kristianstads Stadsmusikkår på väg från Washington till N Y i en Greyhoundbuss. Vi närmade oss det efterlängtade resmålet efter ett besök i Independence Hall i Philadelphia. Motorvägens redan breda filer utvidgade sig än mer. Trafiken tätnade. Skyskraporna från Manhattan syntes i fjärran som en hägring. Min hals var som en giraffs. Mina ögon höll på att tränga ut ur sina hålor. Mitt hjärta bankade av upphetsning och förväntan. Vände mig om i bussen för att se kamraternas reaktioner inför att för första (och kanske enda) gången i livet susa in i världens huvudstad. Förväntade mig eufori. Såg öppna munnar. Hörde ljud som hörs i sovsalar. imagesCAQ8SZ4WAlla sov utom en som läste. Såg bokens titel och insåg att för honom var problemet med miljöförstöringen i Sverige betydligt intressantare än att om några minuter befinna sig i New York.

Incheckade på ”svenskhotellet” Edison imagesCAFATKFYbeläget i Manhattans hjärta skulle tv:n sättas igång. Ryktet hade gjort gällande att det fanns inte mindre än NIO TV-kanaler i staden!!!! (året var alltså 1975). Den var helt död. Vi var förtvivlade. Måste ju få se detta fantastiska utbud av underhållning. I rummet intill bodde en TV-tekniker som tillhörde musikkåren. Han inkallades och rättade till felet då han proffsigt satte i kontakten i väggurtaget. (utan ersättning dessutom).

Den första kvällen inleddes med ett besök på en av stadens högst uppe belägna restauranger (Top of the Sixes). Under oss låg Manhattans gator. Körde gula taxibilar. Kände oss som i texten ”If you can make it here, you can make it anywhere”.

Under senare kvällen gick jag tillsammans med min livskamrat mot hotellet. Lyfte blicken mot en gatuskylt och läste ”BROADWAY”.untitled Det var alltså sant. Jag var där. Tagna av stunden satte vi oss på en lokal där det serveras, med utsikt över den berömda gatan. Tittade nyfiket ut på  alla sorters människor från jordens alla hörn som myllrande passerade. Då var vi mycket långt hemifrån. Här kunde vi väl ändå inte träffa några bekanta var vi rörande ense om. ”Men titta! Där går Stig och Gunilla”! (orkesterns dirigent med hustru). Sa Christina, och så var vi förflyttade från Broadway till Lokförarevägen i Kristianstad, där vi bor nästan grannar.

Vi genomförde en konsert i FN-huset, vilken sändes ut av ”Voice of America”. Därefter en guidad tur i huset under ledning av den proffisigaste i sitt gebit jag någonsin träffat på.

Under en promenad på den beryktade gatan 42nd streetuntitled tillsammans med fru och frusyster gick en man bakom mig och muttrade:” I have a gun in my pocket. I can kill everyone here”. Vid sidan om mig gick de två aningslösa unga damerna pratande om vad då? Komna på säker mark igen var jag upprörd över att de inte förstått vilken fara jag skyddat dem ifrån. Ja, de visste inte ens om vilken gata vi hade besökt.

Vi lyckades också hitta till Jack Dempseys bar, men det var för sent i tiden för att träffa the champ själv.

När bussen efter några underbara dagar, med taxiresor runt hela Manhattan, lämnade N Y vände vi oss om, lite tårögda. Såg skyskraporna  försvinna och lovade oss att vi kommer tillbaka.

Ett löfte som ännu inte infriats. Men skall. Hoppas jag.


4 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Yrkesskador)

Tror att samtliga yrken skapar en person som på sin fritid, ja långt efter avslutad karriär, är påverkad av sitt arbete. Som ständigt bär sin profession med sig, såväl fysiskt som mentalt.  Tvivlar på de som säger att när jag kommer hem så stänger jag dörren för arbetet. Trädgårdsmästaren tittar i trädgårdar, ser växter som borde…… Snickaren på bygge, där är det nog ett fuskarbete….. Frisören på folks frisyrer, borde inte han klippa sig snart…. Läkaren efter sjuka människor, även efter att den vita rocken lämnat lekamen efter dagens arbete (fast det får jag ändå inte hoppas). Polisen spanar efter potentiella skumma typer. För de flesta musiker gäller dessa symptom.

Att gå på konsert är sällan en njutning. Ständigt lyssnande efter felspelningar, falskspelningar, missar, uteblivna nyanseringar. Oron för hur den svåra passagen skall klaras. Jag vet hur illa det ligger till i den takten. Mer applåderande tekniska instrumentalinsatser än att njuta av det som borde avnjutas, nämligen musiken. Att gå på livekonsert med en musiker är inget att eftersträva, säger med rätta de som vet.

Ser/hör jag en konsert i televisionen irriterar jag mig på att inte klarinetternaimagesCACH6FBG är i bild tillräckligt ofta. (Självklart vill samtliga tittare se klarinettisterna i bild under hela konserten). Under ett klarinettsolo kan producenten välja att visa dirigenten eller i vissa fall naturbilder. Då blir jag arg och kan inte njuta av det som borde avnjutas, nämligen musiken.  Och det kan hända att de närsittande lämnar rummet, vilket jag nog förstår.

Sen det där med alla ”ping-pong-ljud”  från olika lokaler. De som skall påkalla uppmärksamhet. Flygplatser. Offentliga lokaler. Jag lovar: Det finns inte en musiker i världen, som gått igenom gehörslärautbildning, som inte analyserar intervallet. Stora terser och rena kvarter uppåt eller neråt tar uppmärksamheten från buskapet i högtalaren. (Yrkesskada)

Hör jag fotsteg kommer metronomgehöret in och utmanar mig. Hur fort gick han/hon? Hur många slag på metronomen?  Det var en snabb promenad, hela 126 slag. Betydligt över svenska arméns föreskrivna marschtempo 112. Men är jag säker? Bäst att hämta metronomenuntitled för att kolla. (Yrkesskada).

Fysiska yrkesskador menar många är helt tillägnade de med hårt kroppsarbete. Så är det inte. De flesta musiker har obekväma arbetsställningar långa tider, dessutom utförda under hård press, vilket skapat stora förslitningsskador. Finmotoriksstyrketräning är inte alla så effektiv som den styrketräning vi utför på gymmen.

Men ändå : Jag ångrar ingenting av mitt yrkesval och får väl njuta av musik från grammofonsskivor där inget oförutsett kan hända. Det vill säga: om man hört dem flera gånger tidigare.

Ps. Ett tips till eventuella intervallsökare (om ni vill glänsa). De flesta offentliga lokaler har en stor ters neråt eller uppåt i ”plingandet”. En liten ters uppåt (moll) hade skapat rädsla för att något negativt kommer att presenteras. Vad en överstigande kvart skulle innebära vågar jag inte tänka på. Då står man nog på kö hos Sankte Per.