JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


4 kommentarer

Läget i klubbfotbollsvärlden i slutet på november år 2013.

Vi närmar oss advent. Vi närmar oss jul och nyårshelger. Vi närmar oss vinter.untitled Vi närmar oss den outhärdliga tid då klubbfotbollen går i ide. Endast Storbritannien i vår del av världen står emot och trotsar väder och helger. Tack tappra britter. Utan er hade fotbollslivet blivit platt som en nersutten hatt.

Men än har vi lite tid kvar att få vistas på de stora arenorna. Att följa Europaspel och ligor. Så här går mina tankar när vi snart går in i december.

Champions League.

I gruppspelet återstår två omgångar. Några lag är redan klara för slutspel. Inga större sensationer, möjligen undantaget Juventus svaga insats. I december lottas cupspelet och jag spekulerar och rankar några huvudfavoriter.

Bayern München. FC Barcelona. Manchester City. Real Madrid. Chelsea. Någon av dessa kommer att stå där med pokalen i majsolens glans. Troligen Bayern igen. Förmodligen är tyskarna världens ledande fotbollsklubb i vår tid .imagesCAY2MKCN

Största utmanare till favoritklubbarna är: PSG. Arsenal. Manchester United. Mitt hopp är ”Gunners” skall gå långt, min fruktan är att det hittills svaga United tar sig samman och blir den rutinerade segermaskinen United igen. Och tyvärr. Zlatan är i fel lag för att vinna den mest åtråvärda medaljen att ta med sig ”himm till Malme”.

En stark varning för Atletico Madrid. Kom ihåg var ni såg det först. (Som det brukar heta när någon tror sig veta mer än andra.) De kan gå hur långt som helst i år. Och såväl Antonio Duran som Henry ”Garvis” Carlsson applåderar med sina änglavingar.untitled

Europa League.

Någon av dessa får höja den näst finaste bucklan.

FC Valencia. Rubin Kazan. Fiorentina. FC Sevilla. SS Lazio. Tottenham Hotspurs. Och så hoppas jag att Swansea går långt. En liten upprättelse för Malmö FF. Elfsborg då? Nej, jag vill vara snäll så här innan jul. Men någon liten poäng till unnar jag dem.imagesCAY0JM9P

England.

För mig får gärna P L se ut som den gör just nu när det blåses eld upphör efter den långa färden. Tror på ett trekejsarslag i år. Mellan  Arsenal, Man C och Chelsea.

Tyskland.

Ingen kan hota tunga, mäktiga, kompletta Bayern München. En fröjd för ögat även för icke Bayrare.

Frankrike.

Lycka kan inte köpas för pengar heter det, lite mer eller mindre sant. Men fotbollsframgångar kan det. Penningdopade PSG och AS Monaco kommer att slåss om titeln. Z fäller avgörandet. Men se upp för Lille ni besuttna gödkalvar.

Italien.

Roma börjar så smått att bli som vanligt Alltså lite normalare (Förlåt Marcus Birro). Kommer att få ge sig mot Juventus i första hand och SS Napoli som outsider. De tunga lagen från Milano verkar inte fullt så imposanta denna säsong. Men vägen till Scudetton är lång ännu.

Spanien.

Kan någon hota de ständiga suveränerna? Får Messiuntitled eller RonaldoimagesCALAM0NM bli mästare? Jag skriver som när det gäller CL.

Se upp för Atletico Madrid och kom ihåg var ni såg det först.

För övrigt så är det som vanligt i Grekland (Olympiakos) och i Skottland (Celtic). Men i Holland sviker normala storlag som Feyernoord och PSV Eindhoven. På andra sidan bron klarar inte FC Köpenhamn ett tvåfrontskrig. Det ena slagets misslyckande var förutsägbart, och troligen vinns slaget om Danmark när CL-trunken inte behöver packas upp mer.

Mina utländska favoriter förutom den mest klassiska av världens alla fotbollsklubbar: Arsenal FC.imagesCA7C066L

Honved verkar att vara och förbli ett mittenlag i den gamla fotbollsstornationen. Jag sörjer men Puskas sörjer mest.

Dynamo Moskva slåss med de andra Moskvaklubbarna om titeln bäst i stan, utan större framgång. Bäst i Ryssland blir antingen det ständigt i Sverige feluttalade Zenit St Petersburg, eller Röda Arméns lag.

Under mina dagar i Kenya drack jag ett antal Tusker-öl , vilket förde med sig att jag har lite koll på fotbollslaget Tusker. Det går sådär. Ölet var bättre.untitled

Men framför allt.

Låt inte ett Fotbolls-VM i Brasilien genomföras med Vasco da Gama i Serie B. Men risken är överhängande stor när detta skrives och det återstår två omgångar i Brasilianska ligan. Kom igen Vasco!!!!Segern i helgen över serieledarna Cruzeiro ingav hopp.221784_1771971939079_404622_n

Hur Allsvenskan slutade har vi väl inte glömt? Hoppas och tror jag.

imagesCA317OW7


Lämna en kommentar

Malmö FF:s guld (Del 10)

FOTBOLLSMÖRDARE!! Skallade de ilskna ropen. ETT TAKTISKT GENI!!! Svarade det klokare ekot. MFF hade år 1974 fått sin yngsta tränare någonsin. 26 år ung och skulle ”fostra” spelare som Bosse och Krister. Hur skulle detta kunna vara möjligt? ”Hövdingen” var tveksam ,minst sagt.  Men fick något så ovanligt som ge sig. Erics utvalda arvtagare Hans Cavalli-Björkman visade styrka och stod på sig. Och därmed inleddes ”Bob Houghton-eran”. En era  som skulle leda till den finaste av klubbfotbollens finaler.imagesCAS5SD3N

Bob Houghton revolutionerade den svenska fotbollen. Nationen uppdelades i för och emot hans sätt att tänka fotboll. Ja, även trogna MFF-supportrar var tveksamma till hans syn på det ädla spelet.

Bob fick sin drömspelare för sin taktik i Thomas Sjöberg. En stark targetspelare som kunde fånga upp långpassningarna och även göra mål. I målet stod den störste som stått där i en MFF-målvaktströja: Janne Möller. Det var bara att köra på mot mästerskapet. Nu igen.

När Houghton gjort sina vinterförberedelser och stod inför premiären skrev vi den 13 april. 7692 åskådare, de flesta Malmöbor, kom med tveksamma, kritiska, bortskämda, krävande argusögon, och var beredda att få en första aning om det kunde bli något stort med en sån liten påg vid det tunga MFF-rodret. Motståndare i mästarprovet var Hammarby IF. MFF vann med 1-0 och publiken gick mumlande och vårfrusna därifrån utan att fått något riktigt svar. Andra matchen borta mot ÖSK slutade i ett lika stort frågetecken med siffrorna 0-0. Men nu skulle det lossna. På bortaplan i säsongens tredje match besegrades Djurgårdens IF med 2-0 och MFF:s, och Bobs nya stjärnspelare Thomas Sjöberg, fick göra sitt första av många kommande mål för Malmö FF.

Bob Houghtons taktik skapade fullständig förvirring bland motståndarna. Offsidefällorna slog igen med en kirurgisk precision. Kanske inte alltid något ögongodis, men ställde krav på vakna vältrimmade hjärnor. Även den delen av det mångfacetterade spelet kan beundras.

Men även den tidens MFF kunde visa prov på offensivt lättsinne som storsegrar med 6-0 mot Brynäs IF (jo ni läste rätt, det var Brynäs som dansade en sommar, eller en säsong i Allsvenskan) och mot Hammarby på bortplan med 5-0.

Bob Houghton hade under sitt första år som tränare gett MFF sitt tionde guld. Och en värdigare present till den avgående ordföranden, som var lite tveksam till honom, kunde inte levereras. Nu var han accepterad av såväl ”Hövdingen” som den svårflirtade Malmöpubliken.

Det hade passerat 30 år sen det första guldet. Snittet med tre guld vart tionde år började inge respekt i den svenska fotbollsvärlden. Klättringen i Maratontabellen hade börjat på allvar.

Fakta.

1. Malmö  FF          26   19    5    2            48-15       43

Största  seger.       15/9  mot  Brynäs IF        6-0

Högsta hemmapublik.   16/5    Mot Landskrona BoIS   24746

Bästa målskytt.        Thomas Sjöberg       14  mål.

Thomas Sjöberg som jag menar är lite bortglömd när vi pratar gamla MFF-storheter.

1974


2 kommentarer

Klarinettister som inspirerat mig (Del 6) Övriga världen.

Klarinett spelas i alla jordens länder, skulle jag tro. I Blåsorkestrar, i klassisk musik och jazzmusik.  Klarinetten är också ett vanligt förekommande instrument inom folkmusiken, inte minst i Balkan-länderna. Men när det gäller den västerländska populärmusiken har klarinetten knuffats undan från huvudrollen. Det började så sakteliga den dagen någon kom på att det gick att framföra musik med hjälp av en sladd som tillför ström till ett instrument. Detta är kanske ett framtida problem, för syns och hörs inte instrumentet på de kommersiella estraderna, finns risken att det snart blir något väldig exklusivt. Kanske museialt. Klarinetten var ett instrument som var bekant för precis alla människor för inte så längesen. Nu har jag träffat skrämmande många som undrar: Vad är det för instrument som du spelar?images

Jag fortsätter min presentation av klarinettister som inspirerat mig lite extra. Nu från skilda delar av världen.

Kaari Kriikku.    Finland   (1960-)untitled

Det diskuteras om  Crusell var svensk eller finne. Det som inte kan diskuteras är att den lysande klarinettsolisten Kaari Kriikku kommer från vårt östra grannland. Han och vår Martin Fröst har satt Norden på klarinettvärldskartan inom den klassiska musiken. Båda har fått många verk skrivna för sig. Jazzklarinettister som Åke ”Stan” Hasselgård (”Hotet” mot Benny Goodman), samt Putte Wickman hade långt tidigare bländat hela klarinettvärlden.

Giora Feidman   Argentina/Israel   ( 1936-)untitled

Kan ett instrument tala? Ja, möjligen om Giora Feidman håller i det. Hans otroliga ton och effektrikedom går långt utanför vad instrumentet normalt kan producera. Men detta hade varit omöjligt om han inte haft en klassisk grundskolning. Feidman, som varit soloklarinettist i Israel-Philharmonin, och klassisk solist är framförallt känd som Klezmermusikens mästare. Jag tillhör inte dem som dansar, eller ens rör mig så mycket när jag hör musik, som den tråkige, orytmiske, stelbente person jag är: Men när Feidman bjuder upp till Klezmer, då bjuder jag upp mig själv till dans.

Mate Bekavac   Slovenien   (1977-)untitled

Vill ni ramla ner från stolen ni sitter på? Vill ni gapa med munnen? Kippa efter andan? Inte tro på era öron? Skratta? Beundra?

Ja, gå då in på You Tube. Sök på Mate Bekavac och ”Carmenfantasin”. Så går det inte att göra med klarinetten. Men han kan.

Kaj-Borup Fredriksen     Danmark.   (?-)      Se också ”Mina klarinettlärare/orkestrar/ensembler (Del 9) På bloggen.

Jag befann mig i ett litet rum på andra våningen i en hus i Tåstrup utanför Köpenhamn, efter att blivit utskälld av en liten hund, hunnit packa upp klarinetten och tagit några uppvärmningstoner. Vid sidan om mig stod en ganska kortväxt man iförd skägg och glasögon och snackade dansk. Han förde sitt instrument till läpparna och !!!: En sådan klarinettklang hade jag aldrig hört i verkligheten, eller ”live” som det heter på modern svenska. Inte av mina tidigare lärare. Inte av mina kollegor. Inte på något konserthus. En ton som fyllde vartenda dammigt hörn i rummet. Som gick att ta på. Jag knackade på porten till ett nytt  klarinettliv och ändå närmade jag mig min trettioårsdag.

Detta hände i slutet på sextiotalet. Hade precis avslutat min högskoleutbildning men kände att klarinetten behövde mer stimulans utifrån. Högskoletiden bjöd på så många sidoämnen att huvudinstrumentet blev lite styvmoderligt behandlat enligt min åsikt.

Hade en kollega som studerade trumpet för trumpetvirtuosen Knud Hovaldt och bad honom om tips på lämplig klarinettlärare i Danmark. Hovaldt rekommenderade då förste klarinettisten i ”Det Kongelige Kapel” Kaj-Borup Fredriksen, och tack för det Knud.

Kaj blev ingen världssolist men den i särklass bästa pedagog jag någonsin haft. Plus att han fick upp mina öron för en för mig helt ny klang på instrumentet.

Den allra bästa lektionerna fick jag efter det att Kaj bjudit på dansk frukost med tillbehör. Då bevisades att de största konstverkan skapats under ett lätt rus. (Ej att tillämpa på en kommunal musikskola.)

Sammanfattning.

Ett stort tack till alla de klarinettister som inspirerat mig. Några nämnda i den här artikelserien, men många fler onämnda. De har alla lärt mig något, fått mig att försöka ta efter. Lite från den, lite från den, lite från den….. efter förmåga.

Även elever kan inspirera och lära läraren något. En elevs misstag, eller ”oakademisk” lösning på någon svårighet, kan leda till nya insikter. Den här unga begåvade damen får symbolisera alla mina duktiga elever som jag haft under många år. Hon heter Moa Balassa.1010039_622330637777855_1883607186_nimagesCAV285MW

Ändå är det nog så att den som lär oss mest är vi själva.

För det man kommer underfund med under övningstimmarna i ensamhet, kan ingen annan lära en. Den egna erfarenheten utifrån lyssning på mästarna och instruktioner från goda pedagoger i all och ovärderlig ära. Men den bästa läraren är du själv, förutsatt att du har ett bestämt mål. Vilket kommer med åren. I bästa fall.

Javisst om jag gör så. Hur tänkte jag där nu det gick så bra? Att jag inte kommit på det förut….Det här är utmanande…..Tror jag testar med att…..med att…….med att……nej det funkade inte…Men så då….?    Nej….Men om jag gör så…….eller så………JA!!!!  Timme efter timme. Vecka efter vecka…Månad efter Månad…..År efter År……….Lösningen finns för den som söker. Inom rimliga gränser.

Därför.

Min största klarinettinspiratör är jag själv.untitled

(Lite skämtsamt)


Lämna en kommentar

Klarinettister som inspirerat mig. (Del 5) England.

England! Nu är jag hemma i mitt ”favorit-klarinett-land”. Det tog mig 20 år av ”klarinettande” innan jag över en natt sa farväl till den tyska skolan och blev en distingerad engelsk gentleman, allt tack vare en person; Gervase de Peyer. 

Men  lika lite som jag i mitt långa ”tyska liv” vågade byta till Öhlersystemet, lika lite hade jag modet att jag konvertera till de storborrade brittiska instrumenten. Visst var jag frestad att testa en Boosey & Hawkes 10 10, en Peter Eaton, eller en av Rossis engelskborrade klarinetter. Det var nog priset som avskräckte mig mest, men även det sen länge trogna äktenskapet med Buffet Crampon, och rädslan att inte vara för avvikande i vårt klarinettland.

Den skola som jag betraktar som engelsk är igenkännbar genom en tjock, mjuk ton. Ett sångbart vibrato, och någon sorts överlägsen svårförklarlig avspändhet. Men precis som många andra nationella särdrag i klarinettspelets värld har många engelska klarinettister tillägnat sig en mer ”Middle of the road” stil. Dock kan jag ofta höra orkestrar där klarinettspelet avslöjar nationaliteten, och engelska TV-program som deckare eller filmer, där jag njuter av den traditionella klarinettskolan. Då lyssnar jag mer på bakgrundsmusiken än följer intrigen. (Ex. ”Morden i Midsomer” de äldre avsnitten och ”Victorian Gardens”.

Några engelska favoriter vill jag presentera. Samtliga företrädande den spelstil som är för mig typiskt engelskt/brittiskt klarinettspel.

Reginald Kell      (1906-81)untitled

Professorn i klarinettpedagogik på Musikhögskolan i Stockholm, Nils Otteryd, hade Reginald Kell som sin absoluta klarinettfavorit. För detta blev han hånad (Inte så han hörde det. Det hade ingen vågat på den tiden) men väl bakom ryggen. Och visst, jag var en av dem som skrattade.

Reginald Kell ! Denne så ”otyske” klarinettist. Den mest ”otyske” av dem alla. Hur kan man  ha en sådan favorit i en klarinettvärld där alla ville låta som en Geuser? Jag var så naiv, alltför lång tid, att jag trodde att de som inte lät ”tyskt” var dåliga. Inte att de inte ville låta så. Och sämst var då naturligtvis Reginald Kell, enligt mig, som var tillräckligt ung för att veta allt.

Reginald Kell blev också den som Benny Goodman ville engagera som lärare när han började spela klassiskt. Kell var först tveksam. Var orolig för att folk skulle säga; Där är han som förstörde Benny Goodman.

Så blev inte fallet, utan de inledde ett samarbete som var fruktsamt och utvecklande för båda storheterna.

Nu sitter jag här och lyssnar ofta och med glädje på Reginald Kell. Ber professor Otteryd om ursäkt, lite sent men ärligt. Och har blivit vuxen. Tycker jag. Ja sådär.

Jack Brymer   (1915-2003)imagesCAB1KQ1L

”Vem är klarinettisten Carlo? Du som känner till det ? Vi befann oss på Barbican i London och lyssnade på LSO. Vi, var Kristianstads Stadsmusikkår som befann sig på en turné i England. Det var ingen klarinettkonsert, men väl en symfonikonsert, där som så ofta soloklarinettisten i orkesterkollektivet haft en huvudroll. Och en huvudroll hade som så många gånger tidigare Jack Brymer. Brymer som kunde spela vackrare än de flesta. Kunde frasera så det kändes in i hjärtat, och ägde till det en stor scenkarisma. Något som medlemmarna i Stadsmusikkåren fick uppleva en kväll i London och med lysande ögon frågade: Vem är klarinettisten Carlo?

Har träffat elever till honom som sagt att de dansade ut efter lektionerna. Har träffat folk, som träffat honom, och menat, att en mer sympatisk person finns inte, vilket faktiskt går att höra i hans spel.

Gervase de Peyer sa under vårt  (Blåsarkvintett 65)  Londonbesök. Ställ er vid musikerutgången efter en konsert med LSO. Säg till Jack Brymer att ni är svenska musiker så lovar jag att ni får en mycket trevlig kväll i London. (Ja, det blev aldrig av, tyvärr)

Jack Brymer var nästan autodidakt !!! Hans formella utbildning var gymnastikdirektörens. Han skrev även tre böcker : ”Clarinet” tillhörande Yehudi Menuhin-serien om olika instrument. En annan läsvärd från hans penna är ”From where I sit”.

Till hans meriter hör också att det var hans inspelning av Mozarts klarinettkonsert som inspirerade Martin Fröst att välja klarinetten: Tack för det.

Emma Johnson    (1966-)untitled

Emma skulle kunna vara Brymers barnbarn , när det gäller sättet att spela. Hon vann tredje pris i en stor årligen återkommande internationell musikertävling gällande olika instrument. Framförde där Crusells andra klarinettkonsert och öppnade mina öron, och för all del ögon, för henne. Nu representerar hon en av de tjockaste klarinettskivhögarna i mitt hem.

(Emma Johnson är klarinettisten som hörs i TV-serien ”Victorian Gardens”.

Gervase de Peyer. (1926-) Se  ”Mina klarinettlärare/Orkestrar/Ensembler Del 11”untitled

Eller enkelt uttryckt.

MIN STÖRSTA FÖREBILD.

Den engelska skolan är än i dag inte särskilt uppskattad av svenska klarinettister. Vibratot stör säger en del. En klarinetton i goda ”händer” är så fin och klar i sig själv att den inte skall tillföras några främmande utsmyckningar. Vi är och förblir ”tyskar” med franska instrument i Sverige. Själv anser jag, och många andra, att spelstilen bör kunna anpassas till repertoaren så bra det går att klara av det. Tyskt ibland. Engelskt ibland, och en neutralare spelstil ibland. Allt efter förmåga snille och smak.


4 kommentarer

Malmö FF:s guld (Del 9 )

Det här året blev familjen Andersson i Bjärred  (Borgeby)stolta föräldrar.imagesCAUN6HR2 En liten påg föddes och döptes till Patrik. Fadern heter Roy och sköt frisparkar så de flesta målvakter och försvarmurar önskade sig till en helt annan värld när ett välbesatt målhungrigt Malmö Stadion skrek… ROY !ROY! ROY! ROY! då MFF fick frisparkar i närheten av motståndarnas straffområde.

Vad det skulle bli av sonen Patrik och den ännu inte påtänkte Daniel. Ja det är MFF-historia. Året var 1971. Och det var dags för guld igen…….så klart.

Ridån detta år gick upp den tolfte april med IF Elfsborg som motståndare. 15831 premiärlejon såg MFF vinna med 1-0 efter mål av en tidigare ”gul”, Conny Andersson, vilken var en för tiden dyr värvning till MFF.

Säsongens största hemmaseger inträffade mot den annars så ofta hårdknäckta motståndaren Djurgårdens IF. Segersiffrorna skrevs till hela 6-0. Målen fördelades på : Harry Jönsson 2, Conny Andersson, Lasse Granström, Curt Olsberg, samt Christer Jakobsson.

Guldet säkrades i näst sista matchen när Eric Persson tog emot trätobrodern och vännen Stig Svensson (Båda kepsprydda. Båda kluriga. Båda symboler för sina klubbar) i Malmö. Seger mot Östers IF med 2-0 , bägge målen gjorda av Bosse. Därför hade sista omgångens förlust borta mot ÖIS ingen betydelse.

Även detta år var det Åtvidabergs FF som nafsade i hälarna och antydde vad som skulle komma.

Nu sa MFF också farväl till Antonio Duranuntitled som gav klubben fyra SM-tecken och nog är min favorittränare, tillsammans med, Kalman Konrad och Roy Hodgson, utav alla ljusblå dressörer genom tiderna.

Fakta

1.  Malmö FF      22   12   6   4       46-22      30

Högsta  hemmapublik    31/5  mot Landskrona BoIS     25703  personer

Bästa målskytt….Gissa……Så klart    Bosse          13  mål.1971


Lämna en kommentar

Klarinettister som inspirerat mig (Del 4) USA

Det ringde på dörren en sen kväll i Los Angeles till hemmet där Mitchell Lurie då bodde. (Luries klarinettspel kan höras i de flesta Disneyfilmer från äldre tider). Den som satte sitt finger på ringklockan var inte vem som helst. När Mitchell öppnade dörren möttes han av ett mycket känt ansikte tillhörande ”The King of swing” Benny Goodman. I ena handen höll Benny en resväska. ”Du måste hjälpa mig Mitchell”, sa Benny. ”Jag skall spela in musiken till filmen om mitt liv och måste hitta det absolut perfekta röret”. Väskan var full av nyinköpta klarinettrör (Goodman var ju en förmögen man) På klarinettmunstycket fanns det röret som Benny spelat senast på. En hel natt höll de båda på och testade rör efter rör. När Goodman i gryningen begav sig av hade de kommit fram till att det bästa röret var det som redan satt på munstycket.

(För den eventuellt oinvigde läsaren. Röret-klarinettröret är den lilla träbit som är den viktigaste delen på hela instrumentet. Den på vilket livet hänger. Den träbit som orsakat nervsammanbrott och magsår. Samt tom plånbok.)

Detta hände i mitten på femtiotalet. Och filmen om Benny Goodmans liv såg jag om och om igen, utan vetskapen om vilken rörmöda den hade orsakat. (Som Benny Goodman sågs Steve Allen som var väldigt porträttlik.

Benny Goodman . Eller Benjamin som han egentligen hette. (1909-86)untitled

Hur många har inte Benny Goodman inspirerat till att välja klarinetten? Jag är en av dem. Det svängde om Benny. Han musik var lättlyssnad men utan att göra avkall på kvaliteten. Han var stilbildare och helt klart sin jazzepoks största namn. Den samtida Artie Shaws musik nådde inte lika stora lyssnarskaror, den var inte lika ”hårdsvängande”, men väl av samma musikaliska dignitet. Goodman började likt Putte Wickman att spela klassikt i mogen ålder. Fick musik tillägnad sig av bland annat Bela Bartok. Började ta lektioner av engelsmannen Reginald Kell som fick honom att börja spela med dubbelläppsambis.

Jag vågar påstå: Att än idag, om frågan ställs till människor i hela vår värld, gällande vem som är den mest kände klarinettisten någonsin så blir svaret: Benny Goodman. Eller som Putte Wickman sa. Benny Goodman put all  the money out of the clarinet.

Stanley Drucker   (1929-)untitled

Drucker blev redan 1948 medlem i New York- Philharmonic !!!! Och 1960 utvald till den virtuosa orkesterns soloklarinettist. Han blev Leonard Bernsteins favorit på instrumentet, och deras gemensamma inspelning av Nielsen-konserten med NYP, räknas som den definitiva tolkningen. Helsingborgs symfoniorkester har under långa tider haft den goda smaken att anlita världens stora blåsare som solister. Så en magisk kväll i Sundets pärla satt jag och lyssnade när Drucker spelade von Webers Concertino, samt Coplands klarinettkonsert. Den konsert som var tillägnad Benny Goodman. Det berättas att när Goodman fick solostämman av Copland blev han förfärad. Skrev till Copland att så högt kan jag inte spela på klarinetten. Jodå, svarade Copland. Jag har lyssnat på dina improvisationer och där spelar du upp till fyrstrukna E. ( Se där vad som händer när ögat upptäcker alla dessa hjälplinjer.)

Stanley Drucker uppehöll soloklarinettstolen i New York Phil. till 79 års ålder !!!!

Richard Stoltzman   (1942-)  Klarinettens Enfant Terribleuntitled

Få, om någon klassiskt skolad klarinettist, har en så personlig spelstil som Stoltzman. Ingen som hört honom kan ta miste på att det är han som spelar. Benny Goodman blev hans mentor och Stoltzman själv är en inte oäven jazzklarinettist.  Han har också, likt flöjtisten James Galway, spelat in populärmusik som gjort att fler människor fått upp ögonen för klarinettens uttrycksmöjligheter. Stolzman är en av mina absoluta favoriter på instrumentet.

Eddie Daniels  (1941-)untitled

Daniels är något så pass ovanligt(det finns fler instrumentalister) som en världsstjärna på såväl klassiskt som jazz. En kväll i Tivoliparken i Kristianstad, under stadens jazzfestival, var en afton att ta med sig i klarinetthjärtat. Eddie Daniels bjöd på musik från Goodmans repertoar. Och som han gjorde det.

USA är ett stort land. Har fantastiska orkestrar och klarinettister. Många av dem har jag lyssnat till. Spelstilen är lika olik som landets folkslag och stater. Det går knappast att säga att det finns en amerikansk klarinettskola. Några som jag lyssnat extra mycket på är:

Larry Combs. Charles Neidich. Ricardo Morales. Harold Wright. Buddy de Franco. David Shifrin. David Krakauer. Robert Spring. och…..och…..och……och……och …..

Och fler kommer det med säkerhet att bli.


Lämna en kommentar

Malmö FF:s guld (Del 8)

Det är en söndagsförmiddag. Jag befinner mig i närheten av det kvarter i vilket jag växte upp. Solen värmer. Det är ljuva september. Klockan har precis passerat det klockslag när de i vårt land boende tillåts att på lokal dricka drycker som innehar angenäm styrka och smak. Jag sitter, efter besök hos modern, på Skolgatans ölcafés uteservering. Det är då jag får se!! Fortfarande på lite osäkert synavstånd.  Gnuggar mig i ögonen. Är det? Han kommer närmare, gående med målmedvetna steg. Ser vältränad ut. Klar igenkännbar. Gnuggar de ganska nymornade ögonen igen. Öppnar dem så stort de förmår. Är det en hägring? Hägringen går in i lokalen i vilken det serveras.

En mycket ung servitris anländer till mitt bord med en dryck som bär namnet Mariestad på etiketten. Flaskan är efterlängtad, immig och i tilltalande storlek. Frågar henne: ”Vet  du vem som gick in i lokalen”? Nej, säger hon utan att visa det minsta intresse av att inneha kunskapen, eller att få veta. OK, tänker jag. Hon var inte född när han utövade sin konst och han figurerar inte i Veckorevyn. Ser inte ut som Brad Pitt. En något äldre manlig servitör, med rötter långt ifrån den skånska myllan, hör vår dialog och skyndar till min hjälp. ”Han var visst nån fotbollspelare har jag hört. Han kommer hit ibland”. Jag tackar för upplysningen. Sitter en stund och mumlar för mig själv. ”Nån fotbollspelare-Nån fotbollspelare”. En gud har devalverats till nån fotbollspelare. Så hård är tidens tand.

Detta hände för ett tiotal år sen. Och han som var nån fotbollspelare hade nu varit ”himma” igen i många år.

Redan efter två år i Tyskland längtade han hem igen. Hann göra nio matcher för MFF 1969. Han som kunde fått anbud från de största klubbarna i Europa. Han som kunde tjänat stora pengar under många, många år. Han som kunde haft lyxvilla i Falsterbo eller Höllviken. Han som kunde kört omkring i de flottaste bilarna. Men han som hellre ville uppleva livskvaliteten i den värld han hörde hemma. Malmö FF, Jägersro, ”Backarna”, Möllan, och sin stad Malmö. Bosse Larsson ÄR MALMÖ.untitled

När sextiotalet blev 1970 var han, och Lasse Granström återförenade i den klubb de ville spela för. Det kunde inte bli annat än guld igen. Lägg till dessa spelare som ;Krister Kristensson, Roy Andersson, Roland Andersson, Curt Olsberg, Staffan Tapper, Ingvar Svahn, med flera. Plussa ytterligare på med Durans moderna hårträning. Ja, då kan ni skicka guldet till Malmö.

Premiärmatchen mot blivande jumbolaget GAIS på hemmaplan blev dock en liten besvikelse. Endast 1-1, men vårt mål gjordes av………..så klart.  Bosse.

I främmande klädsel besöktes detta år Malmö Stadion av två spelare som vi räknar som MFF-are. Anders ”Puskas” Ljungberg kom med sitt Åtvidabergs FF den 8 april och fick stryk (3-1). Dag Szepanski kom med sitt AIK den 12 augusti och fick stryk (5-1) . Det är inte lätt att vinna på Malmö Stadion i fel klädsel.

Sista matchen på säsongen spelades mellan Malmö FF och anrika Örgryte IS. Seger med 2-0 och guldet säkrat knappt före storsatsande Åtvidabergs FF.

Fakta.

1. Malmö  FF         22   11   7   4          30-20       29

Bästa målskytt       Han igen så klart.   Bosse       16  mål

Högsta hemmapublik   25/10  21688 personer mot ÖIS.1970

PS. Ut från ölcaféet gick sen hägringen. En äldre man på cykel stannade upp och hälsade. En som visste. Fick en konungslig nick tillbaka innan hägringen försvann utom mitt synhåll. Men jag hade inte drömt, utan sällan varit så vaken.


Lämna en kommentar

Klarinettister som inspirerat mig. (Del 3) Frankrike

Conservatorie National Supéreur De Musique

En skola som fostrat många av de största på instrumentet belägen i det vackra Paris.

Ledande land när det gäller tillverkning av klarinetter, Buffét Crampon, Selmer, Leblanc. Ledande land när det gäller tillverkning av klarinettmunstycke och klarinettrör, Vandoren.

Det är självklart att Frankrike spelar en betydande roll i klarinettvärlden.

Namn som Jaques Lancelot, Guy Dangain, Guy Deplus, Philippe Cuper och många andra tillhör de mest respekterade solisterna på instrumentet.

Lyckligtvis -tycker jag- har de franska yngre klarinettisterna övergivit den traditionella franska skolan, med den tunna tonen, och det snabba (kanin)vibratot. Men behållit den lätta eleganta tekniska virtuositeten.

En förebild, ja till och med ikon, som trots att han var verksam under den gamla eran, inte företrädde den då vedertagna spelstilen, var giganten : Louis Cahuzac. 1880-1960.untitled

Cahuzac var den förste som spelade in Nielsens klarinettkonsert. Den konsert som länge ansågs på gränsen till ospelbar och tillägnad Aage Oxenvad. (Numera är den standard-litteratur) Cahuzacs inspelning var på ett antal stenkakor och slets ut i var klarinettists skivspelare, däribland min, liksom hans underbara inspelning av klarinettkonserten av Paul Hindemith. (Nu på vinyl)

Många av en senare generations berömda klarinettister från olika länder studerade för Cahuzac. En av dessa var Gervase de Peyer som berättade; Ibland tog den lille mannen upp sin klarinett och spelade. Jag frågade; Han var väl en stor klarinettist? Nej, sa de Peyer; Men en stor artist. Och jag är rädd för att jag än i dag inte riktigt har förstått skillnaden.

Men oavsett mitt förstånd så. Är Louis Cahuzac en av dem som fått mig att le och njuta genom sitt fantastiska klarinettspel.


Lämna en kommentar

Julmusik-Julterror ?

Det är när mina fingrar inleder sin dans-inte runt granen-men väl på det nötta tangentbordet, 12 dagar kvar till första advent. Det är en månad och fyra dagar till kulminationen av julfirandet. Själva julafton, eller skall jag säga julklappsutdelningen?

Men redan har det pågått länge. Julpynt, julartiklar, jullängtan, jullängtan, men framförallt Julmusik.untitled

Jag vet inte varför jag försöker värja mina öron mot dessa jultoner. Kanske för att tomtemusiken når mig långt innan tomtarna tagit på sig skägget efter sin långa semester. Kanske för att den överfaller mig i alla offentliga lokaler och radiokanaler. Kanske för att orkesterrepetitioner år efter år, när månaden börjar kalla sig november, på notställen presenterar samma melodier som i fjol, som i förrfjol, som i förrförrfjol , som i……….Potpurrier med julmusik från den anglosachiska världen, alla innehållande namnet Christmas-Christmas- Christmas. Och jag sitter och tänker, ja nu har det gått ett år igen innan det stora, från skogen rövade trädet, skall bäras in i det lilla husets lilla rum. Stå lite snett. Barra redan dagen efter införandet. Tomtar här, tomtar där. Kalle Anka skall bli ilsken. Hundra sillinläggningar skall trängas med brunkål och skinka. Alla artister i landet skall på sina julkonsertsturnéer, och släppa sin nya julskiva. Bara för att de älskar julmusik. Eller? Julmusik-Julmusik-Julmusik. Jag måste gilla det. Jag vill inte vara avvikande. Jag vill vara normal……Men..…..

Men mest beror min julmusiksallergi på biverkningar från mitt liv som instrumentallärare.

Redan i månaden oktober när grönskan, blommingen, värmen, grilldagarna ännu bar en doft av sommar, då började tjatet. ” Carlo! Kan vi inte börja med jullåtar? Snälla”?

Jag försökte vara ståndaktig, ja till och med sträng. ” Nej, vi väntar lite till ännu”. Sa jag med barsk stämma i subkontraoktaven. Jag måste försöka stoppa julmusiksfundamentalisterna i tioårsåldern lite till. Men hur? Med vilka vapen. Med vilka argument? Åtminstone tills november. I bästa fall ända tills advent. Men oftast gav jag upp. Konflikthämmad och trött.  Satt där och hörde om och om igen : ”Jag såg mamma kyssa tomten. ” Granen står så grön och grann i stugan” ”The Christmas song”. Och utanför fönstret passerade livet med Lusse Lelle i släptåg, och de första gula löven kunde ses på björkarna. untitled

När julen sen kom då sjöng jag för mig själv. ” I den härliga vår uti vårsolens glans”. För då hade ljuset vänt och det var bara tio månader kvar tills julmusiken skulle fram på notsällen igen.

Men visst finns det julmusik som överlever till och med för en ”Efter storhelgerna-längtande” cynisk gnäll-bloggubbe som jag.

Några av mina favoriter: Verk som Juloratoriet av Bach ligger utom tävlan.

”Stilla natt” i tolkning av en tysk gosskör på originalspråk. Alternativt den totalt antipodiska: Mahalia Jacksons klassiska inspelning.

”Midnatt råder”. För tankarna till barndomens ”Lille Julafton”. Eller rättare sagt, till snart är det paketdags.

” Det strålar en stjärna”

” Adams julsång, O Helga natt” Med Jussi så klart. (Av musiker skämtsamt omdöpt till ”O Helga i natt”)

Min största favorit är ändå ”Es ist ein ros entsprungen”. Gärna i Ute Goedeckes tolkning.

Ja och många andra. Det skall erkännas. Men i rätt tid på året.

Mina värsta är.  Jag nöjer mig med tre annars blir inlägget alldeles, alldeles för långt. De nominerade är:

Det stora pekoralet. ”Sjömansjul på Hawai”. Den upprepande monotonin i ”Last Christmas”.

Och nu kommer den. ”Jinglebells”, alternativt ”Bjällerklang”.imagesCA9TA9YQ

Dock skänker jag en tacksam tanke till kompositören av ”Jinglebells”. För den refrängen gick att spela hjälpligt även för de som knappt lärt sig att sätta ihop instrumentet. Så tack för enkelheten.

Själv skapade jag ett storverk tillkommet i desperation över blockflöjtselevers enorma behov över att framföra julmusik redan efter en månads lektioner.

Det var mitt första och enda opus. Melodin rörde sig över tonerna (g-a-b(h)) Texten är stor poesi och låter.

”Blockflöjtens jul-är alltid så kul-öva var dag-så blir tomten glad”.

Och med den vackra julpoesin önskar jag samtliga läsare.

En God Jul! Med eller utan julmusik.untitled


4 kommentarer

Malmö FF:s guld (Del 7)

Så klart att inte en spelare som Bosse Larsson undgick kontinentens storklubbars intresse. Ingen MFF-fågel har väl varit ett mera eftertraktad byte. VFB Stuttgart hade det mest frestande erbjudandet. Till Tyskland flög även Bosses servitör och väpnare Lasse Granström.  Det jag än i dag inte kan begripa är att inte Karlsruhe eller Stuttgart köpte de båda tillsammans. De båda hann med nio matcher för MFF säsongen 1966 innan de vinkade farväl till klubben och staden de båda älskade. Och därmed vinkade MFF också farväl till guldet det året och vi var många som trodde att vaskningen av den ädlaste metallen nu skulle uppleva ännu en lång period  utan fynd.untitled

MEN. Det blev år 1967. Ett märkesår för mig, för då jag blev medlem i Malmö Fotbollförening. Ett väl valt år att bli himmelsblå mer än i hjärtat. Nu blev jag klubbkamrat med mina idoler på planen. Samhörigheten blev om möjligt än starkare. Och medlemskortet visade jag med stolthet för de flesta som kom i min väg.

Ingvar Svahn kommer på vänsterkanten slickande sidlinjen, med krita på vänsterkängan. Går förbi en, går förbi ännu en. Tittar upp slår ett skruvat inlägg och där står Dag Szepanski och gör mål. Så enkelt. Så vanligt i den MFF-era vi nu går in i. Värvningen av Szepanski från Bromölla var en av de bästa MFF någonsin gjort. Han var, det som vi kallar en ”måltjuv”, i ordets rätta bemärkelse. Sällan kanonskott. Sällan så kallat vackra mål, men alltid på plats för att få in bollen dit den hörde hemma: i motståndarnas nätmaskor.untitled

Redan i premiärmatchen 1967 presenterade MFF denna återkommande välklingande melodi. När AIK besegrades med 2-1 var det Svahn och Szepanski som gjorde MFF:s mål.

Matcherna fortsatte detta år 1967, och fortsatte att göra mål, gjorde också Dag Szepanski. En annan kommande måltjuv föddes samma år ; Niclas Kindvall.

Den tjugonde augusti kom det långväga besök till Malmö Stadion. IFK Holmsund hade blivit allsvenskar efter de slagit Prawitz Öbergs Gunnarstorp i kvalet. Ett kval där Holmsund på en leråker med fysisk kraft kämpade ner det skånska laget. Huvudstadens sportsidor vara saliga, och lyrorna var strängade i ljusaste dur, när de berömde och jublade över att den  norrländska fysiken visat sig överlägsen den skånska tekniken.

Nu kom dessa kraftatleter till Malmö Stadion. Till en grön välklippt gräsmatta. Till en plan där bollen rullade och ställde krav på tempo och teknik. Szepanski gjorde 3 mål. Svahn, Jörgen Ohlin, Ulf Kleander, samt Anders ”Puskas” Ljungberg vardera ett innan gästerna generöst bjöd på ett mål i den buren där det var möjligt för dem att göra mål, den egna.

Sista matchen spelades på bortaplan mot AIK och vanns med 4-1, men redan i hemmamatchen mot IFK Göteborg i näst sista omgången säkrades guldet efter att ha spelat 2-2 mot de pyjamasklädda.

Malmö FF var nu inne i den långa framgångsrika ”Duran-eran”: Det innebar hårdare träning än någonsin, särskilt för de yngre spelarna, har Puskas berättat. Det innebar snudd på renlevnad för spelarna, nåja. (Antonio hade till och med synpunkter vad som skedde i en MFF-spelares sovrum tillsammans med sin älskade, och de flesta skadade betraktades som simulanter. Men allt med klubbens bästa i sina tankar) Det innebar fler kommande guld även om det nu skulle dröja till 1970.

Fakta. 1967

1. Malmö FF       22  14    5     3           53-21         33

Bästa målskytt       Dag  Szepanski        22    mål.

Högsta hemmapublik   HIF   den   24/9      29280 ( publikrekord)

Ps. Dag Szepanski var för en tid sedan gäst hos ”Fotbollföreningens Vänner” och visade sig vara en nästan lika god entertainer som målskytt.

1967