JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …

Klarinettister som inspirerat mig. (Del 5) England.

Lämna en kommentar

England! Nu är jag hemma i mitt ”favorit-klarinett-land”. Det tog mig 20 år av ”klarinettande” innan jag över en natt sa farväl till den tyska skolan och blev en distingerad engelsk gentleman, allt tack vare en person; Gervase de Peyer. 

Men  lika lite som jag i mitt långa ”tyska liv” vågade byta till Öhlersystemet, lika lite hade jag modet att jag konvertera till de storborrade brittiska instrumenten. Visst var jag frestad att testa en Boosey & Hawkes 10 10, en Peter Eaton, eller en av Rossis engelskborrade klarinetter. Det var nog priset som avskräckte mig mest, men även det sen länge trogna äktenskapet med Buffet Crampon, och rädslan att inte vara för avvikande i vårt klarinettland.

Den skola som jag betraktar som engelsk är igenkännbar genom en tjock, mjuk ton. Ett sångbart vibrato, och någon sorts överlägsen svårförklarlig avspändhet. Men precis som många andra nationella särdrag i klarinettspelets värld har många engelska klarinettister tillägnat sig en mer ”Middle of the road” stil. Dock kan jag ofta höra orkestrar där klarinettspelet avslöjar nationaliteten, och engelska TV-program som deckare eller filmer, där jag njuter av den traditionella klarinettskolan. Då lyssnar jag mer på bakgrundsmusiken än följer intrigen. (Ex. ”Morden i Midsomer” de äldre avsnitten och ”Victorian Gardens”.

Några engelska favoriter vill jag presentera. Samtliga företrädande den spelstil som är för mig typiskt engelskt/brittiskt klarinettspel.

Reginald Kell      (1906-81)untitled

Professorn i klarinettpedagogik på Musikhögskolan i Stockholm, Nils Otteryd, hade Reginald Kell som sin absoluta klarinettfavorit. För detta blev han hånad (Inte så han hörde det. Det hade ingen vågat på den tiden) men väl bakom ryggen. Och visst, jag var en av dem som skrattade.

Reginald Kell ! Denne så ”otyske” klarinettist. Den mest ”otyske” av dem alla. Hur kan man  ha en sådan favorit i en klarinettvärld där alla ville låta som en Geuser? Jag var så naiv, alltför lång tid, att jag trodde att de som inte lät ”tyskt” var dåliga. Inte att de inte ville låta så. Och sämst var då naturligtvis Reginald Kell, enligt mig, som var tillräckligt ung för att veta allt.

Reginald Kell blev också den som Benny Goodman ville engagera som lärare när han började spela klassiskt. Kell var först tveksam. Var orolig för att folk skulle säga; Där är han som förstörde Benny Goodman.

Så blev inte fallet, utan de inledde ett samarbete som var fruktsamt och utvecklande för båda storheterna.

Nu sitter jag här och lyssnar ofta och med glädje på Reginald Kell. Ber professor Otteryd om ursäkt, lite sent men ärligt. Och har blivit vuxen. Tycker jag. Ja sådär.

Jack Brymer   (1915-2003)imagesCAB1KQ1L

”Vem är klarinettisten Carlo? Du som känner till det ? Vi befann oss på Barbican i London och lyssnade på LSO. Vi, var Kristianstads Stadsmusikkår som befann sig på en turné i England. Det var ingen klarinettkonsert, men väl en symfonikonsert, där som så ofta soloklarinettisten i orkesterkollektivet haft en huvudroll. Och en huvudroll hade som så många gånger tidigare Jack Brymer. Brymer som kunde spela vackrare än de flesta. Kunde frasera så det kändes in i hjärtat, och ägde till det en stor scenkarisma. Något som medlemmarna i Stadsmusikkåren fick uppleva en kväll i London och med lysande ögon frågade: Vem är klarinettisten Carlo?

Har träffat elever till honom som sagt att de dansade ut efter lektionerna. Har träffat folk, som träffat honom, och menat, att en mer sympatisk person finns inte, vilket faktiskt går att höra i hans spel.

Gervase de Peyer sa under vårt  (Blåsarkvintett 65)  Londonbesök. Ställ er vid musikerutgången efter en konsert med LSO. Säg till Jack Brymer att ni är svenska musiker så lovar jag att ni får en mycket trevlig kväll i London. (Ja, det blev aldrig av, tyvärr)

Jack Brymer var nästan autodidakt !!! Hans formella utbildning var gymnastikdirektörens. Han skrev även tre böcker : ”Clarinet” tillhörande Yehudi Menuhin-serien om olika instrument. En annan läsvärd från hans penna är ”From where I sit”.

Till hans meriter hör också att det var hans inspelning av Mozarts klarinettkonsert som inspirerade Martin Fröst att välja klarinetten: Tack för det.

Emma Johnson    (1966-)untitled

Emma skulle kunna vara Brymers barnbarn , när det gäller sättet att spela. Hon vann tredje pris i en stor årligen återkommande internationell musikertävling gällande olika instrument. Framförde där Crusells andra klarinettkonsert och öppnade mina öron, och för all del ögon, för henne. Nu representerar hon en av de tjockaste klarinettskivhögarna i mitt hem.

(Emma Johnson är klarinettisten som hörs i TV-serien ”Victorian Gardens”.

Gervase de Peyer. (1926-) Se  ”Mina klarinettlärare/Orkestrar/Ensembler Del 11”untitled

Eller enkelt uttryckt.

MIN STÖRSTA FÖREBILD.

Den engelska skolan är än i dag inte särskilt uppskattad av svenska klarinettister. Vibratot stör säger en del. En klarinetton i goda ”händer” är så fin och klar i sig själv att den inte skall tillföras några främmande utsmyckningar. Vi är och förblir ”tyskar” med franska instrument i Sverige. Själv anser jag, och många andra, att spelstilen bör kunna anpassas till repertoaren så bra det går att klara av det. Tyskt ibland. Engelskt ibland, och en neutralare spelstil ibland. Allt efter förmåga snille och smak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s