JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Malmö FF:s guld (Del 19)

Sången från Ölcaféet hörs på långt avstånd. Ja redan när jag passerar ”Gamla” Idrottsplatsen. Trängseln är större än någonsin. Guldet är redan hemma i den lokalen. Här finns inga tvivlare. Här finns inget utrymme för kättare. Lokalen bågnar av lidelse. En ljudsymfoni som måste höras ända till Helsingborg. Men jag sjunger inte. Jag irrar runt, knuffas, trängs, svettas och letar. Får dricka ur en pokal, tillhörande Per Kindgren,untitled och som är förvillande likt den riktiga som skall delas ut om några timmar på Stadion. Försöker le och besvara hälsningar, kramar och ryggdunkningar, men i mitt inre är det frost och oro. Letar vidare. Han lovade att komma. VAR ÄR HAN???

Det är söndagen den sjunde november år 201o när väckarklockan ringer och befriar mig från min mardröm. Den att jag på  ljustavlan i MFF-Stadion ser HIF göra mål i första spelminuten. Aldrig har en väckarklocka klingat skönare. Är genomsvettig. Öppnar persiennerna och ser att marken är vit av rimfrost. Snart är det vinter och MFF-abstinens igen. Nu är dagen inne. Nu finns inte längre någon verklighetsskyddande natt kvar innan sanningens ögonblick. Jag är stridsberedd. Är laget det? Det återstår åtta timmar till avspark. Om tio timmar är Malmö FF åter mästare. Väl?

Klockan 9.30 sitter jag spänstigt trampande på min ljusblå cykel. Cyklar genom ett yrvaket söndagslojt Kristianstad. Är iklädd MFF-halsduk med klubbmärket väl synligt för att väcka beundran hos mina eventuella betraktare. Några tittar argt på mig, andra med uppskattande blickar. Staden Kristianstad är uppdelad i två läger, ett ilsket rött och ett vackert himmelsblått. Jag har bekänt färg med stolthet.

Får sällskap på bussen av en nervöst leende MFF-kamrat. Vi färdas mot vår födelsestad under värdig tystnad. Vi har varit med förr. Vi har firat många MFF-guld, såväl Christer Harle, som jag, men vi vill ha fler. Vi omättliga himmelsblå.

Ser på avstånd Turning Torso skimra som guld i solen. Gör vår vanliga bugning då vi passerar Bosses barndomshus. (Borde vara K-märkt). Nu är vi framme. Framme i den svenska fotbollens huvudstad.

Själv är jag bjuden på lunch hos min vän, MFF-habituen Sven Liljegren.untitled På menyn står med tanke på dagens motståndare: sillbullar med korintsås. Vi som sitter till bords på Banérsgatan är, förutom jag själv och värden; Jan Månsson, Johan Erichs, Claes Hall, samt Mats Persson. Vi kallar det ”guldlunch”. Vi tippar segersiffror. Vi är pojkaktigt segerbortskämt generösa, nästan som gänget från sena fyrtiotalet. Ingen räds Mjällby AIF i denna stund. Det jag räds är något helt annat. Jag har inte någon biljett till den utsålda matchen. Jag har varit helt säker på att få plats alltför länge. Men!!! Någon har öppnat en möjlighet. Någon har lovat att ordna ett passerkort till den första guldfesten på vårt nya stadion. Han skall vara att lita på, säger Sven. Är han? Undrar jag.

Panikens hårda, knutna, kalla näve knackar på mitt bröst. Känner nästan tårar i mina ögon. Hur dags var det vi skulle mötas här på Skolgatan? Vad är klockan nu ? Känner han igen mig? Har det hänt honom något? Ligger han däckad av influensa eller rent utav överkörd på sin kanske alltför euforiska väg till segerfesten? Tankarna dansar en berusad okontrollerbar fandango i mitt huvud. Tankar som: att jag får väl se matchen i TV på någon sportbar. Glädjen på Skolgatans ölcafé tillhör inte mig.imagesB508EH99

Redan inför hemmapremiären detta år i kyliga mars var jag bjuden till Sven. Där fanns då också MFF-profiler av skilda kompetenser som Anders Larsson och Niklas Skoog. Även då höll jag på att missa matchen. Blev inlåst på Svens innergård. Hörde hur porten smällde igen. Porten med kodlås. Från husens fönster rådde stillheten. Ingen tycktes se min nödställda belägenhet. Verkade som om jag var den enda levande människan. Möjligen kunde jag ana ett förskrämt anlete bakom en gardin som misstänksamt betraktade den irrande gubben på gården. Tryckte med mina sinande pensionärskrafter på porten upprepade gånger, men kunde inte komma ut. Ut till premiären mot Örebro SK. Och javisst: Sven hade med tanke på motståndet finurligt nog bjudit på skomakarlåda. Tittade på staketet till granngården och tänkte…….Nej, det var alltför längesen jag klättrade över staket…….Det var då jag upptäckte den där lite hårda tingesten i min ficka. Den där jag en gång svurit på att aldrig skaffa: mobiltelefonen. Jag tror jag ringer till Sven och får portkoden. Och aldrig mer skall jag fundera på att leva ett mobiltelefonsfritt liv.

Efter 0-0 borta mot GAIS besegrades ÖSK med 3-0 i Malmö. Starten hade gått för loppet mot guldet när Pildammsparkens kastanjer hade gulnat och fällt sina löv.

Resten av serien blev en kamp om Skånska Mästerskapet, nu upphöjt till Svenska Mästerskapet. Än ledde HIF, än MFF. Det var hopp och förtvivlan. Verkade som om hela landskapet var mer engagerade än någonsin. Det pratades MFF-HIF på caféer, krogar, affärer, arbetsplastser, ja överallt där människor samlades. Det skulle bli en kamp över upploppet ända fram till mållinjen. En kamp som bäst kan följas i den här boken (bilden).och-vi-var-med-en-resa-i-det-bla-med-laget-vi-alskar

Så plötsligt! Som genom ett under! Som vore han sänd från himlen! Stod han där med en biljett i handen. RICHARD LEUFSTEDT5938_10200265471012611_1014762093_n min frälsare, min Messias!!!

Hymnen. Inmarsch. Sången. Flagghav. Tifo. 24147 personer plus jag själv, tack vare Richard Leufstedt ,är på plats. 17 långa minuter går innan Hamad gör 1-0, men än känns det inte helt säkert då: ”Tunn som en rögad ål ändå så gör han mål”. Nu är det klart. Hela Stadion hoppar. Ja till och med Andreas Nilssonuntitled 101 år , som är på plats!!! Hoppar (Hoppas och tror jag. Det tjugonde fick han inte uppleva). Hela den rättrogna befolkningen i Skåne hoppar. Vårt nya fina stadion har sällat sig till de två föregångarna och blivit en mästararena. Och MFF har tagit sitt nittonde guld. Planen stormas.

När jag trött men lycklig kom hem på sena aftonen möttes jag av den vackraste syn jag någonsin sett. Min ”gula” hustru iklädd en MFF-tröja! De trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.imagesMPQFHHPO

Fakta

1. Malmö  FF   30  21 4  5   59-24     67 

Bästa målskytt    Agon Mehmeti   11 mål

Högsta hemmapublik   7/11  Mot Mjällby AIF  24148 personer.imagesVRX5ACH1


 


Lämna en kommentar

Malmö FF:s guld (Del 18)

Jag vandrade som så många gånger förut i mitt liv den lilla backen upp mot södra läktaren på Malmö Stadion. Men för första gången höll jag en liten pojke hårt i handen.  Ville absolut inte tappa bort honom i folkvimlet, bortlånad av sina föräldrar som han var, för att av mig få den rätta fotbollsuppfostran. Han var tio år nu och skulle få följa med på match. Han hade högtidligen lovat att äta fyra varmkorvar och dricka en ansenlig mängd läsk. Och det blev inte vilken match som helst som utspelades inför debutantens ögon.  Detta hände den 30 oktober år 2004. 547758_4472407294964_197389535_n(Bilden tagen några år senare och där han-men inte jag- är några centimeter längre. Den lille pojken längst till vänster om någon undrar)

Malmö FF hade genomlidit nittiotalet. Ett årtionde som varit det sämsta i klubbens historia sen MFF blev en etablerad allsvensk klubb. Ett nittiotal som bjudit på degradering. Därtill, för en klubb som MFF, mediokra tabellplaceringar, samt usla publiksiffror. En hemmamatch mot AIK 1994 lockade endast 1082 trogna till Stadion!!!

Efter att ha återkommit till Allsvenskan, och efter att det stora Millenium-skiftet firats, syntes en sol gå upp över staden Malmö igen. Lite blek, men klart märkbar. Redan i slutet på nittiotalet hade ryktet spridits. Det hade dykt upp en sällsynt talang i den himmelsblå klubben. Zlatan hette han. Ryktet spred sig från Malmö utöver den skånska slätten. Över Linderödsåsen, hela vägen till Kristianstad, till hela landskapet. Ja, han blev snart en nationell angelägenhet, som väckte den största nyfikenhet. Han måste vi titta på. Publiksiffrorna började stiga dramatiskt  (en berättigad fundering är: var fanns alla dessa nyfrälsta under hela nittiotalet?) och MFF:s tabellplaceringar började nu i början på 2000-talet att kännas igen. Något var på gång vilket särskilt en andra placering år 2002 förebådade.

2004

Säsongen inleddes på Söderstadion med en mållös match mot Hammarby IF. En solig vårdag i början på april fick hela 22019 personer (återigen: var fanns ni under nittiotalet?) se MFF fullständigt krossa det ofta så snålspelande Örebro SK med 5-1. En spelare höjde sig över de andra, gjorde  två mål och spåddes en lysande framtid i MFF: Igor Szypniezski var namnet och sen vet vi hur det gick tyvärr. I säsongens tredje match presenterade sig den spelaren som var mest avgörande för slutställningen i serien, Alfonso AlvesimagesX6VV2GQD (ännu en stjärna som är med i konkurrensen gällande en plats i alla tiders MFF-lag) svarade för hattrick när Elfsborg besegrades på Ryavallen med 5-1. Och jag upprepar med glädje: Något var på gång igen efter alla dessa gulduteblivna år. Något stort. Men skulle det räcka ända fram? Hindren var många på vägen.

Det var ett lätt duggregn, ett sånt där som vissa kallar för dimma, när den unga pojken och jag hittade fram till våra platser på läktaren. Stadion fylldes. Detta var inte vilken match som helst. Ord som också tål att upprepas med största lycka. Det var en match med angenäma ingredienser på menyn, om än inte helt uppenbart förnimbar gulddoft. Motståndarna, som kunde bli festförstörare, hette Elfsborg, men även  en match mellan Halmstads BK och IFK Göteborg måste få ett passande slut.

MFF hade kommit betydligt närmre det lyckliga slutet efter bortasegern mot Änglarna i näst sista matchen i ligan. En match som går till historien för alla MFF-fans. 39 bussar, tåg och bilar bildade ett ljusblått flaggviftande pärlband på vägarna mellan de båda städerna.untitled 8000 ”blådårar” sjöng som det aldrig förr har sjungits på en idrottsarena (än en gång; var fanns ni under nittiotalet? Alla var väl inte underåriga då, eller endast närvarande vid den då regerande sporten i Malmö;  Ishockey?) Sångens styrka ökade till fortefortissimo när Peter Abelsson nickade in ettan , och fick Wagners ”Ragnarök” att framstå som en lågmäld, viskande italiensk kärleksballad då 2-0-målet gjordes av Thomas Olsson. Matchen slutade 2-1 och MFF hade visat upp sin styrka på såväl planen som på läktaren. Nu återstod endast hemmamatchen mot Elfsborg, innan ett av de mest efterlängtade gulden skulle komma hem igen.

27341 åskådare, plus den lille pågen och jag, såg en mållös första halvlek. Så hände det. Straff till MFF där borta vid målet en bra bit från våra platser. Lite dolt i höstdiset, i alla fall för ögon angripna av den grå starren. Niklas Skoog-Niklas Skoog-Niklas Skoog, mumlade jag  i mitt inre när han la upp bollen på den där punkten som inger såväl förhoppningar som ängslan. Hjärtat slog ohälsosamt fort. Detta var inte nyttigt för en man som närmade sig de sjuttio. Resten är en upprepad historia som kommer att upprepas så länge den tål att upprepas: alltså i evighet; HÖILAND KOM PÅ RETUREN. I samma lyckliga MFF-historia-minut kvitterade IFK Göteborg på straff mot HBK. De sista minuterna av matchen var som en seg kamp mellan glädje och ängslan. Aldrig har en slutsignal klingat skönare. Den ljöd som ett musikaliskt mästerverk. Vackrare än en aria av Puccini. Malmö Fotbollförening hade efter 16 långa års ökenvandring åter hittat till den oasen där drycken är champagne serverat från flaskor med etiketter av ädlaste guld. Lägg till detta alla tiders högsta publiksnitt på över 20000 personer-nej jag skall inte tjata mer om nittiotalet…..

Vi stod där uppe, han som för första gången var på match, och jag som varit där hur många gånger?……..och tittade ut över mästargräset som invaderades. Han som var debutant, och jag som var veteran. Ingen av oss kände för planstormning. Våra olika förutsättningar för den aktiviteten var klart begränsade. Men synen var vackrare än en tavla av Manet eller Renoir.imagesW5DFZYQLBilden en målning av Renoir i guld)Tittade mig omkring och upptäckte efter alla dessa år en mångbegåvad konstnärssjäl, musikantbroder och genuin MFF:are. Vi hade inte setts på väldigt länge. Så passande att det hände just i denna underbara stund. Nu gratulerade vi varandra hjärtligt och glatt: Gunnar Bernstrup (bilden)untitled och jag. Nu var vi och alla andra MFF:are återigen Svenska Mästare. Från Stadion, i ett hav av himmelsblå lycka, gick en rutinerad, lite bortskämd, mångfaldig mästare, med ett ännu hårdare grepp i en liten hand som tillhörde en alldeles nybliven mästares. En som fått den lyckligaste start i sitt fotbollsliv som någon kunde fått. Och tryggt avlämnad i Sätaröd där en MFF- flaggviftande något orolig moder1504041_582971855090772_729318164_n (damen längst fram i bilden) väntade på den stolte men trötte guldmedaljören.

Fakta

1.  Malmö FF        22  16  7   4     44-21     52

Bästa målskytt    Alfonso Alves   12  mål.

Högsta hemmapublik    30/10  mot IF Elfsborg      27343 personer.

2004


1 kommentar

Malmö FF:s guld (Del 17)

Roy Hodgson gjorde under 1989 sitt femte och sista år i Malmö FF. Han startade säsongen med fyra Allsvenska segrar i bagaget. Han hade blivit berövad två mästerskap på grund av att slutspel hade införts i Svensk fotboll. När premiären mot Djurgården ägde rum den nionde april detta år, var han och laget än en gång beredda att först visa vem som är bäst i en lång serie, där tur och otur jämnar ut sig. Där formsvackor kommer och går. Där domarmisstag gynnar och missgynnar, men till sist visar sig det vem som är starkast. Att ett cup och slumpbetonat slutspel skall fälla avgörandet kan möjligen liknas vid att en boxare som varit totalt underlägsen i tio ronder får in ett slumpslag som fäller motståndaren och därmed vinner matchen. Cuper har sin charm, men inte som förlängning av ett ligaspel. När det gäller att kora värdiga mästare finns inget mer utslagsgivande och rättvisare än en serie.

Premiären det här året mot DIF blev inte som avlutningen året tidigare där blåränderna besegrades med 7-3. Nu blev det något så ovanligt som en premiärförlust på hemmaplan för MFF med siffrorna 0-1.

På färden fram mot det fortfarande existerande slutspelet noterades två storsegrar mot Göteborgslagen Västra Frölunda IF och ÖIS. Båda slutade 4-0. Och åter blev det en förstaplats i Allsvenskan.

I slutspelet stod ett annat Göterborgslag för det första motståndet: GAIS; 2-2 borta och 1-0 hemma. Och därmed återigen en finalplats i slutspelet. Där väntade den gamle huvudkonkurrenten IFK Norrköping som blivit tvåa i ligan. En värdig final. Två klassiska klubbar. Arga konkurrenter sen fyrtiotalet. Nu skulle krafterna mätas än en gång. History repeats itself.

Nya regler gjorde att fler gjorda mål på bortaplan inte skulle vara avgörande. MFF vann på Idrottsparken med 2-0, men förlorade i Malmö med siffrorna 0-1. Nu skulle det enligt praxis alltså vara SM-titel för Malmö FF.

Men en tredje match blev istället avgörande och den vanns av ”Peking” med 4-3. Än en gång hade MFF ”lurats” på en titel med minsta möjliga försmädliga marginal.

Fakta

1.    Malmö   FF    22   12   7   3       35-11        31

Bästa målskytt    Leif Engqvist       15   mål

Högsta hemmapublik i serien    9/4 mot DIF     7072  personer.untitled

Så försvann han, den tränaren i MFF:s historia som vunnit flest Allsvenska guld. Hade han inte blivit utsatt för ”Slutspelstiden” så kunde han också titulerats meste mästartränaren.

Nu började en ny karriär för Roy Hodgson. En karriär som är en framgångssaga monumental.imagesCARMDF9F

Men jag är säker på, att när han en dag ser tillbaka på sitt fotbollsliv, så är det åren i Malmö FF han har närmast hjärtat.

För vad är väl klubbar som Fulham, Inter, Liverpool, West Bromwich , Schweiz Landslag mot Malmö Fotbollförening?

Och vad är ett ev. VM-guld med Englands landslag  i Brasilien till sommaren mot ett Svenskt Mästerskap med Malmö FF?


Lämna en kommentar

Malmö FF:s guld (Del 16 )

Janne Möller. Leif Engqvist. Håkan Lindman. Martin Dahlin. Roger Ljung. Jonas Thern. Per Ågren. Anders Palmer. Magnus Andersson. Lasse Larsson. Stefan Schwarz. Hans Borg. Torbjörn Persson.

Dessa spelare, och några till, menar många är det kanske bästa MFF-laget någonsin. En av dem som ansåg det var självaste Eric Persson. Starka ord från en person som varit med nästan hela resan. En person som upplevt de oslagbara ”Fyrtioniorna”. Upplevt vägen till EC-Finalen. Denna trupp skickade Roy Hodgson ut på de allsvenska arenorna. En trupp full av revanschbegär efter det olyckliga slutspelet år 1987. Nu, ett år senare, kunde inget slutspel hindra mästerskapspokalen att delas ut till det laget som också var bäst i serien.

Den tionde april 1988 öppnades Allsvenskan hemma på Stadion. Örgryte IS var motståndare. Endast 4645 åskådare såg MFF vinna med 3-2. Förra årets skyttekung, Lasse Larsson, började som han slutade, och gjorde två mål, samt Deval Eminovski ett.

Vägen mot det oundvikliga slutspelet kantades av många säkra segrar därav en storseger med 5-1 borta mot AIK. Men ett svart orosmoln började allt oftare visa sig över Malmö Stadion: Publiksiffrorna sjönk dramatiskt trots topplaceringen i ligan. Inte en enda hemmamatch lockade femsiffrigt åskådarantal.

Den 16/11 tog gamle tuffe trätofienden Djurgårdens IF emot MFF i finalen. En tät försiktig match slutade 0-0.

Nu väntade avgörandet i Malmö. I novembermörkret den 19 dagen i månaden hade 8175 guld och revansch-törstande Malmöiter tagit sig från sina varma hem till novemberruggiga Stadion för att se rättvisa skipas. För att se de Allsvenska segrarna bli Svenska Mästare. Dessa åskådare glömmer aldrig den matchen så länge minnet finns i behåll. Även jag, som sett och följt mitt lag sen slutet på fyrtiotalet, talar gärna om den som en av de bästa i klubbens stolta historia. MFF:s alla storspelare spelade fullständigt ut ”Järnkaminerna”. Kaminer vars eld och glöd falnade allt eftersom spelet fortsatte. Kaminer som endast innehöll aska efter det att MFF vunnit finalen med 7 mål mot 3. Roger Ljung gjorde ett mål, Håkan Lindman två, samt nye skyttekungen, Martin Dahlin 4 mål. Ännu en superspelare hade presenterat sig på allvar i MFF den här säsongen. En av dem som kan göra anspråk på att platsa i ”Alla tiders lag”.images

Fakta

1. Malmö  FF    22  15   2   5              45-26           32

Bästa målskytt    Martin Dahlin    22   mål.

Högsta hemmapublik i serien.  8/5  mot Djurgårdens IF     7728  personer.1988


Lämna en kommentar

Jular som jag minns.

Tror att de flesta vuxna så här i juletid ser tillbaka till barndomens jular. Några med fasa, en del med blandade känslor, men de flesta likt mig, med glädje och värme.

På fyrtiotalet började julen den dagen som hette ”Skyltsöndagen”, som då var premiär för julens pyntning. Inte som nu när ”skyltsöndagen” börjar i oktober och har förlorat sin attraktion långt innan den första advent.

Mina föräldrar och jag började vår vandring utanför moderns lilla livsmedelsaffär, ”Frukt och Speceriaffären Astrid” som fanns i anslutning till vår lägenhet. Där, i det lilla anspråkslösa fönstret, hade hon pyntat efter förmåga och utrymme. Ett skyltfönster som inte lockade stora åskådarskaror, som bara vände sig till dem som var hennes trogna kunder. Fortsatte sen en bit på Nobelvägen, passerade Fredrik Nyströms affär, apoteket Vipan (där den goda salmiaklakritsen fanns), och kom fram till Amiralsgatan. Affärerna blev allt större. Julskyltningen mera påkostad. Amiralsgatan ledde oss till färdens huvudmål. Det stora , jättestora, för ett barn gigantiska upplysta Gustav Adolfs Torg.untitled Södergatan fram till Stortorget var som en vandring i en värld av neon, tomtar, glitter, änglar, jultoner, och frestande presenterbjudanden. Ögonen speglade sig i prakten. Hemåt gick färden längs Södra Förstadsgatan innan Kristianstadsgatans julmysiga fridfulla mörker tog oss till bostaden igen. En sista titt i moderns skylt, med konstaterandet, att inget bländande ljus, eller några levande tomtar, förmedlade mer julstämning än ett lite skyltfönster på hörnet av Kristianstadsgatan och Nobelvägen.images

Nu var det också dags för de inköpta granarnas ankomst till vår gård i kvarteret Blosset. De stod uppradade vid garaget med namnade lappar. Det var en fest för oss ungar att läsa och se vem som köpt den eller den granen. Några tålte att skrattas åt och kunde knappast var inköpta med klara ögon i nyktert tillstånd, men flera att beundras. Ingen skulle komma på att vandalisera någon, och ingen skulle förnedra sig att stjäla någon. De stod där intill de olåsta cyklarna i sina cykelställ, tysta, doftande, och ännu inte barrande farväl till sin stund på jorden, liksom ivrigt väntande på att få bli prydda med grannlåt i sin sista stund i livet, de som var utvalda från sin skog. Detta var en tid för längesen.

På lille julafton togs granen in i mitt hem. Minns att jag var lite avundsjuk på de familjer som tog in sin gran tidigare. När vårt träd fick komma in i värmen hade det glesnat avsevärt i granskogen på gården. Varför skulle vi alltid vara bland de sista granintagarna?

På kvällen fernissade far trägolvet i lägenheten. Avslutade vid sin egen säng, satte penseln i burken och la sig för en välförtjänt vila. Doften, var och är den doft, som jag än idag förknippar mer med jul än någon annan. Nu var det bara en enda natt innan julafton. ”Midnatt råder tyst det är i husen. Alla sova släckta äro ljusen”.

På julafton hade mor öppet i affären till klockan 14.00. När morfar blivit ensam kom han med tåget från äldreboendet i Höllviken, där han bodde sina sista år i livet. Han skulle, när aftonen blivit sen, berätta sina minnen från sitt spännande liv på sjön i fjärran länder. Granen var klädd med levande ljus, kulor, glitter och tomtebloss. imagesCANCZ8Y9I en fönsterkarm stod min favorit-julprydnad; en kyrka från vilken fönstren spred ett rödaktig värmande sken. I snön (bomullen) utanför kyrkan samlades små tomtar i tyg. (dessa har jag kvar än i dag). Från köket med gasspisen spreds dofter som gav välbehag. På den annars så trafikerade Nobelvägen rådde tystnad som vore den en byväg på landet.

De vuxnas ätande och drickande, från de små spetsiga glasen, med det ointressanta innehållet, varade i en evighet. Fattade de inte att julens höjdpunkt fanns under granen. Alla de av mig väl undersökta  paketen, på vilka de flesta bar etiketten, ”God Jul Carlo”. Men så till slut. Äntligen. Disken fick vänta, det var inte bara ett önskemål, utan ett krav från mig.

Många julklappar har jag fått i barndomen, men den enda jag minns är ”Fantomens julnummer”,imagesCAM4ZPMC som var en obligatorisk återkommande present år efter år. Den lästes, med beundrande ögon, liggande på golvet. Fantomen var min hjälte, varför kunde inte fadern vara lite som han? Klä sig i trikåer och mask, istället för målarkläder, för att gå ut och skipa rättvisa i världen.

När julaftonen var på väg att bli juldag hördes röster från köket in till mitt lilla rum. Det var morfar och far, som lika obligatoriskt som Fantomens julnummer, avlutade aftonen med kaffegök under fredligt samtal.

På juldagen rådde stillhet, eftertanke, finklädsel och värdighet. Ja, även julens andliga innebörd fick en stund av uppmärksamhet. Staden Malmö andades tillbakalutat värdigt. Det gick att ta på tystnaden. Under annandagen träffades gänget igen och pratade om, och förevisade, det som julen egentligen handlade om i vår värld då: Julklapparna.

Så minns jag mina barndoms jular.

I mitt vuxna liv har jag firat de flesta jularna i det egna hemmet. Men även några i främmande land. En jul var hustrun och jag i Lübeck. Vi skildes åt på förmiddagen för att i hemlighet köpa klappar till oss. På hotellrummet gömdes det inköpta under respektives sängar. När de packades  upp visade det sig att vi båda köpt identiska presenter. Ölglas, vilka nu samtliga har fallit offer för klumpiga diskande händer.

En helg genomlevdes i London. Ett så öde London att det hade gått att tälta på Piccadilly Cirkus. Men i Bayswater fanns räddningen för hungriga magar i form av icke kristnas krogar.

För två år sedan bestämde vi oss för att: nu vill vi uppleva en garanterat vit jul. Vi reste norrut. Till Ö-vik/Köpmanholmen, eller ”Foppa-land” och till släkten där. 197691_10150257345470849_7144730_nDagen innan julaftonen var kall och snörik. Julaftonen regnig, mild och skånskt grå. Men julbordet, med delikatesser, som inte är helt vanliga i södra Sverige, var lika gott som sällskapet var trevligt. Att en storm på annandagen höll på att försena hemfärden är en helt annan historia. (Bilden. Värdinnan i Ö-vik. Lite svår att identifiera)

Men under samtliga julhelger på bortaplan har vi medfört vår favoritomte från hemmet och placerat på hedersplatsen i gäst eller hotellrummen. Den vill vi aldrig resa ifrån någon jul.

Av alla jular i egna hemmet är det speciellt en som finns bevarad i minnet. Vi var många. Såväl far som svärfar var i livet. Båda till åren komna, men efter glögg, mat och drycker som tillhör julmat, så förvandlades deras höga ålder till ungdomens odödlighet och mannakraft. Efter en lång diskussion mellan de båda åldermännen gällande vem utav dem som haft det värst i barndomen (och där är jag säker på vem som haft det), så slutade det med att de båda atleterna skulle gå ut i garaget, där min skivstång fanns, för att lyfta skrot. Endast hustruns rådiga bestämda ingripande hindrade att ambulansen skulle fått rycka ut till Lokförarevägen på Kulltorp i Kristianstad.

Nåväl, även denna jul slutade i harmoni med dans kring granen. Folk liggande i alla rum. På golv, soffor, bland otaliga tomtar, presenter, köpta, fula, mindre fula prydnadstomtar, och i sängar. Pinkeparad med jämna mellanrum av de som med ålderns rätt uträttar sådant även på juldagsnätter. På tidiga juldagsmorgonen gick min katt, Ofelia, och jag i julottan. Ja det vill säga, vi stod utanför Nosabykyrkan och tittade på de anländande besökarna. Och det är det närmsta jag varit en julotta, skam till sägandes. Men än har jag ambitionen och än är det inte för sent.untitled

På juldagen skulle det bjudas på kalkon. En fågel som envist hade vägrat att låta sig tinas. Då var det nära det stora sammanbrottet för den person som alltid i vår kultur har huvudansvaret för gästers trivsel och förplägnad. Men det löste sig. Alla vara glada och nöjda och lovade att komma tillbaka nästa år. Men så blev det inte riktigt för samtliga. Så är tidens gång. Några stolar stod tomma. Några älskade hade försvunnit från julens gemenskap, när det åter var dags att fira jul.

Jag har nu upplevt 73 jular. Och snart ytterligare en. Av dessa är det en som är den mest minnesrika trots att den, när det hände, fick äldre kollegor att reagera. En basist, vid namn Hasse Brinck, (bilden) var så arg att han skulle kontakta Expressen. Detta blev nu inte av och det är jag glad för.untitled

Året var 1955. Platsen Svea Livgardes kasernområde i Sörentorp. Jag nyss fyllda 16 och yngsta musikelev på Svea Livgardes Musikkår. Det ingick i de yngres uppgift att på jägarhornuntitled blåsa när den tretungade hissades och halades. Inte ens en julhelg kunde hindra denna viktiga handling. Jag, med föräldrar 60 mil därifrån, men varande yngst, fick vaktspelets uppgift denna jul.

Två personer på hela vår jord hörde och såg händelsen när flaggan hissades och halades till Svenska Arméns paradmarsch från mitt välputsade jägarhorn. Vaktchefen, överfurir Abrahamsson, som skötte flaggan, och jag med jägarhornet, på vilket jag skulle kunnat spela ”Svarte Rudolf” eller precis vad som helst utan  att någon skulle reagerat.

Men i matsalen rådde någon slags frid, en stämning jag aldrig, varken förr eller senare, upplevt. Nästan högtidligt. Julmaten var, om inte överdådig, så riklig och välsmakande. Samtliga satt vid ett gemensamt långbord. Vaktpersonal, beredskapstyrkan,  ja till och med självaste dagofficeren. Matsals-flickorna/tanterna var mer tillmötesgående än vanligt, ja mest moderligt omhuldande (tyvärr). Vi var som en stor familj. Vi som försvarade fosterlandet med gevär och jägarhorn julen 1955. Vi som hade nationens viktigaste uppgift.

Efter maten pulsade jag i den knarrande snön till musikavdelningen tre kilometer därifrån, dit där jag bodde ensam under helgen i ett stort gammal hus med odefinierbara ljud, beläget avsides i skogen (Bilden). På nattduksbordet hade jag istället för julprydnad en kniv. Vad jag nu skulle kunnat använda den till.Radan_3,_2008

Denna julhelg för 58 år sen är trots att den är något som låter osant och väldigt märkligt för de flesta i vår tid, den som jag minns bästa av dem alla. Och jag minns den med glädje.

Och därmed önskar jag er alla som läser detta en riktigt GOD JUL som ni snart lägger till era julminnen.untitled


4 kommentarer

Malmö FF:s guld (Del 15 )

Seger i Allsvenskan hemma mot IFK Göteborg med 2-1. Seger borta mot samma lag med 2-1.

Etta i den allsvenska serien med 5 poäng före IFK Norrköping på andra plats, och 8 poäng före IFK Göteborg på tredje plats.

Inget kan väl vara mera självklart och rättvist än att 1987 års Svenska mästare heter Malmö Fotbollförening?

Men visst. Stopp ett tag. Vi levde fortfarande i den tid som nu förpassats dit den hör hemma: till minnenas skräpkammare. Den tid som i den allsvenska historien kallas för ”Slutspelstiden”.

Efter att i en semifinal ha klarat av det småländska hotet som kom på fjärde plats i Allsvenskan (Östers IF) så var det dags för final mot den klubb som kom 8 poäng efter MFF i ligan. IFK Göteborg.

För er som inte var med då kan jag berätta. Hela den svenska pressen, och övrig media utanför Skåne, laddade upp med sitt värsta MFF-hat. Det lät som om det skulle spelas en landskamp, Sverige mot Skåne. I dag skulle det kanske gå under beteckningen ”främlingsfientligt”.  Ett ord som objektivitet tycktes inte finnas för de journalister som manade till kamp. De goa gubbarna mot de dryga stöddiga MFF-arna. Begreppet ”Vi mot dom” har aldrig känts angelägnare för en himmelsblå än hösten 1987.

Den 24 oktober förlorar MFF på Ullevi med siffrorna 0-1 inför 14811 glada åskådare. Den 31 oktober vinner MFF på hemmaplan med siffrorna 2-1 inför 18811 frustrerade åskådare.

Rättvisa hade skipats enligt pressen uppåt-landet och i SvFF:s ögon. Den klubb som förlorat 3 gånger av 4 mot MFF. Som kommit trea i serien, 8 poäng efter vinnarna ,hade på ett mer gjort bortamål i slutspelet blivit Svenska Mästare. En ”rättvisa” som för mig är ett justitiemord.

Fakta.

1. Malmö  FF      22  14  6  2   50-21      34   ( 8 poäng före ”mästarna” IFK Göteborg.

Bästa målskytt.    Lasse Larsson   20   mål och skytteligasegrare.untitled


1 kommentar

Malmö FF:s guld (Del 14 )

Det är någon gång på nittiotalet. Under den Sydafrikanska solen befinner sig, tillsammans med sin hustru, en god vän och kollega till mig. De är på safari. Med i resesällskapet syns en person som är klart igenkännbar för de svenskar som är intresserade av fotboll. Han aktiva karriär är över men han verkar nu som tränare. Han har spelat i Malmö FF (255 matcher) och blivit allsvensk skyttekung 1987. Har dessutom hunnit med en mycket kort sejour i Italien där han halvskadad endast fick spela 4 matcher under ett år för sin klubb Atalanta Bergamo. En sådan spelare kan väl knappast gjort något större avtryck i landet Italien? Han har dessutom förvånat resesällskap med sin stora kännedom inom ornitologins värld. Han syns, den här dagen i Sydafrika, iklädd tropikhjälm och solglasögon. Svår att identifiera även för de som känner honom väl.

Det svenska resesällskapet har stigit av jeeparna, för en stunds bensträckning och välbehövlig förfriskning, då det händer: En buss fullastad med italienare stannar intill. Det tar någon minut innan de närmar sig den hjälmprydde. Tittar. Tittar igen. Tittar noga. Säger något till varandra på det vackert klingande språket. Lite tvekande. Tar sig än närmre. Blir nästan intima innan de blir säkra. Flockas kring honom. Skriker hans namn i extas. Inte ens ett angripande lejon hade kunnat  stjäla uppmärksamheten från honom. Så uppför sig ett folk med ett genuint fotbollsintresse. Ett folk som aldrig glömmer sina spelare oavsett deras stjärnstatus. Vem han var/är? Ja, det återkommer jag till.

När den allsvenska ridån gick upp detta år var det i ett land som inte var sig likt. En chockad nation hade förlorat sin oskuld som det brukare heta. Vi hade fått uppleva ett mord på en svensk statsminister.

Men livet måste gå vidare och så även fotbollen. Den 20 april på nationalarenan chockar MFF motståndarna AIK. Premiärutspelar ”Gnaget” och vinner med siffrorna 5-2. Men även publiksiffran är chockerande. Endast 3737 åskådare tycker att en premiär mellan två klassiska klubbar kan vara lockande!

Roy Hodgsons lag hade visat vägen. Den väg som ledde till det fjortonde allsvenska guldet. En väg som var kantad av få hinder, men bjöd på många högtidstunder och storsegrar för den ljusblå fotbollvännen.

Serien vanns överlägset. Endast en förlust och den kom på bortaplan mot IK Brage (1-2)

Detta år skipades även sportslig rättvisa. Det segrande laget i långa serien, klarade även att vinna det mera slumpartade cupspelet,  det som kallades ”Slutspel”.

Den första november hade 16818 personer infunnit sig på Malmö Stadion för att se sista matchen i slutspelet mot AIK. MFF kom till start med en 0-1-förlust från matchen i Solna. Nu i säsongens sista match fick Malmöpubliken se sitt lag visa vem som var årets överlägsna mästare. Segersiffrorna blev identiska som de i premiären. (5-2) Två mål gjordes av Mats Magnusson och tre av han; Han som senare i livet skulle resa till  Sydafrika på safari och fågelskådning, samt där bli hyllad av italienska fotbollsvänner: Lasse Larsson.untitled

Fakta.

1. Malmö  FF     22  16   5   1        49-11     37   (6 poäng före tvåan IFK Göteborg)

Bästa målskytt.     Lasse Larsson    12  mål

Högsta hemmapublik i serien. 27/4   mot IFK Göteborg.   13349  personer.

1986


Lämna en kommentar

Krogar Del 3. (Friden vid vägs ände)

Friden vid vägs ände.imagesCAAU23WZ

Nej det är inte titeln på en dikt. Men väl en oas i tillvaron som är som poesi för såväl själen som smaklökarna. Det är inte en krog vilken vandraren går förbi och plötsligt upptäcker. Den vänder sig bara till dem som redan vet. Och vet gör många idag. Ryktet har spridit långt över den österlenska gränsen.

Från hjärtat på det fagra Österlen, den ort där Österlens största litterära skildrare står staty,untitled tar ni av mot Vitaby. Efter ett hundratal meter står ni inför en vägkorsning. Leta efter en skylt med namnet ”Friden”. Fortsätt på en smal slingrande, knastrande grusväg. Vidare fram till vägs ände och ni har nått ert mål för en sinnenas högtidsstund. Ni har nått ”Friden”, den krog som nästan inte låtsas om att den finns till.

Inne i den lilla mysiga( och här är ordet ”mysig” det rätta) lokalen ser ni med säkerhet en person med ett utseende som kanske mer påminner om sagans sjörövare än en mästare i köket. Han heter Peter, och är tillsammans med hustrun Barbro, ägaren till oasen på Österlen.imagesCAJANX3A

”Friden” är främst en pizzeria. Men den som söker en Calzone, en Capriciosa eller en Vesuvio bör vända i dörren. Den som däremot söker pizzor som spelar i en bedtydligt högre kulinarisk division har hittat rätt i tillvaron.imagesCADP6ZSD

De som har bråttom till livets plikter bör heller inte välja ”Friden”. Sällan har väl namnet på en krog varit mer passande än just detta. Här finns känslan av en svunnen tid. En tid då det fanns tid för andrum och eftertanke. En tid då det rådde just frid. En tid innan stämpelklockor var uppfunna.

Den som kommer dit på sommaren när äppelträden, tillhörande ägorna, står i blom tror sig befinna sig i paradisets väntrum, i en bättre värld. Ögonen vandrar ut över landskapet som inte liknar något annat på vår jord. Blicken söker kyrktornet i Södra Mellby. Doften från den bördiga jorden är angenämt påträngande. Aldrig är vi närmre änglarna.imagesCAI1VH0U

I går kväll, dagen innan den tredje advent, var jag där igen. Vi färdades genom ett mörkt Österlen. Ingen annanstans kan mörkret vara mörkare än en snöfri vinterkväll på Österlen. Vi färdades genom ett tyst, öde Österlen. Ingen annanstans kan tystnaden och ödsligheten vara uppenbarare än en vinterkväll på Österlen. Husen stod tomma och vinterövergivna. Sommarens soldyrkande besuttna ägare hade för längesen flyttat till sina lägenheter och villor på Östermalm, Danderyd, Djursholm och Lidingö. De få tappert övervintrande urinvånarna var i sina hus dolda för våra blickar i väntan på den vinter som kan, när snöstormens djävlar går till dans, vara svårare att överleva någon annanstans än på Österlen. Vi stannade till i hamnen i Vitemölla och drack glögg. Ingen annanstans smakar en varm glögg bättre än en kulen, mörk vinterkväll på Österlen i sällskap med kluckandet från Östersjöns svarta vatten som fridfull naturmusik.

Men så plötsligt. Framme vid vägs ände. Ljus i mörkret. Inbjudande, välkomnande, varma ljus. Vi var framme. Framme vid ”Friden vid vägs ände”. Vi skulle äta julbord.IMG_0574

Vi, var hustrun, hennes syster, systerson och hans flickvän. Cecilia, som systern heter, är den person jag har att tacka för upptäckten av denna lite fördolda österlenska juvel. En artikel i Sydsvenskan om krogen för många år sedan väckte nyfikenhet hos henne, och  tack för det. Nu har det blivit många besök där, men för första gången en mörk vinterkväll , och för första gången ett traditionellt julbord.

Mätta begav vi oss hemåt när kvällen nästan förvandlats till söndagens småtimmar, konstaterande att:

Ingen annanstans smakar ett julbord bättre än på Österlen. Ingen annanstans framdukas julens delikatesser i en hemtrevligare miljö än på Österlen.

Men då skall det vara på ”Friden vid vägs ände”.


Lämna en kommentar

Du ? Eller Ni?

”Hej ! Vad vill ni ha?untitled

Så låter det ofta när en ung servitris kommer fram till mitt bord på något café där jag sitter alldeles ensam och övergiven.

Beroende på mitt humör väljer jag följande svarsalternativ: Vänder mig om för att låtsas se om jag fått sällskap och svarar,  ”Jag är ensam”, och får en förvånad blick som säger-yrar gubben-tillbaka. Alternativt svarar jag:  Vi vill ha en kopp kaffe och en mazarin”. Men för det mesta accepterar jag det formella språkfelet, ler uppgivet, samt gör min beställning.

Detta skrives med anledning av gårdagens TV-program kallat ”Debatt”, men borde rätteligen heta ”Polsk riksdag”.untitled

Jag tillhör den generation som varit med när hela ”Du-reformen” inleddes initierad av Bror Rexed.untitled

När jag var barn i Malmö var de naturligt att säga tant och farbror till vuxna. God dag farbror Ture. God morgon tant Klara.  De vuxna tilltalade oss ungar med hej och du. Och vilket var alternativet? ”God afton ! Hur mår gossebarnet Carlo i dag”?.  Nja inte så bra.

När jag fyllda 15 kom till Stockholm märkte jag en viss skillnad på vem man kunde säga du till. En 23-årig furir titulerades furiren, medan en 55-årig snickare var, du Bengt. Något som varit otänkbart att säga till en relativt obekant vuxen i Skåne i mitten på femtiotalet.

I slutet på sextiotalet började Rexeds ”Du-reform” att anammas allt mer. Dock med undantag från underordnade till högt uppsatta personer, medan överordnade ändå tog sig friheten att säga du tillbaka. Ett sorts sätt att visa på skillnaden i rang.  Det tog lång tid, och kändes väldigt onaturligt för mig, att säga du till väldigt gamla människor och till min tidigare chef, musikdirektör Helle Rosén. Men ordet ”ni” undvek jag gärna. Istället hittade jag på alla möjliga och omöjliga omskrivningar. (En bra språklig träning kanske). Däremot märkte jag på tidigt sjuttiotal hur tonåriga elever på musikskolan utan problem sa ”Du Helle”, vilket jag tyckte var lite märkligt då, när jag som mogen 30-åring inte gjorde det.

Tiden gick och ”Duandet” blev den naturligaste sak i världen och hade inte det minsta med respektlöshet att göra.

Men! Så började det hända.

Första gången en ung person kallade mig ”ni” var väl för sådär 10-15 år sen. Ja,ja en gång kan vara en olyckshändelse. Någon vilseledd ungdom. Men ack nej. Hon var en neoklassiker. Nu har det blivit allt vanligare. Vi har vridit klockan tillbaka igen.

Kära ungdomar/unga personer.

Jag förstår att ordet ”ni” används i tron att vi (gamla) uppskattar det som en artighet. Men: Väldigt få av oss vill bli ”Ni-tilltalade”. Vi tillhör den generationen som kämpat för att använda det praktiska tilltalet ”Du”. Dessutom, vill troligen en del av oss fåfängt framstå som lite ungdomliga, kanske inte så mycket i utseende, men väl i framtoning. Vi vill vara kompisar helt enkelt. 

Var ligger den uppskattade åldern för att tituleras ”Ni” ? (kanske lite olika beroende på vem). Inte så många 37-åringar vill bli ”niade” av en 17-åring. Tro mig. Ja inte ens vi pensionärer gillar det. Tro mig igen.

Men skall det ändå göras så gör det på riktigt. Man säger inte hej till en ”Ni-person”. Man använder inte förnamnet på den person som tituleras ”Ni”.

Dock skall jag erkänna.

Det var smickrande när en äldre kollega tyckte att jag var värdig att bli ”Du-kamrat” med honom. Ett bevis på att jag ansågs som en yrkeskollega. Det kan jag möjligen sakna.

Jag kan ibland fortfarande reagera när någon ung person säger du till en överste eller general, uppfostrad och miljöförstörd på ett regemente som jag varit sen 15-årsåldern.

I England finns det praktiska ordet ”You”. Men i Tyskland tar jag seden dit jag kommer, och säger inte Du utan Sie, till okända personer. Det upplever jag som en artighet mot det landets kultur.

Men i Sverige önskar jag att Du-reformen inte skall dö ut. Tilltalsordet ”Du” sagt eller skrivet med respekt gör det så mycket lättare för oss människor att umgås.

Med dessa  ord säger jag HEJ och hoppas att DU håller med.