JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Dagboken (31/1)

Morgon.

Den sista dagen i januari började som de flesta dagar för mig som sover vid sidan om en person (bilden) som måste upp tidigt på morgonen. Redan klockan 09.10 kunde hon inte stå emot och lägga band på sina bagargener. Hon måste upp. Och vem har ro att sova ut då? Inte jag.untitled

Klockan 09.15 drar jag upp persiennerna. Ser ut på den sen länge ständigt grå himlen, det ändlösa vita snöandet, snödrivorna som täcker den mark som för några veckor sen lyste av gula vårförebådande vintergäck. För inte så länge var det som om det inte skulle komma någon vinter till Skåne i år. Men! Den kom och det med ett snöande som måste betecknas som vulgärt. Som endast snöfundamentalister kan älska. Men vinner inte en skåning Vasaloppet i år kommer det aldrig att ske.imagesI0S0TFIP

Stapplar med morgonvärkande stel kropp ut i köket. Tittar ut på altanen. Jodå. Våra ”husfåglar” är på plats ivrigt väntande på något ätbart. Kan riktigt ana hur de tänker: Varför ligger slöfockarna så länge när de vet att vi är hungriga? Skall inte gamla människor stiga upp tidigt har vi hört? En rödhake och en koltrastimagesALFFONHWimagesX37JLFAT har sen vinterns inträde tagit sin boning på altanen. Koltrasten visar upp ett icke solidariskt uppträdande mot artfränder som vill dela godsakerna med den. Kör ideligen, trots den rika tillgången på läckerheter, bort sina stackars hungriga bröder och systrar. Kan därför sägas sakna empati och att visa upp ett ”medkoltrastelikt” uppförande. Vågar man hoppas på att den svarta fågeln som tack bjuder oss på sin skönaste sång när värmen återkommer, altanen är snöfri, grillen och utemöblerna på plats. Blommorna prunkade och den svalkande drinken framdukad till angenäm styrka och smak ?

Förmiddag.

Efter en lång näringsrik frukost: Voltaren, Glukosamin och Alvedon ; Te och grov macka med Kalles kaviar. Ett kokt ägg. Apelsin. Filmjölk med blåbär, äppleskivor, bananskivor, samt någon sort frö, är jag på väg snöpulsande med stavar. Känner mig nästan som Sixten Jernberg.untitled Tänker på honom när benen och höfterna blir påtagligt värkande. Sixten hade skrattat åt smärtorna. Väl? Han som fortsatte att träna med brutet ben. Eller var det en arm?

Hemma igen så kommer det där telefonsamtalet jag väntat länge på nu. Det kommer från staden där man är bra på att spela trombon och att såga i höfter. Från ortopeden i Hässleholm.

Bagaren, jag menar hustrun, kommer hem. Har helgmathandlat, lämnat in tipset och fått beröm för förra veckans uppnådda 13 rätt. untitledHar sett kaxig ut sen dess. Särskilt när vi pratat fotboll. Du kan inte tippa efter ett lags gamla meriter, upplyser hon mig om. Nu gäller det att hon lever upp till förväntningarna. Att hon upprepar succén. För det var väl inte bara tur? Annars får jag visa hur det skall går till. Vilket jag ännu inte lyckats med.

Eftermiddag.

En helt vanlig vardagseftermiddag i en pensionär liv. Hängande i favoritfåtöljen i favoritrummet. Spanande ut mot himlen om det möjligen kan synas en lättnad från påfyllandet av det vi har mer än nog av : snön. Om möjligen solen kan visa sig om så bara för någon minut. Zappande på TV:n. Lösande av korsord. Läsning av tidning och bok. Tristess? Nej, snarare lugnt och tillbakalutat skönt. Blir glad och överraskad av en ”vänförfrågan” på Facebook. Den kom från Sölve Kingstedt (till höger i bilden) född 19321528477_1375873256006413_1115329190_n. Militärmusiker, soloklarinettist i såväl Stockholms Philharmoniker, som i Sveriges Radios Symfoniorkester. Lägg till detta meriten att ha varit högskolelärare åt världsstjärnan Martin Fröst. Blir lite ”duktig” och ger klarinetten några toner, hänsynsfullt ohörbara för allmänhetens kritiska öron. Men än är de ett behov att spela lite varje dag. Inte öva, men väl spela. Skillnaden är ungefär som att träna simning eller bada. Skymningen kommer fortfarande tidigt. Men det går framåt mot ljusets återkomst. Tycker mig redan märka en förändring sen juldagarnas totala svarthet. Gatlyktorna tänds. Grannhusets smålampor hälsar oss. Här är vi tycks de säga. Lasse och Elisabeth, känns gott att just ni är våra närmsta grannar. Det där med sympatier för IFK Norrköping och Tottenham får jag stå ut med. Vi har trots allt en stor häck mellan våra ägor. Hustrun börjar att förbereda middagen. Angenäma dofter sprider sig i huset. Vinet luftas. Det närmar sig fredagskväll igen. Den där kvällen som ända sen arbetets dagar varit belöningskvällen, och som på något underligt sätt är det än i dag.

Kväll.

Mätt efter en utsökt måltid, tillagad av mitt livs favoritkock. Och här talar vi inte om tur för den skapande. Bläddrar bland TV:ns filmkanalers rikliga utbud. Konstaterar att mångfaldens rätta karaktär ofta är enfald: Amerikansk action: Amerikansk action. Amerikansk action……………..Finns det ett så omättligt behov att se folk som slåss eller skjuter varandra?

Undrar om katten Lisa skall komma och krafsa på dörren i kväll igen. Har haft besök av den närboende katten två kvällar i rad. Hur hon kan ta sig fram, bland drivor som täcker hennes lilla kropp flera gånger om, är för mig obegripligt. Men välkommen är hon alltid.

”På Spåret” missar vi inte. Underhållande och ställer krav på nykterhet och skärpning hos sina tittare. Men några centiliter maltwhisky sätter fart på kreativiteten och möjligheten att före de tävlande avslöja resmålen: Ibland.

Kvällens resmål i ”På Spåret”. Umeå tog vi före burfåglarna tack vare faiblessen för Runebergs ”Fänriks Ståls sägner” där Georg Carl von Döbeln har en huvudroll. När resan landade i Sao Paulo hade jag förhoppningar om lite fotbollsfrågor som något om de prestigefulla derbymatcherna mellan Palmeiras, Corinthians och MFF:s värdklubb 1949, Sao Paulo FC. Så blev det inte.

Kvällen avslutades med en film berättande om Marin Luthers liv. Flera stora skådespelare som den oförliknelige Sir Peter Ustinov.untitled

Nu är klockan 23. 10. Endast en knapp timme återstår av månaden januari. Om två timmar spelar Malmö FF sin första match för året långt borta i Florida. Den orkar jag inte att sitta uppe och följa. Skall jag upp på bagartid i morgon också behöver jag min sömn. Går därför och lägger mig nu och inväntar med spänning resultatet i morgon. Nu är det snart februari. Månaden med aningar. Månaden med högre luft. Månaden där man vid något lyckligt tillfälle kan ana solens makt. Trevlig februari önskar jag alla läsare.

Men nu måste jag avslöja vad höftsågaren i Hässleholm sa.

Den 11 mars fick jag tid för operation. Kirurg: IFK Kristianstads läkare Marcus Waldén. (bilden) Sen börjar ett nytt liv. Hoppas och tror jag. God natt.mw


2 kommentarer

MFF:s Årspremiärer sen fyrtiotalet.

Det har gått några år nu sen urpremiären. Sen en nyfödd klubb anlände till Göingemetropolen Hässleholm för att anmäla sin entré till fotbollsvärlden. Året var 1910  dagen den 16 maj, och moståndarna IFK Hässleholm. untitledFörlust för MFF med 2-1. Men sen skiljde sig snart de båda klubbarnas slagkraft .1910_1920

Det har också fösvunnit några år från vår tid sen jag såg min första säsongspremiär i staden där jag föddes. Tänker nu inför år 2014-premiären skriva om en MFF-premiär hämtad från varje decennium som jag fått vara med om. Ibland på plats. Ibland långt ifrån slagfältet.

40-talet.

1949.

Det var en tidig säsongspremiär. Redan den 6 februari. Som nästan alltid på Sorgenfris grusplan.untitled Den med det lilla trånga insläppet och presenningarna som  hindrade insyn från eventuella gratistittare. Traditionen var oftast då att inleda mot mycket sämre lag. Att få ösa in mål. Så även detta år. Detta år då MFF var totalt överlägsna i fotbollsverige. På andra planhalvan fanns gamla Sorgenfriklubben Malmö Sportklubb. Jag hängde vid räcket omgiven av påpälsade, hattprydda, mumlande, rökande, termosförsedda  gubbar. Här fick inga ungar plats att ligga bakom målen. Målen med sina stålstaket istället för nät. De där burarna som det hörde när bollen hamnade i målet. Och hamnade där i matchen mot MSK gjorde den 10 gånger i MSK:s mål och en gång i MFF:s. Därefter sprang jag den korta vägen några kvarter söderut till hemmet för värme och söndagsstekuntitled. Och var beredd att möta en ny underbar MFF-säsong.

50-talet.

1950.

Den 19 februari spelade MFF borta ! Mot Lunds BK. Seger med 4-1.

Men jag räknar premiären till veckan senare. För då var jag där. Men kanske mest för att det var det alltid så intressanta och traditionsrika mötet mot den kombination  som kallades för ”Lilla Stadslaget”. Lilla Stadslaget var ett prestigefullt lag. Där spelade de bästa spelarna från de Malmölag som inte tillhörde MFF, IFK Malmö eller MBI. Alltså de klubbar som benämndes ”Småklubbarna”. Detta årets upplaga av de förhoppningsfulla smålagspelarna fick se sig besegrade med 7-1 av den svenska fotbollens suveräner: Malmö FF.

60-talet

1963.

Vintern var efterhängsen detta år i Skåne. Inte förrän söndagen den 10 mars kunde laget spela årets första match (en match mellan A och B-lagen räknar jag inte) på Furulunds Idrottsplats mot Furulunds IK med följande lag.

Bertil Svensson/Siberger. Jörgen Ohlin. Roland Löwegren. Lennart ”Lill-Kick” Svensson. Bertil Elmstedt. Prawitz Öberg. Sven Dyberg. Jan Jepsson. Kjell Åke Nilsson. Bo Larsson. Bertil Wahlström. Segersifforna skrevs till 15-0. Det var kallt. Det var snöigt. Men snart skulle MFF spela fotboll i en helt annan miljö.

Efter ett dygns flygresa landade laget i Nigeria. Där spelade MFF fyra matcher under förhållande som var långt ifrån den svenska vardagens. En fantastisk, spännande och märklig upplevelse, har några då spelande berättat för mig.imagesIPLWQ7FK

Resultat: Lagos-Kombination-MFF 6-1. Eastern Rovers-MFF 4-2. Western Rovers-MFF 1-2. Norh. Lions-MFF 0-3.securedownload Delar av truppen som reste till Lagos. (Bild från Gunnar Bernstrup)

Sen var det Sogenfri igen och möte med det något mindre exotiska klassiska norska laget Lyn Oslo. Och vinst med 4-2.

70-talet.

1976.

0-0 i en MFF-premiär. Måste väl vara en besvikelse? Men om den matchen spelades i den eviga staden mot ingen mindre än AS Roma…….untitled…..då bytes ordet besvikelse mot dess motsats. Låt vara att Roma, med sin manager Nisse Liedholm, testade några nya spelare, men ställde ändå upp med sju av de som ansågs ordinarie. Matchen spelades den andra  februari på ett glest besatt Stadio Flamino. I MFF: s lag sågs ikoner som Janne Möller, Staffan Tapper, Krister Kristensson, ”Puskas” Ljungberg, Roy Andersson, Thomas Sjöberg med flera storspelare från den tiden…..ja också HAN …….Bosse.

Matchen var ”Italiensk”. Mycket ställningskrig på mittfältet. Roma hade en straff i trävirket. Tore Cervin hade två stora målchanser som missades men några decimeter.

Efter matchen uttryckte Nils Liedholmuntitled sin stora förvåning över att ett svenskt lag hade kommit så långt i början av sin säsong. I detta instämde en nöjd MFF-tränare: Bob Houghton.

80-talet.

1981

Det här året hade klubben bestämt sig för att fly från snöiga, stelfrusna, skaldeframkallande planer, i tidiga februari och därför förlagt ett veckolångt träningsläger i det ”milda” Varna i Bulgarien.

Tisdagen den 17 februari spelades första matchen mot det inhemska division 2- laget SC Dovrodze. Slutresultat 2-2. Roland Andersson missade en straff. I det blå målet stod Tony Ström , är han fortfarande ihågkommen? MFF:s tränare var då Keith Blunt.  Matchen spelades inför 3000 tappra bulgarer på en plan med ett 15 centimeter med tjockt snötäcke och i snöstorm. Hade kanske varit bättre förhållande hemma i Malmö?

På tal om Tony Ström. Minns en typisk ”grym” Malmökommentar från en match på Malmö Stadion. Ström hade gjort en tavla. Då hördes med tordönstämma och autentiska diftonger. ”Ta första bästa tåg tillbaka till Kalmar!!!!”

90-talet

1997

Det är den 25 januari 1997. Jag är 58 år. Står längs långlinjen intill det som kallas för träningsplan 3 på Malmö Stadion. MFF har fått en ny tränare. En holländsk storspelare vid namn Frans Thijssen. Hans debutmach sker mot danskt motstånd: Hvidovre. Det jag får se utspelas framför mig på grusplanen får mina ögon att fuktas. Mina mungipor att höjas. Mitt inre att jubla. En teknisk, spelande fotboll av mitt hjärtelag. Tankarna vandrar åter till flydda tider. Till storhetstider. Hela nittiotalet har varit en ökenvandring för en klubb som MFF………..Men nu………..imagesIY5DNYNL

Matchen vinns av MFF med 3-1. Men framförallt lovar spelet gyllene tider. När jag vandrar från stadion till moderns lägenhet på Borgmästargården är det inte en 58-åring hon tar emot. Utan hennes lille 10-åring från livet på Kristianstadsgatan.

(Sen blev det inte riktigt som jag hoppats och trott av skilda skäl)

2000-talet

2005

Väljer att från detta år redovisa och minnas tre ”premiärmatcher”.

Malmö FF deltog i något som hette ”Efes Pilsen Cup”untitled som spelades där Europa snart blir Asien: i Turkiet. Mot högkvalificerat motstånd svarade MFF för en mycket stark insats. På gränsen till bragd.

Resultaten.

7/1 MFF-Vitesse Arnhem  6-0

11/1  MFF-Besiktas 2-2 vid full tid.  6-4 efter straffar.

13/1  MFF-Spartak Moskva  1-1 vid full tid. 2-1 efter förlängning.

På fredag den sista dagen i januari är det åter tid för ännu en årspremiär för Malmö FF. Den 105 i föreningens stolta historia. Nu lång bort från grusplaner på Sorgenfri och Malmö Stadion. Långt från den skånska vintern som tycks ha gripit tag i skrivande ögonblick. I varma sköna Florida. Motståndet föga klassiska ”New England Revolution”.

Och som så många gånger förr. Ända sen fyrtiotalet, sitter jag här och hoppas på lovande rapporter. På plats kan jag inte vara av olika anledningar. Men nu följer jag med spänning ”Himmelrikets” suveräna rapportörer.

Det har spelats många MFF-matcher sen den 16 maj 1910. Spelare har kommit och gått.

Men när laget springer ut på planen på fredag (lördag-natt  i Sverige) är det ändå ”Malmö Fotbollförening” VÅR ÄLSKADE KLUBB.

LYCKA TILL ÅR 2014!imagesVFED3P1Y


1 kommentar

MFF-Poesi

Satt en stund idag den 25 januari 2014 och bläddrade en stund i min mest sönderlästa bok. (Möjligen med undantag av Henry Millers ”Sexus”.) untitledDen som snart faller ihop. Den som snart inte finns längre, som jag måste ta i med största försiktighet.

Den som var utgiven till MFF:s fyrtioårsjubileum. Hittade där en dikt som jag gärna vill förmedla till bloggens besökare. Den litterära kvaliteten låter jag andra bedöma (var snälla), men för en MFF-nostalgiker är den ett mästerverk. Eller?

”MED FRISKA FANFARER”  (Okänd författare)

Tillbaka drömmer jag -i sällsamt ljus. Du gamla Malmö för mitt minne träder, med Tunneln, Möllevången, Malmöhus och Sundets vita gäss i marsblått väder. Du stad, där gammalt sämjats har med ungt, där samklang råder mellan nu och gånget, där allting ler rogivande och ungt, ditt blonda ansikte tog sinnet fånget.

Dock-ödet slet mej loss och åren gått, mitt hår har glesnat, stegen blivit tyngre. Men Du har skrudar Dej i vitt och blått, i silversköldens spegel blir Du yngre. Jag ser Ditt namn i jublande rubrik,  Din fräscha doft slår varm ur tryckarsvärtan: `Ny Malmöseger för rekordpublik! De skånska pågarna vann allas hjärtan!”

I drömmen går jag ut på promenad- ser vintergäck bland minnets stenpartier, korsvirkeshus, en solig friluftsstad och gamla Hipp- men nya melodier…Än stäms det dock i Slottparks-dunklet träff med flickor i kanstanje-ljusens nätter, och än hörs jublet högt, när MFF sitt segermål tätt under ribban sätter.

I hägn av residensets kungsbalkong vem skönjer jag-? historiens gudinna, som står och fyller i en tipskupong, och iverns lusteld ses i blicken brinna. Jag frågar henne stillsamt vad som hänt, förrn denna kväll jag vände hit tillbaka. Då visar hon i outplånligt pränt, att MFF har tagit förti raka!

Jag bläddrar vidare i hennes skrift och läser om hur tiden fått sin mening. ` Det unga Malmö har med stolt bedrift till ära höjt sin stad med sin förening`. Hon lyfter framtidsslöjan, och jag står helt bländad av den ädla gyllne glansen, när MFF i vårlig yra går för fjärde gången krönt ur fotbollsdansen.

Hon ser mot kung Karl Gustav och hon ler: – Hans ofredsmelodi är ren förklungen, och andra bragder färg åt tiden ger än Bältens is, som bar den djärve kungen. – Visst tog du Skåne efter hård strapats, Holsteiner-Fredrik digre svärson. Men jag dej bjuder nu – sitt av ge plats för dagens segerherre Eric Persson!

Så drömde jag en mörk decemberkväll och reste mej sen yrvaken ur sängen och trodde mej i närkamp och duell med blonde Eric Nilsson om poängen. Men så-direkt i Gripen Bengtssons famn jag gyllne jubileumsboll sågs skjuta. Tack MFF, som gjorde Malmös namn med fredlig fejd till ryktets hårdvaluta !imagesS0C357PR


4 kommentarer

Jämställdhet. Jämlikhet. Likhet.

Jämställdhet. Jämlikhet. Likhet.untitled

När jag var barn på fyrtiotalet tillbringade jag en stor tid på en bakgård tillhörande ett stort hyreshus i Malmö. Där lekte vi ungar i olika åldrar för det mesta i fred,  sämja och terrorbalans. Någon gång lekte vi över könsgränserna, oftast då med en begynnande erotisk nyfikenhet som främsta motivation att bjuda in töserna till det ”manliga” reviret. Men för det mesta så spelade killarna fotboll eller kula. Tävlade i löpning runt kvarteret. Kastade snöbollar på och mulade flickorna. Men att slå på en tjej: Aldrig! Så feg ville  ingen påg vara. Eller så var vi grabbar det som då kallades för ”busungar” (läs buspojkar). Spelade hartsfiol och idkade liknande nöjen. Töserna var snälla och kastade boll mot en vägg. (Virtuoserna kunde hålla ett otal bollar levande hur länge som helst.) Hoppade hage. Kallade på mojan när vi hade varit dumma mot dem. (kanske, kanske dragit dem lite kontaktsökande i håret.) Hoppade rep. Försökte vi pågar hoppa rep gick det aldrig bra. Men på gårdens uppkritade hage gick det bättre.images Här kunde vi med större muskelspänst hoppa över fler ockuperade rutor än vad ”pipesillarna” kunde. Däremot var vi helt underlägsna när det kom till bollning mot vägg, vilket bevisar att flickor har precis lika bra bollsinne som killar. Men tro inte att någon tjej blev inbjuden  att deltaga i gårdens fotbollspel. Där gick gränsen.

Frågan är då. Ville vi vara så könsuppdelade i våra lekar? Låg det i våra gener? Eller var det så det skulle vara? Som det alltid varit. För dem som gick över ”könsgränserna” uppstod invektiven ”tösapåg” och ”pojkflicka”.

De vuxna i huset bestod av arbetare och lägre tjänstemän. Och nästan ingen av deras fruar lönearbetade, utan skötte hem och barn. Så var det då. Och det kändes kanske naturligt? Vad vet jag.

Att som tonåring bo på ett stort regemente var som att leva i en kvinnobefriad värld. Undantaget var några damer som arbetade på expeditioner, i matsalen och på markan. Att inga kvinnor fick bli militärmusiker eller militärer var något fullständigt självklart. Lotta, okej men att bära vapen……..då….otänkbart.images

I den civila yrkesmusikvärlden i Sverige rådde tidigt samma villkor för anställning av musiker. Provspelning anonymt bakom en skärm. Bästa musiker vann och blev anställd och avlönad lika för båda könen. Låt vara att det tog lite tid innan kvinnorna blev många i symfoniorkestrarna, men i vår tid är de nästan i majoritet, även i de instrumenten som förr ansågs för stora och tunga för kvinnor. Och det låter alldeles utmärkt. Jag vill ändå påstå att musikeryrket är bland de första som bjudit upp till total möjlighet att göra karriär oavsett kön. Detsamma gällde när jag långt senare blev lärare på musikskolan. Lön sattes efter bedömd kompetens och anställningstid, och kollegiet var jämt fördelat mellan män och kvinnor. En föregångsvärld?images

Jag levde i en yrkeskultur där det rådde ,som jag tyckte, optimal jämlikhet. Även i mitt hem härskade/härskar arbetsfördelning efter vad vi klarar bäst. Har väldigt svårt att förstå att någon låter en person han älskar utsättas för alla vardagens tunga måsten.

Är också övertygad om att alla, någorlunda civiliserade personer, med rötter i den västerländska demokratin, anser att det är en självklarhet att kvinnor och män bedöms efter förtjänst. Att mans eller kvinnodominerade yrken bjuder på likartade löner och karriärmöjligheter. Att livets plikter fördelas efter tid, lust och förmåga. Att det skall råda total jämställdhet.

Men är det så i det som kallas världens mest jämställda land? Har de ledande radikalaste feministerna rätt i sina angrepp? Eller tycker många av dem allmänt illa om män? Menar de att det endast är könsfördelningen inom toppjobben som är strävans huvudmål? Är det en total nivellering av könen som är önskvärd? Han och hon blir en HEN? En hermafrodit?

Sexism.

Är ett ständigt återkommande ämne i debatten. Sexism i reklam då kvinnor anser sig förnedrade. Så kanske det är, men var fanns kritiken när Beckham och Fredrik Ljungberg poserade endast iklädda det dom ville sälja. untitledInte störde det mig. Ofta läser man kritik från kvinnor över att männen mer ser till kvinnors utseende än deras prestationer inom sportens värld. Kanske ibland. Men tro mig. Precis lika många kvinnor tittar på idrott av den anledningen att han eller han är så snygg. För att inte tala om vad utseendet betyder för både män och kvinnor inom underhållningsvärlden. Det är inget konstigt med det. Så är vi skapta. Kvinnor kommenterar lika ofta som män det motsatta könets fysiska apparition. Det är den driften som gör att inte mänskligheten dör ut. På Prideparaden (kanske haltar jämförelsen?) däremot råder ingen större indignation mot klädslar och utstyrslar som avslöjar mer än det mesta. Där nästan hyllas ”vulgariteten” av etablissemanget. Där får såväl exhibitionister som voyeurer utlopp för sina böjelser. Vilket kön ”förnedras” där? Ofarligt och bra! Säger jag. Den som inte vill se det låter bli.imagesTOOYU4T0

Jag är också fullständigt övertygad om att damer och herrar äger samma förmågor till yrkesutövning., utom de sällsynta professioner som kräver extrem muskelstyrka. Här är individuella anlag, tradition och möjligheter, det helt avgörande för vilket arbete som väljs. Traditionen gör att om jag ringer efter en hantverkare så är jag ganska säker på att det är en man som dyker upp. Om jag ligger i en sjuksäng så är min samarit oftast en kvinna. Och i våra hem snickrar mannen och mekar med bilen, medan hustrun tvättar och lagar mat. Likvärdiga arbete menar jag. Vilka måste göras. Vem som utför sysslorna spelar ingen roll. Må bäste man/kvinna göra det de vill och kan bäst. Det viktigaste är att det skapas förutsättningar för båda könen till den verksamhet som någon önskar, och att fördomar mot att män eller kvinnor sysslar med ”fel” saker låses in i garderoben. Jag har inga som helst problem att spela under en kvinnlig dirigent, eller att ha en kvinna om chef. Men kvotering! Nej tack! Vem vill känna att hon/han har fått ett arbete, inte för att hon var bäst utan för att könsfördelningen skulle vara jämn?

Men inom sportens värld kommer det alltid att finnas resultatskillnader. Världsrekorden i friidrott kommer till tidens ände vara bättre för män. Inte ens hon som i varannan mening säger ”patriarkala strukturer” (bilden)untitled kan ändra på det. Dessutom är det så att i många idrotter (främst de rent atletiska) gäller det för damer att inneha så stor muskelmassa som möjligt. Ja till och med vara så testestoronstinna som tillåts. Vågar jag skriva att vara så ”manliga” som möjligt? I väldigt få sporter tävlar kvinnor och män på samma villkor. Kan bara komma på hästsport för tillfället, men kan inte förstå att det inte skulle gå i skytte och några andra sporter därtill. Och! Detta är viktigt! En kvinnas prestation väger lika tungt som en mans i sina klasser. En tjejs guldmedalj glänser med samma lyster som en killes.

Våld mot kvinnor

Är det någon gång jag skäms för mitt eget kön så är det när jag hör talas om alla de vidriga våldtäkterna och misshandelsfallen mot kvinnor. I hemmet. Ja nuförtiden även på offentliga platser. Den sen länge utdöda hederskänslan att en flicka slår man inte på, hur arg man än är, verkar vara något museialt. Är då män mer våldbenägna än kvinnor? Om det svaret är ja, så borde de flesta ledarna för jordens länder vara kvinnor för att skapa en bättre värld. Själv har jag svårt att tänka mig något mera OMANLIGT än att misshandla kvinnor, ja till och med den kvinna som valt att dela sitt liv med SKITHÖGEN. Här har de aktiva feministerna en uppgift som bör prioriteras och då tillsammans med alla rättänkande män, vilka bör vara i klar, mycket stor majoritet. Men något som kan störa mig är att så många av de värsta våldsförbrytande männen har en dragningskraft till många kvinnor. Varför? Jag förstår det inte. Hur skall idealmannen vara? Snäll/grym? För det kan väl inte vara det som önskas för stunden som gäller? Någon sådan man är nog svår att finna.

Hån mot män.

Det finns i de mest militanta feministiska kretsarna idag en aggressivitet som jag menar är kontraproduktiv för budskapet. Särskilt den vite, västerländske, medelålders, högutbildade mannen är hatobjektet. Mot honom tillåts ord som hade väckt ramaskri och slipade knivar om motsvarigheten hade drabbat kvinnor. Kan nämna ett: ”gubbslem”. Ja ordet ”gubbe” är bland dessa ett kärt hatord. Gubbvälde heter detuntitled och i  flera sammanhang där män över 40 borde de förstå att de är stora proppar för de rättänkande. Kära systrar! Med våld  såväl verbalt som med vapen vinns inga demokratiska segrar.

Jämställdhet ?  Sjävklart.  Jämlikhet?  Lika självklart.

Likhet? Nja. Låt oss få behålla den där skillnaden som gör livet lite trevligare. Låt mig få slippa att sitta när jag kissar. Jag torkar heller upp efter mig vid behov. Låt mig få öppna dörren år en dam. Låt mig få tycka att hon är vacker, söt och sexig, utan att därför förringa hennes intellektuella gåvor. Låt killarna få en kväll på puben med sitt grabbsnack. Låt damerna få sin shopingrunda och köpa kläder för bara………… Låt våra typiska fysiska åkommor, manliga/kvinnliga jämställas. Anklaga oss inte för att vi inte kan föda barn. Vi skulle så gärna vilja (kanske). Vi ”måste” raka oss. Ni ”måste” sminka er. Rättvis arbetsfördelning?

Låt oss leva tillsammans  i fred och JÄMSTÄLLDHET.

LÅT OSS FÅ VARA INDVIDER: Alla män har en liten kvinna i sig. Alla kvinnor har en liten man i sig. Hur mycket är individuellt. Ibland väger dessa egenskaper ganska jämt. Ja vaddå.

LÅT OSS FÅ GÖRA OCH TYCKA OM DET VI KAN OCH GILLAR BÄST. Låt oss få vara lika. Och OLIKA.untitled


4 kommentarer

Kulan i luften

KULAN I LUFTEN.

Hur många vintrar/vårar har jag inte läst den härliga rubriken på landets sportsidor.

Vintergäck. Snödroppar. Smältande snödrivor. Takdropp. Värmande sol mot en södervägg. Leriga stigar. Fågelsång. Knoppande träd. Vasaloppet. Bandyfinalen.

Underbara vårtecken. Men vad är de mot de första träningsmatcherna i vår svenska fotboll? Vad är den första koppen kaffe, stående på altanen med ansiktet mot solen, väl påpälsad, mot KULAN I LUFTEN?

Vad är tidningarnas bildjakt på naturens vårtecken mot bilden där långbyxförsedda och luvprydda spelare kämpar om bollen på en plan som liknar en leråker med uppskottade snödrivor längs långlinjen? Den som förbådar en ny seriestart. Den som förebådar tider med nya förhoppningar.imagesBHHAWPXI

I år 2014 var Kulan i luften ovanligt tidigt.

På Skytteholms idrottsplats begick grannklubbarna  Vasalunds IF och AIK: Kulan i luften- premiär redan den 19 januari.657

I min barndoms Malmö var det nästan alltid Kulan i luften- premiär på Sorgenfris grusplan då MFF mötte det som döpts till Lilla Stadslaget. Vilket bestod av de bästa spelarna från Malmös småklubbar.images

I år kommer MFF:s Kulan i luften-premiär att ske långt ifrån klassiska Sorgenfri. Ända borta i Florida. Den sista dagen i januari mot New England Revolution.

Men även i det klimatet så räknas väl Kulan  i luften som ett vårtecken?

Detta skrivet tjugonde dagen i januari år 2014 i Kristianstad. Ute blåser en hård, isig vind från öster. På marken ligger snö och knottrig is. Temperaturen något under noll grader. Men.

KULAN ÄR I LUFTEN!


2 kommentarer

Krogar/Dagboken Del 4 (King of India. Kristianstad)

Året är 1976. Jag är helt förvirrad och slut. Har haft min första lektion för min stora förebild Gervase Alan de Peyeruntitled. (bilden) Spänningen har tagit all kraft ur mig. Det känns nästan overkligt att jag mött honom. Han, som egentligen likt andra gudar, inte finns. Tar tunnelbanan mot hotellet i stadsdelen Bayswater i staden London. Är hungrig och törstig intill utmattningens gräns. Måste ha mat. Går in på första bästa krog. En restaurang som råkar vara Indisk. Men vad spelar det för roll. Skulle kunna äta vad som helst i denna stund. Jag, den kräsnaste av de flesta. Fastnar från menyn för en kycklingrätt. Kyckling går alltid att äta, tänker jag. ”Chicken curry”, läser jag och hoppas på det bästa.untitled (På Kahn`s begick jag min Indiska premiär.)

Sen var jag fast. Därefter började min jakt på indiska krogar. En jakt som i Sverige länge var förgäves. Hittade någon i Stockholm. Men den var inte alls som de i London. Efter ytterligare några indiska jaktår dök några upp i Malmö. Också de en blek kopia av originalen i London.

De ofta förekommande resorna till just London blev en orgie i Indisk mat. Från den ”snälla” currykycklingen avancerade jag till allt mer kryddstarka anrättningar. Sökte nya utmaningar. Hamnade  en tid på Chicken Madras. Tog steget fullt ut till Chicken Vindaloountitled. Nu var jag hemma. Lägg till denna sydindiska heta specialitet kryddor som ytterligare höjer hettan. Ett undantag gjorde jag en gång, också det i Bayswater, när jag lät  proffsen/kockarna på krogen komponera en måltid. Närmre det kulinariska paradiset har jag sällan varit.

Det är lördagseftermiddag. Jag och hustrun tar plats på Emirates Stadiumimages3VQIX46M bland 60000 andra. Ser en första halvlek där Gunners börjar strålande men får ingen utdelning, och låter den fattigare kusinen från Craven Cottage sticka upp lite oroväckande. Så kommer förlösningen en bit in i andra halvleken. Ett mönsteranfall som för tankarna till storhetstider (Till Ted Drake, bilden, untitledoch Alec James) avslutas med  att Cazorla får ett hav av rödvita att jubla. Sen är det en dag på jobbet för Arsenal. Efter 2-0 infinner sig friden, men även hungern. Nu måst vi fira med god indisk mat.

Hittar på en  liten gata en restaurang med namnet ”King of India! Kommer in i goa krogvärmen i råkalla vinterkvällen och möts av den där doften som är så aptitretande och angenäm. Så långt ifrån unken stekos det kan vara. En doft av kryddor. Av värme. Av exotism. Av livsbejakelse. Blir angenämt överraskad och glad när jag på menyn läser ”Kyckling Vindaloo” Ser att den fått tillnamnet, eller varningen”djävulskt stark”. Märker att servitören tittar misstänksamt på mig då jag gör min beställning. Kan läsa i hans ögon: Vet gubben vad han beställer? Gör klart för honom att jag vet det mycket väl. Men han ser ändå något tveksam ut. Jag ser kanske inte helt ut som en som vet, som en Indier. Hustrun tar något som inte ifrågasätts. För hennes välbefinnande råder inge oro.

Under ätandet passerar servitören bordet att antal gånger med den där oroliga blicken. Funderar han på att ringa efter ambulans?  Är det på akuten han ser sin gäst?  Vi äter med god aptit. Nanbrödet untitledär som en sval kontrapunktisk kontrast till kycklingen och den heta såsen, mango chutneyn och de andra kryddorna. Symbiosen är utsökt. Maten är en dröm från det kök som blivit min absoluta favorit: Det Indiska.

Så händer det efter helt uppäten mat. Den stolte kocken kommer fram och tar i hand! Men en Indisk kock i London måste ha tillrett många Chicken Vindaloo i sin karriär. Så varför denna uppståndelse och hedersbetygelse?

Ja, nu måste jag tillstå och erkänna.

Fotbollen såg vi från egna hemmet framför TV:n. Den Indiska krogen ligger på Östra Storgatan i lilla Kristianstad. Och det är den absolut bästa ”Indier” jag besökt utanför samväldet. Servitören var svensk, men kocken från Indien. Men visst var denna lördag, den 18 januari år 2014 som ett besök i favoritstaden London: nästan  i alla fall. Och anledningen till besöket var vår tradition att äta ”Tipsmiddag”. Den utav oss som fått mest sammanlagda rätt under årets fåfänga tippande blir firad på någon restaurang. I år blev inte jag firad. Otur?

Kristianstad har nu två kungar. Kong Christan och den synnerligen efterlängtade KING OF INDIA. templatemo_header_photo


Lämna en kommentar

Städer jag besökt Del 6. (Kristianstad)

Alla städer har en färg. Men mest och tydligast färgad av dem alla är staden Kristianstad. Och den färgen är ORANGE. Och anledningen heter HANDBOLL och IFK KRISTIANSTAD.untitled

En septemberdag 1961 kom jag till Kristianstad för att börja som militärmusiker på Norringeregementet. Hade på egen begäran fått förflyttning från Svea Livgardes Musikkår. Det tog väl någon timme innan en nyfunnen kamrat frågade om jag gillade handboll. (med dialektal  betoning på första stavelsen).”Du skall veta att här i stan är det antingen IFK Kristianstads handbollslag eller Gert-Åke Walldéns storband som gäller.” (Bilden. Gert-Åke) Fortsatte han, och antydde också att det var utövarna i någon av de båda skilda storheterna som låg bäst till hos tjejerna i stan. Som tur var så blev det inom kort en plats ledig i saxsektionen i ”Walles” storband.untitled För i IFK:s lag var jag mycket långt ifrån att platsa.

Alla städer har en själ.imagesSWD4V3GE

Född och uppvuxen i en arbetarstadsdel i Malmö kom jag som nybliven femtonåring till Stockholm/Solna. Fyllda tjugoett gjorde jag entré i Kristianstad. Hade öppnat porten till en helt annan värld. En småstad då med en klar hierarkisk profil. Här gällde det att veta vem som var vem för att bli socialt accepterad. Veta vem som var förtjänt av, och förväntade sig, den typiska ”Kristianstadsbugningen”, den med stel rak rygg, något böjd nacke och beundrande blick. Veta hur djupt och underdånigt reverensen skulle utföras. Allt beroende på mottagarens rang. En lektion i detta ämne fick jag då jag aningslöst om verklighetens ordning kom in, iklädd uniform uppvisande musikfurirs grad, i en tobaksaffär. Framme vid disken anmälde jag mitt intresse för att inhandla tidningen Idrottsbladet. Märkte att den infödde handlaren himlade med ögonen. Tittade förbi mig. Fäste blicken bakom mig. Jag förstod ingenting förrän han harklade sig och med lismande tonfall sa: ”Skall vi inte låta regementsläkaren gå före?”. Bakom mig stod regementsläkare Bexell. Och jag hade lärt mig hur man skulle uppföra sig i staden Kristianstad.

”Även om man sitter med en wienermaräng i mun-skall man dock kunna le mot en utvald societet”. P. Ramel.

Staden var då också präglad av garnisonen. De flesta stora handbollstäder är regementsstäder. Snart blev jag också en av dem. De som tog plats i ”Korridoren” när Moberg,untitled Stockenberg, Sjunnesson och de andra orangea spelade upp sin suveräna handboll inför en fanatisk publik, då som nu. (När IFK Kristianstad spelar handboll hemma förvandlas de annars så diskreta, väluppfostrade, lågmälda stadsinnevånarna till en aggressiv Snapphanegerilla). Jag blev en av de många som besökte stadens nöjesetablissemang, som Kong Christian, Brissman, Sommarlust untitledoch Lilla Paris. På ”Lilla P”, som infödingarna sa, spelade kollegorna Gösta Jonsson, Sven Erik ”Box” Persson och Arne ”Sviddas” Davidsson. Åt goda smörgåsar hos ”Smörgås-Erik”. Han som välvilligt befordrade alla sina kunder: Där blev jag musikdirektör. Byggjobbaren blev byggmästare. Den värnpliktige avancerade från obefordrad till general, och de rökta ålmackorna var en dröm, värdiga den stad de serverades i. Staden vid ålakusten. På idrottsplatsen var det välbesökt när IFK lirade fotboll  hemma. Ett IFK som då var nära att ta steget upp i Allsvenskan, och spelade en offensiv sevärd fotboll. I den vackra Tivoliparken spelade militärmusikkåren konserter, en tradition sen lång tid tillbaks. I de båda bokhandlarna Möllers och Littorins fanns bakom disken damer väl värda ett besök. Här levde skönheten och litteraturen i symbios.

Jag bodde mina första år på Näsby.untitled Praktiskt och nära till arbetsplatsen som under dessa år var förlagd till först ”Blåsut”, beläget intill I 6, och senare Fröknegården. Gick till den frisör vilken jag även går till idag. Arne Lindén. (Still going strong.) Då hade han mer av mitt hår att klippa än i nutidens dagar. Men fotboll pratar vi som vi alltid gjort. Handlade tidningar i Greta Cedergrens kiosk och mat hos Sven Pers, båda på Näsbychaussén. Ibland kom en av stadens kändisar förbi: Edvin med sin kärra alltid rapp i repliken. Alltid på jakt efter ett visst synintryck. Jag sprang  medeldistans för KFUM och tränade terränglöpning på Näsby fält. Började att mer och mer känna mig som en äkta Kristianstadsbo innan Stockholm åter kallade på mig för studier vid Musikhögskolan år 1965.

Tillbaka i Kristianstad när sextiotalet gick mot sitt slut. Och där lever jag än i dag på det trivsamma Kulltorp. Har efter militär och regionmusiktiden arbetat som lärare på musikskolan. Många av mina elever genom åren har blivit mina vänner. Jag är nu en riktig Kristianstadsbo. Har sett hur staden har förändrats. Men än finns de trevliga specialistaffärer på storgatorna och boulevarderna mellan de båda torgen. Hur blir det efter köpcentret i Hammar? Militären har avrustat, vilket den nästan har gjort i hela nationen. Caféerna och krogarna är glädjande många: Som gamla Fenix där vi på sextiotalet åt smörgåsar med varma köttbullar och drack choklad med vispgrädde. Duvanders med sin kontinentala prägel.untitled Wahlqvist med landets godaste räksmörgåsar. Flera restauranger, med en matkultur från främmande länder, bjuder stadens befolkning på kulinariska upplevelser som inte fanns i flydda tider. Men det där med ”Spirit of food” har jag svårt att förstå. Stadens stora turistattraktion och kännetecken bör väl vara det unika vattenriket.

Kristianstad bjuder också på musikfestivaler med internationella orkestrar. Än kan också den gamla fina blåsorkesterstaden låta lokala musikkårer höras. På C4-skolan produceras många av framtidens artister. Vet de unga eleverna där vem Ann-Louise Hanson är? Jazzen är levande som den varit i långa tider. Eldsjälar som Rolf ”Gullis” Nilsson har tillsammans med flera andra satt Kristianstad på den svenska jazzkartan. Och där finns den kvar. Här har de stora elefanterna spelat. Världsstjärnoruntitled (Eddie Daniels bilden) från det stora landet på andra sidan Atlanten, plus de största i Sverige. En saknad tradition från militärens dagar är reveljmarschen på första maj. Kanske återuppstår den igen då med Hemvärnets Musikkår. untitledEller hur Robin? Löftet lever väl?

Kristianstad är för mig en lagom stor stad. Under en timmes promenad i centrum träffar jag ofta någon jag känner. Några fler jag känner igen, som profiler likt Kalle Bill och andra. En stad som ger både igenkännandets trygghet som anonymitetens avskildhet. Kultur och nöjesutbud är rikligt förekommande. Om något saknas sätter jag mig på Öresundståget och är i Köpenhamn om en dryg timme.

Nu detta år 2014 firar Kristianstad 400 års jubileum. Det har byggts och renoverats under långa tider. Staden har stundtals sett ut som en krigsskådeplats. Gallerian untitledhar debatterats. Ful eller snygg. Själv tycker jag att exteriören tar andan ur en. Får mig att undra om den skall falla över mig. Men inne i moderniteten förstår jag att det är en ny tid. En tid att trivas i, och låta den alltför ofta påhälsande nostalgin för en stund få vänta på att bli insläppt. Även en pensionär måste möta framtiden med öppna positiva ögon.

En bok har också fötts lagom till jubiléet. Väl genomarbetad. (kanske önskar jag subjektivt att musiklivet behandlats mera utförligt) Den är ett måste för dem som verkligen vill veta något ingående om staden Kristianstad. Om den staden som till tidens ände kommer att vara ”ORANGE”.untitled

Ps. Så glömmer aldrig en MFF:are vad som hände 1931. Då MFF i Kristianstad tog steget upp i Allsvenskan för första gången genom att slå IFK med 3-1. På anrika Frimurarehotellet höll Malmös supportrar på att skrämma slag på de sofistikerade gästerna som satt och njöt sin konjak och cigarr ovetande om det historiska som hänt. 1930_1940


6 kommentarer

Dagboken (14/1 1955 / 2014)

Den fjortonde januari blev ett datum som avgjorde hela min framtid. Den fjortonde januari är en dag som jag sen femtionio år sedan ständigt har en viss känsla för. En dag som jag ofta återkallar i minnet.

Snön vräker ner. Så kraftigt att det knappt går att se den intilliggande sjön Edsviken från fönstret i det lilla rummet. Det är en fredag. Nattens mörker håller på att förvandlas till gryning. Jag har åkt nattåg från Malmö, tillsammans med min medföljande klarinettlärare. Befinner mig på Svea Livgardes kasernområde  i Sörentorp. Rummet ligger på första våningen i det stora huset som är den berömda musikkårens arbetsplats. (Bilden). Radan_3,_2008Klockan är 09.00. Vi/jag väntar på den högste inom hela militärmusiken; den excentriske  Ille Alexander Stanislaus Gustavsson.untitled (Bilden med sin hustru, då nygifta). Vi som väntar är min klarinettlärare från Malmö, Malte Lindskog,  två av musikkårens ledande klarinettister, Birger Weigert  och Paavo Päivärinta. Och så då en nyligen bliven femtonåring, 1,50 lång och vägande cirka 40 kilo. Klarinetten av märket Couesnon är uppackad. På notstället ligger det väl inövade provspelningsstycket ”Frühlingslied” av Felix Mendelssohn.untitled(Bilden) Jag, som skall framföra detta, för att försöka vinna inträde som musikelev, är inte det minsta nervös. Min lärare, farbror Malte, som jag fick kalla honom, har sagt att jag är bra. Så då så. Han måste väl veta.

En dörr öppnas och framför mig står en uppenbarelse vilken jag aldrig sett like till i arbetarkvarteren i Malmö där jag levt min barndom. Det glänser. Det blänker. Det strålar. Ja, det till och med  doftar.  En uppenbarelse från en annan värld. Ett oxblodsfärgat koppel på den rikligt dekorerade vapenrocken kämpar, inte utan viss framgång, att återkalla intrycket av ungdomens förlorade slankhet. Jag har mött honom för första gången. Inspektören för hela den svenska militärmusiken: Ille Gustavsson.

Tar mig igenom min Mendelssohn sneglande på farbror Maltes oroliga ögon.  Får göra ett gehörsprov. Får marschera i en lång korridor. Inspektören tycker att jag haltar en aning. (Då skulle han sett mig nu). Men blir antagen som musikelev den 14 januari 1955. Den dag, den stund i livet som skulle avgöra min framtid.

Den 14 januari 2014.

Klockan är 09.00 när jag efter en god natts sömn går ut i mitt lilla musikrum, i mitt hus på Kulltorp i Kristianstad. untitledEtt rum där fotbollsböcker trängs med noter. Där affischer från konserter delar utrymme med MFF-attribut. Ett rum där jag trivs. Där jag har min identitet.  Packar upp klarinetten av märket Buffet Crampon Prestige. På notstället en av Crusells klarinettkonserter. Inga kritiska ögon och öron ser och lyssnar på mig som för 59 år sedan. Nu kan jag ta risker. Tycker nog att det går ganska bra. Har trots allt utvecklats något sen den där dagen för längesen. Och nu är jag 1.8o lång och väger 80 kilo. Så även där har jag gått framåt, eller uppåt. Ser på en av väggarnas många bilder som pryder rummet. Där går han i täten för Svea Gardes-kåren. Han som anställde mig den 14 januari 1955: Ille Gustavsson. Han ser bister ut precis som den bakomgående regementstrumslagaren Karl-Erik Lennholm. De båda har utkämpat en av sina många dueller.

Klockan 11.00 den 14 januari 1955 blir jag förevisad mitt nya hem: ”Musikelevsluckan”. Där skall jag dela rum med Orvar Gustavsson och Gillis Broman (senare medlem i Gals and Pals). Så långt ifrån föräldrahemmets trygga beskyddande värld. Jag hör toner från ett angränsande rum. Underbara toner. Instrumentet som frambringar dessa hade jag ännu inte lärt mig känna igen. Var inte heller någon särskilt van musiklyssnare, om jag undantar radio och grammofon. Jazzkonserterna på MFF-stadion och dansorkestrarna i Skanörs parkidyll. Men detta är något som ger mig välbehag. Är imponerande även för en okunnig som jag. Så bra vill jag bli när jag blir vuxen, tänker jag. Tonerna tystnar och ut kommer en person, som visserligen är vuxen till längden, men av utseendet för övrigt att döma jämngammal med mig. Vad har jag här att göra är min första tanke. När går nästa tåg till Malmö? ”Tjenare” säger han på genuin Stockholmska. Han  som svarat för de himmelska tonerna, (på baryton)imagesOCIB8UED ”Jag heter Tage”. Och han skall bli min bästa vän under alla tonåren. Vi skall dela massor av upplevelser.

Den 14 januari 2014  klockan 11.00 går jag ut i min trädgård. Fortsätter att i pensionärstempo klippa mina äppelträd. Det är grått. Regnet hänger i luften. Gårdagens attack från Kung Bore har mött motstånd av den typiska skånska vintern. Inne i det värmande huset går jag som så ofta (allt för ofta?) in på datorn. Datorn; Något som hade varit helt obegripligt för den person som spelade klarinett för några utvalda jurymedlemmar år 1955. Sitter framför skärmen en stund. Läser vad FB-vänner har på hjärtat denna dag i mitten på januari. Hustrun kommer hem nyfriserad. Har köpt fastlagsbullar och färsk fisk. Skall förmodligen ätas i omvänd ordning.

1955. 14 januari. Klockan 14.00

Befinner mig tillsammans med någon nu glömd person på intendenturförrådet. Kvitterar ut en uniform som tillhört skådespelaren Sten Mörck när han gjorde värnplikten. Ingen annan är tillräckligt liten. Får övriga persedlar, plus sängkläder och halm, att stoppa i madrassen.

16.30. Träder in i matsalen på regementet med bävan. Jag, som varit bortskämd med mors mat som det enda barnet jag är. Fått bestämma vad som skulle sättas på matbordet. Men hungern har ingen lag. Jag måste äta. Ser damerna/tjejerna som arbetar där. Eivor, Signe, Elna, Lilian, Laila, Anita och de andra mogna skönheterna som skulle bli föremål för drömmar om………….Går från matsalen, mätt och lättad. Det var ju gott! En oros-sten faller från bröstet. En mycket ovanlig eftermiddag har blivit kväll. Jag har nu börjat ett långt liv i musikens tjänst.

Eftermiddag den 14 januari 2014. En mycket vanlig odramatisk eftermiddag för en pensionerad musikarbetare. Lite korsordslösning. Irritation över Allersflätans utmaningar. Är jag dum i huvudet? Är min berättigade undran. Lyssnar på radion. Hör att Frankrikes president kört moped till sin älskarinna. Undrar för mig själv om han hade hjälm. En president skall föregå med gott omdöme.untitled Ser att fåglarna har hittat till fågelbordet. Talgoxar, gråsparvar, koltraster och så alla de som jag inte vet namnet på. Varför kommer det ingen domherre?imagesB8GI44R0 Ser att stryktipsets första match är Arsenal-Fulham. Den behöver jag inte gardera. Snart är det mat. Nu inte i en matsal tillsammans med hundratals värnpliktiga (ja, värnplikten fanns 1955). Utan vid köksbordet tillsammans med den person jag mest av alla vill skall finnas där.

Kväll den 14 januari 1955.

Får lära mig att bädda en säng. Sträcka lakanen. En femöring skall kunna studsa på bäddningen om den är korrekt reglementsenligt utförd. Lägger mig på halmmadrassen och håller på att ramla ur sängen. Den skall vara så hårt stoppad, får jag höra. Den sjunker snabbt ihop. Säger god natt till mina rumskamrater efter en omtumlande dag. Får till svar att eftersom du nu är yngst så måste du stiga upp först i morgon. Låter lite märkligt tycker en civilist. (Men lär mig snart den rådande ordningen.) Är beredd att möta livets morgondag innan den allra första sömnen som musikelev på Kungl. Svea Livgardes Musikkår infinner sig.

Kväll  den 14 januari 2014.

Ser på TV. Nyheter och någon sorts trädgårdstävling. Skriver på det ni läser nu. Smuttar på en 12-årslagrad whisky (Old Pulteney)untitled förärad av kollegan och gode vännen Jerry Dahlskog.untitled (Bilden) Fortsätter med den omöjliga Allersflätan. Skriver något i desperation. Tomma korsordsrutor gör mig frustrerad.

Lägger mig en skön säng. Läser i en bok innan ögonen vill något annat. Hinner tänka att  i morgon behöver jag inte stiga upp först. Det ligger en yngre person i samma rum.

Ännu en 14 januari har passerat. Nästa år firar jag 60-årsjubileum av mitt inträde i musikens rike.

Och alltid denna dag kommer tankarna: Vad hade hänt om jag inte blivit godkänd av Ille Gustavsson? Hade jag försökt igen? Hade jag fortsatt att spela som fritidsmusiker? Eller sålt klarinetten? Vilket yrke hade blivit mitt ? Kan räkna upp hundratals jag inte hade passat för. Men har svårt att hitta något jag skulle klarat av. SÅ TACK ILLE ALEXANDER STANISLAUS GUSTAVSSON! Du (jag vågar säga ”du” nu till honom) gav mig den framtid som gav mig så mycket.

Men jag skulle inte vilja höra hur det lät den där gången för 59 år sedan. Det är jag säker på.


Lämna en kommentar

Tonbildning

En vacker ton är grunden för alla blåsare (håller mig till den värld jag kan någorlunda bra). Utan ett angenämt ”ljud” spelar det ingen roll hur fort jag kan spela, hur rent jag intonerar, med vilken enkelhet jag löser de mest komplicerade notbilderna, med vilken hastighet min tunga knäcker staccato-sextondelar i furioso tempo. Vilken samspelsförmåga jag äger. Allt faller platt om inte klangen är angenäm.  Tonen är grunden, som skådespelarens röst.images01XPBCRH

Men vad är då en vackert ton? Eller för den delen en ful ton? Naturligtvis kan detta variera. Och de bästa blåsarna kan förändra sin klang efter vilken musik som skall framföras. Lägg till detta att det vore tråkigt om alla med ”vacker” ton lät identiska. Personlighet måste gälla även för en blåsare, precis som för en sångare. Tycke och smak kombinerat med fysiska förutsättningar, spelar också in. Ja, även materialet, som rör, munstycke och instrument har en stor betydelse. images4R1Q43Q5

Musiker har sen urminnes tider klätt tonkvaliteten med olika beskrivande ord.. Helt begripliga för mig och andra musikanter. Men vad säger de för den icke i ämnet insatta?

Här kommer några av de ord jag hört om tonbildning.

Negativa.

Kall. Gnällig. Brölig( gäller mest saxofon) Tunn. Rävton. Murrig. Död. Övertonsbefriad. Rå. Väsig.  Burkig. Oegaliserad. ”Tockaton” är en skånsk tonbildningsinvektivvariant. Utan kärna (Jaffaton)

Positiva.

Stor. Levande. Fokuserad. Går att ta på.  Övertonsrik. Skimrande. Sammet. Glänsande. Mjuk. Sångbar. Tät. Egaliserad. Flexibel. Briljant. Kärnfull.


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Valår)

Så är det snart dags igen. Att tänka till för en ny fyraårsperiod. Spelar det någon roll vilket parti som får min lilla röst? Ja, det är klart det gör, måste jag ändå tänka. Har lärt mig med åren att sjunga den gamla läsarsången. ” Men den som tror skall finna, löftena de står kvar”. Och har förstått att den texten gäller inte i politikens rike. Det gäller att med rutin och förmåga läsa mellan raderna. Lista ut vilka löften om guld och gröna skogar som inte uttalas med svart mun och bakom ryggen korsade fingrar.untitled

Vi kommer att från samtliga partier höra det perpetuum mobile upprepade. ”Skola-vård-omsorg. Skola- vård- omsorg. Skola-vård-omsorg. Jobben-Jobben-Jobben. Ja men då så. Då vill alla väl. Spelar ingen roll vem jag röstar på? Samtliga politiker är överens om välfärdens betydelse, åtminstone mellan näsan och hakan. Nästan lika överens som när det gäller de egna förmånerna , neutralitets och alkoholpolitiken. Men det är nu det gäller att avslöja de falska tonerna. I musikens värld går dessa oftast att identifiera, men i politikens……..

Själv har jag nu upplevt många val till riksdagen. Har aldrig haft en klar övertygelse. Mitt, och säkert de flesta andras, parti finns inte. Skulle vilja ta lite från det partiet, lite från det, lite från…..Och skapa min egen optimala drömvärld.  Men när handen klistrar igen kuvertet måste jag ha övervägt vilket parti som är bäst för landet, är bäst för mig. För jag tror att de flesta röstar egoistiskt. Mänskligt och naturligt.

Min röst har under åren oftast, klart oftast,  tillfallit ett visst parti. Några gånger har jag varit otrogen. (Gunnar Hedlund, du var en större frestare än Annie Lööf. Oerhört mycket större. Är det samma parti?). Jag har svårt att tro att någon till 100 % stöder något partis värderingar. Skulle aldrig kunna bli aktiv medlem i politiskt parti av just den anledningen. Att bli slav under partipiskan. Att vara tvungen att rösta ”rätt” när ledningen krävde det.

Men en sak är jag säker på inför kommande val. Jag kommer ALDRIG att rösta på ett parti som lägger större procentuell skattebörda på en pensionär än på de aktivt arbetande. Spelar ingen roll om jag betalar en mindre skattesats än om någon annan satt vid rodret. Skillnaden måste bort. Detta är en monumental orättvisa. Ett förakt mot alla de som arbetat ett långt liv, men nu slängs på sophögen. Här är jag för millimeterrättvisa, vilket jag inte alltid är när det gäller att belöna kompetens. Här borde de missbrukade orden ”Vi är alla lika” gälla. Och vi som är pensionärer är många. Kanske störande många i makthavarnas ögon? Men rösta får vi……. än så länge.imagesFCA4PIM3

Och med det uttalandet så blev mina partival plötsligt några färre att fundera på.