JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


1 kommentar

Svenska Cupen.

Vi tar cupen på allvar.untitled

Så har det låtit i långa tider från såväl MFF-tränare som andra allsvenska tränare, med anspråk på att vara trovärdiga. Ett anspråk som alltför många gånger inte har upplevts som helt sanningsenligt för den som läst mellan raderna. Varken miss Marpleuntitled eller Sherlock Holmes har behövts bli konsulterade för att avslöja bristen på sanning i den kluvna tungans och de bakom ryggen korsade fingrarnas budskap.

Svenska Cupen är ett styvmoderligt behandlat barn i det svenska fotbollsfolkhemmet. Såväl förbundet som klubbarna, och därmed publiken, har helst velat bli av med det där som katten släpade in redan 1941 då HIF slog IK Sleipner i finalen inför 10763 åskådare. ”Nu kan vi koncentrera oss på serien” har det ofta låtit med illa dold förtjusning från allsvenska tränare när deras lag blivit utslagna någonstans på en ”Vall” med gran eller gödseldoft i glesbygden, mot ett vilt kämpande division 3-lag, inför några hundra åskådare. Omorganisationer och villkorsändringar har bitit varandra i svansen. Cupen letar fortfarande efter något så viktigt inom fotbollen som en tradition.

Så borde det inte vara. Cupen är en fest i många länder. Inte minst i våra grannländer, Danmark och Norge. Och den engelska FA-Cupen kan stoltsera med att vara tidernas första organiserade tävling för vår moderna fotboll. Även i konungariket Sverige var cupen en gång en angelägenhet för klubbar och publik. Året innan freden spelades en match som länge ansågs vara den bästa som spelats mellan två svenska lag. Det var den där dagen på året då flyttlassen syntes på städernas gator, den där dagen då hyreskontrakten ofta gick ut och människorna sökte sig till nya bostäder, till nya förhoppningar, nya livsvillkor.

Den första oktober 1944 såg ett fullsatt Råsunda (35087 personer) MFF slå IFK Norrköping i finalen med 4-3 efter förlängning i en match som var en av de första stora kraftmätningarna mellan den tidens giganter.imagesJ9AKYCER

I  morgon lördag, när månaden byter namn till mars, är det dags igen. Malmö FF, med 14 cuptitlar tar emot Degerfors IF på klassisk mark. Där de båda klubbarna har mötts så många gånger. Där vi ungar bakom målen hade roligt åt, och tyckte om Degerforsmålvakten ”Skjorta” Bergström (bilden) som brukade spexa med oss. Malmö Idrottsplats.untitled

Senast MFF vann cupen var 1989 vilket nog bevisar att  klubben allt för länge tagit cupen med en bohemisk klackspark. Låt år 2014 bli det år som MFF tar sin femtonde pokal.

Bland alla minnen jag har av matcher mellan MFF och ”Vulkanerna” framstår en som jag inte såg som den som gjort djupast intryck på mig. Allt tack vare den utmärkta filmen ”Blådårar Ett”.

Filmarna besöker en av de främsta MFF-legendarerna Egon ”Todde” Jönsson i hans hem på Lorensborg. Egon sitter och lyssnar på radions sportextra. MFF spelar på Stora Valla och har en chans att äntligen bli svenska mästare igen. Kommentatorn förmedlar bilder från den arena som ”Todde” har spelat så många matcher på. När Degerfors gör 2-1 och vinner matchen fuktas Egons ögon. Han skriker inte av ilska. Han slår inte sönder möbler. Han tar inte ens till kraftuttryck. Han skyller inte på otur eller något annat. Men hans ögon uttrycker djup sorg när de tittar ut genom fönstret där den skånska dimman förebådar den kommande vintern. Hans replik är lika klassisk som hans namn i klubben MFF:  ”Man ser inte till Danmark idag. Det är disigt.”

Möjligen förstod han att det var hans sista chans att få uppleva ännu ett mästerskap. Och så blev det. Den 21 mars år 2000 kom det dystra beskedet. MFF-familjen hade förlorat en av de största klubben haft.images1ATESHCV

Nu fjorton år senare möts MFF och Degerfors igen. Låt ridån gå upp för den svenska tävlingsfotbollen. Låt cupen bli en angelägenhet för spelare, tränare och publik. Det är en väg till Europa. imagesPV5PJOCFDet är en pokal att ställa i prisskåpet.untitled


2 kommentarer

Champions League Åttondelsfinaler.

Det långa vinteruppehållet är slut. Det för de bästa lagen relativt trygga seriespelet är över. Den grymma utslagstävlingen har börjat. Nu kan ingen seedas längre. Nu spelar lotten också en avgörande betydelse. Bäst när det gäller, gäller på allvar nu. Vem skall få lyfta pokalen i sköna maj?

Redan nu kan några klubbar känna sig säkra på avancemang.

Real Madrid. PSG. Borussia Dortmund.

Så gott som, mycket troligen säkra är:

FC Barcelona. Bayern München.

Sen bedömer jag chanserna så här:

Atletico Madrid-AC Milan.  60-40.

Manchester United-Olympiakos. 50-50

Chelsea FC-Galatasaray. 65-35

Imponerat mest i första omgången har Real Madrid gjort. Schalke 04, säger någon, tillhör de sämsta lagen som är kvar i denna världens förnämsta klubblagsturnering. Men att fullständigt spela ut och slå ett Bundesligalag på botaplan med 6-1 väcker beundran.

FC Bayern München visade också sin klass på Emirates mot Arsenal FC. Visserligen med en spelare mer under lång tid men…….

Samma omdöme gäller för FC Barcelona som inte lät sig skrämmas av ett miljardbygge från Manchester.

Största besvikelse måste Manchester United vara. Vad har hänt? Saknas Sir Alex så mycket? Eller är de mätta på framgångar?

Vad fanatiska hemmasupportrar kan betyda visade såväl Olympiakos som Galatasary. Det måste till mycket rutin och stark psyke för ett bortalag att vinna i den miljön.images5AHY3JU4

Min ranking i detta nu gällande CL-titeln (Allt beroende på lottningen)

Real Madrid . Bayern München. Barcelona. Chelsea. PSG. Övriga göre sig icke besvär. Kanske.

Drömfinalen rent neutralt fotbollsmässigt är Real Madrid- Bayern München.untitleduntitled

Men jag förbannar fortfarande Arsenals öde när lotten drogs och där stod FC Bayern München.


4 kommentarer

Klarinettvirtuoser jag fått lyssna till under konserttillfällen

Alla musikvänner vet vilken oerhörd skillnad det är att lyssna på musik på plats i det ögonblick musiken skapas mot att ta del av den tillrättalagda skivinspelningen. Att vara närvarande då interpreten är farligt fokuserad. Då det inte finns några möjligheter till omtagningar. Då det ställs krav på nerver av stål tillsammans med den ägda virtuositeten.

Under mina ofta förekommande besök i konsertlokaler har jag haft glädjen att lyssna till några av klarinettvärldens mest framstående musiker då de varit solister.

Thore Janson. (Hittar tyvärr ingen bild på Thore Janson)

Under min studietid på Musikhögskolan i Stockholm hade jag två terminer Thore Janson som min klarinettlärare. Janson som var Stockholms Filharmonikers soloklarinettist under många år. Thore var också flitigt engagerad som solist och en vardagskväll i konserthuset vid Hötorget framförde han tillsammans med sitt ”band” ( Idag i musikervärlden kallat ”Fillan”) Mozarts klarinettkonsert. Vi var några av Thores elever som mer satt och höll tummarna för vår avhållne lärare än avslappnat kunde njuta av den underbara musiken, vilken han gjorde största rättvisa.

Putte Wickman.untitled

En jazzmusiker är nästan alltid solist. Och en bättre klarinettjazzsolist än vår svenska världsstjärna kan jag inte hitta. Många är de tillfällen jag fått imponeras och glädjas av hans spel. Har även hört honom spela klassiskt , kanske inte i samma solbelysta molnfria division som den där hans improvisationsgenialiteter hade sin boning.

Arne Domnérus.untitled

Säkert mer känd som saxofonist, men även en lysande klarinettist som jag fått spela tillsammans med och  lyssnat till.

Martin Fröst.images2CVWT2N9

Eftersökt av hela världens ledande orkestrar och konserthus som solist. Ändå hittade han till lilla Kristianstad. Ditlockad av elitorkestern Huaröds Kammarorkester med sin dirigent Mats Rondin. Fröst spelade Coplands klarinettkonsert, vilken tillägnades Benny Goodman. På Goodmans begäran fick Copland göra vissa förenklingar i partituret. Dessa hade inte behövts när Martin Fröst var interpreten.

Patricia Kostek.untitled

Vi var väl cirka 15-20 personer i det som kallas Lilla Salen i Kristianstads Konserthus. Nästan samtliga av oss klarinettister eller andra blåsare. Vi fick lyssna till ett utsökt kammarmusikprogram framfört av den kanadensiska klarinettisten Patricia Kostek med pianist. Hon, liksom alla andra klassiska musiker, hade varit med om det förr. Att spela inför ett fåtal. Men inför djupt koncentrationslyssnande åhörare. Men också att spela inför de som kan varenda ton i partituret. Som vet var alla fallgropar finns och kritiskt lyssnar efter hur dessa klaras med de största tänkbara öron. Och som därför inte kan sopa något under mattan. Som till skillnad mot improvisationsmusikern MÅSTE spela de av kompositören angivna tonerna i det rätta tempot, oavsett om dagsformen inte är den bästa. Det är att spela under press. Något som de allra bästa oftast behärskar till fulländning tillsammans med övriga komponenter av det som skapar en stor solist. Komponenter, som den dessutom ögontilltalande, Patricia äger till ytterlighet..

Helsingborgs Symfoniorkester har ofta bjudit in världsblåsarsolister till sina konserter. Tre av de allra främsta på instrumentet har jag fått uppleva i staden som kallas Sundets Pärla.

Stanley Drucker.untitled

New Yorks Philharmonikers soloklarinettist i många år. Gick i pension först vid en ålder av 79 år!! Leonard Bernsteins favorit på instrumentet. Drucker spelade i Helsingborg Webers Concertino (klarinettschlagern framför alla andra klarinettkompositioner)samt Coplands klarinettkonsert.

Karl Leister.imagesXYT7LKVD

Berliner Philharmonikers soloklarinettist under många år. Herbert von Karajans favorit på instrumentet. Leister spelade sittande Mozarts klarinettkonsert. Ryktet gick att han tidigare hade drabbats av en lättare stroke. Hade fått gå ner i rörhårdhet, samt spela sittande. Men spelade som en gud gjorde han oavsett sanningen i ryktet.

Sabine Meyer.imagesMR2WNOXC

Karl Leisters efterträdare på klarinettronen i Berlin. Stod blek och till synes nervöst gnidande sina fingrar till önskad värme under orkesterförspelet till Webers andra klarinettkonsert. Sen gjorde hon sin tonentré och, till skillnad från den stilla sittande Leister, dansade hon fram musiken med en mobilitet nästan som en rockmusiker.

Eddie Daniels.untitled

En solig eftermiddag under jazzfestivalen under Kristianstadsdagarna kom han till den vackra Tivoliparken. Han som tillhör den yppersta eliten i såväl jazz som klassiskt på instrumentet. Något väldigt ovanligt. ”Benny rides again” var rubriken på Daniels program. Och jag är säker på att originalet hade varit mer än nöjd med hur Eddie Daniels tolkade legendarens musik. Den stora publiken var i alla fall mer än nöjd denna magiska dag i staden Kristianstad.

Jacques Lancelot.untitled

I en bergsby, med dofter från Medelhavet, strax norr om Nice, fick jag en somrig sammetsafton under en utomhuskonsert höra Jacques Lancelot med stråkkvartett framföra Mozarts klarinettkvintett. Vid en repris var kvartetten och Lancelot inte det minsta överrens, utan bjöd på ett rejält arpeggio. Ilskan lyste ur Lancelots ögon och när reprisen återkom slog han demonstrativt ner klarinetten likt en taktpinne för att med kraft markera att så här skall det vara.

Det finns så många fler klarinettister jag önskar att få höra mer än på skivor eller i media. Hoppas att denna min önskan kommer att uppfyllas många gånger i framtiden.


10 kommentarer

Humor/Roliga historier Del 2

Det sägs ibland att vi skåningar äger ett osedvanligt inre lugn. Några beskyller oss för att vara flegmatiska, ja rent utav tröga. Kanske denna historia stärker det omdömet?imagesLGG2KOYX

1. Några nybörjare i fallskärmshoppning skulle göra sitt allra första hopp. Bland dessa fanns en skåning. Instruktören meddelade: ” När ni hoppat ut så räkna lugnt till tre, sen drar ni i snöret som utlöser skärmen.” Markpersonalen tittade upp mot hopparna och såg samtliga fallskärmar segla lugnt mot marken. Utom skåningens som  outvecklad föll som ett spjut och tog mark med en duns. Alla rusade fram mot honom och skrek: ” SÄG  NÅGOT !!  LEVER DU?  ” Då hörs det lugnt från skåningen ”TVÅÅÅUU.”imagesUZUIGJ0K

2. Några kortisar.

I väntrummet. ” Vem av herrarna har väntat längst? ”  ” Det vet jag inte men jag är den längsta som har väntat.”

Dirigenten under en repetition med näsan i partituret. Cymbalen åker in i en generalpaus. Dirigenten slår av och skriker ” VEM FAN VAR DE?”

En upprörd bilist kom in till en bensinstation: Hur hög kan en pingvin bli?” Ja sådär en halv meter. Å fasen då var det en nunna jag körde över där borta ”.

untitled3. Historia med anspråk på autenticitet berättad av den gamle fotbollsliraren ”Bebben” Johansson. (Bilden)

Bebben träffar på Ingvar Oldsberg sittande likblek på centralstationen i  Göteborg: ” Bebben! ” Hur är det Ingvar?” Oldsberg: ” Jo du förstår jag har åkt tåg från Stockholm och var tvungen att åka baklänges vilket jag inte tål.” Bebben: untitledJa men du som har talets gåva kunde väl bett att få byta med den som satt framför. Oldsberg: ” Jo men det gick inte för där satt ingen.”

4. En stockholmare hade av någon märklig anledning fått för sig att lägga sin skidsemester till Skåne. Han hittar till slut en backe tillhörande en bondgård där lite snö ligger. Ringer på hos bonden och frågar artigt. ”Ursäkta men går det bra att få skida i backen?” Bonden lite förvånat: ” Javisst, men annars har vin skithus på gåren.”untitled

Nu kommer några med röd varningstriangel. Känsliga personer, barn som inte är i vuxet sällskap, eller moralens väktare ombedes att sluta ögonen eller fortsätta sin färd i cyberrymden till mera anständiga marker.

5. ” Får jag vara så nyfiket indiskret och fråga herrn om ni någon gång har idkat coitus med en svart kvinna?” Nej, men jag har vid ett flertal tillfällen onanerat med svarta handskar.”

Ditt svin! Står du och har samlag med en hingst.” Nej! Nej! Det är ett sto man är väl normal.”

En passionerad man låg och hade fellatio med en kvinna som råkade flatulera ” Oh tack: sa han. Det var skönt med lite frisk luft.

Och förlåt mig säger jag. Men det är inte jag som hittat på dem.


10 kommentarer

Humor/Roliga historier Del 1

Under den här rubriken kommer jag att föra in redan hörda  favoriter, och vitsar som jag förhoppningsvis kommer att få höra. Fräckisar och mera rumsrena. Min ribba ligger högt.

Fyll gärna i med era favoriter i kommentatorsfältet.

Jag börjar med en av mina absoluta favoriter. En vits jag kunnat länge och som kanske kan bli föremål för högmålsbrott. Och kan endast förstås med lite förkunskaper i ämnet.

1 Kung Gustav V untitledskulle ut och rida. Han var kommen till mycket hög ålder men ville ända ha den vildaste hästen i stallet. men Ers Majestät, sa stallpersonalen, det är väl allt för stor risk. Men monarken gick inte att övertala och ut red majestätet i full galopp. Kom tillbaka svettig, andfådd, men lyckligt leende. Hur gick det Ers Majestät! Undrade stallchefen oroat. Det var väl väldigt vådligt, skumpigt  och guppigt?….. Gustav V ” Ah, då skulle ni varit med när Haijby hade kikhosta.

Berättade denna historia för längesen för några kollegor varav den ene satte upp en helt oförstående min och utbrast: ” Haijby, var det en annan häst?

Nästa historia är hämtad ur boken ”Garva med Goldstein” och är så överdriven att ingen kan ta illa upp. Hoppas och tror jag.

2. En judisk affärsman och hans dotter hade varit på marknaden i det gamla Ryssland på tsartiden. Nu var de på väg hem med häst och vagnimagesGHVP8L3Z genom de oändliga ryska skogarna. Glada och nöjda, försedda med många rubel efter det att affärerna hade gått bra och samtliga varor var sålda. Då blev de anfallna av rövare som tog precis allt. Pengar, kläder, häst och vagn. Nakna, förtvivlade och övergivna stod de bägge i skogen. Då fiskade dottern fram ett antal rubel:untitled Fadern ” Men min kära flicka, hur kunde du gömma undan de pengarna?”. Dottern: Jo pappa jag gömde dem i den lilla håligheten jag har mellan benen.”. Fadern! ” Det var ju synd att inte mamma var med då hade vi kunnat gömma hästen och vagnen också.”

Den här lär vara sann. Kanske. Den utspelades på den tiden då det bara fick serveras två snapsar och en konjak/whisky på de svenska krogarna och då i samband med mat. I staden Lund fanns en person som blivit en legendar. Hans namn var Sam Ask. Han var en så kallad överliggare som studerade hela sitt liv och ägde en imponerande kroppsbyggnad. Ja rent utav voluminös. Ask avnjöt också vissa privilegier i sin hemstad, vilket bland annat innebar att han fick en större ranson starkvaror på de lokala krogarna.untitled

3. Sam Ask var i Stockholm och besökte en finare restaurang. Fram  för att ta emot beställningen kom en ung snobbig vaktmästare. Då utspann sig följande dialog.

Ask: Jag vill ha två vita och en brun: Vaktmästaren: Nej , nej min herre ni måste äta också förstår ni väl. Ask: Då tar jag en vindruva. Vaktmästaren: Nej det måste vara varm mat. Ask: ja men så stek den då för jävelen.

Här kommer några kortisar utklippta för längesen ur olika tidningar, men som jag tycker har överlevt tidens tand.

4. Två missionärer har hamnat i något som liknar en brödrost omgivna av kannibaler: varav den ene snart grillade förvånat konstaterar. ” Det är inte ofta man träffar på elektricitet så långt ute i ödemarken”

Hustrun kommer hem fullastad med matkassar. Snubblar på golvet och innehållet i kassarna väller ut till den piprökande mannens beskådande vilken då säger: ” Nej, Eufemia, inte fläskkotlettet i dag igen”.

Försäljaren ” Får jag lov att intressera herrn för en stöldförsäkring?” Kunden ” Nej tack, jag stjäl så sällan något.”

Kyparen kommer in till gästen hållande handen på maten med följande ursäktande replik. ”Ursäkta att jag håller handen på biffen min herre men jag vill inte riskera att tappa den i golvet en gång till.

En storväxt hustru häller upp kaffe till sin småväxte man. Kaffestrålen hamnar  flödande hela tiden långt ifrån mannens kopp. Då ryter hon. Flytta koppen in under strålen din dumskalle!”

Två araber diskuterar musik. ”Visst gillar jag musik. jag skulle vilja gifta mig med en damkör.imagesLB6H8UDO

En tidningsläsande man sparkar bort den lille pojken från pianopallen. Sådär ja. Nu har du spelat tillräckligt för i dag.”

På banken. Kassören. Vill ni legitimera er med ett vanligt fotografi ? Kunden: Ja, ni ser väl att det föreställer mig?”

Prästen under ett barndop. Letar i dopvattnet efter barnet och säger inför de förtvivlade föräldrarna. ” Nu slank den rackarn undan igen.”

En man och en kvinna kånkar ut ett piano från ett hus. ” Trist bjudning. Dom kunde väl bett mig spela en enda bit.

Scen på ett kryssningsfartyg. Damen: ” Sluta säg ja älskling varje gång mistluren tutar.”

Tält i Afrika. En krokodil kryper in till det sovande paret. Då hörs hennes röst. ” Lägg ifrån dig löständerna och sov Albert.”images6PERXL3I

En astronaut sitter i en bar . Ser på TV ett program där hans rymdfärd skildras och säger.  ” Titta nu på presidentens ansiktsuttryck när jag inte finns i kapseln.

En annan astronaut knackar efter en promenad i rymden på rymdskeppet : ” Det är jag Herrman. Vem skulle det annars  vara?

Man i telefonkiosk ringer till brandkåren. Vilken adress? Ni kan inte ta fel det är det enda huset på gatan som brinner.

Gift par firar guldbröllop på en mysig krog. Han ” Givetvis tycker jag det är romantiskt. Kan du inte få in det i din tjocka skalle?

Men lille vän. ”Nu när du fyllt 40 tycker jag du skall sluta leka häst med pappa. images Bilden tagen 39 år tidigare.


2 kommentarer

Sten Broman

” Varför säger du så ofta att den och den är en fjant, en fåne, eller en idiot?” Sa Bengt Roslunduntitled under en TV-intervju. ” Det är för att det finns så många”. Svarade Sten Broman. Ett svar som nog hade varit otänkbart från mediatränade offentliga personer i dag. Ett svar som endast några få kan tillåtas att avge, utan att de flesta tar illa upp. Ett sådant undantag från den ”väluppfostrade” personen var Sten Broman.untitled

Nu tänker jag inte skriva något utförligt om honom. Allt är redan skrivet och väl känt. Samtliga som är intresserade vet om hans faiblesse för kläder av personligt slag. Hans ständiga framhållande av det korrekta uttalet, samt hans drift med det ”uppländska” sj-ljudet, särskilt när dessa uttalade namnet Kristian, vilket enligt Sten lät som en spottloska. Hans  påstådda aversion mot dragspel har blivit det som många minns och förknippar honom mest med. Men vad jag förstått så var det instrumentets entré  i den klassiska musiken han inte gillade. Däremot, menade han, hade dragspelet sin givna plats på den lövade dansbanan och i en agrar miljö.imagesZ0QVPQ8O Det TV-program som så totalt dominerar svensk ”musikmedia”, just i dessa dagar, avfärdade han som något som inte har med musik att göra: Den i vårt land så upphaussade Schlagertävlingen.untitled Matintresset  hos Broman var stort och  ledde till bildandet av  ”Gastronomiska Akademin”, ( I vilken ingick namn som Tore Wretman, Povel Ramel, Frithiof Nilsson ”Piraten” och Karl Gerhard). Hans berömda recept på köttbullar spetsade med whiskey lär fortfarande finnas på menyn på Grand i Lund.

Mera kuriosa  för läsaren är kanske att  min svärmor, som arbetade på ett konditori i unga år i lärdomsstaden Lund, sålde åtskilliga wienerbröd till honom. Ja, sålde och sålde. Han har ännu inte betalat för dem och nu är det väl för sent. Sten Broman levde en stor del av sitt liv på kredit likt så många andra levnadskonstnärer.

Sten Broman var också inbjuden gäst när konserthuset i Kristianstad invigdes 1936.imagesO4J6282Q Han var då en ung man på 34 år och recenserade konserten i Sydsvenskan. En konsert som bland annat innehöll en kantat, skriven av initiativtagaren till huset, och tillika dirigent för konserten ; Ille Gustavsson. Broman blev också långt senare gästdirigent vid något tillfälle för Kristianstads Orkesterförening.

Han var, vad jag kan förstå, inte samtidens ledande violast eller dirigent. Inte heller tror jag att hans kompositioner kommer att spelas världen över. Men ! Han var en estradör och posör långt utöver det vanliga.

Jag tror inte att Sten Broman blev direkt folklig, därtill var han för kontroversiell, men hans framträdande i Sveriges enda television gjorde honom till en ”rikskändis. Avskydd av en del. Älskad av flera. Hans bildning och berättarkonst tillsammans med hans personlighet kunde ingen vara oemottaglig för. Program som ”Bromans dagbok” och framförallt det underbara ”Kontrapunkt” var höjdpunkter för många människor i hela Norden. Någon recensent i en stor kvällstidning avfärdade aningslöst ”Kontrapunkt” som ett program där folk gissar på musik. När det istället rörde sig om musikalisk/historisk kunskap och intelligens för att med dessa synnerligen goda egenskaper komma fram till musikens tonsättare och kompositionsårtal, allt under Bromans charmanta intressanta ledning.

Från hans färgstarka berättelser i serien om berömda tonsättare minns jag mest den här anekdoten gällande Franz Berwald.images4NPU862K

Berwald hade vistats en längre tid på kontinenten där hans verk väckt stor uppmärksamhet. Hemma i Stockholm (som enligt Broman var en perifer ankdamm vid ett bottniskt innanhav) igen blev hans musik helt negligerad. Vid ett tillfälle  skulle en stråkvartett av Berwald uruppföras i vår huvudstad. Efter konserten struttar (Stens ordval) det fram en viktigpetter (Stens ordval)  från stadens kulturelit och säger till Berwald: (När Broman ger viktigpettern sin röst talar han överdriven, tillgjord Stockholmska). Följande dialog ägde rum, allt enligt Sten Broman.

Viktigpettern. ” Jo herr Berwald, jag skall bara be att få tala om att det fanns ett parti i andra satsen som Jag tyckte var riktigt vackert”. Berwald. ” Jaha, då skall jag genast gå hem och ändra på det.”

Vi hade på regionmusiken i Kristianstad en blåsarkvintett med namnet ”Blåsarkvintett 65”. Kvintetten hade fått ett gott rykte och en dag nådde oss budskapet att vi skulle få spela pausmusik i ”Kontrapunkt” !

Så inträffade den dagen då jag fick träffa Sten Broman.

Framme vid studion nära Jägersro i Malmö. Det är ingen direktsändning men vi får instruktioner om hur mycket det skall kosta att stoppa bandet. Endast en katastroffadäs kan få något sådant att inträffa. Vi hör producenten ge direktiv att inte ta närbilder på en av de tävlande i det suveräna norska laget. Han har druckit en för god lunch. Efter uppvärmning och soundcheck som det heter på modern svenska är vi beredda. Men är Sten Broman beredd? Han sitter hopsjunken, tillsynes halvdöd i ett hörn. Helt okontaktbar. Då hörs det från högtalare i studion.

Bandet går i Helsingfors- Bandet går i Köpenhamn- Bandet går i Oslo- Bandet går i Stockholm. Lamporna tänds. Vinjettmusiken klingar ut. Mitt hjärta bankar oroligt och tänker:  Varför har jag gett mig inte på det här? Varför blev jag inte grönsakshandlare istället?  Då reser sig den nästan mortalt betraktade programledaren som en stridhingst. Som en stålman som ensam kunde besegra en hel armé. Nu beredd att på sitt oöverträffade sett leda det oöverträffade frågeprogrammet.

Vi spelade ett potpurri eller variationer med ”Per Spelman” som huvudtema, i vilket flera klassiska citat ingick, fyndigt arrangerade av Robert Sund. Samt ”Five easy dances” av Denes Agay. Det hela gick bra, ja mycket bra och vi fick beröm av en oerhört nöjd programledare.

Så fick jag också en gång lyckan att i livet se två taxibilar stanna utanför Savoy i Malmö.untitled Från den ene stiger Frithiof Nilsson ”Piraten”imagesCRP893M0 och Sten Broman ut. Från den andre kommer chauffören med Piratens käpp. Så roligt hade dessa båda legendarer från det skånska kulturlivet. Två av de största personligheterna under 1900-talet i Sverige.

Jag har ibland fått frågan från yngre personer gällande vem och vad var egentligen Sten Broman? På det finns bar ett sant svar.

Han var STEN BROMAN.images


Lämna en kommentar

Från St: Moritz 1948 till Sotji 2014.

1948 var ett bra år. Kriget var slut. Sverige var på väg mot välfärden. Svensk idrott var av naturliga skäl stark. Och det var jag också. Det är de flesta nioåringar.

Det kom ut en bok det året med det pampiga namnet ”OLYMPIA 1948”. Skriven av Tore Nilsson. Den har jag kvar än idag. Den har följt med mig som en trogen vän var jag än har funnits. Ofta läst och älskad, om än lite märkt av tidens tand.

Med anledningen av det snart är dags igen för ett nytt vinter-OS vill jag med hjälp av den nämnda boken berätta lite om vinterspelen 1948 i det fashionabla S:t Moritz.

I ingressen kan vi läsa om att den olympiska elden flämtade och att arrangemangen inte höll olympisk klass, men också en panegyrisk hyllning till de svenska insatserna. Ett utdrag från texten får ni här. Tänk om någon skrivit så i vår tid. Då……….untitled

I de nordiska länderna förstår vi att uppskatta skidsportens långdistansprestationer på ett annat sätt än på kontinenen, där den halsbytande, tekniskt krävande men föga kraftödande alpina skidakrobatiken dominerar. Vi har en känsla av att det är det bästa av den svenska folkstammen , som här för arvet av kraft och uthållighet vidare. Folk som fötts till skidlöpare , därför att skogen kom att bli deras arbetsplats. Folk som står utanför och över moderna tiders bomullsembalerade  stjärnkult. Folk som representerar verklig elit av äktnordisk idrott.”

Och om en inte så avlägsen framtid skulle en hel nation hålla andan och stå stilla när en kille från Tärnaby åkte slalom. Samme man som blivit en av de största idrottarna vårt land haft, och i mycket mogen ålder visar upp en fysik som få unga  män och kvinnor äger: Ingemar Stenmark. (As time goes by)untitled

Från invigningen i S:t Moritz kan det också läsas följande bildtexter när de svenske tågar in: ” Inför förbundspresidenten stryker svenskarna av sig mössorna-de var ensamma att göra denna för vårt land självklara artighet. Skridskoåkarna gör militärisk huvudvridning. USA-truppen gav givetvis blanka fasen i den  olympiska stämningen–Dom tjöt och skrek till läktarna . Hii Joe! Come on Babe. WHOPEE!!!

Den första skidtävlingen var det då ofta åkta 18-kilometers-loppet. Klassisk stil (den estetiskt tilltalande): men det behöver jag väl inte skriva? Svensk trippel. Guld: Martin Lundström. Silver: Nils Östensson. Brons: Gunnar Eriksson. Femma blev ”Skidkungen” som skulle ta revansch på den finaste av sträckorna: femmilen. Att Martin Lundström vann gladde mig mycket. Han var min favoritåkare under barndomsåren. Anledning? Han tävlade för Umeå vars tävlingsdräkt var ljusblå tröja och vita byxor. Vackrare kunde det inte bli för en tidigt tillvand, väluppfostrad MFF:are.untitled

Stafetten 4 x 10 kilometer vanns överlägset av Sverige, nästan tio minuter före Finland. (vad hade finnarna haft för sig mellan 1939 0ch -45 ?) Men inte förstod en nioåring att de flesta andra tävlande länder kom till start med helt andra villkor och möjligheter till träning..

På femmilen var ”Kungen” ohotad. Nils Karlsson, mera  känd som ”Mora Nisse”, utklassade konkurrenterna. På andra plats Harald Eriksson, med finländaren Benjamin Vanninen som bronsmedaljör.untitled

Prins Bertil, untitled med sitt stora idrottsintresse, var en flitig åskådare under spelen. Synnerhet syntes prinsen där skridskoåkarna höll till. Men där var det värre för de svenske att dominera. Där fanns de som bor lite västerut; Norrmännen med sina sköytekungar. Banskötseln var usel. Åkarna fick ibland själva rycka in och skotta bort snö.

Åke Seyffarth var Sveriges ledande skrinnare. Han tog guld på 10000 meter och silver på 1500 meter. Göte Hedlund blev bronsmedaljör på 5000 meter.

Några bilder med text av ”Rit-Ola där han  är minst sagt kritisk till bob-åkarna finns också i boken.

Olympisk barnkammaravdelning….. Italiensk kälkåkare på väg…….Vid lunchen har han hjälmen på bordet så att alla skall se att han e en kämpe……. Amerikanska tjockisar med störthjälmar…… En samling mer eller mindre smällfeta herrar vid baren på Carlton hotell. Tidpunkten är midnatt. Det är både vått och präktigt……jaha, nå vad är det med detta då? Jo de är OLYMPIER, de är kälkbacksåkare…….Väck med kälkarna från olympiaprogrammet. Återigen, As time goes by.untitled

Ishockeyn spelades utomhus av spelare utan hjälm. Här blev Sverige endast femma. En stor besvikelse. Vann gjorde Kanada. Ett Kanada som redan då använde klubborna till att spela på pucken och att puckla på motståndarna.

1. Furir Lindh. 2. Kapten Grut. 3 Furir Haase. Vad är detta? Jo vinterfemkamp som gick utanför det olympiska programmet. Samtliga deltagare från alla nationer vars namn finns med i prislistan var militärer av olika rang. Att en furir slog en massa majorer och kaptener kan jag tycka vara lite trevligt. I den senare avverkade grenen ”Militärpatrull”, en föregångare till våra dagars skidskytte, segrade Schweiz. Det svenska försvaret kom på tredje plats.

I backhoppning var det så där, minst sagt. Eller rent utav svagt. Men vad händer med den klassiska vintersporten i Sverige i vår tid? Ingenting?

Det förkom ingen officiell poängberäkning eller nationstävling. men en inofficiell sådan visar att Sverige blev bästa nation före ett annat krigsskonat land: Hemmalaget.

På fredag är det Ryssland som står värdar. Ett kritiserat val av värdar. Men en kritik som andas ordspråket ”Sent skall syndaren vakna”. Nu först verkar det som om det gått upp för en hel del normalt inte sportintresserade att det skall gå ett OS i ett land vars lagar och handlingar vi inte gillar. Och naturligtvis är det idrotten som skall sätta ner foten. Aldrig affärsvärlden eller politiken. Om vi nu inte skall räkna med att idrottsministern minsann inte kommer att närvara vid invigningen.

Men idrott skall det bli. Och framför TV:n sitter jag. Like äldre än 1948, men lika intresserad. Ja, nästan lika intresserad, om jag skall vara ärlig.

 Helt säker är jag på Att Sverige blir inte bästa nation trots att vi är ett ” FOLK SOM REPRESENTERAR VERKLIG ELIT AV ÄKTNORDISK IDROTT”. Och över S:t Moritz vilade inget terrorhot. Fanns det ordet då?


Lämna en kommentar

Den perfekte andreklarinettisten

För många år sen läste jag i magasinet ”The clarinet”journals om en klarinettist i London Symfoni Orchestra som betecknades som den optimala andreklarinettisten. Han hade suttit i den berömda orkestern i många år. Spelat andra klarinettstämman vid sidan om världsstjärnor som  Gervase de Peyer, Jack Brymer, Andrew Marriner, samt massor av vikarierande stora klarinettister. Samtliga av dessa intervjuade menade att han gjort dem än bättre tack vare sin flexibilitet. Nu är jag inte säker på namnet, andreklarinettister blir aldrig berömda. Sällan går folk från en konsert och pratar om den fantastiske andreklarinettisten. Endast de som uppträder i dennes närhet förstår att uppskatta storheten. Möjligen, ja kanske troligen, är hans namn Ronald Moore. Men låt mig för säkerhets skull kalla honom ”Mr Perfect Second-clarinet”.

Mr Perfect Second-Clarinet ägde samtliga de egenskaper som är drömmen för soloklarinettisten. Han kunde anpassa sin klang till vem som än spelade första stämman, trots stora skillnader i spelstil. Följde fraseringar och låg rätt i styrkegraderna till solisten. Var lyhörd hjälp med intonationen. Var förberedd, villig, tekniskt kompetent, och hade de nerver av stål som behövdes, för att hoppa in och överta ett intrikat solo om försteklarinettisten hade rörproblem eller en dålig dag. Lojal utan egen äregirighet. Kanske en timidare inte fullt så dominerande natur? Enkelt uttryckt; Den perfekte andreklarinettisten.

Vad är då det kännetecknande för skräckandreklarinettisten?

Han/hon som hela tiden ligger över soloklarinettisten i styrkegrad. Spelar solisten ett forte så spelar han/hon minst fortissimo. Det är jag som skall höras. Som vägrar att anpassa sin frasering till solisten för han/hon menar att så skall man inte frasera. Som är helt övertygad om att jag spelar rent så varför skall jag hålla upp eller ner. Som tittar närgånget på solisten eller i dennes noter under ett nervpressande känsligt solo. Enkelt uttryckt. Han/hon som menar att egentligen är det jag som skall spela solostämman.

Själv har jag under många år haft glädjen att spela första klarinettstämman i Kristianstads Orkesterförening/symfoniker. Har haft många som till och från spelat andra stämman intill mig. Här de jag minns.

Per-Anders Kallin. (Var länge soloklarinettist i Norringarnas Musikkår I 6- P 6)

Gert Olsson. (Klarinettlärare på musikskolan)

Ulf Korman  ( Mycket aktiv fritidsmusiker)

Martin Stridh  ( Nu försteklarinettist i Malmö Operaorkester)

Kimmo Rumpunen (Nuvarande soloklarinettist i Christianstad Symfoniker och förste klarinettist i Kristianstads Stadsmusikkår)

Några duktiga elever har också prydit andrestolen under kortare tid.

Linda Gustavsson. Sofia Feuer. Och säkert någon för tillfället glömd.

Vem av dessa har nu varit min drömpartner? Eller mardrömspartner?

Nej, det svaret tar jag med mig till en annan värld.

Ur samlingen historier om hur en andreklarinettist psykar en försteklarinettist hämtar jag denna lärdom.

Strax före ett viktigt solo kastar man en puta (klaffskinn på klarinett utan vilket det inte går att spela) på golvet framför solisten med orden. ” Är det din puta som ligger på golvet?”

untitledJag lovar att det solot blir vad den ondsinte förväntar sig; Ängsligt.