JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


4 kommentarer

Politiskt hyckleri?

 Alla som är tillräckligt gamla för att ha upplevt slutet av sextiotalet och hela sjuttiotalet vet vad jag talar om.

Hela nationen upplevde den så kallade vänstervågen. Kårhusockupationen 1968.untitled I Båstad försökte de indignerade stoppa en tennismatch 1975.untitled Ett försök att avbryta en fotbollsmatch i Köpenhamn mot ett förhatligt  lag, som representerade juntans Grekland, gick inget vidare. Man hade gett sig på ”arbetarsporten” fotboll. När aktivisterna stormade planen ställde sig stadiga danska arbetar-drängar (pågar) i vägen och förpassade med valkiga jobbarnävar de svenska akademikerna till läktaren igen. Här sågs ett  handgripligt bevis på att den akademiska vänstern (av elaka tungor kallade rödvinsvänstern) aldrig lyckades att nå sin hjältar, de kroppsarbetande människorna. De talade helt enkelt inte samma språk. Deras bakgrund var totalt divergerande.

Men i svensk media härskade vänstern. Alla som ville vara rättänkande bekände sig till proletariatet. ”Kapitalister” borde hängas, nåja men omskolas ,som det heter i vissa  politiska kretsar. Tjänstemän bytte kostymen till murarskjortor. Palestinasjalaruntitled klädde FNL-medlemmar.  Var man inte Maoist eller Stalinist, så var man åtminstone kommunist, och framförallt USA-kritiker, nej USA-hatare. Musiken var progg. Det spelade mindre roll hur det lät, bara textbudskapet var det rätta.  Teatern politisk pedagogisk. Den så kallade finkulturen var borgerlig eskapism. Ja till och med att vara socialdemokrat var högervridet reaktionärt. ”Tage och Geijer Lyndons lakejer! ” Palme och Geijer- Nixons lakejer!” skanderades på gator och torg. ” Ho Ho Ho chi minh ” !  Likaså Visst var hela Sveriges befolkning (förutom de få aningslösa) rättänkande vänsterradikaler?

OCH DÅ VAR DET VÄL SJÄLVKLART ATT DETTA GAV UTSLAG I RIKSDAGSVALEN UNDER DENNA PERIOD ?

Men det är här min rubriksättning motiverar frågetecknet.

Det såg ut som det nästan alltid  gjorti långa tider när valresultaten presenterades. Ganska jämnt mellan blått och rött. Det, som om ärlighet i det politiska engagemanget funnits, borde visat en klar dominans för VPK,  KFML  och andra extrema vänsterpartier gick inte att se. Till och med blev det så att Torbjörn Fälldinsuntitled centerparti bröt en lång, lång dominans av socialdemokratiskt styre 1976! Det är nu jag blir lite cynisk och tvivlande om det tillåts. Var det så att pappas besuttna pojkar och flickor, när det blev allvar, när det seriöst gällde att välja landets politik, smög ner en liten valsedel där det stod Folkpartiet, Moderata Samlingspartiet, eller Centerpartiet?  Satte på sig murarskjortan och gick ut för att demonstrera mot borgerlig kapitalism? Lägg märke till (?)

Nu står vi snart inför ännu ett val. Ett oerhört spännande val. Vågar jag misstänka att många av de autonoma, och de med rakade skallar, beter sig som de hycklande på sjuttiotalet. Lägger ner en röst på något tryggt demokratiskt, icke revolutionärt omstörtande parti. Tar på maskeringen och går ut för att med våld och kraft ”förbättra” samhället ? Lite kul måste man väl få ha?untitled

Det undrar denna dag en cynisk bloggubbe som varit med förr som man säger.


6 kommentarer

Läget i Malmö-fotbollen (Herrar). Månadskiftet juni-juli 2014.

Presenterar staden Malmös klubbfotboll nu när VM går in i slutskedet och den inhemska fotbollen är något mindre i fokus. Rangordningen från Allsvenskan till och med Division 3 är i skrivande stund denna, nu när snart försommaren blir högsommar år 2014.

ALLSVENSKAN

Malmö FF.untitled

Rikets tredje stad, med sitt för fotboll fördelaktiga geografiska läge, kan endast visa upp ett elitlag. Visserligen det bästa i landet men ändå. Betyget för fotbollen i Malmö, trots det ståtliga osänkbara flaggskeppet MFF, måste därför bli underkänt. MFF, däremot gick in i det långa VM-uppehållet som klar serieledare. Några matcher har spelats med guldglans, andra med den säkerhet och lilla flyt, som ett blivande mästarlag måste kunna visa upp. Nu försvinner två tongivande spelare som Pontus Jansson och Albornoz. Är det dessutom (vilket jag inte vet säkert nu) väldigt illa med lagets bästa spelare, Molins, kan det bli en kärvare sensommar och höst. Tror dock att SM-titeln bärgas oavsett vilket, men hur går det i CL-kvalet? Realistiskt är att tro på ett gruppspel i EL, (vilket inte alls är illa) men hoppet om något annat tas inte ifrån mig förrän faktum presenteras. Tänk om…….Ingen skulle bli gladare än jag.

SUPERETTAN.

Hit är det en lång resa för Malmös klubbar.

DIVISION 1.

Inte ens i denna serie, vars rätta namn egentligen är Division 3, finns något lag från Malmö idag. Uselt är mitt betyg.

DIVISION 2.

FC Rosengård.untitled

Klubben som för nostalgikern är MBI. Tror faktiskt att den här föreningen har en chans att så småningom nå till Superettan. Starten i årets seriespel har varit övertygande. En plats i Division 1 är så gott som säkrad om inget märkligt inträffar. Klubbens namn skapar identitet och samhörighet i en stadsdel där talangerna biter varandra i svansen. Är ”gamla MBI” den  kommande etablerade tvåan i Malmö ? Endast en klubb kan förhindra det på sikt ……kanske..?…..Gissa vilken jag tänker på. (Får precis rapport om en avbruten match i Ljungby där FC R ligger under med 0-2. Men ledningen i ligan är trygg ändå)

Presba Birlik.untitled

En relativt ny fågel i stadens fotbollsvärld, och med ambitioner att lämna fotbollens bakgård. Har väl lyckats skapligt första säsongen i tvåan, men är inte nöjda med sin placering i mittens rike. Heleneholmarna siktar uppåt.

Kvarnby IK.untitled

Malmös näst äldsta existerande fotbollsklubb (efter IFK Malmö) har etablerat sig så här pass höst upp i seriesystemet och har troligen hittat sin naturliga plats i den malmöitiska fotbollsvärlden..

LB07.imagesSR3N0YP9

För inte så längesedan stadens tvåa. Femte plats i Superettan med över 5000 åskådare mot Landskrona Bois år 2007. Nu förpassade till fjärdeplatsen i andra divisionen med stor risk för degradering.

DIVISION 3

IFK Malmöifk_malmo_small

Har tagit steget upp från plats 8 till plats 7 i rankingen. Ligger nu på andra plats i trean efter Österlen FF. Är, vad jag tror, seriens bästa lag rent spelmässigt. Kan genomföra strålande matcher, men  ibland oförklarligt underprestera. Något av en ”gul kultur” under senare år. Tippar att klassikern får chansen att kvala upp till tvåan. Men är tveksam om IFK är ett ”kvallag” med sina ”gula nerver”. Tragiskt var att en duktig ordförande och fin människa lämnade jordelivet.

BK Olympic.imagesLGHFOTMS

Inledde med ett ras mot IFK men har jobbat sig upp till säker mark. En mark som jag tror är den naturliga för di gröne.

Husie IF.untitled

Hyllie IK.untitled

De två ”H-lagen” från Malmös sydvästra och östra utkanter ligger placerade intill varandra. Båda klarar sig nog kvar den här säsongen. Men sen?  Kul att läsa på Hyllies hemsida att de anser sig ha Malmös finaste idrottsplats. Inte vet jag, får väl ta mig dit någon gång. (Döm själv av bilden längt ner.)

 

Snart slutar världens mest lysande fotbollstjärnor att blända oss i Brasilien. Men fotbollen i den skånska huvudstaden kommer att fortsätta år efter år, efter år efter…………år …..efter……… år.  På MFF:s nya stadion dit förhoppningsvis snart internationella storlag kommer på besök. På idrottsplatser som endast Malmöbon känner till, med lag som alltid funnits där. Som är en del av stadens kultur.

 

 

Mitt tips om hur det ser ut för stadens sex bästa klubbar om fem år är följande.

Allsvenskan. Malmö FF

Superettan FC Rosengård.

Division 1 IFK Malmö. Presba Birlik

Division 2. LB07.  Kvarnby IK.

Division 3.  BK Olympic.

 

Men nog borde en stad som Malmö ha 2 -3- 4 lag i de två högsta serierna.

 

4094284_large


Lämna en kommentar

Städer jag besökt. Del 8. Budapest.

Första gången jag kom till pärlan vid floden Duna (som Donau heter i Ungern) var under kommunisttiden. Även om Ungern tillhörde de mest förskonade lydländerna till Sovjet så syntes den politiska verkligheten med all tydlighet.images8Y7XGML8

Året var 1986 som Kristianstads Stadsmusikkår blev inbjudna till Budapest. Färden gick med buss. Efter övernattning i Tyskland närmade sig en buss med trötta musikanter och anhöriga den ungerska gränsen. Då delade kårens ordförande Tommy Stjernqvist ut blanketter som skulle ifyllas. för att få inträde bakom järnridån. Massor av uppgifter. Krångligt formulerade. Tommy vid mikrofonen som tålmodig instruktör till irriterade resenärer. Framme vid frågan ”Yrke” tog glädjespridaren, trummisen och valthornisten Arne Davidsson över mikrofonen med orden ” Där skriver ni grisahandlare allihopa.images098Z7NR7Och plötsligt återkom det goda humöret , som nästan alltid dominerade i det härliga kamratgänget.

Framme i Budapest var det svartväxling som gällde. De flesta i gruppen berättade vilken fantastisk kurs de hade fått, och hur lätt det var att hitta svartväxlare. Ja nästan omöjligt att bli av med dem. Detta gällde inte för mig och min hustru. Vi gick med engelska tidningar fullt synbara. Vi pratade högljutt på vårt eget språk. Vi sökte ögonkonatakt med ”skumma” figurer, men ingen ville (växla) med oss. Varför? Såg vi ungerska ut? Gjorde vi ett intryck av att vara hemliga poliser?

Under konserterna väckte ”Rákóczi-marschen” jubel.untitled (Rákóczi bilden) Under en utflykt till Pustan fick höra ett Romsk kapell spela en av Brahms ungerska danser, utan noter med samtliga kadenser, allt medan den mustigaste gulasch jag någonsin ätit serverades tillsammans slivovitzuntitled  i mängder. En utsökt middag avnjöts på en krog på Buda-sidan. Vackert belägen, presenterande den vackraste utsikt som går att finna. Att sitta i skymningen i Fiskarbastionenuntitled och se lyktorna tändas på stadens broar är bara det värt ett besök i Budapest. En båttur på Duna är obligatorisk för alla turister. När vi passerade det imposanta parlamentet syntes flaggan vaja nästan Donauväldes-majestätiskt i det högst belägna tornet. ”När flaggan är hissad betyder det att toan är ledig” ; sa kårens största humorist; Jan ”Oskar” Ericsson. Sen reste vi hem och lovade varandra att snart återkomma till staden som ligger där mellan väst och öst, som en port till en annan värld..

 

Det skulle dröja 10 år innan löftet infriades. En sommardag 1996 embarkerade hustrun och jag ”Czardasexpressen” som utgick från Malmö. På tåget härskade en tågmästare bestämt och diktatoriskt. Genom Tjeckien och Slovakien följde oss floden Moldau nästan oavbrutet. Fick oss att tänka på Bedrich Smetana. Vi passerade Galanta som förde tankarna till Zoltan Kodaly.(Hans ”Danser från Galanta” är ett favoritverk för alla klarinettister.) Maten i restaurangvagnen var knappast ätbar. Tågmästaren blev allt vänligare ju närmre Budapest vi kom och presterade nästan en antydan till leende när vi tog farväl på Budapest Keleti.untitled

Nu var vi i ett helt annat Budapest än för tio år sedan. Svartväxling var ett minne blott. Vårt hotell låg på Pest-sidan, skimrade blått i solljuset, och hette Nemzeti. (Blå huset i bild)Frukosten var överdådig. Damerna på huvudgatan Váci Utcauntitled en fröjd för ögat. Fiskrätterna på Mátyás Pince-källarenimagesCDB1RNYD en fröjd för gommen. Det tyckte inte en ung man med asiatiskt utseende intill vårt bord som klagade hela tiden på det som serverades. Detta föranledde oss att prata lite illa om honom tills han sa: ”Jag hör att ni också är svenskar”. (Ridå) En vidare konversation full av skrytsamheter avslutades med repliken från honom: ” Ibland bor jag lite enklare. Just nu på Hotell Nemzeti,images0UZRA8YZ och där satt han mycket riktigt nästan morgon och åt sin ”enkla” frukost. Han hade talat sant. Åtminstone i det fallet.

På nästan samtliga caféer av klass spelade romska orkestrar.untitled När kapellmästaren frågade om varifrån gästerna kom, framfördes något typiskt från det landet. Hur många ”Ack Värmeland du sköna” jag fick höra är svårt att hålla reda på. Men det jag lärde mig var att den obligatoriska dusören skall ges till violinisten/kapellmästaren, och inte som jag gjorde, till de virtuosa klarinettisterna. Då blev det onda ögat.

En tidig morgon syntes jag på vandring med karta och friska ben. Jag var på väg . Jag var på fotbollskulturvandring. Första målet var den ”judiska” klubben MTK Budapest. Därefter styrdes stegen till det ganska närbelägna Ferencvaros-stadion. Ett glas tokajer och en öl på deras pub innan taxi måste tas. Jag skulle långt nu. Till färdens huvudmål. Tills Kispets. Till min ungerska favoritklubb. Till Josef Bozsik-stadion. Till den klubb som en gång var bäst i världen innan de ryska stridsvagnarna våldtog landet. Det högg till i hjärtat när jag på avstånd såg elljusstolparna. Jag var där. Hos Budapest Honvéd ! untitled

Satt i tankar på deras läktare. Såg hur fattigdomen och enkelheten nu gripit tag i den klubb som nästan var hela det fantastiska ungerska landslaget en gång i tiden. Drömde mig tillbaks till året då de gästade Malmö och slog MFF med 2-1. Gick in i deras klubblokal. Köpte några souvenirer. Fick veta att FERENC PUSKAS VARIT DÄR FÖR EN TIMME SEDAN!imagesIDMDAZNL

Detta var några personliga minnen från den undersköna staden vid Duna som andas czardas, mustig mat, hett blod, och fotboll. Hoppas jag kommer dit någon mer gång. Och att Honvéd får möta MFF i en CL-match. Utan hopp blir livet grått.

Huj-Huj-Hajra.


1 kommentar

CL-Kval 2014

Klockan är exakt 11.00 den 23 juni när jag börjar skriva det här inlägget. Hjärtat slår lite fortare än normalt. Andningen är knappast vad som kallas för kontrollerad. Oron flirtar oblygt med förhoppningen. Rädslan för att det skall stå  Partizan Belgrad, Celtic eller Sparta Prag på den lottkula som visar MFF:s motståndare, brottas med hoppet om att FK Ventspils skall bli motståndet för de svenska mästarna. Även Debrecen samt Slovan Bratislava är möjliga motståndare. Ja, även möjliga att besegra.

Malmö Fotbollföreningen är än en gång med i den största fotbollsturneringen för Europas klubblag. Med i en tävling som, förutom att den kan leda till god ekonomi, kan få se gäster på MFF:s stadion från den finaste av klubbvärldar. Lag som Real Madrid, FC Barcelona, Bayern München, Manchester City, Paris SG (med Zlatan), Juventus FC, Arsenal FC, med flera giganter, kan om lyckan ler, bli motståndare till vårt MFF. Vägen dit är lång. Hindren höga. Men i kampen ligger segern.

Klockan är nu 11.10 . MFF:s lottkula ligger där i UEFA-högkvarteret i Nyon och väntar på att exponeras. Vilka klubbar hoppas på att det skall stå Malmö FF på sin motståndarkula? Många kan jag tänka mig. Året är inte längre 1979. MEN VI ÄR MED I TRANEDANSEN IGEN. Nu tar jag paus i skrivandet och inväntar sanningens ögonblick. Klockan är: 11.14. Pulsen vill jag inte mäta. Heja Infantino!

 

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA  !!!!

Gianni Infantino gjorde sitt jobb.250px-Gianni_Infantino_2011

FK Ventspils blir det första hindret på vägen mot det onämnbara.untitleduntitled

Ännu en  klubb att möta för första gången för MFF i klubbens 104 åriga tillvaro (tror jag). FK Ventspils, som grundades 1997 genom en sammanslagning med en annan klubb från den lettiska kuststaden. Ventspils vann ligan med fem poängs försprång till Skonto Riga. Har spelat gruppspel i EL år 2009. Det här skall bli intressant. MFF börjar hemma den 16/7 kl. 19.00.

Ser fram emot en lång spännande fotbollssommar i Europa som varar fram hösten. Ja fram till …….   vintern……….fram till…………..untitled

Och pulsen är normal igen. Europa!!! Här kommer Malmö FF. Klockan är 12 52. Dagen den 23 juni. Året 2014.


3 kommentarer

Krogar . White Sands Mombasa

 

White Sands i Mombasa är ett paradis. Ett stort hotellområde där pooler ligger inbäddade i tropisk grönska och blomning.  Dit kom jag efter en safari på savannen full av intryck.untitledG282_Copy_of_Sarova-Whitesands-Exterior

Ungefär mitt i denna afrikanska oas ligger en restaurang (bilden nedan) vilken jag glömt bort namnet på. Men aldrig kommer jag att glömma de kulinariska mästerverken serverade i en underbar exotisk miljö.images

Där intog vi oftast våra luncher. Underbara fiskrätter tillagade av den färskaste fisk nyfångad från det stora vattnet utanför. En hamburgare som inte borde får heta något så prosaiskt som hamburgare, utan något mycket mera exklusivt. Men framförallt! De läckraste hummerrätter med tillbehör utvalda av mästare i kökskonstens konstart.DSCN0521DSCN0487

Maten avnjöts alfresco under palmers skugga som skydd för den heta afrikanska solen. Några kenyanska metrar utanför svallade Indiska Oceanen uppvisande ebb och flod. På den vita sandstranden syntes kameler som erbjöds turister att rida på, samt så kallade beachboys, som också erbjöds turister. Ingen av dessa lockade mig. En av de snabba och vänliga servitörerna kunde lätt förväxlas med Louis Armstrong.untitled Vinet var av sådan klass,att det för en person med en plånbok som min, knappast hade varit möjligt att beställa på en krog i Västeuropa. Men här kände jag mig för en tid i livet som om allt var möjligt.DSCN0516

Så kommer ni någon gång till Mombasa. Uppsök hotellområdet White Sands. Leta upp krogen där akvarierna erbjuder den fisk eller de skaldjur ni önskar. Ni tar ögonblicket mer er för all framtid.

 

Hälsar den välklädde unge mannen på bilden, sittande på en av de mest minnesvärda krogar jag besökt.


Lämna en kommentar

Städer jag besökt. Del 7. Wien

” Wien Wien nur du allein-Sollst stets die stadt meiner träume sein”.imagesFZTRJVJA

Vad är det egentligen som får två tonårskillar att på sin första utlandsresa i livet (undantaget Köpenhamn) att välja staden Wien som sitt resmål? Inte till någon solig strand vid Medelhavet. Inte till något hålligångställe eller någon stad där vissa nöjen kunde fresta en testosteronstinn yngling något mera. Visst var vi båda redan i unga år stora vänner av den klassiska musiken, men inte var det Wiener Philharmoniker som lockade. Heller inte att vandra på gator som Beethoven, Mozart, Alban Berg, Arnold Schönberg, Anton Webern, alla med efternamnet Strauss, och flera av musikens giganter trampat. Så mitt svar på frågan vad som lockade får bli: Det har jag glömt, eller vet inte.

En sommarkväll i slutet av femtiotalet steg två unga militärmusiker på ett tåg i Stockholms central. Destinationen var Wien Westbahnhof . På våra kavajer syntes märken föreställande den svenska flaggan.  Ryktet hade talat om för oss att österrikarna var vänligt inställda till svenskar för vårt lands generösa bistånd till den krigshärjade nationen. Och så klart ville vi bli vänligt bemötta. Vi hade en lång tågresa framför oss. Någon sovvagn behövde vi inte. Två vältränade löpare klarar alla strapatser. Vi var beredda. Wien! Här kommer vi!

Färden gick genom södra Sverige. Tågfärja tog oss till det yndige landet på andra sidan Öresund. Färja igen och sen genom nationen som tydlig visade vad som hänt bara drygt tio år tidigare. Mörkret på landsbygden. Hus som uppvisade krigsskador. Fattigdomen skrek ut sin dystra närvaro. Ett land vars läkning bara vara påbörjad.

”Suchen sie zimmer ”? Framför två vilsna trötta resenärer med slitna resväskor, äntligen framme vid resans mål, stod en vänligt tittande äldre dam. Javisst gjorde vi det. Inte beställer tonåringar hotellrum i förväg. Så därför hamnade vi  i en lägenhet tillhörande: Frau Thomann. Adress: Stollgasse 8 tür 3. Har nu så många år senare förstått hur desperat många människor i de krigshärjade länderna sökte lite extra inkomster.imagesXZ43PXQW

Dagarna i Wien levdes kanske inte precis som de flesta turister i Donaumonarkins gamla huvudstad har på sin agenda. Men, vi var i Stefansdomen. Vi besökte Schönbrunn. Vi såg statyn av fader Strauss i Statsparken. Däremot var vi flitigare att avsmaka den nyupptäckta bieren med den gröna etiketten:  Gösser.untitled Och besöken i GrinzingimagesYRETZ1V8, där heurigervinet dracks ut små sejdlar, avlutade de flesta kvällarna. Spanska ridskolan däremot gjorde vi allt för att undvika. Hästar hade vi fått nog av på K1. Praterhjulet såg vi på avstånd. Sådant fanns på ”Grönan” för folk med det behovet.

På en sidogata till Stollgasse fanns en liten restaurang där vi åt våra flesta luncher. Samtliga servitörer var sävliga, lugna och minst sagt atletiska. De serverade välsmakande korvar och stora kalla Gösserbier. Ägaren hette Karl Swoboda och var sades det, den första mannen i världen som lyfte 190 kilo på raka armar. När vi vår sista dag i staden kom till Swobodas krog, med resväskorna med oss, fick atleterna tårar i ögonen. Visst är det vist ordnat, att ju starkare någon är, desto snällare och känsligare person.untitled

Under hemresan gjorde vi uppehåll i Nürnberg och Hamburg. Men det är en annan historia. Dock kan jag erkänna att; När jag reste från Stockholm var jag god för tider kring 2 minuter på 800 meter. När jag kom till Malmö efter två veckor på kontinenten orkade jag inte springa i maklig takt från hörnflagga till hörnflagga på Malmö Idrottsplats.

Men roligt hade vi haft. Min bäste vän och jag i staden Wien. Minns du Tage?

 

Därefter har jag under korta besök återkommit till den österrikiska huvudstaden.

 

1996 var det dags för ett längre besök igen. Nu med min kära hustru. Till ”Wien du stadt meiner träume”.

Vi kom från dagar i Budapest. Då vi passerade gränsen till Österrike utbröt det värsta sommaroväder jag någonsin upplevt. Storm på gränsen till orkan. Regn, hagel , ja nästan snö. Månaden var juli !!

Tog oss till Stadtmitte med möda. Byggnadställningar på marken. Föremål flygande i luften. Åt, som så ofta i den delen av Europa, på Wienerwald.images8WO9VMYZ Gick in i Stefansdomen och upplevde en magisk stämning. Utanför rasade Nemesis. Därinne sökte människorna skydd. Organisten spelade ödesmättad musik. Var det jordens undergång som väntade?imagesI0DK7CS1

Men vi fick uppleva ännu en morgondag. En dag där de goda hade besegrat det onda. Solen sken. Staden Wien var vår. Båttur bland andra turister på den mångbesjungna floden som alla vet är grå. Stadsdelen Grabenuntitled så burgen att Östermalm framstår som en kåkstad i jämförelse. Priserna sådana att visiten i staden inte fick bli för långvarig.

Auf Wiedersehen- Wiedersehen-Wiedersehen-Wiedersehen. Att lämna en restaurang eller ett café i Wien utan att uttala denna fras är tölpaktigt ohyfsat. Mozart stående i varje gathörn. Gatumusikanter överallt som med blandad framgång försökte göra mästaren rättvisa.

Grinzing låg kvar. Huvudvärken efter besök i den nordöstra stadsdelen var precis som den alltid varit. ”Der letzte blau”images missade vi naturligtvis. Taxi till hotellet med en chaufför som undrade om Djurgaarden var ett bra fotbollslag eftersom de var med på hans tipskupong. Nein, svarade jag.

På hotellet härskade herrn Rudolf. Det passade mig perfekt. Denne gentleman var synnerligen fotbollsintresserad. Hade sett Austria Wien i Malmö 1979. Vi blev goda vänner och jag överlämnade en MFF-nål till denne förtjänte person.

Jag var nu inne i en  tid i livet då varje besök i en stad kallade på en promenad till en fotbollsarena. (Att vandra till fotbollsarenor är ett utmärkt sätt att upptäcka en ”vardagsstad”. Gator som ligger där och låtsas att de inte finns till. Som sällan en turist bevärdigar att offra tid på).  Bestämde mig i Wien för att gå från Karlsplatz till Gerhard Hanappi Stadion och besöka Rapid Wien. Jag var 56 år och inte rädd för några avstånd till fots.

Passerade efter dryga timmen Schönbrunn. Var ännu långt ifrån halvvägs. Gick och gick…och……Linzerstrasse…..Linzerstrasse…Linzerstrasse…..Tyckte det var skönt att stanna vid rödljus. Frågade en dam om jag var på rätt väg. ”Ja, aber das ist weit” svarade hon och tog nästan upp en applåd när jag skrytsamt berättade varifrån jag startat  färden. Linzerstrasse……Linzerstrasse……….en oändlig gata.

Så, som en hägring syntes elljusställningarna från stadion.imagesKEP1OBB4 Jag var framme hos den klubben som slog ut IFK Malmö ur Europacupen 1961. Gick in på deras pub och drack den största, kallaste, godaste, välbehövligaste  Gösserbier jag någonsin tagit i min mun.

Pratade lite fotboll med infödingarna innan Strassenbahn tog mig till Westbahnhof.

Fick väl framme där en ingivelse: Kan den ligga kvar? Den där atletkrogen som jag och Tage hade som stamställe? Hungrig var jag så………..

Och! Den levde. Frågade personalen om de kände till tidigare ägaren Karl Swoboda. ”Följ med här får du se” sa en servitris. Bakom en dörr fanns ett litet museum där Swobodas skivstänger och priser förevisades. Så nästan  40 år senare hade jag hittat dit igen. Minnena blev som  vore det igår. Bara det var värt resan till gamla Wien.

Men nu säger jag Auf Wiedersehen. Jag är ingen ociviliserad, oartig Nordbo.

untitleduntitled

Ps. Lämna inte staden utan att ha smakat en tårta som den  på bilden. Sachertårta. Gärna på hotell Sacher .

 

 


Lämna en kommentar

Trädgården i mitten av juni.

 

Vi har hunnit fram till mitten av den ljusaste av årets månader. Sommaren har egentligen bara börjat även om dagen snart kallar sig för midsommarafton. Våren har varit god mot växter, men även för de där sniglarna som invandrat från det fjärran Spanien (tror jag)

Allt frodas mer än någonsin. Ett för växtligheten fruktbart ménage a trois images3RIIJ36Jmellan sol, värme och regn, har nästan skapat en tropisk regnskog i trädgården. Endast ett flitigt användande av sekatör, häcksax och gräsklippare skiljer till utseendet min lilla plätt på Kulltorp i Kristianstad från en djungel i Amazonas.

Vid entrén möter er hortensior. Stora, som kommit rätt i tillvaron, med knoppande löfte om rik blomning. Kunde de nu bli blå också bara. Om ni vänder blicken till höger ser ni längs nordsidan nysatta julrosor och klematis. Oansenliga ännu, men med gott hopp om god tillväxt i sommar. Vi fortsätter framåt i den smala gräsgången som omges av vintergröna buskar intill huset (Någon i huset boende vill ta bort några. Jag……får väl ge mig……eller ?) och till vänster ett plommonträd nu med fullt synliga bärämnen. En vildäng där prästkragarna (den skånska landskapsblomman)imagesTSLY1TV5 dominerar. Jordgubbar och smultron i fredlig symbios. Har redan smakat första smultronet och snart skall jordgubbarna nättäckas. Vissa flygande animaler gillar också de söta läckerheterna. Det får räcka att jag matar dem på vintern. Längre sträcker sig inte mitt filantropiska sinnelag. Jag är ingen djurrättsaktivist.

Efter att passerat ännu en liten vildäng, med blomster som jag inte har en aning om namnen på, kommer vi fram till trädgårdens  hjärta: PotatislandetimagesUR2SYAJR. Några plantor står snart i blom. Midsommarpotatisen är garanterade. I ett litet hörn finns rabarberna med stjälkar som trädstammar. En svart och en röd vinbärsbuske tillhör trädgårdens pålitliga trotjänare, liksom den omsorgsfullt beskurna och gödslade krusbärsbusken, vilken ändå är klenväxande och inte särskilt fertil. Jämfört med en artfrände som självsått sig på vallen mot kanalen. En buske vilken jag aldrig har ägnat den minsta omtanke. Nu står den där, stor, tät och bärämnen nästan som druvklasar. Vilken trädgårdexpert kan förklara sådant? Kimmo? Hallonen är en fröjd att skåda detta år. Får ständig gallra bland dem så att sparrislandet inte skall förvandlas till ett hallonsnår. Och vilken skörd de lovar. Men titta bort nu en stund. Ok då. Något litet tappert rödbets och dillämne går kanske att upptäcka bland allt som inte skall växa i grönsakslandet, om den som söker har goda ögon, och vet vad hon skall leta efter.

I rabatten mot husets södervägg står rosor. Rabattrosorna som slåss mot lavendeln om utrymmet, börjar att bli till åren märker jag. Dessa flankeras av röda kraftigt växande klängrosor som gör skäl för sitt namn:  Flammentanz.  Även fem krukor med tomater solar sig i söderrabatten.

I trädgårdens tredje vildäng har flera buskrosor fått sitt hem. De inramas av ett japanskt körsbärsträd och så årets sorgebarn: En purpurapel som ser ledsen och lövfällande ut. Går den att rädda? Kimmo?

Syrenerna har blommat färdigt men bersån som de bildar väntar på att skänka oss skugga heta julidagar. Väntar på att de rätta dryckerna skall intas där. En svensk trädgård utan en syrenberså är ingen svensk trädgård. Liksom att en forsythia med sin tidiga vårblommning måste finnas. Forsythian är den enda växt som funnit i vår trädgård sen den dagen vi flyttade in för över 30 år sedan. Ja, om jag inte räknar grannarnas stora häckar. Jag menar, de stora häckarna intill grannarna.untitled

Rhododendron blommar. Röda och lila. De vita har sagt adjö. Överallt, i alla skrymslen och vrår, hittar ni nyutslagna doftpionerimages93CQ2DA3 i olika färgnyanser. Äppelträden visar kart och för mycket solskymmande löv. Måste nog beskäras senare i sommar. Och när går det att se om havtornen ger bär? Kimmo?

Sitt ner på den av en ligusterhäck totalt insynsskyddade altanen en liten stund. Vilstolar eller hammocken. Varsågod och välj efter behag. Beundra alla blommor i krukor och amplar, samt den där rosen som heter polstjärnan. Den skulle kunna sprida sig över hela stadsdelen om inte människan ville något annat. Nu börjar den blomma. Små vita blyga blommor som på något sätt divergerar med växtkraften i busken.imagesM080P2OV

Längs husväggarna i väster och söder hänger av tradition pelargoner.

På vägen ut passerar vi kryddorna. Dofter och fjärilar. Men fråga mig inte vilka kryddor som växer där: Kimmo? Någon heter dragon det tror jag mig veta. Fransk eller rysk kan göra detsamma.

untitledEn idegranshäck bildar gräns mot gatan. Efter att den öppnat sig för er så tackar jag för besöket och hälsar er välkomna tillbaka. För nu måste jag ut och rensa ogräs.

Ps. För den oinvigde: Kimmo är klarinettist och Trädgårdexpert.

 


1 kommentar

Svenska Flaggans Dag år 1959. Nationaldagen år 2014.

Den sjätte dagen i månaden juni år 1959 vaknade jag av att väckarklockan ringde den tid som de morgonpigga menar att sjusovare stiger upp. Jag bodde då på ett så kallat furirrum, beläget överst på en kompanibyggnad inom Svea Livgardes kasernområde. Jag var 19 år, stark, frisk, vältränad och löpare i Turebergs IF, och inte särskilt orolig för inte att orka med den långa arbetsdag som låg framför mig, undantaget det där med den vid middagstid hotande ritten till slottet.

Tog några tut på det välputsade jägarhornetuntitled innan jag begav till signalstenen vid kanslihuset. Det var jag som var vaktspel den här veckan, vilket innebar att på jägarhorn spela paradmarsch när flaggan hissades och halades. På kanslihusets tak stod vaktchefen, överfurir Abrahamsson, beredd att ge mig tecken till signal och att hissa den tretungade mot den klara himlen. Dagen var redan varm trots den tidiga timmen. Ett lätt regn under natten hade gjort luften lätt att andas. Från ett buskage visade några koltrastar mig hur det egentligen borde låta. Husmor kom cyklande förbi, vitklädd, vinkande och angelägen om att hinna utom hörhåll så att hon slapp avbryta sin färd mot matsalen för att, som instruktionen krävde, hälsa den blågulas ankomst till en ny dag. Klockan var 8.00. Flaggan tycktes vaja stoltare, var än mer angelägen att komma upp än någonsin till min signal, denna strålande försommarmorgon. Dagen var ”Svenska Flaggans Dag”.untitled

Frukosten i matsalen intogs med ögonen trånande, vilande på de sköna damer som serverade den. Elna, Eivor, Laila, Anita, och ni andra. Mina drömmars damer, jag minns er alla. Var finns ni nu? Finns ni? Minns ni mig?

Förmiddag.

Stor hyllning  till nationen på Gardets kasernområde i Sörentorp. Hela regementets personal och värnpliktiga uppställda. Ceremonimusik. Tal av sekundchefen ( Sekundchef är titeln på en regementschef på ett gardesregemente.) Musikkåren iklädd Modell 52 med ”allt vitt”. Jag med marschtrumma vid sidan om den suveräne solotrumslagaren Christer Jägerhult.

Snabb lunch i matsalen med lika trånande blickar mot de förtjänta, innan den grå militärbussen tog mig till skräckregementet. K1.imagesHV8NFT35

Skräckregemente! Varför då?

1957 drogs K 1:s musikår in. Stora delar av kårens musiker blev förflyttade till oss på Svea Livgarde. Den ridande högvakten var viktig att bevara. Detta förde också med sig att vi på ”Svea” som var under 30 år TVINGADES till ridutbildning.  Mitt liv förmörkades dramatiskt. Jag, ett asfaltsbarn från Malmö och hästar, ingen bra kombination.  Därför blev  regementet på Lidingövägen mitt skräckregemente.

Var nu iklädd kavalleriets modell-äldre . Ljusblå uniform, silverblänkande kask och trånga ridstövlar. Hämtade ut min häst, den äldsta i stallet, tack o lov, med namnet Juvel. Kan tänka mig att hon tänkte: ”Kommer nu han igen. Han som inte kan rida och är rädd för mig. Jag som är så snäll. Borde försöka kasta av honom någon gång, kanske, så jag slapp höra den pipiga klarinetten eller den råa fanfartrumpeten, vilka är de instrument han omväxlande trakterar, sittande på min gamla utslitna rygg i sin fåniga uniform. Men klappar mig gör han, mest för att fjäska skulle jag tro, och sockerbitarna tar jag gärna emot, så jag går väl lugnt och fint i dag också”.

”God dag Livryttare”!!! Vrålade ryttmästaren vid avlämningen på kaserngården. Livryttare, tänkte jag. Benämn mig hellre som livrädd ryttare.untitled

Men även denna högvaktsritt gick bra. Min mardröm att bli avkastad och få vandra i modell-ä genom Stockholms gator, med en trasig klarinett i handen, inträffade inte denna dag heller. Musikfanjunkare John Berglund med staven och Runo Ericsson på pukhästen Lansiär. Jag på Juvel och några hyfsade toner producerade. Framme vid slottet som vanligt efter den efterlängtade avsittningen: Unga flickor som berömde hur söt hästen- inte jag-  var. Vad heter din häst”? var en ofta återkommande fråga .” Det vet i f-n”. Blev mitt brutala svar. Förlåt mig alla ni som nu hunnit bli mogna damer.

Eftermiddag.

Ombyte till Svea Livgardes mörkblå modell-äldre. Kask med plym. Först in genom Marathon-porten på Stockholms Stadion. I spetsen för hela paraden gick stora, prydliga, välspelande Kungl. Svea Livgardes Musikkår, med den ståtliga Karl- Erik Lennholm i spetsen.1004 (bilden. Karl-Erik Lennholm med staven. Jag direkt- delvis skymd- bakom honom. Vänster i bild vid sidan om trumledet, musikdirektör Marc Sixten Zendry de la Berg.)

Stående i solgasset framför kungliga läktaren i timmar. Sofiaflickor och vältränade idrottsmän svimmade i värmen. Men gubbarna från Svea Gardes-kåren stod till synes oberörda. Trots en del med årens klart uppenbara tilltagande rondör. Trots en del som förfriskat sig något för ofta och rimligen inte var i bästa stadionform. Det är det som kallas rutin. Kåren sist ut från  arenan av samtliga deltagande. Förbimarsch framför läktaren befolkad av honoratiores. Fanjunkare Lennholm kraftfullt saluterande med staven som bara han kunde. Monarken Gustaf VI Adolf gjorde honnör och en nybliven tonårig prins vinkade glatt.untitled

Kväll.

Middag i  matsalen. Där var dom igen: Elna, Eivor. och………….men vad hade jag för glädje av det? Mer än i fantasin En fantasi som inte saknade fantasi, men som förblev en fantasi………nästan.

Klockan 21.00.

Ombytt till modell 52 igen för att ”blåsa ner” flaggan. Fest på officersmässen. Samtliga champagne-sorlande festdeltagare kom ut för att höra mig spela och se flaggan gå till tillvälförtjänt vila. En vila som nu även jag behövde?

Nej, inte alls. På med civila kläder. Bussen in till huvudstadens  frestande nöjesliv. Jag var 19 år, odödlig, och det var sommarnatt.

 

Nationaldagen den 6 juni år 2014.

Vaknade klockan 8.00. Samma sol sken som den gjorde även 1959. In på Facebook. In på You Tube för att lyssna på Jussi Björling sjungande ”Land du välsignade”. En värdigare och finare hyllning kan inget land få. Ut i trädgården för att vattna tomater. Några toner på klarinetten. Lunch med trånande ögon på hustrun. Byte till Stadsmusikkårens uniform. Åkte med kollegan Stig Gustavsson till Tivoliparkarken. Fullproppad med diklofenak.untitled Är inte längre en vältränad löpare. Klockan var 12.45.

Konsert i Tivoliparken med Kristianstads Stadsmusikkår (numera förstärka med musikanter från Åhus Blåsorkester), som en del av nationaldagsfirandet, under ledning av tillfälligt återinkallade dirigenten Stig Gustavsson. Endast två stycken, först Hugo Alfvéns Midsommarvaka, därefter betydligt senare tongångar: ”Undo”. Tror mig veta vilket av de båda styckena som kommer att överleva tidens tand.  10Fredsduvor och flaghissning. Tal av ”Föreningen Gamla Christianstads” ordförande Mats Pettersson.imagesOLP299UM (bilden) Många i publiken i en eftermiddag där moln och solsken flirtade oblygt med varandra. Sång av kör från Fröknegårdsskolans musikklasser.  Nationalsång och  fanfarer. Leve för Sverige. Gymnastikuppvisningar och folkdans. Allt som det varit under så många år. Och kommer att vara……………år efter år……med några små variationer. I bästa fall i vårt fria demokratiska land.

Hemma igen. Somnade i hammocken på den blomsterprydda altanen. Grannen klippte gräset. Doften av nyklippt gräs kan inte köpas i dyra flaskor. Åt svenskodlad forell dagen till ära tillsammans med mousserande (musicerande)  vin. På andra sidan bordet föremålet för mina trånande ögon.

Klockan 20.00

Stockholm igen. Militärmusik igen. Nu med den allt bättre låtande Arméns Musikkår under ledning av Mats Janhagen (MFF-vän). images2CRURO6GKonstaterade att en av förste-klarinettisterna hade betydligt fler medaljer än musikdirektören. (varför tittar jag på sånt?) Det hade aldrig, varken Ille Gustavsson eller Marc de la Berg, tillåtit. Såg och hörde den evigt stiliga Lill Lindfors simagesR1OUNZXMvara för en fin personlig tolkning av ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Att sjunga Jussis paradnummer kräver mod och bör kanske inte alltid göras. Jan Eliassons tal var en statsmansuntitled. Och minnena från mina år med militärmusiken och Svenska Flaggans Dags- firandet blev som vore det  igår. Även om det var televisionen som nu bjöd på dessa.

När klockan närmade sig slutet på nationaldagen närmade jag mig sovrummet. Inte lockade mig utelivet i staden Kristianstad. Kanske mest för att nu var jag inte 19 år utan hade hunnit fylla 74. Hade heller inte en känsla av odödlighet, något har hänt under de 55 åren som passerat, men ändå med gott hopp att få uppleva många nationaldagar ännu.

 

 


Lämna en kommentar

10 år som pensionär.

imagesDet var i slutet på sextiotalet. Jag var klar med studierna på musikhögskolan. Nybliven musiksergeant. Nygift. Fin lägenhet på Näsby. Livet lekte. Detta hände under en tid då landets Kommunala Musikskolor var under uppbyggnad. Tidningarnas platsannonser skrek efter musiklärare. Välj och vraka.  Snälla, kom till oss. Många av landets militärmusiker sökte civil anställning. Sökte högre lön och ett nytt liv. Detta gällde även för mig. Särskilt frestade, en annons där min barndomsstad, Malmö skulle anställa klarinett och saxofonlärare. Här fanns en chans att åter bli Malmöbo, att komma närmre hjärtefotbollslaget MFF. Så blev inte fallet: En viss Helge Albinuntitled fick tjänsten. Ett bra val måste jag erkänna. Så kvar blev jag i Kristianstad och militärmusiken, som snart blev regionmusik, men fick ett antal timmar i den då så trevande, nystartade musikskolan, där ledarna först var, Gösta Warnegård, och senare Lars ”Snaggen” Söderström. 

Trivdes bra med att undervisa. Hade lätt för att prata med barn och ungdomar, samt tålamod och förmåga att lära ut. Fick allt fler timmar efter hur musikskolan utvidgades. Nu blev militärmusiken regionmusik. Konserter med hel kår blev allt sällsyntare. Liksom spelningar för försvaret. Istället bildades det småensembler. Själv kom jag att tillhöra ”Blåsarkvintett 65”. En ensemble som fick gott rykte och framträdde ofta i såväl radio som TV. Timantalet på musikskolan växte än mer. Blev snart ett stressande pussel att få ihop lektionstider, samtidigt som den ordinarie tjänsten med otaliga skolkonserter, andra framträdande och turnéer måste prioriteras. Sov nästan med kalendern under huvudkudden. Kände mig allt mer hemma i musikskolans värld. Skolan, som då hade fått tidigare kollegan Gert-Åke Walldén untitledsom chef. Jag måste ta ett beslut. Antingen trappa ner på timlärartjänsten, eller ta steget helt över till skolan. Det var då en heltidstjänst som klarinettlärare i Kristianstads Kommunala Musikskola skapades. Liksom lite öronmärkt för….. Efter lite tvekan var mitt val klart.

Vid fyllda 40 lämnade jag in uniformen och blev klarinettlärare på musikskolan. Sommaren innan terminsstarten kunde inte gå fort nog. Jag brann av iver. Som en sprinter i startgroparna. Kände mig som jag hade kommit hem. Kommit rätt i tillvaron. Fick mitt elevunderlag och började undervisa.

Detta var under musikskolans gyllene år. Fanns ingen gräns för hur generösa resurserna var. Elever stod i kö på nästan samtliga instrument. Tre stora blåsorkestrar, plus symfoniorkester, bildades. Lektionstiderna och elevunderlaget tillät mig att ideellt kunna bjuda på extratid för många elever så att det bästa möjliga resultatet kunde uppnås. De äldsta av dessa, som innehade kompetensen, erbjöds plats i stadens vuxenorkestrar, och blev överlyckliga. Många av mina elever spelar fortfarande i dessa. Andra har flyttat till annan ort, musicerar där, men håller kontakt mig med än i dag. Några har blivit yrkesmusiker, vilket jag känner stolthet över. Och i Arméns Musikkår har klarinettsektionen bestått av flera av mina adepter. Gick  personligen också bättre för mig att ”klarinetta” nu när yrkeskraven inte gällde krävande konserter, utan istället  pedagogisk verksamhet. Det mentala styr våra liv till stor del. Upplevde en tid framåt mina lyckligaste och bästa yrkesår. Var i mitt livs form.

Tiden gick. Något började att hända. Först som ”en darrning på undre däck”, som det heter i visan. Det började att tunnas ut med sökande barn till klarinett. Var väl en tillfällighet var den första tanken. Fick komplettera min tjänst med saxelever. Men det var ok. Lite mer att släpa på bara. Väcka den sovande saxofonen till liv igen. Så gick tiden lite till och nu räckte det inte längre med klarinett och saxofon. Var fanns räddningen för att uppehålla full tjänst? Jo, att undervisa små nybörjare i blockflöjt. untitledKöpte en billig plastflöjt och ”hoade” i för att lära mig det allra enklaste grundläggande på instrumentet. Små söta barn, men var det detta jag hade gått på musikhögskolan för att göra?

Tiden gick lite till igen. Nu började byråkratin att öka dramatiskt, liksom skyldigheten att undervisa allt fler på samma givna tid. Det bildades grupper…….grupper…….grupper……. Orkesterelevantalet sjönk dramatiskt och även kvaliteten i orkestrarna. Det skulle skrivas och ritas på blanketter. Att dessa var korrekt ifyllda och inlämnade i tid var viktigare än att barnen lärde sig spela bra. Från att ha valt elever, som glada fått en plats efter långt köande, fick jag nu istället som en  fjäskande, bugande försäljare jaga, nästan tigga, och be om att få ihop tillräckligt antal intresserade för en ny termin.

Men det värsta var:En klar attitydförändring började att märkas hos ungdomarna. Gick det inte att spela med detsamma var det inte roligt. Ingen musik/låt var heller rolig. Roligt….Roligt… Roligt. untitledVar inneordet. Och svårigheter var inte ”Roligt”.  (kände mig sällan som han på bilden) Läraren: ”Vilken knapp skall jag trycka på för att det skall gå”. Datoråldern hade gjort sin entré. Den, där de snabba svaren gällde. Frågade jag en allt mer sällsynt förtjänt elev om hon/han ville börja i Stadsmusikkåren blev svaren: ”Är inte dom gamla där och spelar tråkig musik”.  Gitarrerna knuffade brutalt undan orkesterinstrumenten, inte minst min kära klarinett. Ordet ”paradigmskifte” gällde i högsta grad för min arbetsplats.  Allt detta plus , det skall jag erkänna, kanske inte riktigt kunde ta till mig en ny tid. Det kändes  dags att lämna över stafettpinnen till yngre förmågor. Jag hade hunnit fylla 60 och började att på allvar längta efter PENSIONEN.

En blond solig junimorgon för tio år sedan hölls terminsavslutning för läsåret. Musikskolans personal hade samlats i Åhus för lite förtäring och gemenskap. Jag skulle nu ta adjö till många kära kollegor. De, hade som avskedsgåva, funnit den naturliga presenten. untitledGlas, i vilka ädla drycker avnjutes. Lovade att tänka på dem vid varje tillfälle de skulle skänka mig smak och andra upplevelser. Har tänkt på dem många gånger under dessa tio år. Från kommunens ledning förärades jag ett papper med tack för mina insatser, undertecknat av Helené Fritzon.untitled Jag råkade glömma kvar det i Åhus och har skam till sägandes inte forskat efter i vilken undangömd vrå det kanske kunde hittas.

Nu var jag fri. Slut med schemaläggningar och lokaljakter. Slut med väckarklockans brutala ringningar. Slut med telefonsamtal där elever krävde att få byta tid. Nu skulle jag åter ta tag i det jag inte orkat med de senaste åren: att vara med  i Stadsmusikkåren. Öva lite mer. För spelsugen var jag fortfarande. Springa lite mer. För springa kunde jag fortafarande. Hälsa på min gamla mor, som satt ensam i Malmö, lite flitigare. Resa till samma stad lite oftare för att se MFF vinna. Jobba i trädgården i pensionärstempo. Ha några privatelever för att dryga ut den försämrade inkomsten. Leva lite mer andante än prestissimo. Eller enkelt uttryckt. Göra det som roade mig. Vara en livsnjutare.

Så började sommaren 2004 . Tyckte att jag kände mig ganska frisk och stark, om än trött, efter ett långt arbetsliv. Hade gett järnet fram till och med den allra sista lektionen. Det Lutheranska arvet?  Synen hade länge varit mitt största hälsoproblem men nu skulle jag till optikern för att ge mig själv nyutprovade glasögon i pensionspresent. Så skulle det problemet vara ett minne blott. ” Du har gråstarr.” meddelade optikern. ” Tycker vi väntar att prova ut nya glasögon tills du åtgärdat det.” Något jag inte gick med på. Bara tanken på att någon skulle skära i mina ögon gjorde mig vettskrämd. Fick nya glasögon för dyra pengar och som hjälpte marginellt. Att spela noter med usel syn blev mer arbetsamt än lustfyllt.

Min mor blev sjuk och avled 93 år gammal. Alla som kände henne var säkra på att hon var inkarnationen av en hundraåring plus, innan den där sjukdomen som tar halva befolkningen ville något annat. Året efter var det min svärfars tur att lämna jordelivet. De första pensionsåren kunde börjat bättre.

En trevlig händelse var dock den att jag blev invald i MFF:s Ordenssällskap FV.untitled Samt att jag skrev en bok där MFF har huvudrollen ”Och vi var med”.untitled

Och framförallt: En människa kommer till en viss gräns innan modet måste segra över fegheten. Jag lät operera ögonen och kände mig många år yngre. Plus, att nu blev det roligt att spela igen. Nu blev livet betydligt lättare att leva.

Men vem har sagt att livet skall vara så lätt? Den där ryggen jag begåvats med hade till och från hört av sig och velat mig illa. Nu började den höra av sig allt mera pockande. Den till och med spred sin närvaro ner till benen. Misstänkte: Ischias eller diskbråck. Gick till kiropraktor och naprapat och fick felaktig diagnos men betala dyrt och smärtsam behandling. Så kom domen ;Höftledsartros i båda sidorna. Fint skall det vara. Levde en haltande smärtfylld tillvaro som den 11 mars detta år blivit halvvägs åtgärdad.

Nu sitter jag här tio år efter den dagen då paradisets portar skulle öppna sig. Kan konstatera att Reinfeldt har fel. De flesta människor längtar efter, och bör gå i pension efter de 60 fyllda. Undantag finns naturligtvis beroende på hälsostatus och typen av arbete. Jag älskar ännu att spela och tycker inte att jag blivit sämre. Kan vara att omdömet sviker mig. Väntar på att den andra höften skall sågas…….och sen

Skall jag göra allt det där som jag trodde jag skulle kunna för tio år sedan.

Återkommer i ämnet om tio år……….kanske…………. Och då skall jag inte gnälla………kanske.

As time goes bye.

 

Ps. Många goda elevundantag från min kritik gällande senare tider fanns ändå.

 

 

 


2 kommentarer

Tips: Riksdagsvalet 2014.

Nu är det snart bara tre månader innan vi skall välja vår framtid fyra år framåt.

Utan att lägga personliga värderingar. Utan att vara expert, så blir mitt procentfördelningstips så här. Och orsakerna därtill, som jag tror att folk tar hänsyn till.

 33 %untitled

+. Tradition. Resurser. Pålitlighet. Regeringsduglighet. Garanti för god välfärd.

–   Befarade skattehöjningar.Vem skall bli regeringspartner? V. är för känsligt (kommunistspöket). MP ligger för långt ifrån i många stora frågor.

V 7 %untitled

+ Förbjud vinster  i välfärden.

–  Skattehöjningar. Allt till vänster om S  är avgrunden i mångas ögon.

MP 10 %untitled

+ Klimathotet. Invandringspolitiken

–  Trovärdigheten. Opålitligheten när det gäller vilket block man vill tillhöra. Invandringspolitiken. Skattehöjningar. Enfrågeparti?

M 21 %untitled

+ Många trogna sympatisörer. Regeringsvana.

– Många år vid makten med känt resultat. Förändringens vindar lockar väljarna. Huvudansvariga för Nuon-affären.

FP 7 % untitled

+ Försvarsvänligt. Nato-vänligt. Traditionellt liberalt flaggskepp.

– I skuggan av storebror M

KD 4 %untitled

+ Det enda borgerliga parti som med lite allvar nämner orättvisorna med pensionärskatten. Kärnväljare som aldrig sviker. Taktikröster.

–  Kontroversiellt gällande etiska frågor som samkönade äktenskap, aborter med mera.

C 3 %untitled

+  Lantbrukare som ännu inte vaknat utan lever kvar som i Hedlunds och Fälldins dagar. Taktikröster.

–  Maud Olofsson och Annie Lööf.

SD  11 %untitled

+ Invandringspolitiken. Pensionärsskatten. Blir ständigt mobbade. Ja till och med överfallna. Jimmie Åkesson; landets genom tiderna mest vuxenmobbade person .

–  Oerfarna. Invandringspolitiken. Mobbningen (ja, jag vet inte hur de ständiga verbala och fysiska  överfallen på SD faller ut. Empati för de drabbade  ? Eller tillåtna hackkycklingar?) Enfrågerparti?

FI 2,5 %untitled

+ Gudrun Schyman (OBS! Jag lägger inte personliga värderingar i mina plus och minus.) Kvinnor som vill tillhöra ultras-feministerna.

-. Populismens hemvist. Ogenomtänkt, orealistiskt partiprogram.. Ett parti som endast arbetar för jämställdheten och kvinnorna när det gäller den besuttna, välutbildade  västerländska kvinnan. Om att erövra fler positioner i ledande ställning. Men hukar för vidrigheter som kvinnor i många fall utsätts för.  Enfrågeparti !!!!

Övriga 1, 5 %

+ Finns alltid plats för extremister i varje samhälle.

– Avgrunden.untitled

 

Än en gång. Detta är INTE personliga värderingar, utan min dilletantiska bedömning av det politiska läget idag. Och plusen och minustecknen kan naturligtvis vara många fler.

Men vad jag inte kan förstå är att inget etablerat parti utlovar en stor utjämning av pensionärskatten. Vi är många. Och det är ett stort rättvisekrav. Här finns det röster att hämta. Var fjärde år är även den äldre medborgaren en betydelsefull person i Sverige. Tills vallokalerna stänger.

Vem jag kommer att rösta på?

Gissa.

Och än kan  mycket hända som förändrar valbarometern. Återkommer i ämnet längre fram. Och än har jag inte hört någon partiledare ta ordet ”kultur” i sin mun. Så flirta med mig lite grann. Jag har ingen rigid partitillhörighet. Men jag lutar åt…..