JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Trädgården när november blir december. År 2014.

Vad finns att säga om en skånsk trädgård så här när sista höstmånaden blir första vintermånaden?images

Den skall ligga där stelfrusen, steril, ogästvänlig, och vilande inför vårens uppvaknande. Alltså finns ingenting att säga.

Men! Höstens mildhet och frikostiga regnande har skapat en annan verklighet. Gräset växer. Ogräset växer. Där jag i slutet av september så fint förberedde för ett nytt jordgubbs och smultronland växer gräs och annat oidentifierat grönt. untitled

Har ändå bäddat in några rabatter med de höstlöv som behagat att lämna sina grenar för detta året. Men Aroma-trädet vägrar att inse årstidens krav.images

Snödropparna i altanrabatten visar snart färg.untitled Och rhododendron ser friskare ut än någonsin där den står och älskar alla regnväder. Den där gula blomman, som jag aldrig lär mig namnet på, och som skall blomma i mars. Ja, den lyser praktfullt med riklig blomning. Pelargonerna på husväggen är röda som vore det sommar.

 

Längtar ändå nu till att ett snötäcke skall dölja det jag inte vill se.

Planerar också för vårens nyplantering. Ett hörn där buskrosor trivs skall få förökning. Två trötta rabattrosor skall ersättas. Flera nya jordgubbs och smultronplantor skall planteras. Försöker förgäves också hitta ett ställe där jag kan sätta doftande kaprifol.

En trädgård bli aldrig färdig.

Men sov gott nu, gräsklippare, sekatörer, spadar, och växter några månader innan………………vi ses igen.images8AP5KBVQ

 


7 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Är pengar lika med lycka?)

” Pengar är inte allt”. ”Lycka kan inte köpas för pengar”. untitled

Två ofta upprepade fraser, särskilt från de välbärgade, och som jag har delade känslor för.

Det är väl klart att:

Hälsa kan inte köpas för pengar. Men den bästa vården. Äkta kärlek vinnes inte heller för att plånboken är välfylld. Men slitningar i familjelivet beror inte så sällan på att ekonomiska bekymmer. Begåvning inom olika områden, och intelligens, har inte ett dugg med sedelrikedom att göra. Men möjligheten att få den bästa utbildningen ökar om medel därtill finnes.

Det är väl lika klart att:

Pengar inte behöver betyda lycka. Men att dessa sedlar hjälper mot många olyckor. Att inte behöva avstå tandläkarbesök. Att inte oroa sig för hur länge kyl och frys håller. Att ha en buffert om olyckan är framme. Inte som en viss minister som levde i sin egen skyddade värld menade: ”Alla bör ha en årslön sparad på banken”. Men en pension eller en lön som känns som en trygg huvudkudde när sängen kallar till vila.

Klart är det också att.

Löneförhandlingar är viktiga. Alla vill ha mer. Just för att, kanske inte bli lyckligare, men leva lite bättre. Pengar enar också vårs politiker över blockgränserna. Här är alla överens om att arvodet skall höjas. Dramatiskt.images( Bilden ljuger)

Lika klart önskar säkert jag och många med mig:

En extra nolla på tusenlappen. Eller mera hovsamt. Dubbel lön eller pension. Lite glitter i granen. Lite champagne till frukosten. Lite fler besök på krogar. Resa lite oftare. Lägg till det just du önskar.

Lika klart är jag medveten om att:

Jag har haft turen att i rätt tid leva i den del av världen som inte har den största nöden. Inte där verklig penningnöd skapar långt större olyckor än som drabbar den mindre bemedlade i vårt land.

Lika klart är att:

Jag eftersträvar inte att tillhöra mång-mång-mång-miljonärernas värld. Den värld som oftast är besatt av girighet. Att ha mer och mer och mer och….   Onödig lyx……  För dem känner jag mest förakt. Och tillägnar sången: untitledimagesUV1LLILW
”Ty du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Och av den anledningen är det synnerligen angeläget att leva så länge som möjligt.

Själv däremot stämmer jag gärna in med Tevje i ”Spelman på taket”.

”Om jag hade pengar”.

Lite mer i alla fall.

Hade jag varit lyckligare då? Nej, kanske inte. Men några bekymmer FATTIGARE. Var det rätt ord i sammanhanget?untitled

 

 

 


8 kommentarer

Läget i Malmöfotbollen (Herrar) hösten 2014.

Serierna är i skrivande stund slutspelade. Höstmörkret kompakt. Vintersolståndet en månad bort.  Som alltid har det jublats i vissa klubbar, medan några har fått se sina avancemang stoppade i sista matchen. Andra har blivit degraderade. Seriesystemet är klart för att möta våren 2015. untitled

Eftersom detta inlägg skall behandla Malmöfotbollen från Allsvenskan till och med division 2 så är det endast fem klubbar som nämns.

Allsvenskan.

Malmö FF.

Segrare i högsta serien för tjugoförsta gången. Ledare av maratontabellen. Utan tvekan svensk fotbolls flaggskepp i våra dagar. Lägg till detta; Med i den förnämsta av alla klubblagstävlingar. UEFA-Champions-League! Att klubben med dessa meriter är total dominant i staden Malmö behöver väl inte nämnas.untitled

Superettan.

Spanar förgäves efter klubbar.

Division 1.

Inte ens i denna serie vars rätta namn är Division 3 finns ett enda lag från Malmö. Svagt. Så stort skall inte breddavståndet till Stockholm och Göteborg vara.

Nog borde minst tre fyra klubbar från rikets tredje stad finnas i de två serierna närmast under Allsvenskan. Staden Malmö, med sitt för svenska mått gynnsamma klimat för fotboll. Med massor av invandrande unga killar från länder där fotbollen är den klart dominerande sporten, och som ser sig som den nye Zlatan. Med fotbollskultur sen långa tider.untitled

Division  2.

Här hittar jag den fyrklöver som har chansen att ta sig uppåt. Har väldigt svårt att bedöma deras möjligheter redan nästa säsong. Lika svårt att ranka, tippa,  vilken av dem som kommer att kunna kalla sig för Tvåa i Malmös fotbollsvärld. Men jag gör ett försök.

FC Rosengård.

Hur kunde de missa avancemang? Det var ju nästan klart innan Höllviken ville något annat. Nu har de lärt läxan att inget är avgjort förrän sista domarsignalen ljuder, och vinner serien. Minskar därmed avståndet en aning till de himmelsblå suveränerna.

IFK Malmö.

Har på två säsonger stigit från fjärde divisionen till andra. Vad händer nu? Något är på gång i den klubb som är den naturliga tvåan i Malmö. Kanske klokt att skynda långsamt och först etablera sig i tvåan? Och! Stannar stjärnan kvar? Mohamed Ramadan.untitled (Kan tänka mig att jakten  från större klubbar har inletts) IFK slutar på övre halvan. Tror jag.

Presba Birlik.

Hade högre ambitioner än att kriga i bottenskiktet. Blir ett mittenlag 2015.

Kvarnby IK.

Slutade på samma poäng som Presba. Får svårt att klara sig kvar.

En fråga är också; Har Limhamn/Bunkeflo ”dansat” färdigt i kampen om andra platsen i Malmö?

När vintern rasat ut och drivan smält. Planerna grönskar och vårsolen värmer. Då börjar kampen igen om vilken klubb i Malmö som blir närmast Malmö FF. Om än på ett mycket långt avstånd.

Ser fram emot fotbollsåret 2015.imagesNBYUGUG9

 

 

 

 

 


8 kommentarer

”Fiendemålvakter” på Malmö Idrottsplats . Sent fyrtio och tidigt femtiotal.

I vårt (MFF:s) mål stod Helge ”Gripen” Bengtsson. Han, tyckte vi ungar bakom målet, var världens bästa målvakt. Vi hörde hur han dirigerade försvaret. Vi beundrade hans vältajmade utrusningar. Vi såg hans bistra min när han någon sällsynt gång fick hämta bollen i de egna nätmaskorna.untitled

Men även MFF:s motståndare hade en målvakt i vår närhet under ena halvleken. Han ville vi gärna se hämta ut många bollar ur sitt mål. En önskan vi ofta fick uppleva. Här kommer några ”fiendemålvakter” jag minns.

Ingemar Haraldsson. IF Elfsborg.untitled

Lugn. Reslig. Var totalt likgiltig för våra kommentarer.

Henry Andersson. IFK Göteborg.imagesVNH8FVAQ

Kortväxt likt vår ”Gripen”. Minns honom mest från en match då han släppte in sex bollar när MFF slog IFK med 6-3.

Rune Ludvigsson . IS Halmia.untitled

Halmia, var under mina formbaraste år, det ledande laget i sin stad. Den enda spelare som satte avtryck på mig i klubben var målvakten Rune Ludvigsson.

Gustav ”Gurra” Sjöberg. AIK.untitled

Det var lite speciellt när ”Gnaget” med Gurra kom på besök. De såg, i våra ögon, så eleganta ut i sin svartvita klädsel. Som en fläkt från en storstadsvärld.

Magnus ”Skjorta Bergström. Degerfors IFuntitled

Han var vår favorit. Pratade med oss. Gjorde konster de sällsynta gånger som DIF anföll. Vi tyckte nästan synd om honom när MFF gjorde mål. Men bara nästan.

Torsten Lindberg. IFK Norrköping.imagesO1JS1R0X

Den väldige polisen som vaktade såväl landslagets som MFF:s huvudmotståndares mål. Han framtoning ingav respekt. Ingen vågade skrika okvädningsord till denna ikon.

Kalle Svenssson. HIF.untitled

Om Torsten Lindberg var beundrad så var Kalle Svensson på gränsen till gudavärlden. När Kalle kom till ”vårt” mål höll vi nästan andan av vördnad. Och ändå hoppades vi att ”Todde” (Kalles skräckmotståndare) eller någon annan himmelsblå skulle bevisa att även gudar kan besegras. Men vågade vi jubla med våra gälla barnaröster?

Många andra målvakter, svenska och utländska, uppträdde några meter från mina ögon, men dessa minns jag bäst.

Samtliga bar knäskydd, keps och hade siffran 1 på ryggen på tröjan. Om jag inte minns fel.

Det var så längesen.

 

 

 


1 kommentar

Lördagar 16.00-18.00. Helig tid.

”Vem f-n ringer nu? Jag svarar inte. Du får ta det. Säg att jag inte är hemma. Det kan absolut inte vara någon fotbollsintresserad”!

Så kan det låta om telefonen ringer i mitt hem på lördagseftermiddagarna mellan 16.00 och 18.00. Åtminstone under den tid då den engelska ligan spelas.

Så har det låtit sen en novembereftermiddag år 1969 då Wolverhampton och Sunderland öppnade det som då hette ”Tipsextra”.imagesuntitled

Sen har programmet bytt namn. Vandrat genom kanalerna, men jag har följt med. Ingen kanal får ta denna heliga stund ifrån mig, om så hela hemmet skall fyllas med TV-boxar.

Under åren i arbetslivet bestod helgdagarna mest av plikter. Trädgård och hus. MEN när lördagens eftermiddag infann sig kom belöningen. Engelsk fotboll. Något gott och stärkande i glaset. Denna tradition följer mig än idag.

Det vanliga Tipsextrat då är en tempofylld ganska teknikbefriad fotboll. En plan som är tuvig, gärna täckt av ett tunt snötäcke. Spelarna knappt urskiljbara i något som kan betraktas som duggregn eller dimmaimagesXOLO3P37. Läktarljuden som de varit sen artonhundratalet. Traditionen går att ta på. Utanför mitt fönster viner vinden och flyger snön. Himlen är hotfullt svart. Stearinljusen på bordet imagesHAMXA0OVskänker värme där de brinner vid sidan om vasen med de första inköpa tulpanerna som förebådar våren. imagesCJ9Y0RZXPlingarna kommer med jämna mellanrum. Sitter i bästa fåtöljen. Snart väntar något gott. Det känns på doften från köket. Det är äntligen lördagseftermiddag.

Matcherna sändes alltid från Midlands. De största lagen visade sig sällan. Men vad gjorde det.

Nu är vi mera bortskämda. Det skall vara storlagen från Manchester eller Liverpool. Londonlag som Chelsea, Tottenham eller Arsenal. Gröna, jämna planer och virtuos fotboll.

Men jag sitter precis som i flydda tider. Glaset är påfyllt. Reglerna klara sen långa tider tillbaks. En avsparkssmutt. Tre frismuttar. Sen en klunk för varje pling i rutan. Tre paussmuttar. Hoppas alltid på en målrik omgång. Tipslappen med sextonraders -systemet framme. Den som skall göra mig till en burgen man. Väntar ännu.

Klockan 18.00. 8 rätt som vanligt. Lite skönt avspänd, eller mycket skönt avspänd, beroende på hur många mål som gjorts. Har 30 mål som godkänt av de tretton  matcherna. Blir lite gnällig om det görs färre, påstår någon.

Promenad i närområdet. Dofter från husens braskaminer. Träffar någon granne. Pratar en stund. Kvällsmat i mysiga köket med tillbehör. Detta är fortfarande min heliga lördag. Hur fasen kan någon lägga konserter på Tipsextratid? Eller våga att ringa mig. Vet dom inte vem jag är?

Och tack England för att ni spelar fotboll på vintern i allas sorters väder.images70QC7S8L

Ps. Har haft ett litet uppehåll nu p.g.a av höftoperation.

Men på lördag är det dags igen. Längtar.

 


3 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Vad gör damer sista tiden innan det är dags att lämna hemmet ?)

untitledJag har sett mina manliga grannar. Jag har sett dem stå utanför dörren till sina hus. Några röker. Andra vankar oroligt fram och tillbaka. En del tittar in i huset, genom dörren eller något fönster. Alla väntar dom. Väntar på hon som förhoppningsvis snart skall komma ut. Hustrun. Tiden går. Ser hur de åldras. Men till sist synes hon och färden mot det önskade kan ta sin början. untitled

Även jag tillhör de ”drabbade”. Tycker mig ligga långt efter i förberedelser. Hon är redan klädd. Tvättad, sminkad och kammad. Jag har precis fått på mig byxorna. Klockan är 15 minuter till avfärd. Känner att jag måste skynda mig. Taxin kommer snart.

Så står jag där ändå i god tid påklädd och klar. Än är det några minuter kvar tills avresetid. Men var är hon? Hon var ju klar för längesen. Det är då jag börjar att undra: VAD GÖR DAMER DE SISTA SJÄLVANDE MINUTERNA INNAN AVFÄRD?

Vattnar de krukväxterna? Går över med dammtrasan? Kommit på att den tröjan kan jag inte ha till det halsbandet? Putsar skorna? Ett preventivt toabesök? Något hårstrå som kommit ur den tänkta positionen? Kollar att spisen verkligen är stängd? Putsar fönster? Funderar på att sätta upp en dold kamera. Mysteriet måste få en lösning.untitledimagesVCDW8LTX

Står där och väntar. Gör lite benträning på trappan. Lyssnar efter ljud som ger hopp om den käras snara ankomst. Då som genom ett under förenas vi. ”Är du redan klar”. Säger jag inställsamt.

Egentligen är det lagom framförhållning för en man att gå in i duschen när kvinnan tar på sig ytterkläderna.untitled

Kära, kära damer. Berätta. Jag vill veta.

 

 


6 kommentarer

Patricia Routledge . Eller Hyacinth Bucket.

Det var rätt många år sen jag en trött afton satt och zappade lite glädjelöst på Tv:n. Såg i en kanal en synnerligen aktiv mogen dam som hade total kontroll över en till synes timid äldre gentleman. Något gjorde att mitt finger inte zappade vidare till andra försumbara upplevelser. Det tog någon minut innan jag var fast. Tröttheten förvandlad till glädje. Till hörbart skratt. Kollade vad programmet hette och läste.” Skenet bedrar”.untitled

Därefter har jag sett denna engelska serie otaliga gånger. Den kommer i ständiga repriser, och jag tröttnar  aldrig. Den ledande rollen innehas av Patricia Routledge, i rollen lyssnande till namnet Hyacinth Bucket. Men uttalas Bouquét.untitleduntitled

Hyacinth Bucket, förlåt jag menar Bouquét, är en snobb. En person som tror sig om att äga förfining och inneha höga kulturella gåvor. Varje morgon vaknar hon piggare än pigg, full av planer. Den ena mer osannolik än den andra. Bredvid henne i sovrummet ligger hennes stackars hunsade man, Mr Bouquét, med tilltalsnamnet Richard. Dagarna börjar som hon tänkt sig men slutar alltid med kaos. Hennes språk och logik är obetalbart. Självförtroendet, högre än en alptopp. Vitaliteten, som gjorde hon reklam för hälsokost. Hon är också totalt blind för att hon inte anses som skapelsens krona av sina medmänniskor oavsett var hon drar fram. ( Bilden)Hyacint svarar i telefon. ”The Bouquét residens. Lady of the house speaking”!

Mrs Bouquét sjunger gärna. Starkt, med stor inlevelse, och falskare än falskt (men ingen kan sjunga så om hon/han inte KAN sjunga. Och sjunga på riktigt kan Patricia Routledge) Hennes handmålade porslin av märket Royal Doulton är ett av hennes största glädjeämne i livet.images1AGYPT0R Dock inte i jämförelse med enda barnet, sonen SHERIDAN. Sheridan ringer till mammy ofta. Inte som mammy tror för att längtan efter henne är stor, utan för att han vill ha mer pengar. Sheridan är homosexuell ,vilket Hyacinth inte har en aning om. Otaliga är de som tvingats att titta på fotografier föreställande Sheridan. (Sheridan förekommer aldrig visuellt i serien. Endast den egna fantasin kan ge en bild av honom).Hennes residens belägen på det fina postnumret förvandlas ofta till ett rent ”dårhus”.

Även om Hyacinth inte precis har en framtoning som är tilldragande för de flesta män så finns det några undantag. En major och en kommendör visar detta med stor handgriplighet. Detta blir omstörtande i hennes värld. Hon är totalt okänslig för erotiska eskapader (hur gick det till när Sheridan blev till?), men en major och en kommendör tillhör den samhällsklass som Hyacinth tror sig tillhöra. Undrar hur det gått om prins Charles hade visat intresse? Kanske ,kanske hade hon givit efter då. Enklare blir det då att avvisa en bonde och en kärlekskrank italienare.

Hennes stora problem är systrarna. Tre till antalet och totalt olika. Daisy är flegmatisk, ovårdad och överviktig, liksom hennes man Onslow. Daisys passion för sin man, vilken hon menar är det attraktivaste av mankön som någonsin funnits, gör henne ständigt kärlekskrank. Dock avisas hon alltid okänsligt av denne som hellre väljer annat njutningsmedel. Som en baconmacka. Deras hem, som vore det drabbat av blitzen.imagesJIKQ7ZW1 Livet för paret består av läsning av kiosklitteratur, öldrickande och Tv-tittande. Rose är en sexbomb, en femme fatale, ständigt på jakt efter fler män, vilka inte är svårfångade.imagesQW9NM0A2 Violet är gift med en rik man och därför förlåten. Trots att den rike mannen är såväl transvestit som galen. Men allt detta betyder inget om man har pengar i Hyacinths värld.

Fadern till systrarna är helknäpp vilket förklarar generna. Han lever kvar i andra världskriget och har inte förlorat fäblessen för  det motsatta könet, trots hög ålder.

Detta är bara axplock från vad som händer i Hyacinths vardag. Ingen dag är vad vi kallar för normal. Allt är en härlig skrattfest.

Hyacinth Bucket spelas suveränt av Patricia Routledge.

Patricia Routledge föddes i Merseyside den sjuttonde februari 1929. Utbildad på Old Vic. Broadwaydebut 1966. Fick en Tony Award 1968 för rollen som Alice Chalice i ”Darling of the day”.

Till de läsare som ännu inte träffat Hyacinth eller Patricia. Gör det. Hon finns på TV 7 klockan 22.55. Ibland tar hon paus, men återkommer. Och det gör jag också. Jag har sällan skrattat så mycket. I kväll den 17 november är det julspecial .Jag är med och firar.

Ps. Skulle jag någon gång ha turen att träffa Patricia Routledge i det verkliga livet så lovar jag att inte säga ” Hi Mrs Bouquét. Hon måste ha hört det till leda.

untitled


4 kommentarer

Bloggubbens funderingar. USA. Imperalister? Världspolis? Eller beskyddare av demokratin?

Låt mig först säga att jag är ingen blind beundrare av det stora landet i väster. Är medveten om att det även i USA begås handlingar som kan ses med avsky och inte hör hemma i den nation som ser sig som frihetens främsta hemvist på planeten.

MEN! Jag är tacksam för att USA är världens ledande militärmakt.untitled

Vad vore alternativet?

Ett vaknande jätteland, som aldrig sover fridfullt tillräckligt länge, i vår närhet? Folkrika länder i bortre Asien med kärnvapen? Islamistiska terrorgrupper som blir allt fler, och med stor tydlighet, hänsynslöst och fanatiskt vill förinta vårt otrogna sätt att leva i Väst. Hur länge kan vi likt strutsen sticka huvudet i sanden och inte inse det faktumet? untitled

Hur länge skall vi naivt hålla fast vid vår neutralitetspolitik ? När skall vi ta ställning för demokratin? Läs; Nato.

Vi lever inte i den bästa av världar som Voltaire lät Leibniz mena.

Tack USA för att ni finns med fel och brister, men som beskyddare av en någorlunda imagescivilicerad värld.

 


Lämna en kommentar

Facebook-vänner som spelar/spelat klarinett. (Del 8) Anne Jörgensen Lindahl. Peo Persson. Per Svantesson.

Anne Jörgensen Lindahl.1011696_10151669502258482_2006297435_n

Jag har alltid, enda sen jag var mycket ung, gillat att ”retas” lite med skärpta tjejer. Sådana som har humor och kan ge igen. Sådana med ett  vaket intellekt. En sådan är min före detta klarinettelev Anne Jörgensen Lindahl.

Anne tillhörde mina sista adepter innan pensionen nådde mig. Hon debuterade som elev på Kulltorpsskolan. Våra lektioner genomfördes till köksmaskinernas ackompanjemang i matsalen på skolan. Att vara instrumentallärare är att låta sig nöjas. Att vara tacksam för att få arbeta och finnas till. Att snällt acceptera alla sorters undervisningslokaler och tider. Annes rörliga intellekt gjorde att hon snabbare än de flesta löste den teoretiska delen av spelet. Blev senare också medlem i musikskolans orkestrar, och i den sista av mina otaliga klarinettkvartetter på skolan, i vilken hon spelade altklarinett.

Anne tillhörde också den generation elever som representerade paradigmskiftet gällande att musicera akustiska orkesterinstrument. Från att ungdomar en gång, för inte så långt tidigare, varit stolta att visa kompisar att de spelade klarinett, saxofon, trumpet, eller andra instrument, nu började smyga med det ändå tyckte mycket om. Det blev ”skämmigt” att spela något annat än trummor och gitarr. Att deltaga på elevkonserter var något som kunde gå om INTE KOMPISARNA VISSTE OM DET. Så fort går tiden. Så mycket påverkar kamrater unga personers liv.

Efter min avgång fick jag glädjande nog veta att Anne börjat spela i Åhus Blåsorkester. Lite senare blev vi också en kort tid stämkamrater i Kristianstads Stadsmusikkår.

Nu tror jag inte att den charmiga unga damen spelar mer. Men vad jag vet är att; Om jag träffar henne kommer jag att ”reta” henne igen. Och jag vet att jag får tillbaka. Sådan är jag intill den sista dagen.

 

399451_409615405740881_1117919697_nPeo Persson/Per Svantesson.10689918_1553204281560538_2165827934508275418_n

Väljer att presentera dessa samtidigt. De har så mycket gemensamt i ”min klarinettvärld”. Generationskamrater. Intresserade ambitiösa elever. Spelande i Musikskolans orkestrar och ensembler.

Och framförallt. Båda tillhörande elever som fortsatt att spela i vuxenlivet. Nu är såväl Peo som Per medlemmar i klarinettsektionen i Stadsmusikkåren. Stadsmusikkårens klarinetter är idag (om vi räknar bort nytillskotten från Åhus Blåsorkester) sex klarinettister. Av dessa är tre mina tidigare elever. Det gör mig glad.

Peo och Per är lyhörda, seriösa goda musiker. Håller en fin standard trots att de är mitt i det civila yrkeslivet med krävande arbeten. De representerar med den äran det den Kommunala Musikskolan så framgångsrikt berikade amatörmusiklivet med en gång i tiden. Pers basklarinettspel är värt att lyssna till i alla sammanhang.

Nu är det längesen någon ung blåsare levererades från skolan till vuxenorkestrarna.

 

 


2 kommentarer

Dagboken 29/10-12/11 Operation-Rehab.

Steg ur bilen utanför Hässleholms lasarett i en tilltagande gryning. Mötte på parkeringsplatsen en reslig man som sa: ” Då ses vi snart”. ”Skall vi byta roller idag”? Svarade jag. Klockan var 07.15. Dagen den tjugonionde i oktober. Den välväxte mannen var ortopedkirurgen Marcus Waldén. Det var dagen då min andra höft skulle bytas ut för att ge mig ett bättre, vitalare liv.

Bland andra i ”snickeriverkstadens” väntrum fanns en finsk dam sen länge boende i Mölle. untitled(En gång i tiden syndens näste)Hon hette ”Pippi”, men påstod märkligt nog att hon varit befriad från lustigheter gällande sitt namn.untitled

Klockan 14.00 hörde jag i en dimma. Vakna! Operationen är över”! Tyckte jag befann mig i en dröm där jag kommunicerade på Facebook, men utan att kunna svara. Slog upp ögonen, såg en sjuksköterska,images (drömde jag fortfarande?) och förstod så småningom att; Nu är det första timmen i mitt nya liv.

En dag. En afton. En natt på sjuksalen. Prover, kontroller och antibiotika. Gångträning i gåstol. Med kryckor. En förmiddag dagen efter med motsvarande rutiner. I sängen bredvid låg Hans. Han var uppväxt nästan granne med Bosse Larsson i Malmö. ( på bilden med priser)Samtalsämnet var givet. Nu bor Hans i Höör.untitled

Klockan 14,30 kom två söta damer och hämtade hem mig till Kristianstad.

Fredagen den första i månaden september bevisade att jag inte är, som jag trodde, Stålmannen, utan snarare en idiot. Trodde mig kunna gå en kort sträcka utan kryckor. Ramlade på ett hårt klinkergolv. Slog upp ett rejält blåmärke på den opererade sidan.imagesR6GQ5ZY9 Men vad värre var, en oro för att något hänt med min nya höft.

Rehabliteringen har sen gått lite upp och ner. Berg och dalar. Vin och vatten Den fysiska delen med gymnastik och gång har fungerat strålande. Men att sitta har varit en tortyr för min vänstra välformade, kurviga skinka. Nätterna har bjudit på smärtupplevelser som hållit sömnen på avstånd i perioder. När jag fick den första höften sågad minns jag inte att problemen var i den storleksordingen. Korsord, böcker, musiklyssning och TV-zappande har varit mina följeslagare. Vänner har hört av sig. Klarinetten ligger i musikrummet, samlar damm och är ledsen. Vi längtar efter varandra.images9LDN1WQ4

 I morse den 12 november hände det. Ett stort steg framåt. Därför kan jag sitta här nu och skriva och bara känna tillstymmelse till ömhet i min vänstra bakdel. Dagens gångpass genomfördes i ett tempo jag inte presterat på långa tider.

Den sista morfintabletten är konsumerad. Tre veckors avhållsamhet från alkohol är snart ett historiskt minne blott. Inte ens en folköl har passerat mina läppar under lång tid innan operationen och veckorna efteråt. Vattentornet i Kristianstad sinar efter min konsumtion av denna dryck. I morgon väntar belöningen. Ölen med angenäm styrka och smak befinner sig på kylning.untitled

Och visst var det tur att mästerkirurgen Marcus Waldén inte ville byta roller med mig. Och visst är han en person som spelat en betydande roll i mitt liv.