JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


4 kommentarer

Årets mest upprepade ord i media. 2014.

untitledJag har, likt så många andra, en radio stående på köksbordet. Ur den kommer det ljud om man trycker ner en knapp, likt så många andra radioapparater, som befinner sig i fungerande skick. Detta år, 2014, har vissa ljud kommit flitigare än andra. Sitter nu här vid årets slut och försöker minnas vilka verb som dominerat i nyhetsbetonade program. De verb som på något sätt kan sammanfatta tidsandan.Undantar de där små orden som måste till för att binda samman till en begriplig mening, som: att, jag, du, det, vem, han, hon, min, din, så, gör, kan, men, och, o.s.v………………………..Tar heller inte med det  mest upprepade egennamnen……vi vet ändå vilka de är.

Dessa ord har strömmat ut i mitt lilla kök mer än andra……………..tror jag utan att ha fört statistik.

Ansvar. Rasist. Antirasist. Främlingsfientlig. Fascistiskt parti. Isis. Ryska separatister. Ebola. Ansvar. Sverigedemokraterna. Romer. Tiggare. EU-Migranter. Ansvar. Nyval. Boko Haram. Terrorism. Al Qaida. Feminist. Skånepolisen. Romregistret. Ansvar. Ukraina. Islamister. Alla människors lika värde. Den organiserade brottsligheten. Skolan (usel). Pensionärsskatt. (djupt orättvis) Försvaret (knappt märkbart). Supervalåret. Ansvar. Antiziganism. Islamofobi. Antisemitism. Högerpopulist. Flyktingar. Ansvar. Strukturell. Klimatförändringar. Växthuseffekten. Ensamkommande barn. Integration. Migrationsverket. Flyktingförläggningar. Kränkt. Ansvar. Demokrater. Antidemokrater. Homofober. Förorten. Rån. Våldtäkt. Ansvar. Afrofobi. Al Shabaab. Självmordsbombare. Sunnimuslimer. Shiamuslimer. Talibaner. Afghanistan. Irak. Palestina. Nigeria. Syrien. Somalia. Israel. USA.   Ansvar. Jämställdhet. 87% -13%. Stenkastning. Bränder. Misshandel. Bombdåd. Mord. Hatsajten………… Ja, och så då igen Ansvar. Det är inte utan jag undrar vem/vilka som har och tar Ansvar.

Ibland blir jag trött. Förbannad. Uppgiven, och trycker på en knapp som tar mig från P1 till p2. Från vidrigheter, sanningar, halvsanningar och lögner, Från hycklare, kappvändare, strebrar och PK-fundamentalister. Låter de självutnämnda ”folkuppfostrarna” få orera utan mottagande av mina öron. Att men en enkel fingerrörelse få stänga av dem. I P 2  finns fortfarande något som lite felaktigt kallas för klassisk musik. Utrymmet för den kulturyttringen har begränsats kraftigt med åren. Men än har ingen, trots kulturfientliga försök, lyckats utplåna den helt. Instämmer dock med tonsättaren Anders Hillborgs (bilden) ord. ” Litteraturen är högprioriterad i Sverige (vilket är bra). populärmusiken likaså,  medan konstmusiken knappt får något utrymme alls i media”.untitled

Ofta har jag ett behov att höra det vackraste ordet i min värld. Då blir det ”Sportradion”. Där tröttnar jag aldrig på att höra om Malmö FF. Och detta året var tonerna ljuvare än på länge.imagesNEMESD6V

Så lägger sig år 2014 att dö. Begravs med orden som var tidens  ”modeord”. Vilka verb kommer att dominera 2015? Skulle väldigt gärna vilja låta många av årets stanna kvar i historiens skamvrå. Men det hoppet är fåfängt.

Oavsett vilket önskar jag bloggens samtliga läsare.

ETT GOTT NYTT ÅR !untitleduntitledimagesD9541D6F


4 kommentarer

Att spela blåsarkvintett. En utmaning.

”Klarar man sig i blåsarkvintett gör man det enklare i orkester också”

(Willhelm Lansky Otto )

Vill först för den eventuellt oinvigde tala om att en ”äkta” blåsarkvintett inte kan innehålla fem blåsinstrument vilka som helst. En ”äkta” blåsarkvintett måste bestå av: Tvärflöjt. Oboe. Klarinett. Fagott och Valthorn. Allt annat är mer tillfälliga besättningar. (bilden Blåsarkvintett 65. Kristianstad)securedownloadT2P1Y5R4

Varför är det då ofta en så stor utmaning att framföra verk skrivna för blåsarkvintett? Dels beror det på att de flesta originalverken ställer stora tekniska krav. Skrivna som de är med tanke på, och tillägnade, de främsta instrumentalisterna. Varje stämma är farligt fokuserad. Men framförallt, beroende på de olika instrumentens skilda speltekniska förutsättningar.

Med risk för att göra mig till ovän med stråkmusiker och brassmusiker, så säger jag att: En stråkkvartett består av små och större ”fioler”. Ofta har primarien den ledande rollen. En brassensemble består av små och större ”trumpeter”. Ofta har första trumpetaren den ledande rollen. De båda ensemblernas instrument har ungefär likartade förutsättningar inom sin grupp. Därmed absolut inte menat att dessa ensemblers interpreter skulle vara sämre musiker.Väl att märka.

För en blåsarkvintett däremot gäller det att få fem stort divergerande instrument att låta homogent i samspelet. Och, samtliga har ledande solistiska uppgifter. Det är en utmaning.

Här lite om de olika instrumentens möjligheter och ”omöjligheter”.

Tvärflöjt.imagesVFTT1NI3

Det rörligaste av de fem. Men att spela ett fortissimo på låga registret och balansera klangen till de andra ställer stora krav. Flöjtisten har dessutom ofta en ansvarsfull ”dirigerande” roll med sitt instrument.

Oboe.imagesVIIX2Z5A

Endast de bästa kan spela ett kammarmusikaliskt pianissimo på detta fysiskt krävande instrument.

Klarinett.untitled

Nästan lika tekniskt rörlig som flöjten. Problemen är, att till skillnad mot de övriga, vill ansatsen bli sen.  Att hinna med de andra i snabba staccato är inte det enklaste för de flesta. Få klarinettister kan presentera en anständig dubbeltunga. När det ropas på diminuendo stiger tonhöjden på klarinetten medan de övrigas sjunker. ( Tvärtom gällande crescendo) Och då är allt klarinettistens fel. Dock kan ingen annat instrument svara för ett så utsökt pianissimo som klarinetten.

Fagott.untitled

Stort. Otympligt. Ställs ändå inför samma krav på att inte bli efter de övriga när partituret anbefaller sextondelar i prestissimotempo.

Valthornuntitled

Katten bland hermelinerna? Bleckblås bland träblås. Och ändå inte sticka ut. Inte dominera. Vara smidig som en träblåsare. Kunna spela pianissimo som en klarinettist. Snabbt som en flöjtist. En omöjlig uppgift? Men det finns hornister som kan. En av dessa är hornisten i ” Den Danske Blaeserkvintett” Björn Fosdal. untitled( Bilden) Och naturligtvis många andra.

Repertoaren för denna ensembleform är stor. Några pärlor är: Kvintetten av Carl Nielsen. ”Kleine kammermusik”. Paul Hindemith. ”Summermusic”. Samuel Barber. untitled

Lägger in lite bilder på olika kvintetter samt ”min egen tid” i Blåsarkvintett 65″. 10858526_10152711647938445_2673516473514341284_n1010214_10152711654443445_8069825936897956795_nuntitleduntitled1795563_703867779666385_6308890860970269677_nuntitleduntitleduntitleduntitled


2 kommentarer

Dagboken den 24/12

Det var den där magiska natten. Den, då tomtar sticker upp ur vrårna. Mor smyger hemlighetsfullt omkring och tassar lätt på tårna. Lägenhetens golv i Malmö är doftande nyfernissat. Granen klädd. Julklapparna ouppackade. I smyg skakade och luktade på. Natten är mörk, men ändå omöjlig att sova under. Ja, för många år sedan i barndomen.  untitled

Natten den 24/12 år 2014 sov jag alldeles förträffligt. Vaknade klockan 08.15. Drog upp persiennerna och såg: Stora snöflingor dalade sakta ner mot marken som redan lyste vit av nyfallen snö. Några domherrar och talgoxar satt redan vid fågelbordet för att inta en tidig frukost. Termometern visade något under nollan. I öster skymtades ett rött nymornat klot. Åter väntade en solig vinterdag i Skåne.imagesZDDW3EW3untitled

Nja. Detta var inte riktigt sant. Möjligen hade jag drömt. Jag försöker igen.

Vaknade alldeles sanningsenligt klockan 08.15. Drog upp persiennerna och såg; Regnet öste ner från en hotfullt grå himmel. Träden böjde sig för vinden. Flera plusgrader. Gräset grönt som efter en regnig sommarperiod. Vattenpölar i trädgårdslandet påminde om  en risodling.untitled

Satt vid frukosten och undrade om dagens konsert med Åhus Blåsorkester/ Kristianstads Stadsmusikkår skulle bli av. Den, som sen länge varit helgens traditionella inblåsning av högtiden.

Men ! I god tid innan klockan 12.00, samlades ett gäng tappra musikanter iförda tomteluvor i staden Kristianstads Stora Torg. Och precis som vanligt denna höst/vinter: Regnet öste ned. Skall vi ställa in? (vilket aldrig har hänt) Skall vi förflytta oss till Gallerian? Diskuterade vi. Då, på andra sidan torget, syntes en räddning. Restaurang Bånkens uteservering med skyddande tak.

En förvånansvärt stor publik har trotsat vädret för att höra välkända julmelodier och exakt klockan 12.00 slår dirigenten Connie Roslund in orkestern och ut i Kong Christians stad ljuder ”Tomtarnas Vaktparad”. 10429225_862516217144684_131177267103882260_n

Konserten genomför jag med stelfrusna fingrar som med växlande framgång klarar av alla sextondelslöpningar som borde vara förbjudna att interpreteras under kalla utomhuskonserter.

Uppe i en lägenhet, med betagande utsikt, återfås värme genom glögg och ett vörtbröd godare än något annat jag smakat. Där residerar svägerskan Cecilia. Hon som skall köra mig och hustrun ut på den skånska landsbygden för att fira helgens höjdpunkt.

Vi färdas i gråhet. Regnet smattrar mot vindrutan. Framme i Åraslöv hälsar oss katterna Mimmi och Diesel välkomna. Vi skall fira aftonen hos det unga värdparet Johanna och Måns, ( Bilden) vilka nyligen blivit Åraslövsbor.1380219_676661292343870_484483012_n

Måns, som är Cecilias son, tänder en eld utanför huset som sprider ljus i mörkret. Inomhus är det dukat och mysigt pyntat. Granen hämtad från egna skogen.10456142_905578029452194_2992908300961178243_n En lantlig stilla frid infinner sig. På Tv:n,  klockan  15.00, är det precis som överallt annars i landet, Kalle Anka med vänner. Från köket sprider sig välbekanta dofter av traditionell mat som serveras detta datum.

”På boret står där en spettekaga, så stor så borabenen börjar knaga”. (heter det i en skånsk visa). Inte heller det var riktigt sant. Men ! I Johannas och Måns kök börjar borabenen nästan att knaga av alla framdukade delikatesser. Mat, som sköljs ner av julsnaps och Klackabacken-öl. untitled

Så äntligen dags. Paketer i massor. Själv får jag bland annat två intressanta böckeruntitled. (Bilderna nederst)untitled

 

Sällskapsspel avslutar aftonen.  Där skall man kunna svara på frågor från olika decennier från femtiotalet till nutid. Försöker hela tiden att hamna på de rutorna där mitt femtiotal ställer frågorna. Kvällens bästa replik fälls av personen som köpt spelet. ” Så trevligt det här är om vi bara kunnat reglerna” Men vad spelar regler för roll när sällskapet är det rätta?

Så tar även denna dag i livet slut. Sitter och tänker tillbaks på så många andra av de nu 76 jag upplevt. Jag har firat dagen i små lägenheter i staden Malmö. På Svea Livgarde. I Skanör. Allra flest i mitt eget hem ofta folkligt, festligt och fullsatt som det heter. Men kommer fram till att denna, år 2014, var en av de mest minnesvärda. Här hos Måns och Johanna i Åraslöv.imagesF5SBMMG4

Glömde visst att tala om att dagen var JULAFTON. Men det nog läsaren listat ut.

God Fortsättning önskar jag er alla.

 

 

 

 

 


10 kommentarer

Roger Magnusson

”Än vandrar gudar över denna jord- En av dem sitter kanske vid ditt bord”.untitled

(Hjalmar Gullberg)

Om ni vill sitta vid samma bord som en gud vilken är den mest tekniska fotbollspelare som funnits i Sverige, då skall ni på lunchtid bege er till Sommaro i Kristianstad. Där brukar han ofta befinna sig med sina kamrater. Dit flydde ”gubbagänget” när Domus fick ge sig för grävskopornas framfart. Ett restaurang som var ett  tempel för falukorv, ärtsoppa, köttbullar, bruna bönor och stekt fläsk begravdes, och jakten på den svenska husmanskosten försvårades. På Sommaro fann många räddningen. Däribland han som:untitleduntitled

Föddes den 20 mars 1945 i Mönsterås. Han som förfinat sin medfödda bollteknik genom att jonglera med en tennisboll, med sina förebilder Sir Stanley Matthews (På bilden i Stokes tröja) och untitled”Nacka” Skoglund som inspiratörer. Efter några år i den lokala klubben Blomstermåla, blev det Åtvidabergs FF, innan ögonen öppnades för värvarna i de stora Europeiska klubbarna. FC Köln. Juventus. Olympique Marseille. Red Star, därefter lockade moderjorden  hem honom, och då till Helsingborgs IF.

Han var mer än en fotbollsspelare. En artist, en showman. Många i publiken flyttade över till den sidan där han hade  sin uppvisning. Där han lurade backarna. Där bollen satt klistrad som av en magnet vid hans fötter. Där kunde de som bländas av estetik och  fobollskonstnärer på nära håll uppleva en stund av hänförelse.

Blev fransk mästare två gånger. Spelade märkligt nog endast 14 landskamper, delvis beroende på att ledarna i Marseille inte ville ge honom ledigt för att spela i VM 1970.

År 1977 är ett märkesår för idrotten i staden Kristianstad. Då valde denne världsspelare att sätta på sig Vilans BoIf:s röd-blå dräktuntitled (!) Han blev kristianstadsbo och det är han än i dag. ROGER MAGNUSSON. Som kuriosa kan också nämnas at hans debut för ÅFF skedde just i Kristianstad mot den klubb som sen blev sammanslagen med Vilan; IFK Kristianstad. Och nu lever under namnet Kristianstads FF.images

Den i Kristianstad som har tur kan se honom vandrande på  stadens gator och boulevarder. Väntande på en buss. Sittande på läktaren på idrottsplatsen när KFF spelar. Den observante kan också, beklagligt nog, märka att endast de äldre ger honom en blick av igenkännande. Ungdomen vet inte att en gud passerar förbi.

” Han går förbi dig men din blick är slö”

(Hjalmar Gullberg)

Själv har jag varit i hans omedelbara närhet några gånger. På Malmö Stadion när IFK Malmö begick seriepremiär, en svinkall dag som gjorde anspråk att kallas för vår ändå, mot Motala AIF. Samt i personalrummet på Härlövsskolan, där han var full av beundran över IFK Göteborgs framfart i Europa, och svämmade över av superlativer.

Nu ser jag fram emot nästa möte med denna legendar. Om det så bara är på andra sidan gatan vid Gallerian.untitled

”Han bär ej lyra eller purpurskrud-Blott av hans verkan känner man en gud”

(Hjalmar Gullberg)

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Facebook-vänner som spelar/spelat klarinett (Del 10) Dan Ohlsson. Björn Helander. Bexhet Krasnigi.

Dan Ohlsson.165866_3982613445148_273618695_n

Är något så unikt i Sverige i vår tid som militärmusiker.

Han representerar den yrkeskategori som glatt otaliga medborgare i vårt land med musik i många olika sammanhang. Som varit ovärderliga för det lokala civila musiklivet. Men som nu endast består av ett fåtal musiker och kårer.

Dan Ohlsson är klarinettist i Marinens Musikkår. En orkester som är prydnad för svenskt musikliv, men som många makthavare tydligen inte anser att vårt- som det så ofta heter, rika land- har råd med. Om en sådan indragning skulle verkställas är det en  skam, ett kulturmord, på en svensk stolt tradition, och vårt professionella musikliv. 

Dan är en ”modern/nutida” militärmusiker. Inte som min generation då vi började som musikelever i tidiga tonåren och fick utbildning av de äldre musikerna på kårerna. Numera anställs försvarets musiker på ungefär motsvarande premisser som musiker i symfoniorkestrarna. ”Färdigutbildade” (om en musiker någonsin blir det ?) med provspelning för att vinna tjänsten. Samt måste inneha den fysiska status som behövs för krävande marschmusik.

Men vägen dit är lång. För Dan Ohlsson började det i Örkelljunga där han tog sina första trevande toner på instrumentet. Fortsatte sen i den gamla brottarmetropolen Klippan där en välkänd musikprofil (Anna-Lena Tideman. Också hon en FB-vän som spelar klarinett) från min nuvarande hemstad (Kristianstad) blev hans lärare, innan det var dags för högre musikutbildning. Soloklarinettisten i Helsingborgs symfoniorkester Ingemar Forsén blev nästa inspiratör, han som kunde göra ett kanonrör av ett nästan hopplöst material.

Därefter vann Dan inträde på Sundsgårdens folkhögskola med MSO-klarinettisten Bertil ”Tjoffe” Norén (Också han en FB-vän som spelar klarinett), som pedagog. Under de vidare studierna märks ett av klarinettvärldens absolut största namn; Berliner Philharmonikers mångårige soloklarinettist, von Karajans, och många andras favorit på instrumentet ; Karl Leister, som också svarade för Dan Ohlssons utbildning en tid. untitled

Dan fick under dessa år också vikariera i Malmö Symfoniorkester, samt Malmö Operaorkester.

Efter examen från musikhögskolan fortsatte Dan Ohlsson studierna i Frankrike för en annan världsberömd klarinettist: Michel Letiec, under en period då han också fick göra inhopp i symfoniorkestern i Cannes.

År 1994 blev han en av flottans män då han fick anställning i Marinens Musikkår.images

Bland Dans favoriter, av många storverk för klarinett, finns kompositoner av Johannes Brahms, och den flitigaste klarinettkompositören av dem alla, Carl Maria von Weber.

Nu önskar jag honom all lycka i sitt framtida arbete i den musikkår som kan räknas in  i det som vi kallar för ”Det svenska musikundret” och uppmanar alla läsare att:

SKRIV PÅ PROTESTLISTAN MOT INDRAGNING AV MARINENS MUSIKKÅR !!10356317_10203960771001028_1854386448255179489_n

 

Björn Helander35855_1428886315989_2145651_n

Är en sån där härlig ”gammal” spelkompis från ljuva unga dagar. Vi har suttit intill varandra med saxofoner i Gert-Åke Walldéns storband. Med klarinetter i Kristianstads Stadsmusikkår. Sköljt ner lyckade, men även mindre lyckade, konserter med goda drycker.

Sen skiljdes våra vägar. Björn blev klarinett och saxofonlärare i Vellinge kommun. Spelade i Mirek-kvintetten.   untitled

En länsstudiedag arrangerad av Vellinge musikskola för samtliga av länets klarinettlärare hade Björn Helander som värd. Han hade mirakulöst nog lyckats samla ihop samtliga klarinettstorlekar som finns som vi fick testa. Allt från den pyttelilla ass-klarinetten till den enormt stora kontrabasklarinetten. Hur han lyckades ragga upp dessa sällan sedda och hörda instrument är för mig obegripligt, men visar vilken initiativförmåga han besitter.

Björn Helander är även en duktig och flitig arrangör.

Och som kuriosa kan nämnas att han numera är saxofonlärare till en medlem i MFF:s Ordensväsen FV, Mats Guldbrand. Mats har ”hotat” med att vi skall spela saxofonkvartett tillsammans under något kommande sammanträde i FV.

Så då får jag väl väcka den sovande saxofonen till liv igen och än en gång få spela tillsammans med Björn Helander.imagesCK4NCKT9

Bexhet Krasnigi382387_105385479601534_1417952557_n (På bilden som cyklist. Har cyklat Vättern runt)

Men för att göra det enklare för oss infödingar kallar han sig för Bexi.

När jag uppnådde min pension önskade jag mig några privatelever. Dels för att jag fortfarande var

sugen på att undervisa. Mest för att få äga en något tjockare plånbok. Fick några elever, men klarinettens guldålder var för längesen förbi.

En afton ringde telefonen. En person presenterade sig som Bexi och undrade om jag gav lektioner. Han hade passerat de fyrtio med distans. Hade aldrig spelat varken klarinett eller något annat instrument. Men ok tänkte jag. Han ger snart upp, vilket var min erfarenhet av alla tidigare vuxna nybörjarelever jag fått.

Men Bexi är ingen person som ger upp. Har nu spelat för mig under flera år. Det går framåt. Inte som hos en yngling som börjar spela, men med ett stort intresse och en envis vilja.

Bexhet Krasnigi är dessutom en synnerligen sympatisk person. Kommen från det krigshärjade Kosovo. Arbetar i Sverige som taxichaufför, trädgårdsarbetare och tolk.

Under våra klarinettstunder avlutar vi alltid med att spela från ett litet nothäfte med traditionell albansk musik.

En musik som passar utmärkt för instrumentet. Som är en utmaning med sina oregelbundna taktarter, och är en högtidstund för mig att spela. Då utstrålar Bexi lycka och kanske lite längtan till det land som såg honom födas. Han önskar ibland att jag följde med honom till Albanien eller Kosovo för att spela på bröllop.

”Vet du vad folket skulle göra om du spelade så på albanska bröllop”? Frågade han en gång. På mitt nekande svar fick jag veta : ”Dom skulle ta sina vapen och skjuta i luften”. Själv fruktar jag att någon konnässör av albansk folkmusik skulle skjuta mig istället.untitled

 

Bexhet Krasnigi blir med alla säkerhet min sista elev i livet. Nu är jag mätt och nöjd. Endast om någon erbjuder mig en fantasisumma som betalning hade jag brutit detta löfte. (Zlatan! Vill du inte börja spela klarinett efter fotbollskarriären? Du har råd med mitt gageanspråk.) Men Bexi är välkommen så länge han vill.

untitled


3 kommentarer

Malmö FF i Europa 2014

Jag skall skamset erkänna att: Jag trodde inte jag skulle få uppleva mitt kära MFF spelande i Champions League så länge jag var i livet. MEN (!!!)untitled

Inte blev mina förhoppningar större i sommarens mitt. Då, när MFF gjorde sin första trevande entré i kvalspelet mot föga respektingivande FK Ventspils. 0-0 hemma och seger med 1-0 borta. Ja, ja tänkte pessimisten Carlo, det var det. I nästa omgång är det tack och adjö. Svenska lag i Europa……katastrof.

Nu väntade ett betydligt svårare motstånd i Sparta Prag. Bortamatchen pendlade mellan hopp och förtvivlan och slutade i förtvivlan. 4-2; Det vänder inte MFF på. Åter besökte mig min flitigt återkommande ovän, pessimisten. Men en magisk afton i Malmö hände det. 2-0 och vidare till den där tredje kvalomgången då de stora hindren tornar upp sig. (Tack ändå  till Platini för att du sänkte hindren en aning då det bestämdes att endast ligasegrare kunde bli motståndare. Nu slapp vi tredje och fjärdeplacerade lag från de stora ligorna.)

Satt som alltid och följde lottningen. Svor när det på MFF:s lottkula kunde läsas Red Bull Salzburg. Ett lag med förmågan att skaka de största elefanterna i fotbollsvärlden.

Efter en total utspelning i Mozarts födelsestad, men med ett oförtjänt godkänt resultat, så skedde ännu ett under. Förlusten med 2-1 vändes till en av de, vågar jag säga, mest imponerande segrarna i klubbens stolta historia? Med 3-0 skickades det skamlösa köpelaget hem till Alplandet.

 MALMÖ FOTBOLLFÖRENING VAR KLARA FÖR GRUPPSPEL I CHAMPIONS LEAGUE !images

Så kom ändå den där dagen jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Lottningen till gruppspelet i CL

Kulorna rullade i Nyon. Infantino som alltid vältalande. När kulorna rullat färdigt kunde vi läsa.imagesXLF1A2H6

Atletico de Madrid. Juventus FC. Olympiakos FC. Malmö FF. En värld långtifrån Gefle IF, Falkenbergs FF. Halmstads BK……..

Satt med delade känslor och tänkte: När vi nu ändå inte kan ta någon poäng, (Han igen. Pessimisten på besök) så varför kunde inte Real Madrid, FC Barcelona eller Bayern München komma till vårt stadion? (Tänk, Messi, Ronaldo, Robben några meter framför oss.) För någon poäng tar vi inte, var pessimisten Carlo säker på. Jag är ändå så nöjd med att kommit till den finaste av alla klubblagsturneringar. Bara vi slipper förnedring.

Men med lite eftertanke, och mycket vill ha mer, i sinnet så……..kanske kan vi ta någon poäng hemma mot de suveräna grekiska mästarna. Det hade varit roligt……Så…kanske, kanske.untitled

FACIT

Vi vet nu hur det slutade. Precis enligt tipsen.

1. Atletico. 2. Juventus. 3. Olympiakos. 4. Malmö FF.

Vi vet också varför och vad som fattas för att ta ytterligare ett steg upp på kvalitetsstegen. Än är MFF för bortkomna utanför det egna hemmet. Andra halvlekarna i många matcher blev inte vad den första lovade. Varför? Invaggades spelarna i tron att ”vi klarar det här”? Eller. Insåg motståndarna i pausen att de här är svårare än vi trodde och måste höja tempot?

Än har MFF en bit kvar till det tempo och den bollteknik som de stora lagen äger. Fysiken och kämpaglöden finns. Dock bjöds endast en halvlek på det jag fruktade: Utspelning. Den andra i Madrid.

Och framförallt. Malmö FF tog ändå tre poäng i denna svåra grupp. Hommage!

Hur ser då framtiden ut för att ta klivet som behövs för att gå vidare från en grupp?

Vi får chansen att kvala in nästa år igen. Då med ökad rutin och stärkt självförtroende. Ekonomin har förbättrats dramatisk. Innebär detta att vi får behålla fler av våra lovande spelare? Kunna förstärka med några som tillför än mer spelkvalitet? Och så det viktigaste. Lite flyt. Lite tur i det som kan avgöra matcher med cupkaraktär.

Jag anser inte att 2014 är det mest meriterande året i klubbens historia, men tillhör helt klart de bästa. Fotbollsvärlden efter Bosman har vidgat klyftorna mellan rika och fattiga. Allt i tidens tecken.

Konstaterar ändå som epilog att: Malmö Fotbollförening är åter ett aktat namn i Europa.

Och nu vill vi ta nästa steg. Hur var det året 1979? Ja, ja. Ta det lugnt. Men vad jag längtar till sommaren 2015.untitled

Tack till publiken och välkomna åter: 2015.

 

Ps. När det nu inte räckte enda fram i denna upplaga av CL så får min drömfinal i sköna maj bli.

Bayern München-Real Madrid.

Det får väl duga i brist på…………untitled

 

 


4 kommentarer

Siegfried Naumann.

Har ni inte funderat på att bli grönsakshandlare istället? untitled

Det var hans favorituttryck när någon dirigentelev visade större anlag för ett liv som affärsman än som dirigent. Varför han föreslog just grönsakshandlare är dock utanför min vetskap.

” Då skall man inte bli pukslagare”. Till en pukslagare som svarat för en trög virvel, och anfört för dagen stela handleder som orsak. ”Och ni har sökt Hovkapellet har jag hört. Sannerligen ingen brist på självförtroende”. Till en hornist som spelat ett solo. ”Jag kunde lika gärna ta hit ett stadsbud som håller i basen”. Till en kontrabasist.untitled

Detta är bara några av Naumanns sarkasmer riktade till elever i Musikhögskolans orkestrar. Samtliga uttalade på välmodulerad ädelskånska med ett sardonisk leende.

Var det då ingen som sa emot? Undrar säkert en ung nutida läsare. Nej, tidsanda och respekt för Siegfried Naumanns enorma musikalitet och musikaliska bildning förbjöd varje försök till opposition. När Nauman tog taktpinnen från en av sina elever för att visa fanns inte möjligheten misslyckas med en insats. Hans instruktioner var mästerliga. Han var otvivelaktigt en av våra största  dirigenter, men hans krav gjorde honom allt för ofta persona non grata i de professionella orkestrarna. Det var inte populärt att låta Radioorkestern spela skalor i en timme.

Under någon period skulle vi spela  marscher från olika länder som Naumann menade var de bästa. Från Tyskland valde han ” Badenweiler marsch”.untitled ” Vi spelar den endast för det musikaliska värdet och skam den som tänker något annat”. Inledde han repetitionen med att säga. Sen repeterade vi åtta takter i två timmar. (Att många av skolans judiska lärare mådde illa av tonerna från repsalen är väl förståligt)

Nauman undervisade förutom blåsorkestern (som med stor majoritet bestod av militärmusiker) även en orkester där eleverna skulle bli musiklärare och var civila.

Det var då han fick idén att göra ett experiment, ovetande  för oss som var utsatta. Han hade innan repetitionerna låtit placera en flygel mitt i salen. När han bad musiklärarorkesterns medlemmar att flytta densamma satt alla och tittade på varandra. Du kan väl göra det? Bara inte jag. Kunde utläsas av stämningen i salen..

När han bad blåsorkesterns medlemmar om samma handling, flög samtliga upp och rusade fram till flygeln. ” Det är inte samma blod” utropade maestron.

En av de mest kända ”Naumann-anekdoterna” kan vara sann, men förmodligen förbättrad av tidens tand.

Siegfried var en tid under 40-talet anställd som klarinettist på Svea Livgarde. Han grad var korpral. Musikdirektör var Ille Gustavsson, hans grad var kapten. Under en repetition hissar Nauman upp notstället över ögonhöjd. Då utspinner sig följande mångberättade dialog. Ille! ”Varför hissar korpralen upp notstället”? Naumann! ” Jag skall väl inte behöva se eländet också”.

Sant (???) Betänk tiden. Betänk skillnaden i tjänstegrad . Vågade han? Det får vi aldrig riktigt veta. Men……..kanske.

FAKTA

Eugen Siegfried Naumann. Född 1919 i Malmö. Död 2001. Son till tyske kapellmästaren  Jean Naumann. Utbildad på Musikhögskolan i Stockholm. Mozarteum i Salzburg. St:a Ceciliaakademin i Rom. Bland hans lärare märks namn som Willhelm Furtwängler,images15YHVHK9 och hans stora förebild Ildebrando Pizetti, vilken ha ofta refererade till.untitled

Professors titel och tonsättare med 65 verk. Det första från 1937 med titeln ” Tre klassiska danser”. Det sista från 1998 ”Concerto opus 65”. 

———————————————————————

Siegfried Naumanns käpphäst var nyanserna, eller styrkegraderna som det egentligen heter.

Då ”Musik i Syd” invigde sina nya lokaler hade han komponerat ett verk för tillfället. Naumann var närvarande, om än lite skröplig, på repetitionerna,  men hörde gjorde han. En kommentar minns jag så väl. ”Pojkar och flickor: jag har skrivit inte mindre än 18 styrkegrader och ni använder er bara av 13”. images

När en kollega körde honom till hemmet i Höllviken mötte hans katt honom med ett jamande: Det var ett fiss lilla kisen, men lite för högt”.

Maestro Naumann var en stor Italienvän och visst hade jag en liten favör på grund av mitt förnamn. Under en repetition i en elevorkester där jag satt och kämpade med mitt biinstrument, fiolen, spelande någon musik från La Bella Italia. Satt där med stel darrande stråkarm. Fåfänga försök till att prestera ett anständigt vibrato i första läget på greppbrädan. Då fick jag höra från maestron.

”Carlo! Ja Carlo! Låt medelhavskulturen flöda”!

Siegfried Naumann är en legendar för flera generationer svenska musikstuderande. När vi träffas dröjer det inte länge förrän våra ”Naumann-minnen” blir det stora samtalsämnet. Några med lite skräck, men alla med stor respekt för hans genialitet.

”Visst har du lärt oss mycket , men det hade Andrew Walter också gjort”.

Sa Dick Jönsson från Ystad till Siegfried Naumann, under viss påverkan av vissa drycker, efter det att examen var klar. Men det var bara halva sanningen.

För ingen kunde lärt oss mer än Siegfried Naumann. Hans sista ord till oss efter examen var.

”Lova mig en sak när ni kommer ut i musiklivet. Spela aldrig noter utan. ALLTID  TONER”.

 


2 kommentarer

Facebook-vänner som spelar/spelat klarinett. (Del 9) Natalie Herold. Tommy Ekman. Ulf Korman.

Natalie Herold1524765_706079712743326_722311140_n

”Det var det sötaste jag någonsin sett”!

Sa jag till min fru efter det jag kommit hem från dagens arbete på musikskolan.

Hon har långt glänsande svart hår. Stora bruna ögon och ljust brun hy. Vita tänder och ett leende som kan få Arktis att smälta och påskynda klimatförändringarna. Fortsatte jag att informera hustrun.

Jag hade för första gången träffat en av mina många nybörjare på klarinett. Jag hade för första gången träffat Natalie Herold.

Natalie visade sig också vara lika trevlig att ha att göra med som hennes utseende gav intryck av.

Lägg till dessa goda egenskaper att hon blev en duktig klarinettist. Spelade i en av mina klarinettkvartetter där samtliga elever spelade på märket Noblet och därför naturligt nog döptes till ”Nobletkvartetten”.

Natalie blev också först medlem i Juniormusikkåren och senare Ungdomsmusikkåren där hon en tid med den äran spelade basklarinett.532383_10150995490744590_105767324_n (På bilden syns Natalie med liten klarinett, mörkt hår spelande i UMK. Bilden tagen av fotografen Bertil Nilsson. Fader till flöjtisten näst längst till höger i bild. )

Natalie har rötter från Ecuador och finns fortfarande i staden Kristianstad.

Tommy Ekman.1044214_10151569394923884_1329632242_n

Undrar om inte de flesta chefer inom musikens värld är klarinettister?

Min första chef i militärmusiken på Svea Livgarde var Ille Alexander Stanislaus Gustavsson: Klarinettist. Han efterträddes av Marc Sixten Zendry de la Berg: Klarinettist. På Norringekåren i Kristianstad blev min chef Helle Tyko Konstantin Rosén: Klarinettist. Under musikhögskoletiden i militärmusikklassen var chefen för oss på skolan Bertil Driving: Klarinettist.

Efter ett interludium med ”chefsklarinettister” efterträdde Tommy Ekman Gert -Åke Walldén som rektor på musikskolan. Tommy Ekman: Klarinettist så klart. Utbildad på instrumentet av den legendariske klarinettpedagogen på Ingesunds musikhögskola ; Tage Svärd.

Men ändå än mer sångare  med en mäktig stämma.

Jag fick aldrig höra Tommy spela klarinett men åtskilliga gånger som sångsolist.

Och! Var han bara hälften så god på klarinetten som hur sången klingar: Så var han en mycket bra klarinettist.

Ulf Korman1011733_10151598757190665_2012898149_n

Vad jag tror mig veta så spelar såväl Natalie som Tommy inte för närvarande på sina svarta instrument. Men detta gäller verkligen inte för Ulf. Ulf Korman är och förblir en ”klarinettgalning”. Och som sådan trevlig att umgås med. (för mig kanske bäst att tillägga)

Ulf är också en sån där fritidsklarinettist som jag stör mig på. En av flera, som om han utbildat sig med en professionell karriär i tankarna i unga år, hade varit en stjärna på instrumentet. Så mycket bättre än………………

Ulf är en mångsidig begåvning. Psykiatriker till yrket och elitspelare i schack.

Många är de gånger vi spelat tillsammans. I Kristianstads Stadsmusikkår. I Kristianstads Orkesterförening. I klarinettkvartetten ”Clarinokvartetten”. Och många bägare har vi svingat och lyssnat på….ja gissa….klarinettister.

Nu bor han sen länge i Malmö. Spelar i Malmöpolisens Musikkår. (Skulle så gärna vilja se honom i lagens uniform) och i många andra sammanhang, inte minst kammarmusik. Ja, säkert överallt där en klarinettist behövs.

Och vad jag vet så får han fortfarande i mogen ålder stimulans av sin danske lärare. Det kallar jag en verklig entusiast för instrumentet.

 

 

 

 

 


9 kommentarer

Dagboken 3 december 2014.

”Jag gratulerar . Jag gratulerar”.

Det är endast en gång om året som jag väcks av sång. I morse inte som vanligt i klingande A-dur, utan en stor ters neråt. Allt av den anledning att interpreten drabbats av förkylning.

Det är också endast en gång om året som min vilobädd överöses med paketer. ( bland flera som drycken på bilden) Men aldrig har det hänt förut att en stol burits in i sängkammaren.untitled

En rullstol, untitledvar min första dramatiska tanke. Så dålig är jag väl ändå inte? Men mina farhågor var som tur var obefogade. Det visade sig vara den stol jag sitter på i detta ögonblick. En ny stol på den plats jag tillbringar alltför lång tid: framför datorn.

På frukostbordet stod en stor bukett röda rosor. Till lunchen bjöds skaldjur och champagne. Detta var inte en vardag i mitt liv.untitled

I brevlådan telegram från Malmö FF och MFF:s Ordenssällskap, FV. Kort från släkt och vänner, ”Flottans och Gardesmusikkårernas Kamratförening” och ”Sveriges fotbollshistoriker”. Telefonsamtal med gratulationer och sång.

10734054_747659568621999_5348891930940326618_n

Klockan 16.00

Följer den historiska händelsen på TV gällande det märkliga politiska läget.

Det ringer på dörren.

Fler presenter från släkten avlämnade av en söt kvinna.

En såg. Nu skall äppelträden tuktas. Notställsbelysning. Nu kan jag inte skylla felspelningar på dåligt ljus längre. Tack Cecilia, Marie, Janne, Måns och Johanna.

Kl. 17.15

Extra val konstaterat.

Leverans av blommor från släktingar långt uppe i norr.

Tack kära Emma och Oscar.

Nu vandrar jag med stavar till kvarterskrogen. Ledsagad av två systrar.

Kl. 18.00

Sitter på Sommarlustkrogen. God mat och dryck som synes på nedersta bilden.

20.00

Hemma igen.

Läsning på Facebook. Över 160 gratulationer.

Släkt. Nära vänner. Någon gång träffade vänner. Vänner jag fått tack vare FB. Musiker. Kollegor. MFF-are. Fotbollsvänner. F.d Elever. Bilder. Musik-filmer, allt från olika storheter, som Max Rabe till Ivo Papasov. Roliga hyllningar. Fyndiga hyllningar. Vänner jag inte hört av på mycket länge.

Omöjligt att besvara alla personligt. Men ett stort TACK till er alla. Jag gläder mig mycket.

 

En Grön Chatreuse får avsluta dagen. Värdigt stilla lugnt.untitled

Jag har blivit hela 75 år

Några likheter med 25-årsdagen har jag svårt att hitta.

Kan inte förstå varför.

 

Coda. Och så fick Arsenal in den till slut som en sen present.

 

 

 

 

 

 

 

 

10846220_676099165822782_7306359265935180268_n

 

 


5 kommentarer

Några idrottsklubbar jag tillhört och tävlat för. Turebergs IF. Stockholmsmusikernas IK. KFUM Kristianstad. P6 IF.

Året var 1958. Jag var 18 år. I Stockholm pågick under några sköna sommardagar EM i Friidrott. I Vallhallvägskurvan på Olympiastadion  fanns jag varje tävlingsdag. Inte behövde jag betala entré. Jag var där för att spela med Kungl. Svea Livgardes Musikkår, stående på musikläktaren, med min klarinett.untitled

Framför oss kunde vi på nära håll se den berömda höjdhoppstävlingen där Rickard Dahl vann på 2.12,untitled före tjecken Lansky och Stickan Pettersson. Vi såg vår storlöpare Dan Waern ta medalj. Men framförallt charmades vi av de polska långdistanslöparnas framfart. Och VI, förutom mig själv, var min kollega och vän Tage Gustavsson.

En afton efter tävlingarna tog sig Tage och jag mot Norra Bantorget för att ta bussen ut till regementet. Framme i det sommarfagra Humlegården började vi jogga, lite inspirerade av upplevelserna på kolstybben.untitled Ökade farten en aning. Och jag minns det som idag. Tittade på Tage och fällde orden: ”Blir du trött? Så här fort springer ju dom som tar medalj på 5000 meter”. ”Jag blir inte trött”, svarade Tage. ”Inte jag heller, kan springa hur långt som helst i detta tempot”, blev svaret som avgjorde vår närmaste framtid. Vi skulle bli löpare. Vi var överens. Hur svårt kan det vara? (Det  tog sen inte lång tid förrän jag begrep hur stort mitt misstag var gällande medaljörernas tempo. Ögat lurades av deras löpsteg, och upptränade benmuskler) Men det är en annan historia. Dagen efter kontaktade vi Turebergs IF. Nu skulle Sverige inom kort få framtida medaljörer i alla stora mästerskap.

Turebergs IF.untitled

Den anrika klubben i Sollentuna var ett härligt kamratgäng. Eldsjälar var ledarna Sixten Borg untitled(mångårig starter på Olympiastadion) och Karl-Evert ”Kalven” Eriksson. Den största stjärnan i klubben då var landslagmannen i längdhopp, Torgny Wåhlander. Flera duktiga långlöpare fanns också, som Sune Kaufeldt, son till den legendariske fotbollspelaren ”Pära” Kaufeldt.

Mina varmaste minnen från den tiden var stafetterna, som Dagbladsstafetten och andra. Där var jag en viktig kugge i laget. Som huvudmotståndare betraktades Mälarhöjden, av de genuina Turebergarna kallade för ”Velarhöjden”, med Stockholmsaccent.

Och märkligt nog, så än idag, noterar jag när TIF presenterar någon som sätter avtryck i vår friidrottsvärld. Inte minst är jag lite stolt över att Kajsa Bergqvist imagesAFUVZC6Aoch jag tillhört samma klubb. Om än inte samtidigt och med stor  klasskillnad i vårt presterande. carlo_tureberg(men kolla ändå mitt löpsteg på bilden)

Stockholmsmusikernas Idrottsklubb. SMIK.

Om Tureberg var kamratskapets hemvist så var denna korpklubb dess raka motsats. Men vilka härliga personligheter som tävlade för musikerna i Stockholm. Vilka individualister. Ja rent av solister.

De flesta tävlingarna var interna. Och tur var väl det. Klubbmärsterskap i olika grenar genomfördes med mediokra resultat men på blodigt allvar. Priser delades generöst ut. Ingen behövde lämna arenan utan en pokal eller en plakett, det var bara att välja vad som önskades. (Har kvar synbara minnen på mitt musikrum.)

Särskilt minns jag ett klubbmästerskap i terränglöpning. Jag hade som ny, tillsammans med Tage Gustavsson,  i  klubben förstått att den dittills obesegrade mästaren måste besegras till varje pris. Denna uppgift var anförtrodd Turebergs båda medeldistansare och militärmusiker på Svea Garde.

Efter loppet låg den detroniserade mästaren, med hemvist i hornsektionen i Hovkapellet (senare solohornist i Berliner Philharmoniker), och flämtade efter luft, totalt utmattad, nästan medvetslös. Över honom, med näven knuten intill ansiktet på hornisten, stod bastrombonisten i Filharmonikerna och röt: ”Ser du nu din jävel att du inte är oslagbar” !?

Minns också med rodnad när jag, som aldrig stått på ett par skidor, ställde upp i klubbens skidmästerskap. Jag skulle ta dom på kondition. Tog av skidorna för att springa i snön. Blev ändå sist. Cirka 5 minuter efter han som hytte med näven åt hornisten efter terrängloppet, och var 60 år gammal. Men jag var ju bara 20 så framtiden var min.

Noterbart från klubben: Mästare ett år i höjdhopp blev Simon Brehm (!!!) med höjden 1.70 i saxstil.untitled

KFUM Kristianstad.imagesJBUTA26V

Efter flytten till Kristianstad 1961 tyckte jag inte att min karriär på kolstybben va riktigt avlutad. KFUM Kristianstad blev min nya klubb. Här var den mångsidige idrottsmannen och gymnastikläraren Anders Uhler  (längst fram i bilden),den stora eldsjälen. Och kulstötaren, landslagsmannen,  Bosse Axelsson, den största stjärnanuntitled

Stannade kvar i klubben till det var dags för Stockholm igen, nu på Musikhögskolan. Hade då hunnit bli regementsmästare på 400 och 1500 meter. Hade  lyckats klara den där eftersträvansvärda  gränsen på 800 meter; under 2 minuter.

P6 IF.

Blev under högskoletiden ”hemkallad” för att ställa upp i en korp-gatustafett i Kristianstad. Tävlingen bestod av två löpsräckor. Starten gick vid Sommarlust och jag tog över stafetten vid Tempotorget. Sprang till simhallen där en av de största idrottsbegåvningarna landet haft ( Åke Moberg) untitledskulle simma ett antal meter. Stafetten avlutades sedan med cykling tillbaks till startplatsen. P6 vann och priset var fint. En resa till Mallorca för två personer.

Hann också efter examen bli korpmästare på 5000 meter. (Före en brandman(!!) Sen drog jag mig tillbaka mätt av framgångar, väntande Bragdguldet. Kanske kommer det postumt?

Ja, ja ,mätt och mätt. Något OS-guld blev det inte (än), men många härliga upplevelser plus en stärkt vilja att klara av vardagens besvärligheter. Att på allvar träna löpning är plågsamt, men härdande.

Och vem vet vad som händer nu? Bara jag bli av med kryckan, vilket sker snart…… Så…………………När går nästa OS?