JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Musik jag spelat. (Del 3. Peter och vargen)

Sergej Prokofjef komponerade år 1936 musik till den ryska folksagan Peter och Vargen. untitleduntitled

Musiken är skriven för symfoniorkester där de olika instrumenten gestaltar sagans figurer.

Peter spelas av stråkarna. Vargen av hornisterna. Ankan av oboen (Naturligtvis. Förlåt mig kära oboister) Farfar är fagotten. Katten en klarinett. Fågeln drillas av tvärflöjten. Och jägarna hörs i slagverket. Ofta också en recitatör.

Där är en njutning att som klarinettist spela kattens roll.images Hur det fina lilla temat växlar i olika tonarter. Att på A-klarinetten, med sin rundare ton, företräda en viktig roll i den musikaliska sagan. Om det inte vore för det där. Det där när vargen jagar upp katten i ett träd.

Det här läste jag en gång i facktidskriften ”The clarinet”.

”The cat in tree-episode is almost a terror for each clarinetist”.

Och så är det. Några sekunder av terror som förstör en hel konsert för klarinettisten. Det skall gå fort. Det ligger illa till i fingrarna. Varför kunde inte katta-fan visa lite civilkurage och utmana vargen istället för att fly upp i ett träd?imagesD3HFTYFC

Dock vill jag avsluta med delar ur en recension skriven efter en konsert i Kristianstad 1992. Recensent var Tony Edén och katt: det var jag.

” Flöjt, oboe, fagott och klarinett skötte sig bra i sina soloinsatser. En speciell eloge ges åt klarinetten som gestaltade den baksluga och smygande katten alldeles förträffligt”.

Visst känner jag mig lite stolt över Edéns beröm. Men vad menade han med bakslug ?

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Musik jag spelat (Del 2. Blåskvintett. Carl Nielsen)

Den dag jag blev medlem i ”Blåsarkvintett 65”, var dagen då mitt umgänge med klarinetten blev allt flitigare. Kraven på teknisk behärskning av den ofta intrikata standardrepertoaren i genren var inget för den late. Ett av de mest krävande verken är kvintetten skriven av Carl Nielsen. Men också ett av de finaste kammarmusikverken för blåsare. Musik ingen blåsarkvintett med självaktning kan lämna ospelad.untitled

Jag/vi hade glädjen att studera in kompositionen för flöjtisten i Den Danske Blaeserkvintett: Werner Nicolét. Han berättade om Fyn, om Nielsens uppväxt, och klädde de underbara tonerna i verbal skönhet.untitled

Musikens första sats är skriven i sonatform. Sen väntar menuetten. Den menuett som är företrädesvis ett vackert klarinettsolo. Den menuett jag måste uppehålla mig hos en stund.

Under en övning hemma hos Nicolét bjöd han på lunch efter första satsen. Lunch i dansk tradition med bajer och snaps.  Jag tackade nej (!!!) till styrketåren med motveringen, att då kan jag inte spela menuetten sen. Varför är alla klarinettister så rädda för menuetten? Sa Werner. Senare studerade vi samma musik för hornisten Willhelm Lanzky Otto.untitled Hans kommentar inför min ängslan för menuetten var identisk med Werners. Men trösterikast var den gången Blåsarkvintett 65 var hembjudna till fagottisten i den världsberömda Melosensemblen i London, William Waterhouse. untitledWaterhouse la på en skiva där Melosensemblen, med superklarinettisten Gervase de Peyer, spelade Nielsen-kvintetten. Framme vid menuetten sa han vänd mot mig:”Difficult”. But not for mr de Peyer”, svarade jag. Mmmmjjjjja, blev Waterhouses reaktion och jag förstod att även min stora idol fick kämpa med dessa i partituret till synes ganska överkomliga toner. Det var trösterikt.untitled

När menuetten är avklarad väntar ett preludium som utmynnar i den av Nielsen komponerade psalmen, Jesu låt mitt hjärta få, på vilken följer elva små läckra variationer.

Carl Nielsen tillägnade ”Köpenhamns Blåsarkvintett” verket som uruppfördes 1922. I variationerna har han speglat kvintettens medlemmars karaktärer. Samtliga har sina solistiska variationer. Klarinettist var den koleriske Aage Oxenvad, vilken också ägde en suverän teknisk kontroll över sitt instrument. Fagottisten var en flegmatisk man som ofta var i konflikt med Oxenvad. Detta skildras genialt i den variation där de båda har en ”duell”.

Hela kompositionen, som tar cirka halvtimmen att spela, avlutas med psalmen igen. Fagottistens sista ton finns inte på instrumentet utan detta måste förlängas med till exempel en dassrulle. 

Och sen väntar………applåderna……..förhoppningsvis……för Stig  Gustavsson flöjt. Anders Nilsson oboe. Carlo Nilsson klarinett. Bengt Andersson fagott. Arne Davidsson valthorn.securedownloadT2P1Y5R4 Och många, många av våra kollegor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Musik jag spelat. (Del 1. Historien om en soldat)

1918 skrev Igor Stravinskij musik till ett libretto av den schweiziske författaren C F Ramuz. untitled

Besättningen var/är. Violin. Kontrabas. Trumpet/Kornett. Trombon. Klarinett. Fagott, och Slagverk.

Musiken, är som det mesta från Stravinskijs penna, en rytmisk utmaning med sina ständiga taktartsbyten och ovanliga taktarter.untitled

Själv fick jag spela verket i Kristianstad. Skådespelare från DDR svarade för det sceniska. En ung östtysk dirigent för den musikaliska instuderingen. Tror jag vågar säga att han var den skickligaste dirigent jag spelat under. Exakt gehör. Strålande tolkning. Dirigerande från ett litet fickpartitur med total kontroll på samtliga stämmor. Också den ende dirigent jag upplevt som kunde ”tämja” den annars så ”otämjbara” violinisten i vår ensemble.

Ensemblen bestod av:

Dina Schneiderman violin. (Ryskfödd/judinna. Underbarn handplockad av det kommunistiska partiet. Suverän violinist)untitled

Lasse Lundström kontrabas. (Lysande jazzbasist. Pedagog, arrangör och kompositör)untitled

Trumpetare från Malmö. Namnet tyvärr glömt.

Ulf Åkesson Lefler trombon.

Carlo Nilsson klarinett.

Lars Härstedt fagott.

Patrik Dahlbom slagverk. (Dirigent för Christianstad Symfoniker.)untitled

Jag köpte en inspelning av musiken för att lyssna in de rytmiska klurigheterna. En inspelning med ett trumpetspel i yppersta världsklass. Men så spelades den stämman också av ingen mindre än Maurice André.untitled

Många blev övningstimmarna. Hopp och förtvivlan mina ständiga följeslagare. Men till sist så…….

Inte blev jag glad då jag läste att Stravinskij hade tillägnat verket en Amatörklarinettist från Schweiz. Werner Reinhart.

 


Lämna en kommentar

Österlen i månaden mars år 2015.

Jag var bjuden på lunch den sjuttonde dagen i mars år 2015. Målet var Brösarps Gästis.untitled Ett skånskt gästgifveri med anor från 1684. Krogen var varm, fullsatt, skön och genuint skånsk. Dofterna aptitretande. Sällskapet närstående: Hustru, svägerska (dagens värdinna) och hennes son.

Servitören en trevlig man med en dialekt som lät som fotbollens språk. Alltså en påg från Malmö. På min ständigt, för mitt sällskap, uttjatade fråga om vilket fotbollslag han höll på fick jag ett svar som förvånade mig. ” Jag gillar BoIS, MFF och HIF”. Här hade jag för första gången mött en person som helgarderade sina sympatier för skånska fotbollstorheter. Kanske är han ett diplomatämne? Kanske ville han inte stöta sig med de gäster han förväntade sig dricks av ? En kvinnlig kollega till honom drog mina blickar till sig. Vacker? Nej, inte med våra skönhetsideal. Ung? Absolut inte. Men en kvinna med utstrålning som få betydligt yngre skönheter. Dock inte jämförbar med det damsällskap som var mitt denna lunch. Bäst att tillägga.

Maten smakade utsökt. Min dryck blev ett av mina favoritöl: Bishops Fingeruntitled.

Vid ratten en utmärkt chaufför1461187_716722731671059_1789193358_n. (bilden) En ung man som ofta har Österlen som sin arbetsplats, arbetande i skogar. Han tog oss med, efter maten, till vägar och små orter jag inte visste fanns. Slingriga grusvägar på vilka man i fantasin kunde höra vagnar dragna av hästar en gång i tiden. Lustiga ortnamn. Hur han hittade är för mig och övriga i bilen en gåta. En färd genom ett Österlen som ännu inte vaknat helt ur vintersömnen. Men som låg där i startgroparna inför påskens konstrunda. För sommarens turistinvasion, med allt vad idyllen kan locka med. Ett Österlen berett att ge människorna ännu en sommar stunder av livskvalitet.

Kiviks musteri.untitled Var öppet. Två burkar havtornsmarmelad inhandlades.

Efter ytterligare upptäckter så trodde jag mig förflyttat till Burma eller någonstans i fjärran östern. Ett tempel tornade upp sig. Stort, österländskt, men malplacerat, där det ligger i den skånska myllan. Yangtorp imagesN02I0FEKär det döpt till, detta i byn Jönstorp !

I detta Jönstorp hittade jag en annan märklighet uppvisande namnet Café Kagan.

En kombination av café och affär där allt, varor och inredning, var från en svunnen tid. Godis som framkallade matinéstunder på Malmös biografer. Allt var nostalgi för den äldre besökaren, och en historielektion för den yngre gästen. Ett undantag från gamla dagar var: Det gick att betala med kort. Men från en ”maskerad” kortautomat.

Varför var jag då bjuden på denna utflykt?

Någon i sällskapet fyllde jämt. Skulle ni se henne och inte veta hade ni gissat på fyrtio. Men så var det inte riktigt. Grattis och tack; Cia.10402057_683068621747761_5177090143410091644_n


7 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Kan Finland lita på oss?)

”Till flydda  tider återgår min tanke än så gärna”.untitled

Jag tvivlar på att dessa ord av den store Runeberg gäller för det finska folket när tankarna flyr tillbaka till vinterkriget som startade 1939. Då när Sovjet anföll. Då när den förmodade hjälpen från broderlandet Sverige uteblev.

Nu har ett militärt samarbete mellan Sverige och Finland inletts. Allt för att stärka försvaret  mot ett eventuellt angrepp från…………….untitled

Och då återvänder jag till rubriken.

Kan Finland lita på oss? Nu ?

1939 var Per-Albin Hanssonuntitled och den svenska regeringen kallsinnig till att sträcka ut en hjälpande hand till en blödande broder. Klokt ? Fegt? Välj själv. Till och med de många svenska frivilliga soldater som undsatte Finland motarbetades av den svenska regeringen.

När senare Frankrike och Storbritannien ville skicka 20000 soldater till Finlands hjälp var Sverige lika ”hjältemodiga”. Truppförflyttningen måste ske genom Sverige. Men även nu blev svaret, Nej.imagesUV9NF6GU

Sverige som nation i modern tid har inte precis gjort sig känt som ett modigt land. Vinterkriget. Järnmalm till det nazistiska Tyskland. Tyska permittenters resor från Norge genom Sverige. Baltutlämningen.untitled Undfallenhet mot Sovjetunionen…………..Är vi ett land med klok diplomati? Ett land med omtanke om sitt folk?

Eller: Är vi ett land som är undfallna mot övermakten, men slår hårt mot de svagare (ofarligare) vilka vi anser vara moraliskt förkastliga? Ett hycklarnas och pultronernas rike?

Så vad är det då som säger att vår regering skulle vara mera benägna att bistå ett våldtaget broderland med vilket vi har ett militärt samarbete ? Är Finlands sak vår om det skulle hända? Kan Finland lita på oss nu?

Ärans och hjältarnas språk. Är ord diktade av Tegnér och syftar till det svenska språket.

Men dessa ord gäller inte under modern tid.

Så; Kan Finland lita på oss nu?

 


Lämna en kommentar

Malmö FF:s guld (Del 21)

untitled2014-års allsvenska var en av de enklaste resorna till guldet untitledsom MFF har haft. Serieledare från ridåöppning till ridåfall. Tabellen var en fröjd för ögat efter varje spelad omgång.Vid några tillfällen gavs de närmsta jagande lagen chansen att knappa in utan att lyckas. Såväl AIK, som IFK Göteborg och IF Elfsborg ägde inte kraften, den mentala styrkan och spelförmågan att utmana MFF, vilka var i en klass för sig under spelåret. Detta trots att den bästa spelaren i inledningen av serien, Molins, blev skadad. Guldet säkrades på självaste nationalarenan.

Så blev då Åge Hareide ännu en guldtränare i MFF. Också en av de många icke svenska tränare.imagesYH36QUIY

Fakta.

1. Malmö FF   30  18  8  4          59-31                 62

Bästa målskytt:   Markus Rosenberg          15 måluntitled

Högsta publik hemmamatch : HIF    20310  personer.untitled

 


Lämna en kommentar

Tre konserter i Kristianstad.

Staden Kristianstad ha fått ett fint Kulturkvarter. ”Illes hus” Konserthuset, har genomgått en välbehövlig ansiktslyftning. Renoverat och utbyggt. Naturlig koppling till biblioteket. En cafeteria att samlas  i före konserter eller andra framträdande. En drink, kaffe eller något att äta. Stora konsertsalen är som i äldre tider. Lilla salen däremot förändrad. Både till gott och ont. Till det onda återkommer jag. I denna Lilla Sal har jag på kort tid njutit av tre konserter med företrädevis lokala musiker.10846199_380268675483399_8740479943074285468_n

1.Susan Enochsson.10419581_949280521767974_4859226219525245694_n

Susan , född i USA, är harpist och musikskolelärare i Kristianstad. ( Kristianstad är en av två kommunala musikskolor i landet som erbjuder undervisnning på harpa) .Under en så kallad ”kulturlunch” intog hon ensam scenen. Berättade charmigt om sitt musikliv och spelade på sina två harpor. En klassisk konsertharpa och en lite mindre för folkmusik. Susan trollband publiken med fint spel och intressanta kommentarer. Nog tror jag att hon hade önskat mer efterklang till sina akustiska instrument………..men……..jag återkommer till det som är ont med lokalen.

2. Christianstad Symfoniker. Dirigent, Patrik Dalbom.untitled

Lördagseftermiddag. Klockan 16.00. Konserten kallad för After Shopping. Handlat hade jag inte , men lockades att få höra ”min gamla orkester”  spela musik av flera av de stora mästarna, samt att träffa många av de musiker jag spelat så många toner tillsammans med.

En överfullsatt Lilla Sal fick under Patriks lugna tydliga ledning höra verk av Brahms. Haydn. Ravel. Beethoven. Berlioz och Tjajkovskij. Nu till det onda. Att orkestern , trots den torraste säckakustik som går att uppleva, ändå kunde klinga så väl är ett gott betyg. Särskilt väl i den undersköna ” Pavane över en död prinsessa” och Brahms publikfriande ”Ungersk dans nummer 5”.

Individuellt vill jag framhålla oboisten med många fina soloinsatser. Trumpetsolisten i  andra satsen av den mest berömda av alla trumpetkonserter var också han värd beröm.

Programmet presenterades bildat och informativt av violinisten Rickard Weiber.

3. SOME BANDimages

Så är namnet på en eminent jazzgrupp i Kristianstad.

Söndagen den 8 mars var det dag för jazzmusik i Lilla Salen.

Bandet  gästades av trombonisten och tillika bandledaren för ”Danska Radions Storband”, Vincent Nilsson.untitled

Övriga fina musikanter var: Berndt Sjögren saxar och tvärflöjt. Per Ekman kontrabas. Pelle ”Trazan” Jonasson slagverk. Ingemar Torstensson piano. Saknades gjorde min gode vän, den lysande trumpetaren, Kjell-Åke ”Kula” Persson.

Kvintetten bjöd på improvisationer av högsta klass. Spelglädjen gick att ta på. Jazzklassiker blandades med kända örhängen. Här var den usla akustiken inget som störde eftersom mikrofoner användes. Kanske är en torr efterklang till och med att föredra i sammanhanget? Att Kristianstad är en ”Jazzstad” där just ” SOME BAND” tillhör de främsta musikerna i genren, är helt uppenbart. Ett band att vara stolt över i Kristianstad.

Stolt över vårt Kulturkvarter kan staden också vara. Och hade de ansvariga nu bara tänkt till om det där med akustiken i en lokal avsedd för akustisk kammarmusik så……….Inte ens en stråkkvartett av världsklass kommer till sin fulla rätt i den annars så trivsamma lokalen.

Går detta att åtgärda?

 

 


Lämna en kommentar

Intryck från MFF:s årsmöte 2015.

untitledPlatsen: Det vackraste i världen man kan se. Alltså MFF:s stadion. Närmare bestämt på restaurang 1910.untitled

Eftermiddagen var regnig. Cirka 300 MFF:are hade tagit sig till mötet. Ett årsmöte som klingade mer i dur än någonsin kanske. 2014 var såväl sportsligt som ekonomiskt ett av de bästa MFF-åren i hela den stolta historien. Detta borde innebära total enighet bland medlemmarna. Klubben sköts av proffs på att leda en idrottsklubb. Allt från ordförande till andra funktionärerimages. Dock anas en anomisitet, eller en skillnad i uppfattning om vissa saker, mellan äldre och yngre medlemmar.

Ett tiotal kunde inte passa utsatt tid, men gjorde ändå anspråk på att få tillhöra röstlängden, och hade passat tiden om de skulle med ett tåg.

Två motioner hade inkommit till styrelsen. En av dessa gällde att arbeta för utökat medlemsantal. En motion som väl ingen kan ha något emot ? Inte heller MFF:s styrelse, men med det kloka tillägget att: De eventuellt nya himmelsblå medlemmarna bör vara sådana som är verkligt MFF-trogna.

Den andra motionen var för mig något diffus. Hämtad från en supportervärld vilken är något främmande för mig. Denna avslogs av styrelsen. Tony Ernst höll ett långt anförande för motionens godkännande, som slutade med att votering begärdes. Här märktes en klar differens i uppfattning mellan de yngre och äldre. Tydligen var det flest veteraner på årsmötet.untitled

Under ”Övriga frågor” behandlades det som kan betraktas som en klubbs identitet. En ung medlem menade att den utgörs av två komponenter: Det vackra standaret och klubbfärgen (på tröjan) .Instämmer i att det är viktigt att den vackra klubbtröjan bör vara så ”ren från bjäfs” och så rätt i färgnyansen som möjligt. Lägger till att även klubbnamnet är en förenings identitet. Fasar för att någon rik sponsor, eller en ishockey-amerikaniserad tanke skulle kunna ändra på det i  ett långt framtidsperspektiv. ”Malmoe Blue Vikings” Huuuuuu.

Enighet rådde däremot totalt när spelartuppen hyllades. För mig är det märkligt att se våra planaktörer i ”civila” kläder. En klädsel som fick eminente sportjournalisten-emeritus ”Cars” att skämtsamt viska följande kommentar. ”Dom måsta ha dåligt betalt som inte har råd att köpa bättre byxor”. Jag förvånas alltid , med stigande ålder, över att de ser så små och unga ut utanför planen. Men spela fotboll kan dom.

Många ”kändisar” syntes i vimlet. Spelare som Krister Kristensson,untitled Lennart ”Lill-Kick” Svensson, Bertil ”Klumpen” Nilsson, Christer Hedin, och troligen några fler dolda för mina ögon. Även Hedersordföranden Bengt Madsen imagesLXC0ZQEBvar närvarande liksom oumbärlige sångledaren, MFF-legendaren, Einar Malmborg.

Själv tänkte jag tillbaka på det första årsmötet jag deltog i. Kände då inte en enda person. Nu, tack vare FV, är jag bekant med många av klubbens medlemmar. Det känns bra. Nästan familjärt.

Efter två och en halvtimme höjde körledare Malmborg armen och enigt klingade ”MFF:are är vi alla”.

Därefter intogs landgång . Fick av två FV-Bröder där veta att nu ”måste” jag väcka liv i min sovande saxofon igen. Men det har inte ett dugg med MFF:s årsmöte att göra.

11041300_833428533362733_4053323163627998619_n

 


Lämna en kommentar

Fotbollsupportar jag träffade i London . 25/2-3/3 2015.

Jag har en (o)vana att angripa utvalda personer när jag befinner mig utanför rikets gränser. Min attack består av frågan : ”Vilket fotbollslag bor i ditt hjärta”? Detta skedde även denna resa till ”The Capital of football”; London. De flesta svarar engagerat och inleder en intressant fotbollskonversation. Några får tänka och svarar pliktskyldigt. Så här blev min senaste ”skörd”:images

På hotellet, vilket jag bodde på för två och ett halvt år sedan, fanns han inte kvar när jag checkade in den 25 februari. Han som heter/hette Mauro. Är italienare och håller på Internazionale.images Som är synnerligen kunnig i fotbollsvärlden.

Besviken över detta tog jag mig på sena kvällen till den närbelägna pub där samtliga kvällar avlutades. Detta var en onsdag. På Emirates spelade Arsenal mot Monaco i CL. Frågade en bartender om han visste något om läget. Ja, svarade han. Monaco leder med 2-1. Tråkigt genmälde jag. Nej, jag är glad. Jag håller på Spurs (Tottenham), fortsatte han med ett stort leende. Ett leende som blev än större när han meddelade slutresultatet 1-3. En yngre kollega till honom i baren hade ett mindre känt lag närmast sitt hjärta, den supporterägda klubben, Chester FC. Hans upptappade ”pintar” smakade bättre. Ropade ändå COYS! När vi vänligt och lugnt lämnade lokalen.imagesMIORU4TD

På torsdagen befann jag mig på The Queen´s Theatre för att se Les Miserable. Vid min högra sida satt en äldre man. Lika entusiastisk som jag över det superproffsiga framförandet. Inte ens denne distingerade gentleman kom undan. I pausen satte jag in stöten. Han var ”skotte you know” och Glasgow Rangers-fans.untitled

I baren på hotellet serverades vi av en ung man vars föräldrar var från Lissabon. Hans klubb var Benfica, och accepterade motvilligt, men artigt, mina sympatier för Sporting Club de Portugal.imagesNBWQ4RA2

Fredag. Camden Town. De båda söta damerna i mitt sällskap hittade en affär där det såldes kläder. Tiden gick som den alltid gör när damer fyndar. Gick in och pratade en stund med ägarinnan som var från Portugal. Fick nästan tvinga henne att välja en favoritklubb. Nu blev det återigen Benfica. Misstänkte att det var den enda från sitt moderland som hon kände till. I Hampstead på en pub fick jag ett obehagligt minne serverat tillsammans med en burgare och en London Pride. Den serverande irländaren höll på Cork Cityuntitled. Vad skulle jag där att göra? På en indisk restaurang på kvällen fanns faktiskt en livs levande indier som glatt utropade East Bengal! Efter det att en Chicken Vindaloo satt fart på smaklökarna.untitled

Lördagen ägnades åt rundturer i den underbara staden. I Belgravia fanns ingen jag vågade fråga. Antar att dom då hade skickat tjänstefolket på mig. I Notting Hill gick det bättre. Liksom i Bayswater och Holburn. Hittade supportrar till följande klubbar: Charlton Atletic. Brentford FC.  Leeds United, innan krafterna tröt och hotellets säng skänkte vila åt trötta ben. På aftonen en italiensk krog med en underskön servitris från Italien som förlorat sitt hjärta till AS Roma.

I frukostrummet togs vi varje morgon emot av en livlig, charmig tjej från Venezuela. Hon rynkade på näsan åt engelsk fotboll. Var skönhetsdyrkare och älskade FC Barcelona.

Söndagen. Resans höjdpunkt. Emirates Stadium. Här behövdes inga frågor om klubbtillhörighet. Rött och vitt överallt. Arsenal…Arsenal…Arsenal……….images3AD6T96V….. Gick in på stampuben på kvällen för att ta revansch på  ”Tottenhammaren”. Arsenal hade vunnit med 2-0. Tottenham förlorat Ligacupfinalen mot Chelsea med samma siffror. Han var inte närvarande. Hade förmodligen anat min ankomst. Istället fanns där då en bartender som höll på Chelsea FC.

Måndag. Damerna, med något vilt i blicken, till Oxford Street. Jag till Leyton Orient. I deras souvernirshop en kvinna bakom disken som naturligtvis var fan till Leyton Orient. Hon hade aldrig hört talas om Zlatan Ibrahimovic (!!!).Och då självklart inga svenska lag heller, annars var det Malmoe och Gothenburg som jag fick till svar då jag frågade om svensk fotboll. Tournedo Rossini på en argentinsk krog serverades av en River Plate- servitör. untitledDen gick att äta även för en Boca-sympatisör.

Tisdag. Hemresa. Frågade som vanligt chauffören i bilen till Heathrow . ”Do you like football”? Han sken upp. Här fanns en konnässör. Aldrig har resvägen gått så fort till flygplatsen.  Samtalet var: fotboll….fotboll….fotboll. Hans lag var/är Reading, och nerverna inför FA-cup-mötet mot Bradford var helspända. Snart får jag veta hur det går för min fotbollsväns lag mot cupsensationerna.imagesT8B1JDXJ

Ja det här var min ”skörd” av fotbollsvänner från den här resan.  Kanske har jag glömt att nämna någon. Nu ser jag fram emot nästa resan och nya fotbollsbekantskaper. Och på planet till Kastrup satt en supporter till IFK Malmö bredvid mig. Hon känner jag väl sedan länge. Bilden med mig själv och Ted Drake får bli en värdig avlutning på detta fotbollsnörderi.

10994166_793013147419974_8919112934778587841_n

 


2 kommentarer

Krogar. (Bali Bali London)

imagesÄnda sen jag var i Amsterdam för många år sedan har jag varit på jakt efter krogar som serverar Rijstaffel.

Inför besöket i London hittade jag på internet den indonesiska restaurangen Bali Bali. Nu skulle det äntligen bli av. Åter få njuta av denna utsökta mat.

Lördagskvällen, den sista dagen i februari, var regnig och blåsig när jag, hustrun och svägerskan lämnade hotellet Bloomsbury Park ( I den byggnaden, som nu är hotell, föddes mästerdirigenten, Sir John Barbiroli, bilden)untitled Tunnelbana från Russel Square med Piccadilly Line till Leicester Square. Målet var 150 Shaftesbury Avenue och krogen Bali Bali.imagesWXB2BVPZ

Alla som någon gång vandrat på Shaftesbury Avenue imagesMS6Q3MGZmellan Piccadilly och Leicester Square vet: Trängseln är kaotisk. Framkomligheten begränsad, minst sagt. Att företa samma promenad en lördagskväll är………omöjligt….nåja…inte för den som längtar efter en indonesisk rijstaffel.

Framme efter möda och besvär.data=U4aSnIyhBFNIJ3A8fCzUmaVIwyWq6RtIfB4QKiGq_w,wCXufdufeWKecPAwT4GYRpRpapIi3lDbLdWMLo3p_BjuPGAxxDmwZVUIuFFLnqEs3_NWxVBVllzZ6mZ6gvMgYlw3v5WQu7IsdMvT-- Våt, sönderblåst, och hungrig. Inte ett bord syntes ledigt i den förvånansvärt lilla lokalen. Vid entrén flera som stod och väntade på just det vi väntade på: En plats där det efterlängtade skall serveras. Läget såg hopplöst ut. Vad göra? Vända och söka upp något annat? Vi ville så gärna till Bali Bali. Beslutsångest. Panik.

Då, som genom ett under. Som en hjälp från högre makter. Flera gäster reste sig och lämnade sina bord. Mätta och till synes nöjda. Plats erbjöds av den leende vänliga personalen. untitled

Doften i lokalen som på de flesta asiatiska krogar, förförisk. Värmen i det diskret upplysta rummet som en efterlängtad filt efter kylan utomhus. Högtalarmusiken inte lika påträngande som på så många andra krogar i vår tid. (Varför detta ofog med icke levande musik på restauranger? Ingen lyssnar. Samtal blir nästan en plåga)

Maten en dröm. Åtta olika rätter kombinerade med snille och smak. Inte så omfattande som i Amsterdam, men fullt tillräckligt för att återuppleva min älskade rätt: Rijstaffel.untitled

Så; Kära vänner och Londonresenärer.

Har ni samma längtan som jag. Eller är nyfikna på indonesisk mat. Ta er då till Bali Bali. Men beställ bord i förväg. Krogen är populär med all rätt och lokalen liten.

 

Ps. I TV-programmet ”På Spåret” fick finallagen frågan gällande en känd indonesisk maträtt. Ingen av de beresta tävlande kunde svaret. Det förvånade mig. Svaret är så enkelt och borde vara bekant för alla som älskar god mat.

RIJSTAFFEL. Och gärna på Bali Bali i London.