JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …

Dagboken den 24/7. Ett tungt men vackert farväl. Violetta Lefler.

2 kommentarer

När jag öppnar min mail idag den tjugofemte dagen i juli ser jag. Violetta Lefler fyller år idag. Hjälp henne att fira sin födelsedag. image

Det hade så gärna gjort om det var möjligt. Ser att några redan gratulerat henne på Facebook. Det känns konstigt. Nästan makabert. Det får mig att minnas gårdagen.

24 juli 2015.

Jag befinner mig där jag varit så många gånger förut. Där, jag medverkat under konserter. Där, jag lyssnat på musik. Den berömda Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstaduntitled. Jag har mött flera kollegor och vänner. Många av dem är kära återseende. Många har jag inte träffat på drygt tio år, sen den dagen jag blev pensionär. Vissa har förändrats av tidens tand. Andra ser ut som de alltid sett ut, och förmodligen kommer att se ut till dagarnas ände.

Från koret hörs ljuva toner från ett vackert instrument. Susan Enochsson med sin harpa, naturligtvis.11205571_10152852502456261_3061824978807480852_n Den stora kyrkan fylls med allt fler som vill ta farväl av den tappraste människa jag någonsin lärt känna. Mina tankar söker sig till den där den dagen jag såg henne för första gången.

Här vill jag travestera Evert Taube när Frithiof Andersson blev bjuden på te av konsulinnan i  den underbara skrönan Möte i monsunen.

”Hon var det vackraste jag dittills hade sett”

Det var väl en dag, under den tiden vi skrev sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal, som jag såg Violetta för första gången. Och jag lovar, Taubes konsulinna i Singapore hade förbleknat. Hon var det vackraste jag dittills hade sett.

Violetta hade kommit till Sverige från Polen. Fadern av judisk börd, modern katolik. Sattes i hårdträning på violin redan i fem års ålder och debuterade endast fyllda nio. Sin svenska karriär inledde hon på musikskolan i Hörby. Nu var hon ”värvad” till Kristianstads kommunala musikskola. Och jag minns hur mina allt för ofta medföljande fördomar växte inom mig.

Vad gör hon här?  Hon blir snart ett minne blott. Kunde inte se henne undervisa gnisslande, skrapande elever i första läget i sunkiga lokaler belägna i skolornas undangömda hörn i lilla Kristianstad. Till detta var hon inte skapt. Hon, som naturligtvis skulle komma att leva sitt liv shoppande i Milano och Paris. Dinera på lyxkrogar i New York. Förvrida huvudena på stiliga män i mondäna caféer och eleganta nattklubbar. Framträda som violinsolist på de stora scenerna.

Aldrig har jag haft så fel.

Jag hade mött en person som ägde så mycket mer än skönhet. En seriös musiker och pedagog. Full av humor. Nära till skratt. Djupt tänkande.

Det var en av många studiedagar på skolan. En av de många som måste fyllas med ”väsentligheter”. Skolan hade börjat bygga upp ett notbibliotek. Detta skulle beundras och presenteras under några timmar på betald arbetstid. Violetta och jag återföll  till det pubertala stadiet. Fnissningarna steg till ett hejdlöst tårdrypande gapskratt. Kollegor försökte tysta oss. Framför oss fanns notbiblioteket bestående av cirka 20-talet häften!

Det hände under en tid när datorerna började ta över. Blev nästan som gudar. Skulle lösa hela mänsklighetens problem. Skolans ledning målade upp framtidsvisioner som  lovade ett nytt och bättre liv. Det skulle inom en snar framtid finnas datorer i varje litet lektionsrum. Då presenterar sig den slagfärdiga  Violetta med repliken: ” Kommer det att finnas utrymme för stråkföringen också”?

Tiden gick. Violetta blev omtyckt ledare för skolans symfoniorkester Unga Symfoniker. Spelade i många sammanhang. Blev så småningom min chef och rektor på Kommunala Musikskolan. Ett liv som lekte kan man tro. Nästan en framgångssaga. Så kunde det varit om inte den där objudna gästen, som drabbar så många, också ville visa Violetta att: tro inte att livet bara är en  dans på rosor.

Men sällan har cancern mött en tuffare motståndare.

I sjutton år kämpade Violetta mot något som hade knäckt de flesta långt tidigare. Aldrig klagade hon trots smärtor och oro. Alltid mötte hon sin medmänniskor med ett leende och en kram. Den yttre skönheten bevarade hon tack vare sin inre styrka fram till resans slutstation. Den beundransvärda Violetta Lefler.

Klockan är 16.00. Kyrkan nästan fullsatt. Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” framförs av Zabina Zweiacker. Strålande, följsamt ackompanjerat av kantorn Eva Svensson. Sagolikt fraserat och intonerat. Tempo och rubateringar som ger skönhetsrysningar. Evert Taube måste ha älskat henne.untitled

Kyrkoherden Louise Nymanuntitled hittar i sitt tal den rätta tonen. Får till och med skrattet att bli närvarande då hon berättar om den första tiden Violetta var i Sverige med mediokra kunskaper i vårt språk. Då, när hon blev förundrad och beklämd över att svenskarna tyckte så illa om Polen. Allt beroende på de återkommande varningarna i TV om pollenallergi. Hon berättar om Violettas kärlek till djur och engagemang för dessa. Hon berättar om giftermålet på havet med Ulf, mittemellan sina båda kära hemländer, Sverige och Polen. Och instämmer med Zabinas sång. Så skimrande var aldrig havet.

När sedan Zabina sjunger Händels ” Dagen är nära” tillsammans med den kör som Violettas man, Ulf Åkesson Lefler, leder. Då är vi så nära änglarna det går att komma.10428461_10152410225736261_4875512056235428590_n

Framme vid kistan är vi tillsammans här igen. Här, i kyrkan där vi spelat så många gånger tillsammans. Nu, för sista gången.

 

Kyrkklockorna ringer farväl. Gustav Mahler menade att. Ljudet av klockor är det sista människosjälen hör när den lämnar jordelivet.

Jag cyklar långsamt hemåt. I huvudet har jag inledningen på den vers vilken Violetta började alla dagar med att läsa.

Brinn så länge du lever. Aldrig har de orden passat bättre på någon än Violetta Lefler. Och jag skall försöka, men det är svårt.

Idag den 25 juli skulle hon fyllt 61 år.11150978_10152654686021261_3678746492566620134_n (Här tillsamans med charmiga dottern Emma.

 

 

2 tankar om “Dagboken den 24/7. Ett tungt men vackert farväl. Violetta Lefler.

  1. Hej….
    Så vackert du skrivit kring Violetta och den 24/7..
    Jag fick veta den 25/7 att Violetta somnat in..blev tagen..
    Vi , jag Viola o Stig möttes då vi tillsammans tog tåg sommaren 1986 med destination Oxelösund och ensembellednings kurs..kontakten blev stark direkt.vi har på olika sätt haft kontakt med varandra efter detta men tyvärr inte setts på något år..jag hälsade på i Hörby o Yngsjö..
    Fantastisk kvinna!när jag fick veta den25/7 av en väninna till viola o av Stig ,tände jag ljus o min far o jag tänkte på och mindes Viola..
    Sedan hittade jag din fina text som gav mig känslan av att nästan ha varit med denna dag i Trefaldighetskyrkan… Varmt Tack!förstår att stunden i kyrkan blev riktigt fin o sagolik…

    Hälsningar
    från Annika Persson klarinett o saxofonlärare vid Kulturskolan i Simrishamn🌺🌺🌺🌺🌺🌺🌺

  2. Hej Annika! Tack för din vänliga ord. Ja, Viola, som Stig döpte henne till, var en på många sätt beundransvärd kvinna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s