JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …

20/8 En helt vanlig dag. Om jag varit Helan eller Halvan

Lämna en kommentar

Väckarklockan ringer 4.20. Den ringer sällan annars så tidigt nuförtiden. Det är torsdagsmorgon, men knappast då en helt vanlig torsdagsmorgon. Jag nästan skriker mig upp ur sängen som vore jag åter i de tidiga tonåren. Men jag måste upp. Inga tåg väntar på den som kommer för sent. Mitt skall avgå 6.24. Jag och hustrun skall resa långt norrut. Till Örnsköldsvik (Köpmanholmen) för att träffa släktingar.images

Resan går bra. Tågen håller tider(!!!) Nästan. Bistron på X-2000 skakar som vanligt. Som vore den konstruerad för att ingen skall sitta för länge. Språkmelodin från medpassagerare är en bukett av de södra landskapens idiom. Infarten till Stockholm lika betagande vacker som alltid. På perrongen, till det tåg som skall ta oss norrut, känner jag igen den person som administrerar FB-gruppen ” Sveriges Militärmusiker”. Han heter Sture Lundén10676209_10205159413293437_4051592593046251710_n. (bilden)Står där med trombon och fru för färd till Söderhamn för träff med kollegor. Årsmöte och konsert. Nästa år vill jag vara med. Pratar med Sture en stund. I vagnen norrut förändras dialekten. Tjocka (L) Större tonomfång, betoningar, likt ungerskan, på första stavelsen. Träden och sjöarna utanför fönstret blir fler i det allt mer kuperade landskapet. Vi har kommit på rätt tåg. Än är det en ganska vanlig dag för den som bestämt sig för att färdas.

Blir hämtade på stationen i Ö-vik av svåger. Färd till deras hem i Köpmanholmen. Välkomnas i ett mysigt hus av hustruns yngsta syster med goda drinkar. I uterummet står det vackert frestande dukat. Reströttheten lämnar både kropp och själ. Välbefinnandet blir en välkommen vän. Maten smakar utmärkt. Vinet likaså. Återseendet med alltför sällan träffade vänner är efterlängtat. Solen skiner. Den öppna dörren tar med sig doft av barrskog. Nu är det ingen vanlig dag. Utan en högst ovanligt bra dag………..MEN!

Ljudet av en motorcykel hörs. En knackning på dörren som öppnas och avslöjar en jätte på över två meter. Iklädd hjälm skinnkläder och solglasögon. Husets värd rusar upp för att försvara hem och dess invånare. Samtidigt rycker han av alla bordets läckerheter av vilka de flesta hamnar i mitt knä. Potatis, fisk, vin smör, bröd finns till beskådande från skjorta, vita byxor och ner till strumporna. Han rusar mot dörrens inkräktare med duken mellan benen (OBS !Stavning. Duken. Inte något annat för den som undrar.)

Nerkletad går jag in på gästrummet för att byta om. Skall byta strumpor. Sätter mig på ett glasbord i ett något omtumlat tillstånd. Det hörs ett brak i huset. Hörbart över halva Ångermanland. Själv sitter jag på golvet i ramen tillhörande bordet, omgiven av det glas jag krossat. Blod rinner på ben och armar. Kan inte komma loss. Hinner tänka. Det här händer bara i en film med Helan och Halvan. Får hjälp att ta mig upp. Går med bara fötter på krossat glas likt en fakir men inte med motsvarande okänslighet. imagesEZ3RFQH9

Detta var min första afton hos svåger och svägerska. En helt normal torsdagskväll. För ett fåtal får jag hoppas. Och ”inkräktaren” var en vän till familjen. Inte alls över två meter, så vi hade nog klarat av honom, Jag och Janne. Men allt gick bra vilket bevisas av bilden dagen efter då parisaren smakade så där härligt Norrland som den alltid gör.

Säkert kommer händelsen likt annan dramatik att förbättras under årens gång. Kanske blir jag en kändis i det vackra Ångermanland. Ni vet han som………………….11936078_10153067696880849_622384261_n

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s