JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Filmmusik.

Filmmusik. imagesYO83X6CHEj att förväxlas med Musikfilm. Filmmusik; där tonerna är tänkt att tillföra filmens handling något. En ljudkuliss i bakgrunden. Ibland irriterande för öron som med åren har allt svårare att uppfatta tal. Ibland något som förhöjer spänningen eller förstärker miljön i filmen. Musikfilm.;Filmer där musiken har huvudrollen. Det mest lysande exemplet, Milos Formans snilleverk om ett ännu större snille: Amadeus.untitleduntitled

Kan då filmmusik stå för sig själv? Bli en konstform som inte behöver bildsättas? Finns väl en del som John Willams och några andra kompositörers filmmusik.untitled

Själv har jag nu spelat filmmusik i långa tider. Inte minst i blåsorkestrar där repertoaren till största delen består av musik som inte är skriven i original för den besättningen och därför har ett stort utrymme för just filmmusik. Men varför så ofta i symfoniorkestrar som har konstskatter i oändlighet att presentera?

Under mina år i Kristianstads Orkesterförening (nu Christianstad symfoniker) så märke jag ett långsamt insmygande. Repertoaren började allt mer att ”populariseras”. Fler unga musikanter önskade med all tydlighet att vi skulle spela filmmusik. Själv ville jag få låta min klarinett ljuda i klassiska solo som i Schuberts ofullbordade. Beethovens sexa. Ouvertyrer av Rossini och mycket, mycket mera.  Musik som gav instrumentet rättvisa. Det blev något av en diplomatuppgift för dirigenten att få hela orkestern på gott humör. Vi, gamla musik-konservativa, och den nya generationen.

I gårdagens afton (30 januari) bjöd Svt på filmmusik. Varför skulle jag välja att lyssna/titta på det? När det ändå inte var överst på min musikaliska önskelista?

Det är många år sen nu. Jag undervisade klarinett och saxofonelever på Fröknegårds-skolan. I rummet intill fanns stora musiksalen där musikklasserna hade sina lektioner. En gång hörde jag välbekanta toner. Någon sjöng något från filmen Cabaret. untitled(Här kan vi tala om både musikfilm eller film med bra musik). Det var en ung flickröst. Hon sjöng rent, men framförallt med en sällsynt mognad. Jag var tvungen att kika in. Var tvungen att veta vem denna begåvning kunde vara. Och där stod hon. Sabina Zweiacker. Tösen från Rinkaby.untitled

Det var för hennes skulle jag satte mig på lördagskvällen framför teven för att lyssna på filmmusik.

Sveriges Radios Symfoniorkester spelade som alltid strålande. Sabina sjöng som den sånggudinna hon är. Varför tyckte jag ändå att jag slösade bort denna lördagskväll i mitt liv?

Jag vet jag kan ha fel. Jag vet att många älskar filmmusik. Varför? Måste man ha sett filmen för att förstå? Publiken i Berwaldhallen var salig. Är det en generationsfråga? Har sett elever i Ungdomsmusikkåren stråla av lycka när tonerna till ”Hajen” har kommit från deras instrument.

Men för mig var konserten mer ett mycket skickligt hantverk än ett konstverk. Lysande framfört men till fel öron. Mina öron.

Satte mig i sena kvällen. La på en skiva. Där tog Mozart, Cecilia Bartoli och Bryn Terfel mig tillbaka till MIN musikaliska värld.imagesJW4E4NJ5

Ps. Nu fick jag lära mig att det var spelmusik under kvällens konsert. Inte underligt att jag då var helt offside. Inte underligt heller att medelåldern i publiken var ung. Kanske har det god med sig att någon kommer till andra konserter med symfoniorkestrar? Och mitt inlägg står kvar med funderingar kring filmmusik.


Lämna en kommentar

Kulan i luften

”KULAN I LUFTEN” Var ofta rubriken på sportsidorna en gång i tiden. Då, när den inhemska fotbollen visade upp det finaste av alla  vårtecken. Under barndomsåren i Malmö inträffade detta så efterlängtade ögonblick oftast en sen februaridag. För MFF:s del alltid på Sorgenfris grusplan. En plan som var en leråker, eller täckt med ett sent kommande tunt snötäcke, som envist försökte hindra kung fotboll att till vår jord igen. Men inga onda makter har kunnat stoppa årets första träningsmatch.

Barndomens Sorgenfri var ett fridfullt område. Lite malmöitiskt sömnigt under söndagen. Där vilade  arbetarfamiljerna välförtjänt efter en slitsam vecka. untitledimagesDE8918T2

Dit gick eller halvsprang jag på 5 till 6 minuter. Dit gick jag för att se småklubbsfotboll eller när Malmö FF åter visade upp sig efter den alltför långa lakunen sen ridån för allsvensk fotboll gått ner någon dag då höstens dimmor svepte in från Öresund till den skånska huvudstaden.

Premiärerna då genomfördes alltid med spelare i tjocka träningskläder och huvudena iförda luvor. Motståndet till MFF var småklubbar eller kombinationer som ”Lilla Stadslaget”. MFF öste in mål och fick oss ungar att bli klara över att så kommer det bli även när serien startar. Så kommer det att vara i alla tider. Nu började festen igen. Kulan var i luften.

Den 29 januari år 2016 var det åter ”Kulan i luften”. Även nu på klassisk mark. Malmö Idrottsplats. Men i vår tid på konstgräs. Nu med spelare i korta byxor. Och nu cirka månaden tidigare än i flydda dagar.

Motståndarna till MFF var ett årsbarn, fött 1910. De kom över den vackra bron (Fick dom visa leg.?) Heter Boldklubben Fremad Amager. Och spelar i sitt lands andra liga.2016-01-28_infor_mff_fremad

Drygt 1500 tappra premiärlejon huttrade på läktarna. Segern stannade vid 1-0 mot det inte så meriterade motståndet. Publiken fick åter sjunga den numera så sällsynta sången ”Tunn som en rögad ål, ändå så gör han mål”. Skall ärligt erkänna att jag tvivlat på Mehmeti sen hemkomsten. Hoppas jag har fel.644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)

Jag har nu upplevt MFF:s årspremiärer i medvetet tillstånd sen 1948. Har långt ifrån varit fysiskt närvarande under de flesta. Särskilt under senare år har avstånd, bekvämlighet och även ekonomi satt stopp för resor till uppväxtårens hemmaplan. Men har alltid sett fram emot den första matchen på året och glatts över segrar oavsett motstånd eller storleken på segern.

Så blev det seger även detta år. Nu börjar festen igen. Nu inställer sig frågorna igen. Hur går det i år? Seger i Svenska cupen? Allsvenskt guld? Kval till Europa League?

Så klart allt skall infrias. Vi är ju Malmö FF.

 

Sitter här också och funderar. Var det roligare förr? Leriga grusplaner, tjocka träningskläder och många mål?

Tror nog att det i så fall beror mer på avsaknad av ungdomen.

Men hoppas att få uppleva många år ännu med Kulan i luften. Än en gång. Dags att klä sig fint.imagesO9FRC36O

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Var/är jag FÖR ärlig?)

Det var en sommardag år 1984 som jag befann mig i den stad i vilken den store Matt Le Tissier untitledspelade hela sin framgångsrika karriär. (Det kallas klubbkänsla. Ett snart begravt verb). Ett känt fartyg inledde sin enda resa därifrån.untitled Nu vet samtliga läsare att det var i Southampton. Jag var, som så många gånger förut, på turné med Kristianstads Stadsmusikkår.untitled

Plånboken behövde tankas med pund. Bank of Ireland untitledfick förtroendet att lösa detta av nöden uppkomna uppdrag. En ung dam i kassan log och började att ösa över mig sedlar. Stod där lite förvånat och såg rikedomen anfalla. Hade bara begärt att få någon tusenlapp svenska kronor förvandlas till pund. Men, inte kan väl en bankanställd göra fel? Vad händer?

Väl ute på gatan putade min plånbok ut så hade jag haft den i en framficka kunde jag blivit tagen för sexuella trakasserier eller obscenitet. Hustruns handväska gick inte att stänga. Punden tyngde våra kroppar. Och tyngde gjorde även något som kallas för samvete ( snart också ett utdött verb) Något MÅSTE vara fel.untitled

På hotellet kom insikten. Bankkassörskan måste ha gjort ett gravt misstag. Vad göra? Leva lyxiga dagar under det kommande besöket i London? Gå tillbaka till banken? Beslutet var enkelt och krävde ingen eftertanke.

Åter på banken. Den unga kassörskan blev informerad om misstaget. Rusade blek i ansiktet ut från kassan. In kom en erfarnare anställd som berömde oss för vår ärlighet. Pratade om lyriskt om Skandinavers känsla för rätt eller fel. Ut gick vi med berömmet som skönt klingande sällskap, men med en betydligt vanligare tjocklek på plånboken.

Så sitter jag nu här 32 år efteråt och ställer mig frågan. Var jag dum? Vem hade drabbats? Vilken skitsak/summa jämfört med vad makthavare och andra stora elefanter skamlöst lurar till sig. Med tanken på ”det går så länge som det går”. Avslöjas vi ”pudlar” vi eller skyller på något. 

Ändå kan jag fortfarande känna både glädje och stolthet. Vi gjorde rätt. Skulle aldrig haft någon glädje av de pengarna.

Ärlighet varar längst. Fick jag lära mig i föräldrahemmet. Kanske stämmer det för de flesta av oss?

Vad hade läsaren gjort? Var jag för ärlig?


4 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Finns det fortfarande yrkesgrupper där det råder politisk enighet?)

imagesOI431SF4Liberalerna(Folkpartiet) var lärarnas politiska hemvist. Borde, om det än idag är så, vara ett ganska stort parti med tanke på yrkeskårens storlek. Ryktet cirkulerar att de flesta nyhetsjournalister bekänner sig till Miljöpartiet. Med tanke på nutida opinionssiffror är det just endast journalister som är gröna. På en officersmäss i gångna tider hittades knappt någon annan än en Moderat(Högerpartist) Hur många av dessa röstar fortfarande blått efter det att statsministern emeritus lagt ner nästan hela vårt försvar?  I de socialdemokratiska fästena, våra industrier, får de trogna S-väljarna brottas med sin solidaritet till det medregerande partiet vars politik står långt, långt ifrån den prosaiska vardagens huvudproblem. Möjligen, utan att veta, samlar KD upp landets präster och pastorer i sin lilla skara? Och under jorden i gruvan i Kiruna lyser det nog (också utan att veta) rödare än V. Men nationens konservativa lantbrukare känner säkert inte igen sig i gamla Bondeförbundet (Nu Centerpartiet) som jagar sina röster från helt andra yrkesgrupper än den svenska bonden.images1II1OLGG

Själv har jag tillhört en yrkesgrupp ( Musiker. Musikskolelärare) där det aldrig har funnits politisk homogenitet. De fria icke institutions-anställda kulturarbetarna har av tradition flest sympatisörer på den vänstra halvan. Men i militär/regionmusiken/symfoniorkestrarna, finns hela samhället från yttersta vänstern till högern representerade. Jag har under mina år sett kollegor läsa Vägen Framåt. ( Per Engdahls  tidskrift.) Nordisk Kamp. (Nordiska Rikspartiets organ) Proletären.images Ordförande Mao. Och andra tidskrifter från ytterlighetens marker. Och diskussionens vågor var hätska. Nästan så att smockan hängde i luften.untitled

I personalrummet på musikskolan pratades däremot aldrig politik. Ämnet verkade vara tabu. Konflikthämningen var nästan schemalagd.  Här kan jag bara gissa. Var/är vi mest Musiker eller mest Lärare. Två läger tror jag med tanke på de divergerande facktillhörigheterna.untitledimages

Min dilletantiska slutsats blir.

Flyktingströmmen med folk från helt andra kulturer och värderingar, skapar stora integrationsproblem. Ett nytt allt större parti som irriterar de etablerade. Som skapat ett märkligt parlamentariskt läge  Olika försök har gjorts, och görs (en del rena mobbningar) att bli av med den oönskade. Men…….

Aldrig har en svensk regeringschef haft en svårare uppgift. Aldrig har den politiska enigheten på arbetsplatserna varit mera splittrad.

 

Ps. Hur står det till med politiken hos våra profesionella foltbollspelare ? Är jag cynisk när jag tror att han på bilden kunde få många att välja som just han vill?untitledimages0T83FN54


Lämna en kommentar

Sångare/musiker/icke-klarinettister som inspirerar mig.

” Jussi Björling, operasångare Sverige”./ Knud Hovaldt.untitled

Det låg ett litet oansenligt häfte i ett undanskymt hörn, i en steril lokal på Kommunala musikskolan i Kristianstad, som ropade på att tillfredsställa min nyfikenhet. På omslaget kunde jag läsa ”Berömda trumpetares inspirationskällor”. Samtliga av dessa framstående trumpetare nämnde någon annan framstående trumpetare utom just den danske virtuosen Knud Hovaldt, som fått sin främsta inspiration av Björling.. Och vilken musikant i de flesta genrer har inte inspirerats av den fantastiske dalmasen?

Vill nu nämna några (bara några) av de många sångare och musiker som ständigt finns i mina öron¨. Som kanske har hjälpt mitt eget anspråkslösa spel att försöka bli lite mer som dessa förebilders interpretationskonst. Viktigt att nämna är att hjältarna representerar en sång/spel-genre som kan omsättas till klassiskt klarinettspel. (otaliga musikgiganter finns inom andra musikstilar)

Jussi Björling.untitled

Räcker att säga: har man inte hört Jussi, har man inte hört bel-canto-sång.

Barbra Streisand.untitled

Ett välljud från en värld ovan molnen.

Cecilia Bartoli.imagesFPRKAPVI

Den lätta virtuosa teknikens drottning. Parat med överlägsen musikalitet.

Jaqueline du Préuntitled

Cellon är mitt favoritinstrument.  Jaqueline kanske min favoritmusiker alla kategorier. Några purtianska akademiska tagelskjorte, stockkonservativa, surgubbar menade att hon hade för mycket känsla i sitt spel. På detta svarade den distingerade dirigenten Sir Nevill Marriner. ”Om man inte har ett överskott av känslor när man är ung. Vad har man då att ta av när man blir gammal”?

Herman Baumann.untitled

Valthorn är det blåsinstrument som ligger mig närmast om hjärtat. Baumann får bli den hornist jag nämner av många andra som fått kroppshåren att resa sig på mig, just för att hans spelstil kan jämföras med mina engelska klarinettidoler.

Lyssna gärna på ”Eine alpensinfonie” Ni som vill uppleva valthornets magiska klang.

Någon gång kanske jag fyller på med ett hundratal icke-klarinettister till. Dom finns.


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Alla dessa studiedagar)

”Efter lunchen delar vi in oss i GRUPPER. Sen träffas vi efter kaffet”.untitled

Så lät det nästan alltid när Kommunala Musikskolan hade sina studiedagar. Ofta undrade jag vad det välbetalda föreläsarna gjorde mellan 13.00 och 15.00. Jovisst, förlåt mig. Ibland fick vi i GRUPPEN besök av pedagogen som med en glad min och uppmuntrande tillrop, såg till att GRUPPEN arbetade med det angivna temat.images8UGUJUU2

Skolans studiedagar finns i skollagen och måste genomföras ett antal gånger under terminen. Varför? För att eleverna skall få några lediga dagar? Eller att lärarna skall fortbilda sig?

Har full förståelse för det näst intill omöjliga uppdraget för skolledningen att bjuda på meningsfulla, givande studiedagar. Att vända sig till samtliga i kollegiet vilka långt ifrån är en homogen grupp på en musikskola. Där divergerar uppfattningen om pedagogik, musikalisk inriktning och annat ganska kraftigt. Detta beroende på instrumentval, utbildning, och även ålder.

Sitter nu här i en tid då varje dag är en studiedag och minns en del av de oändliga tillfällena. Jag har duttat med ballonger. Bytt skorimagesOYWS2YNQ med de intill sittande, allt medan byggnadsarbetare förvånat tittat in genom fönstret från sina ställningar. Producerat ljud föreställande getingar, dammsugare, motorsågar, diskmaskiner, gräsklippare……. . ”Improviserat” framför en tavla som ”inspiration”. Fått lära mig andningsteknik och andningsteknik, och andningsteknik och…..och… från alla som upptäckt just andningsteknik. Legat på golvet, hoppat, dansat, hållt händer kyssts (Nej det var någon annanstans)och allt vad den besökande studiedagsutbildande kunnat hitta på innan vi delades in i GRUPPER.imagesAVYMUQKG

Har också upplevt studiedagar där underhållningen varit mer närvarande än utbildningen. Som jag skrattade när Troed Troedsson (bilden) showade har jag sällan gjort.untitled

Och visst har det funnits intressanta föreläsare som Jan Allan med flera.untitled Mest givande på det personliga planet var länsstudiedagarna där vi med liknande instrumentval samlades. (Ett roligt minne från en av dessa vill jag berätta. En ”superpedagog” från huvudstaden talade om för oss att Precis alla kan lära sig spela. Då räcker G B från Hässleholm upp handen och säger. Men om man får en klarinettelev som har sånt underbett att han/hon slår hakan i oktavklaffen, vad gör man då”? Det blev skratt från oss. Det blev svarslöst från den undervisande. Sen delades vi in oss i GRUPPER. ( Samma GB, skrönornas mästare, som berättade om kollegan lång upp i glesbygden, som tog postflyget för att undervisa en enda elev. Ofta när han kom fram hade skolan Studiedag.

Har jag då inte haft någon nytta av alla dessa dagar på betald arbetstid?

Två individuella minns jag med förkovringens tacksamhet. Besök på musikhögskolorna i Stockholm och Malmö för att följa klarinettklasserna.

Men kanske allra mest nytta personligen då vi fick undervisning i ämnet ”nervkontroll under konserter”. Minns inte föreläsarens namn, vilken också givit ut en bok i ämnet. Huvudtemat var som han sa att: ”Goulda”. Idén kommen från pianisten Glenn Gould som ”hummade” med när han spelade. Idén fortplantat till att inom sig ”Goulda” under framträdande. Prova gärna om ni har det problemet. untitled

Minns också att under den studiedagen blev vi inte indelade i GRUPPER.

Med det önskar jag alla landets kollegor många givande studiedagar i framtiden. Om inte annat så några välbehövliga dagar fri från undervisning.

Själv är jag studiedagsfärdigutbildad. Men uppträder ibland i GRUPPER.


4 kommentarer

Musik jag spelat (Del 9. Två standardstycke för klarinett.)

Klarinettpolkan  (polkorna)untitled

”Kan du spela klarinettpolkan”?

Vet inte hur många gånger jag fått den frågan när det uppenbarades att jag spelade klarinett. I synnerhet under unga år. Många ansåg att, kan man spela den, då är man en mästare  på instrumentet. Om det ändå vore så enkelt. En sannning. För andra var det kanske den enda musik för klarinett som de kände till?

Kan jag spela klarinettpolkan?

Ja, det tror jag nog. Snabbt också. Den vanligast förekommande är den av Sigurd Ågren. (Det finns fler) Ligger mycket bra till i fingrarna. Bör spelas mest staccato för att få en glänsareffekt. Har med åren övat upp något som länge ansågs näst intill omöjligt på klarinett: Dubbeltunga. (Aage Oxenvad, som tillägnades Nielsen-konserten, lär vara en av de första som kunde) En av naturen lat enkeltunga tvingade mig till det, och nu så…….tycker jag nog…kanske…hoppas jag…..jodå.9790661021957-bi-cover-13076

En anekdot som lär vara sann och bevisar allmänhetens beundran för någon som kan spela klarinettpolkan.

En klarinettist uppträdde på diverse lantliga platser. Spelade klarinettpolkan och mottog jubel. Satte därefter på sig en ögonbindel och………spelade klarinettpolkan med förbundna ögon! Jublet hördes över sju härader.

Klarinettconcertino C M von Weber.

Den här musiken av den meste klarinettkompositören, är en liten pärla i repertoaren. Används ofta som obligatoriskt inträdesprov till högre musikutbildning. Tillika när Arméns Musikkår sökte klarinettister under den tid musikkåren var en värnpliktsmusikkår.

Introduktionen börjar med att från quasi niente smyga in ett tvåstruket noterat Bb(Bess) som växer och dör ut innan sextondelslrörelsen avslöjar vilket tempo jag valt. Inledningen av concertinot avslöjar musikalisk mognad. Tonskönhet, dynamik, och intonationsförmåga. Det avslutande låga noterade a:et kan i pianissimograden med trötta läppar bli förödande högt. (lägg på lillfingers-fissklaffen) Introt bör spelas rubaterat och få åhörarna att öppna öronen för att vilja lyssna på fortsättningen. Simon_Weber_Manuscript

Sen kommer ett litet naivt glättigt tema. Jag kallar detta för ”klarinettschlagern” framför allt annat hört från instrumentet. Ett tema som  tonsättaren därefter smyckar med korta charmiga variationer.

Den första av dessa skall spelas lite rubaterat, flytande elegant. Sen följer en ”klarinettpolka-variation”. Snabba staccato-skalor. Strikt tempo. Robust forte, innan lugnet infinner sig i ett mellanspel mest på chalmeau-registret.

6/8 dels- avsnittet bryter det nästan indolenta tillståndet och skyndar på musiken till de avslutande snabba virtuosa löpningarna innan det hela avslutas med ett trestruket noterat f. Rekommenderas det ”långa greppet”.

Webers concertino avslöjar det mesta av en klarinettists förmåga och är därför ett perfekt stycke för provspelningar. Att det sen är mycket bra musik också gör det till ett verk för klarinett som ingen musiker på  instrumentet avstår från sin repertoar.

Concertinot tillägnades ”Weber-klarinettisten” Heinrich Baerman.untitled (Bilden)


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Vem är landets folkkäraste idrottsperson genom tiderna?)

Idrottare, som kan vinna alla tiders ”Jerringpris”, måste ha eller ha haft sin karriär från den tid då TV:n blev allas egendom. Från den tid då vi blev nästan bekanta med dem. Då de besökte våra hem  nästan som vänner i familjen.untitled

Detta utesluter stora profiler från tider då Gunder Hägg, ”Mora-Nisse”, Arne Borg, och andra legendarer satte avtryck i idrottshistorien. Om dessa fick vi endast läsa i tidningar, se från någon journalfilm, eller höra intervjuas i radio.untitled

Flera atleter kan med rätta vilja slå sig in på min lista. Många fotbollsspelare, vilka dock vann sin hjältestatus mest från supportrar till den klubb de spelade för, och därför inte älskades av en hel nation, med några undantag. Vintersportarna har alltid vunnit svenskarnas hjärta. Här finns pretendenter som : Sixten Jernberg, Gunde Swahn, Tomas Wassberg.”Foppa” Forsberg. untitled

Många har varit suveräner i sporter som varit allt för små för att komma på tal. Medan storheter i en global sport som Stefan Holm och Patrik Sjöberg, trots flitig medial uppmärksamhet, inte blivit riktigt vän med alla.

Och vem har inte tagit Sanna Kallur untitledtill sitt hjärta? Och lidit med hennes öde? Björn Borg är en annan kandidat. En gigant i en stor ofta televiserad sport men något för kontroversiell för total folkkärhet. Framgångsrika simmare har vi och har haft……men når inte min topp-tre-lista. Närmast att bestiga pallplats tre är för mig Sven Tumba. En stor spelare. En utåtriktad stark personlighet. I en sport som svenskar älskar. En sport som inte är stor, men stor i vårt land.imagesU422C1G6

Men på min lista gällande ”ALLA TIDERS JERRINGPRISTAGARE” (Som väl att märka inte klassar vem som varit den bäste utan vem som vunnit folkets hjärta) sätter jag på bronsplats.

Ingemar Johansson.untitled

Det var unikt. Det kommer alltid att vara unikt. Det att en svensk blev världsmästare i den tyngsta klassen i en mest glorifierade av sporter och då när det endast korades En världsmästare. ( Som om flera kan vara världsmästare i en individuell sport. Trams)

Precis alla svenskar i mogen ålder minns den magiska natten, den 27 juni 1959, då det hände på Yankee Stadium.  Ingemar blev allas vår Ingo. Det som är emot att inte Ingemar ställer sig högst upp på min prispall är att den svenska televisionen vägrade visa något som moralisterna kallade för rått barbari. Sporten proffsboxning förbjöds i landet med många extrema åsikter. Därför ställde sig många i in i PK-ledet och fördömde boxning vilket gjorde att Ingemar Johansson inte nådde allas kärlek.

På silverplats sätter jag faktiskt en fotbollsspelare. Och gissa vem.

Zlatan Ibrahimovic.images10LW3YH3

Zlatan är mer än folkkär. Han är dyrkad. Av de mest fanatiska ”Zlatanisterna” en gud. Någon som har övernaturliga gåvor. Han skulle i deras ögon kunna vinna samtliga olympiska guldmedaljer om han bara ställde upp. Maraton, 100-meter, boxning, stavhopp. 5-milen, bordtennis, hästhoppning (utan häst), backhoppning, konståkning……..ja precis allt. Han borde dessutom få Nobelpriset i litteratur. Bli statsminister och överbefälhavare. Resas statyer över i mängder som skulle få Josef Stalin och Kim Jong Un att framstå som undangömda. Lösa Cancer-gåtan och Mellan-östernfrågan. Komponera symfonier som skulle fått Beethoven att bränna sina verk.

Men för oss mera sansade beundrare så konstaterar vi med stolthet att Z är en av de allra största i den största av sporter och därför med rätta också älskad av folket. Nästan av alla. Men….. inte som han jag ger Jerring-priset gällande alla tiders mest folk-kära idrottsperson.

Guldet går till.

Ingemar Stenmark.imagesSS8T1GB8

Ingemar Stenmark är den totala motsatsen till Zlatan . Fåordig, tillbakadragen, och blygsam. Han kom till oss svenskar i en sport som då ansågs mindre fin än längdåkningen. En sport som fram till Stenmarks dagar inte var särskilt stor och medialt presenterad i Svea Rike.

Ingen som inte var med på den tiden kan föreställa sig hur landet såg ut när Ingemar ställde sig i startposition.  Plex refererade med darrande stämma. Arbetsplatser tog rast. Endast akuta operationer genomfördes. I skolornas klassrum sattes TV:n på. Svenskarnas hjärta hade farligt hög puls. Hela landets kelgris MÅSTE vinna. INTE ramla. Sverige höll andan den lilla tid det tog för Ingemar att ta sig ner från något berg i Alperna eller någon annanstans.

Ingemar var älskad av precis alla. Inte dyrkad som Zlatan. Inte ens uttalande som ”Man kan int förklara något för någon som int förstår”. väckte annat än munterhet. Och visst hade han rätt. Har aldrig hört att någon framfört ett negativt ord om Ingemar Stenmark.

Detta blev inte MIN alla tiders Jerringprislista. Men, som jag tror den skulle blivit om………något sådan omröstning skulle ske.0045-768x1024

 

 


Lämna en kommentar

Trettondagskonserten 2016. (Radiosymfonikerna) (Anders Jonhäll)

untitledDet fanns en tid då jag var personligt bekant med halva ”Radiobandet”. Några väldigt nära. Den andra halvan i orkestern bestod av musiker vilkas namn var välkända för mig. Blåsarna i  symfoniorkestrarna i äldre tider bestod nästan till 100% av före detta militärmusiker. Någon annan var ett unikt undantag som t.e.x klarinettisterna Tore Westlund i Radioorkestern, Gunnar Mossberg och hans elev Kjell Olsson i Malmö Symfoniorkester. Många av femtio och sextiotalets blåsare som tog steget över till symfoniorkestrarna tillhörde Svea Livgardes musikkår, eller var förlagda där under sin högskoletid. Flera av dessa blev goda vänner. Vi spelade tillsammans. Vi festade och levde våra vardagsliv på kasernen. Följde orkestern under ”Celibidache-eran. untitledDå, när hälften av musikanterna i orkestern var saliga, den andra på gränsen till nervsammanbrott.  Att senare i livet i TV se och höra Radiosymfonikerna var inte bara en öron-njutning utan också ett återseende av gamla vänner.

Trettondagskonserten 2016

Sveriges Radios Symfoniorkester är på plats i Berwaldhallen för den traditionella konserten på Trettondagen. Dirigerar gör Josep Caballé Domenech.untitled Sångsolister är Katarina Dalayman, Kristin Lindström, Jill Johnsson, Philip Jalmelid och Michael Weinius.untitled (Vågar jag som sånglig dilletant mena att denne Weinius är så nära den störste som det går att komma. Hoppas att salig Jussi håller med mig)

Konserten ger oss åter bevis på vårt lands fantastiska produktion av stora sångare. Vilket också innesluter Radiokören.

Erik Haag presenterar trevligt. Byter kläder mellan varje stycke med en fart som skulle få en skådespelare undra om det är möjligt.

Så sitter jag i min insuttna fåtölj och spanar ut över orkestern. Konstaterar att det är som att spana efter en tid som flytt. Var finns mina gamla vänner? Vem är nu hon som spelar fagott? Vad heter klarinettisterna? Ser inte Sölve Kingstedt och Lennart Stove. Hornisterna? Gömmer sig Gunnar Wennberg och Bengt Sundberg? Inte ens Jörgen Johansson och Christer Torgé finns i trombonsektionen längre.  Så unga alla musikerna är. Så många kvinnor. Ja, konsertmästaren, den lysande violinisten Malin Broman, känner jag väl till.untitled (Lyssna gärna till hennes spel i ”Kungsbackatrion”) Jovisst! Där i oboesektionen ser jag Ulf Bjurenhed. (Har ärvt det engelska hornet av Bo Ericsson) Men säkert inte så länge till. Han som var ung i bandet, för inte så länge sen kan jag tycka, närmar sig nu pensionen…. MEN!

Flöjten hördes från grannhuset under alla hans skolbefriade timmar. Inte så ofta i ”vackra melodier”. Sällan sådant som är ”roligt”. Någon gång kanske ”Syrinx” kom  på besök, eller någon sats från flöjtkonserten av Mozart. Nej, skalor och etyder i alla tonarter, i alla tempi och artikuleringar. Här övade en ung man som visste hur vägen till målet skall erövras.

Han började sin musikkarriär med att spela saxofon. En längtan efter att spela mera klassiskt fick hans tankar att närma sig fagotten, vilket stoppades av musikledaren på skolan med motiveringen , för små händer. I huset hittade han sin moders nu tystnade tvärflöjt. På musikskolan fanns, vilket han visste, en mycket bra lärare på instrumentet; Stig Gustafsson. Flöjten blev hans val. Ett klokt beslut.

Tiden gick. Han och jag spelade ofta tillsammans. I Stadsmusikkåren, i Orkesterföreningen och i orkesterdiket på teatern i Kristianstad. Duetter för flöjt och klarinett. Vi delade rum på hotell och upptäckte att vi hade identisk smak gällande pyjamas, men inte whisky. Han lillasyster Lena, också hon yrkesmusiker (Folkoperan med mera), blev min klarinettelev. Hans föräldrar, mina mycket goda vänner. Nu spelar han soloflöjt i såväl Göteborgs Symfoniker som Sveriges Radios Symfoniorkester.

Så finns det än i dag någon i denna fina orkester som jag känner väl. Han satt där under trettondagskonserten med sin träflöjt, den som han kontrollerar till fulländning: Anders Jonhäll. images9MMN98HV

Reser mig från fåtöljen nynnande på ”Estrellita” som framförts med ”punsch-krog-feeling” av Malin Broman och Michael Weinius.

Ja, jag erkänner. Jag faller lätt för det som är på gränsen till ”smörigt”. Det vet Anders Jonhäll mycket väl.

 

Ps. Jag saknar Ruggugglorna. De tillhör årstiden och bör snarast återinföras till Trettondagskonserterna.fuck-it-im-going-home-resizecrop-1

 


7 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( När spricker ballongen?)

Vem är villig? Vem har råd att betala, inte bara en utan två, ibland tre tusenlappar, för att se ett drama i dryga nittio minuter? Jodå. Är det fotboll i Premier League så finns de ”lurade” kunderna där villiga att avstå från mat några dagar, eller mera troligt ta av sitt överflöd.imagesBAVXE3W3

Vad är det då dessa, trots allt ännu många personer, får se? Något helt oförglömligt fantastiskt? Genier, som gör något vi aldrig skulle kunna tro vara möjligt ? En underhållning där övermänniskor i nåder visar upp sin begåvning för populasen?imagesU59C1T12

Knappast. Eller: Absolut inte.

Premier League innehåller 20 lag. Låt oss säga att den samlade spelartruppen består av cirka 500 fotbollsspelare. 500 stjärnor? Nej! Men 500 duktiga yrkesmän precis som du och jag. Precis som sjukhuspersonal. Busschaufförer vilka under stress och ansvar snirklar sig fram i den täta trafiken. Som orkestermedlemmar och skådespelare vilka underhåller sin publik. Våra tappra lärare.  Som snabbköpskassörskan i rusningstid. Som polisen i krissituationer. Som…….Som……Som alla som gör ett bra jobb.images

Men! En fotbollsspelare i en liga som P L tjänar mycket, mycket mer än en hjärnkirurg. Har en månadslön som en gruvarbetare och industrislav behöver slita i tio år för att uppnå.

Varför har det blivit så?

Kärleken till ett fotbollslag känner inga gränser. Den älskande är beredd att nästan offra hus och hem för att få se sitt lag spela. Detta vet de styrande i klubbarna. De vet att supportrarna längtar efter framgång. De sätter sig i karusellen som snurrar och snurrar och köper spelare för löjligt höga summor. Betalar löner som är ett hån mot den yrkesarbetande människan, för att inte tala om den svältande. Nu hörs de vanliga argumenten skalla: Men det är en kort tid i livet som idrottsmän kan tjäna pengar. Jasså? Kan inte en pensionerad trettiofemårig fotbollsspelare söka andra arbete precis som andra som fått sluta på sina jobb? Behöver han söka annat ? Troligen inte. Säkert har han investerat i något lukrativt. Mycket möjligt får han reklamerbjudande. Bli expertkommentator.

Vem finansierar de skamliga lönerna? Jo. Du och jag. Eller rättare sagt alla som vill se fotboll och sin älskade klubb. Så! Höj biljettpriserna. Lite till tål dom säkert. Får väl dra in på kläder eller något annat försumbart. För nu vill N N höja sin månadslön med en miljon om han skall förnedra sig till ännu ett år i en skräpklubb som den du håller på. images2FR4HHIC

Men den observante börjar se konsekvenserna. De mest besuttna lagens publik består mest av asiater, sponsorer, affärsmän, turister med feta börsar. Var finns den traditionella stämningen? Var hörs sångerna som ljudit på arenorna i långa tider? Jo, på pubarna dit där de äkta fansen får nöja sig med att se sitt lag i en T V.

Bort med fansen. In med kunderna! Men, NÄR SPRICKER BALLONGEN?

Många börjar överge sin klubb som de följt sen sin barndom. Söker sig dit där den äkta fotbollskulturen ännu har sina hem. Dit, där en biljett i pris vänder sig till en person med normalinkomst.

Det går inte att söka en publik i sporten fotboll som skall uppfostras till att bli som de i en tennisturnering i Wimbledon. Galopp på Ascot. Golf på St: Andrews.imagesT8RHAHL1

För snart ett år sedan gick jag runt Emirates. ( Bilden. Ted Drake och jag) Nej, jag hade inte råd att gå in. Eller, det känns som ett rån att betala mer än en tusenlapp för att se, visserligen duktiga, men helt mänskliga fotbollsspelare, oavsett att dessa tillhör min engelska hjärteklubb.  10994166_793013147419974_8919112934778587841_n

På en pub i närheten fanns många som jag. Många som undrar.

NÄR SPRICKER BALLONGEN? När skall de äkta fansen visas respekt? När skall spelarnas lönenivå bli som de förtjänar? Ja, ungefär som den Ted Drake hade.imagesYN068A13