JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


4 kommentarer

Dagboken ( Idag 28/2 och för precis 30 år sedan)

Du måste vakna. Sa jag till hustrun. Det har hänt något fruktansvärt i Sverige i natt.

Det var en trött morgon för trettio år sedan. Vi hade kommit hem sent efter firandet av hustruns yngsta systers födelsedag. Hade satt klockan på ringning eftersom repetition med Stadsmusikkåren inför den alltid så trevliga vårkonserten var planerad.

Tog mig lite bakis, lite dimmig, ut till brevlådan för att hämta tidningen. Slog, under de cirka tio meternas färd till ytterdörren, upp första sidan. Stannade upp. Gnuggade mig i ögonen och läste. Olof Palme mördad. Läste igen och igen……Reagerade. Vilket synnerligen opassande sätt att skildra att statsministern förlorat en debatt, eller något…..För det kan väl ändå inte vara?     Öppnade TV:n och såg………..det var sant.imagesGMB70S63

Du måste vakna. Det har hänt något fruktansvärt i Sverige i natt.

Välkommen till repetitionen den här konstiga dagen. Sa orkesterledaren Stig Gustafsson. Det var som det nästan som tystnad hade anbefallts i konserthuset denna förmiddag. Det vanliga glammet och skämten var portförbjudna. Till och med att värma upp instrumenten kändes som ett helgerån . En värdighet. Ett chocktillstånd rådde i lokalen. Gammal och ung musikant liksom smög fram som i en abstrakt fantasivärld. Det enda vi var helt klara över var. Att mördaren kommer att åka fast när som helst.

Bara några veckor innan mordet var jag i Stockholm med en orkester. I Gamla Stan, på Västerlånggatan, kom Palme gående ensam med snöflingor täckande pälsmössan. ”Vilket fantastiskt land vi lever i där statsöverhuvudet kan promenera utan livvakt” Sa en ung violinist till mig. De orden har ständigt förföljt mig under dessa trettio år.untitled

28/2 2016.

Gick även idag trettio år senare ut till brevlådan. Inte bakis, men väl hostande och snörvlande. SDS: första sida presenterade även denna dag bilder på Olof Palme.

Nu sitter jag här och skriver så lång tid efter det som fått epitetet ”Den förlorade svenska oskulden”.

Det är en söndag. Har att se fram emot fotboll mellan Manchester U och Arsenal. Att MFF skall slå Ängelholm i Cupen. Lyssna på musik av en idag hundraårsjubilerande underbar musikant och underhållare. Svend Asmussen.images8O1OEFA6 En envis bacill vägrar ge sig för mina motattacker. Att spela klarinett smärtar lungorna. I trädgården har sen länge snödroppar och vintergäck glatt mitt öga. Vi skriver snart mars. En tid kommer som gör livet lite lättare. Får mig att längta till………..mycket.

Det enda vi var klara över då i konserthuset var: Att mördaren kommer att åka fast när som helst. Eller gjorde han det? Varför bedöms inte Lisbet Palmes vittnesmål som helt trovärdigt? Inte kunde hennes avsikt vara att sätta dit vem som helst? Säkert inte.imagesGNBMIKLR

Nöjer mig med att konstatera: Precis alla svenskar över de fyrtio fyllda vet vad de gjorde idag för trettio år sedan. Och traumat om ett kanske ouppklarat mord får bli vår livskamrat till våra sista andetag.1056x0(ByContainerAndImageFill_CutTopBottom_Transparent_True_False_Low)


2 kommentarer

Tre fotbollscuper.

Så här i tider då vintern i vårt land ännu har kraft att kämpa emot värmande sol och dofter från jorden så gör fotbollen sitt bästa för att ge oss vårkänslor.

Tre cuper strävar vidare mot sina slutmål. Det att få lyfta en cuppokal.

Champions League.untitled

16 lag återstår i denna den finaste av alla klubblagstävlingar. ”Mitt” Arsenal måste svara för en av fotbollshistoriens största bragder om de kan vända i den Katalanska huvudstaden. Nu får min önskefinal av fotbollsskäl bli. Barcelona- Bayern München. Vilken historiskt sevärd match det skulle kunna bli. Endast ogynnsam lottning, eller Real Madrid kan ändra på det. Många i vårt land boende Zlatanister har hopp om att få se sin Gud lyfta den pokal han så hett eftersträvar. Men……..möjligen……Nja……..hoppet finns.

Europa League.untitled

Hånfullt och orättvist kallad för Looser-cupen av de aningslösa. Men en cup där endast cremé de la cremé av Europas storklubbar skulle se det som ett misslyckande att spela i. Här finns år efter år lag som är klassiska i fotbollsvärlden. Än hänger två Skandinaviska lag med. Midjylland och Molde. All beundran för danskarnas insats mot Manchester U. Men på Old Trafford tar det slut. Tippar att starka Borussia Dortmund får lyfta pokalen.

Svenska Cupen.untitled

Vårt eget lilla inhemska sorgebarn. Nåja. Efter ständigt experimenterande har SvFF hittad en tävlingsform som verkar bra. Tävlingsmatcher under försäsongen istället för de träningsmatcher i vilka de spelare som är säkra på en  plats i startelvan underpresterar.

Cupen inleddes med mediokra insatser av de allsvenska lagen. Endast Svenska mästarna IFK Norrköping imponerade. MFF (grattis på 106-årsdagen) gjorde det som kallas för ”En dag på jobbet” mot IK Sirius. Nu väntar Ängelholms FF. Nu väntar jag och alla himmelsblå på något som i år är viktigare än på länge.

Seger i Svenska Cupen för Malmö FF. Och nästa år vill jag i slutet på februari skriva om att MFF spelar vidare i Europa League.

Full satsning på cupen nu MFF!

 


2 kommentarer

Bloggubbens Funderingar (Fotbollskonsert i London)

Det händer ibland då jag inmundigat kvällsmål mit allem dazu att mina tankar flyger fritt. Då de helt lämnar förnuftets vardagliga gråhet. Att de svävar ut i utopier. Till något som tål att skrattas åt. Men ändå är värda att presentera till den offentlighet som likt mig lever i  den eskapistiska dagdrömmens spännande tillvaro. Som uppmanar mina  böjelser, som visst kallas för grafomani ,att tillfredsställas.

I går kom de till mig. En av världens bästa symfoniorkestrar hemmahörande i London: LSO. Idag har jag sett fotboll från samma plats, min TV-fåtölj, från London. London , den stad som innehar flest elitlag av alla. London, den stad som innehar fler symfoniorkestrar än de flesta.untitleduntitled

Det var med denna vetskap tanken slog mig. Varför inte slå ihop dessa båda kulturformer. Varför inte arrangera en Fotbollskonsert?

Välkomna till Barbican. London Symfoni-Orchestra bekänner färg. Samtliga musiker framträder iklädda sina favoritlags klubbtröjor. Publiken uppmanas att göra detsamma.

Tänk att  sitta där och se denna färgprakt. Att höra detta välljud. Förmodligen skulle det lysa övervägande rött från scenen.  Är säker på att klarinettsektionen, med Andrew Marriner, skulle vara snyggt klädda i den röda och vita. untitleduntitled

Men är detta bara en trött söndagsflummig tanke? En längtan efter att vara en avantgardist? Kanske skulle det locka ”oskulds-åhörare” i den klassiska musikens värld till konserten.

Tror jag skall maila LSO. Eller kanske inte. Väntar tills måndagen slår upp sina trista realistiska vardagsögon.

”Något tålte hon skrattas åt men mera hedras ändå”. (J L Runeberg)Lsvard2

 

 


2 kommentarer

Dagboken 18 februari. Stockholm

Stockholm igen. Hotellet som nu blivit mitt stamhotell under besök i en av mina hjärtestäder. Där brukar han också bo under sina visiter i staden. Då, när han skall utöva sitt yrke inför en stor publik. Väldigt många tycks veta vem han är. Heter visst Zlatan. Hotellet Scandic Park beläget på Karlavägen på det burgna Östermalm.imagesPRYL13AMuntitled

Vaknar där den artonde dagen i februari. Det är en grå dag. Snö faller, men blir till slask då flingorna når sitt mål, Mälardrottningens trottoarer och körbanor. Men mitt sinne är långtifrån grått. Jag skall träffa två av min ungdoms största vänner.

T-bana från Stadion mot Centralen. Intill mig i vagnen står en kvinna. Ser ut att vara runt de femtio. En sådan det är svårt att slita blicken ifrån. Kanske till och med våga prata med? Men inte stöta på? Väl? Gubbar i min ålder göre sig icke besvär. Vi stiger båda av där T-banan har sitt hjärta. Där folk översvämmar likt en myrstack. Hon ser min tvekan om vart jag skall gå och frågar. Rösten avslöjar skånska rötter när hon bestämt och utan tvekan pekar ut färdriktningen mot Centralstationen. Efter en lång promenad gå det upp för mig : Hon har pekat ut fel håll! Varför? Hade jag tittat för närgånget på henne? Eller ? Får väl fråga om våra vägar korsas någon gång igen. Hoppas verkligen det. Då skall jag ge igen, på något vis. 

Kommer ändå i god tid till avtalat möte. En klassisk mötesplats Spottkoppen, eller Ringen på centralstationen. Hjärtat bultar av förväntningar. Visst har vi haft kontakt på annat sätt genom åren till och från. Men nu skall vi ses på riktigt.Spottkoppen_Stockholm_central

Året var 1955 när jag hörde toner från ett rum. Det var min första dag som musikelev på Svea Livgarde. Den 14 januari.  Jag minns välljudet från det där rummet i det stora huset kallat för ”Rådan”. Jag minns min förvåning när instrumentet, vilket jag då inte kunde namnet på, tystnade och ut kom en, visserligen mycket längre yngling än jag, men klart uppvisande ungefärlig jämnårighet. Hann tänka; Vad har jag här att göra, jag reser till Malmö igen, innan en person med ett vänligt leende och en framsträckt hand sa: ”Hej ! Jag heter Tage”. Och det gör han än idag fyllda 76. Vi blev under ”sturm und drang-åren” mycket nära vänner. Om alla våra upplevelser tillsammans då borde det skrivas minst en tjock bok. Nu, denna dag skall vi snart ses igen, Tage Gustafsson ( i dessa dagar pensionerad från sin trumpettjänst i Gefle Symfoniorkester), och jag. Kanske skulle den inte anses som lämplig läsning för alla?1915410_1019983558067910_2030439731357718893_n (Bilden, Tage med hustrun Anita)

Det har gått några år, vi skriver sommaren 1957. Militärmusiken är om- organiserad. Ett långt rekryteringsstopp är hävt. Förflyttningar skall genomföras. Jag har varit yngst på kåren i två och halvt år. (Vad detta innebär kan endast en militärmusiker från gångna tider förstå)

Det ryktas att det skall komma två jämnåriga till Svea Livgardes musikkår. Vågar jag hoppas att dessa båda, eller åtminstone en av dem, kommit in efter mig? Vågar jag hoppas på att inte längre vara yngst på kåren? Jag smyger ner på expeditionen ett obevakat ögonblick och läser. Bengt Strandberg I 14. Bertil Andersson K 1. Ser deras anställningsdatum och upplever ett av mitt livs lyckligaste ögonblick. Nu är jag inte längre Svea Livgardes yngsta musiker.

Bertil, som nu heter Allerstav i efternamn, kom från det indragna kavalleriregementets musikkår bland flera andra, till oss på Svea. Åtskilliga klarinettduetter har vi spelat tillsammans genom åren. Träffats har vi gjort på Musikhögskolan under sextiotalet. Många telefonsamtal har det blivit mellan Kulltorp i Kristianstad och Kungsängen i Stockholm.

Bertil tog åtskilliga examina på Musikhögskolan. Bland flera Militär Musikdirektörexamen. Blev så småningom mångårig ledare för den stora turistattraktionen Ridande Vaktparaden. Fick för detta ta emot personlig gåva av monarken.1006046_10201799585417230_251534700_n

Klockan närmar sig 14.00 vår avtalade tid. Ser en klart igenkännbar person närma sig. Den person som nu inte längre behöver presentera sig. Tage Gustafsson. Våra ögon spanar efter kollegan som fick smeknamnet ” Jos-Anders”. ” Han har visst fått lockigt hår” säger Tage. Kan det vara Bertil som står där? Och visst är det Jos, uppvisande oförskämt ungdomlig vitalitet, och visst, lockigt tjockt hår. (som bilden visar) Kramar. Leende. Vi går väl och tar en fika? Vete-Katten! Här kommer en trio som varit med om lite och vill vara med om mycket ännu.imagesB86HMN7R

Så sitter vi i ”kaktemplet” så många år efteråt. Känns som tiden stått stilla. Vi skattar, vi pratar i munnen på varandra. Vi minns och minns och minns…..och….. Alla profiler vi mött. Kommer du ihåg han och han och………Det va då han sa…….gjorde….spelade….hade på sig…Lever han än?   Jag träffade……har jag också gjort….. Lennholm , de la Berg och Ille berörs ofta. Tubaisten och kåräldsten ”Tubbe”, som kallade oss unga för hemstickade julkorvar och klituppar. Tiden flyger. Ser blickar från omgivningen som undrar. Vårt bord är det klart högljuddaste i lokalen.  Känner mig som en tonåring igen. Skulle någon ungdom hört oss skulle denne tro att vi ljög, eller komna från en tid som, fanns den verkligen?

Vi skiljs åt med löfte. Det här måste vi göra om. Vi hann ju inte prata så mycket om ..och…den konserten…och …  trupparna på mässen…matsalsflickorna…..flaggsignaler…spel i fält….och….och….bärande av tunga järnnotställ uppför trappor…och….då när han släpade tuban i ett snöre uppför trapporna på Rådan….och ..Sovjetiska flottans ”rap-välkomnande” i Vaxholm. Var bara här i två och en halv timme. Två och ett halvt dygn hade inte räckt till.

Kära Bertil och Tage. Vilken fin stund det var. Så klart vi ses igen. Vi hänger med. Och då skall jag gå rätt från T-centralen om inte någon attraktiv dam pekar i fel väderstreck.

 

Ps. Nästa gång tar vi oss till huset där vi träffades första gången. Rådan i Sörentorp.imagesXFADC7A0

 

 

 


Lämna en kommentar

Musik jag spelat (Del 10. Berömda marscher från olika länder.)

Det var under åren på Musikhögskolan i Stockholm som ledaren för skolans blåsorkester, den så omtalade Siegfried Naumann (bilden), bestämde att vi skulle spela den ”bästa” marschen från Sverige och några stora länder. Skolans blåsorkester bestod till klart största delen av militärmusiker så musikformen var inte okänd. Naumann valde marsch från Sverige, USA, Frankrike, England samt Tyskland.untitled

Sverige ”Under blågul fana” Viktor Widkvist. att3%202

Den svenska blås-musiker som inte spelat denna så uppskattade marsch går knappast att finna. Marschen var under beredskapsåren musik som enade nationen.  Nästan som en andra nationalsång.

USA. Under Stjärnbaneret. J P Sousa.

From the book “John Philip Sousa’s America: The Patriot’s Life in Images and Words” (written by John Philip Sousa IV, the composer’s great grandson, with Loras John Schissel.

From the book “John Philip Sousa’s America: The Patriot’s Life in Images and Words” (written by John Philip Sousa IV, the composer’s great grandson, with Loras John Schissel.

John Philip Sousa. Den okrönte marschkungen med ett otal kompositioner. Ledde en egen blåsorkester med handplockade elitmusiker efter sin tid som dirigent för Marinens Musikkår i USA. ”Under Stjärnbaneret” är troligtvis den mest berömda av alla från hans penna.

Ps. Under Kristianstads Stadsmusikkårs turné i USA fick kårens dirigent, Stig Gustafsson, dirigera US Army-Band i denna marsch. Behöver jag tillägga att dom kunde den?

Frankrike. Sampret Et Meuse.mqdefault

Konsertmarsch i snabbt traditionellt franskt tempo. Att höra den spelas av världens kanske förnämsta blåsorkester Republikanska Gardet i Paris (bilden) är en musikalisk högtidsstund.

England. Colonel Bogey. Kenneth Ahlford. untitled

Marschen blev allmänt känd då den visslades av Sir Alec Guiness i filmen ”Bron över floden Kwai”. Jag hade känt till den i långa tider. När det var dags för spelarna att göra sin entré på Malmö Idrottsplats marscherade MFF-orkestern fram till spelaringången och spelade just ”Colonel Bogey”. Då var vi ungar saliga. För mig är detta MFF-marschen.

Tyskland. Badenweiler Marsch. Georg Fürst.

” Vi spelar den här marschen endast för dess musikaliska storhet och skam den som tänker något annat” Sa Siegfried Naumann.  Jag minns orden som i går. Och visst kan jag instämma för: Marschen komponerades redan 1914 och hette då Badonviller Marsch. Att sen Hitler valde den till sin paradmarsch, och förtyskade marschens titel, kan väl knappast kompositören ansvaras för.

Men när Naumann ansåg att musiken, i vår tolkning var värd att presenteras för offentligheten, öppnade han dörrarna ut till skolans korridorer. Där satt vi i militär uniform drygt 20 år efter freden och spelade musik som intimt förknippats med fasor. I korridoren gick många av skolans judiska lärare och mådde mycket dåligt.

Än idag, så många år efteråt, kan jag undra. Varför gjorde vår oerhört skicklige kapellmästare så? Någon läsare kan kanske undra: Varför vägrade vi inte att spela? Hade vi inget civilkurage? Sådan var inte tidsandan att någon skulle vågat att protestera mot en sådan auktoritet. Oavsett vilket. Musiken är för bra för att gömmas undan.


Lämna en kommentar

Föreningar/Klubbar som jag är medlem i.

Med åren har det blivit ganska många föreningar som kallat på mig som medlem. Några har jag lämnat. Andra blivit allt mer angelägna om att tillhöra. Mina två huvudintressen kan avläsas i mina föreningstillhörigheter: Musik och Fotboll.

Fotboll.

Malmö Fotbollförening.untitled

Tycker det är en självklarhet att vara medlem i den klubb som tillhör hjärtat. Att kunna säga VI om laget. Förstår inte de annars hängivna supportrar som inte är medlemmar. Att inte få säga VI. Nu har jag varit medlem i MFF under snart 40 år. Fått veteranmärket för längesen. Och hade jag inte gjort ett uppehåll några år på sjuttiotalet så skulle snart 50-års-diplomet pryda mitt hem.

Sveriges Fotbollshistoriker & Statistiker.10003144_820233487990966_2132104205_n

Det som inte medlemmarna i denna församling vet om Svensk fotboll är svårt att hitta. Ger ut tidningen Bolletinen , den nördigaste  skrift som går att finna, vilket passar mig utmärkt. Allt sköts under ledning av Tommy Wahlsten.

Ordenssällskapet FV (Fotbollföreningens Vänner)

En härlig samling trogna MFF-are. Spelare , ledare och supportrar. Sällskapet har sex grader. Har nu under de 11 år jag varit medlem avancerat till fjärde graden. Medelåldern är mogen. Vi sammanträder, äter, dricker och sjunger. Och pratar Malmö FF. Grundades av Mr MFF. Eric ”Hövdingen” Persson.untitled

 

Musik.

Internationell Clarinet Association 10171701_801463969865008_5923765279429216070_n

Även här nördarnas hemvist. Klarinett och klarinettister från jordens alla hörn presenteras. Med en övervikt för USA och klassiska instrumentalister. Ger ut tidningen The Clarinet.

Militärmusiksamfundet.untitled

I deras tidning Marschnytt har jag skrivit några artiklar. Finns i deras avisa en blandning av gångna tiders militärmusik och våra dagars.

Sveriges Militärmusikers Förening.1016424_10203201965678470_2088123218_n

Driver en mycket aktiv FB-sida. Har svårt att inte titta in där väldigt ofta. Här presenteras bilder och texter från olika tidsperioder med okända, för mig kända, och väldigt bekanta kollegor. Träffas en gång om året på olika platser i landet för att spela ihop med en lokal orkester och hålla årsmöte. I år blir det första gången jag kommer att deltaga. Uppsala blir staden och längtan är stor att få spela ihop med och träffa kända och okända kollegor.

Kungl. Norra Skånska Regementets Musikkårs Kamratförening.

En av de få överlevande militärmusikamratföreningarna. Vi ses en gång om året vid sommarens slut. Skaran minskar för varje år. Men än hänger vi med. Har nu blivit vald till sekreterare. Nästa möte blir första lördagen i september i Ingmar Nordströms sommarstuge-idyll i Åhus. Grundades av Ille Alexander Stanislaus Gustavsson. untitled

Flottans och Gardesmusikkkårernas Kamratförening.10173768_846294342090394_511412695271411078_n

Först var det Svea Livgardes kamratförening. Sen kom K1-musikerna med och då blev det Gardesmusikkårernas kamratförening. Nu finns även marinmusikerna och Armémusikkårens musiker med. Även här minskar medlemsantalet trots sammanslagningarna. Försöker resa till Sthlm ungefär vartannat år för återseendet med ungdomens vänner, alltid när våren är nykommen.

Kristianstads Stadsmusikkår. (Bilder då och nu)10991208_325068351025814_6530602117012249719_n

Är nu den enda orkester som jag spelar permanent i. Ett kamratgäng som betytt mycket för mig. Här har funnits goda amatörer, musiklärare och yrkesmusiker. Några har blivit ledande i landet på sina instrument, som Anders Jonhäll flöjt och Urban Stenquist tuba. Resor har varit åtskilliga. Fester likaså. Kåren var helt klart en av landets bästa musikkårer, där huvuddelen var fritidsmusiker, under glansdagarna. Nu har vi svårt att få ungdomar till kåren. Men i och med samarbetet med Åhus Blåsorkester syns en vändpunkt uppåt igen. Nuvarande dirigent är trombonisten Connie Roslund. Jag har skrivit om Stadsmusikkårens historia i Föreningen Gamla Christianstads årsbok 2012. 005-KS~1

Finns det ingen nackdel med medlemskap i många föreningar? Jo, när årsavgifterna kommer, nästan alla samtidigt, precis vid juletid. Men att gå ur någon? Då måste jag bli mycket fattigare.untitled

 

 


Lämna en kommentar

Några sommarveckor 1959.

Klockan är 03,47 den 26 juni 1959. Nästan alla svenskar har valt bort nattsömnen. Har på sina radioapparater letat sig fram till ”Radio Luxemburg”. Ett avgrundsvrål hörs från stugor och slott. Något historiskt har hänt. Något som ALDRIG skulle kunna hända. Domaren bryter matchen. Vilket han borde gjort långt tidigare. Vi har hört hur reportern Lars-Henrik Ottosson stönat, skrikit: ”Ingemars höger gick som en blixt. Floyd är i backen. Kommer upp igen. Ingemar går fram lugnt. Floyd går ner igen. Det är inte klokt så mycket stryk Floyd får. Klockan 03.47! ”Domaren bryter matchen! Vi har fått en svensk världsmästare: Ingemar Johansson”!imagesH8QMO7ZR

Precis alla svenskar i mogen ålder vet vad de gjorde denna magiska sommarnatt. Sveriges radio visade upp den för vårt land så kända hycklartraditionen och vägrade sända denna historiska händelse. Radio Luxemburg blev räddningen.

Vi hade samlats på underbefälsmässen på Svea Livgarde. Satt där och försökte hålla oss vakna. Nervösa. Hjärtat slog ungefär som 140 på metronomen. Så äntligen. Radiokontakt med Yankee Stadium i New York. Förspel. Sekonderna lämnar ringen. Det var ljust ute i den svenska försommartiden. Gonggongen hördes över Atlanten. Nu fanns ingen återvändo. Det var sanningens ögonblick. ”Ingemar jabbar. Floyd hukar sig. Ingemar jabbar. Floyd hukar sig”. Som ett perpetum mobile. Rond 3………………Klockan är 03.47………….Ute sjunger fåglarna. Grönskan har aldrig varit vackrare. Jag, och min gode vän Tage Gustafsson unnar oss några timmars sömn innan ett  äventyr börjar. Vi skall cykla från Solna till Malmö.imagesOFRV4AZI

 

Vi började färden under tidiga morgonen. På skruttiga cyklar utan växel. Köpta, nej men….. Men det är säkert glömt och förlåtet nu. Vi vrålade oss världsmästar-segerrusiga ut från Mälardrottningen. Vi var 19 år. Vältränade medeldistanslöpare. Ostoppbara. Odödliga. Vandrarhem skulle bli våra tänkta etappstopp. Vädret var som i en reklamfilm för den svenska sommaren.

Någonstans i norra Småland hände det. Jag hade täten i en brant nedförsbacke. Ute på en åker syntes en blond uppenbarelse. Hon var lätt klädd. Behagen levde oskyddade, nästan i friluftsläge, bakom en tunn blus. Hon vinkade inbjudande glatt till de båda unga cyklisterna. Hon var som drömmen om fullblodsflickan från landet. Jag bromsade förhoppningsfullt……..om vad?…….Det hördes ett brak. Tage låg som Floyd i backen. Sår på knä och andra blessyrer. Men inget knäckte en löpare från Tureberg och musiker från Svea Livgarde. Sensmoralen får bli. Låt inte kvinnor störa koncentrationen.

Skillingaryd.

Vi gick och såg fotboll denna kväll. Hemmalaget mötte någon småländsk konkurrent. Bolltekniken var inte påträngande, men hårda tag var ingen bristvara. ”De e rediga tag. Bara sparka di på benen”. Hördes från de bredvidstående infödingarna. Och vi skrattade som bara tonåringar kan skratta.

Örkelljunga.

Ett rum på vandrarhemmet. Folk kom i bilar. Sängarna fylldes av gäster. Det startade konversationer.

”Where did you come from today”? I came from Copenhagen. I came from Hamburg. I came from Gothenburg. När frågan ställdes till oss blev svaret. ”We came from Skillingaryd”. Och vi skrattade som bara tonåringar kan skratta.

 Vi kom fram till Malmö på den fjärde dagen. Bodde hos mina föräldrar på Kristianstadsgatan. Far skötte om Tages skador. Föräldrarna berömde honom, för att till skillnad från mig, sitta kvar vid matbordet efter intagen måltid och samtala. Mina föräldrar tyckte om Tage.

Vi träffade Lasse, en vän från barndomen. Barndomsvän mötte ungdomsvän. Tältade i Höllviken. Tränade löpning där på idrottsplatsen. Njöt av ungdomens sköna sommardagar. (Här utanför vårt tält.)11892011_950929641639969_1601742826356483544_n

Så kom dagen då tjänsten på Svea Livgarde ropade tillbaks oss. Tillbaka till modell-ä och vaktparader. Tillbaka till vardagen. Några av mina mest minnesvärda dagar var slut.imagesD2XP9CZQ

I Evert Taubes ”Möte i monsunen” avslutas poesin så här: ”Ja men Frithiof elefanten vem fick den”? När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord”.

Någon kanske undrar. Hur kom ni tillbaka till Stockholm?

När jag skriver nästa gång skall jag besvara dina ord.

 

 


5 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Jag. En svartvit nostalgiker)

Jag kan titta på bilder i timmar. Fotbollsbilder. Militärmusikbilder. Bilder från de städer som vunnit mitt hjärta.  Alltså bilder från mina huvudintressen.( På tal om huvudintressen. Se bilden från ett bekant hörn i Malmö) Detta förutsett att dessa foton är SVARTVITA. Kan känna doften genom bilden. Blunda en stund och se mig själv och de jag lärt känna i den ”svartvita åldern”. untitledART-INLINE-0-384_gentlemennen_67762aimagesIJC59K0Mimages8IEQWU5I83233_1153009_jpg_317163a10464271_10152603392464914_4461622131984253452_n11239624_633041976797860_6419402701260790594_nimages2PORFX45

Bilder i färg, hur vackra, hur intressanta, hur skickligt tagna de är, kastar jag ett öga på innan jag försvinner tillbaks till den nostalgiska eskapistiska världen. Den tid som jag tagit med mig i hjärtat. Varför har jag blivit sådan? En svartvit ”Det var bättre förr-gubbe”?

Det enkla svaret måste vara att: Svartvita bilder är från de tider som formade mitt liv. Från de tider då allt var framtid och möjligt.

Jag måste bli lite ”färggrannare” Åtminstone ibland leva i den tid som funnits ganska längeuntitled nu : ”Färgfotoåldern”.

Men vågar jag byta ut ordet ”nostalgiker” till ”romantiker”. Ja, det vågar jag.