JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Trädgårdens kulinariska fröjder sommaren 2016.

Att skörda från egna trädgården är livskvalitet. Nyplockat. Obesprutat. Resultat av den egna omsorgen. Följ med på skördefest. (Ja, mycket står på tillväxt ännu. Sommaren är ung) Välkommen till Lokförarevägen 35 i Kristianstad. Vi går till vänster om huset.

Det första ätbara är ett plommonträd, Victoriauntitled. Ser ut att bli rekordskörd. Någon meter längre fram finns potatislandet med fyra olika sorter. Redan är några stånd uppgrävda. I krukor odlas  dill och persilja. På friland börjar rödbetorna visa sig. Framme vid bärlandet trängs röda och svarta vinbär med krusbär, rabarber, smultron, jordgubbar, hallon och ett litet sparrisland, vilket nu får ligga orört tills våren kommer till oss igen. Några blåbärsbuskar för tyvärr en tynande tillvaro , men vägrar att helt avsluta jordelivet.

Intill husväggen växer tre tomatplantor i syd och västläge. Det japanska körsbärsträdet ger små men söta saftiga bär. En krusbärsbuske och vinbärsbuske har självsått sig på vallen mot kanalen. Frodiga och välmående utan odlarhjälp. De har själv visat var de vill leva sitt liv. Fyra havtornsplantor börjar bilda skog. Förökar sig ständigt.  Äppelträdet av sorten Kim breder ut sig nu med fullt synbarkart. untitled

På altanen ovanför kryddgården står tre krukor med tomatplantor, omkramade av blommor. I häcken intill grannen finns fåglarnas favoritbär. Amerikansk häggmispel. Den underbara äppelsorten Aroma blir det sista ätbara ni ser innan utträdet från det kulinariska paradiset.

OK. Vill ni plocka fläderblommor och göra saft på finns den möjligheten också. De buskarna är påträngande och gäller att hålla efter.untitled

Idag bestod efterrätten av smultron, jordgubbar och hallon. I rågade tallrikar.images


2 kommentarer

Yrken del 18. (Politiker)

Vi tittar på det. Vi skall tillsätta en utredning. Jag kan inte kommentera det enskilda fallet. Den gamla regeringen ställde till det….men nu har vi börjat rätta till det……Tills den nygamla regeringen upprepar……Den gamla regeringen.. som ett perpetuum mobile  Aldrig , aldrig är det vårt misstag….Aldrig , aldrig erkännes fel. Vi har tillfört xxx miljoner, men ni gav bara xx miljoner. (och de vet att ingen ”vanlig” väljare har en chans, eller orkar att kontrollera den sanningshalten) Jobben….Jobben….Jobben..Skolan..Vården…Vi….Vi….Men.. Ni….Ni. Därtill en allmän retorik riktat till de redan ”skolade” De som accepterar spelreglerna i debatterna och de offentliga talen. Sällan för den allmänhet som vill bilda sig en uppfattning.Köpt-politiker

Alla som läser detta vet vilken yrkeskategori det är som arbetar. Våra folkvalda. De som har vårt öde i sina händer. Som har det kanske viktigaste uppdraget i landet. Allt från kommuner till hela riket.

Visst skulle det vara välgörande om inte partipiskan var det oftast rådande ”vapnet”. Om toppstyrningen kunde vara något mera demokratisk. Om någon gång en politisk motståndare kunde utbrista: Ja! Det var ett bra förslag. Att jag/vi inte tänkt på det.

På gräsrotsnivå är jag övertygad om att idealismen råder. Men när köttgrytorna dukar upp sitt generösa bord till de styrande är det lätt att frestelsen blir stor. Att klamra sig fast vid delikatesserna till varje pris. Att svika sina eventuella ideal. Vi ser detta i dagens läge oblygare än någonsin. (”Här dansar Fridolin”. Tillsammans med många villiga partners )

Total enighet tycks endast råda när det gäller att värna om förmånerna. Frikostigt vederlag. Pensionsfördelar som vi undersåtar bara kan fantisera om. Fallskärmar. Mer eller mindre dolda förmåner av olika slag. Ibland kan något litet parti för syns skull invända. Det är lugnt. De vet att det blir nerröstat. imagesXVJJ40SG

Politiker, eller rättare sagt ledare, i de flesta nationer utanför den demokratiska västvärlden består alltid av despoter, krigshetsare, girigbukar, maktgalningar. Aldrig av humanister och intellektuella. På hemmaplan råder mera sofistikerad verklighet. Det förekommer inte slagsmål i vårt parlament. Oegentligheterna, som förekommer i samtliga partier, jämt fördelade, döljs med större skicklighet. När något avslöjas förnekas det eller görs avbön. Och sen…….som vanligt igen.despoten-umzuege-farbepix

Det fanns en tid, i mina mycket yngre år, då jag beundrade våra ledande politiker. Hur kunde dom veta så mycket? Höll med föregående talare i allt. Deras retoriska förmåga var av Cicero-klass, tyckte jag då. Nu har åren lärt mig att avslöja vad som sägs. Vad som är läpparnas ord framför den ärliga tankens ambition. Inre alltid. I musiken avslöjas de falska tonerna, men i politiken……

Under partiledardebatterna  efterlyser jag: En fråga till motdebbatören. Ett svar. Allt för att undvika det inlärda undvikandet att svara på ställda frågor. Och! Sluta upp med det nya påfundet att applådera. Applåder som känns påtvingade. Som utdelas oavsett var de applåderandes partiledare säger.

Närvaron av de folkvalda på sin arbetsplats är av allt för många av sådant slag att vem som helst, i vilket annat arbete som helst, hade fått sparken om hon/han misskötte sig så.

Jag har full förståelse för att politikerarbetet är mycket utmanande. Ja, ytterst intrikat. Men har ingen förståelse för att inte ärlighet skall vara den komponent i arbetet som skall vara den viktigaste. Det är väljarförakt att medvetet missleda. Att tro att vi inget begriper. Att dölja verkligheten. Lova aldrig mer än att möjligheten och viljan att genomföra det är stor.Var ärlig gentemot era arbetsgivare. Svenska folket. (Ärlig. Ett snart utdött verba.)

Jag vill också tro att många är undantagna mina kanske cyniska värderingar. För visst är det väl ambitionen att göra landet så bra som möjligt för de flesta som är en större ledstjärna än att: nu är jag här. Nu har jag har mitt på det torra. Ah nej. Så är det väl inte? Jag vill hellre vara naiv än cynisk. Vill inte ställa in mig i ledet av den ständigt utökade skaran som bekänner sig till politikerförakt……….Men ibland.

 

En personlig vädjan. Nej, ett krav. Straffa inte pensionärer med högre skatteprocent. Det är skamligt. Det är långt ifrån ”Den humantiära stormakten”. strukturer


Lämna en kommentar

Dagboken. (24/6 Midsommarafton. En kväll med oblyga orgier)

Dom såg mig inte ens när de kom. Ingen av dem hälsade. Bägge var helt fixerade på och betagna i hon som kallas Ruffa. Nu började festen som fått invånare i Sodom och Gomorra att rodna. Att be om syndernas förlåtelse. Att få en bacchanal att likna en familjefest .Lucas van Leyden

De gjorde det i rosenrabatterna. I syrenbersån. I potatislandet. Bland bärbuskarna. Ja, till och med under bordet där det kylda vita vinet serverades. Fick flytta på fötter och bereda plats för aktiviteterna. Det juckades ogenerat. Det slickades med långa röda tungor. Sigge och Tjabo hette de uppvaktande kavaljererna. Oftast var Ruffa ”Juckobjektet”. Någon gång glömde Sigge att Tjabo också var av manligt kön. Här syntes en fördomsfri totalt promiskuös trio utan tanke på könstillhörighet, utan tanke på ”att det är bara dig jag älskar”. Funderade på att hissa regnbågsflaggan. Gå i den snart kommande Prideparaden tillsammans med dem. Paus i härligheterna gjordes endast för förtäring av godis….sen……….på det igen. Satt och kände min underlägsenhet.  viril har jag aldrig varit.untitled

Våra andra gäster Ann, Susanne och Cecilia uppträdde betydlig anständigare. Ja mycket verbalt, vokalt tonalt och trevligt. Dessutom påklädda, i vackra klänningar. Aftonen var drömlikare än någonsin Shakespeares midsommarnattsdröm. Medelhavsvärme. Dofter. Brantevikssill. Fröken Nielsens sommarsnaps. Jordgubbar i drivor. En midsommarafton mit allem was dazu gehört. 10268579_1273438829349320_4655916494171921952_n13516265_1365361636823705_956895894752966439_n13466367_1365361520157050_6178904125510868373_n13516290_1365361590157043_7353927783995407289_n

Tidigare på dagen hade jag spelat med de i Stadsmusikkåren som inte flytt staden. Vi stod i solgasset på det idylliska torget i Åhus. Har spelat i näst intill hälsofarlig värme många gånger förut. Oftast på festivaler i Centraleuropa. Alltid har arrangörerna i dessa länder försett oss musikanter med lämpliga kalla drycker. Så inte här. Lite svagt, till och med oartigt, kan jag tycka. (vi spelade helt oarvoderat) Kanske en lättöl inte hade stört vårt lands moral (dubbelmoral).13434859_1190492850975203_6665939610012506757_n13532795_1560636854004998_3173306299872448318_n

Det dansades en även runt den vackert klädda midsommarstången i Åhus. Även  den dans och sång, vilken en väl känd (inte välkänd) politiker menade att det är sådant trams som är den enda kultur vi har i Sverige. Tramset, lockade många barn och barns upphovsmakare att glädjas, då alla för en stund i livet blev fem år och små grodor. Med eller utan svansar.13529221_1560637154004968_4006136938488991093_n

OPS! Höll på att glömma. De till Sigge, Tjabo och Ruffa tillhörande damerna var även tillhörande glädjedödare. Ruffa var försedd med kyskhetsbälte. Sigge med något som höll en viss central kroppsdel dold. Tjabo, däremot påstods vara kastrerad. Lita aldrig på att det har någon effekt. Och samtliga tre var pudlar. Hoppas ingen läsare nu blev besviken.

Ps. Ruffa lämnade inte ut sitt telenummer till någon av dem. Varför? Var hon besviken? Ville hon kanske göra en pudel?


Lämna en kommentar

Dagboken Den 23/6. Varmt och konsert.

Dagen före midsommarafton är varm . Gräsklippning. Läser leende Håkan Nesser i skuggan, omgiven av ett hav av blommande rosor. Rabattrosor. Buskrosor. Klängrosor. Ögonfröjden kulminerar nu när ljuset har vänt. Och sommaren nått sin mognad. Doften, från det som vi i Skåne kallar hyllebär, tränger på. Tung, söt och somrig.imagesuntitleduntitled

Cyklar till Tivoliparken. Som alltid motvind i västsydlig riktning. Mitt mål är en konsert med Hemvärnsmusikkåren i Kristianstad. Musikaliska strandhugg heter det som kommunen bjuder på varje torsdagskväll under sommaren.250px-Kristianstads_teater

Tivoliparken är välbesatt. På estraden en musikkår klädd i uniform som minner om gångna tiders militärmusik i staden.

Möts av stora innerliga kramar av en kvinna som fick en stor betydelse i mitt liv. Ja, vi var gifta. Ser och hälsar på före detta elever. Kollegor och goda vänner. En dam boende på ”min” gata är också där, kanske lite förvånande för mig. Har aldrig tidigare sett henne på liknande konserter. Hon är frikostigt dekolleterad. Möjligen beroende på värmen? Kanske på en något frigjord inställning till uppvisande av behag? Måste skydda mina ögon. Men är svårt. På en filt, med rött i glasen, sitter mycket goda vännerna Ulla och Jerry.270235_223247034373580_6943392_n Vi skall snart träffas igen. Två konkurrenter om tomglas och burkar kretsar kring oss med cigaretter i munnen. Tittar hungrigt på Jerrys glas som om de skulle mana på honom att tömma innehållet. Får en känsla av gamar på jakt. Möter också den person som ansvarar för en intressant FB.Grupp. Kaserner och lägerplatser. Kommer fram och presenterar sig. Hur kunde han känna igen mig? Vi har aldrig träffats. Berättar för mig att Per Grundström dirigerat i Kristianstad år 1915. Grundström, en av de stora marschkompositörerna och militära musikdirektörerna. Och spelad i dag.529204_10152000934303057_1988812320_n

Fån scenen leder Robin  Wahl orkestern i ett omväxlande program. Solister på baryton, trombon och saxofon är sådant som gör en konsert intressantare än ”endast” orkesterverk står på repertoaren.  Konstaterar att Johanna Siversson spelar klarinettsolot i ”Frozen” utmärkt. (Men så klart. Undrar vem hon haft som lärare? Min blygsamhet förbjuder mig att minnas offentligt.)13312691_10154417828345116_2524248614214524188_n

Hemfärd.

Motvind igen. Varför? Cyklar ju norrut nu. Passerar stationen. Ser att nästa buss till Färlöv skall gå 20.35. Varför ser jag det? Dit skall jag inte. Passerar min närmsta krog i tillvaron. Sommarlustkrogen. Tyst, mörk igenbommat fast kvällen är ung. Det gör mig ont.1069821_439128309519870_302210285_n

En kväll som gav reminiscenser från en tid som flytt, men som ändå många kristianstadsbor ville dela med mig, gav dagen före den heliga svenska firar-dagen fina minnen.

Tack för det. Britt-Marie. Annika. Uffe. Marianne. Jan. Henrik. Ulla. Jerry. Och alla i bandet. 10155473_10202940643030308_5955848616290347717_n

 

 

 


Lämna en kommentar

Yrken del 17 (Affärsbiträden-idkare/Försäljare)

” Han talar med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin.”

(E A Karlfeldt.)

Och det bör väl ett duktigt affärsbiträde kunna. Ha fingerstpitzengefühl för just DEN kunden. Veta vem som behöver råd. Märka vem som tror sig själv veta bäst. Vem som verkligen är kunnig på området. Vem det skall bugas för. Vara ”kompis” med. Kunna tala för sin vara utan att vara påträngande pockande. Enkelt uttryckt. Se en nöjd kund lämna affären med varor och med löfte om återkomst.salesmanshipaffisch_av_sandra_boynton_poster-r83d278fa41394a35944d06bf507f8038_z2k_8byvr_324

Vi har alla mött affärsbiträden. Säkert den yrkeskategori vi mest kommer i kontakt med. Vi har mött de som arbetar i specialaffärer. De som finns i vår dagligvaruhandel. Vi har mött den som ser ut att helst vara på någon annan plats. Kom inte och stör mig. Den som knappast kan något om det som han/hon säljer. Vi har mött den som skulle kunna sälja sand i Sahara, som det heter. Försäljare som vill ha utmaningar. Affärsbiträden som vill vara i fred. Hästhandlaren. ”Bilskojaren”.untitledimages7I6FF405Frsljare-150x150

Några från verkliga livet som gjort intryck på mig.

Det fanns i Stockholm en specialaffär för grammofonskivor. Sterlinguntitled var namnet. I denna synnerligen välsorterade butik fanns en expert. Disken med klassisk musik var omfattande. Den med populärmusik, något som var ett måste, och inklämd i ett undanskymt hörn. Namnet på personen som levde och härskade där tror jag var Lagerman. Dock kunde han vara  smått sarkastisk. Kom någon om detta aningslös kund in och frågade efter senaste schlagern blev svaret. Det blir på jönsavdelningen där borta. Pekande mot hörnet han försökte skydda sina ögon mot. Minns denne Lagerman då jag vid ett tillfälle skulle köpa en inspelning av Brahms violinkonsert med förutbestämd utgåva. Efter några timmars föreläsning och jämförande med oboesolon i andra satsen var mitt val ett annat. Allt beroende på denne Lagerman. Ett superproffs.

En helt annan typ av försäljare, är den som vi säkert också träffat på i viss typ av affär. I vissa stadsdelar. Den som bedömer kunden efter vad han/hon tror är rikedom hos spekulanten. Den som Karl Gerhard nämner som ”en doft ifrån den fina världen”.

Emma Zorn gjorde kanske inget visuellt ingtryck av att vara den rika kvinna hon var. Kom in i en kvalitetsaffär på Östermalm och visade intresse för en mycket kostsam urna. ” Den har ni ändå inte råd med” Sa en aningslös försäljare. Varvid fru Zorn lyfte upp föremålet och kastade det i marken. Och, ja, räkningen kunde betalas.250px-Anders_Zorn_-_Emma_Zorn_läsande

Gör vi vår entré i affärer där vi är hemmahörande ställs krav på stort yrkeskunnande hos den vi möter. För oss blåsare finns denna oas i Stockholm. Den gömmer sig i en oansenlig källare på Wallingatan. Nästan omöjlig att hitta för den som inte vet. Och så vill dom ha det. Endast kunder med kunskap är önskvärda. Gå inte dit och inhandla ett klarinettrör.untitled

 

Den ointresserade i yrket är jag tacksam för att jag mötte för längesen. Gick länge i en affär där det såldes badrumsartiklar. Intresset för en jacuzzi var stort. Ett manligt biträde uppmärksammade inte alls detta. Och det är jag glad för än i denna dag. Då hade den stått där oanvänd, dyr och svårskött.untitled

Finns då den i alla avseenden perfekta försäljaren. Jo, i alla fall i TV-seriernas värld. Minns ett avsnitt av en engelsk sådan.

En mycket ilsken man i sjuttioårsåldern kommer till en affär i vilken han köpt en spade avsedd för hans pyttelilla radhustäppa. Hans ansikte är förvridet av vrede. Högrött. Hans klagomål gäller en liten repa på bladet. Då ingriper superförsäljaren. Ut från affären kommer en  man med ett brett leende. Fullastad med trädgårdsartiklar. Vänder sig om och hör försäljarens avskedsreplik som lyder. images92TNSXJUuntitled

OCH TRAKTORN KOMMER PÅ FREDAG!imagesJNWX1TI3

 

 

 


Lämna en kommentar

Första omgången i EM-Slutspelet

Tjugofyra lag kom till festen. Tjugofyra lag har spelat en match (i skrivande stund har några spelat två matcher) Inget av dessa tjugofyra lag har gjort fler än två mål.untitled

Den enklare-inte enkelt-men trots allt enklare försvarsspelet har vunnit i samtliga matcher över det kreativa anfallsspelet. Målsumpningar tillsammans med säkerhetstänkande. Ja, rent av feghet har präglat inledningen på ”festen”.

Superstjärnor som Zlatan, Lewandowski, Rooney och Ronaldo har blivit utraderade, utmarkerade, och säkerligen saknat sin lagkamrater i sina klubbar.

GLASGOW, SCOTLAND - OCTOBER 08: Robert Lewandowski of Poland celebrates after he scores during the UEFA EURO 2016 qualifier between Scotland and Poland at Hampden Park on October 08, 2015 in Glasgow, Scotland. (Photo by Ian MacNicol/Getty)

GLASGOW, SCOTLAND – OCTOBER 08: Robert Lewandowski of Poland celebrates after he scores during the UEFA EURO 2016 qualifier between Scotland and Poland at Hampden Park on October 08, 2015 in Glasgow, Scotland. (Photo by Ian MacNicol/Getty)

imagesRWKPOWWVJS76848338untitled

När kommer några lag att lossa på handbromsen? Nu ,när trepoängare snart är ett måste. Inget nation har riktigt imponerat med glänsande spel ännu.

Är rädd för att det första ”Över-tre -mål-gjorda-laget” heter ”Gli Azzuri”. För spelar inte Sverige bättre än mot Irland så……….Tröstar mig med vår tradition att slå bäst i underläge. Och mot Italien startar Sverige inte som favoriter.untitled

 


2 kommentarer

Olympiaåret 1952. En nostalgisk resa. (Del 7. Övriga sporter)

Jag har stått där och tittat ut och ner. Därifrån backhopparna inleder sin färd mot stupet. Jag har varit i Holmenkollen. Jag har undrat: Hur vågar dom? Det är nog den sista sport jag skulle gett mig på. untitled

I Oslo 1952 blev två modiga från den stora backhopparnationen Norge etta och tvåa. Bronsmedaljör blev svensken Karl Holmström. I våra dagar finns knappast några svenska utövare av denna nordiska paradgren. Varför? Jodå. Hoppbacken i Ö-vik ligger kvar och väntar på er. Såg den senast i somras.

Stein Eriksen , untitledhette norrmannen som framgångsrikt utmanade Alp-folket i utförsbackarna. Stig Sollander , förebådade en Ingemar Stenmark. Nåja.

Konståkarna. Smidiga och graciösa. Bobåkarna. Feta och lite mindre ögonvänliga.

Göran ”Rotborsten” Larsson hette Arne Borgs efterträdare i Helsingfors simbassäng.

Något ovanligt hände när en icke militär vann den moderna femkampen. Snickaren Lasse Hall svarade för den bragden.JO Melbourne 1956, Pentathlon Moderne, épreuve individuelle Hommes - Olavi Aleksanteri MANNONEN (FIN) 2e, Lars HALL (SWE) 1e et Väinö Kalevi KORHONEN (FIN) 3e.

I officersnöjet, ridning hävdade sig de svenska stjärnprydda bra. Även han som bara fick vara officer under OS-tävlingar. Gehnäll Persson Gehnäll_Persson_1952(En officer som hette Persson. Bara en sån sak. Och egentligen ”bara” underofficer. Detta är inte så längesen. Fyra år senare skulle jag spela i Stockholm under ryttarolympiaden. Även då var ridning en klassport.)

En äkta stjärna i svensk idrott började att utmanas. Dock var ändå gammal äldst, när en av de största i svensk idrottshistoria vann kanotens 1000 meter. Gert Fredriksson.untitled

De riktiga muskelbergen lyfte tyngder. Bäst lyfte stormakternas representanter. Sovjet och USA.

William Thoresson är unik i vår sporthistoria. Blev guldmedaljör i en gymnastik- gren. Den mest iögonfallande av dem alla, fristående disciplinen. untitled

Och så sköt man. Spelade landhockey och basket. Seglade och deltog i den olympiska andan.

Deltog i den olympiska andan gjorde även Tyskland. Det var nu sju år sen freden slöts. Och det skulle aldrig mer bli krig. Väl? Men många olympiska spel.


2 kommentarer

Försvarets fyra (musikutbildade) musikinspektörer ( Del 2. Torgny Hanson. Olle Hermansen)

”Torgny! Kom så får du träffa en som varit anställd i Svea Livgardes Musikkår och är medlem i Malmö FF”!.

Orden hördes i en militärmatsal på ett regemente i Strängnäs och kom från ledaren av Arméns Musikkår (som då var en värnpliktsorkester), Mats Janhagen. Jag var där på studiebesök med kollegor från musikskolan i Kristianstad. Det är enda gången jag träffat musikinspektör Torgny Hanson.untitled

Det hade gått många år sedan Bertil Wiklander avgick med pension. Militärmusiken hade blivit regionmusik. Högsta ansvariga, för den militära delen av regionmusiken, var under en tid några höga officerare. För den musikaliska delen basade Harry Sernklef. Ett bra val. Harry som var utmärkt musiker, dirigent och kompositör. Men någon musikinspektör fanns inte förrän ännu en skånepåg skulle utnämnas till befattningen, Torgny Hanson. Behöver jag säga att såväl Janhagen som Sernklef och Hanson kom till världen söder om den där åsen som tvunget, till varje pris måste ha en tågtunnel.

Torgny föddes i Malmö 1945. Likt Ille Gustafsson blev kornetten hans instrument i mycket tidig ålder. Hans debutorkester som elvaåring blev frälsningsarméns musikkår i Malmö, och redan vid fyllda sexton ledde han bandet. ”Frälsis”, med sin långa tradition av välspelande brassmusiker.13432333_10210318142574978_5725000015532028896_n

Studier vid musikhögskolan i Malmö samt Guildhall school of Music and Drama fortsatte att förädla honom.

Hansons meriterade väg fram till sin befattning som musikinspektör är lång och imponerande. För omfattande för att skildras i ett blogginlägg. Lärare på högskolan i Malmö. Ledare för många orkestrar………och….och…..mer väntar.

Så var det där med MFF. Såväl Janhagen som Hanson är trogna MFF:are. Därför Janhagens uppmaning till Torgny den där hösteftermiddagen i Strängnäs. När jag senare skulle söka inträde i MFF:s ordenssällskap FV, fick jag höra;

”Du har bra chans att komma in för ordensmästaren är musikant”. Ordensmästaren, som då var Curt Mårtensson. God vän och medmusikant till Torgny Hanson en gång i tiden. Ja, jag blev antagen.

Lånade Curt mina nummer av tidningen Marschnytt. Frågade honom vad han läst. ”Läser bara allt som Torgny skriver” blev svaren som oftast.

När Torgny Hanson blev musikinspektör var det en helt annan militärmusik än den som Ille Gustafsson och Bertil Wiklander ledde. Borta var barnarov och intern utbildning. Här  fanns den långa perioden med värnpliktsmusikkårer. För att senare bli professionella musikkårer, vilka anställde vuxna ”färdigutbildade” musiker.

Nu är Torgny pensionerad från sin tjänst. Uppnådde överstelöjtnants tjänsteställning. Har fått utmärkelsen Pro Musica Militare . Har fått två söner, Alexander och Andreas, vilka också är framgångsrika dirigenter. Sätter med jämna mellanrum upp sin orkester Torgny Hanson Wind Orchestra. Där proffs och duktiga fritidsmusiker spelar.8895_1056796357710329_8343169938515954414_n

Och! MFF:are kommer han alltid att vara. Det vet jag bestämt. Fast vi bara setts någon minut i en matsal på ett regemente. Han klädd i uniform med utmärkelser. Jag, i en MFF-jacka.

 

Olle Hermansen är en ”kändis”. Inte bara i musikvärlden utan för den stora allmänheten. Han ses och hörs varje år i televisionen. Där förvaltar han en familjetradition. Den att spela fanfarer under Nobelfesten. Först med sin fader. Nu med sin son. Fadern, som är Sture Hermansen (95 år i dag.) Sture, skåning, yes of cource, började sin musikerbana på K 2 i Helsingborg. Senare K1 i Stockholm innan han kom till ”oss” på Svea Garde. Där satt då två suveräna kornettister, Sture Hermansen och dalmasen Bertil Näsheim.

Född i en musikerfamilj 1952 var valet självklart för Olle. Spelade trumpet som 10-åring i Skansens vaktparad. Regionmusiker i Stockholm. Regementstrumslagare i Arméns Musikpluton 1989 och dess chef 1992. Senare chef för Livgardets Dragonmusikkår innan han övertog Torgny Hansons inspektörstjänst år 2009.11705178_113608248979919_3269922133141813123_n

Tjänsten för vår tids musikinspektörer är stort divergerande mot den som rådde på femtio och sextiotalen. Det vore förmätet om Hermansen skulle kräva enskilda uppspelningar av musiker i Marinens fina musikkår. Istället inspekteras nu våra flertaliga hemvärnsmusikkårer. Att de håller den standard som tillåter vaktparadsspelningar och andra ceremoniella framträdanden. Plus många andra uppdrag.

Olle Hermansens tonsköna, lyriska trumpetspel har på senare tid ofta hörts under de rojalistiska högtidligheterna. Att han blivit utnämnd till hovtrumpetare är naturligt.untitled11813306_1047453725267605_2195547731795595263_n

Olle, har jag haft glädjen att träffa några gånger på senare tid, liksom fadern Sture. När Gardesmusikkårerna har kamratföreningsmöte.

Kuriosa.

Under min studietid på Musikhögskolan ingick det i utbildningen att undervisa små barn. Objektslektioner. En av mina kurskamrater, Helsingborgaren Bernt Ekström, hade som sitt objekt Helsingborgssonen Olle Hermansen.

Det gjorde du bra ”Ekis”. Men MFF:are blev han väl aldrig?

 

 


Lämna en kommentar

Olympiaåret 1952. En nostalgisk resa. (Del 6. Ishockey)

Fotboll! Nej det är dötråkigt. Händer ju ingenting. Men jag gillar inte sport överhuvudtaget…..Jo! Förresten. Ishockey är roligt. images

Hur många gånger har jag/du hört likande uttalande? Säkert många gånger. Då kan frågan varför just ishockey lockar de som inte annars bekänner sig till idrottens läktarpublik ställas. Tror att svaret är uppenbart i vårt land. Sverige har i långa tider tillhört medaljkandidater i mästerskap. Mästerskap som frikostigt kommer till oss varje år. Tar vi inte medalj i år så säkert nästa. Vårt landslag blir en ständigt ”medaljtyngd” gäst i våra hem och på våra arenor. Tre Kronor är nog det folkkäresta vi har i vårt lilla land. Lägg till detta sportens relativa lättfattlighet. Farten. Våldet som ligger ständigt väntande för den som längtar efter det, ofta sanktionerat som om det ingick i spelet.  Målrikedomen. Så har vi svaret. Men ishockey gillar jag.untitled

Jodå. Även jag tittar på ishockey. Mer förut då jag följde nästan all sport. Jag har på plats sett det bästa. Sovjets virtuoser med Firsov och Charlamov. Några NHL-lag också. charlamov_50f01205e087c35d371ee2c7

I Oslo 1952 kunde vi avnjuta radioreferat.JO Hiver Oslo 1952, Hockey sur glace Hommes - Suède (SWE) 3e - Tchécoslovaquie (TCH). Action devant le but tchécoslovaque.

Namn som Lasse Björn. lasse-bjorn-bigÅke Lassas. Holger Nurmela. Åke ”Plutten” Andersson. Och naturligtvis en av svensk idrotts största legendarer Sven ”Tumba” Johansson. Alla blev de personer som ständigt nämndes i våra hem denna vinter. På den tiden var ishockey just en vinteridrott. Spelades utomhus och få spelare hade hjälmar.imagesLV9S04PS

Topp fyra 1952 blev.

1. Kanada. 2. USA. 3 Sverige. 4. Tjeckoslovakien. (Den sovjetiska maskinen hade ännu inte fullbordat sin slagkraft. Även Suomi väntade på att sålla sig till den fåtaliga eliten. ) Har vi sett dessa nationer i topp förut? Kommer vi att se dessa nationer som framtidens medaljörer? Jodå. Det känna tryggt med ishockeyhierarkin. ” So ist das und so bleibt das”.

Kanske är det också en anledning till svaret. Men ishockey gillar jag?


Lämna en kommentar

Försvarets fyra (musikutbildade) musikinspektörer (Del 1. Ille Gustafsson. Bertil Wiklander))

Svensk militärmusik fick sin första musikinspektör så sent i historien som 1952. Att det var en skånepåg känns naturligt. Att det var musikdirektören för landets ledande musikkår, Svea Livgarde, var lika självklart. Att det blev Ille Gustafsson var det väntade valet.post-8006-126590462442

Gustafsson föddes i Svedala den 17 augusti 1898. Började spela kornett som liten pojke i Svedalasextetten. Blev musikelev 1912 vid grenadjärregementet i Karlskrona. Studier till militärmusikdirektör (Den högsta musikaliska examen i dåtidens Sverige) år 1916. Tog examen 1921. Musikanförare vid Norrlands dragoner 1922. Musikdirektör vid Norringeregementet i Kristianstad 1924-44.untitled

Där bildade också Gustafsson  Kristianstads Orkesterförening 1928. Tog initiativ till byggandet av stadens konserthus.

1944 var han framme vi sitt mål. Musikdirektör för Svea Livgardes musikkår.

Blev Musikinspektör 1952, fick majors-tjänsteställning som den förste militärmusikern  i Sverige.images2PORFX45

Samtliga militärmusiker  som träffat honom och ännu är i livet har sina ”Ille-minnen”. Anekdoter om denne färgstarke man finns i ett oändligt antal. Själv har jag skrivit utförligt om hans liv i olika tidskrifter. De som någon gång träffat Ille Gustafsson glömmer honom aldrig. Hans personlighet kan bäst förstås av några utvalda av mig självupplevda händelser.

Inför Svenska Flaggans Dag år 1957 utgick en order till regementets snickeriverkstad. Det skulle byggas en dirigentpall av enorm storlek. Denne spändes mödosamt med remmar bak på komissbussen. Anledning till bygget. Monarken hade varit missnöjd under föregående års ”Flaggans-dags firande” på Stadion för att han inte såg Ille ordentligt.

Under de årliga uppspelningarna för den yngre personalen kunde han skifta från att med taktpinnen sätta fart på icke tillräckligt snabba fingrar till omkramningar av ”Karelin-styrke-klass”. Han kunde gömma sig bakom någon pelare i tron att sågs han inte, var han inte där och då blev vi inte nervösa. Dock uteblev effekten eftersom  ett ansikte med jämna mellanrum, klart igenkännbart som Illes, dök upp för att utdela kritik. Inledningen av Bergensons musiklära skulle kunnas utantill. Även punkter och kommatecken måste sitta på rätt plats för att godkännas av inspektören.

Ille Gustafsson var mycket kokett. Uppträdde ibland scensminkad, vilket väckte munterhet hos de musiker som var uppfostrade på regementets kaserner. Berättade också ofta stolt att hans civila kostymer pryddes av knappar identiska som de majestätet hade.

Gustafsson var inkarnationen av en känslomänniska. En levande bild av de mänskliga temperamentens spännvidd. Översatt till musikens termer fanns alla uttrycken boende i en person. Från agitato till dolce. Från furioso via dolorose till cantabile.

Men Ille Gustafsson var också en kreativ person. Kanske passar en travestering på Lotta Svärd in. ”Något tålde han skrattas åt men mera hedras ändå”.

Han förebådade det som senare skulle ske. Att samtliga militärmusiker skulle genomgå högskoleutbildning. Han införde saxofoner i musikkårerna. Han komponerade marscher av vilken Svea Livgardes Defileringsmarsch är flitigt spelad.

Blev god vän med Jussi Björling och fick äran att samarbeta med honom vid flera tillfällen.

Illes huvudinstrument var klarinetten. Fick aldrig höra honom spela, men enligt egen utsago var han ”second to none”. Och det får jag väl tro på…..För allt han sa var ju sant.   Kanske…..Ibland i alla fall.images

Ille Gustafsson slutade sina dagar den 3 juli 1981.

 

Bertil Wiklander.13335934_10154271166284914_1187655064924653647_n

Om alla pratar om Ille så nämns nästan aldrig hans efterträdare som musikinspektör.

Han föddes 1909. Var under många år chef för Flygets musikkår i Barkaby. Klarinettist även han.

Blev Musikinspektör 1959.

Det blev lugnare inspektioner på ”Wickes” tid. Han var en snäll lite tillbakadragen person. Vi kan här utan överdrift ta till det så ofta använda uttrycket paradigmskifte när Ille lämnade över ansvaret att vara högsta hönset i svensk militärmusik till Bertil Wiklander.

Minns en inspektion då jag förflyttats till Kristianstad. Vid jägarhorns-uppspelningen lyckades jag ”skrämma” inspektören. Min ton var väl inte känd för skönhet men kunde vara väldig kraftfull. Detta var inte ”Wicke” beredd på utan ryggade förskräckt tillbaka när den effekten blev hörbar .

Bertil Wiklander blev också min chef under åren vid musikhögskolan.315462_4340346795359_907515595_n (Bilden. Femma från vänster i första ledet.)

Bertil Wiklander uppnådde överstelöjtnants grad.

Undrar vad Ille tyckte om det?