JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Den 26/9 En kväll i Verona.

Jag var denna afton omgiven av damer. Jodå. Än händer det. Överallt damer. Runt bordet där jag satt. Stående, gående, sittande, pratande, väldoftande, klungbildande. Mångtaliga damer.

Försökte upptäcka bekanta drag. Den gråhåriga kvinnan där iförd en svart kjol. Visst var det hon som alltid ville höra April in Paris när vi spelade storband på Sommarlust. Hade haft  en underbar sorglös april-månad där när sextiotalet var ungt, fick jag veta en gång. Och stående vid baren, ser jag, den fortfarande så attraktiva damen som dansade så löftesrikt tätt på ”Kongen”.  Men vad lik sig från vilda ungkarlsfesttider på Näsby hon är ändå som nu sitter omgiven av väninnor och dricker vin. Lika glad som alltid då hon smickrande nog igenkännande kommer fram och hälsar på mig. Hoppas hon glömt det där som…säkert…..det var så längesen…Nu skall hon inte se på mig men väl på Sven upplyser hon mig om med ögon utstrålande förväntan. Vilket många andra damer också tänkt sig. Och det skall jag också.

Nu hade de mognat. Mognat på det ädla sättet och blivit vad som kallas för ”kulturtanter”. Och just kulturtanter var i majoritet denna afton i Verona. Eller i Kristianstads konserthus som byggdes på initiativ av Ille Gustafsson och Eric Lillienberg och invigdes 1936. Nu har det blivit omdöpt, omgjort, och heter Kulturkvarteret. Blivit en trivsam plats i staden väl värd besök även när ingen konsert ges.11825106_492060060970926_655965292284121999_nuntitled

Det är fullsatt i stora salen. På scenen står en bänk, notställ och instrument. Kulissen skall ge känslan av att vi befinner oss på 1500-talet i Italien, i Verona. Eller i drömmarnas värld.

Romeo och Julia gestaltas av två av den svenska scenkonstens giganter. Evabritt Strandberg och Sven Wollter.

Gästspel Kulturhuset Stadsteatern 2016 Wollter och Strandberg som Romeo och Julia Premiär 9 september 2016 
Klarascenen

Gästspel Kulturhuset Stadsteatern 2016
Wollter och Strandberg som Romeo och Julia
Premiär 9 september 2016 
Klarascenen

Den personliga utstrålningen hos de båda är av slaget, ”Det går inte att låta bli att beröras”. Visst har både Raskens och Gusten blivit äldre. Blivit mer som en lagom tjock man i sina bästa år, untitled men konstnärskapet har inte åldrats negativt. Imponeras av deras röststyrka. Deras verbala välartikulerade tydlighet i dialogernas alla nyanser. Röster som aldrig låter  ansträngda eller skrikiga. Utbildning till optimal professionalitet är påtaglig. Imponeras av deras spelade? kärlek som upplevs som den nyförälskelse den skall föreställa. Det är lätt att glömma att det är en septemberkväll i Kristianstad. Det är en resa tillbaka i tiden, till ett land då fjärran från Sverige.

Militärmusiken i Kristianstad har anor från 1812. Den blev så sent som 1971 förvandlad och ”civiliserad” till Regionmusik, senare Länsmusik. I rakt nedstigande led finns nu bara en musikergrupp i Kristianstad anställd i det som från militärmusikens dagar blev ”Musik i Skåne och ”Musik i Syd”. Denna ensemble heter Mare Balticum. 10996974_827447617303544_6580753924555385846_o

Mare Balticum är en viktig del av dramat. Spelar på tidstrogna instrument. Låter utmärkt, välklingande, balanserat. Hade jag inte känt  medlemmarna och slutet ögonen, då skulle jag befunnit mig någonstans där rennäsansens makthavare bjöd till fest.

Vågar jag utnämna den enda kvinnan i ensemblen till primarie? Ute Goedecke spelar som en Michala Petri på sina blockflöjter (Sex till antalet) Hon sjunger med tät vacker klang, rent och med behärskad tekniskt virtuositet. En i mitt tycke potentiell kulturpristagare i kommunen.

Cyklar hem i den milda septemberkvällen med slutorden i huvudet.14494770_1123105014404468_241178613207413737_n

”´Ty inga älskande har lidit så som Julia och hennes Romeo”.

Och det kanske är sant om vi lägger till Tristan och Isolde. Sixten och Elvira. Otello och Desdemona och….och…..många, många fler…i det verkliga livet….sådan är kärleken……så ljuv, men också allt för ofta så smärtsam.

Ps. Jag var inte ensam icke-dam denna afton.

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Är detta lösningen för den humanitära stormaktens ”spetälska” Våra fattigaste pensionärer?

”PRO och SPF kallar till gemensam aktion. Fyll rullatorerna med stenar, tändstickor och tändningsvätskor. Jägare uppmanas medtaga vapen . Samling på Södermalmstorg och Östermalmstorg fredag kl 22.00. Färdtjänst hämtar behövande. De besuttnas bastioner skall besökas.untitleduntitledimages

Vi börjar lite lugnt med att bränna bilar längs Götgatan och Karlavägen.  Fortsätter på Hornsgatan och Nybrogatan. När blåljuspersonalen kommer (För det gör dom, vi anses ju som snälla , fogliga och därför ofarliga och lätthanterbara. Här kan polisen visa handlingskraft.) då börjar vi med stenkastning. Lite småsten orkar vi fortfarande med. Ett och annat gevärsskott  bör också avlossas  med tanke på syftet. 00001Att bli uppmärksammade. Att få de förmåner vi förtjänar, De vi betalat skatt för under ett långt arbetsamt, skötsamt liv. Nu har vi lärt oss hur det skall gå till. Vi ” Som betalt vår skatt och varit snälla fastän inte ett dugg originella”. Som Ferlin skulle uttryckt det.untitled

Visst är det drastiskt och verklighetsfrämmande. Men om. Tänk vilken uppmärksamhet i media. Alla som letat orsaker. Varför? De lever i utanförskap. Har ingenting att göra. Finns inga lokaler. Inga ”Gamlingsgårdar”.  Polisen trakasserar dem utan orsak. Här måste tillföras resurser. Något personligt ansvar kan inte läggas på dem. Bekymrade politiker i TV med löfte om  åtgärder och med handlingskraft i blicken.  O.S. V i evigheter.

Och skulle de bli åtal och rättegång (Ah nej) Då kan vi känna oss trygga med att Anne Ramberg uppmanar sina ”underbetalda” advokater att ställa upp ideellt. (Humanismen kräver att man måste göra avkall på sin välfärd. Gäller väl även högavlönade? Eller så ljuger vi om vår ålder. Ingen av oss har fyllt 18.untitled


2 kommentarer

Intryck från första omgången i CL. Och profetior om hur skall det gå?

Det är alltid en fest när det börjar på allvar. När de 32 förhoppningsfulla, utvalda kvalificerade lagen, börjar den långa färden mot att bli Europas bästa klubblag. Vilket nästan alltid också innebär Bäst i världen.images

Inget Malmö FF i år. Enda lag från Skandinavien är FC Köpenhamn. untitled

Största sensationen i första omgången kanske just FCK svarade för när de fick 1-1 mot Porto på bortaplan trots en man kort lång tid. Sporting Club de Portugal var endast några minuter från den verkliga överraskningen. Hade 1-0 när matchklockan närmade sig ridåfall, tills en av de stora mästarna (Ronaldo) visade hur viktigt det är med individuella artister även i en lagsport.untitled

För den klubb jag önskar, men inte tror, skall lyfta pokalen i majsolens glans Arsenal FC, blev resultatet godkänt. 1-1 i den match som på papperet var den svåraste i gruppen, mot Paris Saint Germain i Paris.untitled

Leicester City fick en bättre start än jag trott , medan Tottenham fick känna på ”Londondödarna” AS Monaco.

Några i sammanhanget märkligt stora utklassningsresultat noteras också. (Fick lite Madrid-rysningar)

Mest imponerade: Bayern München, Manchester City. Borussia Dortmund. OCH!

När Barcelona  spelar som i tisdags är det mer än sport. Det är konst på högsta nivå. Det är en skönhetsupplevelse, en orgiastisk njutning. Men vilken skam för en anrik klubb som är totalt överlägsna i sitt hemland. Glasgow Celtic.

Då får väl tipset bli att Europas/Världen bästa klubbal blir FC Barcelona. Med Bayern som största hot. Har vi hört det förut? Fotbollsvärlden blir allt rigidare.untitled

50 mål på 16 matcher. Offensiven segrade. Tack!

 


Lämna en kommentar

Dagboken 10 september. (Kamratföreningsmöte)

55-913243_14Blir alltid lika harmonisk, lika glad , lika imponerad, när jag kommer hit. Huset ligger där, inte nästan vid kanten av den blåa Atlanten. Men vid kanten till Östersjön där den är som vackrast. Inte heller finns Pampas bakom med många hundra gröna mil. Men väl den sköna Kronoskogen i Äspet där Åhus är som finast. Dit kom jag i dag igen. Inte ridande för att dansa tango. Men väl i taxi för att deltaga i Kungl. Norra Skånska Regementets Musikkårs Kamratförenings-möte. Var heller inte beväpnad med pistol. Men väl medförande föreningens sekreterarbok. Jag var kallad till kamratföreningens åttiofemte årsmöte. maxresdefault

Solen sken. Högsommarvärme trots en bit in i september. Utsikt till Stenshuvud i fjärran. Vågorna vänligt kluckande. Några höstbadare syntes. En kanotist manövrerade sin farkost med skicklighet. Befann mig i paradiset . Ett paradis ägt av den med kamratföreningen jämnårige Ingmar Nordström och hans sambo Ann-Mariehj2

Till årsmötet infann sig 13 medlemmar. Förutom värden Ingmar, Stig Gustafsson. Börje Backman. Anders Nilsson. Bengt Andersson. Rolf Svantesson. Sture Bondesson. Kent-Inge Henrixon. Gert-Åke Walldén. Jerry Dahlskog. Kjell-Åke Persson. Ordföranden i föreningen Jan-Åke Ericsson, samt den nyutnämnde sekreteraren Carlo Nilsson. (Detta var min debut i styrelsen. Det satsas på ungdomen i klubben).

Årsmötet stökas undan snabbt som alltid. Vi vet vad som väntar. Medföljande damer sitter under tiden på terrassen med havsutsikt och har redan fått det VI väntar på i sina glas. Inomhus, har Ann-Marie (och kanske också Ingmar) dukat med sinne för skönhet och trivsel. Laxen, fiskad och rökt i närområdet tronar som bufféns huvudrätt bland övriga läckerheter. Snart är vi igång precis som alla andra år med att berätta från vårt outsinliga förråd av musikeranekdoter.

Filmvisning av årsmöten från äldre tider intresserar många. Här syns flera av dem jag endast hört talas om. Mest  figurerar föreningens grundare år 1931, Ille Gustafsson, men honom har jag mer än hört talas om. Noterar högtidligheten från gångna tider. Kostym och slips. Vackraste klänningarna.14117744_10154521874394914_7057862959841659914_n

Kvällen infinner sig. Ingmar återupplivar det vi alla varit med om och utfört så många gånger. Att spela Svenska Arméns paradmarsch när flaggan halas. Nu får altsaxofonen bli det tänkta jägarhornet. Det blir skymning. Månskenet speglar sig i havet. Tallskogen utanför blir som en trollskog. Lyktor från en båt på väg någonstans skymtar vid horisonten. Många börjar lämna festen. Vänner skiljs åt med förhoppning om återseende. Några med rullator. Någon med krycka, någon med käpp. Någon får stödjas, inte på grund av för mycket av alla de goda dryckerna, utan det tidens tand har påverkat. Så har tiden gått, men än hänger vi med.

Som så ofta tillhör jag de sista som avgår. Nu i gott sällskap med föreningens juniorer Ulla och Jerry, som har långt till mogen ålder, alltså att uppnå de sjuttio fyllda.

 

Ps. Hade jag varit mångmiljonär. Då hade jag gjort som Zlatan. Erbjudit ett pris Ingmar inte kunde motstå och köpt huset. Men det får vänta.

 

Bilder från mötet. untitleduntitleduntitleduntitled

.


4 kommentarer

Dagboken 9 september. (Malmö. Konsert med Max Raabe och Palastorkestern)

Barndomsstaden igen. Bullen igen,  så klart. Mötte där FV-Brodern och MFF-oraklet Anders Larsson, samt ofta lästa vännen på Facebook, Peter Kastensson. Trevligt att äntligen ses om än bara en kort stund.14222344_10206645278921833_7807991308130741441_n556862_10150874915812201_317847732_n (De båda gentlemännen på bilderna)

Huvudanledning till resan var dock.

 

 

Konsert med Max Raabe och Palastorkestern. Och detta i Malmö nya konserthus ”Malmö live”.maxraabe5colafheine

Vilket fint konserthus staden fått. Vilket lyft det måste vara för M S O. Beläget med centralstationen på gångvägs avstånd. Med gamla centrala staden som granne , men ändå i porten till det nya moderna Malmö.

”Jag brukar ramla omkull. Jag flydde till Sverige med hjälp av Folke Bernadottes vita bussar från Berlin 1941. Är judinna. Har fyllt sjuttiofem. Kom först till Dalarna men nu bor jag i Skanör. Gifte mig med en italienare och fick tre barn. Sen med en svensk jag först tyckte var utråkig…men…Nu skall vi lyssna på Max Raabe….måste hitta min gubbe igen. Han ser inte mig för jag är så liten…..”.Hälsa på i Skanör om ni kommer dit”……är det sista hon hörs säga.untitled

Detta hann vi avhandla på några få minuter i livet. Anledning? En kortväxt dam tappade sin klack i ena skon och snubblade intill vårt bord i baren. Ett av dessa möten under livsfärden man skulle vilja förlänga. Men hon haltade vidare med ojämna skor och så ses vi aldrig mer igen……väl?  (Detta ord ”aldrig” som jag avskyr)

Max Raabes orkester har en besättning med storband som stomme. Fyra saxar, tre trumpeter, en trombon, helikon, gitarr, piano, kontrabas och slagverk. (Ibland även klarinetter och dragspel) En främmande fågel , tillika den enda kvinnan i bandet, är en violinist. De spelar med ett under av precision, intonation, och klangbalans. Saxofonerna företräder en klassisk tonbildning autentisk till gamla tiders storband likt Jimmy Lunceford med flera. imagesSolistiska insatser presenteras frikostigt. Från kvällens konsert minns jag gärna ett ”Harry James-inspirerat”untitled solo av förste trumpetaren, ett imponerande ”jazz-solo” av den vackraste i bandet, violinisten, och ett humoristiskt solo av barytonsaxofonisten. Batteriet spelas av en liten glasögonprydd man. Hans hår har för längesen slutat att besvära honom. Bastrumman modell gammeldags stor. Inte mindre en sex effektcymbaler sköter han med musikalitet, virtuositet och humor. (För alla som kände Arne Davidsson så tänk er, Tysklands svar på ”Sviddas”.)

Max Raabe själv sjunger så att tankarna går till rubriken för konserten ” EINE NACHT IN BERLIN”. En natt på tjugo och trettiotalet. Kommenterar kort omväxlande på engelska och tyska med sin speciella underfundiga humor. Detta är en konsert/show som knappast liknar något annat.

Under hemresan har jag såväl kaktusar som gorillor i huvudet. Allt tack vare Max Raabes suveräna orkester.untitled

 

Extranummer? Flera efter stående ovationer. Och som en flirt med svenskarna också ABBA. Nu hade vi lämnat tjugo och trettiotalets Berlin. Men jag återkommer mycket gärna.

 

 

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Kan man tävla i musik?)

Man kan inte tävla i musik.

Hur många gånger har vi inte hört den meningen uttalas med emfas? Är det då den sanning som de tvärsäkra hävdar? Nja.musiktävling%202012klar

När det gäller den typen av ”musiktävling” som anses vara det största som händer musikaliskt under ett år av alltför många så är svaret Nej! Med tvärsäker emfas. Alltså den som högtidligt heter Eurovision song Contest. Där många har bestämt sig redan innan  allt är hört vem som skall få rösten. Där länderna ”kompisröstar”.  Där vi i stugorna får ringa in och avgöra Vem som är bäst. (Kan någon tänka sig att vi fick telefonrösta på de tävlande i någon bedömningssport? Ring nu in och rösta på Gösta när han rider dressyr . Eller varför inte på den söta trevliga flickan i gymnastikens fristående program.) Nej, naturligtvis inte. Här ropas det på experter. Men å fungerar de folkliga musiktävlingarna och så skall det vara. Vi måste känna ”Smaken är som baken”. Du gillar hon, jag gillar han. Men här stämmer devisen. Man kan inte tävla i musik, men det fungerar som underhållning för många.untitled

För alla som söker arbete i en professionell orkester gäller tävling. Oftast rätt bedömd av sakkunnigheten.

I lördags såg och lyssnade jag på den årliga Europa-tävlingen för unga solistbegåvningar i klassisk/konst musik. Åldern på de tävlande skiftade så dramatiskt som mellan 11 och 19 år. Samtliga fantastiska. Instrumenten var också divergerande. Saxofon, cello, piano med flera. Juryn ytterst kompetent, stora musiker sittande med partitur. Det måste väl bli rättvist bedömt? Ja, väldigt nära. Men! Hur bedöma de olika instrumentens förutsättningar och den repertoar som framfördes om man inte spelar instrumentet själv? Dock fick inga telefonröster från tittarna blanda sig i juryns sakkunniga avgörande.images (Bilden Segraren)

De optimala rättvise- musiktävlingarna är de som arrangeras för musiker som spelar samma instrument. Repertoaren identisk för alla. En repertoar där ingen svag punkt i spelets många komponenter kan sopas under mattan. En jury som består av etablerade musiker på samma instrument. Dessutom av musiker från olika länder företrädande skilda spelsätt. En jury som vet var alla tekniska fallgropar finns. Vilka toner som är extra intonationskänsliga på instrumentet. Som är obekvämast att egalisera. Som att ett slaggfritt och snabbt staccato kräver en mästare. En jury som har en repertoarkännedom som är av storleken elefantiasis. Som har hört tolkningar av de största i långa tider. Då kan man säga. Det går att tävla i musik.

Ps Den mest prestigefulla tävlingen för klarinettister anses vara den i Geneve. Mycket sällan delas något första pris ut. En svensk har dock tilldelats denna ära. Jodå. Martin Fröst. Vem annars? images

 


Lämna en kommentar

Sjukdomar (Hörselnedsättning)

Va? Hursa? Förlåt? En gång till? Jag hörde inte riktig? untitled

Hur många gånger om dagen uttalar jag dessa välformulerade meningar? Ja, det beror på vem jag umgås med. Var jag befinner mig. Vilken dagsform jag är i.

Värst är det i stora sällskap. Röster överallt. Man förväntas vara social och deltaga i samtal. Hur många ”va” vågar jag säga innan jag svarar på något jag inte riktigt hört? Innan tröttheten angriper. Sen har vi mumlarna. De som aldrig hört talas om artikulering. Som ökar tonstyrkan (inte tonhöjden) då ”vaet” kommer, men ändå vägrar använda konsonanter. I televisionen härskar ovanan att lägga in bakgrundsmusik när någon talar. Obegripligt varför. Hade reagerat mot detta ofog även med öron som en hund. Det är oartigt mot såväl talare som kompositör. Som om det inte skulle vara intressant nog vad som sägs.untitled

Hur hörselnedsatt är jag? Och varför?

I unga år i militärmusiken hade vi trumövning. Stod flera stycken i timmar i ett litet rum och slog/spelade trumma. Sejarna på och något hörselskydd hade ingen hört talas om. Även ljud från instrument i fortissimo-styrka har dagligen varit i min närhet. Fick dessutom reda på att klarinetten är det mest hörseldödande av alla. Ljusa toner kombinerat med munstycket inne i munnen.images

Sen den där monsieur Meniere som kommit på oönskat besök och berövat det högra örat många hörselceller(heter det så?) Lägg till detta åldern, samt det genetiska arvet från moderns sida.images

Nu bedömer jag (Utan vetenskaplig koll) Att mitt vänstra öra hör med en kapacitet av 75% och det högra med 25 %. Alltså hör jag hundraprocentigt. Om jag varit en ettöring.

Vad finns att göra? Hörapparat? Vet så många som har men med olika resultat. Känner musiker som har men går inte att använda när man spelar.

Finns det någon hjälp?

Va sa du? Att man inte dör av det. Tack för det. Så trösterikt.

Ps. Bäst hör jag när jag är ensam. Hör alldeles utmärkt vad jag tänker (tyvärr kanske) Men få vill väl vara ensamma alltid?14199520_1442297092466655_1871050307296486989_n

 

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 3 sept (Bokdagar i Kristianstad)

Det har blivit en tradition nu. Alltid första helgen i sköna månaden september. Bokdagarna i staden vid Helgeå, Kristianstad. Mycket folk flanerande mellan bokstånden, vilka är placerade överallt i centrala delen av staden. Här säljer privatpersoner ut det som är läst, eller inte längre får plats i hemmen. Oftast sker denna litterära marknad i sällskap men den höga luften i den klara september-himlen. Många författare håller föredrag. Det visas filmer med litterär anknytning. Detta är dagar jag alltid försöker närvara.untitled

Så även detta år 2016. Molnen och solen flirtar offentligt oblygt med varandra denna blåsiga lördag. Jacka av. Jacka på. Varmt. Kulet. Sommar-höst-sommar-höst. Förvånas som alltid över vilka ämnen som har presenterats i litteraturen. Här ser jag sönderlästa häften, tjocka inbundna böcker, tidskrifter om  precis allt, det som vänder sig till många eller endast ett fåtal.  Framme vid Lilla Torg hör jag en röst. Carlo! Du har gjort efterlämningar snart överallt! Hinner tänka. Inte har jag väl tömt tarmen al fresco nånstans? Innan rösten, som tillhör ordföranden i Föreningen Gamla Christianstad, Mats Pettersson  (bilden) förklarar vad som gäller. images

Har bestämt oss för att inte handla något. Huset dignar av böcker. Ser snart ut som ett antikvariat. Nu får det vara nog ….om inte …något väldigt angeläget dyker upp………det är då jag ser uppenbarelsen…   Den ligger där och ler mot mig..Nästan förföriskt..Som den ville säga; Hej! Här är jag. kom och ta mej….Jag finns. Har överlevt mer än 50 år nu. Den, som jag jagat så länge….Den som fattas i mitt historiska MFF-bibliotek.  Boken ”50 år med MFF” Skriven av Mr. MFF själv. ”Hövdingen” Eric Persson.  Vad kostar den?  Försäljerskans blick avslöjar; Här finns en som till varje pris skall ha boken. 100 kronor drar hon till med och jag ser hur hon nästan skäms. (skulle förmodligen kunna prutas) Men ! Hon skulle kunna begärt mer. Mycket mer…..imagehandler..Och äntligen träffades vi.

På länsmuseet lockar föredrag arrangerat av Gustaf Hellström-sällskapet. Gustaf Hellström i världens största stad (som London var i början på 1900-talet då Hellström var där utsänd av Dagens Nyheter) är temat. Vi får höra hans berättelser om Suffragetterna med Emmeline Pankhurst i förgrunden. Om det dramatiska maratonloppet i Londonolympiaden med italienaren Dorando i huvudrollen. Och mycket annat intressant, presenterat av två eldsjälar: Lennart Leopold och Disa Lundgren.DSC_0809-cmyk-web-300x199

I samma lokal lockar senare på dagen filmvisning. Kristianstadsfotografen Hans Krohn12289568_10208229821371075_6280783498308896223_n bjuder på filmer presenterande . Staden Kristianstad. Nils Elofsson (En legendar som blev 109 år!) De första Kristianstadsdagarna, samt Kristianstad 400 år med besök av monarken med hustru.

Sitter och ser. Elever, kollegor, icke längre i livet varande vänner och massor av FB-vänner passera på filmduken. Kommer också på mig själv med tanken. Varför är det ”roligare” att se bekanta på film än i verkliga livet? Märkligt. Som om det skulle vara lite ”finare”.

Då till avdelningen bekanta livslevande. Som alltid, glädjande nog, dyker upp dessa bokdagar.

Dagens ”skörd”.

Före detta hornisten i Stadsmusikkåren och läraren på Fröknegårdskolan Bosse Sandgren med hustru Kerstin. Säljande böcker, grannen Elisabeth Ericsson. Moira Uggla, körsångare och kollega med Sandgrens, även hon i kommersens tjänst. Organisten emeritus i Trefaldighetskyrkan Torbjörn Bengtsson med sin Lisbeth. Saxofonisten i Stadsmusikkåren Erkko Nilsson vilken vågat släppa in sin Christina i en affär i vilken damkläder saluförs till löjligt låga priser. Ulla Johansson, som i en film fick se nyligen avlidne mannen Karl-Erik i glatt samspråk. Hur kändes det Ulla? Trummisen Bengt Isaksson med fru i kö till nästa filmvisning. Familjen Tollgren från den politiska arenan. Ledaren för SPF:s nostalgiorkester Bo Åkesson med sam eller särbo. Har jag glömt någon denna sociala dag? JO!

På väg hem efter en givande dag. Ser ett par komma gående. Tittar extra noga på mannen. Och han på mig ser jag. Vi söker i minnet. Fasen vad han liknar Arne Davidsson, tänker jag. Vad tänker han? Vi nickar lite sådär mot varandra som osäkra gör. Men stannar till. Och visst är det Peter Davidsson, son till en av mina mest saknade vänner och kollegor som inte finns längre.untitled (Bilderna Arne ”Sviddas” Davidsson)10653451_1256407191042978_9026881497179917155_n

Så var åter en trevlig dag i sällskap med kulturen och goda vänner förpassad in i minnenas allt mer välfyllda garderob.