JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


6 kommentarer

Handboll. Varför blir det aldrig riktigt ”min sport”?

untitledJag har levt i en handbollsfanatisk stad sen 1961. Har blivit indoktrinerad av stadens infödingar. untitledVarit vid otaliga tillfällen och sett IFK spela i ” Korridoren”. Stående tillsammans med helgalna, vrålande annars så välartikulerade och blygsamma Kristianstadsbor.1952kristianstad Är ständigt omgiven orangea på stadens gator, torg och lokaler. Får ofta frågor gällande om mina besök är frekventa i den svenska handbollens Mecka; Den nya arenan. Till och med spelat handboll själv i korpen. Spelat, nåja. Stått i vägen för motståndare är ett mer passande ord. Bodde på någons minuts promenadavstånd från en av de största handbolls och idrottsbegåvningar som funnits inom rikets gränser; Åke Moberg. (Vilken jag vunnit en korpstafett ihop med där priset var en resa till Mallorca. Jag tog en av två löpsträckor. Moberg simmade.) Jag beundrar, det jag förstår av spelarnas skicklighet och fysiska status. Deras attityd som till skillnad mot fotbollsspelare är befriad från gnäll. Spänningen i matcherna. Lägg till detta att handbollen är en sport där konkurrensen är hög. Varför tar jag då inte till mig handbollen som fotbollen ?

Svaret är. Jag förstår inte regeltolkningen. Fattar inte när det skall bli straff, frikast eller utvisning. Hur många steg tog han nu? När blåser domaren av för passivitet? Sköt hon inte efter att ha landat i målgården?  Allt är oklart för mig. Jag erkänner mina brister. Men erkänner också att jag inte gjort mig besväret att förstå.

Lägg till detta att jag tycker det blir för många mål. (Detta sagt av en som vill fördubbla fotbollens snittmålskörd)

Lägg till ytterligare den anledningen att målvakten ibland/ofta är helt avgörande för matchresultatet. Mer än i någon annan lagbollsport. Nästan varje anfall slutar med skott på mål. untitled

Så förlåt mig alla medborgare i den orangea staden Kristianstad. Jag bli aldrig en riktig inföding. Men gläds ändå över IFK:s framgångar, håller tummarna så där lite lagom. Och hoppas på att jag inte blir persona non grata i den stad där jag trivs och bor. De apelsinfärgades hemvist.untitleduntitled


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Varför stör sig så många på toner från instrumental övning? men accepterar så många andra ljud i tillvaron?)

När jag på ett hotellrum övar på mitt horn kommer bankningarna i väggen från grannen med detsamma. Då sätter jag på TV:n med något fånigt ljudstarkt program, vilket alltid accepteras och min övning kan genomföras utan klagomål ( Barry Tuckwell)untitled

Och jag frågar mig Varför? Vad är det som gör att folk i allmänhet står ut, eller till och med njuter av vissa ljud, medan andra genast framkallar aggressioner? Det beror inte ljudstyrkan, utan på vad?

Fläktar, motorcyklar, bilar, borrmaskiner, starka röster, bergsprängare, motorsågar,  gräsklippare,  bakgrundsmusik i TV, flygplan,,,,Ja allt som vi människor i vår tid måste mer eller mindre nödvändigt, ljudföroreningslida av.figur_f_besokare_oftaimages

Men! Om någon tar upp sitt musikinstrument. Då ingriper ljudpolisen lika indignerad förorättad som en för näsanhållande vilken måste befinna sig ”bara” 100 meter från en rökare ute i naturen.Varför?15317903_10154310788309164_4956233671246926902_nimages

Min teori är: Det beror på någon inbillad tro på sin egen musikaliska överlägsenhet. Jag skall minsann visa att det här står inte mina känsliga musiköron ut med. Jag, som följer med de senaste ställningarna på alla listor gällande världens populärmusik. Och där finns inga sådana för mig obekanta ljud som……..vad det nu är för konstiga gitarrer.

Kan redovisa otaliga exempel på när musikanter förbereder en konsert (kvintelering) och den icke spelande närvarande allmänheten håller för öronen, eller aningslöst om vad som gäller, fäller kommentaren: Spela något man känner igen.

Själv, förmodligen på grund av min bakgrund, älskar jag att höra när folk övar på sina instrument. Oavsett skicklighet och instrument.  Oavsett upprepningar, risktagningar och misstag. Oavsett om det är stor musik, skalor, etyder eller tonbildningsövning.  För mig är detta ljud/toner som visar att kulturen/musiken lever. Visst, övning är en privatsak. Kanske är jag en motsvarighet till fönstertittare. En tjuvlyssnare ?

Jag vandrade en festtrött förmiddag i en liten stad i norra Tyskland. Det var en söndag minns jag. Doften från nyregnad asfalt. Söndagsvärdigt folktomt. Ingen biltrafik. Från ett öppet fönster kom toner från en violin. Mendelsohn stod på notstället. Det var inte Ann-Sofie Mutter, det kunde jag höra…Men det skänkte mig vällust.images8jf4v54d

Och, hade jag haft turen att få rummet intill Barry Tuckwell hade jag stannat på hotellet så länge övningen pågått.

 

 

 

 


Lämna en kommentar

MFF-spelare. FV-Bröder. Underhållare. En härlig kvintett.

Ingen kunde berätta vitsar som Calle. Han med efternamnet Palmér. images

Kom till samtliga FV-möten väl förberedd med handplockade historier utklippta från tidningar. Säkert hade jag/vi egenlästa bara noterat dessa med ett leende, knappt synbart för en betraktare. Men, när Calle (Eller skall det vara Kalle ?) läste dem höjdes underhållningsvärdet. Kanske för att det var en av MFF:s största legendarer genom alla tider som förmedlade det roliga? Men mest för att det strålade glädje från honom själv. Man anade den roliga poängen långt innan den blottades. Vi åhörare märkte hur roligt han hade. Fick motsvarande effekt som när vi känner att en musiker själv tycker att hon eller han (Inte ”hen”, det får journalisterna vara ensamma om att skriva, hoppas jag) spelar bra. Trivseln blir närvarande i lokalen.

Det var under en jubileumsfest på Malmö Rådhus jag fick höra dem sjunga för första gången.

Den ene entertainern var spelaren som länge var den näst yngste debutanten i det svenska A-landslaget. (Vet inte om jag skall räkna Alexander Isaks debut för lite sen? Var det i ett ”riktigt” A-landslag? Nåja) Teknikern, bolltrollaren, den alltid glade Jan ”Nana” Ekström. untitled

Den andre croonern var en medlem av den fruktade trojkan Bosse-Krister -”Puskas”. Den trio som några gästande spelare på Malmö Stadion har berättat om;  ”Att bara se dem i spelargången gjorde att vi var slagna på förhand”. Den trio som knackade på bortalagens omklädningsrumsdörr med uppmaningen; ”Kom ut nu”! En av dem var han som spelat Europacupfinal mot Nottingham Forest:  Anders ”Puskas ” Ljungberg. untitled

De sjöng hela aftonen med orkestern. Ville aldrig sluta. Nästan ”slogs” om mikrofonen. Kom att tänka på sången ”Everything you can do I can do better”.  Nu är det min tur. Sångglädjen var lika påtaglig som spelglädjen en gång var på planen.

Bland många meriterade FV-Bröder finns en : Portugisisk mästare och skytteliga-segrare. Som spelat Europacupfinal med Benfica. Som var nära att vinna ”Guldskon” om inte Risto Stoichkow gjort sex mål i sin sista match. (Hur gick det till? Hmmm). Allt det där visste jag, men fredagen den 13 januari år 2017 upptäckte jag ytterligare en utförsgåva hos denne begåvning; Mats ”Masse” Magnusson. En entertainer.680

Mats sjöng, nej ”artistade”, en känd gammal melodi med en för mig dittills okänd text. Han nyanserade. Höll fermater. Tempoväxlingar. Ritardandon. Accelorandon. Anförde oss i ”kören”. Allt med en auktoritet värdig en scenräv.

Att texten var en humoristisk hyllning till sin födelsestad Helsingborg. Det tog vi Storebröder på överseende storebrorsvis. 

Han, Åke Larsson, spelade väl i MFF i luckan mellan två giganter i det blåa försvaret, Sven Hjertsson och Krister Kristensson. (Nu får Bertil Siberger, Håkan Malmström, Mikael Karlsson, Anders Larsson med flera rätta mig om jag har fel). Och det har Bertil gjort nu. Det gick några år mellan Åke och Krister. sune_sandbring_mff

Jag fick tyvärr aldrig höra Åkes framträdande som underhållare. Men ryktet lever.

Tack för showen pågar. På och utanför planen.


9 kommentarer

Dagboken 14 jan

En dörr öppnades. Klackar smälldes ihop. Ryggar rätades och huvuden böjdes underdånigt. Framför mig stod plötsligt en person vars like jag aldrig skådat runt arbetarkvarteren vid Möllevångstorget i Malmö där jag levt min barndom. Den något kortväxta, lite vänligt rundlagda kroppen omslöts av en uniform med dekorationer som fick de två sergeanterna att se synnerligen fältmässigt, vardagligt oglamoröst, trista ut. Ett hårt spänt oxblodsfärgat koppel kämpade, inte utan viss framgång , för att bevara synintrycket av den förlorade ungdomens slankhet. Ovanför vapenrockens härlighet sågs ett huvud innehållande ett par strängt tittande bruna ögon. Huvudet kröntes av ett rakt bakåtkammat hår, där inte ett endaste litet hårstrå skulle komma på den subversiva tanken och våga sig på att störa bilden av perfektionism. De svarta lackskorna under de skalpellskarpt pressade skräddarsydda uniformsbyxorna modell 39 kastade bländande ljusreflexer från lamporna i taket. Jag hade mött honom för första gången. Han som stod överst i hela den militärmusikaliska hierarkin Ille Alexander Stanislaus Gustafsson.post-8006-12659046244214117744_10154521874394914_7057862959841659914_n

Detta hände en dag för exakt 62 år sedan i dag. Hade precis fyllt 15 år och provspelade för att bli musikelev på Kungl. Svea Livgardes Musikkår. Den dag som avgjorde hela min framtid. En dag då snön vräkte ner utanför huset i bild (Rådan.)Och helt skymde sikten över sjön Edsviken.imagesxfadc7a0

Med som jury var också de två ledande klarinettisterna på kåren. Birger Weigert och Paavo Päivärinta (bilden nederst)

Och uniform fick även jag jag som synes på en av bilderna.

 

Den 14 januari 2017.

Jag åkte nattåg mellan Malmö och Stockholm den där dagen/natten som tog mig till provspelningen för Ille Gustafsson. Jag i översta våningssängen av naturliga skäl. Min medföljande klarinettlärare, Malte Lindskog, i den undre av lika naturliga skäl. Hörde en kapsyl på en flaska tillhörande Farbror Malte (som jag fick kalla honom) öppnas några gånger. Ädla dofter spreds i sovvagnen som tog mig till något jag egentligen inte riktigt förstod. Jag var nog ett tidigt ensamkommande flyktingbarn.

Jag åkte nattåg även denna natt 62 år senare. Ordinarie avgång från Malmö till Kristianstad inställt. Ett nattligt pågatåg, med last av många överförfriskade, tog mig långsamt men säkert genom den skånska januarinatten där kvardröjande julbelysning från hus skingrade det annars så ogenomträngliga mörkret. Stannade vid metropoler som Örtofta och Stehag.

Jag är lite trött idag. Var på möte med MFF:s Ordenssällskap FV under fredagens kväll. Satt i samma lokal som han som för alla tider spelat flest A-lagsmatcher för MFF. Krister Kristensson. Han som spelat Europacupfinal för Benfica. Varit tvåa i kampen om guldskon. Vunnit portugisiska skytteligan. Och ja, det måste erkännas. Har spelat med stor framgång i HIF. ( ”Ekis” Bosse !)  Mats ”Masse” Magnusson. Nu även avslöjad som härlig entertainer. Sveriges nu tredje yngste landskampsdebutant. (Om det räknas som ett ”riktigt A-landslag” där Alexander Isak debuterade.) Jan ”Nana” Ericsson. Han som gjorde målet mot Austria Wien 1979 som tog MFF till Europacupfinal, Tommy Hansson. Och flera andra legendarer. Jag befann mig mitt i MFF-historien. Högtidligheten var mycket närvarande.

Det är i detta nu förmiddag. Sitter i hemmet. Ute skiner solen. Fåglar besöker fågelbordet. Ivriga utan bordsskick.  Tankar går tillbaks till den dagen för exakt 62 år sen. Tankar som; vad hade hänt om jag inte blivit godkänd. Vilket yrke hade blivit mitt ? Vilka människor hade då korsat min livsväg? Vilken person hade jag varit nu? Miljö formar lika mycket som arvsanlag.

Ångrar jag mitt yrkesliv? Nej! Så många fina musiker jag fått spela med. Så många stora personligheter jag fått träffa. Så roligt jag har haft.

Så ! Tack Ille Gustafsson. ( Vilken jag skildrat i skrift i en årsbok för Föreningen Gamla Christianstad.)

Även denna dag finns klarinetten nära mig. Skall öva snart. Kanske inte på provspelningsstycket för 62 år sedan men…….något blir det.

I eftermiddag blir det fotboll på TV. Swansea-Arsenal. Att något sådant skulle bli verklighet och möjligt skulle varit en helt utopisk tanke den 14 januari 1955.

Den 14 januari är år efter år alltid en märkesdag för mig. En dag som fylls av minnen.

 

 

carlos-1

 


7 kommentarer

Yrken Del 19. (Fotbollsdomare)

DOMARJÄVEL! SOPA!  VISSLINGAR OCH BUROP FRÅN LÄKTAREN. Efter varje avblåsning omringad av armviftande, storskällande , knuffande, trilskande , grovt förolämpade oskyldiga spelare . Ett barn i sandlådan som berövats sin spade ter sig mogen i jämförelse. Tar sitt oblida öde mera med fattning. Ger ett intryck av att värre oförrätter än en stulen spade kan drabba människan. Kanske till och med inse sina egna fel och brister och mera villiga att förhandla civiliserat.untitleduntitled

Fotbollsdomarens uppdrag är omöjligt att genomföra, precis som spelarnas, utan att felbedömningar/misstag görs under dryga 90 minuter. Att ständigt då vara utsatt för tränares, spelares och åskådares klart demonstrerade missnöje måste vara något som endast den starkaste, lugnaste person kan uthärda. Eller bär domarna på masochistiska gener? Varför har de annars valt det mest verbalt ifrågasatta yrke som finns?

De domare som dömer i de stora serierna och Europaspel är dock mycket generöst arvoderade. Men min största beundran för alla som vecka efter vecka visslar sig fram i sammanhang där endast en idealitet är rådande. En idealitet som sällan får den uppskattning den förtjänar, utan till och med ibland ”belönas” med fysiskt våld.

Tillåt mig så att vara domare lugnt skyddad i egna hemmet.

En dålig domare. Saknar spelförståelse. Skyddar försvarare i kampen mot anfallare. (Defensivälskare) Är inte konsekvent i domslut i och utanför straffområdet. Faller offer för hemmapubliktryck , alternativt skall minsann visa att jag inte är en ”hemmadomare”. Hittar inte rätt nivå i matchen gällande ojust spel.

En bra domare. Inger respekt utan att vara ”Preussare” Tar ingen hänsyn till att ett storlag spelar mot ett mindre framgångsrikt. Öppen för kommunikation med sina assisterande. Avslöjar filmare.Trots att fotbollen till viss del är en bedömningssport ändå inte låter publik och spelare få intrycket av att just ”bedömning” avgör matchen. En arbetsinsats som ropar på en artist vill jag nog säga.

Även domare kan bli ”kändisar” En legendar som Efon Ask har gett upphov till många väl kända anekdoter. Några är dessa.off1-07-samtal-efon

En tränare sitter hela tiden på bänken och gnäller på domsluten. Ask blåser av och sätter sig vid sidan om med kommentaren. Ja, du har rätt. Man ser bättre härifrån. Straff döms på den tiden målvakten inte fick röra sig innan bollen slås. Straffen räddas av målvakten. Straffskytten till domare Ask. Såg du inte att han rörde sig för tidigt? Ask. Nej, gjorde du? Straffskytten. Klart jag gjorde. Ask. Varför sköt du inte i andra hörnet då?

Så därför. Ge domaren en applåd någon gång. Det är han värd. (Detta gäller inte för ”Tjuven på San Siro. Fransmannen Roger Machin)

Alternativt barndomens snälla naiva.

Domaren är svart och vit liknar mest en fågelskit. Ut med domaren och in med en hösäck.


2 kommentarer

Den svåraste komponenten för en musiker att öva sig till.

” Jag tycker synd om mina kollegor. Att behöva uppleva nervositet för något som är så roligt som att spela” Jag vet egentligen inte vad det är”

Ungefär så läste jag ett uttalande från den engelske underbara klarinettisten Jack Brymer. Men vem är så priviligierad som Jack? Inte många.untitled

För att bli den optimala blåsmusikern måste en bukett av olika komponenter behärskas.  Tonbildning. Flexibilitet i användning av tonen. Fraseringsförmåga. Stilkänsla. Repertoarkännedom. Gehör och ambis för intonation. Stackato som inbegriper hastighet och artikuleringsskillnader. Fingersnabbhet intill gränsen för fingerakrobatik. Stöd. Andningsteknik. Rytmkänsla. Ambisuthållighet och smidighet. Greppkännedom. Höjdspel. Samspelslyhördhet. Notläsningsförmåga. Behärskning av styrkegrader från quasi niente till forte possibile.(Har jag glömt något?) bachlut1

Allt detta kan man med hårt arbete öva upp till sina personliga anlags gräns. Naturligtvis har vi olika förutsättningar för spelets olika komponenter, men samtliga kan förbättras med den viktiga komponenten som heter Vilja.

Men det där som heter Nervkontroll . Går det att öva sig till? Bort från spända, kalla fingrar. Hög puls. Andningssvårigheter. Tunnelseende. Oönskat vibrato.

Det är oftast klassiska musiker som är drabbade. Som spelar inför en koncentrationslyssnande publik. Många med kännedom om vad partituret kräver och vet när den och den illa- till -liggande passagen kommer och väntar. Hur skall det gå?  Som måste spela de i noterna angivna tonerna, utan ”nödutgångar”. Krävande dirigenter. Ständigt utsatta för jämförelser med kollegor som spelat exakt samma verk. Det krävs nerver av stål. untitleduntitledimagesgb0c13wn

En stor allmänhet tror och menar att: Du KAN ju spela så…Du som spelat så länge blir väl inte nervös? Egentligen är det precis tvärtom. Visst måste den erforderliga kontrollen över sitt instrument finnas. Men med åren ökar också de inte kraven och även kraven från omgivningen. En stor del av professionella symfoniker använder betablockerare. Finns åtskilliga  begåvningar som fått lägga ner sina kära instrument. Det som kan spelas med briljans hemma i köket blir något helt annat på den offentliga estraden.untitled

Nervkontroll är kanske den viktigaste av samtliga egenskaper för en i mångt skicklig musiker.  Går det att öva upp? Ja, det finns metoder, mer eller mindre framgångsrika beroende  på person, men inget ger lika snabbt resultat som övning i andra speldetaljer.

Att få möjlighet att framträda ofta tror jag är bästa medicinen. Att konserter med utmanande repertoar blir en vardagshändelse. Men att bli en Jack Brymer………och en del andra lyckliga ostar…det….är en annan sak.untitled