JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Dagboken 25/2. Fotboll

Jag var po match den här dagen iklädd en tjock rockajävel.

Tar mig i tidiga eftermiddagen till staden Kristianstads södra delar. Redan ungefär i höjd med Maxi möter mig dofter. Sådana som alltid möter den som besöker idrottsplatser. Som är förföriska även för den som likt mig precis ätit en stadig måltid. Doften från utegrillad korv.

Kristianstads idrottsplats. Överallt möts jag av svartgula luvor och halsdukar. Poliser (Dom finns, jodå) Handbollstaden Kristianstad bjuder i dag på fotbollsfest. Storfrämmande i Svenska Cupen. Laget med elva S M-Titlar. Laget som har sitt hem på Nationalarenan. Klubben som bildades på artonhundratalet. Som har sett flera av de största spelarna i vårt land klädda i elegant svartgul tröja. Som har flest smeknamn av samtliga svenska klubbar. Som: Gnaget. Kolsäckarna. De guldkantade. Smokinglirarna.c32bf2a1-2852-4faa-b553-629693a57cac

Motståndare till AIK är Kristianstad FC. Så heter klubben idag. Den som var IFK Kristianstad. Som slogs samman med Hvilan och blev Kristianstad FF. Som slogs samman med Kristianstads Bois och blev Kristianstad FC. En klubb som försöker bli ett elitlag men…Vem skall man då slå sig samman med?…Närmast var det på sextiotalet då IFK spelade inför stor publik och ofta topplacerade i  landets andra division. Ett kval till Allsvenskan var höjdpunkten.

Ställer mig i höjd med löparbanans mållinje. Ser i fantasin mig själv det jag gjort så många gånger på denna idrottsplats för flera år sen, varva i något 800-meterslopp. För det mesta kring 60 sekunder. Hur lång tid skulle ett stadionvarv ta i dag? 6 minuter kanske? Och därefter besök på ortopeden.untitledcarlo_tureberg

Idrottsplatsens vaktmästare har vunnit matchen mot den nykomna snön. (Hatten av) Planen nästan vårgrön. Längs sidorna uppskottade snövallar. Åter flyr tankarna till minnena. En match i Malmö. 1971.Wisla Krakow. Snödansen. Vi som varit med en tid vet.

Klockan 14.00. Matchen börjar liksom den tillresta AIK-Klacken. En klack, som likt så många andra, är opera-konnässörer. I synnerhet förälskade i Guiseppe Verdi och Triumfmarschen ur Aida, vilken inleder körinterpretationen. En klack, som också likt alla andra i Sverige, upprepar sina sånger intill evighet som vore de robotar. Inte ens ett mål till det egna laget kan riktigt stoppa upp det de är komna för att göra. Verkar nästan som målen är något som stör för huvudpersonerna; De i Klacken. OK jag vet. Det kallas för stämning. Men jag förbehåller mig rätten till åsikts och yttrandefrihet och välkomnar läktarljud som följer spelet. Betraktas väl om snudd på museal. Men det tar jag.

På anslagstavlan följer jag resultat från övriga cupmatcher. Ett lag saknas innerligt. Tankar flyr igen. Nu till Landskrona en så oerhört onödig kväll. Tror att de flesta i fotbollsverige instämmer med mig. Malmö FF saknas i årets cup. Saknas på MFF:s annars så fina arena gör just också en anslagstavla. Varför?

Klockan är 15.15.

Andra halvlek. AIK leder med 2-0. Klasskillnaden är som den skall vara; stor. Jag drar mig sakta vänligt lugnt mot utgången. Kylan känns genom den tjocka rockajävelen, tröjorna och kroppsfettet. Korvdoften får mig att dröja kvar lite till. Skall jag? Men måste hinna till Stamford Bridge till klockan 16.00.

Klockan 15.30.

Cyklar mot hemmet. Vet nu att jag betraktas som en Djurgårdsjävel. Det har AIK-klacken lärt mig i den ovanligt fyndiga/lustiga sången som berättar att AIK-are är överallt. Men alla andra är just simpla Djurgårdsjävlar.

”Det sista en människas själ förnimmer på vägen mot himlen är ljudet av koklockor”. (Gustaf Mahler)

Det sista jag hör på vägen mot hemmet är ljudet av den förstämda trummans dunk från AIK-läktaren. Låter som ett hjärta med oregelbundna slag.

Cyklar genom ett Kristianstad som förbereder helgens vila och nöjen. Som börjar att luta sig tillbaka, bli sådär vänligt småstadstryggt.  I trädgårdar blommar det gulvitt. Vintergäck och snödroppar. Snöhögar som inte vill ge upp sin tid på jorden kantar vägarna. Ordet Vårvinter är precis det rätta.

Klockan 16.00.

Sitter framför Teven . Är på Stamford Bridge. Ja ja. Utan fantasi är livet fantasilöst.

Javisst. Korven smakade som den doftade. Och AIK vann med 3-0.image

 

 


2 kommentarer

Krogar ( Lilla P Kristianstad. Från dans-krog till mat-krog. Får mig att minnas min misslyckade karriär på dansgolvet.

A du. E de inte bättre du lär daj dansa innan du bjuder upp”.  untitled

Nej, frågan krävde inget svar utan var otvivelaktigt retorisk. Den presenterades på genuin malmöitiska av en dam/kvinna/tös med röda inbjudande läppar men med ilskna ögon. Endast det så ofta använda Malmöinvektivet fubbick saknades. Det hade väl gått en halv minut innan hon så brutalt avslöjade min bristande förmåga. Sen vände hon på klacken och gick. Där stod jag ensam och övergiven mitt på dansgolvet. Var 17 år och hade gjort ett stort misstag. (Visserligen hade jag som 14-åring gått i dansskola.  Lärt mig ta två steg till vänster och ett till höger i någorlunda takt med musiken. Samt anständigt hålla i det stackars föremålet för min dansutbildning.) Denna händelse, eller rent av kulturkrock, skedde i staden Malmö på Amiralen. Någon gång då året var 1957.amiralen

Senare i livet förstod jag. Spelade på sextiotalet med Gert-Åke Walldéns Storband (Bilden nedtill) i denna dansens högborg. Såg från estraden hur de dansande for runt. Hållande varandra på armlängds avstånd. Utnyttjande hela den stora skrämmande ytan med det hala dansgolvet i den otäckt upplysta lokalen. Här fanns folket som var där för att DANSA och kunde dansa. Detta var ingen lokal som frestade mitt behov.dansa-tryckare10394459_997128933637473_6926310987436059683_n

Sveasalen på David Bagares gata i Stockholm var mer avsedd för en sådan som jag (och de flesta andra). Här spelade Paavo som pedagogiskt pekande gav anvisningar om vem jag skulle bjuda upp om avsikterna med dansen var sådana som den förhoppningsvis skulle realisera. Utrymmet trångt och belysningen vänligt dämpad.

Ett annat tillfälle som jag minns från min tid som en misslyckad Astaire skedde på en danskrog i huvudstaden. En dam klädd i vit blus och svart kjol kom för att bjuda. Dock misstog jag mig likt en Sven Duva. Såg henne som servitris och beställde grogg. Hon återkom inte. 

Ändå vill jag betona hur viktigt det är med den rätta dans-moatjén. Vid ett tillfälle i Österrike blev jag uppbjuden av mädchen som var folkdansare. Jag svävade fram. Nästan som jag var tyngdlöst upplyft stående  på hennes fötter. Då Nurejev var vi nästan kollegor.imageslbx4l493

”Ska du hänga med till Lilla P”? Den frågan fick jag ofta av kompisar på sextiotalet. Men! Händelserna från min debut på Amiralen låg som en hämmande filt över min danslust.  Då var Lilla P/Lilla Paris en krog dit generationer av Kristianstadsbor kom för att,  dansa, träffas, prata,  dricka eller kanske……….

Många av mina kollegor i militärmusiken spelade där. En av dessa konstellationer kallade sig för. Trio Intim. Men den intimiteten uppnådde aldrig jag i denna klassiska lokal i staden.

Lördagen den 19 februari år 2017 kom jag äntligen dit. Lilla Paris (I folkmun Lilla P) Har sen i maj 2016 återuppstått efter en  lång Törnrosasömn. Nu inte som dans-krog längre. Men väl som en restaurang som för tanken till flydda dagar. Nästan som ” Två vita och en brun-tider”. Kristallkronor i taket. Vita linnedukar. Tunga gardiner. Lokalen tillhör Frimurarehotellet. En vacker byggnad som minner om det en gång så borgerliga Kristianstad. ( Dock inträffade här en händelse år 1931. MFF hade besegrat IFK Kristianstad och för första gången tagit steget upp i Allsvenskan. Tillresta supportrar firade vilt och störde söndagsfriden för bourgeoisien i den imposanta lokalen.)untitled

Maten är god. Personalen vänlig. Bakgrundsmusiken uthärdligt dämpad. För en äldre Lilla P-besökare finns nostalgieffekten kraftigt närvarande som bordsgranne. Och jag saknade inte dansmöjligheter. Nu heller. untitled

Till sist. En medlidsam tanke till alla de bordsdamer under fester som hade oturen att få mig som bordsherre. För det var ju då som det var ett måste att bjuda upp. Efter det kunde festen börja.

 

Ps. Men på Brissman hände det att jag inträffade och träffade. Här var jag så långt ifrån Amiralen som det går att komma. Här betydde meningen ”Får jag lov” den ärliga rätta innebörden.


Lämna en kommentar

Vasaloppet. (Ett vårtecken) Till Tage och andra som kämpat i fäders spår.

Det är några år sen nu. Närmare bestämt 1520 som det inträffade. Det som onekligen fick en viss betydelse för vårt land. Då, när enligt legenden, Gustav Vasa på skidor flydde från Kristian II.untitled

Det gick sen drygt 400 år innan Ernst Alm blev den första segraren i ett startfält på 116 åkare i premiären för det moderna Vasaloppet. Alm, som vid en ålder av 22 år än är den yngste vinnaren i denna klassiska tävling. Han segrartid blev 7, 32, En motionärstid i dag, men med en helt annan utrustning än dagens.untitled

Vi som varit med en del år minns gamla tiders radioreferat då den nästan var en naturlag att Mora-Nisse Karlsson skulle bekransas i Mora. Vi har lärt oss orter som, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Eldris och de andra delmålen på den nio mil långa vägen.

Senare års Vasalopp har enligt mig förlorat sin status. Nu ställer inte de bästa upp längre. Istället väljs Holmenkollen eller Lahtis. Nu kan vi inte längre spekulera om det skall bli vår tids Mora-Nisse eller Anders Törnqvist. Sixten Jernberg eller Janne Stefansson som når först fram till den kända devisen vid målet. För de  i skidsporten inte helt invigda är det ett sportens B-lag, de som inte platsar i landslagen som får äran att bli Ernst Alms efterträdare. men ändå. Hatten av och respekt för prestationen.8b562b0a-4512-4fef-8a8c-97e40b0ee368

De flesta har säkert bekanta som åkt de slitsamma milen. Ett mandomsprov som sen länge också många kvinnor klarar med briljans. Själv måste jag nämna speciellt en av de flera tusen som i tidiga morgonen förhoppningsfullt och mer eller mindre vältränade börjat färden i Sälen.

Han, som jag tänker på har åkt två gånger. En tid så bra som 6.44. Vid en målgång stod hans kapellmästare William Lind som mottagningskommitté vid målet väntande på sin lysande orkestermedlem. Denne var dock något besviken. Hade befunnit sig där nästan två timmar beredd med hyllningar och undrat varför han aldrig kommer. Vilket bevisar att William Lind aldrig åkt Vasaloppet. Min Vasaloppsåkande vän kanske någon misstänker är född och uppvuxen i en ödslig by i norra landet. En sådan där snön ligger mellan oktober och juni. Där barnen får längdskidor när de fyller ett år. Där inget annat frestar en yngling. Men ack nej! Han är en äkta Stockholmskis. Kungsholmen blev stenarna där barn han lekt. Musiker hans yrke. Brassinstrument sina ”verktyg” vilka behandlades med mästerskap. Tage Gustafsson är hans namn.11892011_950929641639969_1601742826356483544_n (Till höger i bild) Hans diplom undre bilden.11221722_1252228578176739_3041977032187634292_n

Vasaloppet ingår i en Svensk Klassiker. Funderar på om jag under mina mest vältränade år hade klarat en sådan. Lidingöloppet har jag sprungit. Vätternrundan, skulle jag som den cyklist jag alltid varit, också klarat av. (Har till och med på skruttcykel velocipedat mellan Solna och Malmö i sällskap med just Tage)  Vansbrosimningen? Nja. Möjligen med min då magra lekamen insmord i flera lager fett. Men Vasaloppet? Hade säkert blivit tagen av banan redan i Mångsbodarna om jag kom dit med livet i behåll. Min skidutbildning består i några fall i den väldiga Himlabacken i Pildammsparken i Malmö.

Om fem år är det hundraårsjubileum av denna svenska kulturhändelse. Kanske skall jag försöka då? Eller? Nej men i skrivande stund är det precis två veckor kvar till årets lopp. Sen är det vår på riktigt. I Skåne i alla fall.

untitled


2 kommentarer

Bloggubbens fundringar ( Träffas damer fortfarande i så kallade syföreningar?)

Det fanns en kväll i vår lilla lägenhet på Kristianstadsgatan i Malmö då det rådde näst intill mansförbud.  Det fanns en kväll, så där en gång i månaden, då fadern fick ”fritt” för att göra ? Ja vaddå? Det har han aldrig berättat. Men hem kom han alltid när lugnet infunnit sig.  Själv drog jag mig tillbaka till mitt rum, som egentligen var en hall utan fönster, dit där solen aldrig kom på besök, och innehållande den enda ytterst trånga toaletten i lägenheten.kristianstadsgatan41bmalmoountitled

Det var den aftonen som min moder Astrid ( bilden)var värdinna för den livsglada, pratintensiva kvartetten damer som samtliga bodde i lägenheter i vår trappa. De medförde sydon (mest för Sy(n)s  skull?)  Och var fulltankade med information om vad som tilldragit sig i huset, och i deras liv sen senast de träffades. Hade Larsson bråkat med ungarna ?  Varför snålar värden hus-Lundqvist med värmen? img_0066

Kaffet var bryggt. (Åbergs lyx) Kakor, bakade eller inköpta. Likörer som Cacao-likör, banan-likör, alternativt Grön curacao serverades, inte i mängder, utan i små för anständiga, återhållsamma, präktiga damer avpassade glas.e234

De som var utvalda att deltaga i syklubben var Klara Rosman. Mors bästa väninna, vilken bodde på fjärde våningen. Klara, som var den allra första kunden då Astrid öppnande sin livsmedelsaffär. Som sen efter pensionen blev moderns städkompis då de, mest för nöjes och nyfikenhets skull, städade i besuttna familjers hem, då de bägge vitala damerna inte reste till Köpenhamn för inköp och annat trevligt, och blev lite av båtpersonalens favoriter. De båda höll ihop till sista andetaget.  Agda Cruse och Valborg Thylander var grannar på  den tredje våningen. Agda, som var bästa kompisen Leifs mor. Valborg, som fött flickan jag hade i mina drömmar, samt från och till var till hjälp i Astrids affär.

Jag förstod det inte då, men kan nu se hur viktig denna sociala väninneträff var. Vem som sydde mest och bäst? Om det vet jag inget. Och nu har de för längesen dragit sig tillbaka från nål och tråd. För? Nej, det tror jag inte på. Det borde höras ner till oss kvarvarande i livet.

 


Lämna en kommentar

Dagboken (9/2. Malmö Live)

”Gud har hjälpt mig. Dom värsta har dött”.

Så sa dirigenten, professor Georg Schneévoigt när han på sena trettiotalet, efter en tids bortavaro, tittade ut över sin orkester ; Malmö Konserthusstiftelse. (Som nu sen länge är Malmö Symfoniorkester)untitled

Torsdagen den nionde dagen i vintermånaden februari.

Snö-Snö-Snö. Drivor- Drivor. Snöskottning. Blåst. Mörker. Rusk.

Kan en dag börja dystrare? Tveksamt, om inte en bussresa till min barndomsstad stod på repertoaren.

Klockan 14.15.

En orange buss står och väntar vid Carlssons Taverna. På denna kan även en synsvag i stora bokstäver läsa IFK Kristianstad. Dessutom prydd med stadens handbollstolthets klubbmärke. maxresdefault

Vi reser genom ett vinterlandskap som på Linderödsåsen övergår till en värld som gjord för det av nationen så efterlängtade arrangemanget av ett Vinter-OS. När vi närmar oss staden, som sett mig födas och växa upp, meddelar jag samtliga bussresenärer var Bosse Larsson föddes. (Det är en kulturgärning) Ber dem fylla sinnena med den gulddoft som så ofta angenämt svävar över Malmö.untitled

Klockan 15.30

Märker, framme vid resans mål Malmö Live, att vår buss väcker en viss uppmärksamhet. Eventuella autografjägare blir dock en aning förvånade då de ser vilka som utträder från den orange-färgade bussen. Ingen, eller få av oss, ser ut att kunna skjuta ett distansskott med avsedd verkan eller ta en brottningsmatch på linjen. Vi, som är Kristianstads Stadsmusikkår på nöjes och studiebesök .untitled

Klockan 16.00

Guidning. En dam, som meddelar att hon spelat klarinett i Tomelilla ungdomsmusikkår, visar oss runt i den fantastiskt fina untitledbyggnaden. Belägen som en länk mellan det gamla och nya Malmö. En konsertlokal i världsklass. Kan inte låta bli att se likheter med Barbican i London. Hon berättar informativt bland annat att hotellet i huset, Clarion, innehåller ett rum som heter Zlatan-sviten. Där har han ännu inte bott. Där är sängen 2.10 meter lång. I helgedomen finns, istället för bibeln, ikonens självbiografi i nattygsbordet. Och, där finns ett porträtt av fotbollsspelaren med sin bara överkropp exponerad. För att sova i den generöst tilltagna sängen och få njuta av Zlatans muskulösa överkropp (På bild väl att märka)  får den med detta behov betala 100oo kronor natten.  Börjar det inte likna avgudadyrkan?

Klockan 17.15

Hiss upp till tjugofemte våningen där den berömde kocken Marcus Samuelsson öppnat krog. ( Kan i hissen inte avhålla mig från att dra den nu väl kända enharmoniska musikervitsen: Kan man inte komma upp på höga C så får man ta hiss)Utsikten är betagande. Sitter där och ser ut över staden som är så motsägelsefull. Ser Torson upplyst och vacker. Västra Hamnen och det nya Malmö. Sundet skymtar i skymningen. Kan ana alla stadens parker samt ”mitt Malmö” runt det nu så kosmopolitiska Möllan. Men också medveten om alla de stadsdelar där näst intill laglöshet råder. Märker vemodigt att jag nu har en delad känsla för den stad jag älskat så innerligt.untitled

Maten vi får bär en mästares signatur. Men varför denna bakgrundsmusik? Den, som höjer rösterna på lokalens besökare och omöjliggör behagligt samtal åtminstone för oss med dämpad hörselförmåga efter en lång livsresa.

Klockan 19.o0

MSO börjar konserten . Dirigent Marc Soustrot. Cellosolist. Gabriel Schwabe. Musik av Berlioz. Saint- Saëns. Anton Webern. Gustav Mahler. (Marginalanmärkning; Kanske borde det annars så fina urvalet avslutats med någon lättsammare.  Då, när även en van konsertpubliks koncentrationsförmåga börjar diminuera?)

Inför dagens Malmö Symfoniorkester skulle ingen dirigent uttryckt de okänsliga ord som en gång Georg Schnéevoigt gjorde. Det är en orkester av mycket hög klass. Malmö FF är med rätta stadens stolthet. Men det är även  Malmö Symfonikerna. MFF:s stadion är också det med rätta stadens stolthet. Så också Malmö Live.maxresdefault

Klockan 21.00

Under färden mot hemmet blir jag lite nostalgisk. Rent utav sentimental. Ser på vännerna och medmusikanterna sen lång tid tillbaks. Nu är vi åter på Stadsmusikkårs-resa. Vi hänger med. Vi tre som var med redan under kårens första utflykt till Tyskland 1969. Därefter otaliga andra ; Stig Gustafsson och Tommy Stjernqvist. Så mycket roligt vi haft tillsammans mycket tack vare Stadsmusikkåren. Noterar också med glädje att så många från Åhus Blåsorkester nu är en integrerad del av musikkåren.

Till sist : Ett stort tack till styrelsen i kåren med ordförande Peter Sanjcovic i spetsen . Det här var något minnesvärt. 11870656_1374503012618384_6857205344201932500_n15871567_800214180110746_672558644513260643_nVi i bandet tackar.

 


2 kommentarer

Professor Sture Siwe (Med familj)

Nej, nej, säg farbror Sture.normal_101128-041

Mina instruktioner från föräldrar och morföräldrar att säga professor Siwe viftades vänligt bort.

Professor Sture Siwe var ett barn av artonhundratalet. Kom till världen år 1897. Han var filantrop, humanist, inkarnationen av en intellektuell. Internationellt berömd pediatriker. Urtypen för den klassiska professorn såväl till sätt som utseende.normal_140426-002copp

Sture Siwe var min granne under de oändliga sommarmånaderna i Skanör under barndomen. Familjen, som bodde i Lund, hade sitt hus på Västergatan mellan mina morföräldras (Georg och Hilda Lindahl) och tant Klaras. Utsikten från det vitkalkade huset var betagande. Över trädgårdsmästare Robert Nilssons odlingar till Bakdjupet och Öresund.img_0142

Mina morföräldrar blev goda vänner med professorn. (De såg till familjen Siwes hus under den mörka  årstiden) Långa samtal mellan tomtgränserna. Professorn med sin kära pipa ständigt i munnen. Morfar med käpp och keps, tuggtobak eller cigarett av märket Boy.

(Bilden: Jag framför mina morföräldrars tillbyggda hus många år senare)

Sture Siwe syntes också handla livsförnödenheter i affär på stora Mellangatan iförd pyjamas och morgonrock. Detta ansågs av infödingarna som bohemiskt för att inte säga excentriskt, och förklarade saken som det heter.

I familjen Siwe fanns också sonen Karl-Axel, Newfoundlandshunden King, samt hustrun Anna. Och till henne fanns endast ett godkänt tilltalande: Professorskan.

Ofta blev jag kallad, eller möjligen ombedd, att utföra ärenden till professorskan.  Som inköp av råa inälvor till King och annat ät och drickbart  till människor och djur. Att inhandla jordgubbar i Skanör gick inte för sig. Nej, på cykeln till det ”finare” Falsterbo för tillskansande av de röda läckerheterna. En gång välte jag med min tvåhjuling. Jordgubbarna från Falsterbo blev mer jord än gubbar. Gråtande hem till mormor som pragmatiskt löste problemet med att köpa bären i Skanör och skamlöst, lögnaktigt presentera dessa som inköpta i Falsterbo för damen som tydligen var en feinschmecker ut över de mera prosaiska människornas förmåga. Jag kommer osökt att upptäcka likheter med den fiktiva Hyacint Bucket. (Uttalas Bouquet.)untitled

King tycker så mycket om att spela fotboll:   Sa professorskan när animalet förstörde våra fotbollsmatcher på ängen. Där han otacklingsbar, skuttande klumpigt på fyra ben sprang och bet i bollen med sin dräglande mun och hindrade allt organiserat spel. Totalt oförmögen att veta, eller struntande i vilket lag han tillhörde. images

Vintertid bodde familjen Siwe i Lund helt nära domkyrkan. King hade för vana att ta sig in i helgedomen och lägga sig framme vid altaret. Om det var av religiös övertygelse låter jag vara osagt. När professorn ursäktande skulle hämta hem sin hund lär domprosten ha sagt.

Det är bara trevligt att en i familjen Siwe besöker kyrkan någon gång.