JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Hur kunde rökare/rökning omvärderas så totalt, så snabbt?)

Att tacka nej då man blev bjuden på en cigarrett ansågs oartigt. Ja, nästan oförskämt. Att efter en spelning, på sextio och sjuttiotalet, komma in i bussen var som om Londons smog kändes som den klaraste alpluft i jämförelse. Askfat svämmade över på några minuter under fester. Vackra, lätt klädda”cigarettflickor”,erbjöd med förföriskt leende, krogbesökare sin medföljande njutning. ( Rökverk naturligtvis väl att märka) Tobakens välsignelse härskade i otaliga former. Rökpauser på arbetsplatser schemalades. ” Känt folk röker Kent”. var en helt accepterad reklam. Röker du inte? Var en vanligare förvånad fråga än dagens ”Va, har du inte slutat att röka”?

Min egen karriär i nikotinets och tobaksmonopolets tjänst var:

Började som så många andra i tidiga tonåren. Morfar hade ett skåp i vilket cigaretter av märket Boy förvarades. Inte kunde han märka om en eller annan försvann från förpackningen? (Det kunde han) På stationen i Skanör fanns en kiosk i vilken inte ålder för nikotininköp ifrågattes . Där köpte min kusin Gert och jag lösa Robin Hood vilka ”avnjöts” i skydd av parkens buskage. Då kände vi oss vuxna trots att ansiktsfärgen var likblek eller grön, och hostan hörbar över hela Näset.

Som ung militärmusiker i Stockholm några år senare liftade jag/vi klädda i uniform, utrustade med en 25-öring in från Sörentorp till stan. Antastade folk på Kungsgatan (Gatan där allt hände då) med den hövliga frågan;  ”Ursäkta men skulle jag kunna få köpa en cigarett”? Ingen hade hjärta att beröva oss vår lilla slant. Väl hemma på regementet igen jämfördes det vilka märken och hur många vi fått. Chesterfield, Camel. Långa Philip Morris var höjden av ett lyckat ”köp”. Ja, sen rökte vi på tills nästa lift in till staden.

Drabbades också en tid av pipkulturen. En pirökare med självaktning skulle ha en pipa för varje veckodag. De skulle se erfaret slitna ut och vara trånga för tobaken i piphuvudet. Denna erfarenhets-önskning fann en genväg och uppnåddes genom att gnida pipan mot något föremål intill önskat slitage-utseende. Pipan tjänade också som cigarettfimpsrökning, då när pengarna var slut men mässens askfat fulla av fimpar.

Så kom den dagen vid 18 års ålder som förändrade allt. Jag skulle bli löpare. Inte vilken som helst utan en olympisk mästare. Då förstod jag redan i rökningens guldålder att nikotinet måste offras. Att först plåga sig på löparbanan och sen tända en cigarett var inte att tänka på.

Efter att löparskorna förpassats till skamvrån utan en enda olympisk medalj. (Måste vara något fel på dem) var jag åter öppen för drogerna inverkan på sinnena. Jag blev en cigarrökare. Inte dagligen. Inte med halsbloss, men väl vid speciella tillfällen.

Nu lever jag som de flesta andra i vårt land nikotinfritt. Inte för att rökare ses som smittospridande spetälska, men väl för att jag inser hälsofaran samt den dramatiska plånboksavmagringen.

Så har det blivit ett totalt paradigmskifte på historiskt sett en kort tid. Tänder någon en cigarett inom synhåll för en ”rökpolis” börjar denne , nikotinist emerita, genast att förorättat hålla för näsan och vifta med händerna. Snart blir det ens tillåtet att röka i egna hemmet. Övervakningskameror kommer att installeras. Cigaretter kommer att säljas som sprit på alkoholförbudstiden i USA. En ny blomstrande marknad för kriminella blir ett faktum.

I dag syns mest unga flickor komma med det vita giftet mellan sina röda läppar. ( Att damer rökte utomhus ansågs lite billigt, vulgärt i äldre tider däremot)  De vet med ungdomlig tvärsäkerhet att: När jag bli gammal (25 år) slutar jag. Jag vet hur svårt det är. Och undrar: Varför kan vi inte hitta den gyllene medelvägen i vårt annars så lagoma land? Inse och informera om rökningens faror, men låt vuxna människor själv få ta sina risker ? Och sluta att mobba nikotinisterna. Det finns många värre egenskaper hos människorna än att njuta av en cigarett. Om det inte sker på för omgivningen olämpliga ställen.

 

 

 


2 kommentarer

Allsvenskan 2017. (Så slutar den…..väl? nog?…kanske?

1. Malmö FF.  Försäsongen har inte glittrat. Målskyttet  bedrövligt. CL-kval väntar och tar på krafterna. Ändå! Jag kan inte tippa MFF som något annat än etta. Inte ens om de spelade i La Liga, Bundesliga eller PL.

2. AIK.  Pengar från försäljning av talangen Isak. Tunga inköp.

3. IFK Göteborg. Likt MFF en glanslös försäsong. Men de är IFK Göteborg.

4. Djurgårdens IF. Har som sin tvilling värvat starka namn .

5. IFK Norrköping. Mina MFF-generationskamraters huvudrival. Kan än i dag bara jag läser namnet Norrköping bli nervös. Har åter etablerat sig som topplag.

6. IF Elfsborg. Också stadigt på övre halvan . Men något saknas för  den högsta placeringen.

7. Östersunds FK. En frisk ny vind i den allsvenska lunken. Ett lag som vill spela sig till framgång. Fortsätt på det viset så kommer den. I år räcker det ”bara” till en plats på övre halvans nedre regioner.

8. BK Häcken. Ännu ett lite osvenskt charmlag. Kan slå alla. Kan få stryk av alla.

9. Hammarby IF. ”Bohemklubbarna” samsas kring platserna 7,8,9. Bajen får kämpa om titeln ”Bästa publiklag” med AIK och MFF.

10. Örebro SK. Stabila. Kan komma högre än mitt tips.

11. IK Sirius. En nykomling som imponerat i försäsongen. Klarar sig kvar utan hot.

12. Kalmar FF. Läs ÖSK

13. Jönköpings Södra IF. Blir näst bäst i Småland. Får mig alltid att minnas en viss match som slutade 12-0

14. GIF Sundsvall. Klarar sig kanske kvar igen….?

15. Halmstads BK. Får slåss med Giffarna om att få kvala sig kvar. Vilket de båda har rutin på. Även här finns ljuva 12-0- minnen. Men då var jag för lite för att njuta av det.

16. AFC United Eskilstuna. Har vi fått ett ”USA-virus” i svensk fotboll? Flytta sin hemvist! Får nu flytta ner i Superettan. Känner staden Eskilstuna någon samhörighet med 08-klubben?

Låt ridån gå upp som den gjort sen 1224.


Lämna en kommentar

Vår-sommar-Trädgård.

Jag har aldrig uppskattat den sortens trädgårdar där prydligheten och ordningen vittnar mer om pedanteri än om livsnjutning. Mer som ett skyltfönster för beundran från likasinnade. Där blommor står med avstånd och rättning som paraderande trupper på Röda Torget i Moskva. Där inte något får störa intrycket av tuktad växtlighet. Allt i en noga utvald färgsättning. Där gräsmattan borde förses med skylten får ej beträdas. Där ett enda vissnat blad skapar sömnlösa nätter för ägaren. Tänk om någon förbipasserande sett förfallet. Hur tror dom då det ser ut inomhus?  (Skrivet med all respekt för dem som vill ha det så)

 

Min trädgård skall vara ett stycke lagom kontrollerad natur. Där växter söker sig till den plats där de vill leva sitt liv sin stund i jorden. Där bären och frukterna mognar. Där man vill sätta sig på marken och krama träden när knopparna öppnar sig till blyga nyfikna löv. Där fåglar, fjärilar och humlor trivs. Där dofter från blommor och kryddland skapar välbefinnande. Där det nyklippta gräset får bli gödning i rabatter. Där äventyret lurar bakom buskarna och lockar fram tioåringen igen.

Och framförallt ! Där det finns naturliga sittplatser allt efter behov och väderlek. Dessa finns hos mig Välkomna in.

Stigs hörna.

Ja vi kallade den så. Stig, min svärfar, älskade att sitta där med en kall öl i ett hörn nära gatan. Nu står där en bänk som sett bättre dagar. Dock skänkande vila åt trötta ben. Som står där och saknar Stig.

Vattenhålet.

Där kan man sitta och se ut över kanalen. Som på savannens vattenhål se djuren. Nåja, i mitt fall änder och någon gång svanar. Här är en insynsskyddad oas mellan idegranar, syrener, havtorn och pioner.

Syrénbersån.

Klart att en svensk trädgård skall skänka skugga varma sommardagar i en doftande syrenberså. En sådan som minner om sill, nypotatis, kall pilsner och snaps. Kaffe, sockerkaka och punsch.

Altanen.

Platsen för hammocken och utemöbler. Markis som skydd mot olika sorters väder som vår herre hittar på. Den plats som under den varma årstiden blir ett vardagsrum där livet känns lite lättare än under mörka kalla dagar.

Några bilder från min trädgård nutid och dåtid.

Bild 4. Mina svärföräldrar i syrenbersån

 

 

 

 


4 kommentarer

Champions League 2017. (Kvartsfinaler.)

Så återstår det åtta lag. Åtta förhoppningsfulla. Ett av dessa skall lyfta pokalen. Blir Europas mästare i Cardiff i majsolens glans.

Tre lag från Spanien. Två från Tyskland. Ett från England. Frankrike(Monaco) och Italien.

Spanien håller ställningen som den ledande klubblagsnationen tätt följd av Tyskland. PremierLeague visar att ligan med sina skamligt överbetalda divor är just skamligt överskattad.

Lottningen Kvartsfinaler.

Atlético Madrid-Leicester City. Borussia Dortmund- AS Monaco. Bayern München- Real Madrid. Juventus- FC Barcelona.

Atletico Madrid. Nu etablerat i den europiska societeten. Försvarstarka, Griesman.

Leicester City. Förväntad reaktion i PL Har med lite flyt nått fram till något unikt i klubbens historia. Är sparven i tranedansen.

Borussia Dortmund. Offensivt sevärda. Härligt publikstöd hemma på Westfalen Stadion.

AS Monaco. Slog ut miljardlaget Manchester City.

Bayern München. Totalfotbollens representant. Finns det någon svaghet?

Real Madrid. Den mest klassiska av världens alla fotbollsklubbar. Ändå i vår tid väldigt beroende av Ronaldo.

Juventus. Den gamla damen outstanding i Serie A.

FC Barcelona. I sina bästa stunder höjande fotbollen till den skönaste av konster. 6-1 segern mot PSG var ett bevis på detta, om än med lite domarhjälp.

Tips.

Atletico-Madrid-Leicester C. 3-0 1-1. Borussia Dortmund-AS Monaco. 3-1 2-2 . Bayern München-Real Madrid. 3-1 1-2. Juventus-Barcelona. 1-1 0-2.

Så seglar sen Atletico, Borussia, Bayern och Barca vidare mot den störta klubbalagsäran som finns i fotbollsvärlden.

Och pokalen kommer att lyftas av FC Bayern München.


3 kommentarer

Regementets dag. ( Upplevt av en ung militärmusiker under 1900-talets mitt)

Är allt inpackat? Notställ och notväska? Tubor och staven? Marschtrummor, bäckar och bastrumma?  Ess-klarinetten!!! ? (Än, så här många år efteråt, förvånas och förundras jag över varför ess-klarinetten inte sågs som ett personligt instrument utan ingick i handräckningspersonalens uppgift. Var det ett straff att bli beordrad att spela det svårbemästrade ljudgenomträngande, intonations-farliga instrumentet? )

Frågorna om allt var med kom från dagkorpralen. Vi som sett till att så var fallet var musikvolontärer och elever. Vi, som också på kvällen förut i ett kallt rum på vinden putsat tubor och trummor till högglans. 

Det var åter dags för en årlig ”Regementets dag” på något av de många närliggande förbanden. Timmen var tidig då den grå kommissbussen avgick. Alltid på en lördag eller söndag. Nu väntade oss en heldag med olika uppgifter.

Förmiddag. Ceremonimusik.

” Krigsman skall frukta Gud och vara konungen huld och trogen .Vid ofred skall han sig manligen och väl förhålla, samt med liv och blod konung och fädernesland försvara” Jodå, så lät det från översten. Det är ändå inte så längesen.  ” Gud bevare konungen och fäderneslandet” Ord som truppen likt ett eko skulle upprepa. Från musikkåren lät ekot ofta ” Gud bevare skåningen och fäderneslandet”. Alternativt: ”Gud bevare konungen för fäderneslandet”.

 

Hela regementet uppställt. Besökare med tidigare anknytning till kasernerna på plats. Korumtrummor som altare. Psalmer och marschmusik. Krigsmans erinran. Parad för fanan med någon orytmisk officer som fanförare struttigt gående mellan taktslagen. Allt som det varit i långa tider.

Uppställning av notställ. Lunch- konsert i matsalen för värnpliktiga och besökare. Ärtsoppa och pannkakor som efterlängtad belöning efter genomförd musik. Förflyttning av notställ och slagverk till utomhuskonsert. Någorlunda belyssnad tills en lastbil eller stridsvagn sätter sig i rörelse. Den konkurrensen blir oss för svår.

Sen eftermiddag.

Civilister lämnar kasernen. De flesta värnpliktiga likaså.  Krutröken från övningarna skingrade, upplösta mot himlen. Det är nu den långa lakunen inträffar. Det är nu det bjuds till fest på officersmässen. Det är nu sysslolösheten för oss i musikkåren känns som en evighet. Det är nu vi har flera timmars väntan på dagens final. Den att spela Svenska Arméns tapto då officerarna brutit taffeln och med medföljande festklädda damer skall få höra Sin musikkår spela denna aftonmusik.

Det doftar orkester. Är ett vanligt musiker-skämt när näsor nås av dofter från starka drycker från törstiga bröders munnar.

För oss yngre har väntetiden inneburit hängande på underbefälsmässen. Halvsovande i bussen. För underofficerarna har det funnits andra förlustelsemöjligheter. På deras mäss finns det bar. Den har besökts.

Taptot, en mörk festkväll inför salongsberusad sorlande publik, ropar inte på total närvaro av nykterhet hos musikerna. ( Undantaget solotrumslagare och första trumpetare) Jag har på Ing 1 upplevt hur någon i första ledet fått hålla den oartikulerade stavförarens livrem för att undvika dennes fall mot kasernens asfalt. Men vad betydde det en lördagskväll någon gång på den tiden då sådant gick för sig i en väldigt speciell miljö.

Sen var det hemfärd. Urpackning och uppbärande av det som varit med och gjort insatsen möjlig. ÄVEN ESS-KLARINETTEN.

Ps. Jag minns det med lite förvåning men med mer glädje ändå.


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Hur naiv får en statsminister vara?)

Det tog sju år. Sju aningslösa år att komma till skott (ursäkta skott-vitsen) Att inse att värnplikten aldrig skulle förpassats till kasernernas soptippar. images

Landet ”Godtrogen” styrdes av en person (Moderat!!!) som menade att försvaret är ett särintresse. Som levde i bubblan att Sverige var naturlags-skyddat mot angrepp  från främmande makter. Som kom på den snällysande idén att ge frisedel till alla vapenföra personer som inte själva önskade delta i försvaret av ett land som vi väl ändå tycker är värt att försvaras. Hoppas och tror jag.images6kou4rt1

Fredrik Reinfeldt (med stöd av Widmark och andra undersåtar i ledbandet) tömde kasernerna. Sa farväl till vapnen.  Och framstod i beundrarkretsar som en fredsängel. Omvärlden skulle ALLTID se ut som den gjorde. Det kalla kriget var ett minne blott. Sovjetunionen likaså. (Som väl ändå inte blev vad Marx hade tänkt sig?)Den tusenåriga freden klingade lika övertygat från naivismens översteprästers munnar som när det deklameras på Skansen då klockan slår oo.oo på Nyårsnatten. Om bara den humanitära stormakten öppnade sina hjärtan kunde inget ont hända.

Nu lyser eftertankens kranka blekhetslampa. En försvarsorganisation som fungerat skapligt sen 1901 skall återupprättas, om än i ny tappning.

Hur mycket extra kostnader medför återupplivandet nu? Kaserner som omvandlats. Befäl/Utbildare som inte finns. Allt detta, för en i mitt tycke vansinnig handling år 2010.untitled

Om detta kommer historieböckerna att skriva. Om en statsminister som var aningslöst naiv.

Att jag sen menar att Nato ändå måste tillhöras är en helt annan historia.

 


1 kommentar

Musik jag spelat. (Klarinettkonsert Carl Nielsen.)

” Have you played Nielsen ? Have you heard Stanley Drucker”?untitled

Det var det första två ledande klarinettister i U S – Army Band frågade mig när vi i Kristianstads Stadsmusikkår gästade kåren i Washington 1975. Visst hade jag hört Drucker. Visst hade jag försökt ta mig igenom Nielsen ett antal gånger.6e6ddf79bec7c4098fb58c8ae63a92933139776e

Carl Nielsen (Danmarks största tonsättare) skrev konserten för klarinett och orkester år 1928. Den tillägnades teknik och staccato-fenomenet Aage Oxenvad som förde den till dopet efter endast tre månaders övning ! Efter uruppförandet sa en nöjd kompositör till fagottisten i Köpenhamns Blåsarkvintett. ” Nu skall jag skriva en fagottkonsert också”. Gör du det, sa fagottisten, men jag tänker inte spela den. Och med detta antydes att Nielsens klarinettkonsert är en av de hårdaste nötterna att knäcka i klarinettlitteraturen. Ja, så svår att den länge ansågs på gränsen till möjligt spelbar.

 

Nielsen (som de flesta svenskar uttalar fel med öppet ”ie”, men skall uttals som i ”pilsner”  såg  klarinetten som en skön kvinna ( därav de lyriska partierna) men som fick hysterika utbrott.( därav de kraftfulla, höga, snabba löpningarna och staccato-partierna) untitled

När jag på sjuttiotalet tog lektioner i Köpenhamn, för den utmärkte pedagogen Kaj Borup Fredriksen, blev det känt att Kjell-Inge Stevenson skulle spela in den med Dresdner Stadtkapelle och Herbert Blomstedt. Detta sågs inte med blida ögon av de danska klarinettisterna som menade; Det hade varit okej med en Engländer eller en Amerikaner. Men en Svensker! Nej, det gillar vi inte. Dock  tystnade kritiken när inspelningen nådde deras förhoppningsfullt felsökande öron. Kjell-Inge berättade långt senare för mig hur han övat in den. I varje intrikat löpning hade han börjat med frasens inledningston. Lagt till ton för ton. Ett arbete att beundra.untitled

Min danske lärare berättade också hur några danska klarinettister, innan musiken blev allmänt känd, tagit med sig noterna till några av tidens främsta engelska klarinettister, Reginald Kell och Fredrik Thurston, och förvånat informerat omvärlden att dessa nästan klippte den prima vista.  Något som sannerligen betvivlas eftersom det generöst bjuds på massor av bb i partituret och får därför betraktas som en hjältehistoria att framföra tillsammans med goda drycker för häpna beundrare.

Några skivinspelningar jag hört. (Förutom Stevensons)

Benny Goodman.   ”An awful one” sa Gervase de Peyer när vi pratade om olika  inspelningar i maestrons kök på 16 Langford Place i London över en tallrik spagetti . Kanske överdrivet. Men ”The King of Swing” ägde inte erforderligt fortissimo, tung-snabbhet och teknik för att matcha de stora klassiska klarinettinterpreterna.untitled

Ib Eriksen. Eriksens inspelning var den första jag hörde. Här fanns kraften kanske i övermått?

Louis Cahuzac. Även den på flera stenkakor. Trots detta ett under av skönhet parat med total kontroll över instrumentet.untitled

Stanley Drucker. Legendaren och soloklarinettisten i NY Phil svarar tillsammans med Leonard Bernstein kanske för den definitiva tolkningen.untitled

I vår tid räknas konserten till standardlitteraturen för professionella klarinettister med solistambitioner. Att den länge ansetts vara bland det musikaliskt finaste av många verk för instrumentet gör att tidens stora solister inte kan sopa den under mattan. Hur många gånger ett fenomen som Martin Fröst spelat den vet han nog inte själv.

I verket har även slagverket en betydande roll. Något som lär bero på Nielsens bakgrund som militärmusiker och trumslagarpojke.

”Musik jag spelat” Står det i rubriken. Med det menar jag övat på. Skulle aldrig ha varken eller haft mod och förmåga att spela den för någon annan än mina lärare och mig själv.

Den första svenska klarinettist som hade det modet och den förmågan  att föra musiken till offentligheten var gode vännen, framlidne militärmusikdirektören Harry Sernklef. Visst är det musik som passade Harrys spelstil som handsken.untitled

Och nu hittar jag inte noterna i mina oordnade högar. Så det får nog vara. Om jag inte plötsligt återfinner den liggande där pockande, utmanande  och………..mycket fin. Men nytt ex tänker jag inte köpa.