JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


3 kommentarer

Händelser jag minns (När jag trodde slutet var nära)

Nu j-klar skall jag visa dom! Nu skall testcykeln sprängas. Här kommer en med värde ni sällan sett!

Musikkårens personal hade år 1968 blivit inbjudna att på pliktverket gå igenom de tester som blivande värnpliktiga fick göra. Dagen före det hela hade jag i kanonform (Tränade fortfarande löpning då utan att längre tävla) sprungit två mil i terräng. Jag var 28 år och mer vältränad en någonsin. Här kommer en som skall visa upp sig inför beundrande förvånad personal.

Testerna gick bra så klart. Ja, utom det där med mörkersynstesten. Nu MÅSTE ni se något? Hörde jag testaren säga. Men nädå….Här behövdes starkare ljus…..men till slut så……Nu återstod bara mitt huvudmål. Det att visa upp min fantastiska konditionen.

Framme vid testcykeln. Väntade på min tur. På cykeln satt en av kårens äldsta och flitigaste skattebetalare. Många flaskor av ädel dryck hade konsumerats inköpta i en affär vilken uppvisade en grön skylt. Han cyklade beundransvärt. Svetten lackade. Tempot var högt. Nu var det min tur. NU!!!

” Det är inte värt att ni cyklar! Ert EKG ser inte bra ut” Hörde jag från en mun som ansvarade för testerna. Bad honom upprepa. Måste ha hört fel. Men……..Det finns ingen rättvisa, tänkte jag. Han före mig fick ,men jag. Den i  särklass mest vältränade på musikkåren…..

På eftermiddagen skulle jag undervisa klarinettelever på Fröknegårdsskolan. Gick dit den korta vägen från hemmet i slowmotion. Uppför trapporna med ”musasteg”. Kände hur det värkte i bröstet. Hur lång tid har jag kvar i detta livet?

Dagen efter.

Flera av musikkårens medlemmar satt bleka i våra lokaler. Alla med förmodade hjärtfel. Nästan halva kåren hade förvägrats att cykla. Det är något som inte stämmer.

Någon vecka senare.

I väntrummet på regementets sjukhus. Hjärtfelspatienterna sittande i väntan på domen efter extra EKG-tester. Ut kommer regementsläkaren Bexell och säger:
” Nilsson och Henrixon! (Pulsen ökar. Är det vi Kent-Inge 22 år och jag som är värst drabbade?) Ni skuttar väl omkring i skogen som små kaniner”!

Så var det över. Hur kunde det ske?

Jo, det avslöjades att gatuarbetare med lastbilar kört omkring i området och stört apparaterna.

Ps Någon av oss drabbade hämtade sig aldrig helt efter den här händelsen för många år sedan. Och än är jag i livet. (Jag var faktiskt mycket vältränad som synes. OBS ! Var.)

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns. (När jag fick panik på Malmö Stadion)

Jodå. Jag har INFÖR PUBLIK framträtt på samma mark som Pelé, Eusebio, Carl Lewis, Sergej Bubka, Bosse Larsson, Zlatan…..och många, många fler av de största idrottartisterna i historien.

Nu var det inte med en fotboll jag skulle exponeras, heller ingen ribba som skulle överhoppas som fick publiken på Malmö Stadion att åskåda min insats på denna klassiska arena som kom till världen inför VM i fotboll 1958.

Det var i början av sextiotalet som utställningen MILA skulle invigas med stor fest på Malmö Stadion. I denna show medverkade fyra sammanslagna militärmusikkårer stationerade i södra Sverige. En av dessa var Kungl. Norra Skånska regementes musikkår från Kristianstad. Som stavförare var den reslige trombonisten från Ystad, Kjell Nilsson utvald. Det var han som hade ansvaret att dressera oss till ett figurativt marschmusikframförande. (Bilden. Kjell Nilsson knappt synlig med staven. Jag barhuvad som vanligt lyckligt ovetande om vad som skall hända mig)

Min placering var en ytterkant i främre ledet, trumledet. Där skulle jag som avslutning på det hela ta sikte mot en i gräset placerad liten vit platta för att vara en viktig del i bokstaven M i ordet MILA som skulle bildas framför huvudläktaren.

Det hade börjat skymma i den tidiga sommaraftonen i staden Malmö. Det närmade sig final. Jag skulle ta ut riktningen mot den där plattan som jag anade var den var belägen. Efter mig följde de andra i ytterledet. Det var JAG som hade befälet, hade ansvaret för att ett anständigt M skulle framträda. Nu hör det till saken att redan i så unga år var mitt mörkerseende i pensionärsklass.

Startade med gott mod marschen till målet. Närmade mig till toner av Under blågul fana. Nu måste jag se den. Bara några meter kvar……Men……Var?…..Pulsen steg. Svetten i den kyliga kvällen var i klass med alla de stora långdistanslöpare som gästat arenan. ………DÅ!!! Där är den. Lite nertrampad i mästargräset. En vackrare syn har jag sällan sett. En lyckokänsla pyramidal infann sig. Och ordet MILA applåderades artigt av publiken som inte haft en aning om hur det skulle kunna blivit……(Bild från repetitionen. Då var det ljust)

Men än fattades (har jag hört i efterhand) Pricken över bokstaven i . Denna prickuppgift var fördelat , nej felfördelad till en av de äldre i kåren. Någon som var så säker på sin roll att han uppsökt lokal innan sitt performance.

I:et yrade omkring  med sin kornett utan att hitta sin position. Några på läktarens skrattade. Andra menade att det var ett genialiskt humoristiskt inslag i den figurativa showen. Jag vet sanningen.

Och tänk vilken glädje en liten vit plastplatta kan skänka.

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Korpidrott med Militärmusikkåren (Del 3. Handboll)

Det finns många religioner. En del drar till sig fanatiker. En religion har sitt Mecka i en liten stad i östra Skåne. En stad som en gång var en stor garnisonsstad. Som var borgerlighetens huvudstad i vårt land. Där det gällde att veta sin plats i hierarkin. Att religionen heter HANDBOLL vet nog de flesta när jag nämner stadens namn . Den orangea staden: Kristianstad.

Eftersom jag var en kronans man utvald att försvara våra gränser med mina instrument i denna stad så var det givet att jag måste spela handboll i korplaget med namnet. P 6 Musik. Att neka det i idrottsför ålder hade varit snudd på ”Stadsförräderi”. Jag tog plats i laget, mest för att konkurrensen var nästan obefintlig.

Jag hade aldrig spelat handboll när jag som 21-åring kom till dåvarande residensstaden. I Malmö under skoltiden var bollsporten som gällde fotboll, eller på vintern inomhus, någon gång korgboll. Hade till detta handicap för små händer. Svårt att greppa hårda passningar. Svårt att få kraft i skotten trots en vältränad torso. Bolljävelen liksom slant. Inget klister hjälpte. Men det värsta var att jag, då som nu, inte var helt klar över reglerna. Vad fick jag och vad fick jag inte göra? Hur många steg fick jag ta? Hur tilläts jag tackla? Helst skulle jag vilja lägga ner bollen till marken och spela innefotboll. Måste som alla andra obegåvade bollspelare kompensera detta med hårda tag. Fick till och med höra epitetet ” Den råe backen”. Drog på mig massor av frikast utan att förstå varför.

Vårt lag innehöll egentligen bara två som kunde kalla sig för handbollsspelare. Jan-Åke Ericsson (Till vänster i bild) som ägde stort bollsinne och sköt skott som inte var nådiga att täcka upp. Och så Den stora stjärnan. Han som i yngre år spelat allsvensk handboll för IFK Skövde. Dock var denna stjärna  ibland FÖR klart skinande då hans inspel och passningar inte var avsedda för oss andra dilettanter. Ibland slocknade stjärnan helt då han satt utvisad mest hela matcherna. Protester mot domarna och intagande av förfriskningar lite väl  friskt innan match. (Bilden med trumma)

Som lagledare hade vi ingen mindre än självaste musikdirektören, även han med aktivt handbollsförflutet: Helle Rosén. (Bilden i flygets uniform)

Så kom en match som blev ett stort idrottsminne för mig. Vi spelade mot ett lag i vilket en före detta målvakt i IFK Kristianstad vaktade deras mål. (Möjligen hette han Douglas?)

Jag tog emot en passning en bit ut på planen. Såg mig om Visste som vanligt inte vad jag skulle göra. Mina vitklädda kamrater var markerade. En mur av fientliga motståndare täckte målet. I min hjärna rådde kaos. Vad göra?

Jag sköt. Bara för att inget annat fanns att göra. Jag sköt. Ett distansskott. Knappt styrfart mot den rutinerade målvakten som motat bollar från landslagsspelare. Jaha, tänkte jag nu var jag av med bollen  i alla fall. Såg vita ärmar i luften. Hörde några lagkamrater säga ”Bra Calle”!

Jodå. Jag hade gjort mål på en före detta allsvensk målvakt. Och det med ett DISTANSSKOTT!!!

Hur gick det till? Var han skymd? Nej så klart inte. Det var kraften i skottet…….väl?

Hittade en bild på ”sållet” . 1950 då hans spelade i Näsby IF.

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Korpidrott med militärmusikkåren. Del 2. Elvamanna-fotboll)

”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Det spelades bättre boll, på gräsplanen hemmavid”.

Nåja. Vi spelade inte precis som Il Canoniere, och för det mesta fick vi hålla till på grusplanen.

Vi, som var P 6 musikkårs elvamannalag i korpfotbollen i Kristianstad. Planen, Korpvallen, De brutna benens och de blödande knänas hemvist på jorden. Den låg intill Sommarlust där nu flera hyreshus är belägna.(Bild. Halva laget många år senare.)

På vår lilla arbetsplats var det ett under att vi kunde ställa upp med fullt lag. Vi var ett Kajsa Varg- lag i vilket många fick övertalas för att medverka. Ja, nästan hotas. Till dessa svagheter kan tilläggas att laget helt saknade taktiska kunskaper, eller snarare vilja. På mittfältet sprang, och jag menar SPRANG, Jan-Åke Ericsson och jag. Vi sprang i ett öde landskap. Över oändliga ytor. När vi erövrade bollen försvann vår kedja upp mot motståndarmålet, (Ingen offside tillämpades i Korpen) alla var besjälade av att göra MÅL. Vår tänkta striker tittade anklagande på oss om inte bollen landade precis framför fötterna. Fortsatte att dra i mustaschen stillastående i väntan på nästa tillfälle. Försvaret stod bekvämt parkerade vid egna målet och avvaktade  kommande fientliga attacker. Och! Jan-Åke och jag vi sprang, sprang ,sprang och…………sprang.

Som alla förstår var vår framgång inte monumental , till skillnad mot den i innefotbollen.

Ett undantag i vår elva var en mycket gammal man. ”Avdankad arm och grå” Hade väl Runeberg betraktat honom som. Han var just gråhårig och ,hör och häpna, säkert över 50 år !!!!!!! Han är ett rundningsmärke, hördes motståndarkommentarer. Men! Han hade erfarenhet från riktig fotboll. Spelat i HIF: s reservlag och kunde läsa spelet och ta till de fula knepen. Harald Lindberg vår libero, Du måste ha lidit med hönsgården i din omgivning.

Så kom det en match av många att minnas. Vi låg sist i serien och skulle möta laget som bara behövde slå oss för att ta hem pokalen.

Det blev en match där grisfotbollen visade upp sitt segerrikaste tryne. Bollen träffade vår ribba, våra stolpar, rullade på mållinjen. Vi kom sällan över mittlinjen. Maskade och maskade.

” Ni sa det här skulle bli en lätt match. Ni kan äta min skit”!  Vrålade på bredaste Malmöitiska deras lagkapten efter matchen som slutade som alla defensiva tränares drömresultat: 0 – 0

Om någon med koprofila böjelser tog honom på orden låter jag vara osagt. Men det kan jag väl inte tänka mig.

 

Här några bilder på de som inte platsade i det lilla innefotbollslaget (Vars stjärnor finns till beskådande i innefotbollsartikeln.)  Men som kämpade väl på grusplanen hemmavid.

 

Bild 1. Lars-Göran Bringehed i Bryssel. Strikern och Gösta Johnsson i bakgrunden. Samtliga med glas i handen.

Bild 2. Jerry Dahlskog intagande samma läge som på planen.

Bild 3. Arne Davidsson och Gert-åke Walldén flankerande en som sprang.

Bild 4. Bengt Jivestad och Rolf Svantesson trummande genom staden.

 

Och roligt hade vi. Väl?

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Korpidrott med militärmusikkåren)Del 1 Innefotboll.

Vi kallades för Dom vita eleganterna. Vi i Norringemusikkårens korplag. Helvita, så klart, som Real Madrid och den tidens storlag Leeds United. På vintern spelade vi inomhusfotboll och handboll. På den varma årstiden elvamannafotboll.

Innefotboll.

Platsen för drabbningarna var i den klassiska Korridoren på Södra Kasern där IFK Kristianstad inför en galen publik spelade sin handbollsmatcher. Lagen bestod av sex spelare plus avbytare. I vårt lag lirade oftast  Harald Lindberg och Stig Gustafsson i de bakre regionerna. Jan-Åke Ericsson, Jimmy Ludvigsson och Carlo Nilsson på mittfältet och Bernt ”Ekis” Ekström samt Kjell-Åke ”Kula” Persson på topp. Övriga medverkande ; Nödfallsinkallade.

Det gick bra för oss i innefotbollen . Här kunde vi spela utan för mycket tanke och kunskap om taktik. Även tacklingar var av snällare natur än i den ”riktiga” fotbollen. Vann storsegrar mot klumpiga, långsamma flyttgubbar ”Express och Stadsbud” och industriarbetare. Hörde publikomdöme som lät” P6 musik spelar den snyggaste fotbollen”. Även stora poliser fick jaga oss förgäves. Kom till final några gånger där Brandkåren blev för svåra.

Ett speciellt minne: Det hände under Beatles-eran. En del, ännu inte så många, unga killar hade lagt sig till med så kallad Beatles-frisyr. En sådan var motståndarlagets lagkapten. Jag var välfriserad korthårig kapten för oss i P 6-musik. Domaren, rödhårig och doftande av livets goda drycker. Dessutom full på annat vis: av fördomar. Viskade under slantsinglingen till mig, diskret pekande på min motståndare. ” Fy f-n vilken j-vla frisyr han har. Jag tog min chans att vara taktisk och replikerade. Ja fy f-n. Tittande med avsmak mot den hårfagre. I den matchen gick samtliga domslut vår väg. Skäms jag nu så här många år efteråt?……..Det blir min hemlighet.

Lite bilder på artisterna i  vårt lag. Tagna i andra sammanhang och tidsperioder.

Bild 1. Stig med sin Cooper-flöjt.

2. Jag på väg med sällskap av ”biinstrumentet”.

3. Jimmy ( Med hustru Ewa) i vuxen ålder och Ekis med fagotten.

4. ”Kula” (Den eminente jazztrumpetaren) Spelar jägarhorn.

5 Jan-Åke med bastrumman.

6.Lagets nestor Harald Lindberg syns här med stavgehäng.

 

Vilket lag! Hur skulle vi spela i dag? Alla utom Harald är i livet. Skall vi försöka? Ni ställer väl upp?



Lämna en kommentar

Dagboken. 22/4 23/ 4. (Två dagar med olika nöjen)

Emil Jonason en klarinettist av världsklass. Denna lördagskväll gästade han tillsammans med Musica Vitae Kristianstad och stadens nu så publikvänliga kulturhus.   

Orkesterchef och solist bjöd först ett litet antal anlända på information och intervju. Därefter ett digert intressant program.

Musik av George Gershwin, Astor Piazolla, C M von Weber, Osvaldo Golijov, samtliga med Jonasson som solist, vilken också med gester, klarinett och kroppsspråk ledde stråkorkestern. I Emmy Lindströms ” Nu faller snö” fick Emil vila läpparna och dirigera orkestern i ett verk skrivit av hans hustru ( Bilden) för att celebrera deras sons födelse.

Carl-Maria von Webers första klarinettkonsert i F-moll  hör till standardrepertoaren i klarinettvärlden. Weber (klarinettkompositören framför andra) tillägnade musiken Heinrich Baerman. (Bilden)

Jonason valde friska tempi i yttersatserna. Ljuvligt stillastående i den andra satsen. Hade arrangerat musiken som står honom så nära från originalets symfoniorkester till enbart stråkar. Allt klingade fint, men visst saknades framförallt valthornen som är så ”Weberska”. I en cadenza bjöd Jonason publiken på en ”chock”. Aldrig någonsin tidigare. Knappast har någon annan solist exponerat ett glissando i denna senromantiska komposition. Jag tyckte det var kul. Vad anser de renläriga akademikerna ? Vad skulle Weber sagt?

Om Webers klarinettmusik är väl känd så bjöd kvällens sista stycke på en angenäm överraskning.

The Dreams and Prayers of Isaac the Blind. ( Osvaldo Gojilov)

Brookline, MA.
Composer Osvaldo Golijov was awarded an MacArthur
Foundation Genius Grant 10/5/03. Golijov composes music drawing on the melodies and rhythms of his Jewish and Latin heritage. Golijov was photographed is his Brookline, MA studio.
©2003 Rick Friedman/Corbis

Den klezmerinspirerade musiken var som en berättelse. Ett musikaliskt äventyr. Som en teaterpjäs i toner. Åhörarna satt i spänning. Vad skall hända nu? Basklarinetten imponerade med höjdspel som för tankarna till virtuosen på instrumentet, Harry Sparney. Stråkarna i quasi niente- insatser till den mustigaste judiska fest. Jonasson som den trollbindande mästaren/rabbinen. Detta var musik jag måste höra flera gånger. Emils muntliga introduktion var också den mycket målande.

 

Jonasson spelade efter applådåskor ett eget komponerat stycke för soloklarinett. Ett sådant vilket får mungiporna upp till öronen och andningsorganen att kippa efter luft. Cirkelandning som ett perpetuum mobile.

Att bedöma Emil Jonason som klarinettist/musiker är enkelt. Ordet är fulländning i samtliga av spelets komponenter.

Musica Vitae är en vital kammarorkester stationerad i Växjö. Tillhör Musik i Syd. Det är en tanke som slår mig som gammal militärmusiker att: Musica Vitae är en förlängning av Kungl. Kronoberg regementes Musikkår. Kristianstadsbaserade Mare Balticum, är en förlängning av Kungl. Norra Skånska regementets Musikkår.

Den 23 april . Söndag.

Dagen börjar med sol och vindstilla. Fortsätter med besök på Solhaga. Än en vår är här. Än en gång skall nya växter i jorden.

Denna gången planterade i hagel, kyla och friska vindar.

Rosor. Jordgubbar. Smultron. Med hopp om att få se dem blomma. Att få avnjuta smakerna.

Det sägs att höjden av optimism är att plantera ett äppelträd vid fyllda 90. Så varför inte plantera rosor vid fyllda 77 ?

I skrivande stund når mig toner från Candide. Så då gör jag väl det även detta år. Lyder Voltaire och Går ut och odlar min trädgård.


7 kommentarer

C L och E L 2017. Semifinaler

Åtta klubbar jagar vidare. Pokalen blir att uppenbarare. Allt gripbarare. En står i Cardiff. En i Stockholm. Beredda att lyftas av lagkaptener. Beundras och bejublas av fans. För alla tider få en ärorik klubbs namn inristat i sin historia.

Tre lag från Spanien, som fortsätter att dominera den europeiska klubbfotbollen. Två från Frankrike (Ligan). Ett från den överskattade penningstinna engelska Premier League. Ett från Holland. Ett från Italien.

Champions League.

Real Madrid- Atletico Madrid.  Juventus FC – AS Monaco.

Skönt att det inte kan bli en ren stadsfinal i CL. Vågar jag utnämna staden Madrid till den världsledande fotbollsstaden? Vilken kan opponera sig?

Europa-traditionsfinal-spelande suveräna Italienska ligaledarna mot överraskningen som har den minsta men vackraste av semifinallagens arenor. Tror att ”Den gamla damen” är nöjd med lotten. Unnar Buffon att spela final och kanske……

Tips. Real-Atletico. 3-1- Atletico-Real 1-1.     Juve-Monaco-2-0 Monaco -Juve.1-1

Final.  Real Madrid-Juventus 3-1. (Med eller utan offsidemål.) Så får då alla tiders mest framgångsrika klubb ännu en framgång.

Europa League.

Celta de Vigo- Manchester United.  Ajax- Olympique Lyon.

Hela Stockholm. Nej Sverige, önskar att HAN spelar final på Nationalarenan. Där han gjorde alla tiders vackraste landslagsmål. I skrivande stund vet jag inget om skadan. Oavsett Z spelar bör United slå föga glamorösa Celta. Men spanska lag……se upp.

I mötet mellan gamla charmlaget Ajax och klubben från matstaden är det ytterst ovisst.

Tips. Celta- Man U 1-1 Man U -Celta 3-0  AFC  Ajax- O Lyon 2-1-   O Lyon- AFC Ajax-2-1 Förlängning . Straffar . Lyon.

Final.   Manchester United- Olympique Lyon  2-0. Och Mourinhos ära räddad.

Nästa år vid lottningen till semifinalerna till CL Vill jag i en viss delegation se Patrik ”Lakan” Jandelin sitta där i lokalen i Nyon. Iklädd snygga kläder. Beredd att se vilket motstånd Malmö FF skall få på vägen till finalen och pokalen.

Så blir det väl? Eller hur?

 


Lämna en kommentar

Kulturfrågan Kontrapunkt.

Kulturfrågan Kontrapunkt:  Läste jag var ett TV-Program som skulle sändas. Noterade det med glädje……innan tvivlet infann sig. Kan det vara vad jag hoppas på? Knappast väl?

Satt inför premiären med hela mitt fördomsfulla egoförsvar inkopplat. Höll Sten Broman hårt i handen. Såg Sixten Nordström stående bakom min rygg med en bekymrad min.(Nordström, som den kloke person han är, aldrig föll för att försöka efterlikna Bromans framtoning) ” Fråga Lund-varningsklockor” ringde starkt i öronen. Skulle den gapiga ytligheten från staden Lund, med en programledare som satte sig själv i fokus, råda. En programledare som inte uppnådde det minsta av Broman-karisma.

Tre kulturyttringar skulle presenteras. Västerländsk konstmusik. Litteratur och konst. Aha! Tänkte min fördomsfulla, Det var bättre förr-hjärna. Musikfrågorna blir väl några Wienervalser av Strauss samt början på Beethovens femma. Litteraturen, Camilla Läckberg eller i bästa fall inledningen på Hemsöborna eller Gösta Berlings saga. Mona-Lisa, Guernica och Nattvarden får bli den svårighetsnivå på måleri som skall avslöjas. Frågor som absolut inte tillåts vara över huvudet på oss lekmän. Ingen får känna utanförskap i vårt land. Alla skall med, som det heter. Skall kunna ringa in och gissa. Helst också bli rikligt penningbelönade för sina basala kunskaper.  Jag var beredd att såga. Att gnälla. Att få säga; vad var det jag sa. Allt är ytligt. Obildningen är monumental. Bildningsföraktet ständigt i vår närvaro. Fram med korsordet igen. Stäng av skitet. Det här är inget för en kulturkonservativ som jag är. Som gillar det som i Sverige lite föraktfullt kallas för finkultur.

Det tog väl cirka tio, eller möjligen elva minuter, innan jag insåg vilken sur gammal gnällgubbe jag blivit. Visst, programmet var omgjort även på den musikaliska delen. Att föra en dialog med de tävlande likt Sten Broman kan ingen och kommer ingen att kunna. Men svårighetsgraden var på specialistnivå. Frågeställningarna kluriga, omväxlande, originella och genomarbetade. Lagen lyste av intellekt och kärlek till sina ämnen. Den djupaste bugningen ger jag Ebba Witt Brattström för sina imponerande kunskaper i böckernas rike. (Där hade Horace något att bita i. Inga anspelningar väl att märka. Sådan är jag inte).

Ella Petersson har jag beundrat i en del andra kulturprogram. Här ges hon tid att låta lagen få diskutera. Komma med små inpass som en liten hjälp mot svaret. Lägg till detta levande musik i hög klass.

Sen är det så befriande skönt att sensationspressen låter programmet vara i fred. Inga rubriker som skriker ut. Monica Dominique blev hånad av…..Fel lag vann….  Läs om  Rickard Söderbergs vilda hemliga efterfest.

Finns det då något jag saknar? Möjligen kunde också filmen/teaterns värld varit med på banan. Men ett välkommet inslag i det annars så ofta försumbara som vår television ger oss är Musikfrågan Kontrapunkt.

Ps. Och visst blir jag glad då jag slår de tävlande. Schuberts underbara oktett med den ljuvliga klarinettstämman fick ett lag till Mozarts klarinett-kvartett. Ett annan till en sextett. Då ville jag hjälpa till.

 

 

 


Lämna en kommentar

Krogar ( Ett litet vattenhål i Parati/ Paraty)

Parati, en liten by mittemellan Rio de Janeiro och Sao Paulo.

Dit kom jag en dag år 2006 efter en tid i Rio de Janeiro.

Den ligger, inte nästan vid kanten, utan precis intill den blåa Atlanten. Saknar inte gator.  Gatorna som är belagda med kullerstenar för att skapa en viss stämning för turister. Liksom likformade skyltar till affärer och  restauranger. 

Det var där som jag sökte mig utanför de gator med stenar vilket gör det svårt att ta sig fram med kryckor och gipsat ben. Hustrun hade olyckats och blivit behandlad på ett sjukhus i utkanten av Parati. Jag var på spaning efter en krog utanför de stenbelagda gatorna då jag upptäckte denna oas. Och uttrycket inget ont utan något gott i sällskap besannades.

Vid en vik som sökt sig från det öppna havet fann jag en krog som jag för alltid kommer att minnas med värme. En stilla lagun, lite vänligt, fridfullt vågkluckande, omgiven av exotiska växter. Färgranna fåglar bland trädens bananklasar. Fiskebåtar som sett bättre dagar. Tunga dofter från en tropisk värld. Människor i bekvämt viloläge. Allt bara några hundratal meter från det kommersiella turist-Parati. Hit skulle vi.

Vi kom när skymningen skänkte svalka. Värdinnan satt i vrån, inte med en mantilj vid sin barm, men väl med papper och penna. Inte var jag där för att dansa samba, men väl för att inta god mat. Hon var författarinna och drev sin lilla servering tillsammans med sin man.

Kycklinggrytan var mör så den delades sig nästan inför våra hungriga blickar. Den gav ifrån sig dofter från en värld med kryddor långt ifrån vårt frusna Skandinavien.  Kocken, en kvinna med utseende som en gospelsångerska från Sydstaterna i USA,,kom ut. Stolt och nöjd likt en posör. Hon visste sin kokkonsts förmåga. Tog brett leende emot våra applåder. Här dolde sig en artist fjärran från guldkrogarna i de mondäna städerna.

Dit kommer jag aldrig mer. Ett möte i livet som bara finns bevarat i hjärtat.

Ps. Värdinnan höll på Palmeiras. Värden på Sao Paulo FC. Det fick jag reda på. Ännu ett fall där kärleken inte följde fotbollstillhörigheten.

Ds. hade inte den tröjan på mig vid tillfället.


Lämna en kommentar

Musiker/Sångare jag spelat med (Del 11. Arne Castell)

 Det var en dag i början på sextiotalet när jag första gången träffade den av mina kollegor så omtalade Arne Castell. Hur han när femtiotalet var ungt börjat som musikelev på I 6. Visat stor begåvning. Fått den utmärkte klarinettisten Hugo Svensson som lärare. (I bilden syns Hugo Svensson som stavförare) Men efter en kort tid muckat och gett sig ut på det stora äventyret som musiker på kryssningsfartyget Patricia. Nu var han återkommen till sin älskade hembygd. Till Degeberga där vaggan stod för nu snart 82 år sedan. En musikant hade gått iland . En sjöman hade mönstrat av.

Gert-Åke Walldén hade bantat ner och ombildat sitt 14-mannaband till 12 musiker. Ny i saxsektionen var Arne Castell den dag vi möttes för en första repetition  med bandet.

Minns från de åren hans stora täta ton i tenorsaxen. Hans fina improvisationer och hans lyhörda ”öra”. En spelning på hemmaplan; Sommarlust framkallar en trevlig hågkomst. Vi i orkestern fick äran att spela ”non stop” med Glenn Miller-bandet som gästade Sverige. I klassikern ”In the mood” hade Arne exakt identiskt övat/plankat in Tex Benekes legendariska solo. Något som väckte ovationer hos de amerikanska musikerna. ( Bilden, Arne trea från vänster i första raden)

Åren gick. Vi träffades då och då. Militärmusikens kamratförening. Några konserter. På stan som det heter. I TV-studion i Malmö då vi i ”Blåsarkvintett 65” medverkade i ”Allsköns Musik”.

Så kom dagen då vi blev kollegor på Kommunala Musikskolan. Minns Arnes ibland drastiska inlägg under konferenserna. Ofta i stående ställning på grund av en rygg som gjorde ont. Ett flitigt förekommande sådant var: ”Men jag har ingen utbildning. Bara inbillning”.

Vilket var en inbillning lika lärorik som någon akademisk utbildning. Ett långt förhållande i livets praktiska musikervärld. En skola, vilken han gått i med de öppnaste öronen och sinnena. Arne Castell var en sann musikant. Saxofonist, klarinettist, kontrabasist, pianist. Lägg till detta, kompositör ( Fick, när jag ledde min klarinettkvartett, ”Clarinokvartetten” två kompositioner tillägnade mig av honom) , arrangör, körledare, författare/poet, fruktodlare…….levnadskonstnär och livsnjutare. Kulturpristagare i Kristianstads kommun.

Känd för en stor publik blev han under alla åren som basist i Jan ”Tollarparen” Ericssons trio. Där var han på sin musikaliska hemmaplan, jazzen. I ett av många TV-program han medverkade i var Victor Borge gäst i Malmö-studion. Borge som skämtsamt på sitt oefterhärmliga sätt sa om trion. ”De är utmärkta musiker alla tre. Fina solister……… Det är bara när de spelar tillsammans som det inte går så bra.” Då skrattade ”Tollarparen” så han höll på att ramla av pianopallen. 

Vågar jag mig på att bedöma Arne som musikant och person så är han för mig harmonisnillet vandrande hand i hand med den melodiske romantikern.

I Kristianstadsbladet syntes med jämna mellanrum insändare signerade Arne Castell . Raka synpunkter gällande orättvisor i samhället.

I dag, den 13 april på skärtorsdagen, nådde mig budet. Vi får aldrig mer spela tillsammans. Arne har packat ner sina flitigt använda välljudande instrument. Det känns sorgligt. Det glesnar i leden av generationsmedmusikanter . Sommargyllingen sjunger i moll detta år.