JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


4 kommentarer

Min musikalpremiär

Det skulle dröja länge innan jag frigjorde mig från kultursnobberiet. Innan jag vid något av mina  många besök i London nog tyckte att någon gång skulle jag besöka en West End- Theatre för att likt så många andra turister  (och infödingar) Se en musikal . Shakespeare- teatern på Barbican var besökt. Många symfoni och kammarmusikkonserter också. Konstgallerier som Tate och andra likaså…..så…..nu kunde jag väl bli lite mer ”vanlig”. Lite folkligare, bara för att få veta om det är så bra som jag hört talas om. Tvivlade.

Året var 2011. Utbudet var, som alla vet, stort i den staden. Hade spelat potpurri från Phantom of the Opera flera gånger och gillat melodierna. Så den fick det bli.

Her Majesty´s Theatre.

Där låg den vid Haymarket. Inbjudande. Pampig. Byggnaden som underhållit och engagerat så många generationer sen premiären 1705. Såg nästan lite högfärdig, eller snarare högtidlig ut. Stolt över alla stora artister som framträtt där. Över att ha gett så många människor glädje i hennes lokaler. Nu var det jag, som lite tveksamt, skulle bli en av dessa. LSO spelade samtidigt på Barbican. Så, vad gör jag här?

Baren var öppen. Yes of course. Den godaste gin och tonic jag någonsin druckit ropade på ännu en. En kvinna som fick Sophia Loren, Marylin Monroe, Anita Ekberg, och med dem likställda, att framstå som gråa möss. Som sedesamma nunnor. Som fördomarna om en söndagskolelärarinna , väckte en berättigad uppmärksamhet i foajén. Även hos mig, det skall erkännas. Hos hennes medföljande man däremot var det svårt att hitta likheter med någon Gregory Peck, Gary Grant eller Marlon Brando. Snarare var han lika lång oavsett han stod upp eller låg ner.

Akt 1.

HON hamnade precis framför mig. Intill hustrun satt två damer från  Skottland medförande halva barens utbud in i salongen. Föreställningen började…..Ja ,ja. Lite kul att vara här ändå. Så fin lokal.  SÅ! Plötsligt! Något hände. Var jag åskådare eller med i ”verkligheten” ? Den på scenen?  Detta var fabelhaft.

Paus.

Eufori. HON pratade med mig ! Baren var öppen, så klart. Men längtan efter fortsättningen påträngande akut.

Akt 2.

De båda skotska damerna hade sett musikalen många, många gånger. Levde med som vore de en del av skådespelet. Ville bjuda frun på medhavt. Knuffade henne i sidan. Sa: ” Nu kommer det. I must cry”. Hon grät också. Alla grät. Så slutade det hela i ett diminuendo och jag förstod äntligen varför spelade potpurri gjorde så istället för det vanligare fortissimot.

Vacklade, nästan salig, ut från majestätets hus. Skulle naturligtvis inte köpa program för föreställningen men nu….måste ha minnet i tryck. Allt var suveränt. Solister. Orkester ( Var först ängslig för att musiken skulle vara inspelad) Scenerier. Detta var en kväll jag aldrig glömmer.

Sent skall syndare vakna som det heter. Men har efter detta hunnit med ännu en musikal i London. Les Miserable. Blir det fler? Hoppet finns. (Om jag fortsätter att vara en mästertippare)

Ops. Visst ja. Såg. My fair Lady med Jarl Kulle och Ulla Sallert på Oscarsteatern i slutet på femtiotalet. Så min musikaloskuld var tagen redan då. Men sen höll jag på mig…..länge.

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Topp 3 i Europas fem stora ligor 2017.

England  Premier League.

1. Chelsea FC                       93 p

2. Tottenham Hotspurs   86 p

3. Manchester City            78 p

Klubben från Swinging London. Klubben som var förknippad med pensionärerna. Klubben som ägs av en oligark. Den klubben visade stor säkerhet. Hög lägstanivå. Var egentligen i segermål långt innan det blev ett faktum. På behörigt avstånd kom Londonkonkurrenterna från norr. Harry Kane vann skytteligan och ”Spurs” avslutade sitt liv på White Hart Lane med den äran. Skall bli intressant att följa laget i CL ”Filosofen” ( Jag beundrar filosofer till skillnad från…..) är nog inte nöjd. Bortskämd som han är med mästerskap från Spanien och Tyskland.

Spanien. La Liga

1. Real Madrid                    93 p

2. Barcelona FC                 90 p

3. Atletico Madrid            78 p

En liga som innehåller två av de absolut bästa och spekulativaste lagen i världen. De två ledande spelarna i världen, blir alltid en giganternas tvekamp. Atletico utmanar någon gång. I år blev det ” Marängerna” som fick lyfta pokalen. Snart lyfter den en än tyngre pokal antar jag.

Italien. Serie A

1.   Juventus FC              91 p

2.  AS Roma                      87 p

3. SSC  Napoli                 86 p

Likt Chelsea var Juventus aldrig riktigt hotade. Nu får de spela mot Real om den största av titlar. Totti säger farväl efter en fantastisk karriär från spel med en andraplats i ligan. I den undersköna Neapelbukten sjungs belcanton med hopp om CL-spel igen.

Tyskland  Bundesliga.

1. FC Bayern München                         82 p

2. RB Leipzig                                            67 p

3. Borussia Dortmund                         64 p

I  Tyskland gäller ( precis som i Skottland, Danmark och några andra ligor) uttrycket ” De andra deltager. Bayern är år efter år i egen division och detta i  en liga med många bra lag.  Den skamlösa uppstickaren från gamla DDR, med Emil Forsberg, var en sensation. Men så mycket Red Bull finns inte i världen så de kan dränka elefanter. Publiklaget från Ruhr får trösta sig med cuptiteln.

Frankrike  Ligue 1

1. AS Monaco                                            95 p

2. Paris-Saint Germain FC                87 p

3.  OGC Nice                                            78 p

Enda ligan med en något otippad segrare. PSG ”bara” tvåa. Antar att de största Zlatanisterna vet varför. Tredjeplatsen förärades också Rivieran.

 

 

 

 

 


3 kommentarer

Dagboken 27/5 ( Det trodde jag aldrig skulle hända)

Den tjugosjunde dagen i  grüne maj var varm redan på den tidiga morgonen. En dag som jag vaknade till med förväntningar. Inte så mycket för någon kommande tipsvinst ( det bli väl som vanligt 7 eller 8 rätt), men väl att få spela klezmermusik med några fina musikanter.

Eftermiddag.

Det låter om huset på Lokförarevägen. Det nästan dansar. Min före detta elev, Marcus Persson, spelar klarinett. Försvinner likt en akrobat till golvnivå för att nå sitt medförda elpiano med jämna mellanrum. Hans syster Annicka kämpar på sin violin för att komma upp i styrkegradsnivå med tre spelglada virila blåsare med hårda rör. En svår uppgift. På sin altsaxofon (och esstuba) hörs Erik Norén. Saxofonen behärskar han med samma precision –och känsla?-  som skalpellen till vardags. (Dock är han obeväpnad denna dag) Själv får jag äntligen glädje av min C-klarinett, vilken annars ligger där i musikrummet dag efter dag. Årstid efter årstid och är ledsen för att den aldrig får låta. Nu spritter den som en våryster kesande ko i flöjt och violinstämmor. Vi spelar. Vi svettas. Vi har roligt. Sommarens grönska och trädgårdens dofter av syren, lavendel och kaprifol är för tillfälligt något av underordnad betydelse. Något vi stänger ute. (Bilden från vänster.2 Erik. 3 Marcus. 4. Annicka)

Klockan 18.00

Det är nu dramat börjar. Musikanterna har avgått. Tipslappen framtagen. 8 matcher färdigspelade. Samtliga rätt hittills. Hur svårt kan det vara att tippa 5 rätt? Tänker jag.

Har en halvgardering kvar när Degerfors och GAIS. IFK Norrköping och Halmstads BK spelar av bollen. Norrköping lugnar och oroar och lugnar. Degerfors kontrollerar matchen i vilken jag garderat 1 X.

Wembley Stadion Kl. 18.30 .

Final i världens äldsta fotbollsturnering. Två klassiska Londonlag. Högtidligt som alltid. Det är nu jag är övertygad om att mina 13 rätt spricker. Att guldet blir till sand. Har tippat från hjärtat. Arsenal ogarderad etta. Börjar bra. Tidigt 1-0 . Utvisning av Chelseaspelare en bit in i andra halvlek….nu stiger hoppet…..struntar totalt i om utvisningen är befogad.,,,,,nu härskar egoismen….nu sitter Mammon vid min sida……1-1…Svär över Wenger….varför spelar inte Walcott och Giroud?….   Då…..när invektiven över grod och snigelätaren når sin kulmen…. frälser Aaron Ramsey mig och andra fans till ”The Gunners” som upplevt säsongen som en Golgatavandring. Konstaterar att: Det var längesen jag var så ”ungdomligt” nervös under en fotbollsmatch……….Vilken påverkan Mammon har.

Norrköping och Degerfors sviker mig inte. Återstår två matcher. Tyska Cupfinalen. Där jag har Borussia Dortmund som säker…..men…..säker är jag inte ……Att FC Barcelona skall vinna i Spanien däremot…Självklart.

Ein Deutsches requiem

Nej så illa var det inte. Borussia tar ledningen. Frankfurt kvitterar….lovar att aldrig mer äta Frankfurter-wurst. Straff till Borussia. Nu vågar jag inte se mer………..men……ett requiem blev ett scherzo. Nu…..bara Barcelona kvar ….Ser på prognosen……..Bättre än jag trodde på 13 rätt…..Tack Arsenal………..Men…..varför är jag inte helt lugn?  Barcelona, ett av världens absolut bästa lag, mot Alaves………Kan bara bli seger……väl?

Klockan 22.00

Sitter på altanen. Kvällen är som sammet. Tända levande ljus. Blomning. Whisky…en igelkott prasslar i ligusterhäcken…..Alaves kan inte vinna eller få oavgjort. Vet inte varför jag kommer att tänka på Harrisburg och Tage Danielsson.

Det tar tid innan Messi sätter ettan…..nu kommer det att rulla på……är jag säker på…Då! Alaves kvitterar !!!….Åter dyker Harrisburg upp…….Skall det bli som förra helgen ? 12 rätt? Skall jag aldrig få min så hett efterlängtade fullträff?

2-1…..3-1…Barca- Barca Barca…skriker jag.    . Nu är det klart…..stjärnhimlen också klarare än någonsin……..klockan går sakta…sakta….sakta…..till stopptid….till……det  jag aldrig trodde kunde hända.

 

Sen då?  Jo, då gick jag för att sova. Tröttare än någon annan lördag. En lördag skall vara lugn. Chans till 5-6-7-8 rätt på tipset. Precis som vanligt. Som den kommer att bli igen……och igen.  och igen….Men ändå med denna dagen i minnet.

 

 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar. (Fantomen. Finns han?)

När jag var barn. Så litet barn att jag inte kunde läsa, men väl titta på bilder. Då tittade jag helst på Fantomen. Han var min hjälte. Tvivlade inte det minsta på hans autencitet. (även om jag kanske inte använde det ordet) Visst fanns han på riktigt. Jag vill träffa honom. Frågade föräldrarna om han aldrig var på Möllevångstorget, eller i Folkets Park för att dansa på ”Sviddan” eller Amiralen någon gång. Visste att han gillade mjölk och i kvarteret där jag bodde fanns hela tre affärer som saluförde hans favoritdryck……så visst måste han  komma dit ibland till mjölkens Mecka. Blev gråtfärdig när fadern berättade att han bodde långt, långt borta, Bengali heter landet. Och i Sverige finns inga bovar han kan slå på, fortsatte de dåliga nyheterna att drabba mig. Var också besviken över min familjs prosaiska liv. Varför kunde inte min far maskera sig, klä sig i trikåer och slå ner busar i ölhallen mittemot vårt hus? Visa lite civilkurage. Istället syntes han i vita målarkläder, burkar och penslar, inte det minsta hjältemodig.

För den oinvigde vill jag bara nämna några av ”Den vandrande Vålnadens” många kompetenser och handlingar. Ett CV överträffande allas.

Han föddes 1516. Bor oftast i De Djupa skogarna där han sitter på sin tron i Dödskallegrottan då han har en fridag från sitt kall, att skapa rättvisa. Pygméfolket med hövdingen Guran är hans förtrogna. Hans varg, som många aningslösa tror är en hund, heter Devil och den vita springaren Hero. Hans älskling är en kvinna, eftersom han är en vit heterosexuell, köttätande medelålders man. Hon är sjuksköterska och simhopperska. Kristnad till Diana Palmer. Han äger tio tigrars styrka samt en röst som får tigerns blod att frysa till is. (Här kunde jag ibland, djurvän som jag är, tycka lite synd om tigrarna. Men bara ibland. De hade nog varit dumma. Vid utvalda tillfällen vandrar han som en vanlig man på staden Morristowns gator. Trots hettan iklädd tjock ulster, hatt och  även i mörker bärande solglasögon. Allt för att inte väcka uppmärksamhet.

Åren gick i mitt liv med Fantomen ständigt vid min sida. Gick in på barer för att likt honom beställa mjölk och se vem som vågade mobba mig för det……men….Gick då över till whisky. Hade hetsiga debatter med arbetskollegor om Fantomens existens. Mötte motstånd. Förnekare, otrogna, samtliga obildade personer. Endast bland några av mina yngsta elever kunde en Fantomen-agnostiker finnas och ge mig tröst i min övertygelse. Min bästa 50-årspresent var ett medlemskap i Fantomenklubben med åtföljande dödskallering, vilket jag förärades av mina föräldrar. En ring jag bär med stolthet. En ring som inger respekt.

Men så låg jag en sömnlös natt för något år sen och tänkte. Är det inte konstigt att han kallas ”Den Vandrande Vålnaden” Men ändå dör? Och han dör i sin fulla krafts dagar, kanske samma dag som tio skurkar har fått döskallemärket inslaget i sina bovfysionomier. I samma ögonblick han drar sitt sista andetag är sonen en fullärd Fantomen beredd att ta över det viktiga uppdraget. (Hmm ärvda befattningar) Denne nye Fantom blir också kär i Diana Palmer (hmmm incest?)Diana däremot, liksom Guran, är de riktiga vandrande vålnaderna.

Efter den natten blev min tillvaro kaotisk. Min världsbild rubbad.  Har jag levt 77 år med en livslögn? Någon?

Ps. Detta är skrivet vid mina sinnes fulla bruk. Det är varmt i Kristianstad i dag. Tankarna svajar. Men ändå. Kommer vi någon gång att träffas? Vill han träffa mig? ( Om än bara som på bilden?…….


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Min första kontakt med drycker innehållande procent. Det kunde förändrat hela mitt liv)

Jag var 15 år och  några månader. Hade lagt några centimetrar till de 1.50 jag ståtade med då jag blev musikelev på Svea Livgarde. Såg väl ut att var 12 ,kanske 13 år. Hade aldrig fått smaka något starkt i föräldrahemmet. Inte heller längtat efter denna ”vuxenglädje”. Ändå hände det….

En lördagskväll i mars år 1955. Vi var bara några kvar på musikkårsförläggningen (Rådan).  Det var en sån där dag som bjöd på aningar. Ana en kommande vår. Ljuset började återvända. Snödrivorna svettades. Kämpade för sin överlevnad. Luften högre. Själv hade jag så smått börjat förstå vad jag gett mig in på. Hade fått löfte om att få resa till föräldrahemmet i Malmö när den förestående påsken skulle infalla. Fått nya kompisar som jag trivdes med. Allt kändes bra. Lördagskvällen skulle genomlevas med lite övning på klarinetten och sen i sängen med halmmadrassen på musikelevsluckan.

” Carlo! vill du ha lite Coca cola”? Orden kom från en två år äldre kollega. En som hunnit uppnå den imponerande graden: musikvicekorpral. (Han som då var valthornist. Som senare i livet blev riksbekant som en avantgardist inom jazzmusiken på tenorsaxofon. Som än senare ,men alldeles för tidigt, avslutade sitt liv)

Tyckte nog att drycken inte smakade som jag upplevt den. Men, något gjorde att jag frågade om mer. Så hade jag aldrig känt mig förut. Ansåg att jag var mogen för att klara allt. Hinder, vad är det? Här kommer jag. Fick tankar i riktning mot ett grönt hus precis utanför regementet. Ett hus som fått ett , som det heter i dag sexistiskt ”machoöknamn” jag inte vill nämna. Där bodde damer. Damer som arbetade i matsalen och markan. Damer som frestade. Kan jag få lite till B ?

Sen minns jag inte hur vi hamnade på Tyrol på Gröna Lund. Lyssnade på Nils Weingardts orkester. Serverades vitt vin. Hur kunde det ske? Visserligen iklädd uniform, men det måste vara allmänt bekant på den tiden att militärmusiken bedrev barnarov. Var fanns vuxenansvaret?

Norra Bantorget.

Därifrån gick bussarna till regementet. Hur jag kom dit? Obegripligt. Satt längst bak i bussen. Hur kunde jag bli insläppt? Hade mått bäst av en natt i en port på någon gata i huvudstadens mörker.

Neonljusen började dansa. Mitt inre åkte karusell. Något vill upp. Ut. Och det gjorde det. Chauffören visade /lyfte ut mig. Lyckade få mitt namn och adress med hot och löfte om åtgärder.

Dagen efter.

Aldrig har epitetet Dagen efter varit mer sant. Värst var oron för vad som väntade. Var, och är, helt säker på att chefen, Ille Gustafsson, skickat hem mig med första bästa transport om anmälan hade kommit. Tiden gick. Inget hände. Gick lite till. Inget hände. Började hoppas…..Och nu vet jag. Inget kommer att hända.

Vad jag inte vet.

Hur hade mitt liv blivit om jag fått sluta? Hade jag fortsatt att spela som glad fritidsmusiker? Hade jag fått ett arbete där de stora inkomsterna drabbat mig? (Ägde inte så många alternativa begåvningar)  Vilka människor hade jag träffat istället för de som nu korsat min väg? Frågor som alla ställer sig om bara ”om” varit ett annat ”om”.

Men jag tvivlar på att jag fått ett intressantare liv än det som blev/är mitt. Så tack busschauffören, vem du nu var/är att du inte anmälde mig.

Ps. Detta är skrivit Folknykterhetens dag år 2017. Och jag tycker nog jag hanterat drycker med procent ganska bra under alla dessa år.


Lämna en kommentar

Läget i maj 2017 för mina utländska favoritklubbar.

Arsenal FC.

Nej, det är inte godkänt. En klubb som ” The Gunners” skall komma topp 3 i PL. Nu en femteplats. Trea i stan och efter huvudkonkurrenten, vilket inte är så vanligt. Endast en seger mot Chelsea i FA-cupen kan rädda säsongen. Dags för Wenger att gå? Dag att öppna den tjocka plånboken?

Dynamo Moskva.

Efter ett år i FNL-ligan (tvåan) är nu Dynamo tillbaka i Division 1. Jag, och förmodligen Putin, gläder oss. Ligasegern dessutom mycket överlägsen.

Vasco da Gama.

Precis som Dynamo har Vasco varit nere i tvåan och vänt. Inledde säsongen i Serie A med storförlust. Vann andra matchen med 2-1. Serien som precis har startat. Nu väntar Havelanges och Rio-aristokratins Fluminense i nästa match. En klassiker i Brasilien.

Budapest Honvéd

Honvéd i topp ( Mirabile dictu) tillsammans med Videoton i ungerska ligan. Skall de, som en gång var världens bästa klubblag, äntligen gå mot ljusare tider igen? Puskas sitter på ett moln och hejar på.

Trots ett långt liv och ett stort fotbollsintresse har jag bara utanför TV-rutan sett ett av mina utländska favoritlag. 1952 i Malmö då Honvéd, med nästan hela det oslagbara Ungerska landslaget, i sin elva slog MFF med 2-1. Matchen då Henry Thillberg överglänste samtliga världsstjärnor.

Tre av lagens arenor har jag gästat. Arsenals Emirates och Highbury. Men biljettpriser som är skamliga, i alla fall för en svensk pensionerad kulturarbetare, har gjort att det förblivit utanför.

Jag har besökt Honvéds Josef Boscik-stadion 1997. Fattigt, litet och inte minnande om storhetstiden. Jag har stått utanför Vascos Sao Januario med en supporter till Flamengo och inställsamt sagt att jag håller på ” Mengo”.

Vågar jag hoppas på att något av de tre Europeiska lagen kommer till Malmö medan jag ännu är livet och någorlunda mobil ? Och får stryk. Givetvis. För mot MFF håller jag inte på något annat lag.


Lämna en kommentar

MFF:s guld. (Del 22. år 2016)

Även en MFF:are måste erkänna i guldglädjen att det var inget år som champagnen flödade och spelet bjöd på ögonfröjd. Kanske beror det på att jag är en så gammal MFF:are att jag i betraktande tillstånd upplevt samtliga guldår efter 1944, och därför blivit bortskämd, som jag villigt erkänner att säsongens seger berodde mer på dålig konkurrens än egen suveränitet. Belägg för det ges då våra konkurrenter släpptes ut på Europas planer och som så ofta skickades hem till trygga Allsvenskan nästan omedelbart.

MFF:s segermarginal blev trygga 6 poäng ner till AIK och IFK Norrköping. Så rättvisa gällande segern kan ingen ifrågasätta.

Fakta.

Allsvenskan 2016.

1. Malmö FF                    30  17  9  4           60-26              60 p

Bästa målskytt.               Vidar Kjartansson 16 mål . Tros att ”Örnen” flög till Israel under säsongen toppade han MFF:s skytteliga. ( Trea i Allsvenskan)

Publiksnitt.                    17841. (Tvåa efter Hammarbys 22885)  Många hemmamatcher där 20000 strecket tangerades. En siffra som till och med många mindre lag i de stora ligorna varit glada för. Undantaget Tyskland och England.

Allan Kuhn, hette tränaren som tog klubben den allsvenska seriesegern. Sen blev det inte fler chanser för honom.

                         


2 kommentarer

Allsvenskan 2017 efter 10 omgångar (nästan alla)Med några personliga tankar.

1. Malmö FF                                                                                     21 p


2. IFK Norrköping                                                                        20 p


3. BK Häcken                                                                                   17 p


4. A I K                                                                                                17 p

5.  IK Sirius                                                                                        16 p

6. Djurgårdens IF                                                                            15 p

7. Östersunds FK                                                                              15 p

8. Hammarby IF                                                                               14 p

9. IF Elfsborg                                                                                     14 p

10. IFK Göteborg                                                                             13 p

11. Jönköpings Södra IF                                                                13 p

12. GIF Sundsvall                                                                             11 p

13. Örebro SK                                                                                    9 p

———————————————————————————-

14. Halmstads BK                                                                             6 p

———————————————————————————-

15. Kalmar FF                                                                                  5 p

16. AFC Eskilstuna                                                                         4 p

Tankar.

Såg ut som om MFF redan  vid seriens första tredjedel skulle få ett avstånd som vore bra att ha inför stundande CL-kval. Att då kunna vila vissa spelare i Allsvenskan. Men gamla antagonisten IFK Norrköping ville, som så många gånger förut, något annat. Två hörnor med dålig markering. Avstängningar efter onödiga röda kort får anses vara orsaken.

IFK Norrköping har stabiliserat sig efter en svag start. BK Häcken är som vanligt. Sprudlande champagne blandat med avslagen pilsner. AIK 1-0 gnetar sig kvar i toppen. 8 mål på 9 matcher. Var döljer sig smokinglirarna? IK Sirius en pigg nykomling i finrummet. Djurgårdens IF har en potential som nog kommer att visa sig i långa loppet liksom Svenska cupmästarna från fjällvärlden.

Frågar mig också: Har ”Bajen” blivit ett gnetlag? Var finns sorglösheten som så länge funnits i klubbens DNA? Hur länge accepterar den trogna publiken det? poängskörden godkänd.. men glittret… IF Elfsborg och IFK Göteborg har svikit sina supportrar. Bättrade sig dock i senaste omgången. Södra och Giffarna har gjort vad som väntat. ÖSK och KFF däremot har grovt underpresterat.

AFC Eskilstuna. Ja, så är klubbnamnet nu. Flyttade på USA-vis till en stad från föräldrahemmet. Är, vad jag anser, en gökunge i det allsvenska boet. Ligger sist och skall så förbli. Åker ner för att åka än längre ner…för att aldrig mer återkomma till Allsvenskan…..I nuvarande regim.

                                                                      


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Elevuppspeningar för Inspektören)

” Har du inte kammat dig”? Weigert ! Har han lärt sig att spela den så fort”?

Det var det första musikinspektör Ille Gustafsson sa en kall vinterdag år 1955 på en kall vind i ett stort hus beläget i Sörentorp. Mitt svar var på frågan om frisyrens tuktande var….något oklart…Min klarinettlärare, musiksergeant Birger Weigert ( Ytterst i kvartettbilden) var mer övertygande i sitt genmäle då han starkt och bestämt sa ”Nej det har han inte”!

Musikkårens lokaler Rådan var detta år ett renoveringsobjekt. Därför förlades repetitioner och nu den traditionella elevuppspelningen på vinden. Den vind som även hyste ett rum där kåräldsten, den en gång så lysande tubaisten, Erik Tiburtius ”Tubbe” Rundlöf  bodde. Den vind där uniformsbyxor ströks och instrument putsades. Där musikfanjunkaren, dalmasen, adjutanten, Bertil Palm byggde båtar. Den vind där kårens underofficerare hade sitt krypin i vilket de ”gömde sig” under eftermiddagar befriade från spelningar. Den vind som vi unga genom en lucka tog oss upp genom för att på byggnadens tak, soliga sommardagar, bli bruna och inandas dofter av hägg och syren som frikostigt omfamnade huset…… Men, nu var det min allra första elevuppspelning inför hela kåren och Ille Gustafsson. Nervös hade jag ännu inte förstånd att bli vid nyss fyllda 15. (sådant kommer när man blir klok nog att inse faran….. Dumt nog.) Därför satte jag full fart i en etyd av Baerman. Desto fortare är det överstökat till glädje för alla, var min tanke. Det var då Ille ryckte in, eller ut? Så där stod jag omkammad och nystartad.

Året senare var mera angenämt. Efter ha spelat ”Scene and Air” av Michael Bergson bad:  Ja, bad och bad , (Skulle jag sagt. Nej det vill jag inte? ) Ille mig att spela igen….så skall du får höra något roligt. Jag skulle få bli volontär. Jag skulle därmed bli arvoderad med dryga 200 månadskronor mot de 55 som var musikelevens lön. Nu! Ulriksdals värdshus !…….Nu kommer jag oftare. Rikedomen har drabbat mig.

Ille Gustafsson (Bilden ovan hälsas Ille välkommen till Svea Garde av ”Robban” Ericsson. 1944) var en levande bild av de mänskliga temperamentens spännvidd. Översatt till musikens ljuvt klingade italienska termer fanns alla uttrycken boende i en enda persons inre. Från agitato till dolce. Från furioso via doloroso till cantablile. Under elevuppspelningar kunde han med taktpinnen fysiskt sätta fart på fingrar han bedömde som oövade. Dela ut kramar så man kippade efter andan. Det svenska ordet lagom var sällan på besök hos Ille Gustafsson.

 

Inspektören ägde inte exakt gehör, men att lura honom som klarinettist att i den tilldelade skalan H-dur spela C -dur, som vissa brassblåsare kunde, var inte att tänka på. Fingrarna avslöjade allt. Dock sitter jag här med facit i hand och förvånas över att han var så ”snäll” eller godtrogen att han inte kollade upp tonarten.

I skrivande stund är jag mycket äldre än som Ille Gustafsson var då.  Ändå: Skulle han komma in till mitt rum där jag nu sitter, nerstigen, eller möjligen uppstigen, från en annan värld så: Hade jag rest mig upp i givakt. Kammat håret (vilket som synes behövdes och behövs.)  och spelat Baerman i pensionärstempo. Så präglas vi av ungdomens dagar.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Mina vaktparader)

1955.

Mitt första anställningsår på Svea livgardes Musikkår. Lärlings och elev-år. Då platsade jag inte i den marscherande musikkåren, men min vaktparadsuppgift var av stor betydelse. Och stressig. Och jobbig. Så här var det.

Högvakten utgick från Armémuseum. När musikkåren var uppställd och allt under kontroll fick jag klartecken att ge chauffören tillstånd att köra mot slottet. I bussen ; Jag. Musikinspektör Ille Gustafsson samt malajen vid ratten. Jag längst bak. Ille längst fram. Mellan oss högar av fodral som saknade sina instrument. Tystnaden lika stor som avståndet mellan oss. Inget gemensamt samtalsämne pockade på konversation.

Framme vid yttre borggården.

Hade nu exakt 20 minuter på mig för mitt uppdrag. Samtliga instrumentfodral skulle lastas ur. Underofficerarnas till ett rum, de övriga till ett annat lite mera spartanskt. Chauffören ville hjälpa till ibland. Men hade ingen aning om vilket fodral som var av högre eller lägre grad. Den hjälpen avstod jag gärna ifrån.

Därefter utplacering av tunga notställ för konsertmusiken. Notställ av järn med cementklump som fot. Nu hade jag 5 minuter på mig innan kåren kom. Tonerna hördes redan från slottsbacken. Ille tittade argt med blicken Nu får du skynda dig. Noterna ut på rätt notställ. Kunde bli en utskällning om första trombonstämman hamnat där andra trombonisten stod. Kåren marscherade in med Karl-Erik Lennholm i täten. Jag drog mig tillbaka efter honnör för fanan. Pustade ut.

Vid ett tillfälle stod mina föräldrar och såg min enmansshow. Mor vill springa fram och hjälpa mig. Fadern fick nästan hindra henne fysiskt. (Bilden året senare . Mor och jag.)

1956-61.

Visst kändes det högtidligt. Den dag då jag stolt begick min vaktparadsdebut. Därefter blev det många marscher från Armémusem till slottet. Svea Gardes musikkår var den flitigaste vaktparadskåren under den tiden. Ibland iförda modell-ä. Ibland i vita hjälmar och damasker. Under kalla vinterdagar var det troppning som gällde. 16 trumslagare och de Preussiska mellanmarscherna. Bäst tyckte jag om att ”vaktparadera ” till tyska marscher. De med tyngd. Men om repertoaren hade jag inget att säga till om. I Tandpetaren stod marschmusik-konnässörerna. Där, precis innan entrén till borggården, ekade det. Där syntes tillfredsställda ansikten.

Som ung tonåring ville jag också glänsa. Inne på borggården stod jag ofta precis intill publiken. Befann sig en skönhet i min närhet fick trumstockarna glöd som vore de ett kärleksinstrument. Chansen att imponera minskade dramatisk alla det gånger som Svea Livgarde var trupp och regementets marsch måste spelas. Endast några takter gällde vid byte av vakttrupp. Denna marschs inledande trumstämma var helt befriad från det jag så gärna ville visa upp. På varje taktslag lät det. Ruff-Ruff-Ruff-Ruff. Och mina virvlar var för den beundrande ”sångmön” endast något fördolt som aldrig fick exponeras.

Hästarnas entré.

1957 drog kavalleriets musikkår in. Många av deras musiker förflyttades till oss på I 1. Vi som då var under 30 år blev tvungna att böra rida. Den ridande vaktparaden var en så storturistattraktion att den inte fick gå i graven. Så det blev mitt öde.

Satt där på min häst i ljusblå uniform. Ibland med klarinett. Ibland med fanfartrumpet. Min enda ambition var. Ramla inte av!! Hade skräckfantasier om att i ljusblå modell-ä- uniform, avkastad av en häst ,ta mig till fots genom huvudstadens gator, ackompanjerad av ironiska applåder och elaka skratt.

De ridande högvakterna var mitt kors. Minns att ”hästtjejer” kom fram på slottet och frågade vad heter den söta hästen. Aldrig, vad heter den söte ryttaren. Därför svarade jag lite brutal kanske. ”Det vet i fan”. Förlåt mig. Den hette Juvel. Var det ett sto? Det vet i fan. Tog aldrig reda på det.

Någon gång på sjuttiotalet var jag med Norringarnas musikkår i Kristianstad och gick  vaktparad igen. (nedre bilden) Det kändes som om tiden stått stilla. Och än idag har jag hela vaktavlösningsproceduren kristallklart i minnet.

I GEVÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR ”!!!! Jag har bevakat….Jag skall bevaka……o.s v.

Vad jag inte förstod då som ung tonåring.

Att högvakten var något som hade att göra med Kungahus , borgerlighet och militarism. Att en vaktparad då hörde hemma på Östermalm och angränsande delar. Att en sådan parad under den tiden hade varit omöjlig på det i den tiden proletära Södermalm. Trodde i min unga naivism att precis alla måste uppskatta denna så väl besökta tilldragelse. I musikkåren var nästan samtliga kisar (många just från Södermalm) , killar, pågar komna från arbetarhem med ambitionen att vilja lära sig att spela. Vi var långt ifrån den besuttna världen. Någon incident hände en gång i Kungsträdgården. En ung man skulle tränga sig in i våra led. Han ”råkade” bli träffad av en bastrumsklubba. Eller hur Orvar?

Vaktparaden är, har varit, och kommer för långa tider framöver att vara en turistattraktion. Någon mer ”Vackre Herrman” kommer väl inte att födas…….men arvtagarna är och har varit många.