JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …

Händelser jag minns ( Mina vaktparader)

Lämna en kommentar

1955.

Mitt första anställningsår på Svea livgardes Musikkår. Lärlings och elev-år. Då platsade jag inte i den marscherande musikkåren, men min vaktparadsuppgift var av stor betydelse. Och stressig. Och jobbig. Så här var det.

Högvakten utgick från Armémuseum. När musikkåren var uppställd och allt under kontroll fick jag klartecken att ge chauffören tillstånd att köra mot slottet. I bussen ; Jag. Musikinspektör Ille Gustafsson samt malajen vid ratten. Jag längst bak. Ille längst fram. Mellan oss högar av fodral som saknade sina instrument. Tystnaden lika stor som avståndet mellan oss. Inget gemensamt samtalsämne pockade på konversation.

Framme vid yttre borggården.

Hade nu exakt 20 minuter på mig för mitt uppdrag. Samtliga instrumentfodral skulle lastas ur. Underofficerarnas till ett rum, de övriga till ett annat lite mera spartanskt. Chauffören ville hjälpa till ibland. Men hade ingen aning om vilket fodral som var av högre eller lägre grad. Den hjälpen avstod jag gärna ifrån.

Därefter utplacering av tunga notställ för konsertmusiken. Notställ av järn med cementklump som fot. Nu hade jag 5 minuter på mig innan kåren kom. Tonerna hördes redan från slottsbacken. Ille tittade argt med blicken Nu får du skynda dig. Noterna ut på rätt notställ. Kunde bli en utskällning om första trombonstämman hamnat där andra trombonisten stod. Kåren marscherade in med Karl-Erik Lennholm i täten. Jag drog mig tillbaka efter honnör för fanan. Pustade ut.

Vid ett tillfälle stod mina föräldrar och såg min enmansshow. Mor vill springa fram och hjälpa mig. Fadern fick nästan hindra henne fysiskt. (Bilden året senare . Mor och jag.)

1956-61.

Visst kändes det högtidligt. Den dag då jag stolt begick min vaktparadsdebut. Därefter blev det många marscher från Armémusem till slottet. Svea Gardes musikkår var den flitigaste vaktparadskåren under den tiden. Ibland iförda modell-ä. Ibland i vita hjälmar och damasker. Under kalla vinterdagar var det troppning som gällde. 16 trumslagare och de Preussiska mellanmarscherna. Bäst tyckte jag om att ”vaktparadera ” till tyska marscher. De med tyngd. Men om repertoaren hade jag inget att säga till om. I Tandpetaren stod marschmusik-konnässörerna. Där, precis innan entrén till borggården, ekade det. Där syntes tillfredsställda ansikten.

Som ung tonåring ville jag också glänsa. Inne på borggården stod jag ofta precis intill publiken. Befann sig en skönhet i min närhet fick trumstockarna glöd som vore de ett kärleksinstrument. Chansen att imponera minskade dramatisk alla det gånger som Svea Livgarde var trupp och regementets marsch måste spelas. Endast några takter gällde vid byte av vakttrupp. Denna marschs inledande trumstämma var helt befriad från det jag så gärna ville visa upp. På varje taktslag lät det. Ruff-Ruff-Ruff-Ruff. Och mina virvlar var för den beundrande ”sångmön” endast något fördolt som aldrig fick exponeras.

Hästarnas entré.

1957 drog kavalleriets musikkår in. Många av deras musiker förflyttades till oss på I 1. Vi som då var under 30 år blev tvungna att böra rida. Den ridande vaktparaden var en så storturistattraktion att den inte fick gå i graven. Så det blev mitt öde.

Satt där på min häst i ljusblå uniform. Ibland med klarinett. Ibland med fanfartrumpet. Min enda ambition var. Ramla inte av!! Hade skräckfantasier om att i ljusblå modell-ä- uniform, avkastad av en häst ,ta mig till fots genom huvudstadens gator, ackompanjerad av ironiska applåder och elaka skratt.

De ridande högvakterna var mitt kors. Minns att ”hästtjejer” kom fram på slottet och frågade vad heter den söta hästen. Aldrig, vad heter den söte ryttaren. Därför svarade jag lite brutal kanske. ”Det vet i fan”. Förlåt mig. Den hette Juvel. Var det ett sto? Det vet i fan. Tog aldrig reda på det.

Någon gång på sjuttiotalet var jag med Norringarnas musikkår i Kristianstad och gick  vaktparad igen. (nedre bilden) Det kändes som om tiden stått stilla. Och än idag har jag hela vaktavlösningsproceduren kristallklart i minnet.

I GEVÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR ”!!!! Jag har bevakat….Jag skall bevaka……o.s v.

Vad jag inte förstod då som ung tonåring.

Att högvakten var något som hade att göra med Kungahus , borgerlighet och militarism. Att en vaktparad då hörde hemma på Östermalm och angränsande delar. Att en sådan parad under den tiden hade varit omöjlig på det i den tiden proletära Södermalm. Trodde i min unga naivism att precis alla måste uppskatta denna så väl besökta tilldragelse. I musikkåren var nästan samtliga kisar (många just från Södermalm) , killar, pågar komna från arbetarhem med ambitionen att vilja lära sig att spela. Vi var långt ifrån den besuttna världen. Någon incident hände en gång i Kungsträdgården. En ung man skulle tränga sig in i våra led. Han ”råkade” bli träffad av en bastrumsklubba. Eller hur Orvar?

Vaktparaden är, har varit, och kommer för långa tider framöver att vara en turistattraktion. Någon mer ”Vackre Herrman” kommer väl inte att födas…….men arvtagarna är och har varit många.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s