JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Europaspelet för fotbollens klubblag har inletts.

Alasjkert Jerevan-Santa Colona Andorra 1-0

Vikingur Färöarna- Trepca Mitrovica Kosovo 2-1

Hibernians Malta-FCI Tallin 2-0

The New Saints Wales-Europa FC Gibraltar 1-2

Europa FC , vilket pretentiöst namn på en klubb. Minns att AIK hade problem förra året.

Så är det igång lite trevande . Kval till CL och EL. Klubbar som spelar i ligor som till och med rankas lägre än Allsvenskan. Här spelar inga skamligt överbetalda mångmiljonärer. Men spelare med stora klubbhjärtan…antar jag.

Vi kommer inte att få se en final mellan Vikingur och Real Madrid. Mellan Santa Colona och Bayern Munchen. Mellan Trepca och Juventus. Inte heller kommer några av dessa lag att nå gruppspelet. När kulorna rullar för gruppspelet i Nyon är deras insats ett roligt minne blott. MEN! De/var är med. Får/fick spela om det. Dörren är inte låst. bara svår att öppna. Det är charmen med Europas cuper.  Och ! Tafsa inte på den ordningen. Uppmanar jag de besuttna klubbarna och UEFA. Ni får era pokaler ändå.

Ta en klubb som Östersunds FK som exempel. För några år sedan spelade de för ett litet antal  frusna åskådare i den svenska fotbollskällaren. Nu möter de snart ett storlag från en helt annan kultur, med en helt annan fotbollshistoria  ; Galatasaray SK. Detta tack vare de regler som ännu gäller i fotbollsvärlden alla har chansen, om än väldigt liten.

MFF gör sin entré mot Vardar Skopje. Ingen enkel uppgift. Men skall vi spela final mot FC Barcelona så ………

Tiden för drömmar närmar sig. Spänningen stiger. Först tar vi Vardar sen……..?    sen…….? sen……?


2 kommentarer

Topp sex i Malmöfotbollen. Midsommartid 2017.

Topp sex skriver jag. En missvisande rubrik. Det finns endast ett topplag i rikets tredje stad. Jag har sagt det förut och kommer förmodligen att säga det så länge som fotboll kommer att spelas. Det är uselt att inte en stad som Malmö kan skapa fler lag av allsvensk eller åtminstone superettan-klass. Många MFF:are menar att det inte är önskvärt. Konkurrensen får negativa effekter för MFF. Jag menar att det skulle stimulera. Visst är publikintresset för MFF stort nu. Men det är ingen naturlag att det alltid kommer att vara så. Det kan komma att behövas nya kryddor. ( som på bilden)

Läget den 25/6 2017.

Allsvenskan. Malmö FF. Leder serien. Vinner igen. Bra! Så skall det alltid vara.

Sen.

Öken-Öken-Öken- ——

Superettan. Här ekar det. Tomt.Tomt.  Var finns alla dessa bollbegåvade spelare tillhörande lag från Malmö?

Division 1. FC Rosengård. Ligger sist. Trodde nog på en mittenplats. Åker ner och byter plats med….

Division 2. Presba Birlik. Så kommer det att se ut i långa tider. Rosengård och Presba upp och ner. Ner och upp. Ingen klubb i Malmö tycks vilja/kunna bli en etablerad tvåa.

I samma series mitt återfinns två Malmölag . Två lag som har helt olika kulturer och målsättningar. Detta är vad jag tror och tycks ha läst mig till. Har inte sett någon av dem i år. Är inte insatt i klubbarnas verksamhet. Men:

IFK Malmö.

Storsatsande sades det inför säsongen. Har vi hört det förut? Ambitioner att sträva uppåt är att beundra. Namnet IFK Malmö hör inte hemma i fotbollens källare. Frågan är däremot: Hur denna ambition att åter bli ett storlag sköts? Har i år åter läst om dålig inställning. Avsaknad av hjärta. Anser mig  förstå att begåvningarna finns i truppen: Men finns klubb/lagkänslan? Tror att det är bättre med spelare lagkänsla än bollbegåvningar med sitt eget ego som ledstjärna. Kan framtiden vara att fostra spelare som får ett ”gult hjärta”? Som får lära vem Henry Christensson, Inge Blomberg, Stig Isgren ”Bambino”  och andra legendarer var? Som blir stolta över att spela i den anrika tröjan? Vad vet jag? Vet någon det?

Kvarnby IK.

Verkar-återigen utan att veta- vara IFK:s antipod. Långsiktighet är det som gäller. Nöjda med sin plats i fotbollshierarkin. För att kanske, kanske ta ett steg till uppåt.

Division 3.

BK Olympic.

Malmöitisk fotbollshistoria i gröna tröjor. Tar steget upp till hösten. Enda hotet är det lag som är mitt närmsta geografiskt sätt. Nosaby IF.

Under Olympic hittar vi såväl gamla Malmö-klassiker som nya klubbar med etnisk identitet.


Lämna en kommentar

Sixten Ehrling (Våroffer)

Det sprang omkring en liten påg i kvarteren runt Möllevångstorget i Malmö när 1900-talet var ganska nyfött.  Claesgatan var hemadressen. Födelseåret 1918. Den lille pågen skulle bli en av världens största dirigenter. Sixten blev hans förnamn. Ehrling hans efternamn. Fadern hette Gunnar. Modern, Emilia.

Karriären var fri från hinder. Allt klarades med glans. Till och med att röka tre paket cigaretter om dagen. Latinskolan hans läroverk. Blev en lysande pianist. Framträdde också i jazzsammanhang och som cocktailpianist. Ollalo Morales hans dirigentlärare på konservatoriet. Debuten som pianosolist med orkester skedde i Ystad. Då dirigerade en annan av Morales elever; Ille Gustafsson. Mozarts 26: e pianokonsert stod på notställen.

Så kom den där dagen som på något sett skulle bli en signatur för Ehrlings karriär. Han fick höra ”Våroffer”. Skivor och partitur av musiken blev hans följeslagare under de flesta av dygnets timmar. För första gången upplevde han musikaliskt motstånd. Lyssnade. Följde med i noterna . Tappade ständigt bort sig. Då han fyllt 31 var han mogen att säga: ”Nu kan jag det” . Till skillnad från nästa alla andra dirigenter vägrade han att som dem slå samman alla dessa taktarter till längre grupper för att göra det till ” normal musik”. Han slog 2/16-dels.3/16-dels 2/8-dels. 5/16-dels och detta utantill !!!!! Ett enda felslag. En sekunds okoncentration kan få 100 musiker på villovägar. Vilket musikaliskt intellekt.  Våroffer blev intimt förknippat med en påg från Malmö.

Sin karriärs orkesterhöjdpunk upp levde han med Cleveland-orkestern. Vilken han menade var den bästa i världen. Den enda som kunde spela Carl Nielsens sjätte symfoni prickfritt. Som ville repetera mer fast Ehrling var nöjd.  En orkester som var drillad av Ehrlings mest beundrade kollega George Szell.

Anekdoterna om Sixten Ehrling är otaliga. Att han häcklades i ”lagomlandet” Sverige för att han vägrade ta till sig ”Du-reformen” störde många av ”alla människors lika värde- profeterna”. Att han var auktoritär, för att inte säga fruktad av många musiker var också väl känt. Då hans krav ibland kunde övergå till trakasserier. Något sångaren Jan Sparring fick uppleva till ytterlighet. Efter en repetition med Sparring satt Ehrling på sin stamkrog: Restaurang Frati. Då servitören upprört kommer fram och meddelar. Herr Sparring står utanför med en revolver och väntar på maestro. Isa Quensel ( Sparrings lärare) fick tillkallas för att inget som i dag är så vanligt i landet skulle ske.

Den allmänt mest kända ”Ehrling-historien är:

Ehrling till oboisten som ägde lika stort självförtroende som han var  som oboist. ” Affe kan du……” Alf: ” Kalla mig inte Affe. Det betyder apa på tyska och är förnedrande”. ” Ehrling ” Då säger jag Herr Nilsson i stället då”. Vad Alf Nilsson sa sen…..det är en annan historia.

Ps. Den som vill veta det mesta om Sixten Ehrling uppmanas läsa Leif Aares bok. ”Maestro”. En bok som är en resa i 1900-talets musikhistoria. Men där står ändå inte det viktigaste Att han blev utnämnd till Honorary Sky Ble Member.

 

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns. (Då förstod jag vad riktig löpning innebär.)

Augusti närmade sig sitt slut. Augustimörkret kunde märkas och  förebådade åter en höst. Kräftorna var rödare än någonsin. Trädens blad djupt gröna. Den mogna sommaren i all sin skönhet vägrade ännu att bli den årstid då vemodet blir vår livskamrat. Då löven gulnar. Faller till marken och förmultnar. Av jord är du kommen………av jord…..

MEN! Det dukades till fest i Mälardrottningen detta år 1958. Fotbolls-VM var förbi med alla dessa underbara minnen. Nu bjöd Olympiastadion in Europas ledande friidrottare till mästerskap.

Jag var på plats varenda dag. Ja, inte som tävlande men…..stod i Valhallavägskurvan precis ovanför Maratonporten. På musikläktaren där Svea Livgardes Musikkår spelade samtliga tävlingsdagar. 

Såg hur Rickard Dahl nedanför mig tog 2.12 och vann höjdhoppet. Såg hur det största svenska hoppet, Dan Waern,  sprang löpningens blå band, 1500 meter. Hur loppet inleddes i lusfart. Ett tempo som gynnade spurtkanoner som John Delaney och Brian Hewson, men minskade chanserna för en stayer som Dan Waern. Såg hur Waern insåg faran och drog i högt tempo hela det grymma, plågsamma tredje varvet. På upploppet smet en vit skugga (Brian Hewson) förbi.

Men det som avgjorde min framtid var två polska långdistanslöpare. Jersey Chromik och Zdzislaw Krzyszkowiak (uttal?). Det var dessa två rödbyxade herrar som lurade mig totalt.

Vi hade på vår väg mot Norra Bantorget hunnit fram till Humlegården. Min vän och jämnårige kollega Tage Gustafsson och jag. Var inspirerade av polackerna. Vi började småspringa. Ökade farten. Lite till. Tittade utmanande på varandra. Framme vid Kungliga Biblioteket sa jag till Tage. ” Blir du trött”? ”Nej inte det minsta” . Blev svaret. Men det är ju så här fort de sprang, dom som vann 10000 meter och 3000 hinder.  Konstaterade vi leende med säkerhet. Varför skulle då två sällsynta löparbegåvningar inte visa upp sig för den stora idrpttspubliken? Vad väntar vi på? Sen tog vi bussen från Norra Bantorget. Som vi gjort så många gånger. Men nu för första gången som blivande OS-medaljörer. Vi var på väg. Från Humlegården till världens stora arenor.

Så anmälde vi oss till Turebergs IF. NU!!!!

Det gick en vinter. Vi tränade. Vi pulsade snö. Röda och blå spåret på regementet blev flitigt besökt.

En vår kom till oss igen. Nu skulle debuten ske. Den traditionella Sleipnerterrängen (med anor från 1901) på Djurgården.

Vi i Turebergs IF blev placerade på startlinjen i mitten av det stora fältet. Framför oss fanns cirka 100 meter öppet fält innan löparna skulle in på en smal stig. Här gällde det positioner.

Startskottet gick. Jag öppnade i precis det tempo som de polska EM-medaljörerna på Stadion. Det som skulle föra mig till seger. Var snart framme vid det trånga spåret. Det var då……….

Hörde ett ljud. Det lät som SVISSCCH. Vände mig om. Såg ingen, absolut ingen, bakom mig. Det var då;  Jag förstod vad riktig löpning innebar. Hur lite jag begripit om vad  polackernas, och andra elitlöpares, benmuskelstyrka och löpteknik betydde. Hur det visuella bedrog mig.

Och med den erfarenheten gick min löparkarriär vidare . Eller inget vidare. Men nyttigt har det varit inte minst för stärkande av viljan i livets andra skeden.

Ps. Jag blev ändå inte sist den där vårdagen på Djurgården för längesen.

(De två nedre bilderna. Kristian Hellström den första segraren i Sleipner-terrängen. Carlo Nilsson som aldrig vann Sleipner-terrängen.


Lämna en kommentar

Kristianstads Ungdomsmusikkår. (Uppgång. Storhetstid. Fall)

Det var under det frigjorda sjuttiotalets början( 1972)  som det hände. Den fortfarande lite sovande kommunala musikskolan i Kristianstad hade fått en ny ledare. En person som ägde ett övermått av initiativkraft. Som kunde och älskade blåsmusik. Som bildade ”Kristianstads Ungdomsmusikkår” (UMK). Att hans namn var/är Gert-Åke Walldén vet de flesta i mogen ålder vilka bor i staden vid Helge å. Som sin assistent valde han en annan legendar i Kristianstads musikliv, Arne Davidsson.

Själv var jag fortfarande anställd i regionmusiken, men även timlärare på musikskolan. Fick därför uppdraget/äran att bli sektionsledare för klarinetterna. Nu började en härlig tid i mitt yrkesliv.

Det var en måndagsafton. Ett utvalt antal ungdomar samlades till den första repetitionen. På notstället låg inget mindre än; Beethovens nionde symfoni !! Nåja: Huvudtemat i sista satsen. Det som blivit EU:s signaturmelodi. Prologen var skriven. En framtid som utbildade många musikanter var inledd. Några av dem sitter i professionella orkestrar. Än fler har fått musiken som en kär fritidssysselsättning. Åtskilliga är de som minns tiden i UMK med värme.

Under ”Walles” ledning accelererade orkesterns kompetens dramatiskt snabbt. Repertoarsvårigheten höjdes. Orkestern blev ”för trång”. Det måste tillgripas provspelningar. Kunde sitta i flera dagar och bedöma alla de som inget hellre ville än att bli en UMK-are. För klarinettisterna gällde att spela Carneval i Venedig . Tema med variationer. En klarinettsektion som bestod av ett tjugotal  musikanter inklusive bas och altklarinett. Där flera senare gjorde sin värnplikt i Arméns musikpluton.

Utlandsresor genomfördes.  Priser vanns i tävlingar. Trevliga lägerdagar med aktiviteter som fotboll. Brass mot träblåsare. Festivaler hemma och borta.  Glädjen var att ta på. UMK levererade ständigt duktiga musiker till vuxenmusiklivet. (Många dubbelspelade)  Var som ett juniorlag till ett seniorlag utan att gå ner i egen kvalitet. Under UMK fanns Juniormusikkåren av samma numerär ledd av Inge Friberg.  I nästa våning väntade småknattarna i ”Blåsvädret” på sin orkesterbefordran. I blåsarstaden Kristianstad sken solen.

Gert-Åke ledde bandet med sträng men kärleksfull disciplin. Med lika krav på den nykomna tredjeklarinettisten som den ledande förste trumpetaren. Ingen var viktigare än någon annan.  

För Gert-Åke Walldén väntade efter många år andra uppdrag. Som ordförande för Svenska Musikerförbundet och senare pensionering. Vem kunde axla hans mantel som UMK-ledare? Vem kunde hålla kvaliteten och sammanhållningen vid liv? Jo, en annan militärmusiker och trombonist. Christer Nilsson.

Christer anförde kåren med samma hjärta ock kunskap som ”Walle” i många år. Men nu började något anas. Något oroväckande. Var det en tillfällighet?  Allt färre ungdomar sökte till musikskolan på blåsinstrument. Ett krön hade passerats. Det gällde nu att inte rasa ner för stupet som blev allt brantare. Att hålla emot…..Skulle det gå? För Christers efterträdare väntade  andra dagar än de då solen ständigt sken.

Så blev det som det blev och är. Från provspelningar till vädjan:  ”Kan inte du spela i UMK? Snälla”? Numerären glesnade. Spelkvaliteten dalade som i det brantaste stup ner till en nivå som en gång var ”Blåsvädrets”.  Såg och hörde ”kvarlevorna” vid ett tillfälle i stadens centrum och…..undrade med tungt bröst….hur kunde det bli så här på så kort tid?

Nej, det beror inte på sämre lärare eller ovilja att skapa nya duktiga blåsare. Helt enkelt är det så att gitarr och sång lockar dagens ungdomar mer. Att sitta bakom ett notställ och spela är inget för en blivande artist. En idol

Vad som skall göras för att hålla kvalitet och kvantitet för rekrytering av duktiga svenska orkestermusiker diskuteras en del i dag…Fortsätter det så här är våra blåsorkestrar snart något musealt från en tid som flytt. Men en tid som jag är tacksam om att fått uppleva. Men något MÅSTE göras.

Här några bilder från UMK:s glansdagar.

 

 


4 kommentarer

Anders Nilsson. (Kollega. Vän.)

Det var inte ens ett år sedan. Militärmusikkårens Kamratföreningsmöte hemma hos Ingmar Nordström. En  vänlig sensommardag vid havet i Åhus. Ögonen vilande i fjärran mot såväl Hanö som Stenshuvud. Han kom som han alltid gjort. Med åren lite rundare, lite svårare för att gå. Inget konstigt med det. Det drabbar de flesta om livsresan blir lång. Men inte visade han några tecken på att hans livsfärd snart var framme vid den sista stationen. Glad. Charmerande. Historierna och minnena berättade med humor. Ja, precis som alltid. Som de skulle göra många år ännu. Planer för framtiden saknades inte heller. ”Då ses vi om ett år igen” sa han vid avskedet....

Anders Nilsson.

Det var 1955 som jag träffade Anders första gången. Jag, som 15-årig nybliven musikelev på Svea Livgarde. Anders, som 25-årig musikhögskolestuderande på oboe tillhörande I 6 musikkår i Kristianstad. Anders, var en så kallad Landsortare, vilket var benämningen på militärmusiker utanför Stockholm som var högskolestuderande och förlagda på musikkårerna i huvudstaden. Anders, då musikfurir. Kom ibland in på musikelevs-luckan. Tystlåten. Vi tyckte nog han uppträdde lite underligt. Inte förstod vi hans stora hemlängtan. Den som nyförälskade, långt ifrån sin käraste upplever, när avståndet känns oändligt och tungsinnet blir livskamrat. Att han ägde stor musikalisk begåvning gjorde att Ille Gustafsson handplockade honom som förstärkning av Svea-kåren på resan till Wolfsburg 1956.

1961 blev året jag lärde känna Anders på riktigt. Då blev vi vänner och kollegor i Kristianstad. Inte minst de många åren med ”Blåsarkvintett 65”. Alla dessa konserter. Skolkonserter. Konserter på institutioner och offentliga konserter. Repetitioner. Spelningar för radio och TV. Turnéer. Hotellrum. Fester.  Så visst vågar jag påstå att jag kände honom. Väl.

Anders Nilsson var den där begåvningen om vilken musiker använder uttrycker. Det spelar ingen roll vad han tar i. Det låter alltid bra ändå  Och så var det. Hörde historien om när han som 15-åring på esskornett spelade ” När Lillan kom till jorden” så vackert att ögonen tårades på samtliga i musikkåren.

Anders började som trumpetare/kornettist. Senare blev oboen hans huvudinstrument. Satt en termin med MSO men som den genuina Kristianstadsbo han var valde han att stanna kvar i sin hemstad. Till och med en saxofon kunde han få att låta fint, bara så där på ren begåvning. Piano och lyra också, så klart. Han var tillika den utkristalliserade ledaren. Som sådan många år för Hässleholms Stadsmusikkår. För Skåne-oktetten. Gästdirigent för Kristianstads Orkesterförening, där han bland annat dirigerade Rhapsody in blue med Jan ”Tollarparen” Ericsson vid flygeln. Regementstrumslagare/stavförare för militär/regionmusikkåren. Även arrangeringens konst behärskade han storstilat.

Personen Anders Nilsson var inkarnationen av en känslo/humör-människa. Ibland ville han repetera med kvintetten i oändlighet. Vi skall bli bäst i världen, menade han, lite skämtsamt, men ändå. En annan gång framträdde en helt annan Anders. Vi repar inte idag. Vi blir ändå inte bättre. Även det sagt med distans till verkligheten. Avståndet mellan dur och moll var sällan stort.

  • Anders kommer att vigas till den sista vilan den 21 juni klockan 11.00. Exakt samtidigt ( i en annan kyrka) begravs vår/hans kollegas hustru, Ingrid Svantesson. (Rolf Svantesson intill Anders på övre bilden)  Märkligt..För två år sedan satt de båda tillsammans på en kamratföreningsfest. Skrattade…pratade… åt..drack………nu……….

Bilderna Uppifrån.

1 Kamratföreningsmöte . Filmvisning. Anders med käpp.

2. Svea Livgardes musikkår i Wolfsburg 1956. Anders skymd av tuba.

3. Blåsarkvintett 65. ( Som nu blivit en trio) Anders oboe.

4. Anders i täten för vaktparaden . Norringekåren.  Norrbro.

5. Anders som yngling Kristianstads Gossorkester. På esskornett. Kanske på det instrumentet han en gång för längesen spelade ” När lillan kom till jorden” Själv anlände han inte en majdag när göken gol, men väl den 13 november 1929.

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Kristianstads Stadsmusikkår i USA 1975)

” NU STICKER VI”! Sa Karl Erik Joanson. Bussen var lastad. Instrument, notställ , uniformer och noter. Morgonen var tidig. Försommarsolen nyligen uppstigen. Förväntan monumental. Vi hade övat och övat, och övat på den repertoar som skulle presentera svensk musik, samt flirta med värdlandets.  Vi hade sparat och sparat för att kunna finansiera det stora äventyret. Nu var vi beredda. Nu sticker vi sa Karl-Erik.

Denne Karl-Erik Joanson som gjorde resan till den fest det blev. Som var ett under av organisatör. Som var vår reseledare under dessa tre veckor i livet som vi som var med för alltid bär nära vårt hjärta. Som året innan rest hela tänkta turnévägen och sett till att allt fungerade.

Redan några år tidigare hade orkesterns ordförande, Karl-Axel Björkqvist ansett att tiden var mogen. Kristianstads Stadsmusikkår hade all anledning att sjunga sången som  så ofta spelats i demonstrationståg och vid S-möten. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”.  Från tider i musikaliskt mörker hade dirigenten Stig Gustafsson med kunskap och tålamod ökat den musikaliska standarden. Fört orkestern till en ljusare musikalisk nivå. Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien var redan gästade. Nu väntade den stora utmaningen.

Efter mellanlandning i Reykjavik var det dags för det stora skuttet. (Bilden. Karl-Erik Joanson. Karl-Axel Björkqvist och jag på Island) Det över Atlanten. På flygplatsen Keflavikur flugvöllur sa Stig. ” Den svåra repertoaren spelar vi bara på inomhuskonserterna”. Kände en arm som knuffade min sida. ”Finns det något svårt”? Det var ny-pensionerade militärmusikdirektören, klarinettisten Helle Rosén som var på ett stålande humör och för en sådan finns inga svårigheter. Som höll oss unga vakna en hel natt då han hoppade i poolen på hotellet i Wisconcin.  Ljudligt meddelande att : Nu kommer svenska hoppet med brutet ben.

USA

Konserterna var många. Det lät allt bättre. Många av oss var yrkesmusiker, men duktiga fritidsmusiker som spelar dagligen ökar snabbt sin förmåga.  Sångerskan Sonja Stjernquist var med som solist.Uppmärksamheten var stor såväl från infödingarna som Kristianstadsbladet, som till och med nämnde Stadsmusikkårens turné på löpet! Vi kunde se oss själva i amerikansk lokal-TV. I stora Chicago kunde vi på jättehotellets entré i neon läsa: ” Welcome Swedish orchestra . Glad you are here”. Sådant får upp humöret på trötta resenärer. USA är landet som kan service. Vi från lilla Kristianstad kände oss betydelsefulla i stora USA:

Konserterna.

Utomhus och i konsertlokaler. Till och med i FN-huset. Den stormigaste konsert jag spelat och den varmaste. Båda i Minneapolis. Där även den mest hjärtminnesvärde ägde rum. (Bilden. Stormkonsert i Minneapolis)

” Välkommen svenskarnas dag” Kunde vi läsa på en banderoll över scenen där vi skull spela. Åren hade glömt ett litet, men ack så betydelsefullt ord. Ett ”till”. Publiken hade tagit plats långt innan konsertens början. Många gamla, mycket gamla människor. Människor som talade dialekter som var utdöda i Sverige. Människor som förvånat undrade. Hur har ni haft råd att resa hit? Har staten betalat det? Människor som fortfarande levde i tron att Fattig-Sverige var som när deras förfäder måste/ville emigrera. Människor som hade tårar i ögonen när de fick höra toner från sitt Sverige. Människor som mödosamt unisont ställde sig i givakt när Kronobergs Regementes marsch intonerades. Musik som funnits i deras hjärtan generation efter  generation.

(Bilden: Stadsmusikkåren närmar sig Manhattan. Helle Rosén och övriga som synes nyfiket alerta)


Vi fick även i Washington besöka US-Army Band. Vilka gav konsert för oss. Stig Gustafsson och Helle Rosén fick äran att dirigera den superba kåren i två marscher. Vi blev omhändertagna sektionsvis av de amerikanska musikerna. ”You must play the clarinet”. Sa deras soloklarinettist till mig. (Antar att jag stirrade på klarinetterna hela deras konsert) ”Have you heard Stanley Drucker” fortsatte han………och det var jag glad för att jag hade.

Allt har ett slut. Men vi som var med då. Musiker och medföljande. För oss är den här resan aldrig slut. Den följer oss livet ut. 

Efter hemkomsten fortsatte Stadsmusikkåren att utökas (många av dessa den första skörden av ungdomar från musikskolan) och utvecklas. 80-talet blev åren då glansen var som mest skinande……….Ännu.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. (Millenniumskiftet)

Vi var många i vår tideräkning som såg fram till den här dagen. Vi generationskamrater som skulle få vara med om det så unika som ett nytt årtusende. Det planerades stora fester. Konserter och andra framträdanden. Högtidligheten var vår livskamrat i omedelbar närhet lång tid innan det skulle hända. Det magiska klockslag då 1999 blev år 2000.

Hemma hade vi förberett med gås. En av alla dessa skånska gäss som inte överlevt dagarna de fasar för. Därför! Döp aldrig en gås till Mårten. Ett namn de avskyr.

Redan i tidiga morgonen den sista dagen på nittonhundratalet följde jag med hur det nya årtusendet drabbade först Oceanöarna. Där det påstås att en människa anses vara god i viss bemärkelse. Snart också straffångeättlingar och kängurur i Australien. Geishor och samurajer i Nippon. TV:n stod påslagen. Firande följdes. Ryssar drack vodka, men för detta behövs ingen millenniumskifte.  Snart närmade sig den nya tiden min egen världsdel. Jag var beredd. Här skulle firas. Dofter från den avlidna gåsen i ugnen retade aptiten.  Festdrycken smakade bättre än någonsin. Detta var något att minnas. I Malmö satt min mor, nyligen fyllda 91. Till henne skulle jag resa på nyårsdagen. Nu ville jag ringa till henne och önska ett gott nytt millennium.

Upptaget….Upptaget igen…Är väl det dagliga samtalet med hennes yngsta bror Calle. Upptaget…Väldigt vad de pratar länge i dag….Beror väl på dagens betydelse……Upptaget…timmar gick…upptaget….det här känns inte bra….Nåja hon har väl missat att lägga på luren….Hur få veta det? Ringde morbror Calle 93 år, som även  han blivit orolig av tut-tut-tut-tut.  (Bilden. Mors bröder. Calle, sjökapten emeritus, längst fram.)

Forskade fram telefonnumret till en granne i huset på Albinsrogatan. Inget svar…….Oron steg. Feststämningen diminuerade. Vem kan jag kontakta mer i staden Malmö? Finns inte så många kvar längre som kan tänkas beröras.

Mörkret infann sig. Gåsen smakade som om den hämnades på oss människobödlar. Då svarade granndamen som skulle ringa tillbaka efter att kontaktat mor. Berättade att ingen svarade när hon ringde på dörren. (Men mor hörde mycket dåligt) Inget svar när hon ropade genom brevlådan…..Nu var det kris. Den efterlängtade dagen hade blivit en ”Tycho Brahe-dag”.

Ringde polisen som lovade undersöka…….tiden gick…..millenniumskiftet skulle snart nå Kristianstad, till mig. Då ringer polisen…som tagit sig in i lägenheten.

Din mor ligger avsvimmat i sovrummet och har dragit med sig telefonen …Men hon är vid liv och vi kör henne till akuten på MAS.

När den första januari år 2000 levt sin första timmar ringer mors granne. Nu sitter jag hos Astrid och har gett henne lite att äta och dricka. Vad hade hänt sen hon kom in till sjukhuset.

Efter lite undersökning hade hon mitt i kalla mörka vinter-natten blivit hemskickad! En sjuk förvirrad chockad kvinna 91 år gammal ! Detta var oerhört. Men visst, det hände innan landet, enligt någon, blev en humanitär stormakt.

Sen levde hon ytterligare två nyårsaftnar betydligt mindre dramatiska. Och för mig blev millenniumskiftet något helt annat än planerat. (Bilden. Mor och jag. Mor till vänster i bild)