JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( Är ordet ”KAN” ofta missbrukat i musikaliska sammanhang?)

Carlo! Kan du vara med och spela nästa lördag? Ja, det kan  jag. Har inget annat för mig då. Och här är ordet kan korrekt. Men KAN jag spela? Ja, det beror på vad som skall spelas. Vem som lyssnar på mig. Någon med känsliga öron skulle säga. Du spelar falskt. Tunn/rå/burkig ton. Orytmiskt. Ingen känsla i fraseringen. Missar för mycket. Massor av feltoner. Du kan inte spela. Någon välvilligare med mindre felsökande öron kanske skulle säga. ” Du KAN verkligen spela”.

Carlo! Kan du vara solist i Nielsens klarinettkonsert om några månader. Då är svaret. Nej! Det kan jag inte. Av det enkla skälet att jag inte KAN spela den rent speltekniskt.

Alltså. Begreppet kan spela är relativt.

Egentligen kan ingen spela om ordet kan står för fulländning. Men jag ger mer än gärna epitetet kan till de stora musikerna i vår värld.

Själv har jag nu spelat klarinett i ungefär 65 år . Men kan kan jag inte. Kanske bättre än en del? Men sämre än lika många.

Kan du läsa noter? Är en annan ofta ställd fråga som inte kan besvaras med  ja eller nej. Det finns oerhört komplicerade notbilder som för de flesta tar mycket lång tid att tillägna sig. För än fler, som tycker sig kunna läsa noter, förblir obegripliga.

Detta skrivet med anledning av vissa tidningsartiklar där ordet kan gällande att spela instrument missbrukas av aningslösa journalister. Att små barn säger ” Jag kan spela är naturligt. Likaså ungdomar som ännu inte kommit till insikt. Men vuxna journalister som glatt kacklar med… och publicerar…. det stör mig. Det kan jag inte hjälpa. Likaså det ofta beundrade. Hon kan spela alla/många instrument.

Hmmm. Ju fler instrument någon försöker sig på desto sämre blir förmågan på dessa. Det är en självklarhet. ( Men förstår att det är en glädje för många att mediokert prova på mycket. Däremot är duktiga multiinstrumentalister är också användbara i många sammanhang. Men vill jag höra t.e.x en stor violinkonsert söker jag mig till en stor violinspecialist.) En tiokampare blir sällan konkurrenskraftig i EN specialgren. Och! Absolut ingen KAN spela alla instrument.

Putte Wickman fick i hög ålder frågan ” Hur lång tid tog det för dig att lära dig att spela”? Putte.” Jag håller på och lär ännu. Det är en livstidsuppgift.

”Nu, när jag är gammal nog att tycka mig förstå hur det skall vara kan jag inte utföra det tekniskt ”. (Andrés Segovia.)

Det enda jag är säker på är att ; Desto mer man kan om något desto bättre förstår man hur lite man kan. Gäller naturligtvis mycket annat än musik men jag skriver om det jag trots allt kan bäst.

Jag är ju inte tillräckligt ung för att kunna/veta allt. (Oscar Wilde. Och jag).

Nu skall jag öva klarinett. Det kan kanske göra att jag kan spela lite bättre. För det kan väl inte bli sämre? Det är som han som kunde, Putte Wickman sa. Ett livslångt inlärande.


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Varför är jag så osocial.Hämmad. Blyg. Onaturlig i offentliga sammanhang?)

Satt och tittade på härliga ”Siwan” (Malmqvist) i ett teve-program. När hon sjöng en känd schlager i tretakt krokade publiken arm och gungade. Gungade till höger-till vänster-till höger till…log och syntes ha trevligt…. Och gungade. …ETT-två tre. ETT -två tre.. Det där har jag aldrig gillat då jag blivit ”tvungen” för att inte framstå som osocial, sa jag till den intill-sittande. Plötsligt kom jag på allt annat folkligt jag försökt att undvika.

Har svårt att taktklappa när jag är publik på uppmaning av orkesterledare. ( Men jag gör det. Vill inte bli betraktad som orytmisk) Leende blir ansträngda på riggade foton. Är glad att jag inte är den typ av musiker som förväntas  showa på scenen. Hoppa och vifta med armarna. Undantaget inlärda rörelser likt trumspel i Svenska Arméns tapto. (bilden). Att göra vågen på idrottsarenor är ett ”måste” för mig när turen/oturen drabbar min sektion. Har till och med, i stigande ålder, fått svårt för att instämma i hejarop för mitt lag. Jublar/stöttar hellre inom mig. Vissa artister envisas med att uppmana publiken att svara på trams likt.” Har ni det bra? Är frestad att svara nej om jag bara vågade. Men piper fram ett ”Ja”. Vilket inte godtages.  Frågan kommer igen med än starkare röst;  ”HAR NI DET BRA”? Och jag tänker. Ja, fram tills nu.

Skulle jag råka befinna mig i Stockholm under en allsångskväll på Skansen hade jag låst in mig på hotellet. Vilken skräck att få en mikrofon från en hurtfrisk allsångsledare uppkörd i ansiktet för att glad så som fågeln med blicken i sånghäftet sjunga med. Tänker på Tage Danielssons roliga allsångsparodi. ” Jag sa visserligen allsång med nån jävla självkritik måste ni ha”.

Några skräckminnen från scenen.

Kära-hmm- kollegor som tvingade mig att göra rörelser till snilleverket Imse Vimse Spindel. Något som föll utanför min repertoarkännedom men uppskattades ljudligt av den publik som kan detta fingerartisteri. (Vissa talar fortfarande om min scenshow)

När Sonja Stjernqvist, som ofta sjöng med oss, fick för sig att ”scenflirta” med mig. Det var långa sekunder.

Jag är regelbundet konferencier under konserter. Det kan vara givande om det är ”seriösa” konserter. (som på bilden nederst från i vintras) Skulle aldrig kunna ”leka” eller showa. Inte ”skrikannonsera” en solist eller dirigent. Inte verbalt kommunicera med auditoriet. Ja, inte ens le om jag inte fann en naturlig anledning till det.

Men att sjunga ” MFF:are är vi alla” tillsammans med Bröder i FV gör jag gärna om och om igen. Visserligen med lite hjälp från starka drycker.  Så helt osocial är jag väl inte?

Men en tråkmåns…. surgubbe..är jag..Tycker nog många. Dock ändrar jag mig inte. Försöker inte ens så det så.


19 kommentarer

Dagboken 26 juli ( På jakt efter min farfar.)

Jag vaknade den här morgonen och upptäckte-inte att jag förvandlats till en kackerlacka- men väl efter en stor längtan att äta köttfärs, och då naturligtvis i Trelleborg. Och i Trelleborg självklart på krogen Tre Lyktor.

Under förmiddagens mitt ockuperade jag  baksätet på den bil som Cecilia mästerligt framförde med viss vägvisarhjälp av sin syster. Själv satt jag vänligt, stilla lugnt och såg fram emot den dag som förhoppningsvis skulle bli som jag förväntat och inte som mäster Storm P: s figurer säger; A. ”Nå, blev det som du väntade dig”? B. ”Nej, men det hade jag heller inte väntat mig”. ( Genialt) Vi var på väg från Kristianstad. Genom det skånska landskapet i sommarens mitt. I landet rådde politiskt kaos. År 2017.

Framme i palmernas stad mötte oss ett stilla sommarregn. Till köttfärstemplet blev vi vägvisade av infödingar med genuin dialekt och med Vångavallen i blicken. På torget slingrade sig Axel Ebbes mästerverk Sjöormen.

Nu skall jag i sanningens namn avslöja att resans huvudmål var : Jakten på vad en släkting satt för avtryck i den stad där han levde nästan hela sitt liv. Min farfar Johan Nilsson . Dekorationsmålare av klass. Fader till 14 barn av vilka min far var nummer fyra i turordning.

Johan, som var flitigt anlitad att måla kulisser till teaterföreställningar. Pryda  storbönders skåp och kistor med sin hantverksskicklighet. Och har målat Trelleborgs gamla vattentorn med sina fantasifulla, lustfyllda bilder.

I tornets cafeteria finns hans självporträtt. Hatten på. Glaset i handen, så klart. Längs murar i branta trappor ser vi figurer från den värld som fanns i hans fantasi. Känner mig lite stolt över att min farfar blev en respekterad konstnär på sin tid och satt avtryck i sin stad.

Vi skulle också besökt en ”saxofonvän” Bo Sandell, vilken bor i ett hus där bilder skapade av Johan finns på väggarna.( En av dessa på stora svartvita bilden) Men tiden var vår fiende. Vi måste vidare till nästa ort där hans konst sen länge finns bevarad.

Färden dit genom det bördiga Skåne. Alléer med pilar. Oändliga välskötta åkrar. Stora bondgårdar där de bor ”bönner som talar gott om den skånska joren” och byar som knappt finns. Målet var;

Anderslövs Gästis. Där möts gästen i entréhallen av väggmålningar med motiv från den skånska landsbygden målade av Johan Nilsson i svart-grå-vita nyanser. Påminnande om de hos  Bo Sandell.

Jag träffade sällan min farfar. Hans minst sagt många barnbarn gjorde att inget av dessa blev unikt. Minns att han satt som en grand senor, en patriark i en fåtölj. Glaset i handen.  Ibland tog han fram en fiol. Spelade som den autodidakt han var med medioker teknik men med god känsla någon av tidens melodier.

Hans fäbless för vissa drycker fick till följd att han under slutet av arbetet i vattentornet ramlade ner från en stege. Skadade sig så illa att en av hans söner fick avluta det. (Skall vi kalla vattentornets konst för Johans Ofullbordade?) Den sonen var med stor sannolikhet min far. Som var  penseltekniskt lika skicklig men ägde inte sin fars improvisations-fantasi.(Se min fars reproduktion av Näcken)

Sen fortsatte dagen som ju alla dagar gör. Men med en känsla att fått känna min farfar lite mer. Lite närmre. Lite mer i ett vuxet perspektiv.

Och köttfärsen var mycket god.

Ps. Sista bilden. Min farfar tre från höger framför sitt lilla hus på Norra Vallgatan i Trelleborg.

 


Lämna en kommentar

50 år sedan examen på Musikhögskolan.

Det var en dag i maj 1967. En dag som vi som var med aldrig glömmer. Alla examensprov var genomförda. Instrumentala och teoretiska. Nu skulle vår tillvaro drastiskt förändras. Läs förbättras. Från att ha levt igenom hela den tid där osäkerhetens gråa hotande moln varit ständig följeslagare skymtade nu soluppgången. Vi var elva musikfurirer från Boden i norr till Kristianstad i söder. (En av oss har tyvärr lämnat jordelivet) Vi, som var den sista kullen som kommit in i tjänst vid 14,15-års ålder som musikelever innan omorganisationen 1957. Vi, som fått uppleva det långa nyrekryteringsstoppet. Vi, som fått känna på att vara kårens yngsta i två och ett halvt år med allt vad det innebar av de skitjobb som var tradition att  kår-yngsten skulle utföra. Vi, som kunde bära järnnotställ uppför otaliga trappor, sätta upp dem snabbt för att sen vara med och spela. Vi, som städade korridorer och toaletter på rekordtid. Putsat tubor till högglans. Vi, som varit vaktspel på regementet under vardagar och helger. Stått i oändliga matsalsköer. Nu var vi sergeanter. Underofficerare. Anställningstrygga. Och endast de som varit med om den tidens militärmusik kan förstå det helt. Kan förstå vår lycka. Lite ironiskt sjöng vi ” När man är en glad pensionär”.

Sen skildes vi åt. Hem till våra kårer. Några stannade kvar i militär/regionmusiken fram till pensioneringen. Andra blev musikskolelärare. Skulle vi ses igen någon gång?

När jag en julidag 2017 skriver detta är jag förväntansfull. Några av oss skall snart träffas igen. Vissa har jag mött under de år som gått men inte alla och under allt för kort tid.

Sveriges Militärmusikers Förening kommer till Kristianstad för att konsertera tillsammans Stadsmusikkåren. Tre eller möjligen fyra (gärna fler) av mina kurskamrater inträffar med eller utan instrument. Kanske kommer vi åter att sjunga vår signatur ” När man är en glad pensionär” Och nu är vi det på riktigt. Sen länge. Men än håller de flesta av oss instrumenten igång.

Här några bilder från tiden under utbildningen.

Bild 1. Rolf ”Eddie” Edlund och jag. Innan vitskjortan kom på för kvällens äventyr.

Bild 2.  Nore och Rolf på vär ut från förläggningen. (Båda kommer till Kristianstad)

Bild 3. Jag civil, träffar Bertil Allerstav i Stockholm efter vaktparad några år efter examen. Bertil som senare blev mångårig ledare för ridande vaktparaden.

Bild 4. Bernt ”Ekis” Ekström (Kommer till vår träff) övar fagott i övningsbaracken. Den lokal där det ständigt bråkades om kok eller brygg-kaffe. Norr mot söder. Men där spelades en hel del också.

Bild 5. Min logementskamrat Stig Forsström tillsammans med en yngre-kursare Torsten Lorentzon.

Bild 6. Bernt Lindahl i korridoren /samlingsplatsen på förläggningen.


 

 


Lämna en kommentar

De svenska lagens inledande insats i Europaspelet 2017. Betyg och intryck.

Fyra klubbar fick vara med och leka. Två återstår. Vilka av dessa överlever nästa kvalomgång?

CL. Malmö FF

Fick möta Vardar från Skopje. Inledde hemma. Försiktig offensiv allt likt det av Löfven ständigt upprepade  Den svenska modellen. När Vardar gjorde 1-0 kastades äntligen säkerhetsbältet, men för sent. Varför inte på hemmaplan gå för full offensiv mot ett mediokert lag ? Vinna med ett antal trygga mål inför resa till ”ogästvänligt mark”? Varför ständigt denna ängslighet i svensk fotboll? Bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge. Heter ett sant ordspråk. Nu brast strängen utan att blivit spänd.

På bortaplan mötte stadionmisär. (bilden) Ett hemmalag som spelade cyniskt och utnyttjade samtliga spelförstörande metoder som sportens regler tyvärr tillåter. Om detta verkade ett naivt, håglöst MFF inte ha en aning om att sådant kan hända. Såg ut att längta hem till den svenska modellen. Till det välordnade Sverige och den trygga Allsvenskan. Efter 1-1 hemma förlorades bortamötet med 3-1.

Det var längesen jag var så besviken på mitt lag.

Betyg på en tiogradig skala för MFF. 0.

E L.  IFK Norrköping

En annan klubb, som likt MFF satt skräck i lag såväl innanför som utanför Sverige, är IFK Norrköping. Också likt MFF sattes säkerheten före lättsinnet. Och efter otillräckliga 2-1 hemma mot litauiska Trakai blev det 1-2 och straffsparksförlust borta. Bedrövligt Peking. Om det regnar i staden Norrköping i dag är det tårar från himlen. Från ”Åby” Ericsson, Gunnar Nordahl och andra flertaliga hjältar i den anrika klubben.

Betyg. 1. (spelade trots allt oavgjort under speltid)

E L. AIK

”Boring AIK” gjorde som vanligt. Höll tätt bakåt. Fick in något, eller som i går två mål mot bosniska Zeljeznicar. Gnaget gjorde sin plikt. Nu väntar värre motstånd i form av portugisiska Braga. Men varför denna dräkt? Ok.  Snygg men det är inte AIK.

Betyg 5.

E L Östersunds FK.

De blev lottade mot det mest meriterade laget i EL-kvalets inledning. Inte en av de allra största elefanterna i fotbollsvärlden, men i divisionen under. Galatasaray. Svenska lag har slagit ut giganter förr i cuphistorien. Men nu var det inte någon av våra klassiska klubbar som MFF eller IFK Göteborg. Nu var det sensationslaget som för inte så längesen spelade i Division 2. (Läs div.4) Laget som ”spelar” sig till framgång oavsett motstånd. Som har hjärta och mod. Laget som får oss att minnas Rekordmagasinets dagar. Östersunds FK.

Efter 2-0 hemma  förväntades storförlust i Istanbul. Ja, de vill säga inte för spelarna i laget ÖFK. 1-1 och hjältestatusen var uppnådd. Med rätta. Nu väntar ett annat uppdrag. Fola Esch från Luxemburg. Nu blir ÖFK favorittippade. En för laget ovanlig roll. Hur går det? Oavsett vilket så har Potters skapelse skrivit in sig i våra svenska fotbollshjärtan. Lycka till på den fortsatta Europaresan.

Betyg 10. Så klart. Finns det högre? Fram med bäverhojten jämtar.

 

 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Arvsanlag. Varför har jag bara ärvt mina föräldrars svagaste karaktärer?)

Alla föds vi med olika förutsättningar. De flesta av oss förädlar de goda egenskaperna med studier och flit. De sämre anlagen försöker vi dölja eller göra mindre dåliga. Arv eller miljö är en ständig diskussion. Vilket betyder mest? Kan vi helt ”göra om oss”? Nu vill jag avslöja vad jag ärvt från mina föräldrar. Ett avslöjande som inte är roligt att läsa. För mig själv.

Min moder hette Astrid Sofia Elisabeth.

Hennes goda sidor var.

Hon. Stor social kompetens. Pratsam. Jag. Vill bara umgås med dem som har samma huvudintresse som jag.

Hon. Kunde berätta historier så att folk tjöt av skratt och ville ha mer. Jag. Ser att åhörarna tänker.  Skall han inte sluta snart.

Hon. Kristallklart  minne tills det sista andetaget. Jag. Har redan glömt vad jag skrivit raden ovan.

Hon. Mästare på huvudräkning. Jag. Räknar de enklaste tal med hjälp av fingrarna.

Hon Arbetsam. Jag. Lat.

Hon. Såg aldrig tillbaka . Jag. Lever fortfarande i åldern 7 till 27.

Hon. Tjockt vackert hår hela livet. Jag. Tunt och stripigt.

Hon. Blev gammal. Jag ?

Moderns mindre goda egenskaper.

Hon. Fick med åren usel hörsel. Jag. Var det nån som sa något?

Hon. Blev lätt stressad och oroad. Jag. Det blir jag också. Så något har vi gemensamt.

Min fader hette Carl Johan Konstantin.

Hans goda sidor var.

Han praktisk. Jag. Skulle jag slå i en spik är alternativet akuten eller att huset rasar samman.

Han. Kunde måla tavlor. Jag. En teckning av mig förväxlas med en 3-årings debut som konstnär.

Han. Arbetsam. Jag . Lat.

Han. Sjöng bra. Jag. Låter som om Taube skulle försöka sig på opera.

Faderns mindre goda egenskaper.

Han. Disträ. Jag. Jodå.

Han. Sentimental. Jag. Tårarna rinner med jämna mellanrum,.

Han. Tystlåten, grubblande. Jag. Svårmodet finns där i generna.

Han. Tunnhårig. Jag. snart är jag ikapp honom.

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. (Julfester med Svea Livgardes Musikkår . 1956-60)

Vem i arbetslivet har inte varit med om julfester med jobbet? På krogar. I privata lokaler. På själva arbetsplatsen. En som gick till historien ägde rum i Kristianstad på anrika Frimurarehotellet. Dit hade ett matglatt, festsuget gäng från en industri tagit sig en decemberafton. Så utsvultna att de helt enkelt placerade sina stolar vid själva buffén och tog för sig. Varför behöva springa?  Praktiskt? Om det låter jag läsaren ha sin egen åsikt. Men det var inte om detta jag skulle berätta utan om Kungl.Svea Livgardes Musikkårs julfester under de fem år jag var med. 

Dessa hölls alltid under ”mina år” på restaurang Metropol. Från chefen, musikinspektör Ille Gustafsson utgick stränga order om att Ni som är under 18 år får inte dricka sprit. Dock med undantaget. Likör får ni dricka. Så här flera år och  glas likör efteråt har jag förstått att musikinspektören hade lite kännedom om hur många procent som Klosterlikör bjöd på. Men den kunskapen ägde vi……

Vad jag då också lärde mig på livets erfarenhetsresa var att: Dagen efter generöst intagande av cacao och klosterlikör är inget annat längta efter. Minns särskilt en av dessa dagar, som de som förstår och varit med om liknande fester, var en sådan där löftet gavs. Jag skall aldrig mer dricka alkohol.

Vi vandrade på det stora kasernområdet i Sörentorp, min vän och jag. Sakta mak. Lite vingligt. Vi var övertygade om att någon illvillig person hade förgiftat oss. Smugit in något otyg i våra glas. Vi gick på stigen längs Edsviken. Mörkret var hotfullt. På andra sidan vattnet var de imposanta villorna i Danderyd julupplysta. Nyfallen blötsnö tyngde ytterligare våra sinnen. Vomerade med jämna mellanrum. En isig vind höll oss vid liv. Ett liv som då knappt var värt att leva. Att besöka matsalen var denna dag något som skulle upplevas som tortyr.  Nu skulle vi avslöja och bestraffa vem/dem som förgiftat oss.

Under dessa år hade jag två musikdirektörer. Nämnda Ille Gustafsson, samt hans efterträdare Marc de la Berg. Musikkårens begåvade komiker Hans-Eric ”Mulle” Hansson underhöll varje fest med att härma, parodiera dessa. Minns följande. Marc brukade ofta under repetitionerna inleda med: Jag räknar en blindtakt. Mulles” version var. Jag räknar en blindtakt. Tavateve-tavateve-tavateve-tavateve. Oftast skrattade de båda utsatta. Men bara oftast.

Några bilder från de festerna. Efter de på musikdirektörerna Ille och Marc.

Bild 1. Bordet där endast likör fick drickas. Tage Gustafsson. Johnny Skoog. Carlo Nilsson. Orvar Gustavsson /Nu Axell. I bakgrunden skymtar Paavo Päivärinta på väg att fylla på tallriken. Bengt Sundberg och Hasse Brink. De fick dricka snaps.

Bild 2. Bengt Magnusson och Sten Eric Svennberg. Delar broderligt.

 

Ps. Vi avslöjade aldrig vem som förgiftat oss. Kanske var det vi själva? Och när jag lämnade kåren i september 1961 hade jag blivit ”stor” och  valde drycker efter behag.


2 kommentarer

Städer jag besökt Del 13. Rhodos.

Retzina, Ouzo, bad, sol, värme, sandstränder, vänliga människor. Ja, det mesta av detta finns på många platser. Men Rhodos bjuder på så mycket annat också. Inte minst kultur från flydda tider. Kolossen kan anas om fantasin finns med oss. Gamla stan får de flesta att känna sig förflyttade till en tid långt ifrån dagens. Vid horisonten skymtar Turkiet, Asien, En annan världsdel. Porten till det okända. Till äventyret.

Hit kom jag första gången 1972. Andra tillfället var 1979 . Andra gången i hela tre veckor med en av ambitionerna Att bli brunare än någonsin……vilket uppfylldes.

Här kommer bilder som bevisar min sanningsenlighet.

Bild 1. Visserligen är jag brun men mot infödingarna en blekfis.

Bild 2.  Från första resan. Polisonger var modernt. 

Bild 3. Bad i kristallklart vatten.

Bild 4. Kiosken på stranden där inget fattades.

Bild 5. Det är lätt att gå vilse i Gamla Stans labyrinter. Med lite ouzo i kroppen är det då inte långt till skratt.

Bild 6. Plötsligt dök kollegan Arne Davidsson upp .  Liksom grannparet tvärs över min gata. Berit och Ingvar Andersson. Alla vill till Rhodos.

Bild 7. Världens snabbaste kypare fanns på en ofta besökt krog i Gamla Stan. Han ”löpte” på stället i väntan på beställning.

Bild8 och 9. Sol och värme kräva dessa drycker.

Bild 10. Jo minsann. Klarinetten var med. Strax efter hemkomsten väntade kammarmusikkonserter i Stockholm.

 

Och brunare blev jag aldrig..Hade heller ingen lust att försöka.

 


4 kommentarer

Händelser jag minns (Bestulen på två klarinetter i London. Del 2)

Et tu, Brute  Fanns i huvudet när vi lämnade teatern efter att upplevt stor skådespelarkonst. En föreställning som tyvärr stördes av tunga tankar efter stölden.

En italiensk trattoria på väg till hotellet skänkte tröst. Livligt. Varmt. Chianti. Strega. Som på alla italienska krogar. Som om Neapelbukten ligger utanför fönstret var än en italiensk krog befinner sig.

”Det kan ha hänt något” sa vår chaufför Leif när vi kom till baren på hotellet. Vi skall till en polisstation i morgon. Ett tungt moln hade släppt in en solglimt. Men…….skulle det skingras helt?

En stor resväska öppnades inför våra ögon. Packad till bredden av lyxsaker. ” Är det er”? Frågade en polisman. Efter nekande kom de fram. Våra bestulna saker. En test på att jag kunde sätta ihop och få ljud i en klarinett räckte för att återlämnandet skedde. ”What do you think about the London-cops”? Sa en polis med stolthet.

Nåja. Den äran ger jag mest till en gatuarbetare. Som sett inbrottet. Haft modet och förmågan att springa efter tjuven. Brotta ner honom till polisen anlände. Tack du okände medborgare i staden London.

(Bilden. Vi stölddrabbade glada utanför polisstationen)

London för övrigt denna resa.

Solen sken än klarare då vi upptäckte att biljettantalet till konserten med LSO var korrekt.

Carlo! Vem är klarinettisten? Frågade flera av stadmusikanterna i pausen. Mitt i denna superproffsorkester hade han glänst. Han som kunde forma varje litet solo så att det grep tag i det innersta. Men sin runda, varma levande ton och sin utsökta frasering svävade han över den övriga orkestern. Jack Brymer.

Våra egna konserter var minnen av annat slag. Körde med bussen i timmar för att hitta en estrad i Hyde Park där vi skull spela. Misslyckades med detta. Körde än fler timmar till en perifer utkant i staden för att spela för några ointresserade åhörare. Var fanns ”mitt” London?

Besökte orutinerat nog en typisk förföriskt neonglittrande ”Turistfälle-restaurang” på Piccadilly. En Pekinganka som knappast var en anka lämnades orörd. Någon pub fick bli ersättare för magens begär.

Sen var det dags för Musse Pigg att vända norrut. Med klarinetter. Men hade jag varit i London?

Hemresans förseningar var av den klassen att; Till och med Skånetrafiken hade rodnat av skam.

 

Lite hann vi ändå uppleva London vilket bilderna bevisar. Och! Jag lovade att snart vara tillbaka. Ett löfte som hölls.

 

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Bestulen på två klarinetter i London) Del 1.

Det var den där resan med Kristianstads Stadsmusikkår där dur flirtade med moll. Där oväder avlöstes av sol. Där hopp och förtvivlan gick hand i hand. Året var 1984.

Orkesterns medlemmar reste med två bussar från Kristianstad. Den ene av sådant skick att den efter hemkomsten skulle tacka för sin stund på vägarna och ställa sig i busshimlens garage. Den fick smeknamnet  Musse Pigg.

Östersjön var på ovanligt vresigt humör under överfarten till Tyskland. Sjösjuka drabbade flera resenärer. Väntan i timmar innan hamnens befriande trygghet nåddes. Övernattning med kraftig försening i Holland.

En av Andra Världskrigets mest omtalade platser passerades ; Dunkerque, innan vi nådde Calais för överfart. Dovers vita klippor hälsade oss välkomna till England. Färd på sydkusten genom ett paradis för trädgårdsälskare. Rosor vi bara kan drömmande fantisera om i Sverige. Extasen drabbade flera i sällskapet. Southampton var målet.

 

Bild 1. (Reseledaren och trumpetaren Arne Svensson under överfarten Calais-Dover.)

Bild 2. (I väntan på konsert i Southampton. Orkesterns fans. Musikdirektör Helle Roséns hustru Svea. Min svärmor och fru Margareta och Christina. Samt halva Svea Björkqvist )

När vi lämnade staden från vilken det osänkbara skeppet avgick var förväntan stor. Äntligen London igen. Embarkering i ett nybyggt hotell i Islington. Iväg till det uppdrag jag och hustrun tagit på oss. Att med fickorna fulla av pund på Barbican hämta förbeställda biljetter till flertalet i gruppen. Biljetter till en konsert med LSO. kontrollräkning av biljetterna. Två fattades. OK: Då får väl vi avstå, blev det ledsna konstaterandet. Vi som ordnat det hela.

Tunga steg mot hotellet. Där mötte oss nyheten. Det har varit inbrott i Musse Pigg. Och så klart. En väska tillhörande mig med två klarinetter var borta. För alltid antog jag. …………Brutalt bortrövade av någon som kanske inte ens vet vad klarinetter är. Försvunna i min favoritstad. Tankar virvlade runt…Dirigent och ordförande tröstade….På kvällen skulle hustrun och jag åter besöka Barbican….Teater. Royal Shakespeare. Julius Cesar…..eller skall vi stanna hemma på rummet?  Gråta….?