JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken 25-25/8 Sveriges Militärmusikers Förening .(Del 2. Lördag)

Årsmöte.

Kulturhusets lilla sal . Ordföranden Christer Holm leder mötet med sedvanlig vänlig ackuratess. Vid någon punkt övertas ordförandeklubban av Kenneth Rodrick med sedvanlig jovialitet. Holm ärar Stadsmusikkårens tidigare mångårige ordförande Tommy Stjernqvist. Ja, ordet panegyrik får här sin yttersta mening. Tommy, som gjort ett jättearbete med förberedelser inför dagarna i Kristianstad.

Konsert.

En näst intill fullsatt konsertlokal gläder oss musikanter när vi gör vår entré efter ett genrep. Medborgarna i staden har lockats att än en gång få en fläkt av de tider då Kristianstad var en stor garnisonsstad och militärmusiken kunde höras i många sammanhang. Då när musikdirektörer som Ille Gustafsson, Sven Knutsson och Helle Rosén ledde Norringarnas Musikkår.

Lämpligt nog spelas regementsmarscherna tillhörande Norringeregementet samt Wendes Artilleri-regemente. Dessutom de bådas igenkänningssignaler. ” Salut Kristianstad” får inleda som ouvertyr. Från repertoaren i övrigt hörs Guld och Silver. Vilken minner om de tider då musikkårerna flitigt spelade transkriptioner från operafantasier, ouvertyrer och valser.

De tre solisterna visar inga ”solistnerver” . Spelar med glans. Sneglar på en morfader. En morfader som är flöjtlärare till scenens yngsta musikant , vilken spelar solo i ” Den ensamme herden”. En morfar som ser nöjd ut, med rätta,  flöjtisten Stig Gustafsson. Dirigenten Connie Roslund synes lika tillfredsställd över sin adepts insats i ” Guldet blev till sand” Erik och Jens. Två blivande toppblåsare.

 

Andalusia skulle jag behöva öva på minst en månad till….eller i evigheter….men vi är många i sektionen som täcker upp för varandra.

 

 

Trumpetstämman får sin kväll med ” Vilda trumpeter” . Vildast är ”Kvarten” så klart. Klarinettisterna ( 14-15 till antalet) springer på i Clarinet Candy”.

Conferencier, med rutin, humor och charm är Martin Holm. Avbruten i  ett litet interludium där jag berättar om konserthusets invigning samt dess initiativtagare Ille Gustafsson.

I bakgrunden på scenen syns ett bildspel presenterande olika epoker i Kristianstads militärmusiklivs-historia med några sidoteman.

En mycket nöjd publik och orkester lämnar lokalen för att möta kvällens fröjder.

Efterfest.

En bar är öppen. Ett bord står dukat. Vill hinna prata med alla. Länge…..Men……Varför går tidens så fort när man är lycklig….?   Lördagen närmar sig söndag………Även militärmusiker måste sova……..på söndag … stadsvandring………  avsked….. vemodet och saknaden gör sin entré….ett lätt sommarregn faller…..blandas med ögats tårar.

Nu är det ett helt år till nästa möte. Jag kommer om de så blir vid Riksgränsen eller Treriksröset….om tänderna sitter kvar…..och fingrarna kan röra sig i sextondelars allegrettotempo…..men på festen behövs inte dessa kompetenser…..så…

Bilder.

  1. Erik flöjtsolist (Stig övervakar. Beredd att ta över?  Nej, det behövs absolut. inte. 
  2. Martin Holm och jag konferencierar.
  3. Det var en fröjd att sitta mellan Sölve och Olle.

 


Lämna en kommentar

Dagboken 25-26/8 Sveriges Militärmusikers Förening. (Del 1 fredag )

Så träffades vi igen. Ett år hade gått sen mötet i Uppsala. Ett år av väntan på något att längta efter. Att få spela med och umgås med kollegor som varit med om motsvarande livsresa som jag själv.

Först kom Christer Nilsson. Med trombon, tandborste, pyjamas och vodka . Christer var min nattgäst.

På anrika Frimurarehotellet bodde övriga kollegor. Dit tog vi oss när fredagen nått sin eftermiddag.

Där satt dom. Bland flera, Sveriges ledande orkester-klarinettist, Sölve Kingstedt. En i dubbel bemärkelse efterlängtad syn. En fin kamrat, och nu visste jag att kadensen i Guld och Silver var i rätta händer. Min oro att själv behöva presentera den var skingrad likt solens strålar mot hotande ovädersmoln. Lennart ”Kvarten” Axelssons närvaro var en garanti för att den viktiga ,minst sagt hörbara första trumpetstämman, blir välljudande.

Mina klasskamrater från Musikhögskolan var komna. Vi som tog examen för 50 år sedan. Nore Sundqvist, Bernt ”Ekis” Ekström, Rolf ”Eddie” Edlund. Lika stiliga som under högskoletiden………tycker jag….

Killar, vilka inte stelnat till gubbar, var igenkännbara från den fina konserten i Uppsala var på plats. Lika spelsugna nu som då. Som aldrig stänger igen instrumentfodralet för evig tid. (”Så länge skutan kan gå”.)  Röstläget på hotellet var lika jublande starkt som dagen för längesen, 1931,  då MFF-supportrar firade just där att MFF för första gången tagit steget upp i Allsvenskan efter seger mot IFK Kristianstad.

Många medföljande fruar/sambos verkade lika glada över återseende och kommande aktiviteter. Nu var det dags igen.

Repetition.

På Kulturhusets stora scen samlade nästan 50 musikanter från Kristianstads Stadsmusikkår och Sveriges Militärmusikers Förening. Dirigenter var Bengt Gidlöf och Connie Roslund. Solister. Ingmar Nordström 86 år saxofon. Erik Lindskov 15 år flöjt. Jens Westberg 19 år trombon.

En nykomponerad marsch av militärmusikern, multiinstrumentalisten,  Jan Oscar Löfgren ” Salut Kristianstad” hördes för första gången. Och hördes gärna.

Kvällen blev natt på Frimurarehotellet innan vi skildes. Mat, dryck, kramar, anekdoter, skratt, blandades i skön harmoni. Känslan av gemenskap var total. Längtan efter lördagens morgon monumental.

Bilder.

  1. Ingmar Nordström  och Connie Roslund repeterar.
  2. Repetition.
  3. Jag och mina klasskamrater.

 

 


7 kommentarer

Allsvenskan 2017 efter 20 omgångar.

Så är två tredjedelar spelade. Tycker det var i går serien startade. Tidens gång speglas i tabeller . Så är läget inför de avgörande omgångarna.  

1. Malmö FF                         46 p


2. Djurgårdens IF                    36 p

——————————————————-

3. AIK                                          35 p


4. IK Sirius.                                33 p

5. IFK Norrköping                    33 p

6. BK Häcken                            32 p

7. IFK Göteborg                         29 p

8. Östersunds FK                      29 p

9. Hammarby IF                       28 p

10. IF Elfsborg                          27 p

11. Örebro SK                            27 p

12. Kalmar FF                           20 p

13. Jönköpings Södra IF        19 p


14. GIF Sundsvall                    16 p


15. Halmstads BK                    13 p

16. AFC Eskilstuna                  11 p

Det är redan avgjort. MFF är som vad Celtic, PSG eller Bayern München är i sina ligor. Tyvärr beror överlägsenheten mest på mediokert motstånd i allsvenskan. Vilket erfars bittert när Europas arenor besöks.

Två Stockholmslag ligger därefter, översatt till löparspråk, är de nästan varvade. Tror att DIF får stora silver i år även om AIK brukar komma igång fem i tolv.

IK Sirius är en värdig nykomling. Ett nytt ÖFK? Detta ÖFK som nog har bränt sitt krut ute i Europa. Åker förmodligen ut mot PAOK och kan åter koncentrera sig på Allsvenskan och avancera.

Göteborgslagen slåss om bäst i stan. Charmiga Häcken mot tunga IFK.

Efter ÖSK upphör tryggheten och kampen om kvarlevande blir intensivt spännande. Tor att det nuvarande läget består.

Blir det inte guld för MFF får jag väl ta på skamstruten. Alternativt skicka blogginlägget till papperskorgen.

 

 

.


Lämna en kommentar

Dagboken 19/8 (Tre fotbollsmatcher . Målskillnad ”Mina lags” siffror först 3-5)

Cyklar jag i fem sekunder från mitt hem är jag i Nosaby. Cyklar jag i fem minuter är jag på den plats i fotbollsvärlden där mitt geografiskt sett närmsta fotbollslag spelar. Idrottsplatsen presenterar det kanske något konstruerade namnet ” Nya Vallbjörka”. Där spelar Nosaby IF. Där kan man, när vintern motsträvigt lämnat plats för våren, känna dofter av hägg och gödsel från böndernas åkrar. Där syns björkar, ja så klart, inrama planen. Där skymtar den goda åkerjorden. Där spelas fotboll ofta i divisionerna 2 och 3. Så nära bor jag en idyll,

Den nittonde dagen i kräftmånaden var en sådan då jag tog mig dit. Nosaby har öst in mål de senaste matcherna. Har goda chanser att ta sig upp i tvåan. Dessutom lockade arrangemanget kallat Nosabydagen.

Möttes av helmörkblå-klädda unga fotbollsspelare vilka tycktes vara överallt. Pojkar , flickor. Blonda eller mörkhyade. Nosaby IF:s ungdomsverksamhet är ett föredöme. Nu var samtliga kallade till idrottsplatsen. Dagen var Nosabydagen. Klubbens årliga högtidsdag.

Nosaby IF-Bjärreds IF.

Den tekniska förmågan hos spelarna var svår att upptäcka. Den defensiva ängsligheten desto uppenbarare. Sex försvarare som troget bevakade två forwards. Hellre passa bakåt än våga en offensiv genomskärare. Inte för många spelare i anfallen. Tänk på att det kan bli kontringar. Detta är Den svenska modellen som verkar komma med modersmjölken hos tränarna i landet. Som regerar långt ner i seriesystemet. Som aldrig leder fram till internationella framgångar.

Det satt hårt åt för topplaget Nosaby mot bottenlaget Bjärred. Lite större fysisk styrka tog till slut ut sin rätt och gav en seger med 2-1 och fortsatt kamp mot BK Olympic om avancemang.

I pausen var det ” Godisregn” Själv avstod jag från frestelsen att ta upp kampen mot knattarna och fylla fickorna med kolor och choklad. Satt och tänkte på; Här finns utrymme för en av tidens så vanligt förekommande PK-moralister att ingripa. Att låta barn ”slåss” om något så onyttigt som godis!! Istället borde alla få exakt lika tilldelning av babyspenat eller något annat fiberrikt. Vakna ni rättänkande ! Andra tankar, Hur är det möjligt att år efter år. Vecka efter vecka få ihop domare till alla matcher som spelas. Från elit till division 7. Alla ungdomsmatcher. Ofta belönas dessa hjältar dessutom med glåpord. Ja till och med fysiskt våld. Hatten av för våra domare.

AFC Eskilstuna-Malmö FF.

Kom hem precis när AFC gjort 1-0. Ingen fara. Det ordnar sig. 2-0. Va fasen händer? 3-0…….Siffror MFF hämtat upp förr….så…..?…

Det var väl inte roligt….att resa hela långa vägen till föga glamourösa Tunavallen en lördag. Spela mot bottenlaget. På plast. Vi leder ändå ointagbart. Och inga supportar med oss som ställer krav…så….men varför inte tidigare byte? Och varför Strandberg på bänken när mål måste jagas. Och varför? ….   Varför? ..Därför….

Blev det en ful plump i klubbens historia. Förlust med 1-3. Men visst leds serien ointagbart? Väl?

Stoke City-Arsenal FC .

Hur länge skall Walcott och Giroud finna sig i att vara avbytare? Dagens sista sedda match gav inget hopp om kommande ligatitel. Stoke-Arsenal 1-0 .

Facit och undran. Kan Nosaby med så mediokert spel avancera? Kan MFF komma igen efter debaclet? Kan Arsenal slåss om titeln? Tror ändå jag svara ja på samtliga frågor.

Ps. Jag hade lotter nummer 76 och 77. Nummer 71 vann dryga 2000 kronor. Detta gick att höra trots att högtalarnas  tydlighet inte vänder sig till de som inte har samtliga hörselceller i behåll.


2 kommentarer

Premier League igen (2017-18.) Nu Arsenal! Nja.

Nej , jag anser inte PL vara den främsta ligan i Europa. Vissa menar att jämnheten gör den till toppligan. Men det är-undantaget Leicester C- endast fem eller sex lag som har segerchans. Och inget av dessa äger samma spetskompetens som topp tre i La Liga. Vilken är en liga som också innehåller många andra mycket bra lag.

Men ändå!

Det är något visst. Något speciellt när den Engelska första ligan gång efter gång, år efter år begår sin premiär. Lag som funnits nästan sen tidernas morgon tycks det. Lag som de flesta svenska fotbollsvänner har som sina hjärtelag nästan lika betydelsefulla som sina svenska trygga, hemvävda älsklingar. Lag som följer oss och lyser upp den långa vintern. Lag som står som symbol för den fotboll som en gång föddes i Storbritannien. Det kallas för kultur.

Premiärlejon i år blir Arsenal-Leicester. Ser inom mig hur åskådarna kommer till ”The home of football”. Att vandra runt Emirates är som en vistelse i fotbolls-kulturens Mecka. Att befinna sig i paradiset. (Kanske stanna upp hos Ted Drake?) Det bör bli seger för ”The Gunners” Men sen………..börjar den långa vandringen mot sanningens ögonblick. ….över kalla, mörka, snöstorms- januari och februaridagar…mot stunden i maj då pokalen skall lyftas…..och vem gör det? Blir det i Huddersfield? Nja….Då skulle majsolen värma mer än någonsin.

Mitt slutställningstips.

1. Manchester C . 2. Arsenal FC. 3. Chelsea FC. 4. Liverpool FC. 5. Manchester U. 6. Tottenham Hotspurs.

Välkommen till får jord igen. Premier League. (Arbetsplatsen för mångmiljonärer i tjugoårsåldern. Vilket jag kan ha synpunkter om.)


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar. (Är det en mänsklig rättighet att få köra bil?)

Så hände det igen. En trafikolycka där en bilist i hög ålder gjorde ett misstag som kunde fått än värre konsekvenser. Åter en person som kört i många år. Ja, hela sitt liv nästan, och minsann aldrig gjort något fel i trafiken. Och därför aldrig kommer att göra något misstag i framtiden heller. Här finns det rutin.

Har sällan eller aldrig träffat en bilförare som varit det minsta skyldig till en trafikolycka. Att köra bil bra verkar vara den mest prestigefulla handling vi människor utför under vår livstid. Men alla andra i trafiken upplevs som fientligt inställda fiender som bör skällas ut.

För en livstid är det som gäller för den som erövrat den där lappen som ger förtroendet att framföra ett potentiellt mordvapen.

Ofta tillåts vi inte stanna kvar i yrken/arbeten efter viss ålder. Detta trots att inom många yrken är inte fysiska brister något som påverkar arbetsförmågan. MEN ! Att köra bil tillåts trots gråstarr, nedsatta reflexer samt oförmåga att uppfatta trafikljud. Kanske knackar demensen på dörren? Att beröva någon sitt körkort är likställt med att berövas sin frihet, sitt människovärde.

För mig är det självklart att lämplighetstester bör införas vid fyllda år ( Vilka?) Lika väl som att körkortsåldern inte bör sänkas, kanske till och med i stället höjas. Ungdomlig fysisk förmåga kombinerat med övermod kan vara lika farligt i trafiken som Den gamle och bilen.

Personligen var jag glad den dag min far äntligen insåg att bilen borde stå i garaget eller säljas.

Ps .Detta skrivit av en som inte har körkort. Men cyklar bra, tycker jag. Samt tror sig veta vem som kör bra efter många års sittning i passagerarsäten. Och förstår att lämpligheten är högst individuell beroende på personlig status.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Ryttar/Gentlemanna-olympiaden 1956)

Det dök upp en bild i en FB-grupp i går. En bild som framkallade minne från längesen. Minnen nu lite suddiga i tidens allt mer oputsade backspegel. Minnen från hästar. Hästar som dansade balett. Som hoppade. Som galopperade. Samt uppförde sig ouppfostrat.

Ryttarolympiaden i Stockholm 1956.

Sommarspelen detta år gick i Melbourne. Men på grund av karantänsbestämmelser ägde icke hästar visum till Australien. Stockholm blev platsen för de grenar i OS som utfördes av människor på hästryggen. Och jag var med.

Ja, inte som ryttare tack o lov, men väl som musikant i en blygsam roll som den oerfarna 16-åring jag var.

Vid invigningen på Olympiastadion spelade tre sammanslagna militärmusikkårer. Svea Livgarde. I 8 Uppsala samt P 10 Strängnäs. Under ledning av Ille Gustafsson. (Stora bilden) Det var då en av de olympiska deltagarna ville deltaga i det musikaliska divertissemanget som bastrumslagare. Dennes ena hov. (Ja, det var en häst) träffade med en hästs kraft bastrumman vilken, van vid mänsklig hantering, gick sönder.

Under invigningens parad/inmarsch inträffade den incident som jag då blev vittne till och jag långt senare fått mig berättad som ett perpetuum mobile när vi träffats under gemytliga former. Min högt uppskattade före detta chef och klarinettlärare på Norringeregementet Helle Tyko Konstantin Rosén. (Här i bild då han var musikdirektör på F8)

Rosén, som då var musikdirektör på K1:s Musikkår, red i spetsen för paraden. Mitt för Kungliga läktaren stegrade sig hans häst. En häst som var en halsböjning från att bli berömd. En musikdirektör som var en hästhalsböjning från att hamna på första sidorna i pressen. Håll dig kvar Helle. Håll dig kvar Helle. Var de ord som fanns i  hans inre, berättat otaliga gånger. Endast kära hustrun Svea kunde stoppa honom.

Vi spelade de där dagarna varhelst en häst visade sig. På Stadion. I Liljansskogen. Drömde om  hästar på nätterna….och jag var glad att inte jag satt på något fyrfota djur bärande hårda hovar och vassa tänder. Tïll någon ridande musikkår skulle jag aldrig. Lyckligt ovetande om vad som skulle hända dryga året efteråt. Säkert än lyckligare omedveten om vad framtiden skulle drabba henne var en häst vid namnet Juvel som levde sitt liv på K 1. Snart skulle vi mötas. Men det är en annan historia.

Ridsporten. En klassport då.

Två av de svenska ryttarna Petrus Kastenman och Gehnäll Persson kan om detta berätta.

Persson hade vid London-OS tagit guld i lagdressyr. Något som Fransk ridsport protesterade mot. Persson var då konstituerad fänrik (officer och gentleman) men hans rätta tjänsteställning var fanjunkare (underofficer och inte gentleman)

1956 var denna medeltida regel borttagen dock levde kulturen kvar. När sergeanten (Icke gentleman) Kastenman skulle välja häst till sin fälttävlan fick han vänta till de sista. Först i tur stod gentlemännen !

Detta kanske var den bästa tändvätskan för Petrus Kastenman som på Illuster blev guldmedaljör.

Ps. Märkligt att inte militärmusikerna måste vara gentlemän . Hade varit en syn att se musikdirektörerna röra taktpinnarna alldeles utan gentlemän i orkestern.

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (När min själ höll på att svartna. Blev nästan AIK:are….Men Del 2)

Det skulle efter min Råsunda-debut dröja ett drygt år innan jag fick möjlighet att se MFF igen. Märkte allt mer under mina besök på Nationalarenan att något började hända i min fotbollssjäl. Att var 15-16 år är att vara mottaglig för intryck. Att falla för frestelser.

Kunde inte riktig förklara och acceptera min önskan om att AIK skulle göra mål. Hörde som från ett okontrollerat inre min röst stämma in i AIK-hejaramsor. Jubla när ”Gnaget” gjorde mål. Mådde inte bra över mina reaktioner. Kände skuldkänslor som en svikare. Visste att älskande slutade att vara älskande. Att folk bytte politiska sympatier skedde mellan varje val . Men att byta hjärtefotbollslag var att vara en Quisling. En föraktfull. Var jag en sådan?

Så kom då äntligen dagen då allt skulle avgöras. AIK:are eller MFF:are. Hade tonåringens öppna sinne släppt in en förförisk älskarinna som förträngt min trygga barndomskärlek? AIK skulle möta MFF.

Den tjugoförsta maj 1956 tog jag som så ofta plats på läktaren på Råsunda. Såg, också som så ofta, de berömda jazzmusikerna Egil Johansen och Arne ”Dompan” Domnerus strax intill mig. AIK-orkestern spelade som alltid innan matchen, och min musikaliska träning hade avslöjat att de höll högre klass än MFF-orkestern. Men så innehöll bandet också halva Svea Livgardes Musikkår förklädda till AIK:are……så…

Stunden för spelarentrén närmade sig. Det gick inte att skjuta upp sanningens ögonblick längre. Hjärtat slog oroväckande hårt. Skulle jag sitta kvar eller fly från den bistra verkligheten likt en struts som kör huvudet i sanden?

Ut på den majgröna gräsmattan sprang ett lag i vackert ljusblåa tröjor. Kände en varm ström i min kropp. Kände mig hemma igen. Mitt ”eget” MFF var hos mig igen efter denna långa tid. Fick en tår i ögat och visste att barndomen hade segrat över ungdomen. Jag var och förblir MFF:are tills den sista stjärnan slocknar. Jag skulle aldrig mer tvivla på min fotbollstillhörighet. Vilket jag till stor del tackar de här gentlemännen för.

Ps Matchen slutade 0-0 Men det spelade ingen större roll i sammanhanget.

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. (När min själ höll på att svartna. Blev nästan AIK:are…Men !)Del 1.

Jag var ett lyckligt fotbollsbarn. Uppfostrad på Malmö Idrottsplats under de ”romantiska” åren. Där hade jag i medveten ålder upplevt fyra guldmedaljer för Malmö FF. Sett en av de två 12-0-segrarna. Legat bakom ”Gripens” mål. Sett hela serien av 49 matcher utan förlust. Sett utländska storheter förvandlas till ”småheter”. Enkelt uttryckt. Varit lycklig. Blivit MFF:are tills sista andetaget ….väl?

Så inträffade år 1955. Flytten till Solna. Flykten från MFF. Fortfarande i påverkbar ålder , nyss fyllda 15.

Dit kom jag en snöig vinterdag i januari. Men snart infann sig en vår. Ännu en allsvensk säsong gjorde sin entré. Och jag ville vara med.

En söndag i april tog jag bussen från Sörentorp till Haga Norra. Promenerade genom det idylliska Hagalund. Såg i fantasin stensättaren och boxaren Harry Persson komma gående i samspråk med en annan legendar från kvarteren, målaren Olle Olsson. Såg snickarglädje. Torn och tinnar. Jag var på väg till Nationalarenan denna dag den sjunde i månaden. Mitt adopterade hemmalag AIK skulle möta Gais. Fotboll måste jag se även i min nya verklighet.

Råsunda framstod som gigantiskt. Imponerande på en femtonåring. Men något saknades. Idyll heter det visst.  

AIK vann den matchen med 3-1. Men min blick var hela tiden fastnaglad vid anslagstavlan som aprilkyligt förkunnade att Degerfors slagit MFF med 1-0. I Malmö ! Mina tankar gick till barndomens kompisar. var de på matchen? Låg de fortfarande bakom målet? Eller hade de blivit för stora för det nu? Varför svek jag dem. Varför övergav jag MFF? Jag längtade hem igen.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Påskhelgen 1991. Min katt försvann…..och…..?)

Jag har säkert haft flera hundra husdjur i mitt liv. Men räknar jag bort akvariefiskarna stannar det vid två. Båda flickor. Båda katter. En vild norrländska som döptes till Julia. Henne lärde jag att klättra på tapeter.(Ja, som ändå skulle bytas ut)Julia hittade jag en eftermiddag i ett dike på Sjövägen. Överkörd och död. Blev inte gammal. Den andra var en skånsk bonnakatt som sett dagens ljus i Sätaröd och kristnades till Ofelia. Det var om henne jag skulle berätta. Den dramatiska påskhelgen år 1991.

Ofelia var ett år den här påsken. Hade aldrig varit borta längre tid. Var hon iväg för länge tog jag blockflöjten och spelade Har du sett min lilla katt. Då kom hon genast hem  från närbelägna buskar förförd av de ljuva tonerna. Hon älskade också när jag på klarinetten spelade kattens tema i Peter och vargen, Dock inte med ” cat in tree-episod” av olika själ.

Skärtorsdag.

Kom hem mitt i natten efter en fest från vilken jag har förträngt mina minnen. Möttes av hustrun-inte med brödkavel- men med tårar i ögonen och förtvivlan i rösten. Ofelia har inte kommit hem. Var budskapet som nådde mina öron……Den natten blev orolig. Lyssnade efter hennes steg på fönsterblecket, en väg som hon lagt sig till med med krav på att bli insläppt. Vilket hon blev oavsett klockslag. Men……men——den här natten hördes inte det efterlängtade tassandet.

Långfredag.

Kom och bjöd på en sån där tidig vårdag som sällan inträffar. Som mest finns i vår fantasi om hur den optimala våren bör vara. Solen sken och värmde så klart. Luften renad av ett stilla natt-regn. Trädens knoppar var nyfikna på livet. Ivriga att slå ut. Påskliljor prunkade i rabatterna. Fåglar glädje-sjöng.  En sådan där dag då vällusten borde vara närvarande. Men i mitt bröst växte en tyngd.

Hela dagen var vi på spaning efter en svartvit katt. Hela dagen såg vi katter överallt. Nere i Björket. På ”vallen”. på gatan. Ja, till och med i vår trädgård. Men ingen Ofelia. Långfredagen levde upp till barndomens sådana. Till sitt namn. Till varför dagen högtidlighålls.

Påskafton.

Hade gett upp hoppet. Tog en håglös/kraftlös löptur i Björket. Mina 51 år kändes som det dubbla. Livet måste gå vidare. Såg en svartvit katt på avstånd…..kunde det vara?  men….nej. Det var möjligtvis Ofelia, kanske vill hon leva så, i frihet ? Sa hustrun. Kom hem. Gick till musikrummet för att öva. Livet måste gå vidare. Metronomen lät Tick-tick- tick-tick. Nästan i moll om en metronom kan tonartbestämmas. Tittade okoncentrerat ut genom fönstret mot altanen och köksingången. Det var då jag såg den finaste syn jag kunde se. Ofelia satt på trappan. La ifrån mig klarinetten och sprang jublande in  i huset. Det blev den bästa påskafton jag någonsin upplevt. Att det regnade. Vilken skitsak. Inte ens en snöstorm kunde förmörkat dagen. Ofelia var hemma. Sov hela dagen, när hon inte åt och drack. Precis som vi, hennes undersåtar.

Var hade hon varit? Inlåst i ett garage? Sin första eskapad i erotikens värld? Det sa hon aldrig. Det får bli min gåta.

Påskdagen

Tick-tick-tick-tick. Lät det från musikrummet. Men nu i dur, och lite snabbare, tyckte jag Men en metronom har inga känslor. Den var i upphetsningen inte avstängd och tickade på som den alltid gör….tills batteriet tar slut.

Ps. Ofelia drabbade oss  senare med fler längre bortavaron. Hon blev 16 år, fick ett bra liv. Många räkor konsumerades  innan veterinären befriade henne från sina plågor. Men än idag kan jag känna saknad. (Sista bilden med svärfar Stig och Ofelia är unik. Dom var inte kontanta.)