JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


5 kommentarer

Vår tid är nu. Visst är den bra?

Vår tid är nu. Vilket är en självklarhet för alla som är i livet just nu. Men nu tänker jag på en svensk TV-serie.

Det var längesen jag såg en TV-serie producerad i Sverige som engagerat mig så. Jag, som är ett barn av tider då oförglömliga serier som Hemsöborna, Markurells i Wadköping. Röda rummet med flera nästan var vardagsmat.

Vår tid är nu.

Handlingen förlagd till den stad som nästan var min då det händer. Till den tid som var början till det svenska välståndet. Till den eviga freden. Till den tid då början på  mitt eget liv fortfarande kan hittas i minnets allt mer dimmiga backspegel.

Det mesta kretsar kring en lyxrestaurang, belägen på underbara Djurgården, som börjar bli en bedagad skönhet. Som måste inse att en ny tid börjar klappa på dörren. Men likt allt annat som varit vill fortsätta att vara som det alltid varit.

Matriarken spelas av Suzanne Reuter. Rollen måste varit skräddarsydd för henne. Ingen, mer än möjligen Dame Maggie Smith, kan utdela sarkasmer med sådan finess som Maestra Reuter.

Visst kanske man kan hitta stereotyper i rollerna. Den gamle generalen saknar verklighetstrovärdighet. Till och med från en tid som denna. Generalskans fäbless för drycker med procent kunde kanske tillfredställas i hemmet. Peter Dalles köksmästare ter sig nog otrolig i yngres ögon. I nutida ögon, där en välmenande tillrättavisning anses kränkande. Men Dalles ”regemente” var en sanning på många arbetsplatser, inte minst i militärmusiken. Kontrasten till den diktatoriske stjärnkocken är den erfarna trotjänarinnan i kallskänken. Bestämd, men en klok och  välmenande klippa för de unga i köket. I det kök där två unga kvinnor inte kan stå emot tidens fördomar utan låter kärleken till varandra segra över omgivningens fördömande. (En av dessa med ett så kallat oäkta barn. Denna hemska benämning från flydda dagar, tack o lov.)

Ragnarsson , är en ärkeskitstövel. Och sådana har förökat sig med framgång under åren som gått likt annat ogräs. Omöjliga att utrota? Kanske att hålla efter? Några andra roller kanske också är något onyanserat svart-vita? (vad säger den professionella expertisen?)

Ett gammalt ”Pilsnerfilmstema” tillhör också den huvud – handlingen. Kärleken mellan den rika och den fattiga med alla dess komplikationer. Och åskådarens förhoppning om ett lyckligt slut.

Fotokonsten är en upplevelse för ögat. Tidspresentationen autentiskt välgjord. Jag njuter trots mina små förbehåll.

Ps. Kan berätta att jag hjälpte modern att sortera matkuponger. (Så gammal är jag) Sådana som kunder i  hennes lilla affär måste ha. Men inget olagligt förekom…..väl?  För sent att fråga.

Nu väntar jag med spänning på nästa avsnitt för ”Vår tid är nu” Men min var också då.

Och sitter med förhoppning om att: Arméns musikkår, utklädda till Svea Gardes i uniform M 39 skall komma marscherande till slottet….men. Det blir nog inte av.

 

 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar. ( Var det en häst som avgjorde mitt vuxenlivs framtid?)

Vi har alla någon gång funderat på hur mycket slumpen styrt våra liv. Om jag istället hade gått till vänster då ..så…..Om jag inte hade sagt nej till…..så……Om jag hade stannat hemma från den festen hade jag nog aldrig träffat HENNE………Om jag tagit den tipslappen istället för….hade nog jokern förändrat hela min ekonomi och därmed livsvillkor…..Så kan vi fortsätta ……..Om ? Om ? Om? Ifall? Ifall?

Det är under dessa djupa tanketimmar jag ställer mig frågan. Var det en häst som fick mig att flytta från Stockholm? Var det en häst som gjorde att jag nu sitter här framför en dator i Kristianstad? Så här gick det till.

Det anlände tre tonåriga militärmusiker från Svea livgarde till ett kontor som tillhörde amanuensen Ogner (som hade stora händer och ansvar för militärmusiken). Tre renegater som ville ha förflyttning. Tre dissidenter som rusade ut ur kontoret stor-tonårsskrattande då amanuensen under ett telefonsamtal uttalat den då för oss oerhört lustiga meningen. ” Men då blir det ju Status quo”.

Alltnog.  Det var i slutet på femtiotalet. Vi som ville prova andra vingar var; Tage Gustafsson, Bengt Strandberg., Och jag. Varför. Kanske vanlig tonårsoro? Något måste hända. Eller! I mitt fall. En häst. ” A horse. A horse. My kingdom for a horse” gällde inte för mig.(Bilden Orvar, jag och Tage)

När K 1:s musikkår drogs in 1957 och många/de flesta av deras musiker fick förflyttning till I 1 där vi under 30 år nu också skulle bli ulan-musiker. Då började tankarna gro……Tag mig härifrån.

På tisdagarna efter lunch anlände ”fångstransporten” till Svea Garde. Den som skulle ta oss drabbade till ridlektioner på K 1. Redan första gången jag inträdde i stallet slogs jag av odören. Såg animalerna stå där i sina bås med svansarna viftande och bakbenen beredda att sparka. Idisslande. Lömska. Bajskorvarna producerade som ett perpetuum mobile.  Vilket liv. Stå och glo i en vägg utan något att läsa eller någon konstverk att beundra.

Det var på K 1 vi träffades första gången jag och hon som skulle avgöra min framtid. Det ekipage som av ridläraren benämndes Ni där på Juvel. Det ekipage som efter godkänd utbildning skulle trava till slottet. Hon, trött och hemlängtande. Jag, också hemlängtande i välputsade ridstövlar, blänkande kask och ljusblå modell-ä-uniform. Ibland fick hon mina klarinettoner i örat. Ibland plågade jag henne med fanfartrumpet. Ingen spelar lika bra på en hästrygg som sittande bekvämt i en stol. Så varför? ( Men musikern jag pratar med här senare i livet, iklädd flygets uniform, kunde och ville rida. Kommen från K1. Mångårig ledare för ridande vaktparaden. Bertil Allerstav.

Men vad hade hänt om inte jag tvingats upp på hästryggen? Jag, ett asfaltsbarn från Malmö skumpande livrädd på en häst. Eller tagit mig igen eran som ridande musiker.  Hade jag stannat kvar på Svea Garde tills pensionen? Som så många av mina kollegor där. Hade jag valt att bli lärare på någon musikskola? Som så många av mina kollegor? Hade jag blivit ihjälsparkad av någon häst på K1? Vilka människor hade korsat min väg? Vilka hade inte korsat min väg som de som jag träffat nu? Hade jag blivit erbjuden annat arbete av någon som sett en potential hos mig? ……..Hade jag blivit AIK:are?   Nej, så mycket styr inte slumpen våra liv.

Ofta kan jag ändå sakna Stockholm.  Stadens skönhet. Alla orkestrar jag kunde spelat i och lyssnat på. Alla som bor där vilka jag träffat. Några som betytt väldigt mycket för mig.

Men!  Hösten 1961 tog jag avsked av Svea livgardes musikkår med en resa till Italien. Hösten 1961 skildes våra vägar. Mina och Juvels. Vi var nog lika glada. Och så här blev mitt liv. Jag klagar inte. Men ? (Bilden. Svea livgardes musikkår uppställd för fotografering inför resa till Italien 1961. Jag i första ledet bakom  vår regementstrumslagare Karl-Erik Lennholm.)

Sen reste jag till Kristianstad.

 


Lämna en kommentar

Arne Davidsson. (Musikant. Kollega. Vän. Glädjespridare)

Det var en förmiddag i slutet på 50-talet, eller möjligen början på 60-talet. Under den tid då Sverige och övriga Västeuropa ömsade skinn. Vände kappan. Då, när den totala USA-beundran/dyrkan snart skull bli något helt annat. Men det var inte om detta jag skulle berätta utan om……….

Svea livgardes musikkår fanns samlad denna dag. Musikinspektör Bertil ” Wicke” Wiklander likaså. Tillsammans med en jury. En jury som skulle avgöra framtiden för några militärmusiker. Detta hände i den tid då Svensk militärmusik hade övergett det diktatoriska i att låta kårernas chefer helt avgöra vem som skulle bli underofficer. Detta hände i den tid innan det blev obligatoriskt att studera vid musikhögskolan för att bli befordrad. Det var en kort era. Endast några övergångsår från gammalt till nytt. Precis som mycket annat i samhället då när världen börjat hämta sig och normaliserats efter krigets fasor.

Vi var kallade att övervara provspelning till att bli musiksergeant. Ett ögonblick som avgjorde om musiker skulle få en fot till avsked eller sväva in i tryggheten. (Nåja, det fanns precis som i en nutida tävling Andra chansen. Den tävling som snart kommer till Kristianstad och av någon potentat fått epitetet ” Det största i musikväg”. Vi får hoppas att det politiska omdömet håller högre klass )

En av de utsatta kom in med ett valthorn under armen. På vapenrockens axelklaffar syntes tre ”pinnar” samt siffran 6. En skåning, tänkte jag. Han spelade Mozarts tredje hornkonsert. Han spelade med auktoritet. Jag hade för första gången träffat Arne Davidsson. Föga kunde jag ana att vi snart skulle bli mycket goda vänner och medmusikanter.

Arne, eller ”David” som de flesta musiker i stan kallade honom var en äkta infödd påg från Kristianstad/Näsby. ”Sviddas” som infödingarna kallade honom var och är en ”kändis” i Kong Christians stad. Att vandra på stadens gator tillsammans med David var att ständigt bli stoppad för samtal och utbyte av hälsningar. Han har spelat nästan överallt där musik kunde höras. Till dans. I symfoniorkester. I Kristianstads Stadsmusikkår. I storband. Varit ledare för Hemvärnsmusikkåren  och musikskoleorkestrar…….och säkert mycket glömt.

Arnes huvudinstrument var valthornet. Det var i rollen som hornist som jag mest spelade tillsammans med honom. Allt under den långa tiden i Blåsarkvintett 65. En tid med resor och konserter. Varenda skola i Skåne besöktes. David körde bil lika mästerligt som han ”hornerade”. Som passagerare kunde jag sova lika tryggt som i egna sängen. Sin roll som bilförare  satte han en ära i. När fyra medlemmar i kvintetten var trötta och sura Då fanns Arne där. Alltid glad. Alltid nära till skratt. Alltid skämtsam. Han tillhörde de där sällsynta som kunde säga vad fasen som helst utan att någon tog illa upp.

Undrar ändå om inte Arnes musikaliska hjärte-hemvist var bakom trummorna? Då blev han Sviddas. Det var som sådan allmänheten kände honom.  Från Lilla P. Från Sommarlust. Från…..från …från…När Arne fattade trumstockarna kom leendet fram. Det svängde om allt han spelade. Till och med en enkel vals. Och om det går att spela humoristiskt på trummor så  fanns även det på hans repertoar med små snillrika inpass åtföljt av ”David-skrattet” Svenska Arméns tapto stavade han upp med bravur.

Sen måste jag nämna vår violinkarriär. Några Heifetz blev vi inte. Inte heller hörde Mantovani av sig. Men i andra fiolstämman i Salongsorkestern satt efterslagen där de skulle även om lägeväxlingarna var sällsynta och vibratot mer i stråkhanden än där det var tänkt.

När jag blivit pensionär frågade Arne om jag ville bli med och spela i SPF:s nostalgiorkester där han var trummis.

Så blev det en tid. Åkte med honom till spelningarna precis som regionmusiktiden. Han, lika glad som alltid. Vi kände oss nästan unga på nytt. Trots att hans hustru var svårt sjuk. En hustru, som den hjärtegode person han var, tog hand om med all den kärlek han bar inom sig.

Men något hände efter några år. Det var inte samma glade David längre……Tystare i bilen. Skratten dämpade .Sista gången vi träffade var på lasarettet. Som han levde upp när vi pratade gamla minnen.

Några dagar senare ringde telefonen. Det var en blåsarkvintett-vän som berättade. ”Oskar” var och hälsade på David precis i det ögonblick han somnade in för den eviga sömnen. Telefonen kändes mycket tung.

Kyrkan i Nosaby var fullsatt. Bengt-Erik Lind spelade tapto på sin trumpet. Lena-Marie Walldén sjöng ”Smile” så klart. Vad skulle hon annars sjungit?

Arne Davidsson. Så saknad. Men ändå så levande. Ofta nämns han när musiker i staden Kristianstad träffas.

Ps David! Saknar dina besök som ”äpple-tjuv” från mitt aromaträd.

Bilderna. Arne i kvintetten/militärmusikkåren med horn och på fest med mig bland flera .Och så klart spexaren David.

 

 

 


Lämna en kommentar

Klarinett-Kadenser.

Här kommer”Kadens-makaren” sa ofta den oförliknelige regementstrumslagaren på Svea livgardes musikkår Karl-Erik Lennholm (Med staven bakom Ille Gustafsson. Weigert trea från höger i första ledet) när Birger Weigert anlände till en konsert. Varför då? Undrar kanske någon. Jo, så här ligger det till…..(Weigert närmast i bild)

Att vara soloklarinettist i en blåsorkester, som Weigert var, innebär att nästan samtliga kadenser ligger i den stämman. Vad är en kadens? Undrar kanske någon som orkat läsa enda hit i detta nördiga inlägg? En kadens spelas helt naket. Alla andra har paus i sina stämmor. En kadens är ofta en avslutning på ett musikaliskt parti och leder fram till en annan karaktär i musiken. En kadens i orkestermusik spelas fritt efter egen smak, befriad från dirigenters taktslagning. (Dock kan goda råd från denne vara just ”goda”. Ibland) En kadens bör tolkas så att åhöraren upplever en spänning, en tonernas berättelse där vi måste få veta hur det slutar. För den musikaliskt tränade spåras en kadens långt innan den genomförs, även i musik som aldrig tidigare hörts. Musiken bygger upp spänningen inför kadensen. Blir lite pockande.  Ett ritardando. Ett pesante. Ett crescendo….. Kadens.

I den traditionella blåsorkesterrepertoaren presenteras åtskilliga kadenser. De flesta, ja nästan alla kadenser, ligger då hos soloklarinettisten. Därför kallades Weigert för kadens-makaren av Lennholm.

Även symfoniorkesterns klarinettister är flitiga kadens-makare. Vi hör dessa i Orfeus i underjorden. Sherazade. I Brahms ungerska danser. Lätta kavalleriet. Och många, många fler. Ni som lyssnat på ”Last night of the proms” och där charmats av Henry Woods sjömanssånger. I det potpurri där orkestersolister framträder med humoristiska solon. Med vackra solon. Men där klarinettisten måste spela en lång tekniskt utmanande och lite malplacerad kadens. (Dock är denna borttagen senare år)

I solistrepertoaren tjänar ofta kadensen som något virtuost. En chans för solisten att visa upp hela sin härlighet. Många solister skapar egna kadenser. Får en möjlighet att markera sin egen profil, men självklart med stilkänsla.

Cadenza ad lib. Läser vi i stämman. Nu skall jag visa vad jag kan. Tänker en del. lyckligt lottade.  Fy fasen. Någon annan, med hög puls och stela fingrar. För! Att spela en kadens är ett prov på nervkontroll. Jag jämför, kanske lite långsökt, det med att slå en straff i fotboll. I en kadens väljer du själv tempo. Alltså, ingen behöver spela snabbare än efter förmåga. Alla professionella klarinettister äger den teknik som behövs för detta. Alla professionella fotbollsspelare har teknik för att slå en straff i mål……..

Men! Det är nu sanningens ögonblick är kommen. Det är nu kadens-makare och straffskytt har all publik uppmärksamhet på sig….Närgångna TV-kameror…..All förväntan……..Det är nu som nervkontroll är mer utslagsgivande än instrumental och fotbollsteknisk förmåga. Det är nu som stora musiker ibland presenterar ängsliga säkerhetsframförande. Det är nu som världsstjärnor i fotboll kan få kraftlösa”gummiben”

Ps. Klarinettister. Vilka är era favoritkadenser. Att lyssna på? Att spela?

 


2 kommentarer

Läget i Malmö-fotbollen (Herr) Topp 9. 2017-18.

  Allsvenskan. Malmö FF. Jag har skrivit tidigare. MFF för bra för Sverige. Hur skall jag då formulera MFF:s ställning i Malmö? En tryggare tron har aldrig skådats. Ett ointagligare fort har aldrig byggts. En osänkbarare båt har aldrig seglat. Inget isberg eller fotbollsklubb i Malmö kan få det mäktiga malmöitiska fotbollsskeppet att gå i sank. Ja ens att kantra . MFF är och förbli ointagligt  för stadens övriga klubbar…….Opponenter?

Superettan. Var finns ni klubbar i rikets tredje stad? Här finns plats för åtminstone 2 eller 3.

Division 1. Inte ens i den faktiska division 3 spelas det nu längre fotboll i Malmö. Uselt.

Division 2. Här blir det trångt. Ranking efter årets insatser blir………

FC Rosengård. Trodde att FCR skulle etablera sig i ettan ….men blev istället ”kanonmat” . Klart sist.

Presba Birlik. Var kandidat till att ta steget upp…..men….åter ett…men.

IFK Malmö. Åter tar stadens enda historiska MFF-konkurrent sats. Hur många avbrutna ansatser har jag upplevt de senaste åren? Kommer ”gulingarna” fram till ”ribban” nu? Mohammed Ramadan är en förstärkning av klass. Ungdomsverksamheten blomstrar äntligen……..Så….kanske…..

Kvarnby IK . Hängde kvar. Denna gamla trygga klubb verkar att ha hittat sin plats i hierarkin. Nöjda och glada?

BK Olympic. Upp igen.

Serien blir fylld av prestigefulla derbyn. Vem blir Malmös nummer två? Tar något lag steget upp? Hoppas verkligen det. Staden ropar efter fler lag närmre mastodonten.

Division 3.

Kulladals FF. Mittenlag i trean.

LB07.   Vann sin fyra.

FBK Balkan. Sveriges äldsta ”invandrarklubb” åter på uppgående.

Malmö City FC. (Fint klubbmärke tycker jag) En Malmöklassiker i ganska ny skepnad. Tog sig upp efter övertygande kval.

Nu får denna trio spela mot varandra igen i en högre värld. Där etablerade KFF också finns.

Så lägger sig snart det inhemska fotbollsåret till vila. Ser fram emot nästa. Och uppflyttning av flera Malmö-klubbar. Eller behövs det fler sammanslagningar för att det skall ske? Att MFF blir Svenska mästare…..Ja det är en naturlag.

Ps. Jag har väl inte glömt något lag i Topp 9?

 

 


Lämna en kommentar

Schubert skrev ingen klarinettkonsert…..men måste älskat klarinett.

Det är väl klart att alla som spelar klarinett hade önskat att……visst är repertoaren för instrumentet både stor och välklingande…. Solistiskt sett större än för något annat blåsinstrument. …Och därtill innehållande det finaste verk som skapats för blåsare i den undersköna konserten av W.A Mozart………..men ändå…. Beethoven! ….Fanns det ingen värdig interpret i din närhet? Ingen Stadler? Ingen Baerman? Ingen Mühlfeld? ( Du skrev ändå septetten och Gassenhauertrion där klarinetten är framträdande…så?) Och !… Franz!…..du komponerade så underskönt för instrumentet i……….

Der Hirt auf dem felsen.

Sopran, klarinett och piano.  Cantabile-dialoger mellan klarinett och sångerska som för oss närma änglarna. Den lyhörda klarinettisten blandar sin klang med sopranen och bevisar att inget annat instrument befinner sig närmre den mänskliga rösten än klarinetten.

Oktetten för två violiner, altviolin, cello, kontrabas, valthorn, fagott och……så klart KLARINETT.

Första gången jag hörde det långa snilleverket, i vilket inte en enda takt lämnar någon oberörd, var med Melos-Ensemblen från London. Klarinettstämmans spelades, nej ”sjöngs” av Gervase de Peyer. Primarie Emanuel Hurwitz.

Samtliga stämmor är farligt kammarmusikaliskt fokuserade, men jag vill nog mena att första fiolen samt klarinetten utsetts till huvudrollsinnehavare av Schubert.

En inspelning som drabbade mig nyligen är från nutid. Från musikfestivalen i Hochrein. Som primarie och ledare med musikaliskt temperament hörs fullblodsviolinisten Antje Weithaas. Klarinetten spelas av maestra Sabine Meyer (Hon som en gång var den första kvinnan i Berliner Philharmoniker vilket inte sågs med blida ögon av ”gubbarna” i orkestern)

Sabine spelar med klar rak ton, tyska som hon är. Tar stora risker för att presentera ett utsökt pianissimo. Bjuder oss på eleganta löpningar. Och äger en intonation som framkallar leende även hos ”falskspelsjägare”. ( För den eventuellt intresserade så finns  gudomligheten på You Tube. Njut av extremt högklassisk kammarmusik.

Schubert skrev alltså ingen solokonsert för klarinett. Anledningen är uppenbar. Han dog fyllda 31 år. Med en ”normal ”livslängd hade vi säkert fått njuta av en, kanske flera klarinettkonserter från geniets penna.

Ps. Schuberts sångbara musik har inspirerat till åtskilliga transkriberingar där klarinetten övertagit solostämman från de utvalda i originalet.

Symfonierna vittnar också om kärlek till instrumentet. Inte minst den åttonde.

 


4 kommentarer

Östersunds FK. En Askungesaga? Eller ett etablerat storlag?

170302 Östersund poserar för en lagbild den 2 mars 2017 i Östersund. Bakre ledet fr. v. Hosam Aiesh, Darijan Bojanic, lagledare Alexander Kindberg, Johan Bertilsson, Gabriel Somi, Jamie Hopcutt, Curtis Edwards, materialare Bengt Uno Nilsson, Dennis Widgren, Ludvig Fritzson. Mittenledet fr. v. Ken Sema, Tom Pettersson, match analytiker Björn Hamberg, Alhaji Gero, fysioterapeut Jenny Larsson, Ronald Mukiibi, målvaktstränare Linus Eriksson, Sotirios Papagiannopoulos, Douglas Bergqvist. Sittande fr. v. Sebastian Lundbäck, Fouad Bachirou, Aly Keita, tränare Graham Potter, Bobo Sollander, Brwa Nouri, assisterande tränare William Reid, Andreas Andersson, Sam Mensiro, Saman Ghoddos.
Foto: Pelle Börjesson / Idrottsfoto / BILDBYRÅN / COP 205

Nästan hela Fotbollssverige, oavsett klubbsympatier, gläds över och beundrar ”lilla” Östersunds FK:s framfart i Europa-League. Endast de med anlag för avundsjuka anmäler divergerande känslor. Och så kan det höras kommentarer som ” Men det finns inga svenskar i laget”. Kommentarer från de som kanske helst sett 11 jojkande renägare på planen i Berlin och Bilbao.

” Från mörkret stiga vi mot ljuset” . Är en textrad i en känd kampsång. En ”poesi” som fått ny aktualitet för den som ser tillbaka på ÖFK:s historia. Den som på kort tid förvandlade den fula ankungen till den sköna imposanta svanen. Från svenska division 2 till Berlins olympiastadion.

ÖFK har inte vunnit med försvars-lyckan som bästa vän. Utan med ett spel som övergett det från visst håll i politiken så uttjatade ”Den svenska modellen”. Den sen länge etablerade svenska fotbollsidén som bygger på att organisation , laganda och försvarsspel, kombinerat med lite flyt, är enda vägen till framgång mot europeiska storlag. ÖFK ”spelar” sig till seger. Individuell skicklighet parad med frisk offensiv och oräddhet.

Men vad händer när det ridån går ner för ÖFK i Europa. För ner går den. Ingen tror väl ändå att segertåget fortsätter fram till…till…till………? Vad händer när det våras igen? När en i år allsvensk  placering på övre halvan skall försvaras? Kanske förbättras? Det är då svaret fås. Är ÖFK en Askungesaga eller?

För var så säkra. Det är den verklighet svensk fotboll lever i.  Graham Potter försvinner till de feta plånböckernas rike. Flera spelare likaså. Kan de intjänade slantarna förvandlas till de ” Rätta ersättarna” Kan den unika ÖFK-andan bevaras? Kan Östersunds FK bli ett etablerat svensk topplag? Kanske bli Svenska Mästare? Ja, till och med bli stamgäster i Europas finrum? Eller har vi upplevt en parentes i svensk fotboll. En allt för kort era som det kommer att talas om i fotbollskretsar då många solvarv försvunnit från vår tideräkning.

Men tills svaret ges. Låt oss glädjas med ÖFK och framförallt för Svensk klubblagsfotboll.

 


2 kommentarer

Händelser jag minns. (Knockout-Charlie)

Det fanns en tid då serietidningsfigurer nästan var verkliga. Då sport och serietidningar var mitt bibliotek. Då skolböcker om historia och geografi var höjden av fantasilös tristess och nästan borde utsättas för bokbål. Det fanns en tid då seriösa diskussioner, med allvarliga miner, kunde höras på någon utvald plats på gården. Samtal gällande så viktiga ämnen som vem som var starkast av Tarzan och Fantomen. Stålmannen var i en styrkeklass för sig själv. Men han var ju inte riktig verklig som alla de andra. Endast kryptonit kunde få honom mänsklig.

Hopalong Cassidy, Mandrake, Tom Mix och Kapten Marvel ägnades ett visst intresse, men inget i jämförelse med KNOCKOUT-CHARLIE.

För den händelsevis oinvigde vill jag göra en kort presentation av honom.

Charlie var vit. Hade ett blont lockigt hår och ägde en muskulös kroppsbyggnad. Endast ögonen kunde göra oss ”Charlianer” något konfunderade. Dessa, så för en boxare, ja, även för icke pugilister viktiga organ, bestod av två helt svarta små runda öppningar i det annars så sympatiska ansiktet.

Charlie var dessutom, likt alla andra blonda personer i tiden, synnerligen sympatisk. En gentleman i ringen. En hedersman privat. Kom från en fattig bakgrund och vägrade, även när framgångarna inträffade, att boxas iklädd i annat än de boxarshorsts hans mormor en gång sytt till honom, vilket gjorde att han utsattes för hån av motståndare och aningslös press. Enkelt uttryckt. Knockout-Charlie var lätt att tycka om.

Sin första match som proffs gick han mot Kibby Zerr. Efter klart underläge presenterade han sig som just Knockout-Charlie. Debuten i Madison Square Garden var en hård fight mot Phil Zablo. Så långt var Charlies motståndare av normal karaktär. Men nu! Väntade Rusty Tawn. En medioker boxare, men en mästare på fula otillåtna knep. Vad vi i gänget hatade honom. Vilka invektiv han kunde fått höra om han kommit till bakgård på Kristianstadsgatan i Malmö. Som vi jublade när Charlie slog ut honom i kommande nummer. Så rättvist. Där fick han.

Från landet Bordanien anlände en jätte. Nästan tre meter lång och med ett spretigt hakskägg. Svartmuskig. Luden. Ondskefull. MEN! En så kallad slagpåse för vår hjälte.

Men nu väntade den största utmaningen. Den händelse som förföljt mig genom livet. Charlie skulle möta den obesegrade ”Svarta Masken”. Han som boxades med en svart mask för ansiktet. Ryktet var sådant att han skadat sig så illa att ansiktet var vanställt och ständigt smärtande. Och Charlie som var en sann filantrop vägrade slå mot ett sargat ansikte.

Matchreferat.

Charlie slår mot kroppen. Matchen är jämn innan Svarta Masken i ett rondslut slår ner Charlie. Liggande på canvasen tittar Charlie upp ur dimman och får se . En segerviss Svarta Masken sliter av sig sin maskering och….Nu ….får vi vänta på nästa nummer……………

Detta är en vecka som sniglar sig fram. Är olidlig. Kan inte sova på nätterna………Ständiga toalettbesök…..innan nästa nummer med sanningen når staden Malmö.

Svarta Masken demaskeras sig och blottar! Ett bildskönt ansikte. Ett sådant som fått Gregory Peck, Cary Grant och andra i jämförelse att se anskrämliga ut. Vad som händer sen är idrottshistoria. Charlie kämpar sig upp på nio. Och!  Lugnet, harmonin infinner sig i min värld igen.

Ps. Men än idag kan jag fundera på. Hade Charlie klarat Joe Louis?  Vad tror ni? För veta det får vi aldrig. Joe Louis är inte längre i livet så…

 


2 kommentarer

Malmö FF. För bra för Allsvenskan. För ? för Europa.

Guld tar man. Silver får man”. (Eric Persson)

” De va de”. Sa ofta kung Bosse efter en MFF-seger i någon match där pressen uppåt landet haft stora förhoppningar på att MFF äntligen skulle få stryk.

” MFF vinner . De andra lagen bara deltager”. (Känd MFF-supporter.)

Tre uttalande av MFF-ikoner som förklarar varför. Varför MFF är oustanding i Sverige. Mesta mästarna. 20 mästerskap och därtill ytterligare 3 seriesegrar. Klara ledare av Maratontabellen. Oslagbara rekord som antalet obesegrade matcher. Mest överlägsna seriesegrare…..

Blickar vi ut över i Europa hittar vi nästan ”MFF-likar” i PSG. Juventus. FCK. Rosenborg. Oympiakos. Bayern München. HJK Helsinki. Och framförallt Glasgow Celtic. Klubbar som på senare tid är överlägsna i sina ligor. Några av dem även historiskt. Klubbar som får söka sin utmaning utanför egna landet när den inhemska ligan endast är en transportsträcka mot det som alla vet skall inträffa. Precis som Malmö FF.

Det är när vi lämnar landet som problemen når oss brutalt. Ser vi tillbaka i tiden genom ljusblå glasögon så; I slutet på 40-talet var Europa krigstrött. MFF hade sitt stjärnlag som säkert då varit ständiga deltagare i en CL-grupp. Något som inte fanns då. Sen minns vi med välbehag 1979. Dock måste vi erkänna, hur berättigat stolta vi än är att: det är betydligt svårare i dag när de stora fotbollsländerna representeras av flera lag…………Hur bli ett lag som är stamgäst i Europas gruppspel?

Nästa år kval till CL igen. Första omgången ställs ett lågt hinder upp. Andra skall också klaras av. (Ja, jag vet. Har ännu inte kommit över säsongens smolk i glädjebägaren i form av Vardar Skopje) Men förutsätter att Play off blir en verklighet. Det är nu agnarna skiljs från vetet. Det är nu tranorna börjar dansa med sparvarna…..Är MFF hermelin eller katt?  vi har varit i CL och EL för inte så längesen. Vi vet hur smärtsamt det kan vara i städer som Paris och Madrid. Men också att en grund för inhemsk överlägsenhet byggts upp.

Återigen: Hur blir MFF stamgäst i Europas festsalar? Förutom ”MFF-andan/kulturen”, tror jag att det krassa svaret är Pengar. Pengar som kan locka spelare. Pengar som gör att spelare stannar kvar istället för att fylla plånboken i mediokra klubbar i Turkiet, Holland, Belgien. Ja, till och med Norge och Danmark. Pengar som fylls på  när gruppspel nås…..som sakta men säkert förökar sig…..tills ….målet är nått…….Stamgäster i Champions League.

Ett annat sätt att bli ekonomiskt konkurrenskraftiga är kontroversiellt. Att överge 51% procents regeln. Att överge medlemsägarskapet. Att släppa in oligarker och shejker som vill köpa sig en ”leksak” som ett fotbollslag. Vad skulle HAN sagt om det? Visionären. Avantgardisten.Han som lagt grunden för att Malmö FF nu egentligen är för bra för Sverige? Vad tror ni? Jag bara anar.

Oavsett vilket. Nu firar vi guld och ser fram emot Europaspel igen.

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. ( Livet på Nobelvägen för längesen)

Tre kvarter bort till höger i bild syns det. Det hus som kanske betytt mest för mig. Det hus i vilket jag såg världen för första gången. (  Och har du sitt Malmö, har du sitt varden. Det vet alla) Det hus i vilket jag formades till vad jag blivit. Här syns min värld förr i svartvitt och nu i falsk färggladhet.

  • Det är från den svartvita tiden jag har mina minnen. Just en oktoberdag som denna gällde att plocka kastanjer. Blanka, nerfallna från allén med kastanjeträd. De träd som inramade en cykelbana i mittelen på vägen.  När det någon gång inträffade en snöig söndag kunde jag från köksfönstret se stadens skidåkare ta sig fram, med märkliga komiska stilar i makligt tempo, på denna cykelbana. Aldrig sågs ”Mora-Nisse” Nisse Täpp eller Martin Lundström , i denna sydliga landsdel.
  • I huset mittemot låg en oas. Judith Björks tobaksaffär. Där fanns mitt bibliotek. Oumbärliga tidningar. Nej, inte Piff eller Cocktail. De var ännu totalt ointressanta. ( men…..snart så ) Utan väl  Fantomen, Rekordmagasinet och All Sport.
  • I samma hus som tobaksaffären bodde HAN. Han som var gängets hjälte. Han som föddes innan hans hjärteklubb bildades och fyllde, livs levande, hundra år innan MFF gjorde det. Andreas Nilsson. En MFF-legendar.
  • I fjärran skymtar stadens ekivoka frukbarhetssymbol förklädd till vattentorn, med översikt av plaskedammen, och döljande mitt första ”universitet”, Södervärnsskolan. Till skolan gick eller sprang jag passerande ”Jesusparken” som då var en grön oas med bänkar och blommor. Där hittade jag en gång en vit ”ballong” med vätska i. Lite större öppning än andra ballonger. Den fick jag inte behålla för min mor. Varför? Senare blev Jesusparken ett tillhåll för missbrukare av allt som finns att missbruka. Följde jag Nobelvägen åt andra hållet började hjärtat slå ängsligt redan när Amiralsgatan var passerad. Då närmade jag mig det beryktade ”Backarna”. Där kunde man få på flabben hade jag hört. Vid gasverket vände gänget på klacken och gick hem. Likt Olle Adolphsons stridsglada”busar” som var på ett sjuhelvetes humör

Barndomens Nobelväg (Obegripligt nog uttalat Nóbelvägen) av många infödingar. ( Så särskilt nobla var inte de flesta boende där) var en lugn väg. Viss bil och busstrafik( 23-an Och linje 14 passerade) Betydligt fler cyklister och flanörer. Nu är den, trots Ringvägen, en akustisk fasa med sin trafik. Vilket påminner mig om en av de märkligaste sysselsättningar vi ungar bedrev då och då. Att skriva upp bilnummer! Varför? De med bokstaven M var ointressanta. Kom det någon sällsynt gång bilar med AC eller BD var lyckan total och hörbar till Möllevångstorget.

Några bilder.

Besök i barndomslägenheten. 

Hörnet av Kristianstadsgatan och Nobelvägen. I det hörn jag under löptävlingar runt kvarteret var långt före de andra.

 

Nobelvägen i dag. Utryckningsfordon som en allt vanligare bild. Så har det gått. Tyvärr. Men än klappar hjärtat när jag någon sällsynt gång passerar där det hände. För längesen.