JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar. (Är det ”förbjudna skrattet” det roligaste?)

Vi har alla råkat ut för det. Den pinsamma situation då det är högst opassande att skratta men….läpparna bits ihop….kroppen håller på att sprängas inifrån….tankarna försöker landa hos tragiska händelser…..ögonen måste fly från eventuella medskrattare…….men ändå……det MÅSTE UT!

Det skall medges att det förbjudna skrattet oftare anmälde sin närvaro i unga år. Här några av de många som jag vara ansvarig för.

1. Musikteorilektion på Svea livgarde. Elever vi unga. Lärare en musiksergeant av det tråkigaste slaget och som dessutom ingav en respekt som tangerade rädsla. ( Han syns på denna bild)

Läraren mässar på med sin entoniga röst. Bergensons musiklära kan inte vara gråare.  Vi elever kämpar mot sömnen, och mot det där vi inte vågar, skratta. Inte titta på Tage, inte titta på Bengt, inte titta på Johs…..Då det förlösande händer. HAN säger något som skall uppfattas som roligt……..Aldrig har det skrattats mer högljutt och långvarande som den eftermiddagen för längesen på Rådan……Och ändå…det minsta roligt var inte skämtet.

2. Gökuret.

Det hölls en tyst minut för en avliden medlem i Kristianstads Stadsmusikkår. En synnerligen trevlig sådan men också en stor vän av ädla drycker. I lokalen fanns ett gökur. Och så klart. Som regisserat av högre makter. Som en ”Piraten-skröna”. Mitt under den allvarsamma stunden far göken ut ur sitt bo. KO-KO. KO-KO. Förlåt mitt skratt gode vän. Jag vet du hade gjort det.

3. De sjungande damerna. 

Konsert med militärmusikkåren. Helle Rosén dirigerar. Jag är en ung musikfurir. Som ett andra musikprogram skall två äldre damer sjunga duetter. Nu vet alla som hört Florence Foster Jenkins att. Skolad pretentiös sång, som är ett under av falskhet, är det mest komiska man kan höra i musikens värld. Dessa i och  för sig välmenande damer hade fått Foster Jenkins att i jämförelse låta som en Birgit Nilsson eller Cecilia Bartoli. Det blev för mycket för mig…och för  den betydligt mognare Helle Rosén som gav mig rött kort.

4. Studiedag musikskolan.

Studiedagarna var många och svåra att göra meningsfulla. En eftermiddag var kollegiet samlat för att under några timmar med full lön på betald tjänstetid få information om skolans notbibliotek. Där satt vi med tindrande ögon och beundrade en liten hylla innehållande ett tjugofemtal titlar. Samtliga ingående presenterade.  Hej Violetta! Endast du och jag uppskattade skrattande högljutt denna information och var okänsliga för mörka blickar av våra seriösare kollegor.

5. Bommeryds vårdhem.

När regionmusiktiden kom 1971 fick vi i småensembler spela på många olika ställen. En konsert för oss i ”Blåsarkvintett 65” skulle ske i Bommeryds vårdhem. Vi i kvintetten hade föga aning om vad det innebar. Ett ambitiöst program var väl inrepeterat. Tänkte inleda med Malcolm Arnolds ”Three Shanties”.

Så var vi på plats. Uppvärmda och spelsugna. Väntade bara på att publiken skulle infinna sig….då hördes på avstånd ett hasande av filttofflor…in kommer ett tjugotal  identiskt klädda äldre män med misstänksamma blickar. Sätter sig. Konserten kan börja.

Nu är det så att första satsen i ”Three Shanties” inleds med några moderna ackord i styrkegraden ff innan det bjuds på en generalpaus. Framme vid denna totala tystnad hörs från en av åhörarna med kraftig agrar-skånsk röst en sång. ” När det våras i bland bergen”.

Sen spelade jag inte en ton mer. Inte heller flöjtisten…Våra ögon tårades av skratt….vår oboist och ensembleledares ögon var däremot inte glada.

Ja, detta var bara några exempel på det förbjudna skrattet. Undrar om fler sådana skall hända i mitt liv. Det var längesen nu. Och OBS det förbjudna skrattet skall absolut inte förväxlas med det elaka skrattet.

 

.


2 kommentarer

Grad/Tjänstebeteckningar i militär/regionmusiken under ”min tid” 1955-1980. Gällande Armén.

Att som jag få anställning som musikelev i militärmusiken  år 1955 innebar en osäkerhet gällande kommande befordringar. Om hur länge det skulle dröja innan volontärs anställning skulle inträffa. Allt mellan någon månad upp till flera år var förutsättningarna. Hur det var i ännu äldre tider har jag dålig kunskap om.

För mig inträffade volontärslivet efter 11 månaders elevprövotid. Glömmer aldrig det gyllene ögonblicket när Ille Gustafsson, efter min genomförda elevuppspelning sa. ” Nu skall jag tala om något roligt för dig. Du skall få bli volontär”! Allt uttalat med en vänlig min och likt en röst som i mina öron lät som kommen från himlen. Var det nu så märkvärdigt? Ja, nu var jag fast anställd.  Lönen höjdes från 55 kronor i månaden till över 200. Vilket är den förhållandevis största löneökning som drabbat mig i livet. Samt att mat och boende var fortsatt fritt. Från och med den dagen började färden mot det stora hindret. Den totala tryggheten. Att bli sergeant. Underofficer.

I mitten av femtiotalet bestod armémusikkårerna av elever, volontärer, vicekorpraler, korpraler, furirer (majoriteten) sergeanter, och fanjunkare. Musikdirektören var, antingen som ung, löjtnant, eller som äldre, kapten. Undantaget var inspektören som först var major, (Ille Gustafsson)  senare överstelöjtnant, (Bertil Wiklander). Musikdirektörerna titulerades ”direktörn”, aldrig med grad. Medan övriga överordnade titulerades efter sin militära rang.

Rekryteringsstoppet masade sig fram till nästa märkesdag i mitt liv. Den första april 1957 befordrades jag, mina kolleger och vänner Tage och Orvar Gustafsson till korpraler.  (Bilden ovan. Vårsolen sken på oss) Tage kom då från vicekorpralsgraden (och behövde bara sy på en pinne) som den siste vicekorpralen på Svea Livgarde. Eftersom jag är den siste musikeleven som anställdes på Svea Garde under den formen är vi båda unika. Ja, nästan historiska.  

Nu kom även förvaltargraden till och pensionsåldern höjdes. Tidigare var de äldsta på kårerna fanjunkare. Efter furirs-befordran fortsatte årens resa mot det största hindret, det att bli underofficer. Under långa tider var musikdirektören envåldshärskare när det gällde underofficerstillsättande. Blev en furir utan denna ynnest vid uppnådda 33 år väntade avsked. Duglighet, behov av just dennes instrument, samt att ligga bra till hos dirken avgjorde. (Har träffat på en del som jag undrar över hur de kunde bli befordrade.) Snart väntade rättvisare förhållanden. Obligatorisk musikhögskola som ledde fram till bli musiksergeant.

Så en dag i sköna maj 1967 (Om göken gol minns jag inte) inträffade nästa högtidsdag för mig. Efter genomförd utbildning var jag musiksergeant.

Det gick en tid igen. Märkte att några av den gamla stammens underofficerare inte tyckte att vi unga sergeanter var ”riktiga underofficerare”. Eller kanske spårade jag en avundsjuka över att vi fått högskoleutbildning? Snart väntade civiliseringen, regionmusik. Gradbeteckningar blev allt mindre viktiga. Då det hände….

Gradrevolutionen 1972. Allt efter internationellt mönster. Hade redan under underbefälsåren sett i mitt pass att jag på tyska var, Musiksergeant, På engelska, Bandsergeant. På franska, Sous officer de musique (Stav.?). Så  var jag då även svensk officer. Blev löjtnant och kapten innan jag blev civil musiklärare och  detta innan ”gubbagraden” fanjunkare med sina två ”pixstjärnor” landade på mina axelklaffar.

Nu sitter jag här och kan fortfarande knappt förstå att jag blev kapten! Samma grad som chefen hade!!  Som var något så långt ifrån det jag kunde förväntas uppnå då jag var ung i militärmusiken.

Undrar också över något jag inte vet. Hur ser gradhierarkin ut i dagens Armé och Marinmusikkår ut? Vet, att än finns det några veteraner kvar från gamla tider i marinmusiken. Och just marinmusiker blev jag under en vecka med Karlskornaflottan, och med hög grad därtill, har jag fått reda på. (Men glömt vilken)  Precis innan jag gjorde ”patron ur” och rustade av efter 25 år i rikets tjänst.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Mitt livs lopp. Jagad av..Ingen kenyan hade haft en chans att hänga med)

Återigen väcker han upp minnen i mitt liv.

Det är måndagskväll år 1956. Sitter på en trästol omgiven av hostande, snörvlande kommissluktande beväringar. Men närmast mig den skönaste av alla de damer som arbetade i regementets matsal. Lilian hette hon med efternamnet Gidlöf. Egentligen skulle jag inte få lov att vara i lokalen vilken är Hörsalen, belägen på Svea Livgardes område i Sörentorp.

Jag var vaktspel den här veckan. Uppgiften som sådan var inte enbart att spela paradmarsch vid flaggans hissande och halande utan också att vara telefonvakt på musikavdelningen. Att svara i den enda personaltelefonen som fanns i det stora huset. De flesta samtalen från musikunderofficerare som avvikit innan schemat för morgondagen var upphängt av adjutanten, Bertil Palm, och som nu ville veta vad den kommande dagens tjänst innebar.

Det är en måndagskväll år 1956. Sitter på en trästol……….varför? Jo, alla måndagsaftnar visades det film för regementets personal. Just denna var något jag verkligen ville se…men…jag var enligt reglementet kedjad vid en telefon som sällan ringde….så…varför inte chansa?  Filmen hade pågått en kvart. Lilians närvaro märkbar. (Tänk att HON valde att sitta intill mig i denna konkurrens!) Välbefinnandet var närvarande….DÅ!

En dörr öppnas. En person träder in med bestämda steg i lokalen. Ser att denne ogenerat närgånget synar ansiktena på de som sitter i första raden…Varför? Det är något bekant över honom trots mörkret..är det inte?….Det är HAN! Vad gör han här? DÅ! Jag fattar. Det är mig han letar efter. HAN HAR RINGT!!!

Hej då filmen. Hej då Lilian….Smyger mot en dörr. Kommer ut med bultande hjärta och påbörjar en löpning världen aldrig upplevt.

Det är två kilometer till musikavdelningen. Öppnar i sprinterfart. Ökar efter hand. Ser bakåt efter en grön Austin. Skall han hinna ifatt mig? Vilket öde väntar mig då? Andas… Flåsar…Stönar…Men håller tempot.( Bilden. Jag många år senare på samma sträcka. Nu i lugnare tempo och lägre puls. Inte jagad)

Hinner fram först. Rusar tre trappor upp i huset till mitt rum. Av med uniformen. Ner i sängen. Dörren rycks upp och ett ilsket ansikte med bruna stirrande ögon tornar upp sig över min bädd.

Han skådar det sjukaste ynkligaste ansikte som världen sett. Jag yrar. Jag hostar. Jag gnäller. Får fram en viskande ursäkt till inspektören att jag var tvungen att överge telefonvakten och lägga mig, trots att jag tappert försökte hålla ut i det längsta. Den så ofta stränga musikinspektörsfysionomin förvandlas till mild faderlighet. Till ömhet. Med bedyran att han skall se till att någon annan tar hand om flaggsignalen i morgon. (Vem det blev som fick lida för min falskhet minns jag inte..Förlåt så här 60 år senare)

Sensmoral.

Motivation slår klass. Så Mo Farah och alla andra fantastiska löpare. En musikvolontär som är jagad av Ille Alexander Stanislaus Gustafsson ( vilket är värre än att jagas av Baba Yaga) springer mycket fortare än ni någonsin gjort…..Ja,ja….kanske lite överdrivet…men…bara lite.

 


2 kommentarer

Kontrasternas möte . Arsenal FC – Östersunds FK

Det hände som jag önskade men inte trodde vara möjligt. Länge låg två önsknings-kulor kvar i skålarna i Nyon.  Så drogs Östersunds FK…..Sen drogs Arsenal FC  !!!!.

Så ställs en klubb som för inte så längesen spelade i den svenska föga glamorösa div 2- serien, mot en av fotbollsvärldens största klassiker. Arsenal FC med 13 Premier League titlar och lika många FA Cup-segrar. Har dessutom vunnit UEFA-cupen en gång.

Så ställs Jämtkraft Arena mot Emirates Stadium. En av dessa rymmer 8446 åskådare. Har spartansk bekvämlighet. En av dessa är ett under av lyx och komfort med plats för 59867 åskådare. Så ställs lilla staden Östersund mot en av de största metropolerna, London.

Nu skall det härligt ”osvenskt” spelande ÖFK möta Arsenal. Inte i en träningsmatch där en PL-klubb förlagt ett sommarträningsläger i mysig miljö. Nej! I en 16-delsfinal i Europa League!

Jag har i alla mina medvetna år önskat att MFF någon gång skulle få möta Arsenal….Men…Jag har hoppet kvar ännu.

Mitt engelska favoritlag är just Arsenal. Men i kommande matcher. Håller jag på Östersunds FK . Det här var roligt. Det här är charmen med ett icke storklubbstängt Europaspel. Är det inte dags för match snart.

 


Lämna en kommentar

Svea Livgardes kaserner. Åren 1947-70. Sörentorp. En stad i staden.

Det var här jag bodde mellan januari 1955 till september 1961. Solna,  Sollentuna, Ulriksdal, Sörentorp, I 1. Om jag ringar in det.

Egentligen hade jag aldrig behövt lämna kasernen om inte tjänsten som militärmusiker tvingat mig. Inom det vidsträckta området fanns allt för överlevnad. Sjukhus, snickeriverkstad, post, matsal, mässar, frisör, tandläkare, klädesförråd….ja till och med Fängelse, folkligt benämnt ”Buren”. Faran att bliva passiviserad var påtaglig.

I 1 var ett så kallad naturregemente. Här fanns stora ytor med skog och öppna fält. Följ med mig in en dag i slutet på femtiotalet. (Svartvita bilden. Jag som musikelev passerande förrådet.)

Vi går in genom Södra vakten, (Den närmast Ulriksdal) I Södra vakten måste vi som var vaktspel anmäla oss för vaktchefen innan flaggans hissande och halande. Den tretungade, som var placerad på taket på kanslihuset, i vilket även officersmässen fanns. (Underofficersmässen låg perifert. Dit fick jag ta mig ibland och på kredit handla dagen-efter-dryck till äldsta musikfanjunkaren.)

Passerar, efter några minuters promenad från vakten, huset i vilket ”burfåglarna” avtjänade sina straff.

Ser kompanibyggnaderna. Första kompaniet kallades livkompaniet. Tredje var studentkompaniet. Malajerna bodde på tolfte kompaniet. Samtliga kompanibyggnader hade högst upp på gavlarna ” furirrum”. Små rum där fast anställd personal kunde få hyra.

Sveavallen, hette regementets idrottsplats. Ifrån denne utgick två  natursköna terränglöpningsspår. Det blå och röda. Mycket kuperade med sin höjdpunkt vid ”sop/avfalls-backen”. ( Där vi ibland brukade skjuta råttor med luftpistol)

Matsalen med sin ”bakficka”, Furirmatsalen. Den dag utnämningen till korpral inträffade var en märkesdag. Aldrig mer stående i långa matköer med värnpliktiga. Nu vanns tillträde till furirmatsalen. Samma mat, samma frestande matsalsdamer, men en trevligare miljö.

Intill matsalen fanns underbefälsmässen sammankopplad med marketenteriet. Här kunde jag i tiden uppleva skamlig särbehandling. En överfurir/rustmästare i mogen ålder var inte betrodd att serveras starka drycker på sin mäss. En nybakad ung sergeant eller fänrik hade tillgång till detta på sina mässar.

Hörsalen, med filmvisning på måndagskvällar, och gymnastiksalen (Två identiska byggnader) med träningsmöjligheter var också ofta besökta lokaler. Där tog jag ”lejonmärket”. Det som förärades när man kunde lyfta sin egen kroppsvikt på raka armar.

Nu till musikkårens lokaler. Rådan.

Två kilometers promenad från mässen efter kaffe och smörgås med ägg och kaviar samt en mandelkubb. På sommaren omgiven av dofter från hägg och syrén rikligt växande intill vägen. Snöiga vinterdagar kunde G-klaver i gult synas i snön. ”Ditmålade” av nödiga unga musiker. En fara på denna annars så fridfulla promenad var att stöta på någon bitsugen hund som inte blivit inlåst i hundgården. Av det skäl att överfuriren Larsson med skånska rötter och ansvarig för hundgården och därför kallad ” Hunnalarsson” i ett lätt rus ”glömt” att låsa hundgården. Rådan, låg idyllisk intill sjön Edsviken. Från bryggan lite nedanför syntes de besuttnas Danderyd på andra sidan vattnet. Här fanns tre roddbåtar till uthyrning. Svea 1,2 3. Åror fick kvitteras ut. Roddturer med fiske lockade. Ibland hela vägen till Stocksund eller Mörby lasarett.

Från Rådan vandrar vi längs sjön på en stig. Passerar Överfurir Ekmans hus. Ekman som kallades ”Stall-Ekman”. Av den självklara anledning att han var härskare i stallet. Ja, ett sådant fanns också innanför området. Han var också en fysisk jätte, rikt dekorerat för sina insatser i Finska vinterkriget. En bit längre kommen tornar  sekundchefens imposanta tjänstebostad upp sig. (Malcolm Murray och Sten Langéen under mina år)  Snart är vi framme vid staketet som avskärmar regementsområdet från den civila världen. Men det är bara att ta av skor och strumpor. Vada en stund på väg mot kanske Ulriksdals värdshus eller slott.

Efter en lång promenad lämnar vi regementet genom Norra Vakten. Den fick endast stamanställd personal passera. (Här höll jag på att mista livet en gång. Men det är en annan historia). Så tar vi bussen in till storstadens frestelser. För det är väl inte ett besök i ” Gröna barren” som lockar?  Där matsalspersonalen bodde strax utanför Norra vakten. (Där var jag aldrig…vad jag minns….eller ?)

1970 flyttade regementet till Kungsängen. Då var jag sedan länge borta. Men åren i Sörentorp minns jag med värme.

Sen blev det polisshögskola.

 

Här några bilder från senare nostalgi-besök. På väg till Rådan. Och bryggan.

 

 

 

 


2 kommentarer

Champions League Gruppspel 2017.

Revanschen för Premier League.

Efter några magra år för de engelska lagen vände det rejält. Fem lag kom till gruppspel. Samtliga  reser vidare mot Kiev ! Den så länge dominerande spanska ligan får nöja sig med en trojka. För publikstarka Bundesliga blev det magert. Endast giganten från München går vidare. Lag som FC Basel, Besiktas och Shakthar Donetsk tränger sig in bland de stora elefanterna. De mest besuttna som verkar dra ifrån allt mer i världsfotbollen. Jodå. Det går att köpa sig till framgång.

Stora besvikelser i gruppspelet är Benfica som inte tog en enda liten poäng? Något som till och med lag som Maribor, Quarabag, och Apoel Nicosia mäktade. Och för Atletico Madrid blev den nya arenan inte betrodd att se CL-fotboll i vinter och vår. Celtic, i en värld för sig i Whiskylandet. Sparvar i Europas tranedans. Även AS Monaco gjorde prins Albert och andra fans i skatteparadiset besvikna  Ryssar håller så som oftast inte hela vägen….men 0-7  ..Skumt tycker jag nog.

Tips .

Ja, det är inget originellt att tippa följande kvintett som potentiella finallag.

Paris St Germain. Bayern München. Manchester City. FC Barcelona. Real Madrid.

Och vinner gör:
Paris St Germain. En tillfällig formsvacka just nu.  Men har ett lag som påminner om Barcelona under deras glansdagar.

Lottning på måndag. Nästa omgång i mitten av februari. Inte för jag längtar livet av mig men . Men låt det gå fort.

 

 


8 kommentarer

Krogar. (La Finestra Kristianstad)

LA FINESTRA.

Stod det överst av fyra andra krogar tydligt skrivet på en lapp. Den läsande antog fågelholksutseende. Ett mottagaransikte som förmedlade känslor av förvåning….och jadå…lite beundran…Varför då?

Så ligger det till. Hustrun och jag har sen långa tider tippat vars ett 16-raderssystem på stryktipset. Någon gång har en liten dusör från Svenska Spel inkommit. Men för att göra det hela lite mer intressant tävlar vi vem som får flest rätt sammanlagt under ett år. För att göra det än lite mer trevligt så skall den förlorande bjuda segraren på krogen. Och för att ytterligare höja livskvaliteten skall denna restaurang vara hemligt fördolt för den medbjudna .  Som kulmen på kreativiteten skall tipsmästaren på en lapp skriva ner fem möjliga  krogar att hamna på….För några år sedan skrev jag LA FINESTRA. Och fullbordade ett dubbelt mästerskap.

” Trodde inte du visste att den fanns”. Sa hustrun. (Men jag hade som vanligt är för min natur fuskat. Googlat krogar i Kristianstad och insett att här är det möjligt.)

För goda läsare. La Finestra ligger lite dolt. I en passage mellan de båda Storgatorna i staden. En passage med ett för den gamla garnisonsstaden passande namn. Generalen.

Men för den hungrige som gillar det italienska köket serverat i trivsam lokal är det värt mödan att söka sig hit. Hit till Fönstret.

De båda ägarna är ett levande bevis på att det kan gå. Det att två personer i  ett äktenskap kan hålla på divergerande starkt konkurrerande fotbollslag.  Jag har under livets resa träffat krogägare i Brasilien där mannen håller på Sao Paulo FC och kvinnan på Palmeiras. På La Finestra skall ni, likt den kappvändare jag är, med krogägarenmannen  tala väl om Torino FC. Gärna om tider då klubben var bäst i Italien innan ett flygplan ville något annat. Han pratar gärna. Nonchalerar andra gäster under den tid då hans älskade fotbollslag får beröm.

Kommer hans hustru, vid namn Rebecka, till bordet vänder vi kappan och lovordar det i dag ledande laget i Italia. Juventus FC.

PÅ La Finestra firade jag att jag blivit en mogen man. Fyllt 78 år. Vet inte om jag var den äldsta där då. Publiken är blandat i åldrarna. Bakgrundsmusiken så diskret att jag har glädje av min försämrade hörsel…Alltså…..Jag hör den inte…Och det viktigaste…Maten är mycket god.

 


Lämna en kommentar

Min favoritinstrumentalist. Alla kategorier inräknat. Jaqueline du Pré.

Visst är det nästan omöjligt. Men om jag måste. Tvingas att vara monogam. Att bara få nämna en av så många som berört mig. Att välja mellan suveräna interpreter av västerländsk konstmusik. Av jazzens alla stora harmoni och improvisations-snille. Av världsmusikens beundransvärda globala kulturspridare…..så får det bli ” Jackie” ….men varför?

Instrumentet cello är en stor orsak. Med sin varma ton. Sina uttrycksmöjligheter. Sitt stora register, samt en repertoar som får tårar att rinna och hjärtan att glädjas. Lägg till detta hennes totala kontroll över sitt instrument. Hennes sensitivitet. Ja, många torra akademiker menade att hon visade för mycket känsla. Vilket den distingerade dirigenten Sir Neville Marriner så klokt bemötte med orden. Om man inte innehar ett övermått av känslor när man är ung vad har man då att ta av när man blir gammal ?. Sen är det så att även på den klassiska solistscenen betyder utstrålningen en del. Och strålade gjorde det om du Pré när satt med sin älskade cello. Därför sätter jag henne överst på den piedestal där många andra har en fot med.

Jaqueline du Pré föddes i Oxford 1945. Var underbarn. Debuterade i Wigmor Hall blott 16 år gammal.  Bland hennes lärare läser vi musik och cello-historia. Namn som Willam Pleeth, Pablo Casals och Mstislav Rostropovitj får cellister att resa sig upp och inta enskild ställning. Hennes instrument manar också till mössavtagning. Två Stradivarius-celli härstammande från en den ryske greven Davidoff. Komna till världen 1673 0ch 1712. Den ene av dessa spelas nu av Lynn Harrel och är av honom döpt till Jaqueline du Pré. Den andre av ”Jackies” elev Yo Yo Ma.

Första gången jag fick höra hennes spela var från den legendariska TV-sända konserten där cellokonserten av Sir Edward Elgar fick sin definitiva tolkning. Dirigent var en annan musikalisk gigant som kom att spela en huvudroll i hennes mycket för korta liv. Daniel Barenboim.

De båda träffades 1966. Blev förälskade och ingick äktenskap. Livet lekte. Musikvärlden älskade henne. Inga hinder inom synhåll. Jaqueline konverterade till judendomen till särskilt modern Iris bestörtning. Ja, hon till och med menade att detta var en synd som var skälet till  att hon drabbades av MS år 1971!! Sjukdomen gjorde det allt svårare för henne att spela och 1973, under en konsertturné till New York, fick hon avbryta sitt liv med cellon. Hon fortsatte att undervisa. Deklamerade ”Peter och Vargen” för BBC….Fick mottaga prestigefulla utmärkelser….men blev allt svagare. Film och böcker skildrar hennes liv….En kort men genial karriär fick ett tragiskt slut.

 

1987 lämnade hon den här världen. Men hennes musik kommer alltid att finnas. Jag fick aldrig höra henne på plats ,men väl genom skivor och mediala utsändningar.

Ps. Bland alla pärlor. Sök på Schubert ” Forellkvintetten”. Hennes medspelare är inte vilka som helst. Daniel Barenboim, piano, Itzak Perlman, violin. Pinchas Zukermann, viola. Zubin Metha, kontrabas. och ändå….ändå…så skiner ”Jackie” lite extra starkt…..tycker jag.


2 kommentarer

Sveriges chanser i VM 2018. Zlatan eller inte?

Så vet vi vilken grupp Sverige hamnat i. Konstaterar, som nästan alla andra, att kampen står om en andra plats mot framförallt Mexico. Synd att Sverige inte möter Tyskland i sista matchen då tyskarna redan är klara för vidare spel. OCH! Öppningsmatchen mot Syd-Korea MÅSTE VINNAS! Vilket är en press.

Nationen har gått i ett glädjerus sen matcherna mot Italien. Superlativerna har bitit varandra i svansen. Hjälteglorian har skimrat över spelarna som sällan förr.

Visst var det en prestation att slå ut denna fotbollsstormakt. Men jag ber er beakta att; Dagens ”Gli Azzuri” är en skugga av de bästa årgångarna.  I cupbetonade-matcher som denna är det inte ovanligt att i  grunden svagare lag höjer sig. Sveriges mål på hemmaplan bar slumpens lycka som signatur. Italien hade ett stolpskott som var någon centimeter från att föra laget till helt andra förutsättningar i Milano. Ja, till VM menar jag. Nu kunde Sverige ta fram sitt sen långa tider bekanta adelsmärke. Försvara sig och kämpa sig till ett 0-0-resultat….Bra så….Men i en turnering med flera matcher tätt inpå varandra möter oss en annan verklighet. Därför:

Zlatan eller inte? En så vanlig diskussion.

Allt förutsatt att Z vill. Inte trugas att ställa upp. Allt förutsatt att Z är i den form han varit i yngre dagar.

? Blir Sverige allt för beroende av Zlatan? Tar han över på bekostnad av lagandan?

! I Zlatan får Sverige en spelare som till ytterlighet behärskar den svåraste konsten i fotboll: att göra mål mot kvalificerat motstånd. Med Zlatan blir motståndarna ängsligare. Kommer att kräva bevakning som frigör andra spelare.

Därför menar jag.

Spela Zlatan mot Mexico och Syd-Korea. (Ja ,om han vill och blir uttagen)   Matcher där Sverige måste göra mål. Låt honom vila mot Tyskland i en match där endast kämpaglöd/försvarsorganisation och tur kan ge ett bra resultat.

Och sen……?    Ja, det är en annan historia. ….Men lite efter sommarsolståndet vet vi. Men först ett snart inträffande vintersolstånd.  Och! Visst är det roligt att Sverige är med om än bara i tre matcher.

Ps. Vem hade valt fluga till Maradona?