JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. (I dagens ljus märkliga konserter med militärmusiken.)

Det tog lite tid i mina unga militärmusikår att förstå att alla konserter inte  var lika viktiga. Det fanns sådana som i dagligt tal heter ” En dag på jobbet”. De på öde dammiga kaserngårdar. I komiss-matsalar där skramlet från porslin överröstade ett forte fortissimo i brasset. På vårdinrättningar inför ditkommenderad publik. På gator och torg inför flyende människor………Utanför officersmässar med stängda fönster. ”Skrämmande” hästar på Hovstallet……..O.S.V…..

Under femtiotalet på Svea Livgarde var dessa konserter inget som musikdirektörerna  bevärdigade sig med. Varken Ille Gustafsson eller Marc de la Berg. Istället fick någon av kårens äldsta fanjunkare vara taktslagare. Inte alltid helt nyktra. Eller rättare sagt , sällan helt nyktra. 

I Kristianstad fanns inte denna  möjlighet för direktören att smita undan tjänsten. Samtliga musiker behövdes i stämmorna. Följ med mig på en av dessa ” En dag på jobbet konserter” Någon gång på sextiotalet i Kristianstad.

Notställen är uppställda. Musikerna på plats. Vad vi skall spela? Ingen aning ännu. Direktören närmar sig notmarsken med lugna steg. Ögnar vad denne tagit med sig i den bruna läderväskan. Letar efter något som tar på tiden. Hittar ett valspotpurri på så där en tio minuter. Noterna delas ut. Musiken börjar. Vi måste ju spela. Noterna samlas in. I partiturordning så klart.  Nya letas fram. Hinns med lite konversation mellan direktör och notmarsk. Delas ut….Någon stämma fattas…In med det igen…ut med nytt..Blickar upp mot skyn..Kanske kan ett regn förkorta musikstunden…Snart är det över……..

Är det konstigt att den lilla publik som fanns tröttnade och försvann? Men hur kunde det bli så? Ja, med perspektiv och facit så. Den föga inspirerande arbetsmiljön.  I tider då militärmusikens folkliga popularitet var i starkt avtagande. På något sätt låg en kommande reform som regionmusiken i medvetandet. Äldre militärmusiker som upplevt dagar som nästan tangerade idolskap hade blivit uppgivna. De gyllene åren var bara ett nostalgiskt minne. Längtandet efter pensionen var en verklighet. 

Några minnen från dessa konserter.

Under elev och volontärtiden på Svea Livgarde fick jag ibland spela första klarinettstämman tillsammans med Birger Weigert och Paavo Päivärinta. Nyttigt för mig. Men för publiken…?? ..Hade dock självkritik nog att pausera när det svartnade för mycket i stämman.

Och ”Tubbe” valde alltid ”Kalifen i Bagdad”, under sina uppdrag som dirigent. Så den lärde jag mig bra. Så bra att den sitter utantill 60 år efteråt.

En kall vinterdag på ett torg i Kristianstad hade direktören, Helle Rosén hittat ” Fiddle Faddle” i Höglunds notväska. ”Den tar vi” sa Rosén, med ett outgrundligt leende, så att klarinettisterna får röra på fingrarna. Fiddle Faddle är skriven för symfoniorkester. Skall spelas inomhus med många fioler. Inte av fyra klarinettister med stelfrusna fingrar. Carl-Axel Höglund! Hur kunde du ta med den? Eller var det en konspirerande överenskommelse med Helle?

Ett ofta valt stycke av notmarsken var ”The walzing cat”. I slutet av denna musik skall någon utvald skälla som en hund. Den självvalde var just notmarsken. Så hände det en gång att en kollega ”snodde solot”. Arne Davidsson …Det skulle du aldrig gjort.

Några bilder från den tiden. Med notmarsk och andra. Vi som var med och ännu är i livet kan berätta. Och som nu har lite svårt att fatta att det var inte SÅ längesen.

 

 


3 kommentarer

Att färdas under jorden. Tunnelbanorna i London och Stockholm.

” Change to Piccadilly-line” ”Mind the gap”. Och du kan inte vara någon annanstans än i London.

Att resa under jorden i de stora metropolerna är inte bara en praktisk nödvändighet. Det är ett nöje. Att som i London under färden studera vilka klassiska platser som finns ovanför mig där jag sitter i vagnen. Vi stannar vid. Holborn. Covent Garden. Barbican. Baker Street…Och….Och…Jag är där i livet.

Vi byter till Central-line. Victoria-line. Northern-line. Allt likt en Orfeus i  underjorden. Som en mullvad med sina gångar. Trängas på plattformar. Andas in dofterna som är så typiska. Stannar till en stund framför någon gatumusikant. Hoppas man kommer på rätt tåg. Delar säte med kritstrecksrandiga, portföljbärande unga män från City. Med pint-doftande fotbollsfans i klubbfärger. Med ”Betty from Blackpool”, kraftigt sminkad  i löftesavslöjande kläder, på väg till något äventyr. Med den grånade lilla damen som varit med om och överlevt blitzen. Någon boende i Belgravia, en annan i Brixton. Alla resande i fredlig samexistens. 

Efter några dagar i staden med inköpt U-ground-kort, tar man sig igenom spärrar likt en inföding. Med en självklarhet som en äkta cockney. Man har blivit a Londoner. 

Några lustiga episoder.

” Excellent choice sir. Excellent choice ”!  Orden kom nästan servilt från en av de anställda som hjälper vilsna turister på stationerna. Min fråga var vilken station jag skulle stiga av vid för att se Queens Park Rangers spela. Han var QPR -supporter sa jag till hustrun. Innan jag förstod den utsökta brittiska ironin.

Ett annat tillfälle konsulterade vi en hjälp-person vilken var två meter lång, nästan lika bred och svart som en tropisk natt. Ärendet gällde vilken plattform? Itt…Itt sa han. Hur kunde han veta att vi var skåningar? Undrade vi häpet och gick till plattform Itt……….Men….vi skulle till plattform åtta….så klart …eight sa han…det borde vi förstått. Mind the gap.

 

Likt i London är det ett nöje att som turist i Stockholm bara stiga på…..Resa i det blå…Se var man hamnar. Stiga upp i ljuset en stund och sen leta efter ett nytt ”T”. Resa vidare till en helt annan stadsdel. Tågen kommer tätt. Se Sundbyberg, Skarpnäck, Alvik. Färder till delar långt ifrån turiststaden. …. snabbt , enkelt, spännande. 

Hjärtat i huvudstadens tunnelbana är. Som spindeln i nätet. T-Centralen. Där ett lätt att gå fel. Åt fel håll.

Det är många år sen nu jag begick min tunnelbana-debut. Det var en nyfiken färd till Vällingby på femtiotalet.

Och jag förstår att turistens nöjesresor inte skall jämföras med de som görs dag efter dag på väg till arbete. Trötta morgnar . Trötta kvällar. Byte vid T-Centralen. Snart är jag hemma.

 


5 kommentarer

Händelser jag minns. ( Svea Livgarde. Matkupongerna. Matsalen. )

Endast mycket gode vännen Tage Gustafsson kan anmärka på eventuella minnes-sakfel i detta inlägg. Väl?

Matkupongerna på regementet var gula för frukost. Rosa/skära för lunch och middag. I mitten på femtiotalet kostade den gula färgen 1 krona och tio öre. Den rosa 1 krona och 65 öre. (eller hur Tage?).

Under musikelevs-tiden var jag kupong-befriad då allt var fritt. Sen är jag lite osäker. Fick man som volontär betala för maten? Eller var det först när pinnarna anlände till de breda axlarna ? Alltnog. Dessa kuponger inköptes på kasernens kanslihus. De såldes av någon som måste vara inkarnationen av en tjänsteman. Han gav ett anemiskt intryck. Nästan fängelseblekt ansikte.  Skulle ALDRIG begå någon handling utanför tjänstens instruktion. Kostymen dolde en asketisk,spartansk kropp. Slipsknuten bredare än halsen. OCH! Han värnade om ”sina” matkuponger. Blev förfärad. Gick hukande i försvarsställning, om vi ville köpa många. Därför köpte vi många, så klart. Det blev nästan ett nöje att utsätta honom för inköp som skulle vara en hel månad. Matkupongerna var också trygghetsattribut. Hur mycket vi än slösar med den magra penningen i månaden så har vi mat. De kunde också användas som betalning för utförande av tjänster. Lånades till hungrande kompisar. Hur priserna förändrades under tidens gång minns jag inte.

I stora matsalen åt värnpliktiga, dagofficeren samt vi obefordrade musikelever/volontärer. Insläppet vaktades av ”Grålle”. Så kallades han för att han var likt Runebergs sergeant  ”Avdankad,  arm och  grå”. Han rätta namn var visst Unger? Och graden furir (Tage?) . Köerna var oändliga. Särskilt då doften av ärtsoppa  låg frestande över nejden. Det var då jägarhornet kom till användning mer än att presentera signaler med.

”Spelet bryter kön”. Så var det. Den unga musikant som var veckans vaktspel, och hade jägarhornet med sig, fick gå före. Måste hinna göra det som reglementet anbefallde. Jägarhornet gick därför stundtals som en stafettpinne mellan oss med ”speluppdrag”. Ett annat besök i matsalen var att förse oss med extra förplägnad. Vi som ännu inte fyllt 16 år fick hämta smör, bröd och ibland pålägg under eftermiddagen. Ett uppdrag som ofta blev mitt. Jag var minst, och därför  behandlad med moderlig omsorg av kökets nymfer. Ost och skinka utdelades generöst.

Det var som att inträda till en annan värld den dag man fick tillträde till den angränsande furirmatsalen. Köer endast ett minne. Trevligare miljö. Maten densamma. Lika god. Men nu självserverad och med lite extra därtill. Som obegränsat med smör och alltid mjölk  till frukosten.

I den trånga rock-entrén stod vid lyckliga tillfällen den ”vakthavande matsalsflickan” och rökte. Särskilt trång blev passagen när Elna var den nikotinbehövande. (Elna, som likt de flesta damer som arbetade i matsalen hade sin rötter fån norra landet). Då kunde det ta tid att hänga av sig mössa, livrem och kappa. Då var jag i drömmarnas värld. En dröm som endast blev en dröm.

Avslutar detta matminnes-inlägg från flydda dagar med en bild av tre kisar som vet vad jag talar om. Alla hette de Gustafsson. Alla var de ståtliga. Alla var de kallade till musikens värld. Och! Köpte matkuponger. 

 

 


2 kommentarer

Fem boll-lagsporters ”regelfel”. Åtgärder?

Egentligen är det bara fotbollen som jag bryr mig om nu med stigande ålder. Så varför ha synpunkter på något som knappt intresserar mig mer än marginellt? (Ja, lite mer) Är jag en åsiktsmaskin? Lider jag av sysslolöshet ? 

Ser handboll och ishockey någon gång på TV. (Förlåt Kristianstadsbor) Råkar se bilder från basket och bandy i sportkanaler. Och noterar därför. Varför görs inget mot/för ?……

Basketboll.

Girafferna lunkar mödosamt mellan korgarna. Väl där visas prov på utsökt bollsinne eller; Så står några nästan tre meter långa spelare under korgen med sina fötter i skostorlek 55 fast förankrade i marken och lägger bollen i korgen. Det kallas visst för att dunka. (Tur jag skrev rätt inledningskonsonant)

Åtgärd. Höj korgarna. Så får de i alla fall hoppa.

Bandy.

Denna så svenska kulturyttring som nu håller på att utsättas för ett kulturmord. Inomhusarenor. Ja, ok, jag är väl  gammeldags.

Det döms hörna. Nu blir det nog mål. De radar upp sig med sina klubbor beredda att slå till. I målet står försvararna tätt hoptryckta som tidigare arméer i strid. Alla med skräck i blicken. Snart slår någon klubb-beväpnad fiende till den lilla hårda nästan osynliga bollen. Snart slinker den in mellan någons armhåla eller mellan benen på någon hjulbent. Slumpen är närvarande.

Åtgärd. Flytta bak spelarn i det anfallande laget vid hörnor. Då får åtminstone försvararna en liten chans.

Ishockey.

Den sport som intresserar flest annars icke idrottsintresserade personer. Och visst är den sevärd. Men varför denna oblyga kommersialism? VM varje år. Matcher mellan samma länder som ett perpetuum mobile. Konstruerade namn som skall ge sken av stora mästerskap på dessa turneringar.  Endast svenskar och finnar hetsar upp sig med hjälp av medierna som hejaklackar.

Åtgärd.

Ransonera mötena mellan länderna och låt serierna bli som i fotboll utan alla dessa räddningsplankor i form av slutspel kvalspel, andra chansen (Nej, det var visst schlagertävlingen) och allt vad det heter.

Handboll. 

Målvakten mot motståndarna. Ofta får en handbollsmålvakt en adrenalinkick. Avgör nästan på egen hand en match med egentligen omöjliga räddningar. De flesta anfall i handboll avslutas med skott på mål. Ofta blir det också mål. För ofta tycker jag. Om inte målvakten har den där dagen då han/hon är omutlig.

Åtgärd. 

Utöka målgården. Visst ökar det chansen för målvaktsräddningar men då av det mera normala slaget.

Fotboll.

Nu är det allvar.

I ingen annan lagbollsport har ett egentligen sämre lag så pass stor chans att vinna eller spela oavgjort mot ett bättre. Allt för att det är så mycket enklare att försvara sig än att skapa mål eller målchanser. Charmigt och  kul tycker många.  Ja, nog de flesta. Men inte jag. (Undantaget då MFF möter de största elefanterna. Då efterlyser jag cupskrällar)

Åtgärder.

Gör det mer motiverat att göra fler mål än att släppa in färre. Detta genom att göra målen något större. Från de från England komna 7, 32 långa. 2, 44 höga. Till de jämnare måtten, 8,00 och 2,50. De nu gällande måtten är från tidernas begynnelse. Med mera småväxta människor/målvakter och offensivare tänkande. ( Tänk vilka arbetstillfälle som denna åtgärd skulle initiera.) Och ! Gynna de spelande, kreativa lagen. ”Spelarbussen” får parkera den hör hemma. Utanför planen.

 

Det vore förmätet av mig att tro jag kommit på något revolutionerande. Sådan är jag inte. Men brottas ibland med vissa tankar…….Som idag.

 

 

 


Lämna en kommentar

En legendar jubilerar. Gert-Åke Walldén 90 år (Del 3 av 3)

Ett sidotema för Gert-Åke bredvid musiken var det fackliga arbetet. Redan i mycket unga år väcktes patosen. När han som yrkesmusiker blev insatt i musikers arbetsvillkor ökade engagemanget och han blev ordförande för ”Svenska musikerförbundet avd. 24. Sidotemat blev ett huvudtema då han valdes till den prestigefulla posten att 1985 bli förbundsordförande med uppdrag såväl på hemmaplan som internationellt.

Att nämnas inför jubilarens 90-årsdag är även; Ett flertal grammofoninspelningar med olika orkestrar. Åtskilliga utlandsturnéer med konsert i FN-huset som en av höjdpunkterna. Deltagande i jazzkurs vid ”Berkeley collge of Music”. Fått anbud att bli trombonist i tidens svenska storbandsflaggskepp, Thore Ehrlings. I minnets kristallklara backspegel finns säkert också den magiska aftonen i Landskrona; En spelsugen person medförande en tenorsaxofon närmade sig estraden Frågade artigt om han fick sitta in i  bandet och lira några låtar. En viss skepsis inföll. Vem är han ? Presenterade sig som Stan Getz!!! Och det var det vilket hördes !! Mötet med Thad Jones är också en händelse som är angenäm följeslagare så länge livets resa pågår. Och inte minst, har Gert-Åke hedrats med Kristianstads kommuns kulturpris år 1997.

I dag vilar trombonen efter lång, framgångsrik och trogen tjänst. Men kärleken till musiken lever lika brinnande, liksom samhällsengagemanget. De orangea färgerna bär han gärna och har så gjort år efter år från sin läktarplats nästan deltagande i matchen när IFK Kristianstad spelar.

Skulle någon ha vägarna förbi hans hem på årsdagen. Stanna upp. Lyssna en stund utanför. Kanske hörs tonerna från, ” I`m getting sentimental over you” . Spelade av honom själv….? Eller från en utsliten älskad platta av förebilden Tommy Dorsey.

OCH SÅ MINNS JAG/VI ALLA GLADA STUNDER VILKET DESSA BILDER VISAR 

 

Carlo Nilsson

 


Lämna en kommentar

En legendar jubilerar. Gert-Åke Walldén 90 år. (Del 2 av 3)

Militärmusiken bjöd på en bukett av olika engagemang. De tidiga årens ”skitjobb”, utbildning och konserter vandrade hand i hand. Ökad musikaliskt ansvar samt befordran vanns snart. Vid sidan om den tjänsten lockade jazzmusiken och dansmusiken honom. Gert-Åke spelade i och var kapellmästare för flertalet populära band. Den aktiva jazzklubben ”Blue Bird” med eldsjälen Rolf ”Gullis” Nilsson i spetsen såg Gert-Åke som en flitig musikant. Där fick han lira med storheter som , Lars Gullin, Jan Allan, Bengt Hallberg, Phil Wilson, och andra giganter som får jazzmusikälskare att inta enskild ställning. En titt i gästboken i hans hem är som en inblick i musikhistorien. 

Militärmusiken blev regionmusik år 1971. Gert-Åke blev i den regimen förste musiker samt ledare för ”Kristianstads brassensemble”.(Bilden. Ensemble-ledaren vilande)

1958 var ett märkesår då han bildade Gert-Åke Walldéns storband”. Först ett 14-mannaband, senare 12 musiker) Ett band som blev välkänt i hela det svenska musiklivet. En era som varade fram till 1966. Men för en storbandsälskare och kreativ initiativtagare som ”Walle” blev storbands och kapellmästarsaknaden av elefantiasisstorlek. 1972 grundade han därför det ännu aktiva ”Kristianstads storband” , vilket han ledde i 30 år. Presenterande flera stora solister utifrån och dottern Lena-Marie som synnerligen välljudande sångerska.

Kristianstads Stadsmusikkår samt Orkesterförening såg självklart även de honom som välkommen musikant. Såväl som barytonist som trombonist.

1975 anställdes en ny musikledare i den då ännu lite nyvakna, trevande Kommunala musikskolan. Trevande var den inte så länge till. Musikskolechefen var nu Gert-Åke Walldén. Elevantalet ökade dramatiskt. 1976 startade han ”Kristianstads Ungdomsmusikkår”. Den växte snabbt till såväl antal som kompetens. Vann internationella priser. Skapade orkesterrutin för ungdomarnas fortsatta musikaliska karriär. Och kanske viktigast. Gav honom tacksamma vänner för livet.

forts………….


Lämna en kommentar

En legendar jubilerar. Gert-Åke Walldén 90 år. Del 1. av 3.

”Jasså du är från Kristianstad och är musiker”. Då känner du  väl Gert-Åke Walldén ”? Vet inte hur många gånger jag fått den nästan retoriska frågan i all de städer jag besökt. De äldre får något drömskt i blicken. Berättar med leende läppar om danskvällar på Sommarlust eller var det var. Om när ”Walles” storband öppnade aftonen med signaturen ”Don´t blame me”.  Dansgolvet fylldes. ”Spisarna, jazzdiggarna” trängdes framför estraden. Så minns folk från när och fjärran Gert-Åke Walldén. ( Det som gäller här är IFK:s handbollslag och Walles storband. Meddelade mina nya kompisar mig så jag angjorde staden 1961)

Det var en vinterdag på det fagra Österlen. Närmare bestämt den fjärde februaridagen år 1928 i Vollsjö by som det kom en liten påg till världen. Hemmet andades musik då fadern spelade tenorbasun och violin tillsammans med sina bröder och vänner.

Gert-Åke växte upp och började som sjuåring ta sina första sökande toner på tenorbasunen. Tiden gick. De instrumentala framstegen gjorde att han tillsammans med sin far kunde spela i ett band som legat honom nära hjärtat i alla tider. ” The Blue Rhytmic Orchestra”. Lägg till detta de unga årens framträdande som basunsolist i Östraby församling, samt flitiga cykelfärder för att lyssna på Kungl. Södra Skånska regementets musikkår, så var valet självklart för honom. Han skulle bli yrkesmusiker. 

Som 14-åring antogs Gert-Åke som musikelev vid T 4 i Hässleholm. Otrivsel där gjorde att han avbröt den karriären. Åkte hem till föräldrarna och blev för en stund moderns hjälpreda som potatisplockare och betupptagare, innan en ledig plats som musikvolontär vid Kungl.Norra Skånska regementets musikkår gjorde Gert-Åke till Kristianstadsbo.

Forts…….


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. ( Mitt livs hjärtligaste kram tilldelades en man. Och Upplevelser på Stadshotellet i Sundsvall)

Det var i början på 70-talet. Jag var ute på turné med en kammarmusikgrupp från Regionmusiken vid namn ” Musica Camerata Regionalis”. Efter en konsert i Östersund gick bussen dagen efter mot Sundsvall där vi skulle spela i en kyrka. På ett rum i staden Sundsvalls stadshotell höll paniken att drabba mig. Hjärtat att stanna. Tankar på flykt. Självmord. Väck mig ur mardrömmen.  Planer på att ta flyg eller taxi till Östersund, allt betalt ur egen ficka. Skulle jag hinna? Varför?

”Cameratan” leddes av den oerhört kunnige och lika krävande dirigenten Claes Mehritz Pettersson. Bestod av dubbel blåsarkvintett (Serenadensemble) slagverk och gästsolisten från Sveriges Radios Symfoniorkester, barytonisten och trombonisten Christer Torgé. Alla stämmor monofont besatta. Inget gick att spela utan noter. Ingen konsert kunde genomföras utan samtligas medverkande.

Packade upp klarinetten för att finslipa några passager. Konstaterade nöjt att kläder och whisky kommit med. Letade fram de noter jag behövde……trodde jag……vände ut och in på allt i väskan….Upp och ner med den…skakade den…letade under kalsonger. I necessären…men…nej….Då dök en  tanke upp….kanske…kanske…kanske har vår slagverkare Kaj Lidbom tagit hand om mina noter? Han var sist kvar i Östersund. Som slagverkare alltid är. 

Nu inleddes en löpning i ett tempo  jag egentligen inte behärskade. Målet var kyrkan där Kaj monterade sitt slagverk. Först på plats som slagverkare alltid är. Fortare…fortare…fortare….jag måste få veta…..vad gör jag om inte…….?

”Kaj! Tog du möjligen hand om några noter i går”? ” Jo…Jag har något här” sa Kaj.. Tog fram en mapp där det i den underbaraste skrift jag någonsin sett stod fullt läsbart. KLARINETT 2.

Det var då det hände. En kram som varade alltför länge för att anses anständig. Skulle kunna fria till honom i detta ögonblick. 

Under konserten var jag salig. Tror aldrig att jag varken förr eller senare spelat så bra. Åtminstone aldrig varit så lugn. Så lycklig. Nu fanns inga svårigheter. Jag hade ju noter så………

Sundsvalls Stadshotell.

Jodå, vi hade blivit varnade av de som varit där förut. Anlände efter konserten till hotellet. Där var dans eller vad det kan kallas. Metoo hade framstått som en söndagsskola i jämförelse. Folk försvann ut. Kom in igen blodiga, skitiga och nerspydda. Bjöd upp någon som fortfarande kunde stå på benen till ”dans”. Är ni präster? Tillfrågades vi om efter som vår speldräkt var helsvart. (Ingen av de dansanta hade varit på konserten i kyrkan)

Inne på rummet efter att sista ”dansen” ljudit i denna lokal raglades det i korridoren. Knackades på dörrar med en hoppfull högljudd förfrågan; Har ni brännvin ?. 

Sen sov jag gott denna så dramatiska dag i mitt liv. Och! Tack Kaj om du skulle råka läsa det här. Där nu sitter i din fåtölj med något gott i handen.

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Beskjuten av en vaktpost.)

På Svea Livgardes kasernområde fanns två vakter. Den Norra var för fast anställd personal. Låg också närmst till från musikavdelningen. Endast två kilometers promenad. Där rådde inte precis Gestapo eller DDR-kontroll. Ett hej och uppvisande av passerkort så var vi ute……eller inne. Ofta var vi igenkända utan att behöva legitimera oss… Där rådde en näst intill familjär stämning……Men så en dag. 

Det var Johnny Skoog, Tage Gustafsson och jag som var på väg. Som längtade ut till storstadens fröjder. Komna på cirka 20 meters avstånd från vakten hörs ett kommandorop. ” HALT”!! Vi gör som alltid, fortsätter gå. ”HALT ELLER JAG SKJUTER SKARPT”!!. Han skämtar så klart. Vi går lite till….Då….En k-pistsalva smattrar bredvid oss….Nu stannade vi. ” Du är ju inte riktigt klok” ! Skrek Johnny (bilden) innan vi tvingades lägga passerkorten på marken.

Eftermäle.

Vaktposten fick beröm. Han hade följt instruktionerna. Vi hade inte hörsammat. Och det kan man ju hålla med om. Men…….

Det visade sig längre fram i tiden att denne var psykopat. Hade senare förskansat sig på regementet och sköt vilt omkring sig med hot om massaker men blev avväpnad av en officer med stridsvana.

Så kunde våra unga liv slutat. Liggande i blod på ett kasernområde. Men än lever trion…….Som en gång för längesen bara gjorde som vi alltid gjort. Vandrat fredligt stilla lugnt mot en grind bevakat av en svensk soldat. (Här är vi på bild från en julfest 1955.Även Orvar Gustafsson/Axell synes. 


2 kommentarer

Krogar. ( Klosterbräu. Röda rummet. (Norra Bantorget.) Andra besökta krogar i ungdomstidens Stockholm)

Det var på Norra Bantorget bussen landade och släppte ut nöjeslystna unga män med spänst i steget och sug i blicken. Det var på Norra Bantorget de som varit nöjeslystna tog bussen tillbaks till regementet nu betydligt mera längtande efter vila. Även en tonåring har sin begränsning. Det var kring Norra Bantorget festkvällarna avlutades. Antingen på Klosterbräu där Vasagatan blir Norra Bantorget. Eller på Röda Rummet i Grafiska-huset. Allt beroende på vilket behov som var mest pockande.

Var hade vi varit innan Norra Bantorget nåddes? Ja, kanske uppe på Pagod i Kungstornet. Eller den där krogen på Kungsgatan vilken hade en barpianist som till vår glädje nästan spelade med näsan i diskanten. (Vivel?) Vindrickning på Brända Tomten eller Bäckahästen ( Invalid Port. Hur kunde jag?)var även det lockande. På Zum Alten Brunnen, beläget där Biffen och Bananen bodde, upplevdes stimmung likt söder om Östersjön. Eller något annat av alla de vattenhål Mälardrottningen så generöst frestade med.

Ett billigare alternativ var vandringar i kvarter som då var en idyll. Kanske bedagad. Men jag föredrar med patina. Det gamla Klara. Smita in på Svarta Katten en stund. Se tecknat och journalfilmer från stora världen.  Någon gång kunde det hända att en skönhet i sin tidiga blomning inbjöd till samtal. Snart ställdes från den röda munnen frågan: ” Gillar du Tommy eller Elvis”? Eftersom jag tvekade i denna för tiden så viktiga fråga avbröts kontakten abrupt. Och jag förstod att det var omöjligt att gilla båda. Än värre att inte gilla någon.  Mozart var inte ett alternativ som godkändes och våra vägar skildes innan förälskelsen infunnit sig.

Klosterbräu.

Skall vi ta en vinare innan bussen går? ”Klostret” var det som gällde. Inte drack vi kvalitetsvin från Alsace. Vino Tinto eller Vino Blanco vill jag minnas som frestade. Inte tyckte jag det var gott, tvärtom….men…ner gick det….

Röda Rummet.

Var/ Är ? Ett nattcafé. Taxichaufförer och andra nattarbetande i publikmajoritet. Här fanns alternativet till ett sundare intag. Här serverades inget starkt, men goda köttbullar och rejäla jobbarostmackor. En uniformerad vakt med ansenlig rondör och pondus såg till att ordningen uppehölls i sena timmarna. Det hände att han inte godkände nykterheten hos den/oss hungrige. Det hände då också att jag/vi replikerade med några väl valda invektiv. Sen sprang jag/vi. Vakten var ingen Kenyan. Hans jakt var förgäves. Förlåt så här många mognare år efteråt.

Ja, så kunde en afton i Stockholm genomlevas för många år sen nu, men i kärt minne.

Ps Det händer ofta att jag ångrar flytten från staden som givit mig så mycket. Nostalgisk eskapism? Kanske är det så…men….