JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


6 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Kristianstad är drabbat. Hysterin anfaller. Var finns perspektivet?)

”Kejsarens nya kläder” Är en utmärkt berättelse som jag onekligen kommer att tänka på i dessa dagar i min stad. En stad som nu under lång tid varit utsatt för ett medialt euforisk rus sen den dagen det i nåder meddelades att Kristianstad var värdigt att arrangera höjdpunkten i det svenska musikåret MELLO! Att äntligen få bli en riktig musikstad.

Det har skrivits hyllningsartiklar i tidningen. Bilder när lådor med utrustning anländer. Hur många lampor som kommer att finnas i taket. Mellokrona på plats. Kockar som fått förtroendet att laga maten. Uppmaningar till populasen att bli volontärer. Mellogolvet är lagt i arenan. På Stora torg arrangeras aktiviteter. Tal av kommunens ordförande. Artiklar om att nu blir Kristianstad en integrerad stad tack vare att ALLA GILLAR MELLON.  (Kanske kan svaret på ökad integration vara att lägga Mellon i utsatta förorter? Då blir vi alla ett folk. Blir mellosvenskar.).

I dagens brevlåda var det trångt. Vid sidan om den slanka dagstidningen vällde en svulstig bilaga ut. Som pockade på utrymme. Uppmanade mina ögon att spärras upp. Vad var dennes tema? JO! MELLON! Ja, jag läste. Varför? För att bli uppretad? Eller? En hyllningsartikel till den stora händelsen var skriven av en journalist som minsann påpekade att hon var klassiskt skolad i många ämnen. Som lyssnade på Stan Getz, Leonard Cohen och Gabriel Fauré. Nästan som en ursäkt för hennes faiblesse för Mellon. Som förutsägbart nog menade att Mellons belackare var tråkmånsar. Som inte förstår att kritiken mot jippot inte gäller själva programidén utan all hysteri kring det hela. Helt utan proportion till vad som bjuds musikaliskt. Och att mello skulle vara ”Prestigelöst” är helt fel ord när det gäller schlagertävlingen.

Naturligtvis fyller populärkulturen en viktig funktion. Lättsam god underhållning i såväl, teater, film, litteratur samt musik gör livet lite ljusare. Men att som krönikören mena att några minuters ny-fabricerad populärmusik skulle innehålla lika mycket musikalisk substans som när Glenn Gould spelar Bachs Goldberg-variationer ( för att ta ett exempel)  är direkt felaktigt och har inte med tycke och smak att göra. (Att sinnesstämning betyder mycket för vilket underhållningsbehov som är mitt är något helt annat).

Även en snobbig tråkmåns som jag förstår att många gläds åt meloditävlingen (Vackrare ord än Mellot) Men blir beklämd över hur styvmoderligt stora jazz och klassiska konserter behandlas i media i jämförelse med vad om egentligen är en trevlig lek. En tävling där många kan ha och har synpunkter. 

Coda. Det är ganska skrämmande hur media kan förstora upp händelser. I det här fallet gäller det något oförargligt. Men vad gäller det nästa gång? 

Kommer jag att titta på det ? Kanske en stund för att se om mina grannar är där och vilken färg de har på sina ballonger.

Eller så läser jag om Kejsarens nya kläder. 

Ps. Charles Dickens lär har menat att HC Andersen var en tråkmåns efter att de båda storheterna träffats. Så jag är i gott sällskap.

 

 


Lämna en kommentar

Vinter OS 2018. Epilog. Facit.

” Norge, Norge det är ett ruttet land. Norrmän, Norrmän ett jävla rövarband. Norrmän, Norrmän dom fiskar dålig torsk”.

Men ge dom lite skidor och skridskor …..(och astmamedicin….nej de tar jag tillbaka) så…..

Är det bara att ta på lusekoftan. Stämma hardangerfelan och spela ” Ja vi elsker dette landet som det stiger frem”.

För stiger frem gör Norge när det gäller vintersport. Norge, som till skillnad mot Sverige, inte övergett de klassiska vinteridrotterna som backhoppning och skridskolöpning. Som trots alla spektakulära nyare akrobatiska sporter i tiden har Holmenkollen och Bislett i generna. Och därför blev klart Bästa nation i Sydkorea 2018. Före folkrika länder som Tyskland och USA ! Marit Björgen och Johannes Klaebo som utropstecken! 

Men visst kan vi svenskar också vara nöjda. 7 guld. 6 silver 1 brons. I media menas att det är Sveriges bästa vinter OS. Svårt att jämföra. I St Moritz 1948 dominerade Sverige. Men orsaken vet vi alla. Förskonade från kriget som vi var. Och numera finns det så många fler grenar.

Aldrig hade jag kunnat tro detta om mig. Jag som bara noterat svenska placeringar lite då och då i pressen. Och surt konstaterat att inte ens där hänger vi med längre. MEN! Jag satt med bultande hjärta och vidöppna ögon och såg på skidskytte. Jublade då de gulklädda träffade den svarta pricken. Suckade då de ”röda missarna” nådde mina ögon. Till och med curlingen var av intresse. Medaljägaren i mig vaknar till liv när det blir OS.

Kan tänka mig att många av våra medaljörer kvalificerade sig till att omnämnas som Jerring-pristagare och Bragdmedaljörer. Inte minst då våra mest oväntade guldbehängda, skidskyttarna. 

Besvikelser var herrarnas längdskidåkare och Tre Kronor. Dock visade sig Tyskland vara bättre än många trott. Och bra att Tyskland bryter sig in i den annars så rigida ” inaveln”  i ishockey.

De första tävlingsdagarna drabbades av oväder. Led med arrangörerna som gjort ett strålande arbete. 

TV-sändningarna i Kanal 5 var lika lysande. Såväl bildmässigt som kommentatorernas pretationer. Här kom mina farhågor på skam. (Befriande HÄäääRLIGT! Att slippa skidkommentatorerna från Vinterstudion) 

Så slocknar den olympiska elden igen. Det känns alltid vemodigt. Hoppas att jag får se den tändas även nästa OS Något som inte är lika självklart när åren blivit många.

 


2 kommentarer

Vinter-OS igen. Men var finns svenskarna i……..?

Backhoppning.

Alla, som likt mig, har stått uppe i Holmenkollen och blickat ut över backen har säkert undrat. Hur vågar dom? 

Nu verkar det som om ingen svensk vågar, eller vill? Backhoppning har inte varit vår mest framgångsrika vintersportgren.Men redan 1927 blev Tore Edman världsmästare. Och i Garmisch Partenkirchen 1936 Sven Selånger silvermedaljör.

Sen inträffade tider då det ändå syntes en och annan svensk i hoppbackarna. Allra mest den innovativa Jan Boklöv.

Nu ligger hoppbackarna i Falun och Örnsköldsvik som museala monument över gångna tider. Varför?

Skridskolöpning.

Rundetid…Meddelade högtalaren….det blev tyst som i en katedral på Bislett. Har det funnits en kunnigare, seriösare idrottspublik än den norska skridskopubliken på Bislett. Och vi svenskar rycktes med framför våra TV-apparater. Satt där och noterade rundetider och sluttider. Såg åkare få tävla under helt olika väderförhållanden Några i snöstorm. Andra i strålande vindstilla vinterväder. 10000-metern kunde ta en hel dag.

”Mina skridskoåkare” som först kom till mig var: Åke Seyffarth och Göte Hedlund. Båda medaljörer i St Moritz 1948. Sen har jag följt Jonny Nilsson, Sigge Ericsson, Johnny Höglin, och den siste? Tomas Gustafsson.

Nederländerna och Norge har dominerat de längre distanserna. Sporten räknas som atletisk vilket är lätt att förstå. I äldre tider var det inte ovanligt att kombinera med cykling.

Finns det någon som satsar i Sverige nu? Om inte…Varför?

Nordisk kombination.

Redan 1924 gjorde denna idrott entré i OS. Sverige har vunnit ett silver och ett brons. Kommer aldrig att vinna något mer. Även här är Norge dominanter. Men att ett klassiskt vintersportland som Sverige skall se sig besegrat av kontinentala länder och Japan! känns lite märkligt med tanke på sportens namn.

Lite funderingar i tider där puckelpist, short-track, snowboard och allt vad det heter har knuffat undan klassiska grenar i det så ”moderna” landet Sverige.

 

 


3 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Är klassiska musiker de mest konservativa av alla kulturutövare?)

Det var på 70-talet. Under den tid då alla MÅSTE TÄNKA RÄTT. Alltså vänsterut. Inte bara så där lite socialdemokratiskt lagom lutande till vänster. Utan rejält ställningstagande. FNL, KFML- R, och ordförande Mao var tidens Messias. (Vilket med facit i hand inte märktes då det kom till riksdagsval. Då blev de radikala  lite mer ängsliga. Då var det allvar) När det gällde konsten var det ”korrekta budskapet” mycket mer hyllat än det professionella framförandet. Militärmusiken hade blivit regionmusik. Under de militära spelningarna uppvisades en  så antimilitär hållning som möjligt. Tangerande gränsen till tjänstefel. (Detta trots att försvaret såg till att det fanns mat på bordet och kläder på kroppen) Under kammarmusikkonserter i civil klädsel var det viktigt att framträda vardagligt klädd. ( klädsel som den jag har på stora bilden) Ett avståndstagande till den ”finkultur” som skulle återerövras från borgerlighetens salonger och bojor. Välavlönade kulturpotentater i administrationen klädde sig gärna i murarskjortor. Fasen vet om jag inte såg ett och annat snickarbälte också pryda de rättänkande där de satt i den bekväma kontorsstolen. Liksom spaden stående vid sidan om skrivbordet. Det var under några skolkonserter med ”Blåsarkvintett 65”  jag fick känna på tidens anda.

Under en skolkonsert i Vellinge, av alla platser, satt en lärare i publiken. En lärare i tiden, som minsann inte var auktoritär utan kompis med eleverna. Denne pajas satt under hela konserten med ett hånleende och spelade kort med sina alumner. Klart visande att HAN minsann inte lyssnade på klassisk musik. Musik utan politiskt budskap. Ligeti, Nielsen, Barber…sånt står JAG över.

Någonstans i Östa Göinge anföll en bildlärare oss i personalrummet. Klädd som en man vars åsikter inte går att argumentera mot utan att bli stämplad som fascist. Med  ett märkes-porträtt av den kinesiske massmördaren  väl synligt. Han anklagade oss , ja alla klassiska musiker, för att vara borgerligt konservativa. Nästan reaktionära. Inte tillräckligt bohemiska. Och visst. Därför till frågan” Är klassiska musiker de mest konservativa av alla kulturutövare?

Nu förhåller det sig så (försökte jag förklara för den aggressive världsförbättraren.) En målare kan vara utan sin pensel i långa tider och ändå måla lika bra, eller dåligt. En författare kan resa runt i världen. Sitta på krogar, träffa människor, samla inspiration och livsödeskunskap.  Skriva en bok då och då lika bra , eller dåligt. Kanske bättre ?

Men! En musiker (och dansare) som är borta från sina instrument mer än en vecka förlorar snabbt sin skicklighet. Måste ständigt, likt en idrottsutövare,  träna/öva. Och, hemska ord i tiden ” Disciplinerade”. Därför kan klassiska musiker betraktas som konservativa. Verkligheten har gjort det tvunget. Och, att vara kulturkonservativ har föga att göra med var den politiska hemvisten i övrigt befinner sig. Här är musikerna långt ifrån en homogen grupp.

Vi lever nu, när det gäller kulturen, i tider med flera likheter från 70-talet. Kulturjournalistiken har visserligen bytt ut de progressiva tongångarnas hjältebudskap mot att dyrka populärmusiken. Litteraturen har sin givna plats. Den är okänslig för tidens tand och är väl presenterad i media. Politiken däremot, skäl allt mer utrymme på den kulturella media-arenan. 

Men ! Den klassiska musiken står i den konservativa skamvrån precis som då. Tar vi bort reportage från operans värld (Den som också kan betraktas som scenkonst och därmed åtnjuter höjd status och ”kändisfaktor”)  finns den knappt alls nämnd i vårt lilla lands kulturjournalistik. Märker jag stämpeln? Den klassiska musiken är konservativ så…….?.Av med fracken..På med murarskjortan igen…..Nej, var stolta över er yrkeskunskap och kulturtradition.

 


Lämna en kommentar

Ett 90-årsfirande att minnas.

” Tänk er en sommar. Tänk er en gammal folkpark. ……Ansade gångar. Bysten av Per-Albin….Britt-Inger Dreilick. Hela Thore Ehrlings…….Tack för en afton för längesen”.

Och Lena-Marie sjöng som bara hon kan. Så att munnar ler. Så att ögon tåras. Och Örjan spelade piano med utsökt musikaliskt sinne för harmonier och följsamhet. Repertoaren vald med kärlek. Att få uppleva en sådan stund en vinterdag i Kristianstad är en nåd.

Detta hände den fjärde dagen i februari år 2018. Detta hände för att en person som satt största musikaliska avtryck i Konung Christians stad uppnådde den respektabla åldern som 90 år är.

De kom från Kamratföreningen, från Storbandet, Stadsmusikkåren, Kristianstadsflickorna. Vänner och släktingar. Charmiga döttrar. Och så klart, Gert-Åkes kära livsledsagarinna, Inga-Lill. 

Vi var många (Över 70) som tog plats i de imposanta lokalerna där officerskåren på A 3 hade sin mäss, i det vackra Kronohuset. Buffen utsökt med lax i huvudrollen. Presentbordet ett blomsterhav. En ögonsymfoni.

Han var sträng, men det gillade ungdomarna”. Sa min bordsdam då samtalet kom in på ungdomsmusikkåren. Så var det. MEN! För Walle var den nyinkomne klarinettisten, som tog sina första trevande toner i den stora klarinettsektionen, lika viktig som trumpetesset utan vilken en konsert knappast var genomförbar. Gert-Åke ställde samma krav på närvaro oavsett vem. Alla kände sig lika  behövda i den ungdomsmusikkår som betytt så mycket för så många unga musikanter.  ( Det spelades några takter av en 6/8-dels marsch från en LP-skiva. Det var just UMK som spelade. Var dom SÅ bra tänkte jag. Ett kärt minne från de dagarna anlände).

Den goda stämningen var närvarande vid de tre långborden. Satt där och såg ofta träffade vänner. Vänner från flydda dagar. Nu med lite mer patina. Prata…prata…prata…minns du? Och då? När vi ?  Var det i  USA ?  Eller i Hechingen?.. Fasen vad bra vi lät då… Hur mår du? …Känner du igen mig?….. Vet du var hon bor  nu?..Träffade henne för lite sen.. Spelar inte längre…Javisst NU minns jag…du var med då… Och visst stod Walle i mål när vi spelade handboll i korpen?….Och……..prata..prata…….”Tvingades” sjunga IFK-sången. Nåja. IFK Kristianstad är ingen konkurrent till Malmö FF….så…det var trevligt …tack för det Pia. 

Så därför travesterar jag Östen Warnebrings fina text till Thore Ehrlings signaturmelodi.

Tänk er en vinter. Tänk er ett gammalt kronohus. Städade golv. Tavlor med militärer . Lena -Marie Walldén. Hela Walles vänkrets. Tack för en dag för inte så länge sen. 

Bilder. Gunilla Nordqvist , Jessica Walldén, och Sven-Erik Persson.

 

Ps. Men var fanns officiella representanter för Musikskolan och Kulturnämnden ?