JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …

”Händelser” Något jag minns (Frukt och Speceriaffären Astrid)

Lämna en kommentar

Det är doften av nymalet kaffe jag minns bäst. Dofter är som bekant det som får oss att minnas något vi trodde vara glömt. (Åbergs lyx, var kaffesorten)

Men så klart, så länge jag inte drabbats av total senilitet så minns jag Frukt och Speceriaffären Astrid. Endast en tunn dörr skiljde affären från den lägenhet i vilken jag växte upp.

Den låg i slutet på Kristianstadsgatan, vägg i vägg med Ada Andersson mjölkaffär. Precis där gatan krockade med Nobelvägen.  Där den lite mörka, loja, lugna Kristianstadsgatan trädde ut i soliga, trafikerade, stora, fina, kastanjeträds-prydda Nobelvägen. Där den observante visionären kunde ana den moderna staden Malmös framtid.  (Nutida bild på huset som ligger längst bort.)

Det var min mor som ägde affären. Astrid, hette hon, därav namnet på butiken. Utrymmet för kunder var begränsat, mycket begränsat. Kanske kunde fem till sex, icke för voluminösa personer, få plats samtidigt. Affären var en förlängning av vår lägenhet. Öppnade klockan 09.00. Stängde 18. 00. Men stängd var den aldrig. Det gick att handla bakvägen som min mor sa. Att ogenerat ringa på lägenhetsdörren vilken tid som helst på aftonen. Till och med icke varande stamkunder!) För att kanske köpa sockerbitar till kaffet, eller allra mest eftersökt, pilsner eller lager till törstigste bröder. Även för att låna den telefon vilket affärsverksamheten krävde långt innan telefon var allmän egendom.  Att neka hade varit att mista en kund. Detta hände i en tid långt innan affärer hade kvällsöppet. (Bild. Mor och jag i vårt kök)

Frukt och speceriaffär. Dessa varor var för mig totalt försumbara och onödiga i tillvaron. Undantaget den magiska dag då bananer åter kom till Sverige efter kriget. (Märket var Fyffes och uttalades fonetiskt som den svenska texten skrevs av oss i Malmö då) Det var det en högtidsstund. (Så gammal är jag. Minns också att jag hjälpte mor att sortera de till affären inlämnade matkupongerna strax efter kriget.). Mejeri och charkuterivaror fick inte säljas. Inte heller glass……tyvärr. Men väl annat godis vilket blev det för mig oumbärliga i moderns affär. Salmiaklakrits, Japp, Sportkola, Bronzol, och…och… och så då Alfapastillerna. Inte för smaken men vad som dolde sig i askarna. Där låg han en gång. Kjell Rosén! Ja, på bild menar jag. Detta var min barndoms paradis.

Gula ärter fanns också minns jag. Sådana som vuxna tråkmånsar kokte ärtsoppa på. Men vi, som visste hur livet skulle levas, använde att skjuta ärtbössa med. Här kunde jag förse samtliga av gårdens ungar med ammunition. 

När jag kom hem en gång på permission från Svea livgardes musikkår på sena femtiotalet var affären såld. Dörren från lägenheten igenmurad. Nu orkade inte modern längre med det hårda liv som det var. Visst hade hon hjälp ibland. Aldrig av mig skamligt nog. Men arbetet var slitsamt. Större butikskedjor gjorde sin entré. Det var dags att säga tack och farväl till Frukt och Speceriaffären Astrid. 

Affären öppnade 1939. Den första kunden blev moderns bästa vän Klara Rosman. Vem som var den sista minns jag inte att jag fått veta. Kanske var det du som läser nu?

Här kommer Astrid och min första svärmor Lisa. De rundar hörnet Kristianstadsgatan-Nobelvägen i god fart. Solen skiner. De är fortfarande unga. Fulla av livsglädje. Vart är de på väg? Denna vackra sommar-dag i slutet på sextiotalet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s