JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Fridrottsgalor på Stockholms Stadion under sena femtiotalet.)

Tävlingarna brukade inledas med släggkastning. Ofta med den med släggkastarmått mätt klene Birger Asplund som segrare. Det han saknade i muskelstyrka kompenserade han med teknik.

Vi var ofta där då i den svenska friidrottens högborg. Jag, min kollega och vän Tage Gustafsson. Vi som nyligen hade startat vår medeldistanskarriär i anrika Turebergs IF. Vi, som skulle bli olympiska medaljörer. Vi, som ville bli som tidens svenska löparstjärna, Dan Waern.

Dan Waern var galornas huvudrollsinnehavare. Parades samman med det bästa Europa hade på medeldistans som Stefan Lewandowski, Siegfried Valentin med flera. Vann alltid över dessa till vår stora glädje. Någon gång sprang han distanser som var lite utanför hans vanliga repertoar. Från 800 metet till 3000 meter.  Satte svenska rekord ett otal gånger. Förste svensk att ”Drömmila”. Helt klart en av våra största idrottare genom tiderna.

Waern var stor men i samma era fanns det någon långt borta i världen som var än större, Herb Elliot Australien. 

Så kom den kvällen då Waern skulle ställas mot älgen från ” Den undre världen”.  En speakerröst meddelade publiken. ” Mannen i grön träningsoverall som värmer upp är Herb Elliot. Applåder. Vart han än sprang ackompanjerades han av beundrande applåder. Friidrottspubliken på Stadion var/är  såväl sakkunnig som sportslig. Applåder som fortsatte efter det att det hände som nästan aldrig hände. Dan Waern fick se sig besegrad.

Efter att galornas tävlingar var slut började något annat som inspirerade. Waern och andra löpare tränade i skymningen genom att springa diagonalt från hörnflagga till hörnflagga. Något vi tog efter i vår lilla värld på Turebergs idrottsplats eller var det var vi tävlade. ( Fast inte lika dimmiga som på bilden)

Tage och jag fick aldrig springa Stadionvarv, men väl framträda på en av dessa så minnesrika galor. Som fanfartrumpetare iklädda Turebergs IF: s träningsoverall vid prisutdelningarna. En av dessa fanfarer tillägnades vår klubbkamrat, landslagsmannen i längdhopp Torgny Wåhlander.

” En liter mjölk om Dan är din hälsas bästa Värn”.

Reklamslogan .

Dan Waern.

 

 


2 kommentarer

Min violinkarriär. Bertil Appelbom.

Det har sen tider långt tillbaka funnits stråkmusiker i den svenska militärmusiken. Många av dem av mycket god klass. Ofta kom kontrabasister till symfoniorkestrarna från militärmusiken. Företrädesvis tubaister som dubblerade basspelandet. Samtliga av dessa stråkande blåsare gjorde det frivilligt av olika anledningar. Några kände för stråkinstrument. Andra såg det som en civil musiker-inkomstkälla. Frivilligt sa jag…. Fram till ödesåret 1957. 

Det var då som militärmusiken trädde in i en ny era. Det var då det blev obligatoriskt för de som var unga på den tiden att spela stråk som bi-instrument. (Undantag gjordes för dem som valt andra sido-instrument som fagott och oboe vilka nu blev vanliga i besättningen). Jag valde violinen. Såg det som hanterbarare än att släpa på en cello eller kontrabas.

Så hände det att tre 17-18-åringar från Svea Livgardes Musikkår anlände med sina violiner till en ung violinist nyligen anställd i Stockholms Filharmoniker. Björn Sjögren hette han som skulle lära oss de första grunderna. En man som inte hade det så enkelt att hantera tonåriga ofrivilliga blåsmusiker uppfostrade i militärmusik-anda. ”Ferdinand Davids violinskola” blev vår litteratur. Jag har den kvar än i dag och läser på insidan av pärmen. ” Tillhör M-korp Gustafsson. M-korp Nilsson. M-korp Strandberg. ( Vi delade på boken. Övade i skift tydligen. Namnen präntade i tjänsteställning. Korp= korpral.)

Efter flytten till Kristianstad fick jag naturligt nog kårens bästa fiolspelare som lärare. Tiden fram till sökning till Musikhögskolan närmade sig snabbare än mina framsteg på instrumentet, vilket jag måste bli bedömd godkänd för att vinna plats i militärmusik-klassen på Högskolan. Det blev jag inte. Dock måste jag så här många år efteråt ifrågasätta min lärares val av uppspelningsstycke. ”Plaisir D´amour”  som kräver långa stråk med vibrato i långsamt tempo med god tonbildning, samt grymt avslöjande intonation. 

Hem igen. Öva ett år. Ny lärare i den till kåren nu komne duktige violinisten Egon Nilsson. Ett ” vevarstycke” övades in. Och in på högskolan kom också jag.

Musikhögskolan. Bertil Appelbom. (Bilden)

Bertil Appelbom. Den bästa lärare jag haft alla kategorier. Att han ägde de instrumentala kunnandet delade han med många. Men hans engagemang. Hans inlärningsförmåga. Hans blick för vad som måste göras. Hinnas med för ett godkänt examensprov. Appelbom lade ner samma själ i att undervisa oss som hjälpligt hanterade fiolen som till de elever som var violinister med solistambitioner. Denne elitmusiker, vilken var stämledare i altviolinstämman i Radioorkestern och violast i ”Grünfarb-kvartetten” Hans kvaliteter var av finaste märke. 

Åren på högskolan ägnades åt mycken övning på fiolen. Härtill var jag nödd och tvungen, men även inspirerad av min suveräne lärare. Spelade även fiol i elevorkestern där kapellmästaren och Italien-vännen, Siegfried Nauman under någon italiensk musik kunde utbrista: ”Carlo! Låt Medelhavskulturen flöda”, där jag satt med mer vibrato i högerhanden än i den vänstra.

Examens-uppspelningen.

För att få godkänt på andra-instrumentet krävdes betyget A B. Vivaldi, som räddat många mediokra violinister, stod på repertoaren . Minns min oro när jag skulle gå in till juryn i vilken även Bertil Appelbom satt. Det var då jag kom att för alla tid ta honom till mitt hjärta . Det var då han sa. ” Var inte orolig. Jag går inte därifrån förrän du fått ditt godkända betyg om jag så skall sitta på plats hela dagen och natten. Jag vet hur du har kämpat och gjort det bra.”.

Kristianstad igen.

I den nya eran i militär och senare regionmusiken, spelades ofta salongsorkester. Så där satt jag med mitt AB från musikhögskolan och spelade andra fiolstämman tillsammans med Arne Davidsson. Någon Jascha Heifetz blev vi aldrig. Men efterslagen satt där de skulle. Trestrukna D i tredje läget blev mitt tak. Men vaddå. Folkmusik-violinister spelar allt i första läget.

Epilog- Coda.

Nu hänger fiolen på  en vägg i mitt hem. Skäms kanske lite för alla falska toner den spelat. (inte jag alltså) har tappat sitt stall och någon sträng. Ser lite ledsen ut, och har nog tystnat för alltid? Men varje gång jag ser på den skänker jag en tanke till Bertil Appelbom. En toppenkille. Nej , ”kompisar” blev vi inte. Men en  person med större auktoritet och engagemang har jag aldrig träffat.

Stora bilden . Jag utanför övningsbaracken på förläggningen i Solna.

 


Lämna en kommentar

CL och EL Kvartsfinaler blir semifinaler.

PUH! Vilka matcher i kvartsfinalerna. Vilka sensationer. Vilka vändningar.  Vilka målfester. Fick glädjande bevis för att offensiv, på gränsen till lättsinne, ofta lönar sig. Se AS  Roma. Se Juventus. Se R B Salzburg. Se CSKA Moskva. Två av dessa lag nådde fram. Två var nära. En omdiskuterad straff  räddade regerande mästarna.

Fick också, som så vanligt, erfara vilken usel tippare jag är. Men vem hade trott att kolosser som Manchester City och FC Barcelona skulle lämna festen? Barcelona föll på usel taktik i den eviga staden. ”Barca” är inget lag som skall spela förstörande defensiv fotboll. Först när katastrofen hotade vaknade laget. Men för sent. Och i staden Rom hukar väl Lazio-supportrar i mörka gränder medan Roma-fansen jublar så det hörs över hela Medelhavet.

Så har semifinalerna lottats . Åtta tronpretendenter väntar på att krönas. 

Europa League.

Olympiqué Marseille – RB Salzburg.  Arsenal FC-Atletico de Madrid.

Champions League.

Bayern München- Real Madrid.  Liverpool FC – AS Roma.

Hade hoppats på final- möten mellan Arsenal och Atletico , samt Bayern mot Real.

Tror nu på finaler mellan Real (tveksamt)och LFC. Mellan Atletico och Marseille.

Och två vackra pokaler färdas till den spanska huvudstaden. Fotbollhuvudstaden. 

 

 


7 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Varför heter det så ofta ” Ett fåtal” i media ?

Så läser jag igen om tråkigheter under , före och efter en fotbollsmatch. Den här gången gäller det misstänkt övervåld av poliser på bengalbrännare. Och som på beställning kommer frasen. Det är ett litet FÅTAL som förstör.

Nej, det är inget fåtal som får en kortside-läktare att se ut som en skogsbrand i Australien. Ett fåtal är i min värd ett tiotal personer. Lätta att identifiera. Lätta att förvisa dit de hör hemma. Långt ifrån en fotbollsarena. Det är inget fåtal. Ingen liten klick som i skydd av att falskeligen kalla sig hängivna, engagerade klubbälskare träffas för att med fysiskt våld göra upp vem som  håller på det rätta laget. Vandaliserar krogar och affärer.

Ett annat FÅTAL, som media älskar att framhålla det,  är de otal islamistiska våldsgrupperingar som har som täckmantel att vara vår tids korsfarare. Att begå vidrigheter i skydd av något så oantastligt  som en högre makt.

Nej, de är så klart inte i majoritet hos dem som bekänner sig som muslimer. Då hade världen gått mot sin undergång. Men ett fåtal? Har svårt att se miljoner som varande ett fåtal. Namnen på grupperna förföljer oss ständigt i sällskap med deras gärningar. Och är ett hot mot demokrati och humanistisk civilisation.

Då är mina funderingar. Varför används orden ”minoritet” och ”fåtal” så flitigt i media när det gäller dessa företeelser? Är det för att legitimera våldsverkares handlingar så länge de är i en minoritet? För det är minsann inte alla”…..så…. 

Dock finns ett undantag för medias ”fåtalsregel” .När det gäller mäns våld mot kvinnor. Då skall samtliga som blivit födda med en tyngd (av divergerande vikt)mellan benen utsättas för kollektiv bestraffning. Men här vill jag gärna tro, i alla fall hoppas på att, ” Det är ett fåtal”?.

 


Lämna en kommentar

Europas bästa klubbfotbolls-städer ( Sett i skrivande stund år 2018)

Så närmar sig två finaler . Champions League och Europa League. Leker med tanken på vilka städer i Europa som har minst två klubbar som äger potentialen att inom snar framtid komma mycket långt i dessa cuper. Hittar egentligen endast två, möjligen tre. I övriga städer med ETT  superlag finns inte den konkurrensen.

I Paris är avståndet från PSG till en tvåa nästan lika avgrundsdjupt som avståndet mellan ettan och tvåan i staden Malmö.

Bayern München har inte sedan långa tider fått konkurrens av 1860 München.

Liverpool räcker inte Everton till för att bli ett hot i Europa. 

Likaså är det i ”Barberarens stad” Sevilla, där Real Betis utkristalliserat sig som en ständig lillebror. För att inte tala om vilken position Espanyol har gentemot elefanten FC Barcelona.

Juventus får blicka långt tillbaka för att känna hot från AC Torino.

Några städer som är nära att kvala in på listan, men ändå inte helt är: 

Lissabon, med Sporting Club de Portugal och Benfica. Rom, med Lazio och Roma. Milano, där såväl Inter som Milan gör sina många supportrar besvikna, men kommer säkert igen. Moskva försöker men når inte riktigt fram.

Kvar blir London som har tre klubbar kan vara med i klubbfotbollens finrum. Men ! De verkliga klubbfotbollsgigantstäderna i skrivande stund är:

Manchester och Madrid.

Vi har nyligen avnjutit fantastisk fotboll i de båda städernas derbyn. Vilken klubb som är störst i Manchester beror väl på om vi ser det historiskt eller i nutid. I Madrid är Atletico en lillebror med storebrorsambitioner. Skulle inte förvåna om såväl Real som Atletico lyfter varsin pokal i maj.

Det slår mig att de båda vinnarstäderna börjar på bokstaven ”Ma”. Som i Malmö….Men jag är nykter.

 

 


2 kommentarer

Milstolpar ur MFF:s historia. (Del 2 från del 3. Uttdrag ur min text från boken ” Tjugofjärde februari”)

  MFF får sin Hövding.

Att här räkna upp samtliga av Eric Perssons meriter, uppdrag, utmärkelser, berömda citat och inte minst anekdoter med gula förtecken låter sig inte göras. De flesta är allmänt kända och högaktade. Han var visionären och avantgardisten som skådade in i framtiden med långt klarare blick än de flesta. Malmö FF hade inte varit den meriterade klubb som den är i dag, om inte Eric Persson tagit befälet.

Kulturen låg honom också varmt om hjärtat. Under turnéer med laget såg han som en mission att ta med spelarna till kyrkor, konstmuseum och historiska platser. Men han ägde också förståelsen för att unga killar på fritiden även hade behov av annan typ av aktiviteter. Han framträdde ofta som den stränge men kärleksfulle förlåtande fadern om någon spelare gått över gränsen för reglerna någon gång.

Trots, eller kanske just tack vare sin storhet, var han ingen vän av personkult. Ingen j-vla panegyrik, var ett av hans favorituttryck. Jag tror att många kring klubben skulle önskat att vårt fina stadion borde döpas till ” Eric Persson-Stadion”. Men är mycket osäker om huvudpersonen gillat det.

När Eric lämnade över ordförande-stafettpinnen till Hans-Cavalli Björkman gav han sin efterträdare ett stort försprång till konkurrenterna. Hur det har förvaltats vet vi med stolthet.

1984 färgades St Johanneskyrkan i ljusblått. Den kyrka vars klocktorn han kunde skåda under alla sina år sittande på ledar-bänken i Malmö Idrottsplats. Nu var den platsen för avsked. Bland alla sörjande syntes framtiden. Den unga generationen MFF-spelare klädda i klubbfärgen. Ett avsked precis som han säkert önskade. Eric Persson, den störste klubbledare som verkat inom svensk idrott.

Så var det de där orden från den västtyske domaren Heinz Siebert. Uttalade efter det att MFF fått ett mål mycket tveksamt bortdömt i en match mot AC Milan 1968. Hövdingen gick in till domaren efter matchen och menade att han dömt korrekt. Och fick följande omdöme av Hans Siebert.

” En sällsynt man. En beundransvärd man. En sådan man sällan träffar.

Och  visst håller vi med.

Eric Persson bildade också Ordenssällskapet FV. Vilka Bröder varje år lägger en blomma vid hans grav. För Stormästare i FV förblir HAN i alla tider.

 


Lämna en kommentar

Milstolpar ur MFF:s historia. (Del 1 från del 3. Utdrag från min text i boken. ”Tjugofjärde februari”)

MFF FÅR SIN HÖVDING.

” En sällsynt man. En beundransvärd man. En sådan man sällan träffar ” /Heinz Siebert.

Dessa ärligt menade ord uttalades om en man som föddes när artonhundratalet andades uppgivet tungt, för att snart lägga sig att dö, och ge plats för den nya tiden. Någonstans i Malmö-stadsdelen Sofielund fanns två personer som alla MFF:are bör skänka en tacksam tanke. Nils hette fadern och Cecilia var moderns namn. I deras trygga famnar låg en liten pojke dom döptes till Eric, och som onekligen skulle  få en enorm betydelse för klubben Malmö FF. Året var 1898 och snart skulle familjen flytta från Torpgatan.

Mellersta Förstadsskolan blev ynglingens första ”universitet”, innan studierna fortsatte på Borgarskolan. Eric Persson var den sortens begåvning som nog kunde bli nästan vad han ville, utom fotbollsspelare, tack och lov. Några matcher som back för Carl Påhlssons chokladfabrik i korpen var hans främsta merit på planen.

Ändå är denne Eric Persson den bästa värvning fotbollslaget Malmö FF någonsin gjort. När legendaren Nils ”Isak” Ohlsson år 1927 övertalade Eric Persson att söka medlemskap i MFF, framförande två tunga argument, anade han möjligen vilken kraft han värvat till klubben.

Isaks argument var; Du har ju många släktingar som är med i MFF, plus det för Isak så typiska, det kostar Bara 25 öre i månaden. Det tog två år för Eric att övertyga om att hans verkliga kompetens var att finna utanför planen. Och valdes därför in i styrelsen som sekreterare 1929! 

Så kom den turbulenta tiden som innebar uppflyttning till Allsvenskan och den förnedrande diskningen med degradering som följd. Men ! ” Från mörkret stiga vi mot ljuset” För att citera en rad ur en sång som Eric lärt sig sjunga när han som liten följde med sin far på fackföreningsmöte.

Det stora ljuset för MFF tändes när Eric Persson valdes till ordförande 1937. Nu kunde marschen framåt ta sin början på allvar. Nu fanns den rätta kaptenen på kommandobryggan. Den första matchen som ”MFF-Hövding” spelades mot Malmö SK och vanns med 9-0. Att MFF sen avslutade årets matcher med att slå IFK Malmö med 3-0 i en DM semifinal, måste ha känts som en dubbel seger för honom.

Forts………