JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


5 kommentarer

Allsvenskan 2018. ( Halva loppet. Om än haltande tabell)

1.        AIK                                                                       36 p

2.        Hammarby IF                                                         30 p

3.        IFK Norrköping                                                      30 p

4.        Djurgårdens IF                                                       28 p


5.       Östersunds FK                                                        27 p

6.       Malmö FF                                                              25 p

7.       GIF Sundsvall                                                          22 p

8.        Örebros SK                                                             20 p

9.        Kalmar FF                                                               20 p

10.      BK Häcken                                                              19 p

11.      IFK Göteborg                                                          19 p

12.      IF Elfsborg                                                              16 p

13.      IK Sirius                                                                    14 p

————————————————————————–

14.      Trelleborgs FF                                                           12 p

—————————————————————————-

15.      Brommapojkarnas IF                                               10 p

16.    Dalkurd                                                                      9 p

 

Tankar.

Tror att sex lag har chans att bli mästare. Stockholmstrion har börjat starkt. (Hur länge skall det stå en nolla i AIK:s förlustkolumn?) Men derbyn i huvudstaden kommer att slita och beröva poäng för ? Vilka lag? . De bägge tvillingklubbarna har än så länge, i skrivande stund, Europaspel att tänka på. 

Malmö FF kommer att avancera. Hur långt? Avståndet är stort till absoluta toppen. CL eller EL ligger inom räckhåll. Men det kan gå som vanligt. Alltså till guld.

Klassiska IFK Norrköping och nyklassiska Östersunds FK är också mästarkanditater.

Fyra lag får slåss om att överleva. En klart svagare kvartett än övriga. Trodde nog att Dalkurd skulle vara lite bättre. kommer inte att sakna någon av de fyra i Allsvenskan även om min beundran för BP alltid finns.

Av klubbarna i mittens rike är IF Elfsborg en besvikelse. IFK Göteborg ett monumentalt fiasko.

Klubbar som Kalmar FF, GIF Sundsvall,  Örebro SK kunde stå som reklam för svensk lagom-politik. För alltid förknippade med en trygg tillvaro i lagomlandets Jantefixerade verklighet. Ingen av dem väcker avund. De gör sitt jobb likt en så kallad hederlig skattebetalare.

Tabellen har haltat sen starten. Känns inte bra. Alltför svårt att ha total kontroll på läget och förutsättningarna. Men nu går vi in i ”Andra halvlek”. Nu stiger spänningen.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( När Dynamo Moskva skakade min redan självklara sjuåriga världsbild)

1947 var året då jag begick min premiär på Malmö Idrottsplats. Såg MFF för första gången. Och sen andra och tredje….och….Än i tryggt sällskap av den allvetande fadern. Han som talade om för mig vilket lag jag skulle heja på. Bli glad för när de gjorde mål. Och mål gjorde det vackert ljusblåklädda laget ofta. Jag började förstå att Malmö FF var mycket bra , ja bäst i Sverige och….kanske …också i en värld jag knappt visste fanns. Jag insåg att ingen kunde fått en bättre fotbollsbarndom än den som blev min. Hit skulle inget lag komma och slå mitt Malmö FF.

Det fanns en tidning som hette SE på den tiden. En höstdag låg ett exemplar i mitt hem. Det var då jag fick min första chock. Såg med stirrande ögon flera bildsidor där ett fotbollslag med vita tröjor med en vulgärt stor stjärna på bröstet kaxigt presenterades som Sveriges bästa fotbollslag. Bättre än Malmö FF !!!…..Ångrade nästan att jag lärt mig läsa. Fattade ingenting. Frågade den allvetande. ” Är det sant”? Såg en spelare vilken skulle vara bäst av dem alla. Gunnar Nordahl kunde jag stava till.  Nu skulle detta lag möta en klubb från en fördold värld. Från en nation som styrdes av någon jag hört de vuxna prata oroligt om. Tror han hett Stalin. Laget som skulle möta den där klubben, jag ville förtränga att den fanns, hette Dynamo Moskva, kunde jag läsa. Skulle spela mot ett lag som var bättre än MFF. De måste få storstryk. Det var jag säker på. 

Den 26 oktober år 1947 inför ett fullsatt Råsunda Stadion krossade Dynamo Moskva det svenska fotbollsflagsskeppet IFK Norrköping med 5-1. Jag var chockad igen. Min världsbild var rubbad. Räknade med ett barns logiska naivitet ut att då måste dom slå MFF med 6-1 eller 5-0. Fick sen läsa att i Sovjet fanns ett då bättre lag än Dynamo! CSKA var deras namn. Chocktillståndet accelererade. Sömnen blev orolig. Hur mycket skulle då CSKA slå MFF med…? Jag hade på ett smärtsamt vis fått klart för mig att fotbollsvärlden var så mycket större än jag nånsin trott.

Satt någon vecka efteråt på kortfilmsbiografen Spegeln och såg journalfilm från matchen. Hur detta Dynamo såg ut att vara komna från en annan värld i sina långa shorts och sin robusta framtoning. Hur Norrköpingsspelarna var som juniorer när de fysiskt överlägsna Sovjeterna stormade fram. Såg målvakten med smeknamnet Tigern fullkomligt orädd kastade sig framför svenska kängor som förgäves sökte nå bollen.

Epilog.

Den matchen för nu snart 71 år sen har gjort att jag håller lite på Dynamo Moskva. Blir lite glad när de vinner. Följer dem i mediavärlden. Att jag långt senare fick reda på att det var KGB:s lag har inte förhindrat min  sympati för den klubb som satt så stort avtryck i mitt liv. Heller inte att det lär vara Putins klubb.

Ps. Jag har en dröm att Malmö FF någon gång i tävlingssammanhang skall få möta Dynamo Moskva (Och Arsenal FC) 

Ps igen. Det finns en film på You Tube som skildrar lite från matchen. Bo Hansson hade också med inslag från matchen i sin utmärkta TV-Serie Fotbollens Historia.


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Sommaren 1979. Då jag längtade till höst (terminen)Då jag skulle säga adjö till nervproblem)

” Jag satte honom  på första-horn medan han var ung nog att inte förstå hur farligt det var” Sa Willhelm Lanzky Otto om sin son Ib)

Och det är just nervproblem som gjorde att jag inte tyckte att sommarmånaderna kunde gå fort nog år 1979.

Vet inte precis när det började. Inte före högskoletiden. Inte heller under dessa studier vad jag minns. Jag var väl fortfarande för ung då för att förstå hur farligt det kan vara att spela i avancerade sammanhang. Men efter examen. Nu var jag inte under utbildning längre. Nu skulle jag vara bra. Kunna spela professionellt. Inte längre kunna skylla på ungdom och leva på beröm för vacker ton, samt tanken ”vänta bara”. ( Kan kanske travestera Wiehes ”Titanic-sång” Det började som en skakning på nedre däck)

Och så blev jag medlem i ” Blåsarkvintett 65″ Blev satt att spela intrikata stämmor farligt fokuserade. Övade som aldrig förut………men märkte att jag blev allt mer spänd och nervös. Ställde allt större krav på mig trots att jag tog några steg framåt på instrumentet. Var till och med nervös för mig själv då jag övade. Ett dåligt övningspass förstörde en hel dag. Började medicinera inför konserter. Ökade dosen allt efterhand. Spelade någon gång med en läkare som inte fattade att  jag kunde hålla mig vaken efter sex stesolid. Glädjen att spela i bra musik i en bra ensemble kämpade en ojämn kamp mot plågsam nervositet.

” Hur gick det ”? Frågade jag mina kollegor efter en konsert. Nu förstod jag att detta kan inte fortsätta. Var så drogad att jag inte mindes. Jag måste ta ett beslut.

Jag hade samtidigt med tjänsten i dåvarande Regionmusiken undervisat som timlärare på musikskolan. Kände mig allt mer hemma med det arbetet. Hade lätt för att få kontakt med ungdomar. (Inte med alla. Det kan ingen) Hade, tyckte jag, god förmåga att förklara. Men mest av allt brann jag för att få fram så bra elever som möjligt. Så när en heltidstjänst som klarinettlärare blev ledig var valet enkelt. Det sista jag gjorde i regionmusiken och med blåsarkvintetten var att förstärka Marinens musikkår i Karlskrona under en turné i Frankrike.

Sommaren 1979.

Var anställd på musikskolan . Reste tre veckor till Rhodos. Längtade till hösten , till terminsstarten. Ringde redan i juli månad till elever för att bestämma tid……..Är det inte dags snart. Här skall jobbas. Var taggad som en sprinter i startblocken. Hösten kom! 

De första tio-femton åren som klarinettlärare är de bästa jag haft i mitt yrkesliv. Skolan fick  ständigt nya resurser. Elever stod i kö. Var tacksamma att undervisa. Fick, om jag får skryta, fram många duktiga elever varav en del blev yrkesmusiker. ( Många har jag kontakt med och spelar tillsammans med fortfarande)  Spelade ändå med Kristianstads orkesterförening och Stadsmusikkår. Men nu dock något kravlösare. 

En stor del av klassiska professionella musiker går på betablockerare. Det är medaljens baksida för många.

” Jag tycker synd om mina kollegor som blir nervösa. Spela som är så roligt” (Jack Brymer)

Bilder.

1 ” Elevkontakt” Sofia Feuer .Genomusikalisk tjej.

2.  Ungdomsmusikkårenn under musikskolans glansdagar.

3.  Kvintetten  med Marinens musikkår i Frankrike,

4. Jag på Rhodos 1979. Stillar begäret.


4 kommentarer

Fotbolls VM 2018. (Del 3. Så gick det. Varför?)

Vive la France. Vive la Republiqe. Vive la Tricolor.

Ja, så låter det i dag. Och visst . Frankrike var en värdig mästare. Även om jag misstänker att i matcher om 5 mellan Frankrike och Belgien hade vi fått se ett annat mästarlag. Men det är spekulationer. Nu lyfter jag på hatten för Les bleus. Äter några grodor, slår upp champagnen och konjaken……nåja.

Besvikelser.

Att favoriterna Tyskland blev sist i en ganska svag grupp är ofattbart. Har nog aldrig sett ett viljelösare och stabbigare Die mannschafft. Spanien spelade runt…runt…runt…tillbaka…tillbaka..tilbaka …lustempo…lustempo..i matchen mot Ryssland. Bodde på ryska planhalvan. Var det klart bästa laget……men totalt ineffektiva. Förlorade på straffar. Rätt åt ett lag som tror sig vinna på bekvämlighet. Stjärnsolister som Messi och Ronaldo fick veta att även en sådan är beroende av omgivningen.

Bästa matcherna.

Favoriten är Brasilien-Belgien tätt följd av Frankrike-Argentina. Här fick vi njuta av fotbollen som skön konst.

Kuriosa.

Det var straffarnas VM. Många tillkomna efter VAR. Är VAR något som kommit för stanna? Själv skulle jag föredra att det endast används för att bedöma mål eller inte. Är det något fotbollen inte behöver är det fler långa avbrott…men….kanske har jag fel? Och franska fans håller nog inte med efter ”gåvan” från den argentinske domaren.

Griniga kränkta spelare..

Ingen yrkeskategori representeras av så många missförstådda, felbedömda, kränkta utövare som fotbollsspelare. Protesterar vid nästan alla i deras ögon feldömda beslut. ( Jag har inte gjort något läraren/domaren) Värst var en samling sandlådebarn iförda Colombias landslagsdräkt. Japaner däremot visade värdighet trots sitt öde.

Mina favoritspelare.

En kvartett som jag gärna skulle vilja se i MFF…ja,ja..är…. Modric, M`Bappé, Hazard och de Bruine….Samt ett antal därtill.

Arenor och publik.

Ryssland bjöd på imposanta stadion. Publiken på glädje och fantasifulla kreationer. Inte en bengal i mitt sikte. Inte något bråk. Vad som hände utanför min TV-utblick har jag ingen aning om. Några förvirrade individer försökte få uppmärksamhet under finalen, men blev snabbt förpassade dit där de hör hemma. Men kanske , kanske,  avgjorde dessa ändå matchen eftersom Kroatien var på väg i ett farligt anfall?

Så ses vi om fyra år igen . Skall antalet lag bantas ? Hur undvika ”Titta på varandra-matcher” Matcher mellan redan klara gruppspelslag som hellre vill bli tvåa än etta i gruppen? Nu plats för klubbfotbollen.

 


Lämna en kommentar

Min sista ton är tagen…………(På saxofonen)

För min generation klarinettister var det ett måste att också spela saxofon mer eller mindre bra. (Undantaget var Putte Wickman som vägrade trots påtryckningar, trots att han var jazzmusiker) Därför inhandlade jag en altsaxofon i en ålder av 17 år. Minns inte om jag spelade så mycket på den under åren på Svea Garde mellan 1955-61. Men så den dag jag kom till Kristianstad hände något.

Där fanns Gert-Åke Walldéns Storband. Orkestern som var beundrad av såväl musikälskare som stadens unga damer. Dit ville även jag, så klart. Och dit kom jag år 1962. Nu var jag ”tvungen” att öva saxofon. Började i bandet som andra altsaxofonist (Tredje sax) . Kom senare att spela första stämman. Det var en tid jag ser tillbaka på med glädje. (Sitter i mitten på lilla suddiga bilden)

Spelade även sax i militärmusiken vissa perioder. Alt och tenorsax. Kände mig dock mer hemma med klarinetten i blåsorkester. (Bilden med militärmusikkåren. Tenorister skall ha solglasögon. Det ser jazzigare ut)

Musikskoletiden(

1979 blev jag musikskolelärare på heltid. Klarinettelever stod i kö trots att vi var många som undervisade på instrumentet. Men det började hända något…….kön till klarinett minskade….minskade…minskade.……så en dag fick jag frågan….Kan du ta några sax-elever också? 

Det var då jag av en kollega blev med min altsax Yanagisawa. Det var då jag väckte liv i mina sovande saxofonkunskaper. Ett årsschema kunde bestå av cirka 75% klarinettelever och 25 % saxelever. Det kändes ändå bra att alternera men fick jag någon stor saxbegåvning överlät jag gärna denne till en specialist som Daniel Rhode eller Bernt Sjögren. (Det går ofta hyfsat bra att gå från klarinett till saxofon. Tvärtom brukar misslyckas)

Pensioneringen.

Så inträffade frihetens långa dagar. Spela ville jag och gjorde. Dock inte saxofon. Den låg där i mitt musikrum ledsen, dammig och övergiven. Kände mig dock inte mogen att sälja……..ännu…..vem vet…så ligg kvar…..kanske kommer något intressant……..men pengarna behövs som de flesta pensionärer vet…….tanken växte…..växte….växte………tills….

I går den 12 juli år 2018 ringde telefonen. Nu var den såld. Nu var min sista saxofonton tagen. Inte blev jag någon Charlie Parker (men vem blev det) Inte heller lät jag som min favorit Johnny Hodges (men vem gör det).

Mitt sista framträdande på saxofon är ändå ett kärt minne. I MFF:s Ordenssällskap, FV finns en Broder (Mats Guldbrand) som spelar saxofon. (På bilden spelar han MFF-hymnen på MFF:s födelsedag) Vid en FV-träff spelade jag med i den saxensemble i vilken han medverkar. OCH ! Det är denne Broder som nu köpt min altsaxofon.  Så den är i kärleksfulla händer.

Lite vemodigt känns det ändå. Men beslutet var fattat efter moget övervägande. Nu vilar fiolen, trumman, saxofonen. Låt det dröja innan det blir klarinetten….eller än värre…..jag själv.

Ps. Jag har aldrig tagit någon lektion på saxofon. Det går med hjälp av grepptabell och klarinettkunskaper. …ganska långt.

 

 

 

 


4 kommentarer

Roliga musikerbilder.

Alla yrkeskategorier har sina skämt. Vissa obegripliga för utomstående. Tror mig ana att musikervärlden är den som levererar flest skämt. ( Efter den politiska arenan) Bilder eller anekdoter. Får ständigt nya på nätet. Har sparat de jag skrattat mest åt och vill  gärna presentera några av dem på bloggen. Och inte behöver väl någon spela instrument för att ta del av humorn?

Här kommer några favoritbilder.


2 kommentarer

Fotbolls-VM 2018. (Del 2. Min dilletantiska analys av Sveriges insats.)

Sverige-Sydkorea 1-0.

Sverige kontrollerade matchen mot ett av turneringens svagaste lag. Dock behövdes en ” VAR-straff” för att avgöra.

Sverige-Tyskland 1-2.

Den på förhand förlorade matchen. Toivonen gjorde det där målet som händer en eller två gånger i karriären. Vilket han kommer att förknippas med i framtida TV-sändningar , och berätta för barnbarnen om på sin ålders höst. Målet skakade om ett segersäkert Tyskland. Tyskland kunde ändå avgöra i den grymma slutsekunden. MEN! I ärlighetens namn. Sverige var långa stunder utspelade av historiskt svagt Tyskland..

Sverige-Mexico 3-0.

Stark mental insats i måste-matchen. Sverige utnyttjade sitt fysiska övertag mot snabba tekniska Mexicanare. Spelade sin bästa match under turneringen.

Sverige-Schweiz 1-0.

Kunde slutat hur som helst. Forsbergs mål föregick av en smart dragning. Men bollen hade inte gått in om inte självmålsturen varit med honom…..tror jag.

Sverige-England 0-2.

Så var det över. En match som började i ”frimärksamlartempo” som Christian Olsson sa. När England gjort 1-0 ställdes Sverige inför en ny utmaning för första gången i turneringen. Den att jaga mål. Att måste göra mål. Nu ställdes krav på kreativitet. På offensiv. Vi vet hur det gick.

Sammanfattning.

Janne Andersson är en ”gammelsvensk” i sin syn på fotboll. Positivt för många. En tränare som kan konsten att ta fram det som den svenska fotbollstraditionen vunnit en del framgångar med. Laganda, hårt arbete, god organisation, försvarsarbete, god fysik och lita/hoppas på fasta situationer. Det gick långt i år.  Spel mot lag från den sämre halvan skapade möjligheten. Men för att nå höjderna måste den svåraste komponenten förädlas. Kreativitet, tempo och målskytte. Det måste gå även för en liten nation att kombinera dessa egenskaper. Belgien! 

Individualister, profiler saknas. Undantaget en skånsk ”GRAN”. Granquist är den typiske svenske hjälten. En sådan som vi älskat sen Rekordmagasinets tider. Som äger alla de egenskaper vi så ofta förknippar med att vara svensk. Vår tänkte kreatör och individualist Emil Forsberg kom aldrig riktigt fram i sin roll. Och var hitta en dribbler, en straffområdesspelare? Skulle Ken Sema varit med? Skulle HAN, ni vet vem, varit på planen när det måste göras mål ? Ja, det får bättre analytiker än jag spekulera om.

Nu reser Jannes pågar hem. Har hållit en nation i spänning länge med den äran efter sina resurser. Blir det rentav Dagbladsmedalj? Jerring-pris? ( Nej här röstar hästtjejerna så….Peter…det är ditt) . Svär väl i kyrkan när jag ger betyget 3+ på en femgradig skala. Och tillägger djärvt. Det är inte bra för fotbollen som sport om offensiv, teknik och fyndighet in lönar sig. Ett lag som äger detta skall bli världsmästare

 


6 kommentarer

Fotbolls-VM 2018. ( Del 1. Alla svenska fans)

Inte trodde jag, och aldrig tidigare har jag märkt, att så många svenskar älskar fotboll. Överallt i staden där jag bor har de vandrat. Klädda i gula tröjor. Gamla , unga, mittemellan. Långa, korta, mittemellan, Vackra , mindre sköna, mittemellan. Vänsterfolk, högerfolk, mittemllan. Samtliga med en gemensam egenskap. Vi älskar fotboll. Eller?

Kan det istället mer ses som en nationell samling? Eller en social företeelse att samlas, dricka något, likt en popkonsert? Där minglet är minst lika viktigt som ett koncentrerat lyssnande? En välbehövlig flykt från den grå vardagen under den så sköna sommaren detta år?

Är jag cynisk då jag misstänker, att för många gulklädda ( Absolut inte alla) är fotbollsintresset slut nu……tills nästa VM? Få av dem kommer att stå frysande under en vintrig träningsmatch . Än färre uppsöker någon idyllisk idrottsplats då en match i det lägre systemet bjuder på fotbollens innersta själ. Sitter nagelbitande då våra inhemska klubblag försöker nå en plats i Europaspelet.

Har sett inlägg från FB-vänner klädda i….ja så klart….gult , som aldrig visat något fotbollsintresse. Som är totalt okunniga gällande fotbollshistoria. Ja, som inte ens vet VEM BOSSE LARSSON ÄR!!!. ( Möjligen , ja så klart, vem Zlatan är) Har träffat personer vilka tidigare fällt nedsättande kommentarer gällande fotboll, nu klädda i…..ni får ingen repris.

Tro nu inte att jag missunnar dem glädjen att deltaga i festgemenskapen. Behåll de gula tröjorna. Om fyra år är det VM igen och kanske….kanske ..kanske är Sverige med. Om inte så om åtta år….eller  tolv…eller….vaknar fotbollsintresset igen. Det enda jag önskar  är…..Fortsätt att upptäcka fotbollen när vardagen infaller. Höststormarna yr. Serierna går in på upploppet. OCH! Hjärtligt tack för….. Inte en enda ynklig bengal har jag sett…. Den sortens fans blir de aldrig hoppas jag innerligt. 

Ps. Min hommage till alla som rest till Ryssland för egna dyra pengar. Kassan måste vara god. Resmålet spännande. Men mest av allt ett stort intresse. 

Skrivet av en alltid välklädd…

 


Lämna en kommentar

Fem kvarvarande trotjänare i Kristianstads Stadsmusikkår

Kristianstads Stadsmusikkår fyller 85 år detta år. Ingen av grundarna spelar längre av naturliga skäl. Åtminstone inte i denna världen. Men fem nu aktiva medlemmar har uppnått veteranstatus. De som jag räknar som sådana är dem som börjat i orkestern innan musikkårens märkesår 1975. Då när turnén till USA ägde rum. ( Sista bilden. Konsert i Minneapolis i full storm)

Stig Gustafsson. Kårens mångårige dirigent. Han som tog  bandet från mörker till ljus. Militärmusiker emeritus . Utmärkt flöjtist. Nu hörs fortfarande hans flöjt i den kår som nästan är hans skapelse. Rycker in som dirigent när orkesterns nuvarande maestro , Connie Roslund, är förhindrad. Och delar stämma med ung musikant vilken för flöjtgenerna vidare. Barnbarnet Erik Lindskow.

Carlo Nilsson. (Det vill säga jag själv.) Fick likt många andra kollegor till Stig i militärmusikkåren förfrågan att följa med och förstärka Stadsmusikkåren 1969. Då, när den första av sen många utlandsresor, genomfördes. Sen blev jag fast i detta härliga kamratgäng. Gjorde ett uppehåll några år när jag närmade mig pensionsåldern och upplevde det betungande att ägna min tid åt Stadsmusikkåren. Men nu. Många år till hoppas jag.

Åtskilliga av mina klarinett-elever har kommit och gått i orkestern. Tre av dem är ännu kvar.

Tuovi Erkko Veiko Nilsson. En under många år viktig länk i den sektion som alltid varit den mest homogena. Som hållit ihop nästan som en syskonskara under tidens resa. Nu sitter Erkko där troget, fint spelande på sin tenorsax, i den sektion som innehåller sex mycket goda musikanter.  En av hans saxkollegor från flydda tider är……..

Jan ”Oscar” Eriksson. Vad hade Stadsmusikkåren varit om inte Oscar varit? Om inte hans mustiga barytonsax hade gett sax-klangen sin färg? Hur många skratt som gått förlorade. Och ! Inte minst. Hans sociala engagemang. Hans omsorg om musikernas behov av stärkande mat och dryck. Den dag han måste packa ner sitt instrument kommer inte längre kåren att vara sig lik. Den dagen vill jag inte uppleva. Han är en av Stadsmusikkårens verkliga legendarer.

Tommy Stjernqvist. Började på trumpet i kåren. Konverterade till baryton/euphonium. Flerårig ordförande och eldsjäl. Med en eld som är lika brinnande i dag. Som före detta yrkesofficer van att ta befälet. Att organisera. Lägg till detta hans ovärderliga språkkunskaper under utlandsresorna. Ställer in sig i legendarledet.

Så är vi bara fem musiker kvar i kåren sen 1975. Vi som har så många gemensamma upplevelser. Som alltid har Kristianstads Stadsmusikkår i våra hjärtan. Får vi som spelande uppleva när kåren fyller nittio? Ja så klart. SÅ gamla är vi väl inte…….eller ?