JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


17 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Skall aldrig smärtan och paniken försvinna….när…..?)

Vi som har fotbollen som en lidelse. Som har förlorat vårt hjärta till en fotbollsklubb. Vi har alla drabbats av  smärtan och paniken när vi ser bollen gå in i ”egna” målet.

Redan när fienden ockuperar den egna planhalvan höjs pulsen. När en målchans är uppenbar vill man springa ner på planen och fysiskt hjälpa till att försvara sitt mål. När det döms frispark i farligt läge till motståndaren väntar en evighet med stor hälsoriskfaktor innan sanningen uppenbaras. Mål eller….tack o lov.. inte.

Så när det inträffar. Bollen i egna nätet. Innan man tror sina ögon. Den tog väl i burgaveln? Varför höjer inte linjemannen flaggan ? Visst var det klar offside. Och nog måste domaren sett att det borde vara frispark till MFF ? Sökandet efter halmstrået finns som ett hopp, ett under,en kort tid. Att se spelarna i motståndarlaget jubla, fientliga delar av publiken skräna blir för mycket. Aggressionen gör sig påmind. Depressionen lägger sin gråa filt över oss. Att någon kan bli glad över ett mål gjort på MFF är en obegripligare gåta än den Jenny Nyströms tomte grunnar på. 

Nåja. Jag har ändå lugnat ner mig en aning med stigande ålder. Kan se solen gå upp även dagen efter en MFF-förlust. Men när Vidi gjorde sitt ödesdigra mål i Malmö var jag ung på nytt. Livet blev då lika tungt som under flydda års insläppta mål.

Jag vet att inget lag, inte ens MFF, kan gå genom en säsong utan insläppta mål. Att frustrationen skall besöka mig många gånger. Men vad vore livet utan känslor och spänning? Och mitt filantropiska sinnelag gör att jag skänker en medlidsam tanke till alla de som håller på lag som mycket oftare får plocka ut bollen ur egna nätet. 

Ps. Varning för otrevliga bilder. 

180507 IFK Göteborgs August Erlingmark jublar efter att han gjort 1-2-målet under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Malmö FF och IFK Göteborg den 7 maj 2018 i Malmö.
Foto: Christian Örnberg / BILDBYRÅN / Cop 166

 


Lämna en kommentar

Personer ( Fredrik Nordström. Möte med en ”ovanlig” man en vanlig förmiddag i min vanliga affär.

Det var vid frysdisken där det växer fisk som det hände. Hade precis fiskat upp ett paket innehållande fyra laxfiléer när jag kände en hand på min axel. Där stod han iklädd cykelhjälm. Ja, och lite mer vilket anständigheten kräver även en varm sommardag. Hade sett honom någon gång tidigare i affären som heter COOP och lever sitt liv intill Sommarlust i Kristianstad.

” Japaner äter fisk två gånger om dagen, röker 50 cigaretter och mår hur bra som helst”. Var den allra första mening jag hörde honom säga. Det blev fler….många fler…och ännu fler. ” Kinesmaten som serveras i Sverige är inte alls i klass med den som bjuds i Kina. Jag vet, har bott många år i Shanghai och är gift med en kvinna därifrån. Fiskpaketet började att kyla mina känsliga händer. ” Min dotter är halvkines och kan därför laga god kinamat”. Fortsatte han uppmuntrad av att jag tydligen lyssnade. Och vad hade jag för val då han lagt sina händer på min kundvagn stående tätt intill mig. Jag var fast.

Nu började en konversation, eller rättare sagt en föreläsning. Fick veta att Rembrandt van Rijn fick 20 gulden för att måla beställningsverket ”Nattvakten”. Pengar som han köpte färg för. Att Beethoven inte fick den lägenhet han önskade en gång i tiden, trots att han var den störste sen Bach.  Att Bruckners musik var obegriplig vilket även kompositören själv tyckte. Ämnen skiftade oftare än en opportunist byter åsikt. Men jag började bli intresserad. Vem är han? Lade tillbaks laxen där den kom ifrån av rädsla för upptining. Där stod vi två skånska gubbar förmiddagen den 17 augusti år 2018 och pratade, intensivt.

Då måste jag fråga. Vad heter du? Fredrik Nordström var namnet. Hann berätta mitt namn. Då ! Visste han. Hade hört mig spela många gånger. Var rädd för kritik, men den uteblev. Fick veta att han tagit pianolektioner av en kollega till mig men varit för lat för att lära sig läsa musik. Men fått högsta betyg av musikläraren Inge Frennesen efter att ha skrivit en uppsats om Richard Wagner. Att värmen denna sommar fått honom att vilja sova i mejeriavdelningen. Att Jazzklubben i Shanghai bjöd på utsökta konserter. Inte Glenn Miller och sådant skräp, som han menade………Med nytt, icke upptinat laxpaket, fortsatte jag vidare…..tills vi möttes igen framme vid kassorna.

” Vet du viket vapen snapphanarna hade? Vet du hur drycken ” Kapten-löjnant” uppkom? Vet du att du liknar en person avbildad på en tavla som hänger på Nationalmuseum bara du hade odlat mustasch ? ( Blev lite smickrad över att finnas på Nationalmuseum och tillhöra konsthistorien och funderar på att anlägga mustasch.) Hur han fått biljett till Staatsoper in Wien till en balettföreställning till en kostnad av 2000 kronor, men sålde biljetten för 1500 och gick på krogen istället. För balett gillade han inte, även om Tjajkovskijs musik var till belåtenhet. 

Framme vid min  troget väntande cykel väntade även han. Fick veta att han ”bara” var 72 år mot mina 78. Det gjorde mig lite nerstämd. Tyckte nog att han framstod som en något äldre ”broder”. Sådan självbild har man ibland.

Det var vid avskedets stund det hände. Avslöjandet som får alla kristianstadsbor i mogen ålder att veta: Han är son till en legendar. Kalle Nordström alias ” Polyfoto”. Den volym-generösaste person jag och många andra någonsin sett. 

Nu hoppas jag att få träffa Fredrik fler gånger. Han är onekligen en färgstark profil, och kunnig person. Hoppet är gott, han bor i ”Kinesiska muren”, (bilden) så passande eftersom hans älskade är kinesiska.

Ps. Detta var bara ett LITET utdrag av ett LÅNGT möte en spännande dag i vardagen. Cyklade hem och konstaterade att: den som tror att endast damer kan prata intensivt har aldrig mött Fredrik Nordström.


Lämna en kommentar

EM i friidrott 2018. Betraktat genom nordiska glasögon.

Så har då planetens näst största globala sport avverkat ännu ett Europamästerskap. Friidrott, idrottens moder tillsammans med brottningen. Sporten ,om man ser den som EN sport, presenterar de mest divergerande människotyperna av alla. Allt från den kortväxte tunne långdistanslöparen till muskelbergen i kastringarna. Sporten, där vi i Norden fått allt svårare att hävda oss naturligt nog. Men i år !!!

Att se norska löpare ta guld i de mest konkurrensutsatta grenarna är egentligen inte möjligt. Karsten Warholm är ett fenomen som förvånat oss förut. Men vad är Bröderna Ingebrigtsen uppfödda på? Med lillebror Jakob som det märkligaste utropstecknet. Att som inte fyllda 18 år, vara vit och från ett litet land, vinna löpningens blå band och en betydligt längre sträcka som ofta har andra löparförutsättningar, är ett mirakel. Nu skall jag med spänning se honom i framtiden kämpa med kenyaner och etiopier om topplaceringar i stortävlingar. 

Även Danmark har synts i Berlin. Men ett gammalt friidrotthjärta klappar tungt när inte längre den stolta friidrottsnationen Finland får någon medalj. Långdistanslöparna med känd sisu är sen länge borta, men var finns spjutkastarna som alltid funnits? En finalplats var hela utdelningen.

Daniel Ståhl gjorde vad han skulle göra. Kanske ändå några var lite besvikna. Han hade ju på förhand vår enda guldchans. Många andra i den svenska truppen presterade efter förväntan med ett extra plus för längdhopparen med det klingande efternamnet, vilken möjligen blev berövad en medalj av klantiga funktionärer? Mereth Bahta avstår jag att ha synpunkter på. Vet för lite fakta. Nöjer mig med att konstatera; Springa kan hon. Finland saknar sina spjutkastare. Sverige saknar medaljkandidater i vår gamla paradgren höjdhopp.

Mina damer och herrar. Vi har fått en ny Dan Waern. En svensk medeldistanslöpare i världseliten. Och SOM han genomförde sina lopp, Andreas Kramer! 

Vet inte om man kan säga att stavhoppet har fått en Mozart? Ett underbarn? Vilken fest han bjöd på. Armand Duplantis. 6.05….6.05…6,05…när det gällde som mest. Tonåring ännu. Ser egentligen inte ut som en stavhoppare eller idrottsman. Bubka! Se upp snart ryker ditt suveräna rekord.

Armand Duplantis. Är svensk men kan inte prata svenska. För att bli riktigt folkkär. För att få Jerringpriset. Ber jag honom att lära sig svenska språket. Har inget alls med hans person i övrigt att göra. Bara det där att gå hem i stugorna, som det heter.

 

 

 


2 kommentarer

” Asjchabad-sommaren” äntligen förgången…….väl?

Det var på eftermiddagen den första maj. Såg i TV Lunds studentsångare, frysande med ytterkläder på, framföra vårens traditionella sånger. ”Sköna maj” såg långt ifrån ut som sköna maj. Men koristerna sjöng med vårens och den varma årstidens ungdomliga förväntan. ( Föga kunde då dessa akademiska gentlemän ana att de av en journalist några månader senare skulle bli anklagade för bära huvudansvaret för skogsbränder som härjade i vårt land. En skribent som skyllde detta på äldre vita män !!!!!. Som de flesta ”pyromanerna”  i kören) 

Den andre maj. 

Något hade hänt. Åh hur härligt majsol ler. Skall det ändå bli några sköna vårdagar? Dagar som blev fler….och fler…och fler…I slutet av månaden pratas det om den varmaste maj på länge. Bara nu inte sommaren blir kall och regnig, var den då naturliga tanken.

Juni.

Den blondaste av månader. Värmen fortätter …..men det blir nog en gråblötkall midsommarafton som vanligt, tänkte den luttrade midsommarfiraren, han som varit med om många. Det här vädret kan naturligtvis inte vara hur länge som helst vi bor i Sverige. Men visst kunde det……

Juli.

Men vi behöver regn. Och så här varmt behöver det inte vara. Solen är evig. Dagarna långa. Torkan ökenaktig. Uttorkade bär och växter. Sittande svettig, hela dagarna i ett skuggigt hörn i trädgården, läsande böcker…böcker…böcker. Inte orka öva klarinett. Väntande på aftonens barmhärtiga svalka. Följa rapporter från SMHI på spaning efter efterlängtat regn….SMHI som lovar och lovar, med tar tillbaka sina löften när den utlovade regndagen närmar sig. SMHI, som får den mest rundhänte valtalande politiker att framstå som ett under av ärlighet.  Skåne är brunt, torrt och längtande.

Augusti. 

Dagarna blir lite kortare. Det är trösterikt. Mördarsniglar ångrar att de valde Sverige. Gräsklipparen står i garaget och undrar varför, det är ju sommar…..SÅ! Mirabile dictu!  På natten mellan fredagen och lördagen den 10 augusti. Väcks av blixtar och knallar. Hör hur regnet nästan vill in till mig. Ge mig krafter tillbaka……..

”Asjchabad-sommar” är ett begrepp jag tagit med mig från en bok där en stor del av handlingen är förlagd till denna stad. En gudsförgäten plats på jorden där värmen är outhärdlig. Varje sommar längtar jag efter en eller två veckor som jag kan få gnälla över hur varmt det är för att senare på vintern kunna få gnälla över hur ruggigt det är, och längta till de stekande sommardagarna.

Sommaren 2018 blev inte som så ofta några veckor lång utan nästan tre och en halv månad med nästintill Asjchabad-värme.  

Nu sitter jag här iklädd långbyxor igen. Slipper se mina ben. En tröja värmer min lekamen. Och börjar jag inte redan så smått gnälla över kyla och regn? Ah nej…men snart….kanske….blir allt som vanligt igen….det känns tryggt….att gnälla är en mänsklig rättighet.

Ps. Böckerna där Asjchabad nämns är en trilogi skriven av Jascha Golwanjuk. Huvudpersonen heter Josef. Han är en judisk pojke som skall bli violinist. Blir hela tiden jämförd med den några år äldre Jascha Heifetz. I slutet av romanen träffas de i Köpenhamn. Som Josef säger; Så träffades vi till slut. Du i stora salen jag i lilla salen”. Kan varmt (rätt ord för denna sommar) rekommendera dessa böcker.


5 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Kvinnans ständiga jakt på kläder)

När en man någon sällsynt gång är tvingad att köpa ett nytt klädesplagg inträffar ett under av mänsklig koncentration. Redan på förhand vet han vilken affär som skall besökas efter en sömnlös natt. Om han är ute efter en  mörk kostym går han rakryggad med bestämda steg fram till där just sådana finns. Tar snabbt ut en som faller i smaken. I något fall måste den provas. Allt är överstökat på några minuter och han kan återgå till viktigare uppgifter i livet.

Men så är det inte när det gäller henne. Här finns ingen HEN. Endast en HON. 

Vi män har alla med förvåning betraktat våra skönheter. Hur de dras till butiker med klädställningar innehållande blusar, tröjor, klänningar och annat som värmer och döljer den skönas behag…..Liksom magnetiserade. …Eller likt en törstig till ett vattenhål….som baron Esping till ett bräddat brännvinsglas. Hur de med argusögon och kännarmin drar ut det ena efter det andra plagget. Granskar…hänger tillbaka…..drar ut samma igen….vänder på det….håller det mot sin överkropp….Snurrar…snurrar..snurrar… på klädställningen…Om och om igen…..oförtröttligt..likt ett perpetuum mobile….innan de inser att Här finns ingenting och med raska steg uppsöker nästa affär där det finns lika lite som i deras privata garderob….alltså ..ingenting.

Den observante kan passera ett klädtempel en förmiddag och genom fönstret se en blusjägare snurra på klädställningen med en glupsk nästan utsvulten aggressiv min. Inte kontaktbar. Kan passera samma affär när dagen blivit sen och se……just det….samma blusbehövande. Här finns inte ordet trött närvarande. Här finns krafter som ingen man kan förstå.

Någon gång, inte ofta, har det blivit napp. Med strålande ansikte presenteras kapet (de kallar det för Jag hittade) för den väntande mannen som får höra. ” Den kostade BARA 799 kronor, hade kostat 999…Tycker du inte den är snygg ”?  Och! Vem skulle våga säga….NEJ……..Heller inte vilja det.

Ibland finns en bänk utplacerad i eller utanför affären avsedd för tålmodighetens martyrer…..Vi väntande gubbar som undrar.. När kommer min dam..Det var inte hon…inte hon….inte….men !!! …Som ändå tycker ni är söta och gärna unnar er glädjen att erövra oumbärliga klädesplagg.

Men mina bloggubbefunderingar är…..Visst finns det en genetisk skillnad mellan könen även i vår tid i en del handlingar och beteende. Tack o lov. 


6 kommentarer

Händelser jag minns ( Ingmar Nordström och jag utsatta för samma värvare)

Vi har rätt mycket gemensamt Ingmar Nordström och jag. Båda kom vi in som musikelever i militärmusiken nyss fyllda 15. Båda var vi småväxta för vår ålder. (1.50 långa/korta. 0ch magra som Gandhi)  Ingmar fick därför smeknamnet ”Spättan” . Jag döptes till ”Calle  Kyckling” av den väldige musikfanjukaren Lennholm. Mot vilken jag aldrig skulle våga protestera. (Lennholm längst till vänster i bilden. Jag håller mig i bakgrunden)

Ingmar var, och är,  knappt tio år äldre än jag. Båda växte vill till oss. Båda hade vi då klarinett som huvudinstrument , innan saxofonen tog tag i Ingmars liv. Och framförallt i detta sammanhanget; Båda hade vi börjat med medeldistanslöpning. Därför blev vi utsatta för värvare.

Ingmars berättelse.

Det var under ett träningsläger i Kristianstad lett av självaste storlöparen Lennart Strand (som också var mycket god pianist) vilken sa till Ingmar. Skall du inte söka till Malmö brandkår. Tävla för MAI.  Du får spela i musikkåren cirka 50 % och lika lång tjänstgöring som brandsoldat. Så klart blev Ingmar smickrad av att få beröm av en idol. Såg framför sig en karriär i MAI:s tjusiga klubbdräkt. Gick in till sin chef musikdirektör Sven Knutsson och begärde tjänstgöringsintyg. Sven, som menade, Vad fasen skall du där att göra? I Malmö blev Ingmar väl mottagen av brandchefen Sönnerberg ( bilden)) Blev förevisad brandbilar, slangar och annat som en brandsoldat använder. Det var då ångesten satte in. Rädslan för sin eventuella uppgift. Men hur skulle han komma ur det. Lennart Strand hade rekommenderat honom. Brandchefen var ett under av välvillighet. Hur skall jag backa ur, tänkte Ingmar ängsligt . När nöden är som störst. Väl på expeditionen tog brandchefen till orda.

” Bli inte ledsen nu Nordström. Klarinettspelet är utmärkt, men det är ett tungt arbete att vara brandsoldat, och jag tycker att Nordström är lite klen ännu”. Ut från brandstationen steg en glad och lättad Ingmar Nordström och fortsättningen i hans liv känner många till.

Jag hade inlett min mediokra löparkarriär i Turebergs IF. På något vis hade Malmö Brandkår fått vetskap om vem jag var. Precis den de var ute efter. Malmöbo från födseln. Idrottare och särskilt det som Brandkårens musikkår sökte, klarinettist. Klart att jag skulle vilja , menade brandkåren och erbjöd dessutom högre lön än i militärmusikkåren.

Till skillnad mot Ingmar var jag inte det minsta frestad. Smickrad lite, kanske. Kunde se mig klättra på stegar. Inte komma i kläderna snabbt nog vid utryckning. Köra brandbil vilt tutande.  Andas in giftig rök. Ingen lön i världen hade fått mig till det. 

Men kul har vi ännu när vi träffas, Ingmar Nordström och jag. Bland många andra gemensamma minnen är värvningsförsöket från Malmö Brandkår ett. Och snart träffas vi igen i vår militärmusik-kamratförening. Och just det här dyker nog upp igen.

 

 


4 kommentarer

Svenska lagens inledning i Europaspelet 2018.

Sommaren är i sin mitt. Varmare än någonsin. Europafotbollen har inletts i världsdelens  alla hörn. Storlagen väntar på att kasta sig över sina byten. Och enklare byten än de svenska är svåra att hitta.

Nu finns det bara ett ”byte” kvar från vår så mediokra allsvenska. Att överleva nyårsklockorna är ytterst sällsynt för våra klubbar. Östersunds FK är ett härligt exempel på att det går. Om det vågar satsas på teknisk, finurlig, snabb och offensiv fotboll. Att vara lite osvenska. Att våga ta risker för att vinna. ” Det är bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge”.

Kan heller inte förstå, och har aldrig förstått, glädjen hos svenska supporters till lag vars inhemska motståndare tar farväl av storfotbollen i Europa i ett inledande stadie. Varför? Att det egna laget skall bli ensamma herrar på täppan? Tjäna så pass mycket pengar att det blir allenarådande i Allsvenskan? Och inte förstår att konkurrens är bra för sitts lags utvecklingen. Som inte inser att det är gynnsamt för rankingen i framtiden? Eller helt enkelt bara är skadeglädje? Som nöjer sig med att det egna laget i alla fall är bäst i en serie som tillhör de sämsta i Europa. Nej! Det är bra för samtliga svenska klubbar om så många som möjligt presterar i en större värld än den innanför rikets gränser.

Så här gick det för våra svenska klubbar.

BK Häcken. 

Kom undan motståndet från fotbollssvaga Baltikum med ett nödrop. Att sen ställas mot ett topplag från Bundesliga är snudd på misshandel-

AIK.

Likt Häcken var man illa ute mot svagt motstånd. När man sen missar straff och öppet mål är den svenska serieledaren borta redan nu. Europadräkt, benämnde man pretentiöst den grå klädsel som fick mig att påminna mig om tvättbytet av kronans underkläder på femtiotalet. Allt för att säljas till supporters. Nu kan den reas ut.

Djurgårdens IF.

Fick spela två matcher. Lag från Ukraina håller en god klass. Hade väl i ärlighetens namn också lite oflyt. Nu kan de båda tvillingklubbarna koncentrera sig på Allsvenskan. Även det är illa för Malmö FF. Tänk på det alla ni som gläds över deras uttåg. 

Malmö FF.

Kosovo. Rumänien och nu Ungern. Resan bakom järn ridån fortsätter. Utflykten till Kosovo mot Drita var en enkel historia. I Transylvanien hade MFF total kontroll på matchen. Och jag undrar. Varför inte våga lite mer där? Vara lite som ÖFK och kanske gjort något mål till? Men nöjdheten med att leda med 1-0 på bortaplan var uppenbar . Spela på resultatet. Vilket höll på att straffa sig i Malmö, då vi såg ett helt annat Cluj.….men….tack o lov. Nu väntar Videoton (som de hette.) Tror MFF har mycket goda chanser. Den en gång så fina ungerska fotbollen är lika bedrövlig som svensk i dag. Men sen…..vad händer då?  Hoppas på ett liv efter Nyår. ….Ett nytt Östersunds FK….Eller än bättre.

 


Lämna en kommentar

Personer (HAN som var äldst på Svea Livgardes musikkår under sena 1950-talet)

Det dröjde inte länge efter det jag som musikelev hade gjort min entré i Svea Livgardes berömda musikkår som jag fick höra talas om en redan då legendarisk musiker. Han hade fått jetong av ingen mindre än Toscanini, vilken menade att han var den bästa tubaist han hört i Europa! Äldre kollegor berättade också om hans tubaspel i flydda tider. Hans ”lätta bollar” men utan att förlora den runda klangen, som kom från hans instrument. Det svängde i djupa brasset när HAN var i sitt esse. Nu var verkligheten en annan. Nu var han gammal. Uråldrig, tyckte vi unga. Cirka 45 år när vi skrev 1955.

HAN bodde i ett rum på musikavdelningen (Rådan). Högst upp i huset med utsikt över sjön Edsviken och till Danderyd. ( bilden)  Visst kunde vi  tycka att det var lite tragiskt att en så gammal man skulle bo på sin arbetsplats likt oss unga elever, volontärer och lägre underbefäl.

Till utseendet påminde HAN om en rollfigur i en engelsk detektiv-serie. Någon som bodde på ett pensionat år efter år, levande ett stilla liv på ålderns höst. Vänlig rondör. Kortväxt. Runda glasögonbågar inramande starka glas. Lite synbara tecken av ett utsvävande liv. Gåtfull för den observante. Kanske döljande en hemlighet, i sin timida uppenbarelse? Som också skönjde ett ägande av intellektuella drag hos honom. Någon spännande att lära känna.

Att vara äldsta fanjunkare på en militärmusikkår då innebar privilegier som yngre människor i dag knappast kan ana. Än mindre förstå. Men många som uppnått den positionen var också märkta av frestande drycker, som under sysslolösa dagar serverades till vänliga priser på mässarna. En sådan var HAN.

” KADANG-KADANG-KADANG….kunde vi höra där vi låg i våra sängar på musikelevsluckan. Någon drog en f-bastuba i ett snöre uppför stentrapporna. En dörr till vårt logement öppnades…..där såg vi i ljusets avslöjande sken fanjunkaren…..” Va fula ni är era hemstickade julkorvar och klituppar. Det är bara Jesus, Olle och jag som är vackra” Sa han, artikulerande med knappt hörbara konsonanter, ackompanjerade av frikostostig salivutsöndring. Vi drog lakanen över huvudet fulla av tonårsfnitter. Rädda var vi aldrig. HAN var en genomsnäll person. Vi döpte honom efter ett då ofta förekommande radioprogram till Kvällens 11-gäst.

Det hände också att en polisbil anlände till musikavdelningen medförande en bastuba med inskriptionen ” Kungl, Svea Livgarde”. Kvarglömd ! I en port efter utfört påträngande behov. Att glömma en tuba!  Omöjligt ? Nejdå. Inte för HAN. 

Som varande äldst i tjänst anförtroddes denne också att ibland leda musikkåren. När HAN dirigerade spelades alltid ” Kalifen i Bagdad”.  Ett musikstycke med orientalisk prägel med ett klart mer hörbart brittiskt tonspråk. Vid sena taptospelningar behövde ofta någon i första ledet hålla honom i livremmen under avlämningen till översten.

Det var efter de mest festglada kvällarna som vi visste. Nästa dag måste någon ta sig hela långa vägen till underofficersmässen för att på kredit köpa Vichyvatten. Sen skulle alla notställen i  det stora huset räknas. Letas rätt på ur alla skrymslen och fällas upp. Fattades något så skulle det bli rättegång. Det blir det helt visst, det är jag tämligen säker på…..sa HAN. Något slags återställande av eventuellt förlorad respekt? Vilket blev kontraproduktivt…..så klart.

Så var det då 1957 när hela militärmusiken skulle omorganiseras. Samtliga måste fylla i formulär med diverse frågor. Vi var några som smög ner på expeditionen och nyfiket läste vad HAN hade skrivit.

Pappret var fullt av hänvisningspilar och överstrykningar. Under frågan: Civilstånd läste vi Svensk. Under frågan: Vad skall ni göra om ni inte vinner anställning i den nya organisationen”?  Lästes: Bärplockning. Och vi skrattade och minns det än idag. Vi som fick träffa honom.

Nu sitter jag här så många år efteråt och är en betydligt äldre person än HAN var då. HAN som jag tyckte väldigt mycket om. Som oavsett lite ”bakistrams”, till skillnad mot en del andra, var snäll mot oss unga. HAN som gick i pension vid 50 års ålder ( Villet var vanligt då) Blev nykter. Bytte miljö. Träffade en kvinna och fick ett civilt kontors-arbete. HAN som likt Lotta Svärd tålte något att skrattas åt men mera hedras ändå.

Jag har medvetet utelämnat hans namn.  (Tiburtius, var ett mellannamn. HAN hade även ett smeknamn). Vi är några få kvar i livet som vet vem . Vi tyckte alla om honom. Det är jag säker på. Fick tyvärr aldrig träffa honom efter han lämnat Gardet. 

 

På bilderna syns HAN.