JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Tre handlingar jag skäms för och innerligt ångrar)

Inte så många går genom livet med obefläckad gloria och rena änglavingar. Alla vi, som nu är i mogen ålder, och sitter nästan med facit i handen över vår livsgärning, har varit unga. Hittat på bus. Några upptåg kan man fortfarande skratta åt. (”Den som inte förstår det har aldrig varit pojke” (Fritiof Nilsson ”Piraten”) Ja, till och med villa reprisera. Andra framstår som ofattbara….var det verkligen jag som…? Så långt ifrån den jag är i dag.  Kanske är det så att min gloria hamnade snett lite för ofta? Att mina vingar blev lite för svarta? Men i mitt CV till Sankte Per finns tre händelser som jag skäms mycket mer över än andra.

Jag var väl 10-11 år. En av gårdens kompisar bjöd på födelsedagskalas. Han samlade på tändsticksaskar med olika etiketter. ” Ni får ta vars en, bara inte den med skeppet Fylgia på” (Bilden) Sa han generöst. Ja, nu har läsaren redan förstått min skändliga handling. Var tändsticksasken är nu har jag ingen aning om. Heller var jag inte intresserad av tändsticksaskar så. Varför? Förlåt Arne. Sen dess har vi haft många trevliga stunder tillsammans. Men aldrig har jag bekänt. Förrän nu.

Vi hade köpt luftpistoler i en affär på Vasagatan i Stockholm expedierade av ingen mindre än Olle Tandberg. Vi skulle skjuta råttor på soptippen belägen på Svea Livgardes kasernområde i Sörentorp. Två tuffa tonåringar var på väg beväpnade.

Det satt en liten, liten fågel högt, högt upp i ett stort, stort träd på vår väg till tippen. Jag siktade. Var säker på  att inte träffa….men. Minns än idag känslan när den slutade sitt liv. Det var en dag då sommaren stod för dörren. Livslusten stor. Grönskan späd. Fåglarna sjöng….men inte den mer i sitt liv. Var det fågelns första sommar? Såg den fram emot många sköna stunder? Tills en pubertets-tuffing ville något annat. Visst, nu hade den varit död sen länge ändå. Kanske hade den frusit ihjäl under en hård vinter försöker jag trösta mig med ibland. Men vad jag hade önskat det ogjort.

Ulriksdals värdshus. Blev nästan en stamkrog för oss under Svea-Gardes-tiden. Där framträdde ibland klassiska krogmusikanter med en repertoar som var just klassisk från den eran.

En afton efter för många groggar ropade vi/jag till en violinist som sett bättre dagar. Som med åren fått vibratot i stråkarmen. En trött äldre man som kanske drömt om en solistkarriär på de stora scenerna när livet var ungt och allt var möjligt ? En lång väg full av hinder. Men som nu för sitt uppehälle måste spela för sorlande mer eller mindre berusade kroggäster. Det var då han hörde……”Spela Tjajkovskijs violinkonsert”!  ………Det som hände sen glömmer jag aldrig. Han lade ifrån sig sitt levebröd…..kom fram till vårt bord och sa vänligt: ” Jag känner igen er. Har sett er i uniform flera gånger på bussen till Sörentorp. Ni är musiker. Ni VET att jag inte kan spela någon violinkonsert.  Varför begär ni då det”? 

Aldrig har jag blivit så nertagen. Hur vi/jag svarade? Minns inte ärligt nog. Kanske bevarade vi vår värdiga ”tuffhet”? Men förhoppningsvis bad vi om ursäkt ? Annars gör jag det nu. Djupt och innerligt.

Än idag. Särskilt under vakna timmar på natten drabbas jag av ånger inför detta. Mest för fågeln tror jag nog. Den kunde inte försvara sig som den fiolspelande gentlemannen.

” Jag skämdes, jag tror jag skäms för det än……man kan aldrig ändra det fula man gjort” (Sten Selander)

Så är det ändå ute till offentligheten i eviga tider. (Någon vet allt)  Det känns skönt att komma ut ur garderoben.

 

 


5 kommentarer

Dags igen ( 26/8 2018) för mitt största prestigemöte i Allsvenskan.

” När man skall äta gröt med Norrköping måste man ha lång sked”  (Eric Persson)

” De va aldrig roligt att åka och spela i Norrköping. Vi fick alltid stryk”. Lennart ”Lill-Kick” Svensson till mig under ett möte med MFF:s Ordenssällskap FV.

Vilken klubb kan betraktas som MFF:s huvudmotståndare under åren som gått? Ja, det beror på vem som får frågan. I vilken ålder betraktaren är. 

IFK Malmö ? Kanske för de Malmöiter som är äldre än jag. (Om någon finns kvar i livet?) Eller de som var unga i början på sextiotalet. IFK Malmö fanns inte i Allsvenskan under mina formbara år i Malmö. När de kom upp igen 1956 hade jag hamnat långt från hemstaden. IFK har sen degraderingen 1962 inte återkommit. Så min ärkerival är de inte. Men längtan efter ett allsvenskt derby är lika stor som utopisk …väl?

AIK ? Den klubb som MFF mött flest gånger i historien. Räcker ändå inte till för att betraktas som huvudkonkurrent.

IFK Göteborg ?  Är det så klart, menar alla ungdomar under 70 år. Men jag är 78 så….nejdå.

Helsingborgs IF ? Min ”silverkonkurrent.” Här har jag minnen . Malte Mårtensson mot Erik Nilsson . Egon ”Todde” Jönsson mot Kalle Svensson. ” Di röe ” mot ”Di blåe” . Scania Classico. (Nästa år är det dags igen) 

IFK Norrköping ? Den enda klubb som gästade Malmö Ip som vi ungar hade lite respekt för. Som inte visade rädsla för MFF. Det där lever kvar ännu. Likt så många andra upplevelser från barnåren. 

Det finns så många likheter mellan MFF och IFK Norrköping. Båda sprungna ur typiska arbetarstäder. Båda i begynnelsen i fotbollsunderläge i sina städer. Norrköping fick i nåder rykta en åttafotad häst, styrd av en enögd asagud med bistånd av Tore Keller. MFF terroriserades av en kvittrande burfågel gödd av Malmö-bourgeoisien. Men från mörkret steg de mot ljuset. Allt inför sin krävande hemmapublik.

Idrottsparken i Norrköping blev också den första bortaarena jag som 12-åring besökte. Minns också högtalarsända matcher från Norrköping stående i Folkets Park i trängsel med hattprydda cigarettrökande gubbar. IFK Norrköping var ständigt i mina tankar under dessa år…..De enda som kunde rubba min världsbild. Den att MFF var oslagbara.

Mellan åren 1942-1967 blev de båda klubbarna tillsammans mästare 17 gånger!!!

Så möts de båda storheterna igen. Det gäller mycket . Guld? Nja inte i år. .. ? Men väl kamp om medaljer. Och jag är nervös. Oron inför möten mot ”Peking” släpper aldrig. Och jag känner, inte det som är så tråkigt hos många fans i dag; HAT mot en hård konkurrent. Extra kul att vinna mot, javisst. Men med respekt för en slagen ”fiende”.

Ps. 1995 befinner jag mig på Malmö Stadion MFF-möter IFK Norrköping. Det hålls en tyst minut. De båda klassiska klubbarna har förlorat två av sina största genom tiderna. Två stålmän. Gunnar Nordahl och Erik Nilsson. Vid min sida finns som så många gånger förut han som introducerade mig i MFF:s underbara värld. Min far. Det blev hans sista match i livet. Malmö FF-IFK Norrköping. Ett värdigare fotbollsfarväl kan inte jag tänka mig.

 

 


Lämna en kommentar

MFF i Europa League 2018. 2019? Så här går det….. nog.

Allt oftare på senare år infinner sig barndomens trygga naiva tänkande. I synnerhet när det gäller MFF:s förmåga. Det ligger ett skimmer över den tid då MFF var oslagbara. Nåja…så upplevdes åren då när fyrtiotalet blev femtiotal.

Skall nu tippa hur det går i gruppspelet för MFF. Tippat med barnaögon tillsammans med det som vuxenlivet har lärt mig. Alltså en blandning mellan optimism och realism.

KRC Genk-MFF.  Belgisk fotboll påminner om den svenska. Ett betydligt starkare landslag än hur klubblagen presterar. Men på en högre nivå än den svenska. Tippar mycket optimistiskt OAVGJORT.

MFF-Besiktas JK.  Den meriterade Istanbul-klubben tillhör de lag som befinner sig närmast under de allra bästa i Europa. Med hjälp av hemmaplan tror jag ändå på OAVGJORT. Här får klacken ljud-konkurrens.

Sarpsborg 08 FF-MFF.  Nu skall vi slå till. Sarpsborg är långt ifrån ett Rosenborg under sin glansperiod. SEGER FÖR MFF.

MFF-Sarpsborg 08 FF. DEN KLARASTE MFF-SEGERN. Det är ett måste.

MFF-KRC Genk. Spelar MFF oavgjort borta så VINNER VI HEMMA.

Besiktas JK-MFF. Enda poängchansen är om Besiktas redan är gruppsegrare med marginal. FÖRLUST FÖR MFF PÅ LUCIADAGEN.

11 poäng bör räcka till ett liv efter nyår. Sen……..Oavsett vilket är jag glad att MFF åter spelar i Europa. Inte i den finaste turneringen, men bra nog. 

Stort lycka till Malmö FF !

Ps. 1949/50 Hade jag tippat 18 poäng. Varför har jag blivit så ängsligt tråkig?

 

 

 


Lämna en kommentar

Klarinettvirtuoser vi aldrig fick höra. Klarinettvirtuoser vi fick höra, men nu endast på skiva.

Så mycket fantastisk musik vi nog aldrig fått avnjuta om inte Mozart mött Anton Stadler och svingat några bägare med. Om inte Brahms blivit inspirerad av Richard Mühlfeld. Eller Weber av Heinrich Baerman. Samt storheter på instrumentet som Bernhard Henrik Crusell, Luigi Bassi med flera som skrivit till sig själv. ….och till eftervärlden.

Hur lät dessa legendarer på den tidens instrument ? Att de var tekniskt mycket kompetenta är uppenbart med tanke på den repertoar som tillägnades dem. En recension som förvånar är den om Mühlfeld där anmälaren skriver ” The clarinetist played with a hugh vibrato”. Detta skrivet om en tysk klarinettist!  Frågor som dyker upp är ; hade Mozart varit nöjd med Stadlers tolkningar om han fått höra nutidens bästa interpreter? Allt är höjt i dunkel. Allt kan bara leva i fantasin. Och fantasin är ständigt närvarande. Ständigt…..ständigt…..

Klarinettister som tillhör en senare generation, men som inte längre är i livet, är namn som. Gervase de Peyer, Jack Brymer, Reginald Kell, Fredrik Thurston, Thea King, Louis Cahuzac, (först att spela in Nielsen-konserten på skiva) Jaques Lancelot, David Oppenheimer, Mitchell Lurie, Daniel Bonade, samt många flera. 

Dessa kommer för alltid, tack vare grammofon och media, att vara ”levande”. Men snart är vi inte många kvar som hört deras spel under konserter. Snart blir de som sina föregångare, museala. Och hur står/var deras spel/spelstil i jämförelse med; ”Ungdomar” som……

Martin Fröst, Corredo Giufredo, Andreas Ottensamer, (Damernas favorit)   Paolo Beltramini, Ricardo Morales, Kaari Krikku, Wenzel Fuchs, Alexey Gorohlinsky, José Franch Ballester, Sabine Meyer, Sharon Kham, Milan Rericha samt många andra tekniska fenomen som sprängt gränserna för vad instrumentet förväntas kunna utföra.

Pamela Weston skrev böckerna ” Clarinet virtuosi of the past” samt ” Clarinet virtuosi of today. Snart är today the past. Så går tiden. Båda rekommenderas till läsning. 

 


6 kommentarer

Landskampsuppehåll. Ett långt lidande. Men nu är det över….för den här gången.

Lidande är väl en grov överdrift och en skymf mot dem som lider på riktigt. Men utan överdrifter lyssnar ingen.

Ja , jag har med åren haft allt svårare att engagera mig i fotbollslandskamper . (Möjligen undantaget VM-slutspel då fotbollsintresset tycks ägas av samtliga levande i nationen) Inte ens det nya påfundet att kalla träningsmatcher för något annat som National League väcker liv i mig. En oändlig lakun mellan de obligatoriska två matcherna under landskampstiden. En än större lakun tills klubblagsfotbollen på elitnivå återupptas. Att gå in på sidan ” Live-scores” är som en vandring i öknen förgäves sökande efter en oas. Kanske finna några matcher spelas i något perifert land. Nåja , bättre än ingenting. Bättre än en oengagerad landskamp.

Men ! Nu är det över. Nu har två meningslösa veckor i mitt liv förbytts till fotbollsglädje. Nu kan jag åter besöka ”Live-scores” och i timmar av hänförelse följa med resultat från alla hörn i världen.

Läser helgens TV-utbud och hittar bland så mycket annat att välja på. N

Paris SG-St Etienne. Tottenham-Liverpool. Bayern München-Leverkusen. Newcastle- Arsenal. Watford-Manchester U. Bilbao-Real Madrid. Vasco da Gama-Flamengo. IFK Norrköping-AIK. Santos-Sao Paulo. Och inte minst. Östersunds FK-MALMÖ FF.

Det är bara att välja. Ta för sig. Smörgåsbordet är serverat. Festen återupptas. Nu börjar åter ligor och cuper. tabeller presenteras dagligen i pressen. Livet återvänder. Som sagt. Utan överdrifter faller budskapet i glömska. Trevlig fotbollhelg önskar jag. Och må ert lag få framgång. Om ni inte håller på ÖFK, Newcastle eller Flamengo.

 


Lämna en kommentar

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 3. Årsmöte. Konsert. Fest. Hemresa)

Att det i dagens kultursnåla Sverige byggs ett hem för kulturen som Visbys nya Kulturskola är glädjande. Så fint och ändamålsenligt att jag nästan blev sugen på att arbeta igen. Bara ”nästan” väl att märka. Dit hade Militärmusikföreningen lagt sitt årsmöte denna lördag. Guide och ciceron  var den på Gotland boende oboisten Ronnie Bogren

Årsmötet ledde proffsigt av ordföranden Christer Holm samt mötesordföranden Lars-Erik Gottlander. 

Lunch . Visbys backar besegrades med en ynglings styrka och spänst än en gång. Indisk mat satte fart på inre egenskaper. Lite vila innan konserten.

Konsert.

Så har även jag uppträtt i Almedalen från den scen där ”sanningarna” framförs då när sommaren står i sin fagraste grönska. Nåja i musiken avslöjas oftast falskspelet, men i politiken? (En parentetisk reflexion)

I sköna sensommareftermiddagen inför en stor publik genomfördes ett mycket uppskattat program. Marschen ” Överste Tillman” inledde så klart. Klassisk blåsorkestermusik som Knut Söderströms vals ” I sommarnatt”. Lysande trumpetsolister. Gotlands regementsmarsch, den fina ” In treue fest”. Och som final ” Segnale Solenne” med Olle Hermansen på jägarhorn. Detta och mycket annat spelades med bravur och spelglädje. Blir faktiskt rörd över och imponerad av att så många långt efter ingången pensionsålder håller hög klass på instrumenten och tycker att det här med att spela tillhör livets viktigaste meningar. Utmärkt konferencier var Martin Holm.

Fest.

I hotellets matsal träffades nöjda musikanter. God mat. Ja, den så omtalade Gotländska saffranspannkakan är för mig en blek kopia av kommissmatsalens torsdagspannkakor. Åter trevligt umgänge. Åter anekdoter. En del redan berättade under gårdagen. Men vad gör det? De är ju bra och framförallt de tillhör vår bakgrund. Nostalgi? Kan jag inte vara utan i synnerhet i en tid då backspegeln börjar bli allt mindre välputsad.

Söndag.

Båten går 19,15…. Nej den går 20.00……Nej 19,30 tror jag…..Nej …jag har skrivit upp det….Sen är vi i Oskarshamn vid 23-tiden…Men du skall till Nynäshamn….nej Oskarshamn….nej vi kom ju med båten från Nynäshamn…..javisst ja…

Så lät det en söndagsförmiddag i hotellet foajé.  Då i avskedets bittra stund. Då när några skulle till just Nynäshamn och andra som jag, till Oskarshamn. Då när vi var lite trötta, lite glada, lite ledsna. Och inte kommer att träffas förrän om ett år igen.

Hemresa.

Några gick på stadsvandring. Jag åkte hem. Och till Oskarshamn, det var jag säker på. 

Färden därifrån till Kristianstad var bekväm. Sittande i Jacks och Lilians bil. Småländska och Blekingska mil blev snart Skånska. 

Så är tiden i Visby blott ett kärt minne. Nästa träff blir antingen i Göteborg, Östersund, Karlskrona eller Borås. Får jag önska så: Östersund. Men kommer gör jag oavsett var. Tack för tiden i Visby alla ni som var med.

 

 


2 kommentarer

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 2. Fredagen den 24/8.)

Till den som likt mig tidigare aldrig varit i Visby. Inte känner till stadens topografi. Tänker resa dit. Tänker ta sig fram till fots.

Var i form. Stå inte i kö för höftleds eller knäledsoperation. Den staden bjuder generöst på backar. På gator belagda med kullersten. Men än mer på skönhet och charm.

Efter frukost och möte med några redan komna medmusikanter gav vi oss ut i staden som omges av en ringmur. En stad som gav känslan av att vara någon helt annanstans än i Sverige. Gränder, rosor, caféer och krogar.

Lunch på en pizzeria som kunde den legat i Neapel. En ägare som var från Rom och höll på Lazio ( Sådant kännedom är viktig för mig. Kunde inte låta bli att påminna honom om hur det gick för Lazio i premiären mot Napoli. Blev dock inte utkastad)

Klockan 14,30 -15. 00. Den kanske mest spännande stunden under vistelsen. Nu skulle vi samlas. Vi med likartad bakgrund oavsett vi fanns i Boden eller Ystad.  Vi som burit notställ, putsat instrument, varit vaktspel, gått många mils marschmusik, städat korridorer och toaletter, slagit trumma tills fingrarna blödde, gjort personliga tjänster åt överordnade. Vi som vet…pratar samma språk…

Där kom dom. Mycket väl kända. Någon gång träffade, aldrig mötta, samtliga med samma känsla. Det här skall bli roligt. 

Hej! Så kul att du kom! Hur är det med han? Vilka kårer har du varit på ? Men då känner du väl?  Spelar han ännu? Vilken teknik han hade. Då sa han till dirken…Så låter det…Då trivs jag. Befinner mig en  värld som var min och deras, känner oss nästan lika unga som då.

Klockan 17.00. Repetition i Gotlandsmusikens lokaler. 

Låter förvånansvärt fint för att vara prima vista-spel. En trumpetsektion som skulle platsa var som helst. Med ess som Hovtrumpetaren Olle Hermansen, Den mycket meriterade jazztrumpetaren Lennart ”Kvarten” Axelsson. Två suveräner från Gotlandsmusikens brassensemble, och inte minst veteranerna, Nils-Åke och ”Sillen”. Sölve Kingstedt (86) ( Sveriges klarinett-ikon) spelar soloklarinettstämman. Det känns tryggt. Hoppas han kommer att göra det många år ännu. Får glädjande nog dela stämma med en musiker som jag spelat tillsammans med många gånger i flydda tider, min efterträdare i Blåsarkvinett 65, Jack Larsson.

Dirigenten Bengt Gidlöf är så nöjd med oss att vi blir fria timmen innan utsatt sluttid. Det är ett bra betyg.

På kvällen mer mingel. Fler anekdoter..fler.. fler…fler……Precis så som en militärmusikerträff skall vara. Tills vi märker att vi nog inte är lika unga som då. Att sängen frestar allt tidigare under livets aftnar. Men i morgon! DÅ! 

Några bilder från repetitionen.

 


2 kommentarer

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 1. Resan dit.)

Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg…..Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg…Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg. Någon mil framåt….Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg. …..ytterligare en blekingsk mil…Vi står nu….

Den som hör detta vet att var hon är. På ett Öresundståg. På en resa som kan bli lång, mycket lång. Och lång blev den, längre än befarat den här dagen då jag var på väg österut. Från Kristianstad till Visby via Karlskrona, Kalmar, och Oskarshamn.

Nåväl vi hade startat i mycket god tid, allt för att inte behöva stressa vid byten. Allt för att vi visste hur den svenska järnvägen fungerar. Såg fram emot några sköna timmar i Karlskrona på stationens cafeteria med något gott att äta och dricka innan färden skulle fortsätta mot resmålet, mot en efterlängtad träff och konsert med kollegor från militärmusiktiden. 

Karlskrona station. Kära framtida resenärer som måste byta tåg i Karlskrona. Har någon timme att fördriva. Kanske är hungrig och törstig och ser fram emot att tillfredsställa dessa primära begär. Letar efter ett trevligt vattenhål i anslutning till stationen. Låten hoppet fara, Som det lär stå över porten till Helvetet, säger de som tydligen varit där. 

Järnvägscaféet , är det pretentiösa namnet på den öppning i väggen i vänthallen där det serveras. Fyra ryggstödslösa trästolar inringar ett litet bord. Frallor väl inplastade och samtliga med förlorat hopp att få förtäras innan de förvandlas till något som inte ens skatorna konsumerar. Känns som jag befinner mig på landsbygden i en öststat på femtiotalet. Måste härifrån….Hinner med en buss mot Kalmar klockan 12.00.

Kalmar-Oskarshamn. 

Flyter på fint. landar många timmar för tidigt innan färjan går. Men här måste finnas någon trevlig krog att besöka. Stiger av vid Oskarshamns station . Ser mig om efter…….någon restaurang på gångavstånd för den som släpar på väskor……….Ser stationshuset……stängt…tillbommat……Letar efter taxistation som alltid finns i närheten av tågstationer i civiliserade städer…letar…letar….Från ett närliggande litet hus når mig en icke aptitretande stekos….tar mig dit…frågar en man efter vara taxibilarna står…..finns ingen här men jag kan ringa efter bil om du vill….och det vill jag….. Måste till centrum …måste få mat.

Bilen skall komma om tjugo minuter, sa mannen som ringde… Efter en halvtimmes väntan i gassande sol och närheten till ljudande gatuarbete infinner sig tvivel..Efter fyrtiofem minuter drabbas jag av hopplösheten. Efter en timme av desperation. Då, som en hägring i öknen närmar sig en bil bärande skylten Taxi. Den är till oss! Den skall ta oss till en lokal där det serveras! Den tar oss till en kinakrog. Klockan är 16.30. Färjan avseglar 21.00.

Under en sådan lång väntetid på en krog måste man äta långsamt och dricka mycket. Mariestad, konjak och GT. Livsandarna återvänder. Åter känns det värt att leva. Känner mig som i Bellmans mästerverk ” Ack du min moder” efter att krogen öppnats.

Färjeterminalen.

Lugnt och skönt. Väntar på incheckning då en buss stannar utanför. Ut fullständigt forsar barn i 12-13- årsåldern. Fulla av liv. Med spring i benen och väl fungerande talorgan. Friden är ”avfridad” . Detta är tydligen våra reskamrater. Vilken lycka.

Båtresan. Stilla vatten tar oss till ön dit där jag skam till sägandes aldrig varit trots mitt långa liv. Halvsover i en bekväm fåtölj. Angör Visby. Jakt efter taxi igen. Lång kö. En chaufför säger. ” Strand hotell ligger så nära att ni kan gå dit ”. Efter utpekad riktning börjar färden mot hotellet .

Det låter när väskor dras på kullerstensgator. Får känslan av att infödingarna tror att Valdemar Atterdag kommit tillbaka eller att gospodin Putin äntligen bestämt sig för att testa det svenska försvaret. Vi går och går..och går…och….Irritationen blir vårt sällskap. Ingen att fråga. Mörkret kompakt. Inser att vi gått fel, en omväg värd namnet….Men där? Vad står det på det huset? Strand Hotell!!!! Vi är framme. 

Startade från Kristianstad 09.00. Sluter ögonen i Visby kl 01.30. Det var en resa. Men nu väntar det roliga.

Fortsättning