JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


5 kommentarer

Dagboken 28/11 . Vaccinering. Bestulen ?

De trängdes i lokalen. Gråa hår. Helt befriade från hårprydnad (Högst upp i alla fall). Käppar. Rullatorer. Ansikten med patina och livserfarenhet. Kroppar som förlorat vighet och styrka. Lågavlönade. Skamligt  lågavlönade. Högbeskattade. Fredliga. Mina generationskamrater. Det var åter dags för alla pensionärer boende i Kristianstad att utan avgift bli vaccinerade mot influensa. 

Vi var många detta år. Fick nummerlapp 14 som i praktiken var 114. Stod där och försökte känna igen. Så mycket kan de väl inte ha förändrats? Är det inte han där som alltid önskade ” Splanky” när vi spelade på Sommarlust? Eller hon, snäckan, som skamlöst flirtade med musikerna bakom ryggen på sin danspartner, allt medan jag försökte koncentrera mig på solot i ” Moonlight serenade”? Och visst tittar hon konstigt och forskande på mig den nu något voluminösa damen som råkade tillbringa en natt i min ungkarlslägenhet på Näsbychaussén? Skall jag nicka lite försynt? Nja…Hon var visst inte nöjd…då..……I huvudet dök min så ofta medföljande undran upp. Vet någon här vem Ille Gustafsson var? (Bilden) En helt knasig tanke…….som så många andra i mitt huvud. 

Så anlände ändå någon jag kände igen. Ja, som jag känner väl. Mina närmsta grannar. Då var vi framme vid könummer 86……..Tiden för stickning närmade sig. Den trettonde i ordningen sen jag blev ”gratissticknings-värdig”.

Det gick bra den här gången också. jag skrek inte. Behövde inte sövas eller få annan bedövning. Men hade tur om jag ser det egoistiskt. Hade jag kommit kvarten senare hade vaccinet varit slut. Och inget mer finns att få. Vem bär ansvaret för det? 

Tur hade jag inte när ytterjackan skulle tas på för att skydda min magra lekamen mot den skånska vintern. Den var borta. Stulen? Förväxlad? Det återstår att se.

Cykelfärden hem gick fort. Obehandskade fingrar frös till helnots-kapacitets-läge i adagiotempo. Det kvarvarande håret saknade sin luva. Kände mig nästan som en fånig CSKA-supporter som skall visa sin manlighet genom att ta av sig på överkroppen sista kvarten i matchen oavsett väder.

I afton blir jag åter symfoniker. Skall vikariera för en före detta elev i andra klarinettstämman i Christianstad Symfoniker. Det ser jag fram emot. Liksom nästa års vaccinering. Och då skall jag vara ute i god tid samt inte lämna jackan obevakad.

 

 

 


Lämna en kommentar

Läget i Malmöfotbollen. November 2018.

Ja, precis som vanligt. Som förstaplatsen kommer att vara intill tidens ände.

1. Malmö FF. Trea i Allsvenskan. Kvar i Svenska Cupen. Men framförallt. Enda svenska lag i Europa !  Två matcher återstår i EL. Blir det ett liv i Europa även efter jul? Skulle vara så roligt.

Så blickar den fotbollsintresserade malmöiten neråt. Ser Superettan….Inget Malmölag där…..Ser Division 1. Även på den låga nivån hittas ingen klubb från landets tredje stad………..Uselt är mitt betyg.  Men i det som så vackert kallas för Division 2 trängs lagen med ambitioner på ett liv högre upp i fotbollshierarkin.

2. IFK Malmö. Det var nära att ” Di Gule” fick kvala uppåt. Lite oflyt på slutet. Men hade knappast klarat ett kval vilket bevisas av hur chanslösa IS Halmia var. IFK är ändå stadens naturliga tvåa. Åtminstone för en generation som min. Frågan är nu. Var det knäckande att missa avancemang? Eller har klubben fått vittring och laddar om?

3 FC Rosengård. Trodde nog att FC R skulle vara något bättre. Klubben som har rötter från gamla fina MBI, samt har en klar stadsdelsidentitet, bör ligga lite högre upp i seriesystemet.

4. BK Olympic. Räknas till de klassiska småklubbarna från staden Malmö.

5 KSF Prespa Birlik. Måste vara en stor besvikelse för sina fans. Några riktigt stora nederlag kan visa prov på dålig lagmoral. 

Division 3. Här är det tätt. Hela sex klubbar kommer att bjuda på åtskilliga derbyn. Kvarnby. LB 07. Malmö City. Kulladals FF. Balkan. BK Flagg. Det gamla och det nya Malmö syns här. Vilken av dessa tar steget upp? Och när får staden Malmö någon mer klubb i elitfotbollen? 


4 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( När MÅSTE jag ta min sista ton? Och vilken blir det?)

Det är klart att det måste hända att klarinetten packas ner för alla tider. Och visst vet jag att den stunden kommer allt närmre för varje dag som läggs till livsresan. Men än är jag inte redo. 

Det finns yrkesmusiker som dagen efter sin pensionering aldrig mer låter sitt levebröd ljuda. ( Det mest drastiska jag hört är en valthornist som rodde ut på sjön och högtidligt begravde sitt horn. Visst går det att skratta åt, men mest är det oerhört tragiskt) 

Men de flesta pensionerade yrkesmusiker fortsätter att umgås med sina älskade instrument med samma kärlek som alla fritidsmusikanter.  Kanske inte i lika avancerade sammanhang alltid men med lika stora inre krav på sig själv, att låta bra. Min absoluta förebild av alla dessa musiker är Sölve Kingstedt. Militärmusiker. Soloklarinettist i Gävle symfoniorkester, Hovkapellet, Radiosymfonikerna och Kungliga Filharmonikerna. Lärare på musikhögskolan i Sthlm. En av många duktiga elever heter Martin Fröst. I dag 86 år men fortfarande lika spelsugen och välljudande. Vet inte hur många gånger han sagt att det blir sista konserten…….men orden ”sista konsert” borde inte finnas i Sölves ordförråd. (Sölve tvåa från höger i bild.)

Det finns många anledningar till att sista tonen måste spelas. Allt stelare fingrar. Tänder som vill lämna sin ägare. Ögon som inte längre kan läsa noter. Öron som inte hör. Eller helt naturligt. Blir för gammal.

För några veckor sedan ängslades jag över att nu var min stund kommen. Aldrig mer skulle jag packa upp mitt instrument. Räknade på hur mycket jag kunde få för mina klarinetter. ( Bb-klarinett Buffét Prestige, i mycket god kondition, 25000. C-klarinett, Buffét Prestige i nyskick, 25000. A-klarinett, Buffet S 1 hyfsat skick, 3000. Bb-klarinett, Buffet S1, renoveringsbehov 2000. )Men den penningglädjen uppvägde långt ifrån sorgen att inte kunna spela.

Jag hade drabbats av Herpes Zoster i ansiktet (Bältros för amatörer) med nervförgreningar som drabbade läpparna. Fick för någon vecka sedan inte ett endaste litet pip i klarinetten. Har sedan för varje dag gjort framsteg och  bedömer att min spelförmåga i skrivande stund är cirka 35 %. Alltså, hoppet om några års musicerande till lever. 

Men frågan kvarstår. När måste jag ta min sista ton? Vilken blir det? Får jag välja själv blir det min favorit: Ett noterat tvåstruket ”d”. Ludwig Warchewski fick inte välja. Han dog under en konsert………..

Lägger in bilder från mitt umgänge med den svarte. Från min 35-årsålder fram till dagens ofrånkomliga verklighet.


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( Varför tolererar många i Sverige kommunism oftare än nazism?)

OBS! För att ingen skall missförstå rubriken. Jag tolererar INGEN av de båda ismerna. Nu menar jag nazism och kommunism. Inte socialism. Inte höger eller vänstersympatier, utan ren fanatisk ytterlighets-våldspolitik.

Dessa två ismer som hemsökt mänskligheten nu i över 100 år. Statistik över vilken våldsyttring som skördat flest människoliv presenteras ofta. Men vilken som är värst i det fallet är ointressant. Det naturliga för alla tänkande humanistiska människor är att det borde vara NOLL. Det finns inget, absolut inget, som rättfärdigar politiska mord. Oavsett syftet. Oavsett så kaIlad ideologi.  I vår tid är tack och lov nazismen utrotad, i värsta fall sovande,  som statsbärande politik. Militärdiktaturer har tangerat eländet. Medan kommunismen lever och frodas och har gjort så i långa tider i många länder med väl känt resultat ( inte välkänt) och Nordkorea som det mest avslöjande av den politikens fasor.

Då till rubrikfrågan. 

Det går att i Sverige offentligt presentera symboler för såväl Sovjetunionen eller kommunistiska ledare/revoltörer. Utan alltför stark opinion.  I pressen presenteras gatuvåldsverkare med all rätt som nazister när de är sådana. Medan den andra sidan i våra media kan få det positiva epitetet ”antirasister”.  Det är rumsrent att utbyta politiska kontakter  med kommunistiska stater. Att idka handel. Än kan oblyg hyllning av en av historiens värsta massmördare Mao Tse Tung få passera , till och med applåderas. Någon sådan oemotsagd offentlig passion för en viss Adolf hade varit omöjlig. Och skall så vara.

Åter till rubrikfrågan. Varför?

Utan att ha läst vare sig Das Kapital eller Mein Kampf. Så undrar en i ämnet tyvärr allt för obildad men frågande som jag. Kan acceptansen av den röda våldsfilosofin förklaras av att det fanns en god grundtanke i Marx och Engels idéer? Eller beror vår acceptans på att kommunismen tillhörde segrarmakterna i andra världskriget och historieskrivarna därför med segrarens rätt lade all skuld på den nazistiska förloraren, medan de rödas och för den delen även de allierades, omänskligheter sopades under mattan ?

Då låter jag min fråga personifieras av en enda offentlig person.

Sven Wollter. En stor skådespelare helt klart. En folkkär och säkert sympatisk person. Aldrig ifrågasatt av journalister eller debattörer. Men bekännande kommunist. Hade han som uttalad nazist varit rumsren i vår public service-television eller på våra scener? Jag tror det inte. Nu kan jag inte tro att Wollter skulle ha för avsikt vid ett maktövertagande att fängsla eller mörda oliktänkande………….men åter till frågan; Varför är den ena våldsregimen mer accepterad än den andra i vårt land ? Egentligen är de sprungna ur samma rötter. Maktgalenhet. Intolerans. Våldsbenägenhet. Angiveri.

Det var väldigt naturligt för Gestapo och SS-mördare att snabbt byta sida till folkpoliser och Stasi-mördare.


Lämna en kommentar

Den 10/11 2018. MFF:s Ordenssällskap FV firar 85-årsjubileum.

Han fick många idéer , Eric Persson. Visionären. En av dessa var att bilda ett ordenssällskap där de mest genuina MFF-vännerna kunde träffas och trivas i den gemenskap som kärleken till en fotbollsklubb kan innebära. Året var 1933. Bildandet skedde den 11 dagen i månaden november. Eric var en ung man på 35 år. (Bilden Ordensmästaren vid Stormästarens grav.)

85 år senare träffas cirka 160 personer. Medlemmar i Ordenssällskapet med sina respektive. Platsen är den svenska fotbollens hjärta. Malmö FF: s stadion. Ute är det grått, vått och blåsigt. Det är november.

I värmen på Restaurang 1910 ( Döpt efter årtalet då MFF bildades) råder hjärtligheten. Ja även skönheten är mera uppenbar än under ett vanligt möte i Sällskapet. Brödernas medföljande damer är som förväntat av de kvinnor som lever sitt lyckliga liv med MFF:are. Alltså utstrålande skönhet, intelligens och harmoni. Mingel och vad som sig till mingel tillhör i glasen. Festförväntan……MFF-gemenskap….Bröderna iklädda regalier. Långt ifrån vilken lördagsafton som helst.

Den formella delen leds med auktoritet av Ordensmästaren Jan – Anders Hybelius. Utmärkelser till förtjänta Bröder. Tal och överlämnande av present från MFF av ordföranden Håkan Jeppsson. Dikter och sånger till klubbens ära. Och så klart, det vitala FV-levet. 

Middagen. En  meny som tilltalar en gourmet med rådjursfilén som huvudrätt. Gästerna placerade vid mindre bord som bär namn efter klubbens tränare genom åren. Själv hamnar jag vid bord Franz Thijssen. Vilket jag gärna gör eftersom jag nog är en av de få som uppskattade hans sätt att få laget att spela.

Vi  är en nonett som sitter runt det vackert dukade bordet. Vid min vänstra sida befinner sig en FV-legendar med sin hustru. (Bilden) Börje Persson, en av de riktigt stora eldsjälarna i Sällskapet. Nu varande altmeister fortfarande i sin fulla kraft i sin brinnande kärlek till FV. Och visst känns det tryggt att Skattmästaren Sven Olsson finns vid bordet om notan blir lite för dyr. 

” Tuffa killar dansar inte” Är en gammal klyscha. Men jag ser dem nog. Såväl Puskas som Krister Kristensson är flitiga dansörer, så den gamla devisen skrotas härmed. ( Men jag satt orörlig….så….?) 

Jodå, jag vet såväl vad det innebär att vara spel/sångsugen. Och det vet också Anders ”Puskas” Ljungberg. Vilken som alltid vid dessa högtidligheter greppar mikrofonen och med stor inlevelse gläder med sin sång. Kompad av Lasse Bergrensson och en före detta MFF-spelare Sten Stjernqvist.

Gläder gör också kvällens artister Anna-Lena Bergelin och Jan Sigurd. Humor och musikalitet av bästa klass parat med underbar självironi. 

Så gick kvällen. Kunde Eric Persson i sin fantasi tänka sig att det åttiofem år efter bildandet skulle festas i Ordenssällskapet ? Att hans namn skulle nämnas ? Nej, jag tror inte på sådant att han sitter i en annan värld och ler. Men hoppas……får man väl,….? …Och oavsett vilket. Ordenssällskapet FV är ytterligare en skapelse som lämnat avtryck från – jag vågar säga ett ord som få förtjänar- den GENIALE Eric Persson. 

Nu vandrar vi vidare mot de nittio. Tack alla som såg till att det blev en mycket minnesvärd afton. 

Bilder från festen tagna av FV -Bröder.

 

 


Lämna en kommentar

Herpes Zoster. (Bältros) Med ”ogräsförgreningar”.)

” Det är en ros utsprungen” Är min favorit julmelodi.  Dock är jag tveksam nu. För den rosen jag drabbats av vill jag skall vissna så fort som möjligt.

Som de flesta sjukdomar är de första symptomen vaga och svåridentifierade. Hos mig var det lite halsont på vänster sida. Skall jag bli förkyld eller inte? Var den naturliga tanken. Sen ömhet i hårbotten….jaha…förkylningar har olika förlopp…Men det halsonda försvann och det började visa sig utslag på vänster kind. Allmän hängighet därtill. ”Googlade” som vi gör på gott och ont i vår tid. Och visst bältros var en tänkbar sjukdom bland ett stort antal andra. Tog beslutet som jag sällan gör. Att uppsöka läkare.

Inträdde på Citykliniken i Kristianstad för tre veckor sedan och fick diagnosen bältros. Försedd med medicin som troligtvis var för sent insatt. 

Förlopp sedan dess.

Synliga utslag har minskat radikalt. Men nervsmärtor från huvud, öron, hals har varit och är smärtsamma, om än lite upp och ner-avtagande. Känsla likt tandvärk kring munnen. Viss hörselnedsättning och ljud i mitt bästa öra är inte precis det jag önskar mest. Nätter med störd sömn har blivit min sängkamrat. Dock ingen klåda som är förväntat. Återkommande läsning på nätet har fått mig att förstå att hög ålder bidrager till lång läketid….så håll ut gubbjävel.

Men ! Så i lördags. Spela har jag kunnat hela tiden. Genomförde en lååååååång konsert i onsdags. Vilade från klarinetten i två dagar. Packade upp den i lördags och då…….Kunde knappt få fram en ton. Den vänstra mungipan slöt inte tätt. Och så är det än i dag. Uppsökte därför samma läkare igen som bara kunde konstatera, finns ingen medicin…bara att vänta och hoppas på snabb läkning.

Och snabb måste den bli. Har troligtvis några efterlängtade konserter framför mig med Mozarts ”Gran Partita” som kronan i juvelen. 

Två sånger jag absolut inte vill höra nu är. 

” Min älskling du är som en ros” ” Där rosor aldrig dör”- 

 

 

 


2 kommentarer

MFF:s chans till en tredjeplats i Allsvenskan 2018.

Två omgångar återstår innan ridån och mörkret faller . Att AIK vinner är ingen  vild gissning……men…En annan klassiker, IFK Norrköping har ändå ett litet hopp. Nu är det den sista platsen som leder till Europa som tre klubbar vill besätta. Hammarby IF, BK Häcken samt Malmö FF. Ett trekejsarslag.

Som varande bortskämd himmelsblå är det svårt att tänka sig ett kommande år utan spel i Europa. Så därför sitter jag nu med detta hopp.

Återstående omgångar. 

Hammarby IF-BK Häcken. Visst är ett kryss ett mycket troligt resultat.

BK Häcken-IFK Norrköping. Kan vara så att guldet fortfarande är möjligt att uppnå för ”Peking”. Alternativt att andra platsen är hotad. Så bortavinst här.

Östersunds FF- Hammarby IF. Mycket svår match för ” Bajen”. ÖFF har en spelpotential som blommar ut, innan snön lägger sig i drivor i staden, och vinner mot nerviga bohemer .

Alltså . En poäng var till Hammarby och Häcken.

Malmö FF har kvar att möta seriens två fiaskolag. IFK Göteborg borta hade normalt sett väckt oro….men nu seger. IF Elfsborg hemma är en säker etta. Så blir det ändå ett liv i Europa år 2019.   Väl ? 

 


2 kommentarer

Jubileumskonsert med Marianne Mörck och Kristianstads Stadsmusikkår. 31/10 2018.

Året var 1933 när sex spelsugna fritidsmusiker, med ekonomiskt stöd av ABF, beslöt att så fröet till en blåsorkester. Namnet blev därför naturligt nog ” Kristianstads arbetarmusikkår”, (bilden) för att snart byta namn till ” ”Kristianstads blåsorkester” vilket inte sågs med blida ögon av det socialdemokratiska partiet. Mindre kontroversiellt var namnbytet till ” Kristianstads Stadsmusikkår” på sextiotalet. Och så heter orkestern även i vår tid.. Inga planer finns till namnbytet ”Kristianstads pensionärsorkester” även om medelåldern är hög. Än får vi en del yngre musikanter till orkestern. Än hänger vi med.

Mycket har hänt under den nu 85 år långa resan. Utlandsturnéer, samarbete med soloartister, uppmärksamhet på riksplanet. ”Traditionella ”vardagsspelningar”. Medlemmar som var/är eller blivit yrkesmusiker. Storhetstiden inföll på åttiotalet (Stora bilden) men efter en svacka syns nu en andra blomning på väg att visa sig. Som under gårdagens jubileumskonsert.

Inför ett nästan fullsatt konserthus tog vi plats på den scen där många av oss  nästan upplever lokalen som ett andra hem. Dirigent var orkesterns femte ordinarie i historien. Connie Roslund. Vilken nu sattes på utmaningen att med endast en solist-repetition följa en sångerskas egna tolkning med alla rubaton, språng och stopp i noterna.  En uppgift som löstes med den rutin som han äger. Och solisten var inte ”vem som helst” utan Marianne Mörck. En estradör av yppersta klass. En sådan som äger scenen. 

Konsertens huvudtema var musikaler. En kavalkad av många av de främsta som. Cabaret, Spelman på taket, Sound of music, Chess, Kristina från Duvemåla, med flera. Som en antipod till allt pompöst framfördes också ett flöjtsolo skrivet av J S Bach. Spelat av Erik Lindskov. Lägg till detta fina inhyrda förstärkningar, varav två hornister visade hur efterlängtade hornister är för de flesta blåsorkestrar i vår tid. Samt hur bra det kan låta om Stadsmusikkåren när alla stämmor är besatta av duktiga musiker. 

Marianne Mörck lämnar inga skrattmuskler vilande. Trots ett lite nedsatt hälsotillstånd (Bältros) har jag inte skrattat så mycket, med klarinetten i min famn, sedan jag för många år sedan i regionmusiken turnerade med Stefan Ljungqvist. 

En syn och hörbart mycket nöjd publik lyssnade koncentrerat trots en kanske lite för lång konsert? Och sen skildes vi åt……..vilket föranlåter mig att komma med en liten men dock undran. Hade det inte varit trevligt med en anspråkslös eftersits? Visst, många hade en arbetsdag väntande…..men ändå…..Vi får ta igen det på nittioårsjubileumskonserten. 

Ett stort tack riktas till Kimmo Rumpunen utan vilken konserten knappast blivit av. Han skötte hela kontakten med Marianne Mörck.

Lite bilder från konserten/repetitionen tagna av Gunilla Nordqvist samt Daniel Wimhed.