JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Systrar 1968. Vad säger man?

Ja vad säger man . Lade in den under bloggrubriken ”Kultur och nöje”. Men ? 

I äldre tider såg jag ofta fram mot juldagens frid. Mot att televisionen bjöd på underhållning med substans i form av någon kvalitetsserie. Därför var förväntan stor när det gjordes reklam för något som skulle få oss att minnas 60-talet. Det tog väl några minuter innan jag vägrade att acceptera vad som nådde mina ögon. Så var det ändå inte .Nog fanns nyanser.

Ett pekoral som saknar motstycke. Schabloner som biter varandra i svansen. ALLT från den tiden måste presenteras för den som inte upplevt tidseran.  Men för oss som var med gapar munnarna. Munnar som inte vet om de skall skratta eller saltas av tårar när de övertydliga klichéerna anfaller.

Två unga damer med de rätta åsikterna. Tillräckligt unga för att veta ALLT.  Konstnärligt begåvade. Reser till Ystad. Här får de sovande infödingarna lära sig vad de bör veta. Vad som den upplysta storstadsflickan insett. De lär sig snabbt. Åtminstone kvinnorna. Snart är den lilla staden upplyst och avslöjad i all sin småborgerliga, självgoda, inskränkta dekadens. Ingen missionär har haft en mera mottaglig publik. De slipsförsedda mansgrisarnas tid är snart blott ett skamligt minne. Väntade ivrigt på att murarskjortan skulle ersätta direktörskostymen. För att riktigt understryka tidsandan finns haschpipan med som ständigt medföljande frihetssymbol. En ”skönhetsdrottning” saknar människovärde om åsikter om Tekoindustrin inte finnes. Men snart så infinner sig insikten. 

Lägg till detta mediokra, om jag är snäll, insatser från aktörerna. Och förvåningen över att i den agrara staden Ystad talar inte ens städerskorna eller äldre damer skånska. Samtliga låter som de kom från Stockholms innerstad efter en lunch på Operakällaren.

Dock är slutet något för alla oss som hemfallit åt romantisk eskapism. De två förälskade huvudpersonerna träffas åter och…Ja det anar vi.  Inte kommer han på en vit springare och rövar bort henne. Nej , som framgångsrik korrespondent från Vietnam. Och hon? Ja snart väntar nog Stora journalistpriset och………..Rikedom? Kärnfamilj?  Ah nä….Eller?   

Varför tittade jag då? Undras med all rätt. Ja, trodde väl det skulle bli bättre. Eller så är det min fascination över det som är riktigt dåligt?

Ger serien fem kalkoner av fem möjliga. 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. Till Tage. (När jag skulle bli längdskidlöpare.)

I unga år finns inga begränsningar för vad som är möjligt. Inte ens ett asfaltsbarn från Malmö inser att den uppväxten inte gynnar en karriär i längdskidspåret. Därför planerades denna resa. 

Jag var väl 17, möjligen 18 år . Hade börjat träna löpning. Var musikkorpral på Svea Livgarde. Den stora idolen var en skidlöpare Sixten Jernberg. Sådan ville jag och bäste vännen bli. Då duger det inte att befinna sig i Solna. Då måste framtidens boende ske där snön är nästan evig. Därför……..

Satte sig vännen och blivande skidlöparstjärnan, en annan jämnårig kollega,  jag,  och den tio år äldre chauffören , musiksergeanten (Eller furiren. Den ende med körkort) i en liten bil en kall januarilördag under senare delen av femtiotalet. Ingen vaktparad i helgen. Vi var lediga i två dagar. Nu skulle jakten på en lämplig musikkår i Norrland inledas. För det var väl klart att en sådan med glädje skulle välkomna två Sveagardister. 

Efter att ha passerat Gävle nådde vi den värld där vi skulle realisera våra drömmar. Mörkret tilltog. Snön tilltog, yrde. Vägarna krympte. Sikten var obefintlig. Jag satt i framsätet. Lyste med ett sökarljus mot vägrenen. Chaufförens alltid väl synliga blodåder i pannan tyckte vilja sprängas. Ögonen på väg att lämna sina hålor när han inspirerad av situationen tryckte gaspedalen i botten .  Där for vi fram i natten. Målet var Östersund.

Östersund. Framme under tidig morgon. Strålande sol. Fjällvärlden som kuliss. Kom in på regementet, I 5 där vi på mässen träffade kollegor från fältjägarmusikkåren. Drack ölen Till under lunchen. Här skulle vi nog trivas, var ett omdöme. Men nu vidare till Sollefteå.

Sollefteå. Trötta efter en sömnbefriad natt i bilen. Tog in på hotell. Besökte en kollega som varit ”Ackiselev” och förlagd på Svea Livgarde under sin studietid. Han fru vägrade att släppa in oss. Varför? Ja….kanske kan jag förstå det nu i ett vuxet perspektiv.

Sollefteå! Nu hade vi kommit rätt. En tråkigare plats hade jag aldrig upplevt. Hela orten var ett skidspår mellan två regementen. Här finns inget annat att göra än att träna skidor. Hit skall vi söka. Vi skall bli I 21-musiker…… och olympiska guldmedaljörer i skidlöpning. Den första skåningen…..Historisk! .

Umeå. Dock drog vidare på söndagen mot tredje målet. Framme vid vakten på I 20. Som vaktchef satt en same, dock utan renar. Tvär, sur, ogin och omöjlig att övertala. Vi blev med våra I 1 passerkort inte insläppta……så då var det bara att vända på klacken och resa hem….till Solna. Till en plats på vilken ingen kan bli en Sixten Jernberg.

Facit. Någon skidlöpare blev jag aldrig. Ställde upp en gång på regementsmästerskapen. Fick gå i backarna och bröt loppet. Skyllde på felvallat. Ställde upp i Stockholmsmusikernas skidmästerskap som 20-årig hyfsad medeldistanslöpare. Blev sist, slagen av en 65-åring….men jag hade honom i sikte. Och inte sökte jag till någon musikkår i Norrland utan till barmarksrötterna i Kristianstad.

Min godaste vän däremot, kom långt senare till Sollefteå-kåren. Och har också tävlat i snö med draghundar. 

Och det var nog bäst som det blev. Och att vi överlevde rallyfärden på det som knappt var vägar genom Hälsingland.

Bilderna. ( Det två som hade en lite orealistisk förhoppning. Dock synes vi här efter cykelfärd mellan Solna och Malmö. Tältning och löpträning i Höllviken. Så orken hade vi    Då…..)

 

 

 


4 kommentarer

Bloggubben funderingar -I juletid-. (Varför blir vi män ofta så generade när DEN släpps ut i frihet till allmänt beskådande?)

Jag vill väl inte påstå att denna min fundering är i paritet med den gåta som Viktor Rydbergs tomte grunnar på….men ändå.

Hörde i morse ”Jul, jul strålande jul sjungas och spelas. Och då dök tanken upp. Varför blir vi så tysta, så stela, så blyga då vi måste stå intill varandra kissande?

Ta den offentliga toaletten. Är det mycket utrymme vid den ränna som skall besökas ställer den anständige sig långt från den broder som utför sitt behov. Men alla har vi väl någon gång fått sällskap tätt intill av någon med andra behov än vattenkastning, som det heter. Vilket får mig att minnas en vän till mig som uppsökte en bekvämlighetsinrättning i Stockholm. In i denna sällan doftbefriade lokal kom en  storvuxen man som sa ” Står du här och junkar”? ( ” ”Junkar” var Stockholms-slang för ”kissar”) Min kompis hörde fel . I hans öron blev bokstaven ”j” ett ”r” och svarade ängsligt. Nej nej jag kissar bara.

Värre blir platsbeslutet på den offentliga toaletten om det råder trängsel. Då endast en liten lucka syns tillgänglig men behovet är akut. Då ställer vi oss stelt och tittar i taket för ingen skall väl tro?  Nädå.

Så kommer funderingarna fram till kompiskissandet. Det som ibland sker bakom buskar och träd. eller på en krogtoa då behoven infaller simultant. Då är det dålig manlig kompisanda att fjärma sig allt för långt från sin vän. Men ! Att stå FÖR nära är inte heller förenat med karlatag. Så uppstår den är stunden som är generande. Strålningen pågår under muntlig tystnad. Sluta nån gång är tankens önskning. Sen……det mest genanta. Avskakningen. Jodå den måste genomföras om inte en sista droppe kommer att värma innanför. Men hur länge? Och med vilken teknik. Ingen vill stänka på sin medkissare.  Pinsamheten är total. Ute igen är allt som vanligt. Då pratar vi om precis allt…….när DEN har återgått till sitt liv i det fördolda.

I unga år var dock frigjordheten eller blygseln mera dold. Då kunde vi tätt intill varandra åstadkomma G-klavar i snö. Kunde rikta strålarna i kors utan att misslyckas eller skall det vara att vi kisslyckades ?

Jul ,jul  STRÅLANDE jul.


4 kommentarer

Tack för i år (2018) Malmö FF.

Ett år som startade ovanligt för MFF. Alltså inte ideliga segrar i Allsvenskan. Rykten om disharmoni i laget trängdes med mediokert spel och oönskade resultat. Som så ofta i fotbollsvärlden är medicinen. ” Byt tränare”. Och…..

Efter VM-uppehållet kom en man som heter Uwe. En teuton. En från ett stort fotbollsland. En tränare som har goda chanser att bli en MFF-tränar-legendar likt namn som. Kalman Konrad, Antonio Duran, Bob Hougthon, Roy Hodgson, …………

Jakten på den allsvenska täten inleddes. Men avståndet till flyende AIK samt IFK Norrköping var för stort. En så viktig tredjeplats uppnåddes. Den som garanterar spel i Europa. För en  gångs skull var vi bortskämda MFF-supportrar nöjda med lilla silver.

Kvalet till CL är just ett ”kval”. Oftast ett omöjligt hinder för nordiska lag. Så också i år för MFF. Men en plats i Europa-League var ändå trösterikt.

MFF: s motståndare där  blev. Genk, Besiktas samt Sarpsborg.  Allas profetior, inklusive min, var att Besiktas vinner överlägset och Sarpsborg blir sist. MFF:s chans var 6 poäng mot laget med de långa inkasten och låga tempot. Och så då kanske, kanske spela jämt med belgarna.

Nu vet vi. Mot spelförstörande norrmän blev det endast 2 poäng vilket var orsaken till att det inte blir något avancemang menade de flesta innan slutmatchen. Ja, för i sista matchen mot det turkiska storlaget i lejonets kula fodras det vinst. Och det är väl inte realistiskt ??

Det blev en fest i Istanbul. En sån där match som läggs till de historiska i klubben. På luciadagen 2018 skedde undret. Spreds ljuset i decembermörkret. Vinst med 1-0 och ett ”spel” som inte stod efter Besiktas.

Så har då MFF överlevt den första gallringen och skall spela vidare i Europa League. Motståndare som jag bedömer som möjligast att slå är : 1. Dinamo Zagreb. 2. Dynamo Kiev 3. Zenit St Petersburg. 4. Red Bull Salzburg. Skulle alternativet på måndag kl. 13.00 i Nyon bli en gigant. Så ge oss Arsenal eller Chelsea. Vilka fotbolls-högtidsstunder.

Fotbollsåret för MFF innehöll också tråkigheter svåra att ta till sig. Två betydande MFF:are lämnade livet mycket för tidigt. Labinot Harbuzi och ordföranden Håkan Jepsson. Men finns alltid kvar i alla himmelsblås hjärtan och minnen.

Ett riktigt Gott Nytt MFF-år önskar vi oss. Den fjortonde februari…….då……!!!

 

 


Lämna en kommentar

Musik jag spelat. (Och skall) ” Gran Partita” W A Mozart.

Det var en sommardag  för flera år sedan. Lyssnade på radions P 2. Där annonserades ; Wiener Mozart-bläser framför Gran Partita av Mozart. De underbaraste toner nådde mig från Wien till Kristianstad. Spelsugenheten blev allt mer akut. Jag MÅSTE få spela detta. Men hur få ihop det instrumentalt, medspelare som vill och kan, noter?……Men när viljan är stark så………På något sätt löste det sig om än inte som Mästaren föreskrev i genipartituret.

Så fick vi ändå ihop en ”Kajsa Varg-ensemble.” Två basetthorn ersattes med två Bb-klarinetter. Två valthorn med althorn . Två oboer med flöjter. Kontrabas med tuba. Trösterikt är att kunna svära sig fri från förfalskning då även Mozart vid behov ersatte saknade instrument med de som fanns att tillgå (har jag läst)

Efter repetitioner på konserthuset,med Stig Gustafsson som dirigent, tog vi plats på torget framför muséet i Kristianstad. Solen sken och värmde. Akustiken vänlig. Allt eftersom tonerna nådde ut i staden till Kronohuset, till Frimurarehotellet, till Rådhuset,  anslöt fler och fler åhörare. Mozarts musik har en magnetisk dragningskraft även för dem som sällan lyssnar till klassisk musik. Jag minns detta som en mycket fin stund till vilka mina tankar ofta återgår……Men att få spela det igen….det trodde jag inte på.

Presenterade för någon tid sedan på min FB-sida en fantastisk inspelning på verket där Zubin Mehta med nöjdaste anlete dirigerar musiker från Berliner Philharmoniker. Lade på skämt i presentationen in påståendet. ” Den får jag aldrig mer spela”  Då hade jag inte räknat med att bland mina vänner finns en person som inte vet vad ”aldrig” eller ”inte” betyder. Som inte räds någon uppgift. Han som inte ”bara” är överläkare i psykiatri utan även en utmärkt fritidsmusikant med meriter som första klarinettist i Arméns musikpluton. ( Marcus till vänster i bild)  Och så klart, en av mina före detta elever. Marcus Persson. Bollen var Marcus och hans bollar rullar snabbt. 

Med god hjälp av en annan ”entreprenör” och fin spelare , Kimmo Rumpunen, besattes stämmorna undan för undan. Fick uppfattningen att alla vill spela Gran Partita. Och jag förstår dem. Endast basetthornstämmorna ersätts  med klarinetter annars helt i original-besättning med bland annat en av landets ledande valthornister Thomas Kjelldén ( På bilden med ”biinstrument” och min värvning!!!) Dirigerar gör Patrik Dahlbom vilket garanterar för tolkningen.

Nu skall vi repetera den 29/12. En samling spelberoende musiker från Malmö, Lund , Hässleholm och Kristianstad. Under vår konsert för många år sedan kallade vi oss lite pretentiöst för ” Kristianstads Mozart-blåsare”. Varför inte nu till ” Skånska Serenadensemblen” ? Rodnar.

Ps. Stod jag inför valet, likt sista måltiden, att bara få spela ett enda verk till i livet. Då hade jag valt första klarinettstämman i Mozarts snilleverk ” Gran Partita”. 

 


Lämna en kommentar

Tillfällig återkomst till Christianstad Symfoniker. (Kristianstads orkesterförening.)

Det har nu gått 90 år sedan orkesterns grundare musikdirektör Ille Alexander Stanislaus Gustafsson höjde taktpinnen och lät Ouvertyren till Rosamunda klinga ut till åhörarna. Då var han en ung man på 30 år. Musikdirektör för Kungl. Norra Skånska regementets musikkår. En kreativ person som få. Ett av hans många initiativ blev ”Kristianstads Orkesterförening”. 

Satt under gårdagen med tanken. Kunde Ille i sin mest optimistiska fantasi tänka sig att det 90 år, efter att de första tonerna nått offentligheten, så skulle orkestern fortsätta att sprida musik och glädje ? Den orkester som på sin jungfrukonsert också presenterade en solist då Eric Ljunggren framförde Franz Lizts första pianokonsert. Sen dess har många mycket framstående solister gästat orkestern.

Själv gjorde jag min debut i mitten på sextiotalet som klarinettist i första stämman med ”Bojarernas intåg”. Musik som bjöd på solon i stämman. Därefter blev det många år. Och flera dirigenter, ordinarie eller gästdirigenter. Samt flera verk av de stora mästarnas musik. Det var under militärmusikens tid i staden kutym att musikdirektören också var dirigent för orkesterföreningen. Fick därför glädjen att spela under min högaktade chef Helle Rosén i åtskilliga konserter. Helle, som med sin genuina musikalitet följde solister i de stora rikt rubaterade piano och violinkonserterna med lyhörd flexibilitet. Vanligt på den tiden var att nästan samtliga blåsare var militärmusiker medan stråksektionen hämtades (med några lokala musiker som undantag) från Malmö symfoniorkester. Frekvent konsertmästare den rutinerade räven Helge Duvander. Ofta förekommande solocellist en världsstjärna som Wolfgang Laufer. Allt måste sitta på en repetition plus genrep…….och det gjorde det.

Tider efter min debut gick och gick och ……Så blev jag musiklärare men fortsatte ändå i orkestern…….tills…åren hann ifatt mig och jag kände för att trappa ner. Frågade två mycket spelskickliga unga fritidsmusikanter om det kände för att spela symfoniskt. Kimmo Rumpunen samt Christian Frantz (som varit min elev) Så blev det med stor saknad ett farväl till den orkester som betytt så mycket för mig. MEN! Den åttonde dagen i december 2018 var jag tillbaka.

Först konsert omgiven av lussekatter, franskbröd, morötter, potatis, kålrötter (menar inte mina kollegor då) , apelsiner……och…..och….. En lunchkonsert mellan grönsaker och bröd på Maxi i Kristianstad. Tänkte, där jag var placerad, och kunder med vagnar trängde sig förbi: Hade Ille ställt upp på detta? Nej,  är mitt ogarderade tips. Och OJ ! vad tidsandan kan förändras på 90 år. Därefter konsert i Heliga Trefaldighetskyrkan och där har Ille spelat många gånger.

Orkestern heter i dag ” Christianstad Symfoniker” Den första ordföranden var häradshövding Erik Lillienberg. Den nuvarande, läkaren Kristina Jonasson. Första klarinettstämman har gått i arv från Hugo Svensson till Kimmo Rumpunen (Närmast i bild. Stora bilden). Ille Gustafssons taktpinne sköts nu med den äran av Patrik Dahlbom.

Så satt jag där i kyrkans december-mörker 90 år efter orkesterns dopkonsert.. Tittade på mina spelkamrater och konstaterade. Få av dem har hört talas om Ille Gustafsson. Ingen har träffat honom. Utom jag. (Jag kan berätta)  Nu skall jag snart ikläda mig mörk kostym och åter spela med Christianstad Symfoniker. Hoppas det blir fler gånger…….Jag har ju nytt päron och instrument…..så….

 

 


2 kommentarer

Nyfunna ”Klarinett-idoler”. Sent i livet men ändå. Allt tack vare…..

Skrev för ett antal år sedan i bloggen om klarinettister som inspirerat mig i mycket unga eller ganska unga år. Klarinettister från olika länder, med divergerande spelsätt. Dessa förebilder lever hos mig ännu men har fått sällskap av ett antal nyfunna klarinettister. 

Det hände sig för ett år sedan. Min utskrattade, begabbade, hånade , men också beundrade Tjock-TV ville gå i pension. Inte för att jag tyckte att den gjort sitt….men ingen är allenarådande. In kom ett under som ersättare. Platt, stor och med en bildkvalitet som nästan var intim. Som om de i rutan framträdande befann sig vid min sida. Och en oroande tanke att vara anständigt klädd om så önskades av besökarna från media. Medföljande till denna apparat följde ett tekniskt geni som installerade underverket. Han heter Bosse och menade med bestämdhet att den skulle anslutas till internet. Så blev det som det blev. En ny musikalisk värld som aldrig syns i ”Normal -Tv” blev mitt sällskap många, många timmar. En värld långt ifrån alla kommersiella kanaler som bekräftar att mångfalden ofta är enfald. Ja, även fjärran från Public-Service. Det var här jag upptäckte dem. Mina nyfunna klarinetthjältar. 

Börjar med Backun och Legere-artisterna. 

Ricardo Morales (Soloklarinett Philadelpihaorkestern.) Paolo Beltramini. Jose Franch-Ballester. Samt min kanske största favorit, Corrado Giufreddi. En kvartett som förutom självklar virtuositet äger en scenkarisma som extra parfym på sina framträdanden. Klarinettister som trotsar år av tradition genom att spela på syntet-rör, Legere. På ett träslag i instrumentet som heter Cocobolo. Som kanske många betraktar som hädare, som att svära i kyrkan? Men låter fint gör det. Eller hur Corrado? YEEEES !!! 

Andreas Ottensamer. Är en annan hjälte. Innehar en av klarinettvärldens mest prestigefulla stolar.  Alternerande soloklarinett Berliner Philharmoniker. Men till skillnad från sina stora föregångare bjuder han också på populärmusik och show. Övergett trämunstycke och snörligatur. Kommer från den  mest berömda klarinettfamiljen jag känner till och ser visst bra ut, säger de som förstår sådant.

Alexey Gorckholinskiy (Puh vilket namn) Har aldrig hört ett mer tekniskt fenomen. En snabbare tunga. Lyssna på hans Paganini !! Otroligt.

Detta var bara några utvalda av mycket fenomenalt jag hört på instrumentet. Lägg till detta alla Masterclass-lektionerna.

Varför fanns inte detta då jag var i mera formbar ålder än dagens? Så mycket lärdom och inspiration. Tack You Tube. 

 

,