JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Karl-Erik Lennholm (Den starkaste personlighet jag träffat)

Har man hunnit bli 79 år. Haft ett spännande liv där jag mött många personligheter varav några blivit mina vänner. Fått spela med berömda solister, artister, och otalet härliga musikanter. Träffat fotbollsspelare som satt avtryck i den svenska fotbollshistorien. Samt andra som av olika anledningar korsat  min väg på livsvandringen. Hur kan jag då i backspegeln klart framhålla en enda person som fascinerat mig mer än någon annan? Karl-Erik Lennholm.

Född i Stockholm 1913. Anställd som musikelev på Svea Livgarde den 18 juni 1928 av musikdirektör Per Grundström. Grundström, som Karl-Erik högaktade i hela sitt liv och under sentimentala ögonblick med tårfyllda ögon aldrig kunde berömma nog. 

Lennholms instrument blev tenorbasun, trombon och baryton. Vann inträde på Konservatoriet 1930. Studerade där i sex år och blev senare även lärare på högskolan.

I det civila musiklivet i huvudstaden blev han legendarisk. Spelade med berömda kapellmästare som, Håkan von Eichwald, Lulle Elboj, Charles Redland med flera. Orkestrar, i vilka flertalet namnkunniga musiker var hans medspelare.

Det var på Svea Livgardes musikkår han hade sin huvudgärning. Trogen kåren fram till sin pension. En lysande ”feelingmusikant” på sin baryton. På inspelningar hörs hans kraftfulla spel tillsammans med andra fullblodsmusiker som Karl-Anton Wåhlander och Robert Ericsson (Svärfar till Karl-Erik). Det var naturligt att denne ståtlige person blev utnämnd till kårens regementstrumslagare år 1953. En befattning han innehade under tio år. Det har i gebitet säkert funnits många med större stavbriljans, men ingen med mer pondus.

Men det var mina personliga intryck av Karl-Erik Lennholm som jag bär med mig genom livet.

Mötte honom för första gången den  14 januari 1955. Jag 15 år,1,50 lång vägande 40 kilo, nyintagen musikelev. Han 42 år,1.95 och atletisk. Musikfanjunkare och regementstrumslagare. Efter presentation döptes jag till Kalle Kyckling. Och jag skulle aldrig komma på tanken att protestera.

Tiden gick. Lärde mig mer och mer att uppskatta honom. Hans sätt att försvara oss unga mot dumheter från överordnade.  Ja, att alltid ta parti för den svage. Orädd för överheten. Hans genommusikaliska prestationer där inte minst hans tolkning av Griegs ”Landkjending” inte stod de stora operasångarna efter.

Än idag då gamla militärmusiker träffas står Lennholm överst på samtalsmenyn. Som när han skrämde slag på unga fänrikar och löjtnanter som vågade sig på  att inspektera musikkåren. Som när han med ett knytnävslag spräckte en dörr i Wolfsburg för att visa hotellägaren vad han hade att vänta sig om han inte slutade upp med att behandla de unga flickorna i personalen illa. Otaliga var hans kontroverser med chefen, Ille Gustafsson. De båda kunde kasta staven mellan varandra utskrikande icke tryckbara invektiv. Hur han i ilskan kunde stöta staven i marken så att den borrade sig ner flera decimeter. Eller när han i irritation över att behöva utföra figurativ marschmusik avbröt övningen med kommentaren; ” Svea Livgardes musikkår går rakt fram”. Och så blev det. 

Tyvärr hade starka drycker blivit en allt för trogen medföljare i hans liv. Många skålar hade delats med bland flera  anda Jussi Björling. Två likar på många sätt. Minns en radioinspelning i vilken Stig Rybrant var producent och annonserade från inspelningsrummet ! ” Kan du vibrera lite mindre i barytonen”! Karl -Erik rusade upp . Kastade instrumentet i golvet och lämnade studion. Märkligt ändå att Rybrant inte kände till Lennholms belägenhet. Han var något av en kändis i den tidens Stockholm. Överallt där man kom och avslöjade att man tillhörde Svea Livgardes musikkår hördes, ” Hälsa till Karl-Erik”! 

Så var det den där vaktparadshändelsen år 1961. Musikkåren skulle resa till Italien för firande av ett Garibaldi-jubileum. Svt ville göra reklam för det hela genom att filma en högvaktsmarsch till slottet. Lennholm i täten som vanligt. Allt mer vinglande. Åskådares rop på ” Ta bort karlen han är full”. Framme vid Slottsbacken tog det slut. Nisse Lang tog över staven. I DN dagen efter kunde det läsas. ” Regementstrumslagaren hade ryggskott”. 

Det diskuterades därefter om han skulle få följa med till Italien. Men som tur var fick han och gjorde ett intryck som ingen annan av någon närvarande kårs ledare på gatorna i Turin. Han ledde med sin oöverträffade auktoritet kåren. I en gatukorsning mötte vi en engelsk musikkår. Då vände sig Karl-Erik om och gav ”ordern”.” Kom an gubbar. Det jävla basset skall vi nog blåsa omkull”! Några som säkert också minns honom är några musiker från den franska närvarande kåren vilka skulle skoja och lägga beslag på Karl-Eriks modell-ä-uniform som hängde på hans balkong på första våningen. Och fick fly i panik med orden ” Hjälp!! Den store svensken är efter oss”!

Tillbaks i Stockholm efter resan till Italien var det dags för mig att resa till mina skånska rötter. Hade begärt och fått förflyttning till Kristianstad. Tog adjö av den person som döpt mig till Kalle Kyckling. Nu 30 centimeter längre. Och varande musikfurir.

Karl-Erik Lennholm med tårar i ögonen som den stora känslomänniska han var. Vi skulle aldrig mötas mer men i mitt inre finns han kvar i alla tider.

Ps. Karl-Erik Lennholm blev endast 61 år. Vissa drycker dödar även de starkaste mycket för tidigt.

Jag låter här bilderna tala visande denna legendar.

 


4 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Finns något jämförbart mellan konstgräs på fotbollsplaner och syntetklarinettrör?)

Jag svarar JA på rubrikfrågan. Två i och för sig skilda världar men båda oerhört konservativa. Fotbollen och orkesterinstrument-världen.

Fotbollen.

” J-la plastlag. Balkonggräs. Fotboll SKALL spelas på gräs” Invektiven från fans vars lag spelar på gräs gentemot det ”plastdrabbade”,  saknar begränsning. Inte minst gäller det ”mina egna”. De mest högljudda MFF-supportrarna, som efter den 14 februari 2019 måste vara mycket desillusionerade. Vilka argument skall de ta till nu då MFF måste spela på plast någonstans norr om anständigheten?

Konstgräs föddes någon gång i mitten på sextiotalet. Har sedan dess utvecklats som alla teknik gör. Nu väljer allt fler klubbar att klä sitt fotbollshem med det som kallas för hybridgräs. Vilket väl är tänkt skall vara det bästa av två världar.

Men i konservatismens högborg (fotbollen) lever de, som anser sig ha företräde för sina åsikter, i högsta oemotsagda välmående. De som hellre ser en match på en leråker där ”tjongandet” är ett måste än på en plan där bollen rullar och ställer krav på teknik och tempo. De som är okänsliga för förändringar och ständigt upprepar ” Så har det varit, så är det och så skall det alltid vara”. 

Klarinettspelet.

Plaströret har funnits länge. Provade av nyfikenhet en del i yngre år. Fick känslan av att med ett plaströr kunde jag överrösta ett brassband med 100 trumpeter och lika många tromboner.. Funderade ändå på att ha ett sådant med som trygghetsrör vid konserter då samtliga trärör bestämt sig för att göra livet till ett helvete. Men likt fotbollens konstgräs har tekniken gått framåt. Nu finns ett inte helt ”dött” hybridrör Som skänker trygghet åt musikern. Legere heter tillverkaren . Materialet för mig okänt. 

Men i ännu ett tempel för konservatism ( den klassiska orkestervärlden) finns de sen länge medärvda fördomarna. ” Låter det inte plastigt” ? Ingen anmärker på att brassinstrument och tvärflöjter låter metalliska. De som har munstycken/munplattor av dött, alltid likaverkande metall-material. Men träblåsare skall minsann lida och spela på det som varit rådande i alla tider. Sitta där och skrapa och klippa och oroas. ”Så är det, så  har det alltid varit och så skall det förbli”. 

Framtiden ?

Inget kan slå en saftig, doftande, smaragdgrön, nyklippt gräsmatta under en fotbollsmatch när kvällssolen står lågt en mild sommarkväll. Men alternativet. En nästintill ospelbar, fläckig, tuvig, gropig plan en tidig kylig vårmatch gör att det allt mer utvecklade hybridgräset kommer att bli framtiden för länder med ett ogynnsamt gräsklimat.

Inget klarinettör kan matcha det där av Arundo Donax som man hittar en gång vart tredje år och som håller någon månad. Men ett väderoberoende, kroppsvätskeokänsligt Legere som ständigt, eller i lång tid, är näst intill det optimala, är en framtid som sparar mycket oro, samt många pengar för träblåsarna. 

Flera betydande klarinettister och andra träblåsare spelar nu på Legere. ( Guifreddi, Morales, Ballester, Shifrin, Beltramini för att nämna några. Ja till och med i den mest traditionella instutionen syns och hörs syntetrör. Berliner Philharmoniker. Flera stora fotbollslag spelar nu på hybridgräs. Som Malmö FF. Och än är vi inte till vägs ände. Än kommer framtiden att utveckla de båda komponenterna ” Klarinettrör” och ”Fotbollsplaner” än mer…….kanske?


Lämna en kommentar

Hur lät det? Men framförallt. Hur kunde dom?

Vi kommer inte förbi dem. Vill det heller inte. Spelar dem med glädje, men också med möda, om vi inte är en Martin Fröst eller honom likvärdig. Vi som spelar klarinett och begåvats med den största och bästa solorepertoaren av samtliga blåsinstrument. I synnerhet gäller det tiden från sent 1700-tal och hela 1800-talet. Här finns delikatesserna: Mozart, von Weber, Spohr, Crusell. Lägg till kammarmusik med klarinetten i huvudrollen som Brahms med flera. En repertoar som utmanar interpreten. Som ropar på många timmar i den privata övningsverkstaden. Men som är mödan värd.

Dagens klarinettister har tillgång till instrument som dåtidens bara kunde drömma om. Instrument, som om de sköts, täpper perfekt med den lättaste fingerpåläggning. Ett utvecklat klaffsystem. Med några undantag egaliserade toner. Proffsmodellerna så intonationsrena som det är möjligt. En djungel av munstycken att välja på. Så var det inte för en Mühlfeldt, Crusell, Baerman, Stadler, och deras samtida. Därför min undran. Hur lät det? HUR KUNDE DOM?

Att nämnda kompositörer inte tog hänsyn till dåtida klarinettens begränsning är uppenbart. Jag lyfter på alla hattar/mössor jag ägt för dem som med ”omöjliga” fingersättningar och intonationsutmaningar, knappt hörbara toner, icke täppande instrument, spelat detta och ändå måste det ha låtit bra…..väl?  Tänk om vi fick höra uruppförande av Mozarts klarinettkonsert framfört på basettklarinett i A av Anton Stadler. Richard Mühlfeldt med stråkkvartett i den undersköna andra satsen i klarinettkvintetten av Brahms.

Nu spelar en del på instrument som är repliker av originalen. Allt för att framkalla hur det en gång i tiden lät. Misstänker dock att dessa nybyggnationer är betydligt hanterbarare än dåtidens med putor av fisksimblåsor. Vad skulle mästarna själv föredra om de fick jämföra? Hur lät kompositionerna i deras inre? Vad säger Du Wolfgang? Louis? Johannes? Bernhardt? Carl?

Eller vad säger Stefan Harg och andra som sitter inne med stor kunskap i ämnet?