JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


6 kommentarer

Dagboken ( 20/3 . Återträff med kollegor )

Kristianstads Kommunala musikskola skall fylla 50 år 2020.

Därför var vi åter kallade. Vi som varit med förr. Som vet. Som har en historia att  berätta. Som förväntades tillföra något inför det jubileum som inträffar.

Av de inbjudna kom. Birgitta Montelius. Pianist och schackspelare. Väl behandlande det vackra tyska språket (ja , jag menar det) Även sådana ord som bara vissa kan. Som jag. Ewa Ludvigsson. Pianist och tillsammans med Stig Nilsson den först heltidsanställda läraren på skolan ,1974. (Vill tillägga, utan smickrande baktankar, att de båda klaverdamerna såg ut som om tiden stått stilla) Bengt Isaksson. Vars slagverk hörts och hörs i otalet orkestrar. Stig Nilsson violin. En lärare som uppmärksammats från högskolor till vilka han sänt flertalet välutbildade elever. Och ! Min kanske bästa kompis på skolan. Så mycket trevligt vi har delat tillsammans. (Här är vi vid andra tillfällen. )

Sammankallande var.

Musikskolans rektor. Bengt Ericsson. Biträdande skolchefen och min tidigare elev, samt efterträdare på skolan, Fredrik Ohlin. Den tänkta konferencieren under jubileumskonserten, Per Gustafsson. 

Jag såg hur de tittade. Hur de sökte i minnet. Jag såg hur de tänkte. ” Är det Han som blivit så gammal”? Mina fortfarande verksamma kollegor  När jag anlände till personalrummet för att från en hypermodern maskin, lockande med otaliga dryckesval, fylla en kaffemugg. En maskin som ropar på utbildning för den törstande. Lång sådan. Som vänligen, den på maskinen utbildade, Örjan Bertilsson bistod mig med. Efter med de förhoppningsfulla orden ” Vi ses om tio år igen till nästa jubileum”. Drog vi oss tillbaka till minnenas kammare. Till ” veteran-konferensen”.

Kommer du ihåg? Ja så hette hon. Lever han ännu?  Men var du med då? Ja särskilt när hon var notvändare med den inte helt mannekängliknande aktern generöst putande vänd mot publiken. Jag var på skolan då smällen hördes. Men inte kunde jag tro att det var ett piano som hade välts. Han hade blockflöjtsundervisning i sin bil, har jag hört. Jag fick undervisa i en korridor. Jag i ett duschrum. Jag där mössen dansade runt benen. Jag med ytterkläderna på i ett alltid oeldat rum. Ja, så lät det. Vi kunde suttit i dygn och berättat från våra ännu klart välputsade backspeglar. 

Men även seriösa fakta var vi kallade att informera om.

Var det obligatoriskt med blockflöjt då? Vilken orkester var den första på skolan? När bildades Ungdomsmusikkåren ? Och vem startade körverksamheten? Den första musikledaren? Tiden på Centralskolan. Så många blåsare det var på ”Walles” tid. Gösta Warnegård var väl den första skolledaren så där lite på halvtid, men Ekblad tror jag någon pionjär hette innan Warnegård? Väl? Tänk att det fanns en tid innan vår. 

Tiden rusade. Anekdoter blandades med efterfrågade fakta. De frågande verkade nöjda. Jag var glad över att återse, att veta att. Än hänger vi med. Dagen kallas vårdagjämning. 

Musikskolan planerar en jubileumskonsert i maj 2020 . Soloartister och dirigent skall tillfrågas. Flera skall medverka. Platsen blir den där ljudintensiva orangera. Arenan i Kristianstad. ( Bild. UMK under skolans blåsarglans-period. 

Ps. Så fick jag i dag en tid på hudkliniken CSK. På tisdag får jag besked….om…….Lite orolig är jag ändå.

 


Lämna en kommentar

Skånska Serenadensemblen (Gran Partita)

Skånska Serenadensemblen är en nystartad kammarmusikgrupp i det skånska landskapet. Den består av medlemmar mellan 29 och 79 år, från den skånska sydkusten till Kristianstadsslätten. Av tolv blåsare, en kontrabasist samt dirigent. Några har bakgrund som yrkesmusiker och pedagoger. Andra är eldsjälar som fritidsmusiker i flertalet orkestrar, men med akademisk musikutbildning. I ensemblen hörs också före detta musiker Arméns musikpluton . Och ! Samtliga interpreter i serenadensemblen är allvarligt spelberoende. 

Varför bildades ensemblen?

Alla musiker med klassisk utbildning vill och älskar att spela Mozart, heter det med rätta. Är då denna musikant oboist, klarinettist, fagottist, valthornist eller kontrabasist så finns det inget mer lockande än att få vara en viktig kugge i ett snilleverk som Gran Partita av Wolfgang Amadeus Mozart. Med detta i hjärtat och tankarna så togs initiativet att få uppleva musikantglädjen som Mozart skänker i sin stora serenad. 

Att få ihop de instrumentalister som partituret krävde var lika enkelt som för Mozart att skriva genial musik. Samtliga tillfrågade svarade ett glatt, starkt, välklingande och längtande JA. 

Så en grå förmiddag mellan jul och nyår 2018 träffades vi för första gången i Musik i Syds lokaler i Kristianstad. Många var bekanta sen tidigare. En del hade spelat tillsammans vid åtskilliga tillfällen. För andra var det nya personmöten med den spänning och nyfikenhet som en sådan situationen bjuder. Hur kommer det att låta? Trivs vi med varandra? Svaret kom snabbt. Efter bara några takter sken solen i decembermörkret. Ytterligare en repetition genomfördes när storhelgerna tagit farväl och ljuset börjat återvända. Och på den vägen är det. Så bildades Skånska Serenadensemblen. 

”Gran Partita” räknas till de främsta kammarmusikverken av Mozart. Årtalet för tillkomsten är inte helt klargjort, men någon gång på 1780-talet skedde födseln. Speltiden ligger runt 55 minuter och musiken består av 1. Largo och allegro molto. 2. Menuett (Så typisk för ensembleformen och tiden) 3. Adagio. (Vilket hördes i filmen ”Amadeus”. Där spelat av medlemmar ur ”English Chamber Orchestra”.) 4. Menuett / Allegro. 5. Romans. 6. Tema med variationer. 7. Molto allegro.

Stämbesättning.; 2 oboer, 2 klarinetter, samt 2 basetthorn. ( vilka av oss spelas på två Bb-klarinetter som fungerar utmärkt eftersom basetthorn, trots namnet, är ett klarinett-instrument. 2 fagotter. 4 valthorn, samt 1 kontrabas. 

Musiken framförs ibland kammarmusikaliskt utan dirigent med musiker som tillhör etablerade ensembler  Men lika ofta med musikalisk ledning, vilket vi föredrar. I synnerhet med en dirigent som inspirerar och med tanke på vår korta repetitionstid.

Med detta hälsar vi åhörare hjärtligt välkomna till kommande konserter. Premiär blir den 11 maj klockan 16. 00 i Tingshuset, Sölvesborg. Nästkommande konsert sker i Östermalmskyrkan, Kristianstad, klockan 18.00 den 25 maj.

Carlo Nilsson 

Ps. På bilden av ensemblen saknas en musikant.

 


2 kommentarer

Händelser jag minns ( När Brentford FC chockade mig i Rekordmagasinet)

Det var väl så om inte minnets allt suddigare backspegel lurar mig. Att fotbollslagbilderna på tidningen Rekordmagasinets baksida alltid bestod av elva spelare? De som skulle eller hade spelat en match. Alltså den ordinarie uppställningen i en tid då inga byten tilläts. Där kom lagen till mitt beskådande i granna färger mest från Sverige ,men även från en främmande långt bort liggande värld. Så en dag, då jag som vanligt först undersökte lagbilden, spärrades mina barnaögon upp. Jag kunde inte fatta vad jag såg…..Vad såg jag?

Jo, ett fotbollslag från den mytomspunna världen. Från fotbollens moderland iklädda rötvitrandiga tröjor. Men det var inte det som fick min hjärna att haverera och min mun att gapa. Inte var de elva spelare. Nej, många, många fler. Uppradade i sektioner. Hur kan de få lov att vara så många? De måste ju vinna alla matcher. Hoppas att MFF aldrig får möta dem. Var tankar som fick min världsbild att falla samman. Hur många de var på bilden? Det är glömt. Men inte åsynen  för nu så länge sen.

Rekordmagasinet var för min, och flera andra generationers svenska pojkar, något oumbärligt. Ett måste. Förutom nämnda lagbilder fanns allt av intresse. Serier som Per Stigman. Fiktiva hjälteskildringar från sportens värld så lätta att identifiera sig med i fantasin. Tecknade berättelser om stora idrottshändelser.

Tror att det var på torsdagar som det inträffade. Stod med hemmets teaterkikare och spanade ut tvärs över Nobelvägen i Malmö. Kikaren var riktad mot oasen. Mot Judith Björks tobaksaffär där det snart skulle hända något efterlängtat i skyltfönstret. En tidning skulle anlända. Rekordmagasinet skulle åter komma till vår värld.

Ingen, varken förr eller senare, har korsat Nobelvägen snabbare än jag. Ingen har så totalt utmanat risken att bli påkörd som jag. Allt för att inte missa en sekund av ovetskap om vad tidningen skulle bjuda på i ett nytt spännande nummer.

Och tro inget annat. Nu har jag sen länge förstått att det var en trupp-bild av Brentford  (Vilka MFF slog med 4-3 för lite sen) som nådde mina ögon. Och tro mig också när jag säger att jag, som så många andra, djupt ångrar att jag/vi kastade min/vår samling av tidningarna. En tröst var att min tidigare frisör hade en del nummer i sin salong. De lästes vid besök om och om igen och jag kände mig som en yngling igen. 

Tidningen levde mellan åren 1942-1969. Tack för den tiden Edwin Ahlqvist.

Ps. OBS ! Det är inte bilden på BFC som finns här som jag såg.

 


3 kommentarer

Krogar (Pizzeria Di Melki/ Österängs pizzeria)

Är min närmsta krog i tillvaron. Det tar mig beroende på törst, hunger, vindförhållande, vägunderlag eller fysisk form, mellan 10 till 15 minuter att utan hjälpmedel på egna ben komma dit.

Alla behöver vi ett ”vattenhål” i vår närhet. En kvarterskrog där vi kan räknas som stamgäster. Kanske saknade om vi uteblir allt för länge.

Att som jag bo i ett vidsträckt villaområde har många fördelar. Lugnet som eftersträvas allt mer i övermogen ålder. Grönskan, blomningen, fågelsången, sommarfjärilarna, luften är komponenter som inte ropar på flytt innan en sådan blir ett måste i värsta fall. Men ingen kan få allt. Saknaden efter att snabbt och lätt nå en närkrog är just en saknad. 

Minns den där promenaden en dag längesen då jag upptäckte den nystartade ”Österängs Pizzeria”. Hade lång tid önskat en samlingsplats i närområdet. Hade likt en Gösta ”Fåglum” cyklat som en galning hem med hämtpizzor, allt för att hålla de någorlunda varma (En pizza skall vara hetare en het) Nu var det slut med detta. Nu kunde pizza-abstinens och andra krogbehov tillfredsställas sittande vid ett bord på en restaurang i skaplig fysisk närhet från hemmet. Livskvaliteten hade avancerat en division. 

Ägarna hette Josef (som håller på ett gulsvart lag vilket inte är IF Elfsborg utan AEK Athén) och Olga. Båda med grekiskt ursprung. Vi blev snabbt stamkunder. Redan då vi gjorde vår entré i lokalen stod dryckerna framdukade. Josef hade genom fönstret noterat vår ankomst. Ja, det gick så långt att Josef beklagade om någon gäst hade satt sig vid ”Vårt bord”. Han pizzor var av Michelin-klass om någon sådan utnämning hade funnits. De ibland något ”livliga” besökarna kontrollerade han med vänlig men bestämd auktoritet.

Men en dag tog det slut. Josef och Olga stängde och flyttade till Blekinge. Deras skapelse bytte ägare. Och inget blev sig likt. Försökte några gånger att med närvaro hoppas på gamla goda tider. Men…….min stamkrog var inte längre en sådan.

Så gick åren. Och gick och…….Nu var mina närmsta krogar Sommarlustkrogen och China Wall. Men ingen av dessa kunde ersätta dagarna hos Josef och Olga.

Så hände det. I brevlådan anlände reklam för att ny regim inträtt i Österängs pizzeria. Nu döpt till ”Pizzeria Di Melki. Skall vi ge den en chans ?  Det gjorde vi närmare bestämt fredagen den första dagen i den första vårmånaden mars.

Pizzeria Di Melki är väl ingen krog där någon firar sin femtioårsdag eller någon annan stor händelse i livet. Och det är inte heller vad jag söker. Den ligger där på Österäng i Kristianstad vilket är en stadsdel där villor och höghus lever i fredlig samexistens. Utbudet av pizzor samt annan mat är digert. Starka drycker däremot är av mer begränsad riklighet ( utbudet på en av bilderna) om jag uttrycker mig hovsamt. Lokalen något spartansk men ändå välkomnande bekväm. Tillika befriad från bakgrundsmusik via högtalare. Och framförallt. Priserna mycket pensionärsvänliga.

Så gick vi därifrån i marskvällen. Konstaterande att vi nog fått vår närkrog tillbaka. Och att några av de talrika gästerna var klart igenkännbara från Olgas och Josefs dagar. Tiden hade stått still i några timmar.


Lämna en kommentar

Bloggubbens (dystra) funderingar. ( Det blir allt glesare i vän-leden)

När livet var ungt ,eller relativt ungt, kändes det ibland som att tillvaron var djupfryst. Så här skall det alltid vara. Släkt och vänner går att träffa när jag så önskar. Så går åren och en dag…..jasså hon dog…redan…ja, jag hade hört att han varit sjuk…men ändå….men hon var väl inte SÅ gammal?  Och han som såg så stark ut.  ..Och han..och och hon….och………

I dag vet jag att han kommer jag aldrig mer att träffa och prata gamla minnen med. Hon syns sen långa tider inte längre leende mot mig då vi nickade igenkännande i affären. Kan inte längre berätta att jag träffade NN på stan idag. HAN skulle resa till Spanien,  och att Han spelar ännu. En telefonsignal åtföljd att förvånat men glatt svar. ”Men hej det var längesen. Så kul att höra från dig”. Så många det blivit nu som jag inte kan få den uppringningen ifrån. Så många som jag tänkt att det skulle vara kul att träffas igen innan det blir för sent……och blivit för sent.

Kamrater som följt med sen långa tider. Från barndomen i Malmö. Från ungdomen i Stockholm. Från vuxenlivet i Kristianstad.

” Det är måndagsmorgon och mitt huvud känns så tungt” Diktade mäster Ramel. Därför denna dystopi en grå måndag i början av mars. Som trots allt är en inledning till en ny vår. Till nytt liv.

Bilder: Kristianstads Stadsmusikkår. Militärmusikkåren Kristianstad. Blåsarkvintett 65. Gert-Åke Walldéns storband. Här syns många väldigt nära vänner som lämnat oss innerligt saknade. Många senare i livet sällan träffade men i trygg vetskap om att de fanns …..innan.  Och inte minst en släkträff när livet var soligt och alla levde. Och skulle så göra i……….