JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken 24 april ( Nostalgiträff med barndomskamrater från gården i Malmö)

Trodde länge att planerna för den här dagen aldrig skulle realiseras. Som så ofta bli något för byrålådan. En tanke. En önskan……men……så svårt att genomföra.

Men det blev av. Vi träffades igen efter många, många, många år. Främst vill jag tacka Thomas Jarlsbo som på Facebook initierade någon form av möte. Britt Albin som jag märkte menade allvar. Kerstin Thylander som raggade upp fler från tiden som flytt.

Där satt jag med förväntan på tåget till barndomsstaden. Hur skall det bli? Har vi helt vuxit ifrån varandra? Haft olika yrkesval som format oss.  Allt är så längesen, men vi har ändå så många gemensamma upplevelser och minnen. Allt från den tid som betyder så mycket för oss alla.

Kom gående från Möllan mot platsen för den efterlängtade händelsen. Kristianstadsgatan- ”Runningen”. Falsterbogatan passerades med en ynglings spänst i steget (Nåja) Kvarteret nåddes…..då såg jag på avstånd med klara katarakt-opererade ögon. Två  damer som nyfiket kikade in i en port. Inte vilken port som helst utan den till Kristianstadsgsatan 41. Skall jag säga ”Pärleporten”?  En av dem beskådade mitt närmande utan att reagera. Jaha, så blir det. Jag är inte längre igenkänd. Och att det skulle vara just Kerstin som……..hon kanske inte ser så bra, som hon ser ut, var min trösterika tanke.

Så dök de upp i avtalad tid. Samtliga med sin generations tidspliktsuppfostran. En bilist ropade på mig. En betydligt yngre person som jag lärt känna i mitt ”MFF-liv”. Mattias Larsson med sin fru och son. Klockan 16.00 den 24 april 2019, ett ögonblick att minnas. Nästan lite overkligt. Hade tiden stått stilla?

Hur vi plötsligt kom in på gården genom den slitna porten vet jag inte. Som ett ”Sesam öppna dig”? Kanske?

”Min gård” är sig inte längre lik. Från en steril asfalts-yta till en lummig trädgård med vinbärsbuskar och blommor. Inte går det att spela fotboll här längre, var min första tanke. Träd och buskar är i vägen ,likt töser och småungar var då, vilka dock var mobila. 

” Nej ,hon bodde där”. Visst stod soptunnorna där? Var har garaget tagit vägen? Och så gjorde vi kanor på vintern där man tömde slaskespannen. Vad hette nu Arnes mor? Hildur, Javisst. Leif lever inte längre. Hans hund hette Tobby. Den var tänkt att vara en cockerspaniel, men det växte och växte…så. Jo, Rosman var vaktmästare på Capitol.   Vi kommer inte ner i källaren nu där är portkod. Gräsmattan fick vi aldrig beträda mer än på vintern då alla julgranarna stod där i väntan på att få komma in. osv..osv osv…Vi pratade, fotograferade, mindes, blev barn på nytt…. nästan. Tjejduon ”Albin/Thylander” sjöng en sång, framförd under en gårdsfest någon gång. 

Husets nuvarande innevånare ,samt en svart katt betraktade oss nyfiket. ” Ur stugan tittar bonden med undran och skräck”. Nej , vi såg mycket fredliga ut. Förklarade för någon vem vi var. Men jag vet att vi alla tänkte. ”Detta är VÅR gård. Ni som bor här nu är bara på tillfälligt besök”. VI vet vad gårdens hemligheter är”. Vi ,som tillhör ”Gamla Rasat-generationen”. Vi, som blivit jagade av värden, Ragnar Lundqvist. Vi som känner husets/gårdens själ.

Inne i värmen på Bodega Nobe satt vid ett långbord. Kerstin, (som var den jag kände mest) Britt ( vilken var nästan värdig som lekkamrat…..ibland…i nåder om de vuxnare inte var tillgängliga ) Ann-Britt (som respekterades för sin status som syster till Lasse) Syskon paret Ann-Marie och Lars. (vilka var i femårsåldern då jag lämnade gården och därför okända för mig. Dock berättade Lars om den stora händelsen där 1959. Då, när Tage och jag anlände till gården efter vår cykelfärd från Solna) Bengt ”Lillebror”. (som jag träffat någon gång i vuxen ålder) Bröderna Åke och Lars . ( Båda MFF-are såklart. Knappt märkbara för mig på min gårdstid. Thomas. (som så generöst bjöd på mat och trevliga reseminnen) Självklart hade vi ibland divergerande reminiscenser till våra gårdsupplevelser. Jag med mina snart 80 år. Någon ännu inte 70 fyllda.

Det skrattades mycket i vårt hörn. Damerna drack vin. Gubbarna öl. Könsrollerna syns även i dryckesvanor. Tiden gick allt för fort. Bakgrundsmusik i högtalare underlättar inte konversation för ett hörselskadad öra. Avskedets vemodiga stund kom som alla avskedstider till slut gör. Men den 24 april nästa år träffas vi igen. Eller hur ? Britt! Du menar allvar och det är inte för sent då heller. Det får bli vårt ”Gårdsträff-datum”.

* Tittade in i min mors gamla livsmedelsaffär. Nu är det ett bokkafé som heter ” Amalthea” Där satt två skäggiga unga män. Berättade för dem om lokalens historia. Ingen lyfte ens på blicken .

  • I Jesusparken blommade syrenerna. 

*. På Malmö central vimlade det av blåvita halsdukar. MFF hade slagit Hammarby med 4-1. Varför tycker jag ändå inte att halsduksbärarna är ”riktiga MFF:are”? Man behöver inte ha legat bakom ”Gripens” mål. Man behöver inte vara ordensbroder i FV. Man behöver inte ha varit medlem i MFF under många år. Skrivit böcker om MFF. Skribent på ”Himmelriket”. Jag måste skärpa mig så jag inte blir en gnälligare gubbe än den jag är. Dom var på matchen. Jag var det inte.

* Det slog mig att inga barn var ute och lekte på vår gård. Så var det aldrig på min tid. Utom möjligen på nätterna. 

* Och så måste jag tillägga att söta Britt och jag avslutade aftonen i ”Piratens” och Sten Bromans fotspår. På Savoy! 

  • Sen hade Ernst Hugo Järegård rätt när han sa. Det är för våra barndomskamrater vi spelar. Så är det. De betyder så mycket. Tack för den 24 april. Även ni småungar som nu blivit lite större.
  • Så såg det ut där i hörnet av Kristianstadsgatan och Nobelvägen. Året är 1967. Mina föräldrar bodde kvar till mitten av sjuttiotalet.

 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar ( Varför (egentligen) flyttade jag från Stockholm/Solna till Kristianstad?)

Alla vet, och har funderat på, hur livet skulle blivit om…..Jag gick till höger istället för vänster där. Om jag tackat ja eller nej till…..Om hade gjort si istället för så, då…..Om? Om ? Om? Livets mest outgrundliga ord. 

Sen finns det STORA avgörande beslut som radikalt förändrat framtiden. Sådana som många/jag funderar på om Gjorde vi/jag rätt? Eller? Hade det blivit bättre om?…..Ångra är för sent. Men tankar finns med hela vägen tills den slutar.

Året var 1958 då tanken började leta sig in i mig. Jag hade levt på ett stort regemente sen 1955. Svea Livgardes kaserner i Sörentorp. Bott mest på ”Rådan” (bilden) som var musikkårens hus. Haft roligt. Vi bodde många där då. Spelade, spelade och mycket annat som hör åren till och inte utlämnas till offentligheten. Jag trivdes utmärkt. Livet lekte.

Men nu började något hända. Militärmusiken omorganiserades. K:1: s musikkår drogs in. Flertalet av den kårens musiker förflyttade till oss på Svea Livgarde. De kunde, och hade valt att rida. Samt att grenslande hästryggen spela instrument. Vi som var på Svea-Kåren och var under 30 år tvingades att bli kavallerimusiker.

Var nu också i den där åldern då ”Något måste hända” Här skall jag inte vara hela livet. Det var vi överens om, mina jämnåriga kollegor och jag. Allt har sin tid. Så……..Varför inte söka förflyttning? Gärna till rötterna i Skåne. Men inte riktigt än. Vi har så roligt, för det mesta….. så…. men snart…..tror jag nog……

Två avgörande komponenter till ”fanflykt”, att bli en dissident,  var alltså: Tonårsuppror/orolighet. Rädsla för illaluktande, sparkbenägna alldeles för stora djur iförda svansar, giftiga huggtänder och hårda hovar, samt ogenerat lämnande avföring var helst de tog sig fram. Mardrömmen var att bli avkastad under högvakt och vandra med instrument iklädd ljusblå modell-ä-uniform genom stadens gator åtföljd av hånskratt från medborgarna.

Så kom den där aftonen som jag ändå tror blev avgörande. 

Jag var 19 år. Livet på Rådan hade diminuerat. Inte många om ens någon bodde där längre. Mina jämnåriga hade börjat att leva ”normalt”, eller slutat. Varför var jag kvar?

Det var en grönskande vårkväll som i den här tiden. En lördagsafton , men inte som i visan att ” Jag satt och vänta dej”. Nej, jag var ensam i ett stort öde hus.  Nedstämd. Minns att jag tittade ut på en rund fullmåne som liksom likt en klok gubben i månen ville tala om för mig. ” Varför är du inte ute och roar dig? Visst längtar du efter kontakt med någon söt flicka? Prata om du gillar Elvis eller Tommy.  Det är inte normalt eller bra för dig att leva som på en sluten anstalt” . Det var dags att söka ett nytt liv. Att söka förflyttning.

Så, i september 1961 hämtade mina föräldrar den förlorade sonen tillbaks till den skånska jorden. Till Kristianstad. Och där finns jag än i dag.

Det händer väl att jag tänker . Var det rätt? I början av mina tid i Kristianstad ångrade jag mig. Bestämde att så fort jag gjort högskolan söker jag till I 1 igen. Så blev det inte. Började trivas allt mer. Fick fler och fler vänner och de som blev ”mer än vänner”. Närheten till föräldrar och MFF. Men, åren på Svea Livgarde och kärleken till staden Stockholm, går alltid hand i hand med mig…….länge än……Hoppas jag. Men tack ändå. Fullmånen som talade med mig en vårkväll för längesen. 

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns (MFF-orkestern)

Det var en gång. Eller. Det hände sig på den tiden. Då när Allsvenskan i fotboll innehöll 12 lag. 12 skulle det vara. Det var en naturlag. Varför? Det vet jag inte. Tre av dessa ständiga deltagare i rikets högsta fotbollsserie höll sig med en alldeles egen musikkår, AIK, IF Elfsborg och Malmö FF.

Detta var också under den tid flertalet förmatcher spelades på samma plan som den allsvenska drabbningen skulle ske (hur höll gräset för det?) Efter fotbollsförätten serverades underhållning i form av musik. Blåsmusik. Mest marscher men även arrangemang av tidens örhängen. Där marscherade de. I ljusblå uniformer med vita revärer på byxorna. Tamburmajoren. (Och i civila sammanhang heter det tamburmajor) ståtade med ett gehäng där namnet på världens vackraste fotbollslag kunde läsas.

Klockan började närma sig det klockslag på söndagen som längtats efter i veckor, dagar, timmar. Klassisk avsparkstid.13.30. Musikkåren tog ut riktningen mot den grönmålade huvudläktaren. Vi kunde ana spelarnas ivriga väntan på entré. Så klingade marschen ” Colonel Bogey” ut. NU! Var det dags…………för det som jag ständigt bär med mig i hjärta och hjärna. Åter en MFF-match.

Senare i livet, då jag blev en stammis på Råsunda och musikörat skolats, upptäckte jag att AIK-orkestern var både större och bättre. Men så bestod de också till hälften av Svea Gardes-musiker. Dock, som alla vet. Storleken har ringa betydelse. Och kärleken söker inte det perfekta.

MFF-orkestern kunde även höras utanför idrottsplatsen. Som på Första Maj. ( Bild ”Hövdingen” i demonstrationståget med sin orkester) Stod ofta med fadern på Bergsgatan och såg alla blåsorkestrar i vårsolens glans vandra sin väg mot Folkets Park. Frågade den allvetande/allhörande. ” Vilken orkester är bäst”? Och han skulle aldrig vågat komma på tanken att svara något annat än MFF-orkestern. Inte ens om Republikanska Gardets musikkår från Paris behagat närvara i svenskt första maj-firande. Vilket jag nog får betrakta som utopiskt.

Jag förstod nog ganska tidigt i livet att jag aldrig skulle platsa i något MFF-lag. ”Träben” blir sällan elitspelare i fotboll. Men tankar fanns redan i unga år på att vinna en plats i en annan MFF-tillhörighet. Den i ljusblå uniform . Så blev det inte . Nu är orkestern sen länge blott ett kärt minne. Och även om någon gammal nostalgiker som jag skulle önska ett Fågel Fenix scenario så inser jag att det hade varit omöjligt i dagens läktakultur. Ledaren för  Arméns Musikkår erbjöd arrangörerna för landskamper att spela innan matcher. Svaret blev. Nej tack vi är moderna !!!!. 

Men nu vet jag. Jag hade i vuxen ålder platsat i MFF-Orkestern. Ja, kanske till och med blivit ”Bandets Bosse Larsson”? (om liknelsen är förstådd).

 

 

 

 


2 kommentarer

Lars Lerin ( Och hans lärlingar.)

Inte så ofta numera som TV-program engagerar. Fungerar mest som tidsfördriv i brist på annat. I brist på kreativitet. På vitalitet. MEN! ” Lars Lerin och hans lärlingar” får munnen att le. Ögonen att tåras. Hjärnan att förvånas. Hjärtat att värmas.

Lars Lerin. Ofta missbrukas orden ”geni” och ”världsstjärna”. I Lerins fall är dessa verba nästan en underdrift. Hans målningar är på gränsen till obegripligt skickliga. Blir inte Lerin historiskt nämnd i samma division som Zorn och Larsson så böjer jag mig för att konst begriper jag mig inte på.

Junior. Är hans älskade man. Här ser vi hur en kulturkrock blir till finaste harmoni. Den blyge, stillsamme mannen från Värmland tillsammans med den extroverte, i dubbel bemärkelse färgglade, ”tokige” Cariocan , förpassar alla fördomar dit där de hör hemma. I skamvrån.

Lärlingarna. Ungdomar som Lerin skall lära att skapa konst. Men inspirera till konst är mer relevanta ord när Lerin sitter ”bakom katedern”. Med varmaste hand. Med små inspirationspekpinnar förmedlar han det som konsten innerst inne handlar om till sina adepter. Glädje. Känslor. Upplevelse. 

Alumnerna är vad som benämns funktionshandikappade. Visst går det att upptäcka mer eller mindre. Samtliga är både olika och lika. Vilken glädje de utstrålar, vilken ärlighet, vilka djupa funderingar och ordval. Vilken kärleksfullhet. Kreativitet. Fantasi. Ja, intelligens. Allt gör så att diagnosen Funktionsnedsättning egentligen borde heta Funktionsuppsättning.

Och hur kan Timmy veta: Ingen icke musikant vet det. Få amatörmusiker vet det. Kanske inte ens alla yrkesmusiker vet det. Men Timmy vet vad tritonus är !!!

Programmet borde sändas till världens alla länder. Prisbelönas därtill. Ser fram emot del 3. Om ni inte sett det. Onsdagar TV 1 Kl 21.00. Titta . Gläds. Förvånas. 

 

 

 


2 kommentarer

Dagboken 31 mars. ( Mare Balticum möter Sven Wollter)

Än finns det liv i centrum i den gamla residens och garnisonsstaden. Det ligger ett hus som bjuder på kultur alldeles perfekt tillgängligt i centrala staden. Någon modernt tänkande måste vara rasande för denna levande innerstadsbyggnad. Huset/en heter numera ” Kulturkvarteret”. Byggdes en gång och namngavs till ” Kristianstads konserthus”, på initiativ av musikdirektören vid I 6, Ille Gustafsson. I lokala pressen ville någon döpa skapelsen till ”Illeaden”.

Sen har det hänt mycket. Nu residerar ”Musik i Syd” här. Cafeteria och bibliotek tillhör de trivsamma husen. Varje måndagskväll repeterar Kristianstads Stadsmusikkår i byggnaden. Här var också min arbetsplats under många år.

Dit kom jag, som så många gånger förut , en solig men blåsig söndagseftermiddag. En sån där dag som andas vår. Ger förhoppningar. Mitt mål var en poesi och musik-eftermiddag. En föreställning som döpts till ”Triumf att finnas till”. På scenen den i svenskt musikliv unika ensemblen Mare Balticum, samt skådespelaren Sven Wollter. 

I programmet utlovas texter av klassiker-giganter som, Karin Boye, Bertold Brecht, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding, Hjalmar Gullberg, Edith Södergran, Vladimir Majakovskij, med flera. På tonsättarsidan noteras, John Dowland  samt Claudio Monteverdi bland de mest bekanta.

Sven Wollter äger en scenauktoritet som få. En diktion, och när det krävs, en röststyrka som gör att även en något sämre hörande (som jag) tycker sig uppfatta orden alldeles utmärkt. Hans tolkningar av de poetiska mästerverken lämnar ingen oberörd. Humor och tänkvärdheter vandrar hand i hand under Wollters deklamationer i vilka han utstrålar sin kärlek till texterna.

Mare Balticum (30 år 2019) spelar på så kallat tidstrogna instrument. Hur de kan inneha sin spelteknik på alla dessa är för mig beundransvärt. Klangen är egaliserad, balanserad till fulländning. Stefan Wikströms alt-trombon klingar med kammarmusikalisk smidighet tillsammans med, fiddlor, blockflöjter, dulcianer, viola da gambor, reneässanslutor i harmonisk samexistens. 

Men ingen upplever Mare Balticum utan att imponeras av Ute Goedecke. Blockflöjter och violin behärskas till mästerskap. Så ibland reser hon sig upp. För att sjunga. Och nu är vi nära änglarna. Klarhet, renhet, frasering i skön förening. Goedecke är en stjärna på den svenska musikhimlen. Mare Balticum en stjärnbild därtill.

Cyklade hem med ett leende. För en stund var oron för kommande provsvar borta. Kultur är utmärkt medicin. Medvind på hemmagatan. Lokförarevägen.

Men kanske ändå borde det skamligt centralt belägna kulturhuset rivas och återuppbyggas Där det händer. Där C 4 Shopping breder ut sig. Döpas om till C 4 Event. Nej , tror jag låter bli att föreslå det. Finns säkert någon entreprenör i tiden som tar mig på allvar.

Så inträffade det också något annat välkommet denna den sista dagen i mars. En betydligt äldre jubilar än E M B. Allsvensk premiär !