JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Dagboken 17/6 ( Därtill var jag nödd och tvungen . Biskop Brask. Nästan)

Så stort. Så fint. Så rent. Sånt utbud. Så opersonligt. Så doftfritt. Så sterilt. Så könlöst. Sånt bevis på att mångfalden ofta är enfald. Detta staden Kristianstads skrytbygge. Detta tempel som skall locka köpare från hela södra Sverige. Som skall ge intryck av modernitet , av storstad, av framtidstro.

Jag var tvungen. Oavsett vad ruelsedrabbade politiker patetiskt uttalar sig i media så FINNS INTE ALLA BUTIKER KVAR I INNERSTADEN. Så är det inte kunden som avgör var hon eller han, inte hen, skall handla.

Jag var alltså tvungen. Inträdde en måndagsförmiddag med andaktsfull hållning, uppspärrade ögon och darrande ben genom himmelrikets port till Ta-te – taaaaaaaaaaaa . Trumvirvel….  C4 Shopping.

Telia var mitt mål. Telia hade flytt centrum. Och jag har inte förmågan att tanka min mobil på egen hand. Utan MÅSTE få hjälp. Med tio kronor kvar på kontot tog jag en nummerlapp. Fick som så ofta på nummerlappar siffran 13. På displayen lyste siffran 11. Med förhoppning om snar hjälp, och lika snar återfärd till gatorna och torgen där en gång handeln och folklivet blomstrade, inväntade jag tålmodigt min tur.

Nu är det så att kunder i en sådan butik är kunder som har all tid i världen. Teknik-kunder. Där stod jag och såg tre unga män betjäna tre medelålders av samma kön. De knappade…knappade….knappade …knappade (inte knäppte som de säger i Danmark eller…nej visst) och knappade…och….

Men till slut. Siffran 13 nådde mina ögon. Lämnade min mobil till en ung man vilken såg på mig som någon som egentligen inte borde få finnas. Av den anledningen att en sådan mobil egentligen inte heller borde få finnas i denna tid av allt vad det heter i teknikens namn. Hans kropp bar spår av allt för lite tid på gym eller motionsspår och allt för mycken tid just knappande. Men till slut hade han efter en stunds knappande frälst mig och nu kan jag ringa för 310 kronor. Det räcker länge. Så därför räknar jag med att inte behöva besöka Mammons lusthus igen . Kanske aldrig därför att…….

Visserligen var det måndagsförmiddag/lunch. Men ack vad folktomt. I butikerna hängde kläder och annat vilka nästan förtvivlat kunde höras ropa Kom och köp mig ! Här fanns alla de kända märkena som finns överallt. Eller fanns när det gäller Kristianstad. Men här så mycket större och ”finare”.

Jag tror att inom några år får många affärer och serveringar slå igen. Jag hoppas det också, men med beklagande för alla anställda. För inte är väl opersonligheten en önskvärd framtid för den unge människan? Nog finns väl i framtiden fortfarande är önskan specialkunskaper, om mysiga små affärer (bilden) och caféer? Om gränder och dofter? Om torghandel ? Låt C4 shopping bli ett synligt varnande exempel på hur fel politiker och andra ansvariga tänkt.

 

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Håller jag på att bli en ”Mörkerman”?)

Midsommarvisorna flirtar skamlöst mellan det optimala ljusets dur och det kommande mörkrets moll. Ljus är eftersträvansvärt. Mörker är avskyvärt. ”Spara” var ljus. ” Slösa” var mörk. I mörkret trivs skumrasket. I ljuset den ärliga framtidsmänniskan.

Här några exempel från kända texter.

Och den ljusnande framtid är vår-Mörkrets furste stiger ned hotande och vred. Från mörkret stiga vi mot ljuset. 

Vad är det då för känsla jag har denna sommar? Försöker värja mig från att längta till lite mörkare dagar. Känner mig som svikare till den nordiska sommarnatten. Den så hyllade i poesin. Den alla normala svenskar måste älska.

Det är ju just i detta nu som rosorna prunkar. Som bären mognar. Som potatisen väntar på upptagning. Som grönskan ännu är ungdomligt frisk och förskonad från tecken på det vissnande som leder till det mortala slutet. Som himlen aldrig blir helt hotande mörk. Som näktergalen sjunger i doftande snår. Änderna simmar med fjuniga ungar som aldrig ännu upplevt en istid. Som kvällarna är milda. I den månad då det är långt till kyla och mörker. Ja, i den tid till vilken vi strävar när januarivinden isar, tar struptag på skelettet och förmörkar våra själar. Till sommarens mitt. Till där vi är nu. Och ändå.

Så är det svårt att sova under ljusa tidiga morgnar. Gräset måste klippas om och om igen. Buskar tuktas. Rabatter vattnas, vattnas, vattnas. Slöhet under heta timmar. Insekter vill gärna se hur jag har det inomhus. Mördarsniglar essen und fressen. Solen älskar att ge avtryck som melanom , jag vet. Sommarsolståndets glada dur besöks av melankolins moll. Vilka ofta har de vackraste melodierna. Så därför.

Augustikvällens sammetsmörka stjärnhimmel, med tillbehör på bordet, kan man väl få längta till under högsommarens middagsols heta obarmhärtiga strålar? September med sin vänliga värme, klara syrerika luft och mogna färger. Skörd av frukt. Vinterhamstring. Tända smålampor framåt aftonen. Oktober. Månaden för oss gubbar. Ljuset dämpas till vår fördel. Kraven på att tvunget göra det och det diminuerar. Det blir allt mer tillåtet att vara så tillbakalutad som ålderns rätt kräver.

Men! Jag vet. Dagen då vintersolståndet inträffar. Då sjunger jag som alltid in våren. ” I den härliga vår uti vårsolens glans”!  Och längtar till? Midsommaren? 

Och förresten. Ljus eller mörker. AIK har svarta tröjor. MFF LJUS-blå. Så ljuset behöver inte lämna mig alltför snabbt.  Glad Midsommar alla läsare.

Ps Sommarsolståndet inträffar år 2019 den 21 juni kl.17,54.  Sen………..

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Varför blir jag gladast när jag möter en kvinna klädd i vitt? Ja inom vården)

Satt i ett väntrum. (har suttit i många på senare tid) på röntgenavdelningen, MAS och tittade genom en glasdörr in till avdelningen i vilken jag skulle inträffa. Kom på mig med att tänka. Många män som arbetar här. Och att jag inte gillade  det. …….Varför?

Är helt övertygad om att inga genusskillnader när det gäller ” teknisk” yrkeskompetens finns. Undersköterska, sjuksköterska eller läkare. Den eventuellt divergerande skickligheten finns i andra personliga egenskaper.

Har man som jag hunnit bli 79 år så har säkert de flesta kommit i kontakt med de som representerar de viktigaste yrken som finns. Som gör att vi kan må så bra som möjligt. Ja, så att vi är vid liv så länge som möjligt. De, som oavsett kön, har min största beundran. Vårdens personal. 

Varför känns det då än lite bättre när jag får träffa en kvinna klädd i vitt? När jag blivit korrekt och artigt bemött av män. När jag fått den bästa vård av män? ? Jo!

De flesta kvinnor i vitt jag mött äger ytterligare en kompetens. En sort värme. Omtanke. Ömhet. Ja, nästan som vore jag en kär närstående. Är ordet ”moderskänsla” relevant? Nej, jag tror inte på att vårdyrken är ett kall. Någon sorts ”Florence Nightingale-förlängning”. Men börjar ”bloggubbefundera” om att kvinnor i allmänhet söker sig dit av ytterligare ett skäl än vad män gör. Det så oerhört viktiga. Medkänsla.

Ps. Men då jag ligger där nedsövt bryr jag mig inte om det är en man eller kvinna som håller i ”vapnen” . Och jag vet. Jag generaliserar och har närstående som nästan har sin manlige läkare som idol. Och då på det psykologiska planet.

 


Lämna en kommentar

Söndagen den 2/6 . Blodet forsade ut från mitt skurna bröst.

Visst. Hade känt att mitt operationsärr blivit lite ömmare. Lite hårdare. Ja, såg nästan ut som en bröstmuskel hos en ung atlet. En oroväckande rodnad hade dessutom tagit plats. Trodde att det berodde på att jag tagit i för hårt, för tidigt efter operation med trädgårdsarbete. Så det blir nog bra.

Var tröttare än ”normaltrött” i fredags och lördags. Men inte så konstigt det heller. Hustrun rånad. Pet-röntgen i Malmö. med viss oro för resultat. Så det blir nog också bra. Men ändå ordet ”nog” borde bytas ut mot ”säkert”. Men det gör det säkert…..väl …nog..så klart. 

Söndag den andra juni.

Tänkte komma igång med fysisk träning igen. Stavgång stod på schemat. Satt, som söndagstraditionen bjuder, med korsordet i Sydsvenskan. Kändes lite så där, något stämde inte. Då !  Vad var det? Varför blev min tröja fuktig ? Drog upp den. Blodet forsade ut från mitt operationssår. Tankar, vad gör jag? Panik. Mardröm. Det slutar väl? Men nej då. Mer och mer. Plåstrade om mig så gott det gick. Finns inget annat att göra än taxi till Akuten.

Akuten Kristianstad.

Så angjorde jag för första gången i livet den byggnad jag bestämt mig för att aldrig besöka. Fick könummer 13. Kände mig nästan vidskeplig. Besiktning och provtagning. Sårvätska och blod på skjorta. Väntan på läkare. Väntan…väntan…väntan……… 

Folk kom och gick. Mer eller mindre synligt skröpliga. Klart minst synbart sjuk en elitorienterare jag känner. Värdig tystnad i en lokal som andas oro. Tills. ”Här är det mer folk än i kyrkan”! Repliken utslungad av en inkommande medpatient. En sådan som vill märkas. Som vill göra sken av här kommer en tuffing. Vara en trevlig, rolig person. Som satte sig intill ett par och inledde en stupid konversation. Som menade att det kan vara mysigt att bli inlagd och vara lite halvdålig och skratta åt de riktigt sjuka. Som försökte flirta med en mamma som var orolig för sin dotters hälsa. En egentligen totalt socialt handikappad människa. Nykter? Ja, tyvärr. Och har rösträtt. Ja, tyvärr.

En Tv-apparat visade Robert Gustafsson med en show av Rolandz. Det hoppades. Dansades. Sjöngs. Spelades. Gapades. I evighet.  Allt i fåniga kläder. Ytligt. Plastigt . Skränigt. Och jag som beundrat Gustafsson…men nu……

Läkarbesök.

Efter 5-6 timmar kom jag in för att få min dom . En ung kvinnlig doktor med en lika ung och lika kvinnlig undersköterska.

Båda ett under av professionalitet, såväl yrkesskickligt som mentalt. Låg på en brits. Blev uppskuren och tömd på var, vätska och blod. ( Och utan bedövning, men med stort beröm från de båda . Måste få skryta lite). Beundrade den skicklighet de hade. Och att deras framträdande andades jämlikhet. Att de var beroende av varandras kompetens, låt vara att en av dessa haft en längre väg till målet. Gamla tiders avstånd- Läkare-Sköterska var förpassad till gamla tiders garderob. De båda var kollegor. 

Så är jag hemma igen. Äter antibiotika. Inget läcker längre. Blir allt starkare för varje timme. Och vet vad En infektion i ett operationssår kan ställa till med. Kom dit med 140 i snabbsänka och 38,7 i temp. Känns som det är normalt nu. Men spela vågar jag inte ännu.