JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

30/7 ( Ärenden i min stad. Kristianstad. Den övergivna)

Så var det sista återställt efter stölden av hustruns handväska. Reservnycklar till husets nya lås. Måste ta mig ut till den av stadens delar jag skyr. Långebro. Där allt finns som jag försöker undvika. Stora affärskedjor. Mackar. Fula byggnader. Trafikerade vägar. Motorljud. Avgaser. Men också den i min tillvaro närmsta låssmeden.

Västra Boulevarden. Ligger där som ett minne från den tid då Kristianstad var högborgerlighetens hemvist . En era jag bara fick en skymt av när jag anlände staden 1961.  Vackra imposanta hus som inte hade skämt ut sig på det burgna Östermalm i huvudstaden. Hus som blickar ut mot centrala stadens lunga, Tivoliparken. Om fantasin finns ser vi hur noblessen söndagspromenerade. Visade upp sig. Prålade. Lyssnade förstrött på blåsmusiken från parken och i nåder tackade med en avmätt applåd sordinerad av vita handskar. Såg militären marschera (Stora svartvita bilden) Och som Povel Ramel diktade ”Även om man sitter med en wienermaräng skall man dock kunna le mot en utvald societet”. Det är lätt att förföras av den idyll som var och bortse från att i bara några kvarter därifrån levde ”Fattigsverige” Där ordet ”fattig” var just så i dess värsta betydelse. Men visst är det väl tillåtet att för en stund bli en av de utvalda i en tid som flytt? Att få le och buga vördsamt mot översten, borgmästaren. Berömma de ”fina” damernas hattar… och ……vara så elegant som de på bilden framför Fornstugan…..Dricka lite punsch. Bli beundrad…  och bara ha det bra.

I dagens innerstad finns ingen misär men väl tristess. Igenbommade affärer. Ett torg, där man för att upptäcka att det är ett handelstorg, måste vara mycket observant. Ha god syn. I ett hörn finns resterna av det som en gång blommade, doftade, myllrade. Hopträngd intill klaustrofobins gräns står torghandlaren, vädjande , ”Här är jag. HALLÅ” Ser ni mig? ! Uteserveringarnas möbler syns lika uppgivet väntande. Längtande efter hur det var för inte så längesen.

Satt en stund framför Gallerian. Kändes som om byggnaden ville sluka upp mig. Falla över mig. Stöta bort mig. Inte som något som lockade. Något välkomnande. Men en besöksvärd kinakrog ropade inbjudande på mig. ”Khai & Mui” , vilken serverar en generös välsmakande buffé.

COOP i Gallerian var vid öppnandet en välkommen affär. Delikatess och fiskdisk av hög klass. Prisbelönt. Nu en skugga av sin tidigare glans. Och är jämfört med Maxi ….Nej den jämförelsen är orättvis. Som om en pensionär skulle möta en vältränad tjugoåring på 100  meter. 

Men allt gnäll tog slut när jag till min förvåning upptäckte……Så här det ni som inte vet……ännu….Med stigande ålder får vi gubbar ett problem när vi tillåts släppas ut utanför hemmet. Var finns det en toalett ? Måste snart…. annars. Och tänk att….I just Gallerian hittade jag en sådan i dag så sällsynt offentlig urinblåsförlösningsinrättning. Inte stor ,vilket jag inte heller har behov av. Men framförallt. Behövde inget kontokort eller betalkort. Ingen legitimation. Ingen komplicerad telefon. Ingen automat med koder. Det var bara att på gammeldags vis öppna dörren och träda in dit där nöden snart blir ett minne blott. När kommer någon på att den här toaletten är omodern ? Ett tips till någon i tiden.

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns. ( Min mormors tårar)

Minns inte om det var under fyrtiotalets dödsryckningar eller femtiotalets ungdomsår som det hände. Vad jag minns är att jag var i den åldern då jag sprang oftare än jag gick. En ålder som jag förlorat för längesen men som lever kvar i mig ofta ändå.

Vad jag inte heller minns är de tidiga krigsåren. Men har fått berättat av mina föräldrar att jag då bodde i Skanör hos mina så älskade morföräldrar. Allt beroende på att staden Malmö kunde bli föremål för bombning. I skolåldern däremot kommer jag med värme ihåg alla de sommarlov som tillbringades i den finaste ”lekplats” ett barn kunde få. I badets, i skogens, i äventyrets Skanör. Mormor och jag delade rum i det lilla huset. Morfar hördes snarka i styrkegraden ffff i rummet intill. Så var mina bardomssomrar. Ingen kunde fått någon bättre.

Mina morföräldrar begåvades med fyra barn . Min mor, minsting och enda flickan. En morbroder blev som min far, målarmästare. Två blev sjökaptener. Och det var två händelser som berörde deras äldsta son, min morbror Kapten Eugen Lindahl, som jag minns med rörelse. 

De prenumererade på en tidning i vilken svenska rederiers fartygs rutter kunde följas. Allt för att veta var deras älskade, sällan träffade söner, befann sig . Vilket hav? Vilken världsdel? Så skulle de ske. Morbror Eugens fartyg skulle passera mitt framför deras hus med fri utsikt över Öresund.

”Hon stryker flagg mor” Sa min morfar där han stod med kikaren framför ögonen. Jag är säker på att han använde ordet stryker som den sjöman han varit. De hade klätt sig i finkläder där de stod i huset på Västergatan. Morfar refererade. Mormor, drabbad av katarakten, som kallades skumögd då och var näst intill obotlig, kunde bara uppleva händelsen i sitt inre. Men ögon som inte kan se kan tåras. Flaggan i blått med sitt gula kors i aktern gick upp och ner, upp och ner. Hälsade barndomshemmet i vilket en tårögd mor stod. En mor som fött kaptenen på fartyget. Som sett honom växa upp. Som numera så sällan träffade honom.

Det var en tidig sommarmorgon . Något så sällsynt som en sen länge förbeställd taxi stannade framför huset på Västergatan. Vi skulle hela vägen till Falsterbokanalen. Jag hade kunnat springa dit. Min mormor däremot beroende av all tänkbar färdhjälp.

Åter var morbror Eugens fartyg nära barndomshemmet. Nu skulle båten som hette ”Jagala” tränga sig igenom den smala kanalen. Vi var på plats tidigt, mormor och jag. Spanade, spanade, spanade och…….där i fjärran styrde skeppet styra mot oss. Närmre…närmre…närmre. På kommandobryggan stod han i vit uniform. Min morbror. Min mormors äldsta son. Han var väl cirka 50 meter i från oss men ändå så långt borta. Några meter vatten, ett båtskrov hindrade fysisk kontakt. De ropade till varandra. Skeppet seglade vidare som det måste. Det var nu det hände det som förvånar mig än i dag…..

Hon sprang. Min tjocka orörliga, med käppgående, halvblinda kära mormor. Sprang ikapp med fartyget. Vinkade…ropade….vinkade …ropade…fartyget som försvann bort mot det öppna havet allt längre ….längre…tills en sista skymt av en vinkande kapten kunde ses…..En tårögd flåsande mormor som inte känt av sina krämpor. Som inte känt någon trötthet. Bara en lyckokänsla. En stolthet. Sett sin son leda ett skepp så nära den plats där han en gång lekte klädd  i kortbyxor. Så närma honom men…….bara för en kort stund i livet.

Ofta återgår mina tankar till de stunderna. Jag var för liten då för att förstå känslorna. Men på något sett förstod jag eftersom jag så här så många år senare skriver om det.

Bilder Hustrun och jag ser ut över morföräldrarnas hus många år efteråt och som genomgått stora förändringar.

Mina morbröder med Eugen i bakgrunden.

 

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( Att spela rätt. Eller att prata rätt. Vilket är den största utmaningen?)

Hade en klarinettelev, av det mera vuxna slaget, som varit på konsert och lite glad , lite förvånad, lite fördömande, hade upptäckt en eller flera felspelningar i orkestern. Och menade att det är dåligt av professionella musiker att spela fel. På min fråga om han reagerade när någon föreläsare pratar fel, tar om  ord, också är dåliga, svarade han ett bestämt, NEJ.

Hör ständigt nyhetsuppläsare, reportrar, mediala oratorer staka sig i texten. Ta om och rätta felaktiga ord. Och tror mig veta att ingen tycker detta är märkligt om det inte sker alltför frekvent.  Hade en musiker i en proffsorkester ofta bjudit på detta hade hon/han fått avsked.

 Om en musiker avslöjas med feltoner då……..

Nu menar jag felspelningar i bemärkelsen orätt ton . Alternativt missad ton.  Vilket inte har så mycket att göra med att spela bra. Att spela med känsla, med skön tonbildning, med god intonation. 

Vilka skilda tekniska rätt-tal-spel- utmaningar väntar då på talaren respektive musikern ? 

En musiker med noter framför sig måste på en mikrosekund välja den tonen som partituret föreskriver. Detta många gånger tillsammans med fingerrörelser som tangerar fingerakrobatik. För blåsaren dessutom med flexibilitet i läpparna. Och allt i givet tempo. Ingen tid för eftertanke. Ingen möjlighet till omtagning vid konserttillfällen. Trösten är att endast de som känner till musiken, eller sitter med noter framför sig, äger kompetensen att avslöja den ”skyldige”. (om det inte är väldigt uppenbart)

En talare kan välja eget tempo. (Skådespeleri undantaget) Och som sagt, rätta eventuella misstag utan att det anses dåligt. Är dessutom betydligt enklare fysiskt tekniskt sett att prata än att spela.

Men jag lyssnar mycket hellre på en talare med en röst som berör, som fraserar väl  om det behövs visar inlevelse än en ”robotuppläsare”. Jag lyssnar mycket hellre på en musiker med feeling än en ”maskinspelare”. Sen behöver inte det ena utesluta det andra. Ingen spelar fel med flit…..väl?

Men nu var det inte det som gällde utan . Varför reagerar de flesta mer negativt på musiker som spelar en felton än en talare som pratar felaktigt? Som han, min elev för längesen, vars uttalande jag fortfarande retar mig på. Jag vill inte säga namnet, men jag vet det nog. Men annars var han trevlig och duktig.

Så var det musikern som på anmärkning gällande felspelning sa. ”Jag spelar inte fel. Jag spelar annorlunda”.

 


Lämna en kommentar

15/7 (Jag träffade ”Kula”. )

Vid sommarens mitt tog jag mig in till stadens mitt. Cyklade längs den nu så vackert grönträdskantade gatan som fått namn efter sin följeslagare, kanalen. Där blommade näckrosor i buketter. Där simmade änder och svanar. Innerstaden var som så ofta folktom. Kanske hade många valt att se på handboll spelad i sand vilket traditionsenligt skedde i Åhus. Passerade det som en gång var en klassiker i Kristianstad” Lasses musik”. Som med åren förvandlades från en musikaffär med blandat utbud till en gitarr, synt och slagverksaffär. Nu till ytterligare en ödelokal i Kristianstad. Men mitt mål var ”Duvanders konditori” . Jag hade bestämt träff med en mycket god vän och kollega.

Kjell-Åke ”Kula” Persson är för de äldre musikälskarna i Kristianstad, och vida omkring, en högt uppskattad musikant. Mångsidig, men med trumpeten som huvudinstrument och med jazzmusiken som sin älskarinna. Han geniala improvisationer i sin lyriska stil har glatt åtskilliga ”spisare”. Nu har hans hälsa tvingat honom att avsluta det som var hans kära livsuppgift. Trumpeten låter inte mer. Hans sorg är stor. Vad är dystrare än ett tyst instrument? Endast den som en gång spelat på det.

Vi är jämngamla den infödda Kristianstads-sonen  ”Kula” och jag. Ja, han är ett halvår yngre. Fyllde 79 på midsommarafton. Började i sina tidiga fjortonår som musikelev på I 6. Konfirmerades i den uniform som fick special-sys till honom då ingen tillräckligt liten fanns att få på förrådet. 

Kula hade med sig skivor till vårt möte, i vilka han hörs spela i olika sammanhang. Skivor, som jag fått förtroendet att överlämna till hans så uppskattade trumpetkollega Lennart ” Kvarten” Axelsson då jag träffar honom i Umeå i Augusti.

Där satt vi och pratade och pratade och pratade om? Jo så klart, musik. Om våra hjältar som Mnozil Brass, Eddie Daniels, Wynton Marsalis, Putte Wickman, Knud Hovaldt. Philip Jones brassensemble, Max Raabes Palastorkester, våra danska instrumentlärare under unga år… och……och…

………minnen från den märkliga tid som var gamla tiders militärmusik. Om hur staden var förr. Om vänner som lämnat oss. Om ungkarlstiden ”med sköna tillbehör” på sextiotalet…”Kongen” Brissman, Lilla P, Sommarlust….vi var som vi var då. Tills vi reste oss upp och vandrade vidare i tempo lusingando.

Nästa gång vi ses är den 5 september (Ja det tror och hoppas vi) Då militärmusikkårens kamratförening träffas .

Skriver detta måndagskvällen den 15 juli. En måndag långt in i pensionsåldern. Minns måndagar under många år från tiden på musikskolan då jag cyklade, med start klockan 06,30, 8 kilometer till skolorna i Öllsjö och Skepparslöv i alla sorters väder. Ibland sjungande ”Till havs” när snöstormen piskade ansiktet. (Ja, inte lät det som Jussi, men ändå) På torsdag reser jag till onkologen på Lunds lasarett för.?…..Ja, jag får se. Lite orolig, men bara lite. Jag känner mig frisk så…

Lägger in lite bilder där Kjell-Åke ”Kula” Persson syns. Med ”Some-Band”. Som ung musikkorpral spelande jägarhorn under VM i militär femkamp. Och på kamratföreningsmöte en  nostalgisk stund tittande på filmer från år som varit.

 

 


2 kommentarer

Mat (Skaldjur)

” Rött vin och druvor och blommor i ett krus”. Så vackert diktade Evert Taube i ett av sina mest romantiska ögonblick. Kanske kunde han lika gärna skrivit. ”Vitt vin och räkor” ? Finns det något mer romantiserat än en träff mellan de förälskade i sällskap med vin och räkor…….innan ?……Det är upp till var och ens fantasi. Och inte behöver vinden komma från bergen i Provence. Vi kan befinna oss var som helst i vår värld. Heller behöver det inte intagas i sällskap med en flicka från Pampas eller någon som heter Fritihof. Har aldrig hört/läst att räkor i romantiska situationer kan ersättas med hummer. Varför? Kan det bero på denna delikatess har fått dåligt rykte som varande en Snuskhummer, och en sådan vill väl varken du, kära läsare, eller jag vara?……väl ?…….tänkte väl det.

Så länge jag minns har jag älskat de flesta skaldjur. Undantaget det som kallas räkcocktail som ofta serveras vid större middagar, och är en vedervärdig blandning av burkräkor dränkta i sliskig majonnäs hjälpligt maskerade av ägghalvor. Men, färska räkor med mycket rom, hummer, krabba och inte minst kräftor tillhör mina absoluta favoriter i den livsglädjeföljeslagare som kallas mat.

Minns inte när jag begick min skaldjurspremiär i livet. Absolut inte i barndomen. Troligtvis inte i ungdomen. (undantaget kräftor) Skaldjuren och jag möttes först i mina mognare år. Men efter det första mötet sa det klick. Kanske inte för de serverade men för den serverade. Ja, till och med det frasande ljudet av skaldjuren är aptitretande. De mest minnesvärda skaldjursträffarna är…….

2007.  På en stor färja, som hette något, på väg från Helsinki till Stockholm. Bland det många frestande utbuden av lokaler i skeppet där hunger och törst kunde tillfredsställas fanns en fiskrestaurang i vilken en specialitet var skaldjurstallrik. På denna fanns det mesta av de godsakerna. Färska, fräscha och i generös mängd.

2011.  Hade jag hamnat långt från hemmets trygga värld. I Kenya. Framme i Mombasa. Boende på ett lyxhotell i vars område det fanns en restaurang med utsikt över Indiska oceanen, och en servitör som kunde vara Louis Armstrong om jag inte visste. Men framförallt serverades en hummer med tillbehör som var som ett möte med det som bjuds i paradiset…….kanske….nja. Satt där såg ebb och flod komma och undrade. Hur kan denna smakförförförare kunnat så oförtjänt få epitetet Snuskhummer?

Från Mombasa seglade det ut en båt med riktning? Vet inte namnet på platsen vilken vi hamnade på. Men vad jag vet och kommer att minnas i alla tider är. Krabborna som bjöds. Ljumma köttiga. Inkommande i berg om och om igen…Något godare har jag kanske aldrig ätit. Allt serverat i en rustik lokal, spartanskt inredd någonstans i Afrika. Någonstans med Indiska oceanens vågor som rogivande ljudtapet. Så mycket skönare än högtalarterrorn i så många svenska krogar.

Ps. I afton blir det räkor. Komna från Grönland till Kristianstad. Hur? Inte vet jag.

 

 

 


2 kommentarer

Mat (Chicken Vindaloo)

1976 blev för mig ett märkesår. Jag hade några år tidigare upptäckt honom. Köpt samtliga skivor som han spelat in. Många. Försökte efter förmåga härma hans sätt att spela. Blev en epigon om än bara en försöks-epigon. Måste få träffa honom en gång i livet. 

Detta var år som jag spelade i Blåsarkvintett 65. (mellan åren 1969-1979) År som vi ofta hade utbyte med den engelske sångerskan Dorothy Irwing, (Bilden. Farmor till Sarah Dawn Finer) Dorothy, som hjälpte oss med kontakt. Som gjorde att vi i kvintetten, och jag personligen, skulle få lektioner i kammarmusik samt på klarinett för Gervase de Peyer. Som jag övade inför det hela. Ja, FÖR mycket . Blev som man säger på idrottsspråk, övertränad. Men nu var ju ämnet mat så:………

En av dessa dagar i London då jag tog mig från de Peyers hus på 16 Langford Place. (Bilden .Huset borde vara K-märkt. Är det?)  Dagen då jag blev insläppt i en gastronomisk lustgård. Så hände det. För första gången smakade jag det indiska köket.

Nära hotellet i stadsdelen Bayswater låg en indisk krog. Skulle jag våga? Kan väl inte vara oätbart? Tog mod till mig och gick in. Doften av curry var märkbar. Ja, till och med aptitretande. Matsedeln presenterade rätter jag inte visste något om. Men där!  Chicken Curry, det vågar jag testa……väl …är väldigt hungrig…så…ok då. 

Någon halvtimme senare var jag en indier. Var fast. Redan dagen efter tog jag med mig kvintettkollegorna dit. Därefter var samtliga resor till London en manisk jakt på indiska restauranger. En jakt där jag efterhand ”böt upp mig” i styrkegrader. Från den ”snälla” Currykycklingen, via Madras, för att slutligen hamna där det här blogginlägget har sin rubrik. Chicken Vindaloo.

En maträtt som oroliga indiska servitörer har smygtittat på mig med skepsis i blicken. Kan den bleke nordbon kan äta det här? Somliga har varnat mig innan med orden ”Its very, very hot sir”. Medan jag har ”hottat” till den än mer med starka tillbehör. Och njutit med svalkan i ett pitabröd som antipodisk komponent.

Under sjuttiotalet och långt framåt i tiden var det omöjligt att hitta en indisk krog i Sverige. Men nu har frälsningen nått oss för längesen. Till och med i lilla Kristianstad kan jag äta en Vindaloo-kyckling. (Bilden)

Så skall jag erkänna. Har börjat en ”tillbakagång” i kryddstyrka. Hamnar ofta hos en Chicken Tikka Masala. Beror det på åldern? Allting, blir snällare, mera utslätat, under årens gång, sägs det. Men nog skall jag hinna äta någon Chicken Vindaloo igen innan……………med mango chutney, samt vad mer som hör till. 

 

 

 


Lämna en kommentar

Mat. ( På alla regementen jag ätit)

Än idag är det obegripligt för mig. Hur tänkte jag? Tänkte jag? Knappast. Jag bara fanns till några dagar mellan fredagen den 14/ 1 och söndagen den 16/1 år 1955.

Jag hade som nybliven femtonåring rest sextio mil från föräldrahemmet. Allt för att försöka bli musiker. Min klarinettlärare sände mig till Svea Livgarde vilket han menade var bäst för mig. Där stod jag efter lyckad provspelning i ett stort hus (Rådan) en fredagseftermiddag. Hade träffat några av mina blivande kamrater. Snart skulle middag serveras i matsalen. Vi visar dig. Följ med så går vi och äter. Nej, jag är inte hungrig. Sa jag. Varför?

Jag var ett bortskämt barn. Enda barnet i ett hem med god ekonomi för att vara ett arbetarhem på fyrtio och femtiotalet. Jag tilläts att diktera vad som skulle ätas. Skolmaten skulle jag aldrig behöva intaga (Så här med facit i and kan jag ha synpunkter. Visst uppskattar jag kärlekstanken bakom men det förde med sig ett handikapp utanför hemmets trygga väggar.) Som detta, att jag skall minsann inte äta någon annanstans än i mors kök. Tänkte klara mig på frukostens brödskivor. Som sagt. Tänkte jag? 

Söndagen den 16 januari 1955.

Jag gav upp. Följde med till matsalen. Trädde in med bävan, men med än mer hunger. Detta blev en av mina lyckligaste stunder i livet. Det serverades slottsstek. Och en godare stek hade aldrig nått min mun. Ett stort hinder var besegrat. Ett hinder som måste besegras.

Matsalen. Svea Livgarde. Sörentorp

Om jag var priviligierad hemma var det en viskning mot här. Som liten, 1,50 lång och lockigt ljust hår väckte jag känslor hos alla de damer som arbetade där. Någon skalade mina potatis. En var jag ”tvungen” att pussa, inte kyssa väl att märka, för att bli serverad (Lailla! Lever du ännu?) Fick ta om vilket vägrades de värnpliktiga. Jag trivdes. En mor hade blivit många mödrar. Men framförallt. Det var gott. Mycket gott.

Ofta spelade musikkåren i matsalar på olika regementen. Vilket naturligt nog avslutades med lunch. I Stockholm på Ing 1, A 1 K 1. I Skåne på I 6/P 6, A 3, T 4, och P 2. Och jag åt med god aptit och växte. Fick inte längre pussa matsaltjejerna, men sänder en tacksam tanke till alla husmödrar och matsalsflickor. Några namn minns jag än som: Laijla, Eivor, Elna, Signe, Lilian , Ulla……….och……

Maten på  regementena på den tiden 1955 till 1980 var både god och riklig. Så mycket godare än skolmat eller sjukhusmat. Hur det är i fängelse vet jag inte……ännu. Ja, till och med godare en det som oftast serveras på ”massfester”. Rätter jag särskilt minns är; Någon sorts korv påminnande om falukorv. Gåsen på Mårten i matsalen på P 6 överträffade vad jag ätit på några kända värdshus. Och så klart !!Fanfar!! Ta-te ka taaaa…Trumvirvel. trrrrrrr  Ärtsoppan. Sylten på pannkakorna……Torsdagsfröjd som ingen lyxkrog kan efterlikna.  Endast de rätta dryckerna kunde inte erhållas i kronans stora matsalar runt hela vårt land. Fiskrätter däremot höll inte hög klass. Kanske svårt i storkök?

Ps Hur maten är på de regementen som finns kvar är i dag har jag ingen aning om. Kanske är det en helt annan verklighet nu ? 

Stora bilden. Här är det senare i livet min tur att skämma bort mina föräldrar med….ja ni ser själv.


2 kommentarer

Ballymena United FC. ( Ännu ett lag att skriva in i MFF-historien)

Det har blivit många lag nu som stått på fiendeplanhalvan sen den där dagen då premiären ägde rum. Då det nybildade MFF en dag i maj 1910 reste till Hässleholm för att i en jungfrumatch möta stadens IFK. MFF var klädda i de blåvitrandiga tröjor som bars under tiden då klubben hette BK Idrott. Matchen förlorades med 1-2. Snart därefter byttes till rödvitrandiga tröjor…..för att senare fulländas till himmelsblått.

Därefter har många lag varit motståndare. Svenska lag och klubblag från alla kontinenter. Seriespel och cupspel. Vänskapsmatcher och turnéer. Titlar har vunnits. Avtryck har satts i en hel fotbollsvärld. Flest gånger har AIK varit värdar och på besök i Malmö. Har jag läst vill jag minnas. Hur många MFF mött under alla dessa år vet jag inte. Kanske kan några MFF-orakel och FV-Bröder hjälpa till med den uppgiften? Bollen spelas här till Mikael Karlsson, (Bilden) Peter Lind samt Larsson Anders. Eller någon annan med himmelsblått hjärta och kunskap.

Men aldrig har Malmö FF möt Ballymena United FC. Vilka nu kommer till Malmö torsdagen den 11/7 för möte i kval till Europa League.

Ballymena U FC . Är från Nordirland Leder i detta nu landets högsta liga (som innehåller 12 lag) efter 0 spelade matcher på bästa bokstav. Klubben bildades (Här har jag hittat två divergerande uppgifter. På Wikipedia 1926. På hemsidan den 7/41928 vilket jag finner mest trovärdigt.) Initiativtagarna var fyra affärsmän, Albert Mclelland, DB Elliot, John Gordon samt James Mcilhagga. (Ingen av dessa kommer till Malmö på torsdag) väl?

Det är alltid spännande med nytt motstånd. Det är alltid härligt när kvalspelet till Europa inleds. Det är oftast då jag kommer i kontakt med klubbar som annars inte är så medialt i fokus.

Ett nytt Europakval väntar för vårt MFF. Lycka till!

 

 

 


2 kommentarer

Mat. (Pekinganka)

Skall i Bloggkategorin Mat beskriva mina upplevelser av just mat. Av det som allt liv måste ha, men som har kommit till oss med olika intryck. Har alltid varit en besvärlig matgäst. Är långt ifrån en så kallad ”allätare” vilken väcker beundran hos många. En sådan som tacksamt slukar allt som bjuds. Är heller inte någon kock, men kan, om jag har tur, steka ägg och skapa en ostsmörgås till belåtenhet. Mitt fösta matinlägg är en delikatess. Ett konstverk.

Pekinganka.

Det hände under ett våra , hustruns och mitt, besök i hjärtestaden London. Närmare bestämt, efter konsultation av minnesfenomenet, julhelgen 1985. En mörk kväll. Om den var dimmig minns jag inte, men så var det säkert. Vi var ju i London. Vandrade runt i vintermörkret på jakt efter en krog som verkade inbjudande. Hamnade på en lite gata i Soho. En sådan som knappt finns på kartan. Som få turister söker sig till och hamnar på om de inte gått vilse. Där låg den vänligt upplyst. En Kinakrog som nästan gömde sig. Som om den bara välkomnade de som vet. Kinamat? Varför inte. Det går alltid att äta så………in gick vi….för stunden ovetande om att vi snart skulle uppleva en kulinarisk upplevelse som vi pratar om än i dag.

Publiken i lokalen gav intryck av kolonialtiden. Kunde i fantasin se översten med överstinnan och deras välartikulerade barn som studerat i Oxford. Kanske med hus i Mayfair eller Belgravia? Ja, självaste vicekonungen syntes i all sin glans sitta vid ett bord med en cognac. Kanske? Vart hade vi kommit? Hade vi råd? Fick menyn och läste. ”Pekinganka”.

Visst hade vi hört talas om rätten. Men inte mer än hört talas. Och visst var vi nyfikna. Det är säkert gott Så. Det tar vi.

Efter väntan kommer uppenbarelsen in. En hel anka. Förföriskt klädd i ett gyllenbrun/rött knaprigt skinn. På den artige ,nästan servile servitörens fråga om det var till belåtenhet kunde vi bara ge vårt belåtna medgivande. Men det var nu som vi avslöjades. Att vi aldrig förr hade ätit denna världsberömda delikatess. ” Vad önskar ni till” ? Frågade han. Beslutsångest. Men det brukar väl vara ris på kinakrogar så…..det tar vi. Och kanske lite biff också som på kinakrogar. Sa vi världsvant.

Servitören bugade diskret. Serverade en miniportion av det beställda. Han hade träffat ”Kusinen från landet” förr. Lärde oss hur man skall äta en Pekinganka. Och det är en lärdom som är en av de bästa jag fått i livet. En matdröm jag fick drömma först vid en ålder av 45 år.

Senare i livet har jag ätit några andra ankor som fått namn efter staden Peking. På ”Hans” (som inte längre finns) intill Albert Hall var den nästan i samma klass. Några har varit sådär. En oätlig på Piccadilly Circus gjorde namnet ”Turistfälla” till just en sådan. Har förgäves försökt hitta krogen i Soho igen. Finns den kvar?  Många restauranger presenterar Pekinganka på menyn, men är något helt annat.

Besök i ämnet på You Tube har fått snålvattnet att rinna. Har insett vilken skicklighet det innebär att skapa en äkta Pekinganka. Vilken tid det tar. Vilken matkultur den representerar. 

Hoppas på fler tillfällen att göra slut på ankor fån Peking. Och skall inte beställa ris till . Har också blivit så moget prestigelös att jag frågar kunskapen om vad de föreslår. Det kallas mognad och kommer sent till vissa . Som till mig.

 

 

 


Lämna en kommentar

VM i fotboll 2019 (Damer) Jag gör en eller flera pudlar.

Skall ärligt erkänna. Skall inte ljuga eller hyckla. Endast Martha, under sina glansdagar, har fått mig att beundra damfotboll. Har inte ens sett min stads i särklass mest meriterade fotbollslag i vilket två svägerskor spelat då laget hette Wä IF . Nu Kristianstad DFF. Tittat in på någon match i teve och tittat ut igen. Har inte, av alla de otaliga rader, jag skrivit om fotboll någon gång nämnt damfotboll. Nu sitter jag här och skäms. Vad heter det i vår tid? Damfotbollsintresses-skam ?

Det bjöds upp till damernas detta år. De bästa i världen var kallade. Däribland det land som tillhör avantgardet när det gäller fotboll för kvinnor. Sverige. Så jag får väl ge det en chans då med ett öga. Mitt konservativa gubbaförsvar måste brytas. Som pensionär har jag tiden. Och det gjorde jag. Bägge ögonen öppnades. Jag blev imponerad.

Visst jag vet. Än är konkurrensen inte lika stor som i herrfotboll. Och självklart förstår jag att  herrlag av god kvalitet utklassar de bästa av damlag. Men allt därför att muskelstyrkan och kanske kroppslängden är avgörande. Precis som i så många andra sporter där damidrotten inte är lika ifrågasatt.

I de flesta matcher jag sett har offensivlustan härskat. Tekniska bravader som bevisar att bollkänsla inte har något med genus att göra. Taktiskt skolade lag. Tempostarkt spel. Men framförallt. Inga protester som de sandlåde- utbildade herrfotbollspelarna ideligen, som vore det en naturlag, måste visa upp. Lägg till detta sällan sövande, ängsligt sidledspassande på mittfältet i evighet som så ofta i herrfotboll. Utan en vilja att snabbt komma till målchanser. Har sett så många matcher i Allsvenskan , ja till och med i de stora ligorna, som inte haft samma underhållningsvärde som de flesta i detta VM.

Nu återstår semifinaler och match om medaljerna. Sverige är med! Strålande töser. Vågar jag tro på final? Ja, det vågar jag. Men där väntar väl USA? Och då……..Ja , vem vet.  Och jag har i en ålder av 79 år äntligen konverterat till vad heter det? Damfotbollsbeundrare.

Jag har pudlat.