JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Allsvenskan i fotboll 2019 med fem omgångar kvar. Så här går det.

1   Djurgårdens IF                          56 p

—————————————————-

2. Malmö FF                                  53 p

3. AIK                                             52 p

———————————————————–

4. Hammarby IF                             50 p

5.  IFK Norrköping                         46 p

6. BK Häcken                                 44 p

7. IFK Göteborg                             44 p

8. Örebro SK                                 32 p

9. IF Elfsborg                                 32 p

10. Helsingborgs IF                       24 p

11. IK Sirius                                   22 p

12. Kalmar FF                                22 p

13. Östersunds FK                        21 p

———————————————–

14. Falkenbergs FF                       19 p


15. GIF Sundsvall                         16 p

16. AFC Eskilstuna                       15.p

Ingen behöver vara expert eller orakel för att nu på upploppet konstatera att målsnöret kommer att sprängas av ett lag från Stockholm eller Malmö . Skådar jag huvudkonkurrenternas resterande uppgifter så tippar jag MFF som segrare. Varför?

Det stundar ett derby mellan DIF och Hammarby. Här försvinner en guldkandidat.  Tippar att DIF får ge sig för formstarka ” Bajen”. Vilket bäddar för MFF som har kvar att möta AIK på hemmaplan. Där försvinner ”Gnaget”. MFF har då också råd att tappa poäng i den svåra bortamatchen mot Hammarby, och någon annan poäng tappar inte MFF. Alltså : Ännu ett guld för Malmö FF. Kanske på bäst målskillnad? (Reservation stavas Europa-League)

Två klassiska IFK-klubbar tävlar med BK Häcken bästa plats på övre halvan under de fyra stora.

ÖSK och IFE kan känna sig säkra på ett liv även 2020

Hela sju lag får ta på blåställen. ÖFK blev en ”Askungesaga” vilket jag kan beklaga. HIF bör hålla sig ovanför vattenytan . Likaså Kalmar FF.

På kvalplats hittas Sirius, ÖFK, eller GIF Sundsvall. Ut åker FFF och AFC Eskilstuna . Saknade av…….?

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 3 Stockholm)

Så kom jag dit igen. Till min favoritstad. Tåg en höstlig eftermiddag från Umeå söndagen den 25 augusti.

Anlände i skymningen till Stockholm…till hotellet….till det som nästan blivit en stamkrog. Esplanad på KarlavägenNu med nya ägare sen senaste besök. Inte längre favoritölet Baron Trenck på repertoaren .Inte längre befriad från högtalarmusik. Inte längre min favoritkrog i staden…..Efter en tid anlände några unga personer med instrumentfodral … sen några till….sen några till ..sen….sen. En hel internationell ungdomssymfoniorkester trängdes i den lilla lokalen.  Varför just där? Ja, det får jag aldrig veta. 

” Du är välkommen hit på vår guldfest”! ” Det tror jag inte att jag är” Blev mitt övertygande svar. ” Jo om du har rätt halsduk på dig”

Var kan jag befinna mig för att få detta generösa erbjudande och varför? Så klart ätande lunch på krogen ”Östra Station”. Den ägs av Berit. En legendarisk Djurgårdssupporter 70 +. Jag var som så ofta lite falskt smickrande och hade gratulerat henne till serieledning. Avslöjat min klubbtillhörighet. Pratat en stund med denna trevliga dam (Jodå de finns andra än MFF:are som äger den egenskapen) ”Rosenberg var inte glad igår” . Sa hon desto gladare. Detta var dagen efter att DIF slagit MFF med 1-0. Sen gick jag, med isterband i magen, och artigt avböjande närvaro vid en eventuell guldfest.

Det vart högsommarvarmt i Stockholm de här dagarna. Törsten gjorde sig ofta påmind. (även då) På en inbjudande uteservering fanns ingen plats……Jo, där vid sidan om en till synes mycket gammal dam intill sin rullator. Skall jag? Har inte lust att prata…….är för trött….och som så ofta osocial…och vad har vi gemensamt?…..men att sitta inomhus…nej…frågar om jag får dela hennes bord…..Och tack för det.

Under en dryg halvtimme fick jag följa med till flera metropoler på vår planet. Till det gamla Stockholm , som egentligen också är mitt Stockholm. Damen hade levt /levde ett rikt spännande liv och ägde en berättarkonst intill fulländning. Bekräftande att varje människa är en roman.  Efter att ha druckit sitt vin reste hon sig mödosamt upp , sa hej, försvann i riktning Humlegården. Jag satt kvar fascinerad, och lite skamsen över mina tidigare fördomar. Samt även nu med inbjudan. Denna till hennes sommarhus i Båstad. Men så klart vet jag att vi aldrig träffas mer. Och i samma ögonblick kom Ulf Adelsohn i god fart på cykel och höll nästan på att köra omkull Elisabeth Tarras Wahlberg. (Läsaren märker i vilka kvarter jag befinner mig.)

Har ofta funderat på vad min ständiga längtan till Stockholm beror på. Det räcker att se bilder i TV från staden för att längtan skall bli akut.  Stadens skönhet? Kulturutbudet ? Restaurangerna? Idyller som Djurgården med flera? Skärgårdsbåtar? Ja, allt detta men framförallt………..

Här levde jag nästan hela det tonårsliv som präglade mig.  Som den nostalgiker jag ofta är kan jag i fantasin uppleva Stockholm från den tiden. Men allra mest alla människor som jag mött. Många finns kvar ännu. Bara att veta det är trösterikt. Kanske stöter vi på varandra om jag vandrar dit eller dit?….hoppet finns …jag är ju där…. så……var det inte hon……som satt på tunnelbanetåget i riktning…?  .

Ljudet av hästhovar på Valhallavägen nådde mig av en slump. Där kom de. Mina efterträdare. (Nu endast med brassinstrument. Klokt) Ridande vaktparaden på väg mot slottet från kasernen på Lidingövägen. Men det var det Stockholm jag flydde ifrån…..väl ? Tittade på dem och mindes….K1. Stallukt. Hästen Juvel. Spattiga hästar. Putsade ridstövlar. Modell-ä-uniform. Klarinett eller fanfartrumpet…..Jo, det var från det jag flydde….DET Stockholm saknar jag inte. 

Onsdagen den 28/8. Tåg mot Kristianststad.  Och så klart. Stopp i Alvesta. Elfel. Ersättningsbussar. Att resa med svensk skrutt-järnväg fodrar god fysik och kalla nerver. Men hem efter åtta dagars utflykt norröver kom jag. 

 

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti (Del 2. Umeå. Militärmusikträff)

Där var gänget igen. ”Kvarten”, Sölve, Nore, Bosse, ”Lövas” och många andra som levt motsvarande liv som jag. Som har ”blåst flaggan”. Som har burit notställ och städat toaletter och korridorer. Putsat instrument. Blivit inspekterade av Ille eller ”Wicke”. Gått miltals marschmusik. Stavat trumvirvlar tills fingrar blödde. Enkelt uttryckt en homogen grupp gubbar från Boden till Ystad. Musikanter som inte pensionerar sina instrument förrän fingrarna blivit orörliga och tänderna lämnat munnen. En församling i vilken jag trivs. Vi pratar samma språk om än med skilda dialekter. 

Det var fjärde gången som jag deltog i den årliga träffen med medlemmar i ” Sveriges Militärmusikers Förening”. Årsmöte samt konsert tillsammans med lokal musikkår. I år var det Umeå som var värdstad.

Konserten ägde rum i Tegskyrkan. En stor entusiastisk publik fick höra en väl genomförd konsert. Som utropstecken måste nämnas jazzigt duo-spel mellan harmonisnillet Eskil Columbus och trumpetgeniet Lennart ”Kvarten” Axelsson. Dirigerade gjorde föreningens maestro Bengt Gidlöf, samt Umeå Hemvärnsmusikårs ledare Helena Sandström. Divertissemanget som alltid proffsigt presenterat av Martin Holm.

Sveriges Militärmusikers Förening jubilerade detta år. Har nu hunnit fylla tjugo år. Ordförande är Christer Holm. En eldsjäl som gör ett lysande arbete som tyder på genuin kunskap parat med stor kärlek till sin uppgift. Att se hans vänliga, nöjda ansikte i publiken under konserten värmde. Som om han fick sin lön för allt arbete.

Med på träffen var också en klarinett-kollega från Kristianstad. Vi träffas ofta. Varje måndag repeterande med Kristianstads Stadsmusikkår. Nu delade vi stämma i Umeå, Jack Larsson. Tommy Stjernqvist är en fritidsmusiker från Kristianstad. Mångårig ordförande i Kristianstads Stadsmusikkår. Nu speciellt inbjuden av Ordförande Holm. Fick också överraskande träffa den klurige ”FB-legendaren” P-O Svanström , vilken förstärkte Umeå-kåren.

Fest efter konserten precis som vanligt. På sena kvällen kunde det höras valthornsduetter i baren på hotellet !! Ronny Jonshult och Helena Sandström bjöd in Mozart till en bar på ett hotell i staden Umeå. Det kallar jag att vara spelsugna.

Så får vi se vart vi hamnar nästa år. Längtar redan. Vill träffa samtliga igen. Åter få höra väl och mindre väl kända anekdoter. Och så klart. Få spela. ”Så länge skutan gå”. Om travesteringen godkännes.

Till sist ett hjärteminne från dagarna. Gick på musikhögskolan i mitten på sextiotalet. En av mina klasskamrater var Bernt Lindahl. Boende i Umeå. Hade fått reda på att han nog skulle komma till konserten. Hade inte sett honom på över 50 år. Kommer han? Känner jag igen honom? 

Stod och väntade, spanade vid entrén…….Inte han…inte han….inte han….väl …? nej…Inte…han kommer nog inte…. Då en man bakom en rullator tillsammans med en kvinna……kan det vara…?  Nja..Ja lite likt ändå…Men…? .Så kom de förlösande orden från den medföljande damen riktat till någon närgående. ” Han har spelat klarinett och saxofon”. Då visste jag. Då hade jag träffat en mycket kär kamrat igen efter alla dessa år. 

Nu låter jag bilderna berätta om de fina dagarna i Umeå. 23-25 augusti 2019.

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 1. Köpmanholmen/Ö-vik)

Fick reda på att det brunnit i Hässleholm och tågtrafiken var drabbad. Nåja , det är nästan en vecka till jag skall resa norrut….så …det är inga problem. Men så kom de oroande rapporterna. Arbetet skulle ta tid. Inga tåg kunde avgå norrut från Hässleholm på……?  hur lång tid?………Nu kände jag flugans kalla fötter på skelettet………hur kommer jag till Stockholm? …till Örnsköldsvik? Ringde taxi för kostnadsförslag mellan Kristianstad och Alvesta. 2700 kronor skulle tas från den magra pensionen….men vad göra? Jag MÅSTE upp.

Då ingrep en ängel. En svägerska med humana känslor. Klockan 05.30 tisdagen den tjugonde augusti satt tre personer och en oavbrutet underhållande pudel i en bil med destination Alvesta. Chaufför Cecilia Welin. 

Tåget från den småländska järnvägsknuten till Stockholm var glesbesatt. Räksmörgåsen i bistron stor och god som alltid. Ölen likaså. Infarten till  huvudstaden lika betagande, också den som alltid. Nu väntade tåget till norra landet.

När inträder Norrland om man kommer söderifrån? Norrland, detta vidsträckta begrepp. När man lämnat Gävle menar jag. Allting blir så mycket storslagnare. Längre mellan orterna. Träd…träd…träd…….

Det finns hus/hem i vilka man omedelbart trivs . Kalla de mysiga, ombonade eller trivsamma. Ett sådant befinner sig på Virkesvägen i Köpmanholmen. Vällusten känns i samtliga sinnen omedelbart efter ankomsten. Jag har varit där förut. Där bor Janne och Marie Byström. Svåger och svägerska. Nu väntade tre dagar i deras idyll. Trädgården omringad av blåbär och vildhallon. Mat och dryck serverad med kärlek och generositet.

Köpmanholmen är för mig som en nerv-medicin. Älskar att vandra ensam i samhället som ligger inbäddat, liksom beskyddat av mäktiga berg. Som bjuder på betagande sjöutsikt och en luft lätt att andas. Husen ligger välskötta omgivna av trädgårdar vilka oftast har naturtomter. Tystnaden går att ta på . Katterna är många och nyfikna som katter är i hela världen. Tanken klarnar. (Jag förstår att vintern kan kännas lång och att jag endast är främling på tillfälligt besök)

Så blev det också en premiär för mig under dagarna där. Än är jag inte gammal nog att ha upplevt allt. Nu var det dags för SURSTÖMMINGSPREMIÄR. (bilden kanske säger vad jag föredrog?) Nej, det får bli en första och sista gång. Beroende mer på konsistensen än smak eller lukt. Övriga surstömmings-deltagare framförde en divergerande åsikt. Någon inte utan förvåning.

Fick också glädjande nog träffa vår guddotter Emma och brodern Oscar. (Bilden tillsammans med  sin skånske kusin Måns.)  Avståndet gör att vi ses alltför sällan. Och när inträffar nästa gång? Tiden går…..och går….och… För på morgonen den tjugotredje i månaden ställdes färden mot resans huvudmål. Militärmusikträffen i Umeå. Till vilken jag återkommer i del 2. 

 


2 kommentarer

Städer jag besökt (Lund)

Där var jag aldrig under mina uppväxtår trots att avståndet endast mätte knappt två skånska bördiga mil på slätten från mitt hus i Malmö.

För vad skulle jag göra där? Inte hade Lund något fotbollslag som var värdigt ett besök. Och det där med universitetsstudier var något jag knappast kände till . Så den resan besparade jag mig gärna…….Men när jag nu tänker efter så…..minns jag….en mörk lägenhet…någon avlägsen släkting till min mormor. Johan hette han och spelade trumpet. Bodde i Lund. Så Johan, och en mörk lägenhet, var min barndoms Lund. 

Mitt vuxenlivs Lund var inte mycket mer välbesökt. Någon konsert i Stadsparken med militärmusikkåren och hem igen. En friidrotts- tävling på idrottsplatsen för KFUM Kristianstad och hem igen….Lite senare i livet besök hos svåger ett antal gånger. Innehållande nätter med  litterära och politiska diskussioner ackompanjerade av musik och förtäring och hem igen under trötta morgondagen. En övernattning på Grand Hotell efter konsert på Arkivmuséet med ”Musica Camerata Regionalis” och iväg igen.  Men staden Lund var fortfarande nästan som vore den i en annan världsdel. Långt, långt borta.

Lund var också länge för mig en stad dit duktiga elever flyttade när de istället borde vara kvar för att  berika musiklivet i Kristianstad. Också en stad där någon utanför den akademiska världen nästan var persona non grata. En stad med en själ långt ifrån den malmöitiska. Ja, till och med den kultur som präglat Kristianstad. En stad som i min värld endast syntes tillbakalutande sittande i den så kallade ”TV-soffan”. Där de kunniga svarade i programmet ”Fråga Lund”.  Där tenorer, barytoner och basar hälsade vårens ankomst tillsammans med blommande magnolier.

Så kom en bok hem till mig. Skriven av Curt Herbert Andersson. Leddeär namnet på huvudpersonen ” De döda ringer aldrig” är bokens titel. Här tar den i Lund väl bevandrade författaren med oss till Lund. Öppnar ögonen för staden. Lär mig vad stadsdelen Nöden är. Får mig att känna mig som en Lundabo.

Och nu under några sena månader i mitt liv har jag ganska ofta hamnat i lärdomsstaden. Inte för att lära mig. Utan av två helt olika anledningar. Två byggnader har blivit besökta . Onkologen på Lasarettet, samt Palaestra et Odeum vid universitetet.

På ”Onkan”, som jag avdramatiserar namnet till, där råder också en väldigt avdramatiserad stämning. Nästan familjär. Sitter där bekvämt och får dyr och nyttig vätska i min kropp. (Immun-terapi). Allt för att minska risken för återfall av malignt melanom. På Palaestra har jag repeterat och konserterat med ”Skånska Serenadensemblen” spelande Gran Partita av W A Mozart. En konsert att minnas. Inte minst för den fulltaliga koncentrations-lyssnande publiken. Sittande, stående , liggande på golvet. I olika åldrar, men alla älskande Mozart. Är det detta som är en akademikerstads själ? Kultur, bildning och humanism i skön förening som en oas i en hård värld? 

Så har mina besök ( som blir fler) tagit Lund lite närmre mig. En krog som Stäket har besökts. Vandrat utanför klassikern Grand och tyckt mig se Sten Broman och Frithioff Nilsson ”Piraten” komma ut för vidare färd till Savoy i Malmö. Suttit på caféer och avslöjat vilka förbipasserande som varit professorer emeritus och emerita. Staden är så präglad av alla dessa personligheter som bara kunnat och kan trivas i  Lund. Som säkert skulle ha svårt att lämna den så särpräglade miljön.

Och äntligen har en så näraliggande stad blivit ofta besökt. Nu vet jag mer när snart domkyrkoklockorna åter ringer in det nya året i bistra nyårsnatten.