JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Vad menade Gerhard Nordström med kopplingen Nazi-potentater -Mozart ?)

Det har gått många år sen nu . Men än lever upplevelsen starkt inom mig från den där dagen i Ystad. Från en vernissage signerat Gerhard Nordström.

Gick och berördes av konsten. Inte något som passar i hemmets lugna vrå, men starkt framkallande av eftertanke. Från ett litet angränsande rum i dunkelt sken hördes toner från en högtalare. Toner som från en bättre värld. Toner som bara en kunde skriva. Wolfgang Amadeus Mozart.

Drogs dit som av en osynlig magnet. Där, liksom koncentrerat lyssnande, stod porträtt av Adolf Hitler, Herman Göring, Joseph Goebels, Heinrich Himmler…..framför kunde jag på ett handskrivet plakat läsa orden. ” Alla älskade Mozart”. Kontrasten var uppenbar och skakande. Livets skönhet och ondskan. Funderade inte mer än så……tills i ett vaken ögonblick en natt långt efter händelsen. Natten till den femtonde mars år 2020.

Ställde mig plötsligt frågan. Vad ville Nordström säga med sitt budskap? Att även de ondaste har något gott inom sig ? Har förmågan att njuta skönhet? Alternativt. De är inte värda att smutsa ner stor konst? Att Mozart som tysk/österrikisk tonsättare visade de ariska folkets överlägsenhet? Nej, med stor säkerhet inte. Jag nöjer mig med att tro att det var människans mångfacettering som Nordström ville visa den stunden i mitt liv som jag bär med mig tills sista andetaget.

Så var det där med inte vilja hänga Nordströms konst i egna hemmet. Ett stort undantag finns . En tavla som alla MFF:are skulle vilja ha hellre än någon annan……så här ser den ut.


Lämna en kommentar

Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm. En världsstjärna jag lärde känna.

Under min tid på Svea livgardes musikkår mellan 1955-1961 hade jag förmånen att träffa många personligheter. Flera av dessa var så kallade Landsortare. Vilket var benämningen på de militärmusiker från kårer utanför huvudstaden som studerade i det som då hette Solistlinjen på musikhögskolan. De kom från Boden i norr till Ystad i söder och blev under studieterminerna förlagda på någon av Stockholms militärmusikkårer och fick deltaga i de kårerna. (Svea Livgardes musikkår kunde då uppvisa en numerär på över 50 musikanter) En av dessa var Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm.

Hasse kom en septemberafton hela långa vägen från fältjägarregementet i Östersund och hade ett fagottfodral som bagage. Året var 1958 eller möjligen 59. Jag var musikkorpral, Hasse furir. Han tog ett rum på Rådan. (Musikkårens lokaler) Och blev en av dem, som vi som bodde där då, nu kallar för Det gamla Rådan-gänget.

Han satte snabbt avtryck som varande något bohemisk. Även god schackspelare vilket kanske inte säger så mycket i vår konkurrens. Kunde ta sig från sitt rum på tredje våningen , där gardinerna ofta var tillslutna med klädnypor för att utestänga besvärande solljus, ner en trappa för orkester-repetition iförd uniform modell 52 och röda filttofflor. Något som inte dåvarande musikdirektören Marc de la Berg helt uppskattade. Märkligt…eller ?

Han saknade också förmågan att kunna läsa av situationer vilka de flesta upplevde som hotfulla. Som under kortspel på underbefälsmässen. Där fanns atletiska trupp-överfurirer som inte var att ”leka med” om någon tänkt sig det. Där spelades kort om pengar. Ofta var en musikant från Örebro med i spelet, TyroneTyrreGustavsson. ”Bakspelare” till honom var just von Lövenhielm vilken glatt ryggdunkande applåderade om Tyrre vann…….då levde han farligt…..men lyckligt ovetande.

Men Det var i filatelins värld som han skapade sin globala berömmelse.

Medaljerad. Flertalet internationella utställningar belönade med guldmedaljer. Medlem i ” The Royal Philatelic Society London ” Jurydomare i hela världen. Specialiserad på frimärken från Indiska småstater. Introducerade filatelistiska grund och högskolor i Sverige, forskare…..och …och ……

Telefonen ringde en dag för tio år sedan nu. ” Hej ! Det är Hasse från det gamla Rådangänget” . Hörde jag. Hans röst var som för längesen med de så karakteristiska ”R-ren”. ” Jag är på en frimärksutställning på Yllan i Kristianstad. Kan du inte komma dit jag bjuder på fika, hade varit trevligt att träffas igen”. Fortsatte han.

Så möttes vi igen efter alla dessa förflutna år. Nu fick jag en inblick i Hasses storhet i filatelins för mig så fördolda värld. Där gick vi ”Dubbelgreven”, som han kallades, och jag. Jag imponerad av utställningen. Hasse däremot menade att det här är en enkel utställning. Han förklarade och undervisade. I vårt släptåg flera beundrare. Nej, inte av mig men av Hasse. ” Hasse! Har du tid en stund? Hasse! Får jag prata lite med dig snälla? Hasse! Har du sett min utställning? Hasse…..Hasse…Hasse….. Jag kände mig starstruck i hans sällskap och smickrad av att det var mig han prioriterade denna förmiddag i Kristianstad. Det gjordes nästan vågen där vi drog fram i fabrikslokalen.

Nu finns han inte längre i livet. Gick bort 2019 nästan 81 år fyllda. Sitter här och minns unga tider…….Hur vi spelade Mozarts trio-divertimento för två klarinetter och fagott. Hasse, ”Johs-Anders” Allerstav och jag. Hur han på Riddarhuset i Stockholm visade mig ättens sköld och förklarade att det inte heter Brockenhaus utan Brockenhuus eftersom släkten har danska grenar.

Så tills sist var det den här anekdoten från Hasses senare år på musikhögskolan. Tidigt sextiotal, då i Militärmusikklassen. Säkert tycker inte mera nutida unga läsare att den märklig. Men för oss som har mött Sigfried Naumann och var unga på sextiotalet framstår den nästan som en skröna.

Det är orkester-repetition på skolan. Dirigent Sigfried Naumann när följande för oss gamla militärmusiker klassiska dialog inträffar.

Hasse! ”Jo Naumann. Hur skall det vara i takt 42”? Naumann! ”Kapellmästare Naumann om jag får be Lövenhielm”. Hasse !” Och von Lövenhielm om JAG får be”!

För mig är den repliken just den Hasse jag lärde känna. Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm . En stor personlighet som inte alltid kanske förstod att vara ”rädd om sig”. Eller var det mod?

 

 

 

 


4 kommentarer

Den 3 mars 2020 . Eller. Bloggen vaknar upp ur vinteridet. Eller. Operation av melanom.

Väckarklockan ringer tidigt den här morgonen. 05.30. En tid ingen pensionär skulle behöva störas under sin skönhetssömn. Och ändå har jag legat vaken sen det sedvanliga toabesöket i nattens så kallade vargtimme. Varför?

Min ett år gamla maligna melanom hade vägrat att helt lämna mig. Trodde nog att så var fallet efter sex behandlingar med immunterapi i Lund när jag kallades till utraljudstest i december. Fick hem ett besked att någon lymfkörtel är lite förstorad. Vi gör om det hela och ser om det kvarstår. I så fall blir det vävnadsprov. Vilket det blev. Telefonsamtal från läkare som förklarade att: Misstänkt melanom är diagnosen. CT- röntgen. Diffusa besked. Vi gör ytterligare ett vävnadsprov. Nålar stacks i mig. Tid hos läkare med beskedet. Det är melanom. Vi opererar den tredje mars. Cirka tre månaders ovisshet med hopp i sällskap med dystrare tankar hade fått sitt svar……Därför ringer klockan denna ”bagare-uppstigningstid”. Vintern har varit lika mörk i sinnet som en vinter är i Skåne. 

05.30. Natt ute. Tidningen kommen i brevlådan. Fyra Alvedon och ett glas vatten till frukost. Oroskänsla.

06.30. Taxi till sjukhuset. Pratsam chaufför. Mindre pratsam passagerare. En svag gryning i öster som ger hopp om ljusare tider. Receptionen på CSK ännu sovande. Ser en automat som erbjuder självinloggning…skall jag försöka?…..Har ju ändå klarat Skånetrafikens tortyrautomater…så…..gör ett försök… gör ett till…och!!….Jag är inbjuden. Välkommen Carlo läser jag på skärmen. Blir 300 kronor fattigare…..men gläds över att sjukvården är skattefinansierad.. Vilket hade annars priset varit ?

07.00. Hej! Jag heter Carlo Nilsson. Säger jag till damen bakom disken på dagoperationsavdelningen. Carl Nilsson, svarar hon. Och jag tänker hur många gånger har detta hänt. Varför lade mina föräldrar till det där ”o.et” ? Vill ju heta Calle.

07.15. Jag heter Amanda ,säger en ung sjuksköterska som skall bli min värdinna. Visar min sängplats. Lägger fram kläder. Tar på mig en heltäckande vit skjorta samt ett par långa vita strumpor som ger mig en framtoning likt en demimond  i Hamburg eller Amsterdam….Nåja om utseendet i övrigt varit identiskt.

07. 30. Karolin kommer leende till min bädd. Vi har pratat i telefon men aldrig setts, säger hon. Hon, som snart skall befria mig från den ovälkomna gästen. Hon, som är överläkare och kirurg. Som nu ritar på mig och förklarar. Jag nickar och låtsas förstå. Överlämnar mig tryggt åt henne. Vad skulle jag annars göra?

07. 45. Tre grönklädda kör mig till operationsalen. Det görs det görs och det görs och det…..och…. Masken med syrgas framkallar svagt min gamla tack o lov sovande panikångest. ( För 20 år sen hade jag inte klarat det) Sen…….Sen….?

09. 45. ” Operationen är över. Allt har gått bra”! Hör jag som i en dimma. Jag tänker. Hur kan de veta på Facebook att jag är opererad ? . För så upplever jag det. Jag är på Facebook …innan jag fattar…..

09,45 – 12.45. Tre timmar av ompyssling och eftervård. Te och smörgås. Värktabletter och korsordslösning. ”Tvångskissning” och scanning av urinblåsan…..blir godkänd……..Orolig för att jag inte kan sköta dränaget, opraktisk som jag är. Amanda instruerar. Har nog aldrig haft en dummare elev……men det skall gå. Byter om från kurtisankläder till mina egna mera prosaiska.  Tackar för mycket god omvårdnad och lämnar lokalen på egna ben förhoppningsvis befriad från……….ja så klart.

13,15. Taxi hem. Chauffören, vilken äger en ansenlig rondör, har någon kommersiell radiostation stark ljudande musik, typisk för den sortens stationer, vilket gör resan starkt obehaglig. Lite dåligt omdöme kan jag tycka. 

13.30 . Rosor och choklad i hemmet som ”hjältepresent” från hustrun………..Lättnad. Ingen smärta. Mycket framtidstro.

Den femte mars. Sitter här. och skriver. Har tömt dränaget två gånger. Hur lätt som helst. Har inte ont men ett rejält operations-ärr. I kväll lite whisky. I morgon lätt övning på klarinetten i pp….I framtiden . Vår, värme, blomning, grönska, konserter. Livsnjutning. Har aldrig fysiskt lidit av sjukdomen…så nu vill jag slippa det psykiskt också. Har fått över hundra uppmuntringar på FB. Tack alla vänner.  I trädgården börja forsythian bli allt gulare.