JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Valborg och Första maj.

Två av årets dagar som betytt och betyder mycket för mig . Många har bevarats i minnet …som

VALBORG. Det är något magiskt trolskt, nästan hedniskt över denna kväll. Som om mörka krafter och onda naturväsen blir besegrade..skrämda av elden…..tvingas till reträtt och ge plats för ljuset, för hoppet. (Kan ett virus brännas till aska denna Valborg)?

Det var något år efter krigsslutet. Mina föräldrar och jag satt i en tågkupé på väg till Malmö efter besök i Skanör hos min mormor och morfar. Mörkret hade nått den skånska södern. Eldar syntes tätt intill varandra under hela resan. Som de förmedlade ett budskap till varandra likt tider som flytt. Hela slätten stod i lågor. Detta är mitt tidigaste Valborgs-minne vilket har följt med mig under nu så många Valborgsmässoaftnar. Som blivit ”Min Valborgsmässoafton”.

Långt senare i livet, i timmen då april lämnar över till maj, står jag ensam i ett stort hus på ett stort regemente. Tittar ut Ser fullmånen. Får en vemodig känsla. Vad är felet? Var glad. Våren väntar på dig. Du är ung. Än klappar hjärtat med friska slag….. Men….. Så här skall det inte vara, är känslan inom mig. Jag, 21 år ensam en kväll som denna. Borde vara ute med andra unga. Festa, Skratta. Kanske träffa någon ”Valborg ? Längtan..längtan…längtan…..

Den roliga tiden på Rådan (Svea Livgardes musikkårs lokal) har diminuerat. Jämnåriga har sökt sig andra bostäder, fått ett nytt liv. Men jag…..jag ….håller på att bli en institutions-människa. Kvar på ett regemente. Tror det var denna stund som avgjorde mitt beslut. Att söka mig därifrån. Dock tillägger jag med emfas! Minnena från den sorglösa tonåren tidigare är jag mycket tacksam för.

FÖRSTA MAJ . Sol. Ljus. Värme. Grönska. Manskörer. Blåsorkestrar. Kortbyxor. Demonstrationståg. Dans i folkparker. Glass och lemonad. Revelj. Pånyttfödelse. Glad såsom fågeln i morgonstunden. Sköna maj välkommen…………..och……och…….Det som är just ER första maj.

Vi stod ofta på Bergsgatan i Malmö, min far och jag. Såg hur demonstrationståget närmade sig landets äldsta folkpark, den i Malmö. Såg och hörde alla blåsorkestrarna. Det var nog här/då, i min tioårsålder, som fröet såddes. Det att en gång få spela ett instrument. Så kom den orkestern jag väntat mest på. Den, som jag hört så många gånger på idrottsplatsen. Den, i blå uniformer. Och min fader skulle inte våga besvara min retoriska fråga, om vilken orkester som är bäst, med något annat än. Ja!! MFF-orkestern är bättre än alla andra…..mycket, mycket bättre. Då var jag nöjd med barndomens första-maj-firande.

Jag var stolt den här dagen första maj 1958. Stod i Humlegården med trumma. Hade fått min allra första betalda spelning utanför lönen på regementet. Ja, inte bara EN spelning utan….. Hade parkerat en cykel på Gärdet dit där vi skulle hamna. Hann med hjälp av denna tillbaks till ”Humlan” för att hinna med ytterligare en orkester-marsch . Så långt var tåget. Minns också att jag fick 45 kronor. Socialdemokraterna gav 20. Men kommunisterna hela 25. Nejdå. Jag föll inte för att bli kommunist trots deras generositet . Var dock likt en legoknekt, eller demimond, vilken gjorde allt för pengar.. Då….

Sextiotalets första maj var hektiska. Revelj klockan 08.00 med Valborg i kroppen och huvudet. Militärmusiken utgick från Kronohuset i Kristianstad. Spelade stående där Svenska Arméns revelj. Den som ställer krav på trumslagare. Därefter marsch genom den trötta staden, men med många morgonpigga traditionsbärande medföljande, samt öppnade fönster i hus, ibland presenterande lätt klädda damer, vilket jag försökte skydda mina ögon från….tror jag…väl….eller…. I leden luktade det orkester. Alltså dofter från drycker den kväll som varit. Tivoliparken väntade oss med späd, nyfiken grönska. (Här ses jag med trumma i ytterledet.)

Konsert från scenen i Tivoliparken med musikkåren. Hem. Ombyte för demonstrationstågs-marsch. Kanalgatan kan vara lång innan Sommarlust nås, även för en vältränad ung man.

Ombyte igen för att spela dansmusik på Sommarlust mellan 15.00-24.00 med Gert-Åke Walldéns storband. (Jag längst till höger andra raden)

På sjuttiotalet hade militärmusiken blivit regionmusik och Kristianstads stadsmusikkår tog över reveljtraditionen. Inledde alltid med den marsch som nästan blev kårens signatur. Andulko Safarova , vilken vi förärats under en resa till Kolin i Tjeckoslovakien. När Andulko ljöd på stadens gator och boulevarder hade sköna maj anlänt till staden Kristianstad.

Nu har jag sen länge slutat att marschera, Ja, detta år tillåts inte ens konserter. Livet har också av naturliga skäl blivit mera tillbakalutat. Men ändå. Visst spritter det lite. Visst finns den stigande saven där i den gamla kroppen. Då, när våren gör sitt definitiva intåg och minnen från fornstora dagar blir nästan som vore det i går.

SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN !


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. ( En fest på Näsby…där tjejerna gick från mig)

Efter en kord tid som inneboende på Almvägen fick jag överta en kollegas lägenhet. Året var 1961. Var nyinflyttad till Kristianstad , 21 år. Ungkarl (eller singel heter det visst numera). Musikfurir och löpande i KFUM:s färger. Livet såg ljust ut, även om jag ibland saknade Stockholm.

Lägenheten på Näsbychaussén var perfekt för mig. Tre minuters promenad i medvind, tre och en halv i motvind, till arbetsplatsen. Ensamt belägen på översta våningen. En smal hall. Badrum. Pentry med kylskåp och spis . Skafferi, som innehöll morötter och vetegroddar ,någon gång ett bröd om jag kände behov av att vara kock. Ett stort rum med snedtak och en underhållsbefriad växt, konstgjorda syrener. En ofta obäddad säng belägen i en sovalkov. Fönster mot husgaveln med utsikt till livsmedels- affären Sven-Pers. Lägg till detta att modern gärna tog tåget från Malmö, med bästa vännen Klara Rosman, för att städa. Ett ungkarlsliv att avundas.

Det var här det hände. Visst minns jag många fester under denna sorglösa tid. Men denna, som jag ofta blir påmind om, var i en egen klass. Blev lite orolig när jag 20 år, senare som nybliven heltidsanställd klarinettlärare, mötte en mamma med liten nybörjarelev i handen. Hon tittade forskande på mig och sa, ”Jag har varit uppe hos dig”. Spårade jag ett sökande efter en annan lärare i blicken? Det var väl inte hon som var en av dem som flydde? För visst , det skall erkännas, förekom det dambesök ibland. Alltid i anständighetens namn……….vill jag minnas….tror jag….kanske . De kom för att höra talas om militärmusikhistoria. Om Ille Gustafsson, Hugo Svensson , Hasse Marin och andra sen länge pensionerade militärmusikanter.

,Kanske ibland leka utmanande lekar som. Vem kommer snabbast på vad subdominantens dominantparalell i Ass-moll heter. Eller i andakt med tända stearinljus lyssna på samtliga av Anton Weberns stråkkvartetter, alternativt att jag skulle framföra regementets marsch på bastrumma….För så var det nog……Jag skyller på sviktande minne om inte.

Men just den här, av många, blev lite ovanlig. Inte mindre än tre kultursökande vackra damer hade hittat till Näsbychaussén 23 A. Min ständige festkamrat och gode vän, Jan-Åke ( Undre bilden längst till vänster) var också där. Så klart. Plus två andra gentlemän. (Vilka synes här i uniform. Jag och Sture i den åldern då det hände). Dryckerna var rikligare än det kulinariska utbudet. Stämningen var som alltid……mysig….och….ungdomligt vital…och….

Jag var då ganska fysiskt vältränad. Jag var då i stort behov att, som jag trodde, imponera på flickor i lämplig ålder,….Nu var det dags….Upp till bevis….trots intagande livgivande drycker. Vi satt vid ett bord som dignade av flaskor och glas. Nu skulle det visas vem som var flockens alfahane. bli beundrad…och kanske, kanske mer än så. Resten av uppvisningens final vet bara några få om….men berättar det nu då allt är preskriberat……..väl…..

Upp på en stol med armstöd….började med hjälp av dessa inta en långsamt begynnande stå -på händer- position…….kom upp…men då!!!! ….Förlorade greppet. Tog mark på bordet. Glas och flaskor i kras…..Plötsligt kom töserna på att de måste upp tidigt på morgonen och lämnade min våning värdigt stilla lugnt. Ingen tycktes imponerad av att jag trots allt kom upp i handstående innan jag hade otur. Kände mig degraderad….till ? Musikelev? Fåne ?

Har tillägnat kvällen dessa rader. ” Se där gick glasen knall och fall-men inget var kristall”. När Calle bjuder på kalas- går många glas i kras”

Sensmoral . Gå inte på myten att kvinnor är mera ompysslande och förstående. De flydde med förvånade ögon, ( inte för att dryckerna tagit slut väl? Men mina känslosamma manliga vänner hjälpte till att städa upp samt att ta hand om mina blessyrer. Dock tänker jag ibland….den där damen med rullator som står vid kassan på COOP och noga, noga kollar sitt kvitto……var hon med? Tittar hon inte lite skräckblandat konstigt på mig? Eller någon som otroligt nog läser det här och minns…Bli inte rädd . Jag är MYCKET klokare nu……försöker sällan stå på händer av någon anledning.


4 kommentarer

Händelser jag minns ( En vanlig sommarsöndag i Skanör någon gång i slutet på fyrtiotalet)

Vi stod där intill det vitkalkade stationshuset i Skanör. Som så många andra söndagar under sommarens fulla mognad. Jag och min morfar efter en promenad på 10 minuter från huset på Västergatan. Båda hade vi käpp. (min snickrad till lämplig storlek av? Just det ,morfar) Båda käppstödda av helt olika anledningar. Morfar, på grund av ålderskrämpor. Jag, för att härma min idol i allt. Och som precis alla söndagar sken solen. Åtminstone i minnets idylliska backspegel.

Vi väntade på att tåget från Malmö skulle ankomma. Det som draget av ett ånglok hade färdats tryggt och säkert från Södervärn. Gjort täta uppehåll i Kulladal, Vintrie. Tygelsjö, Hököpinge, Vellinge, Kungstorp, Höllviksnäs, Ljunghusen innan Skanör. Kiosken med sitt frestande utbud och där jag något senare i livet skulle köpa lösa Robin Hood-cigaretter, för att hostande och illamående tvinga in mig i vuxenvärlden, hade öppnat. Stinsen stod beredd med skärmmössa och flagga. Gjorde honnör till min morfar. Ingen var värdigare en honnör än farbror Lindahl. Vi väntade på att mina föräldrar skull komma…..väntade…längtade efter några veckor utan träff……..så syntes det i fjärran. Rykande, frustande, doftande och gnisslande. Men i utsatt tid. Åter en dag vid badet för föräldrar efter veckans möda i storstaden. Åter en dag då morfar äntligen skulle få dela starkt kaffe med någon.

Så förflöt många sommarsöndagar i idyllen under min barndom. Att som asfaltsbarn få nåden att leva sommaren hos snälla morföräldrar i ett paradis.

I köket i det lilla huset hade mormor förberett söndagsmiddagen, ofta bestående av höns eller kyckling från egna hönshuset. Sen var det dags för de alltid vattenälskande att ta sig till stranden. Passerande Möllevallen där jag såg Skanör/Falsterbo IF spela fotboll. Klockan hade hunnit bli 13.00. Några timmar i solen och Öresunds saltvatten väntade. Jag följde med…om än inte med samma entusiasm, bortskämd som jag var. Att kunna bada när jag önskade varje dag i tre månader.

Från stranden kunde vi se till huset på Västergatan. Där fanns i trädgården en flaggstång med den vackra svenska flaggan i topp sträckt mot den azurblå molnfria himlen……..då hände det om klockan passerat 15.00……..flaggan gick hälsande på sjömansvis upp och ner. Upp och ner. Det var signalen. Otålighetens meddelande. Törstigheten påminnelse om…….Kom nu . Kaffet med tillbehör väntar……och så fick det bli……….

En eller flera koppar skänkte välbefinnande. Snart väntade tåget mot Malmö. Snart skulle mor åter öppna sin lilla livsmedelsaffär. Snart skulle far slita med stegar och penslar, Snart väntade livets måndagsmorgon……….Men en ny snart kommande söndag skänkte tröst.

Så förflöt många söndagar. Detta endast en dag för sjuttio år sedan i klart, kärt bevarat minne. Nu är de nämnda sen länge borta……Ja, inte jag..så klart. Och inte mina morföräldrar och föräldrar heller på något vis i mitt inre.

Ps. Av starka drycker var morfars favorit kaffegök. Han blev en gång bjuden på en ”finare” middag med konjak till kaffet. Sitta där och nicka och nicka och nicka för en liten smutt……det var Georg Lindahls betyg.

Här besöker jag huset i Skanör många år senare. Och nu tillbyggt , renoverat och ommålat……men ändå….samma hus.


Lämna en kommentar

Fotbollsabstinens i Corona-tider

Det var en gång……Så börjar alla vackra sagor.

Året var 1958. Det skulle spelas VM-fotboll i Sverige. Något som hette televisionen hade börjat leta sig in i en del svenska hem. TV-licens- innehavarna utökades nu likt ett virus som spred sig, men ett välkommet virus. Ett fotbolls-virus. Vilket få vill skydda sig mot. För nu skulle Sveriges television visa fotboll till alla dem som inte kunde ta sig till arenorna. Aldrig har dåtidens ändå fåtaliga TV-innehavare varit så populära. Det trängdes i små rum. Satts på golv och i fönsterkarmar. Allt för att se fotboll. TV-fotbollsprologen var skriven. Detta hände i en tid för längesen. Kanske svårt att förstå för en generation som ännu inte fyllt sextio?

Året efter, 1959, visade televisionen en klubblagsmatch. IFK Göteborg mot Sparta Rotterdam i den då ganska nystartade Europacupen. Men annars förflöt en lång tid då endast vissa landskamper och landslagsmästerskap televiserades. Händelser som var efterlängtade . Som absolut inte fick missas , unika som de var.

Den 29 dagen i november år 1969 skedde något som det talas om än idag. Minns hur jag och många, många andra för första gången skulle få se något hittills fördolt för de flesta. Fotboll från den högsta ligan i fotbollens moderland. Hjärtat slog. Vad skulle jag få se? På en lite snöpudrad vinter-förebådande plan slog Wolverhampton Sunderland med 1-0. Nu var lördagseftermiddagarna heliga för alla som älskade sporten. Då fick vi inte störas.

Vi härdade ändå ut de åren med långa fotbollsbefriade dagar….men tiden gick och gick och gick………..OCH! Så blev det en helt annan värld. Nu var det slut med att ratta på radion för att få in utländska knastriga sändare som på ett för mig otydbart språk refererade någon match i Europacupen. Nu var ”fotbollsoåren” förbi då endast tidningen dagen efter matcher kunde ge resultat. Nu inträdde ett överflöd av TV-kanaler och datorsidor vilka generöst släppte in oss till matcher på jordens alla fotbollsarenor. Man blev blasé. Vilka matcher skall jag välja? Nej, knappast den…men kanske den ..eller….zappar väl lite så får jag se…………Jag/vi blev fotbollsbortskämda i den nya sköna världen.

År 2020. I vintermånaden februari.

Allt var som vanligt. Precis som det alltid skall vara. Europaspel, samt de stora fotbollsligorna, underhöll. MFF hade börjat visa upp sig efter vinterdvalan. Och snart skulle det finaste av vårtecken börja blomma. Allsvenskan i fotboll. Som vi längtade.

Mars år 2020.

Vad är det som händer? En del matcher spelas utan publik. Några skjuts till framtiden. Allsvenskan och Superettan tillhör dessa. Men jag tröstar mig med att endast fem minuter på cykel skiljer mig från Nya Vallbjörka där Nosaby IF spelar i division 2. Det får bli et godtagbart surrogat tills…Det här tar väl snart slut….. tills……….Division 2 får inte starta….okej då cyklar tio minuter till Grönevi på Näsby och ser på Näsby IF…… Då utgick ett dekret:…. Endast 50 personer får vistas på samma plats. Nu var mörkret likt vintersolståndet………och är det…är det….är…………

Så här sitter jag nu. Minns hur det var i gamla fotbolls-återhållsamma tider, men detta är värre…..mycket värre. Hur länge ?

Men vänta lite. Hesgoal sänder från Vitryssland. Där härskar Lukastjenko. Där syns inga virus. Där spelas fotboll.

Ps. Tro nu inte att jag inte förstår och vet att det i dessa tider finns mycket värre som drabbar oss än sovande fotboll……Men ändå. Tråkigt är det.